daddys

Gårdagens inlägg har väckt en del uppmärksamhet. Inte bara på min blogg diskuteras nu mitt fall och huruvida jag är skyldig till incest eller inte. De flesta kommentarer jag läst är eniga med mig om vilka som är dom verkliga förgriparna här, men så finns det naturligtvis människor som retat sig på vad jag skrivit tidigare och nu ser sin chans att säga "jaha, vad var det jag sa..." Det finns t o m människor som kallar mig "vidrig", för att jag försöker skydda mitt barn på det enda sättet som står mig till buds. Detta är naturligtvis ledsamt, men när man redan ligger så gör sparkarna inte längre lika ont. För alla er som fortfarande tvivlar på att oskyldiga döms så rekommenderar jag bl a förljande artikel: Oskyldiga döms till fängelse

I April ifjol föll tingsrättsdomen i vårdnadsmålet angående mitt barn. I den domen slås bl a fast att mamman har begått brotten egenmäktighet med barn samt falsk tillvitelse. I övrigt konstaterar man också att mamman kommit med många falska påståenden utöver dom hon har polisanmält, men inte lyckats styrka ett enda. 

Man kunde ju tycka att, efter att tingsrätten slagit fast att mamman och mormodern är kompulsatoriska lögnare och att dom poängterar att det finns en risk, för att barnets behov av bägge sina föräldrar inte tillgodoses genom att ge modern enskild vårdnad, så skulle socialtjänsten och polisen vända sina misstänksamma blickar dit dom hör hemma, men icke. Jag har skickat in två anmälningar samt en kopia av domen till familjerätten i Kungsbacka, men dessa har man inte ens läst. Det svarade familjerättssekreterare Christina Pettersson på en av mig direkt ställd fråga: "Har du läst

domen som jag skickade med?",  "Nej, den var ju uppdelad i så många filer..."

Dagarna efter min anmälan knallar tydligen modern in till familjerätten i kungsbacka och framför "oro" om vad mitt barn har påståtts ha sagt, varpå man genast anmäler mig till "Barn & Ungdom" och rekommenderar att allt umgänge genast skall upphöra. Varpå också sker. 

Nu skall saken också bevisas.  När jag först fick reda på att jag än en gång polisanmälts för något så tänkte jag att: "nu måste dom väl ändå se, eller åtminstone börja fundera..." Man kan väl inte vara helt tappad bakom en vagn i domstolar och hos polisen. Nog måste man väl ändå vara medveten om mängden av falska anklagelser mot fäder i vårdnadstvister? Men så enögd är rättvisan idag att bara tanken på att det faktiskt kan vara mamman, eller som i detta fallet framförallt mormodern som är förövare verkar inte existera ens i dessa människors sinnevärld.

Falska anklagelser är ett otyg

Jag har läst utdraget från polisens förhör med mig. 2 timmar och 12 minuters förhör har man sammanfattat på 2 och en halv A4 sida. Man har utelämnat vittnesmålen om att dottern varit röd och irriterad i underlivet efter att hon lämnades till mig efter 8 veckors umgängessabotage. samma dag lät jag en rutinerad barnsköterska undersöka henne och hon har vittnat om att det troligen härrör sig från ett överdrivet skrubbande med tvål.

Detta måste alltså ha skett hemma hos mor eller mormor.  Man påstår för mig i förhöret att dotterna och jag skulle ha en "hemlighet" ihop men att dom inte lyckades få henne att avslöja den. Men det framgår ju av förhöret med henne att det inte stämmer. Min dotter berättar ju "hemligheten" för polisen, men eftersom den inte har något samband med anklagelserna så antar man helt enkelt att det inte kan vara den hemligheten som hon menar. Utan senare i förhöret kommer man alltså fram till den "riktiga hemligheten". Att dottern leker med pappas snopp.....i dockrummet...på dagis...medan han sover??

Har du frågat flickan vad mamma eller mormor har sagt till henne? frågar min advokat under förhöret? "Nej men nu berättar jag vad flickan har sagt och blir det ytterligare förhör så kommer du självklart att få vara närvarande". Inte heller har man tagit med det jag säger i förhöret om mammans anklagelser mot sin egen pappa och hennes historier som inte stämmer med vad som verkligen skedde.

