daddys

Detta skriver jag till er som livnär och göder er på den ondskefulla industri som många av oss fäder tvingats konfrontra enbart för att vi vägrar ge upp rätten till våra barn.  Jag riktar det till er mammor, politiker, psykologer, jourkvinnor, socionomer, åklagare, advokater, journalister och "experter" som tillsammans utgör det internationella familjerättskonglemoratet. Jag hoppas detta budskap når åtminstone några av er, och träffar rätt i hjärttrakten. Även ni måste ju ha ett.

Jag vill samtidigt med detta budskap hylla alla er riktiga fäder som, liksom jag desperat kämpar för era barn ensamma därute i den mörka kalla verkligheten, samt alla andra medkännande modiga människor, inkluderat naturligtvis även de i ovan nämnda kategorier, som står vid vår sida, trots det hat som sköljer över er från alla håll på grund av ert ställningstagande. Till alla er som oskyldigt fängslats för er kamp. Ni är hjältar och förtjänar allt annat än det förakt som ni tvingas utstå. Men framförallt är detta till barnen. Dom verkliga offren för det ondskefulla barbari som obegripligt nog får fortgå och t o m lyckas osynliggöras trots den brinnande debatten om Gömda och Liza Marklund. Ni är inte varken övergivna eller bortglömda.

Vi lever alla i en låda

Glöm inte att vi alla lever i en låda. Ju mindre den är desto mindre ser och förstår vi av vad som pågår utanför den. Den dagen vi förstår att det finns en värld utanför så börjar vi vilja se mer, antingen av tvång eller nyfikenhet. Med hjälp av odiskutabla sanningar kan vi förstora lådan. Internet har gjort detta möjligt på ett helt revolutionerande sätt. Detta sker dock på bekostnad av att inte längre kunna känna sig trygg och säker i sin ombonade mysiga lilla låda som alltid känts så hemtrevlig. I takt med att vi expanderar lådan blir mer och mer av omgivningen synlig och till slut når man en gräns där man plötsligt ser att man är inte alls trygg och säker. Att det där osynliga därute, som vi liksom alltid tagit för givet att vara vänligt sinnat och där för att skydda oss, i själva verket är en parasit som livnär sig på vår livskraft, eller något t o m ännu mer hotande och skräckfyllt, och inte är det minsta intresserad av att varken skydda eller värna. Tvärtom.

Kanske det är det som är att bli vuxen på riktigt. Vår kulturs motsvarighet till naturfolkens ofta grymma mandomsprov. Lådan blir vi dock aldrig fria från. Oavsett hur stor vi lyckas göra den. Min låda tycks just nu bestå av en verklighet bestående av rasande kvinnliga pitbulls och manliga ryggradslösa pudlar. Hur mycket jag än slår och fäktar för att försvara mig själv och min avkomma från den attackerande flocken tycks det i längden vara lönlöst. Ingen har ännu lyckats besegra den, även om några ytterst få lyckats överleva kampen med kropp och själ intakt. Och pudlarna gör ju inte heller något för att hjälpa till. Dom ynkligaste och fegaste pudlarnas strategi för att överleva blir ofta att gå med i den attackerande vilt skällande och morrande pitbullflocken, medan dom flesta andra sticker ner huvet mellan benen och gör sig så små och osynliga som möjligt. På samma sätt byter dom klokaste och modigaste pitbullarna sida och kämpar vid min sida mot sina artfränder. Dessa blir mina mäktigaste allierade. Ett ljus i det mörker som lägrade sig den dagen denna verklighet blev min.

Dom siktar på vår svaga punkt

Trots att du för länge sen insett att du inte kommer att kunna rädda varken dig själv eller ditt barn så fortsätter du att slåss tills du inte längre mäktar. Djupt inne i dom manliga generna är du programmerad att skydda dina barn. Lika maktlös som en dator då dess herre trycker på entertangenten, lika maktlös är du när det kommer till valet att slåss eller fly. Även om det till slut kostar ditt liv. Ingen riktig man vid sina sinnens fulla bruk skulle någonsin kasta barnet till flocken för att rädda sig själv. Priset för den överlevnaden blir för högt. En skuld du aldrig kommer att klara av att betala så länge du lever.  Även om barnet rent fysiskt överlever blir det med största sannolikhet smittat och själv förvandlad till en av flockens vildsinta kreatur, dömd att för alltid leva i samma bittra och hatiska helvete.

