daddys

Jag installerade nya Exporer 8 idag. Jag har sedan ett år tillbaka använt Firefox, som jag tycker är en utmärkt browser, och min blogg ser i den browsern ut precis som jag tänkt mig att den ska se ut. Jag har alltså gjort kardinalfelet att inte kontrollera hur den ser ut i andra browsers. Jag trodde väl i min enfald att kompatibliteten ökat väsentligt sedan min tid som dhtml knackare. Därför fick jag mig en otrevlig överraskning idag då jag öppnade min blogg i Explorern. Den ser ju för fasen inte klok ut. Har den alltid sett ut så här i Explorer?

Konstigt att ingen har påpekat det i så fall.
Jag skall genast ordna till detta så att även ni med explorer kan se bloggen så som jag har designat den.

Plötsligt är bakgrunden till texten vinröd, texten svart och framen på tok för bred så den täcker halva högermarginalen. Jag har inte testat i Explorer 7. Förhoppningsvis ser den bättre ut där. annars kan jag inte begripa att ingen har klagat.

Nåväl, det verkar som om dom stora browserdrakarna inte gjort ett dyft för att underlätta för interface kodarna trots att det nu snart är tio år sedan jag slutade i den branschen. Men det är klart varför underlätta för människor att fritt få välja vilken browser man föredrar genom att införa en gemensam standard. Jäkla Microsoft....Hur rika måste dom bli innan dom blir nöjda? Eller så är det jag som helt enkelt har kodat klantigt. Men om så är fallet så är Firefox uppenbarligen mycket mer förlåtande mot klantig kodning.

I morgon skall förhoppningsvis även Explorer 8 användarna kunna läsa min blogg utan förstoringsglas. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag hade ingen aning. Det var rena turen att jag idag bestämde mig för att prova den nya Explorern. Håller sakta men säkert på att sätta mig in i allt nytt. Fast jag tycker ju sånt är rätt kul så jag klagar inte. 

I går när jag skulle slå på datorn så vägrade den starta. Panik!! Iväg till Göteborg med ilfart och in på databutiken där jag är stamkund numera, även om det går långt mellan besöken. Detta har sina skäl. Eftersom jag inte är direkt stadd vid kassa numera så undviker jag denna butik i möjligaste mån, eftersom jag alltid kommer ut därifrån ännu fattigare än jag var innan.

Jag är långtifrån någon shopaholic, snarare motsatsen. Jag köper nästan aldrig någonting förutom mat och snus, dvs livets nödvändigheter, men när jag kommer in i en databutik så kan jag bara inte stå emot alla nya coola high tech prylar. Igår var naturligtvis inget undantag. Så nu sitter jag här och njuter av ett nytt tangentbord, med 54 olika snabbtangenter som dessutom är programerbara. Ni anar inte vad tidsbesparande det är. Istället för att skriva in långa rader kod varje gång man vill bädda in en bild i en text så trycker jag numera bara på en knapp, färdigt. och då har jag ändå 53 snabbtangenter kvar. Rena himmelriket för en person som jag som aldrig hinner ifatt min "att göra lista". En ny ergonomisk mus blev det också, som också har 8 programerbara knappar. Glory hallejulja!!

Detta orsakade visserligen att jag nu till slut sjönk ner under vattenytan rent ekonomiskt, men jag som aldrig egentligen haft några problem att försörja mig innan märker nu att när man inte längre klarar att hålla sig flytande så släpper penga ångesten konstigt nog. Plötsligt infinner sig snarare ett lugn och en känsla av att det på något sätt snart kommer att ordna upp sig. Jag blev inte begåvad med något ekonomiskt sinne, men å andra sidan har jag på något sätt alltid lyckats få debit och kredit att gå ihop. Ibland har jag haft det gott ställt, och ibland har det varit tider av nöd. Men det har ändå alltid löst sig på något sätt och det kommer det att göra nu med. En sak kan jag dock lova. Jag kommer aldrig i livet att gå till socialen med mössan i handen och med nedslagen blick be om hjälp. Tillfredställelsen att neka mig detta också tänker jag inte bjuda dom på. Då flyttar jag hellre in på stadsmissionen.

Men eftersom  jag nu tack vare mina nya fantastiska hjälpmedel kommer att kunna få dubbelt så mycket uträttat på samma tid så ökar jag ju mina chanser att även hinna med att pyssla mer med musiken och allt jobb med att marknadsföra den. Så egentligen får man ju se det som en investering *host host*. Dessutom har jag nu lämnat in ansökan till nordiska journalistlinjen som börjar i höst, och  än är jag inte för gammal att få studielån. Jag hoppas inte min mycket ekonomiskt sinnade mor läser det här, fast det gör hon nog, och då kommer jag att få en lektion om onödiga inköp. Hon och jag delar inte riktigt samma ekonomiska sinnelag. Frågan är om vi delar något sinnelag alls? Och trots att jag hunnit fylla 40 tror hon ändå att det ska gå att lära om mig. Jag är inte speciellt lik farsan heller. Ibland undrar jag om jag är adopterad, fast nä, jag har ju mitt födelsecertifikat kvar (heter det så?). 2870 gram tung och 48,5 cm lång kom jag hit till den här världen.

Sedan dess har jag varit ett äpple i päronträdet. Om man ska se något positivt med det här eländet så är det väl att jag jag har slutat att be om ursäkt för att jag råkade bli ett äpple bland päron. Nu får omgivningen antingen köpa det faktumet eller så får dom låta bli. Jag tror man kommer dit så småningom när dom försöker göra äppelmos av en.

Men riktigt som man "skall vara" enligt den här världens päronmall har jag aldrig varit, det är fan ingen lätt resa när man hamnar i fel träd, men den styrka jag idag besitter beror på att jag fått kämpa och traggla mig fram i det här trädet där jag inte hör hemma. Här sitter jag och lyssnar på farsans jazzskivor när jag är 4 år. bara en sån sak?? Undra på att mina stackars föräldrar är gråhåriga.

Jag har sedan lyckats bli en riktigt hyfsad musiker. Jag har utbildat mig i 30 år för att nå dit, men sånt ger en inga diplom i den här päronvärlden. Därför har inkomsterna uteblivit. Jag har aldrig förknippat pengar med musik. Den är för helig för mig.  Man har sagt till mig att jag måste göra musik som folk vill ha, men jag vill inte. Jag gör musik som jag gillar, och struntar fullständigt vad andra tycker. Fast visst finns det många som gillar det jag gör också, fast i Sverige är marknaden inte stor för den sortens musik, det är bara att konstatera. Men om det betyder att jag kommer att dö fattig spelar mig ingen roll. Jag kan på min dödsbädd med helt rent samvete säga att inte en enda gyllene tider låt någonsin spelats på någon av de gitarrer jag ägt genom åren. Inte EN enda. Om jag böjt mig på den punkten hade jag kunnat tjäna rätt bra med kosing, men hur mår ett äpple som tvingar sig att bli ett päron? Jag hade inte stått ut.

Det här blev ett lite udda inlägg, men någon gång måste man väl få skriva ett inlägg i dur också. Nåt som handlar om nåt annat än galna tjötkärringar som Liza Marklund och grymheter mot barn. Nu ska jag försöka knacka till koden så även explorer användarna kan se min blogg så som den är tänkt att se ut. Vi får se om jag minns hur man gör....Det visar sig väl.


PS. Jo, det löste sig ju som synes.

Läs även andra bloggares åsikter om daddy, musik, explorer, firefox, kodning, äpplen och päron, barn, intigritet