Men det viktigaste som utelämnats i förhöret med mig är när polisen berättar att hon talat med flickans mormor. Och det mormor påstått blir för mig det yttersta beviset för att detta, i alla fall från hennes sida inte rör sig om något missförstånd, eller övertolkning. Nej detta är en medveten och illvillig attack på mig och ett sätt att få mig bort ur barnets liv för alltid. Hon är till och med villig att sända mig i fängelse.  

Vilken bra förebild för min dotter att växa upp hos...

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, feminism, barnmisshandel, sexuella övergrepp, pappa, mamma, barn, familj, vårdnadstvist, rättvisa, falska anklagelser

Barn och
familjejouren

HVB verksamhet sedan 1989
jour, utredning och behandling av barn och
ungdomar mellan 0-20 år


Experter kallar dom sig. Svänger sig med fina titlar som leg.psykolog, leg.psykoterapeut och barnpsykiater. Metoderna som används kallar dom för objektrelationsteori, modern utvecklingspsykologi, anknytningsteori, affektteori och hjärnforskning. Finns det någon vanlig människa som begriper ett ord om vad det där egentligen rör sig om? Det är inte meningen heller. Den reklam som dessa experter gör på sin hemsida vänder sig inte till oss föräldrar. Den vänder sig till socionomer som genom allehanda kurser och föreläsningar får lära sig vad detta betyder.

Men vad händer den dagen då verksamheterna granskas närmare? Jo då kryper helt andra sanningar fram. Den verksamhet som döljer sig bakom alla dessa fina ord är inte alls särskilt vacker. barn och familjejouren är bara ett av alla tortyrinstitut som min dotter riskerar att hamna på efter att hon tvångsomhändertagits från sin "incestuösa" pappa.
Som hon konstigt nog älskat över allt annat sedan hon föddes. Och vad får hon då för behandling för att bota denna kärlek? jo det kan man läsa bl a  i två artiklar i Svenska dagbladet. Som är den dagstidning som har dom klokaste och mest djuplodande artiklarna av alla sina konkurrenter. I deras artiklar kan man bl a läsa angående det nämnda hemmet:
Ett så kallat HVB-hem i Stockholmstrakten har polisanmälts misstänkt för sexuella övergrepp. Ändå fortsätter hemmet att ta emot barn i kris. Varken hemmet, kommunen eller länsstyrelsen känner till att det finns en polisanmälan trots att den gjordes i mars.

Så resultatet av socialtjänstens syn på "barnets bästa" i just mitt fall är alltså att man anklagar en oskyldig och kärleksfull far som gladeligen hade offrat sitt liv för att skydda sin dotter för övergrepp, varpå barnet riskerar att hamna på ett av alla dessa lönsamma vårdhem där riskerna för att hon utsätts för övergrepp ökar tiofaldigt. Då kanske det går att få ett hum om hur jag mår just nu.

Jag har fått tag i ett protokoll från ett möte på familj och individomsorgen i den kommun som har anmält mig för påstådda brott. Exakt vad dessa brott skulle bestå i vet jag inte eftersom man har sekretessbelagt detta och därmed hindrar mig från att få se vad dom har utsatt min dotter för. Men att det baserar sig på något som min dotter har sagt har jag lyckats luska ut.

Det vänder sig i magen på mig när jag tänker på vad dessa kreatur har utsatt mitt barn för. Ni som lyssnat på inspelningen som jag tidigare postat ut på min blogg under rubriken "daddy anklagad för sexövergrepp" inser ju att min dotter och jag älskar varandra, nu har dom alltså lyckats få henne att anklaga mig för saker som aldrig hänt. Detta är inget annat än ren grymhet mot barn. Ni kan säkert räkna ut vad jag hyser för tankar om dessa människor utan att jag behöver skriva ut dom i klartext. Det har jag blivit varnad för. Jag trodde inte att dom kunde göra mer mot mig än dom redan gjort, men det kan dom tydligen. Det finns inga gränser för vad dessa människor kan göra tydligen.

I protokollet för detta möte framgår att i stort sett samtliga socialsekreterare som har varit inblandade i mitt fall var närvarande.  När man sedan bläddrar fram till sidan 5 kan man läsa att dom bjudit in två av dessa barnbehandlingsexperter för att informera om deras behandlingsmetoder.