Jag inser naturligtvis att detta är vad som utspelar sig i min låda, och att försöka få dom som bor i andra sorters lådor att se vad som sker i min, är som att be om ett undantag av naturlagarna. Det är omöjligt. Hur väl jag än beskriver det. Hur ont det gör för mig att bli biten och klöst går inte heller att beskriva för någon annan. Smärtan är ju enbart min. Även om du ställer dig brevid mig och hjälper mig att slåss så känner du enbart smärtan av huggen, inte den allra värsta för oss fäder, att bevittna våra barns. Pitbullflockens ledare vet att det är vår ömma punkt och attackerar just därför just den med extra furiositet. Dom vet att det är just den rätta strategin för att försvaga oss tills vi når den punkt då vi till slut tvingas ner på knä. Sedan är resten en snabb affär.

Varför?

Även om jag någonstans är medveten om att det utanför även denna större låda finns ytterligare lager av verklighet, är detta just nu vad som händer i min. Jag önskar jag kunde förändra detta på något sätt, men säg mig i så fall hur. All ytterligare sökning expanderar bara min låda, det förändrar inte innehållet. Det enda resultatet blir bara att det kommer in fler, större och otäckare pitbulls. Jag hoppas fortfarande att jag på något mirakulöst sätt skall lyckas rädda både mitt och mitt barns liv, men mina krafter tryter mer och mer och i samma takt blir hoppet allt svagare.

Jag önskar emellertid att få svar på den fråga som brunnit i mig sedan dessa vildsinta bestar plötsligt utan förvarning hoppade på just oss. Svaret, imbillar jag mig i allafall, kommer att skänka någon slags frid i mitt manliga sinne, som aldrig kan sluta söka efter logik och sammanhang. Varför? Vad har jag gjort för att reta upp dessa varelser till den grad att dom nu hugger efter min strupe? Om jag nu som det ser ut, är dömd, att även jag förlora denna kamp som så många före mig, låt mig åtminstone få veta det. Finns det något vettigt svar överhuvudtaget?

Än är jag dock inte död. Försvagad, men ännu istånd att slåss. Det försvarslösa lilla liv jag håller i famnen ger mig krafter jag aldrig anade att jag hade. Så fortsätt hetsa era attackhundar mot mig era jävla dårar! Jag kommer att ta åtminstone några av er med mig.... Såvida, inte det mirakel jag så hett bett om, mot all förmodan plötsligt skulle ske. Att plötsligt tillräckligt många i den anfallande flocken börjar vakna upp ur sin hypnotiska vrede och reflektera över varför dom slåss. Att tillräckligt många ser sig själva som dom egentligen varma och kärleksfulla varelser dom är. Att tillräckligt många törs trotsa sina herrars kommandon och istället kapitulerar för exakt densamma drivkraft som får mig att vägra ge upp mitt barn. Kärlek.

Hur skulle jag kunna kalla mig själv för man?

Jag undrar varför det är så svårt att se att det är just detta som motiverar fäderna världen över att slåss för sina barn? Det har ingenting med hat att göra. Hatet genereras av rädslan som blir resultatet av den illusion som vissa svårt känslomässigt skadade, men samtidigt intelligenta och mäktiga personer använder sig av för att få flocken att lydigt följa deras kommandon. Visst blir vi arga och sårade över att bli attackerade och fråntagna våra liv. Adrenalinet pumpar i våra vener, det är ju en kamp på liv och död. Men kanske det är just det manliga sinnets strävan efter logik som gör det så svårt för oss att hata någon utan att förstå varför.  Medan det kvinnliga mer emotionellt inriktade sinnet, som naturligtvis har samma instinkt av att beskydda sina barn som vi, blir mer sårbart för människor som använder sig av just känslomässiga argument för att få kontroll. sanna eller inte spelar ingen roll så länge ingen överröstar lockropen. Fara, fara, fara, fara, attack, attack, attack....

Jag hoppas kunna hålla mig vid liv länge nog för att få uppleva den dag mörkret skingras och freden åter lägrar sig i min låda. Så jag i lugn och ro kan börja reparera och återuppbygga det som krossats och förstörts i denna, fortfarande för mig, meningslösa och obegripliga kamp. Om jag kan hänga i till den dagen, så kommer jag att få min belöning. En frid som det är få förunnat att få uppleva. Känslan att vara glad över att bara få finnas till, utan krav eller förväntningar på att livet måste erbjuda någonting annat än bara just denna rätt. Detta är det enda jag ber om. Min rätt att existera som biologisk varelse och därmed även få åtnjuta den självklara rätten, att få älska, fostra och stötta de liv som jag är upphov till. Mina ungar.

Med vilken rätt skulle jag kunna hävda att jag tillhör det manliga släktet av rasen homo sapiens, den dagen jag ger upp kampen för deras liv? Skulle du kunna det?

Läs även andra bloggares åsikter om pappa, papparätt, jämställdhet, feminism, politik, gömda, asyl, liza marklund, barn, familj, rättigheter,