Det tog inte mig speciellt lång tid att hitta information om dessa experters syn på behandling av barn heller. Ni kan ju själva läsa här. Enligt företaget Sisyphos egen hemsida så har man visionen: att minimera antalet tidigt störda barn i Sverige som inte får adekvat vård.
Detta anser man tydligen att man bäst uppnår genom att misshandla barn. B la Tvinga ner dom på golvet och vrida om deras armar. Socialstyrelsen som riktar skarp kritik mot deras behandlingshem tycks inte vara enig om detta. Men familj och individomsorgen i min dotters kommun tycks i alla fall anse deras metoder vara tillräckligt intressanta för att bjuda in dessa "experter" för att informera och föreläsa för både kontorets socionomer och deras verksamhetschefer. Är det någon som håller med mig om att någonting gått ordentligt snett i synen på det s k "barnperspektivet" som våra politiker talar sig så varma för?

Jag är en mycket fredlig människa som aldrig någonsin brukat våld mot någon annan levande varelse någonsin. Jag har känt tillit mot våra myndigheter och alltid försökt att vara en god medborgare genom att bidra till samhället genom att arbeta, betala till vår gemensamma kassa och hjälpa dom som har det svårt på olika sätt. Jag skänkte bl a 1000 kronor till munkarna i Burma då dom utsattes för juntans brutala övergrepp trots min egen knapra kassa. Jag har alltid köpt tidningen faktum då jag råkat på en hemlös, även om det kostat mig mina sista slantar.

Jag har gjort min militärtjänst på en spaningspluton på ett jägarregemente. Jag har alltså under hela mitt liv varit beredd att offra mitt liv för att försvara vårt land och dess innevånare. Men nu är den tilliten förstörd för alltid. Varför skall jag bidra till ett samhälle som behandlar mig och mitt barn på det här sättet? Varför skall jag jobba och betala skatt för att bekosta misshandeln av mig och mitt barn?
varför skulle jag vara villig att riskera mitt liv för att försvara ett land som plågat och torterat mig i flera år?

Ett land som lägger miljarder på en genomkorrumperad myndighet som gömmer bevis, som stjäl barn från fullständigt utmärkta föräldrar och placerar dom på instutioner där dom misshandlas och utsätts för grymma övergrepp. Som ljuger och mörkar sanningen för oss medborgare.

kan någon svara mig på det? 

Läs även andra bloggares åsikter om diskriminering, socialtjänsten, familjerätten, HBT behandling, ungdomsvård, korruption, myndigheter, daddys, barn, LVU, barnmisshandel, psykologer, experter, övergrepp, falska anklagelser

Idag har jag pratat mycket i telefon. Människor har ringt från kors och rvärs och mailboxen svämmar över. Bloggen slog rekord i läsare (om man frånser den veckan då jag publicerade ut bilderna på Mia Eriksson, och hamnade överst på Expressen).  Alla, men speciellt ett samtal och mail har gjort mig väldigt glad idag. Därför delar jag det med er. Samtalet kom från Susanne. Modern till min son Robin som är 10 år och inleddes, "Jag har läst din blogg idag, vad fan håller dom på med?". Susanne och jag möttes (hmm 91 eller 92...), förlåt mig kära du..men du vet ju att jag inte har ditt kalenderhuvud.

En riktig mamma har rest sig i protest

Jag var nyinflyttad från Östersund och började kurtisera den snygga ekonomiassistenten på firman brevid. Det visade sig bli ett långt och tjurskalligt kurtiserande som till slut gav resultat. Exakt hur länge det varade eller hur länge vi bodde tillsammans vet jag inte heller exakt, men totalt var det väl ca 7 år? Om ni hade känt Susanne så hade ni förstått min föriktighet med att nämna siffror för henne. Hon rättar en på sekunden om det inte stämmer. Barn längtade vi efter båda två, men det kom inget. Svärfar började dra skämt om "luftpistoler" på familjeträffar...men det är sånt man får ta.

Kanske kände nauren på sig att "den här snubben är inte mogen för det än". För det var jag inte. Jag var inte mogen för fem öre. Jag var inte mogen för något kärleksförhållande heller. Jag hade inte ens en aning om vad det var? Men så kom Robin till slut, när vårt förhållande redan var sprucket och sönderslaget. Mitt första taffliga försök att bilda familj var därmed förstörd. Men efter att dom första känslorna lagt sig så gick samarbetet med barnet bara bättre och bättre. Idag har jag en kontakt med Susanne som jag inte hade då vi levde ihop. Jag har lärt mig att prata.

Förstår ni inte att mamman hittar på?

Idag är Robin 10 år. En glad, väluppfostrad, poulär, intelligent, snäll och väldigt kärleksfull kille. Susanne och jag var överrens om gemensam vårdnad och att boendet skulle vara hos henne. Så har det också sett ut sedan dess. Robin

kom varannan helg, och jag har gjort så mycket jag har kunnat för att ge honom allt som jag vill ge. Även om tiden ofta varit knapp så tror jag jag har lyckats ändå, för jag ser mycket av mig själv i honom nu. Han kommer numera hit så ofta han kan, och han har också varit med de allra flesta helger då jag har haft min dotter.  

Lång historia kort. Susanne har idag skrivit ett mail till familjerätten och barn & Omsorgs chef, som jag härmed postar ut i sin helhet här på bloggen. Om det finns fler som av en händelse skulle vilja följa hennes exempel så är adressen:

Expeditionen Utredning barn & ungdom Telefon: 0300-83 48 89 eller 0300-83 51 07, Verksamhetschef Abdalla Said Telefon: 0300-83 42 97 Besöksadress: Varlavägen 4 i Kungsbacka E-post: [email protected]

Susannes brev:

Hej, Jag heter Susanne, jag är mamma till Joakims son Robin. Jag måste medge att jag blev mycket förvånad, ledsen och upprörd när jag fick reda på att socialtjänsten i Kungsbacka har anmält Joakim Ramstedt för sexbrott mot sin dotter.  

Jag blev mycket förvånad redan när Ni på familjerätten inte tyckte att Joakim var en lämplig vårnadshavare, utan att ens pratat med mig, då vi har en son tillsammans och har gemesam vårdnad om honom och har haft det nu i snart 11 år, umgänget med Robin har Joakim skött bra, förstår faktiskt inte vad Ni anser skulle vara för fel på honom.

Jag lider verkligen med Xxxxx nu som varken får träffa sin pappa eller bror. Och varför det, jo för att hennes mamma är övertygad om att alla män är farliga bestar och att ni är så lättlurade att ni inte klarar av att göra ordentliga och realistiska utredningar. (Förlåt igen) men jag klarar inte längre av av se på när denna misshandeln av Xxxxx pågår.  

Här är min syn på mamman: Från början när hon och Joakim träffades, så var hon med två-tre gånger när Jocke hämtade Robin. Senare följde hon sällan med. Hon kom aldrig på Robins födelsedagskalas, hon svarade inte inte på telefonen när man ringde, när Ranja var nyfödd fick inte Robin komma dit: "för att han var för stökig" då var han 6 år, dessutom har stökighet aldrig varit ett problem med Robin. Det var bara mamman som var överkänslig. Och om Joakim hämtade Robin så åkte hon hem till sin mamma med Ranja. Hon tvingade alltså Joakim att välja mellan dem och hans son. Vad säger det er om en förälders toleransnivå? Hon klagade väldigt mycket på Robin och hans attityd mot "henne" han var 6 år och hon hade haft möjlighet att lära känna honom sedan han var runt 4 år. Vid den åldern är barn inte så svåra om man vill lära känna dem. Jag är mycket medveten om att jag är partisk i fråga om Robin. Men.. svår har han aldrig varit. Tvärtom har han lätt för att prata med människor. En kopia på kännedom på detta brev skickas samtidigt till Joakim Ramstedt. Väntar med intresse på Ert uppriktiga svar. Med vänlig hälsning

Susanne "


Läs även andra bloggares åsikter om vårdnad, socialtjänsten, familjerätten, pappa, mamma, barn, familj, övergrepp, barnmisshandel, myndighetsmissbruk, tjänstefel, kungsbacka,

Jag har träffat många som du

Det känns lite som jag känner dig Sofie. Jag var ett år av mitt liv en av dom människor som staten betalade för att "behandla dig". Nej Inte just dig, men ändå har jag mött "dig" många gånger i mitt yrkesliv. Det hela började med att jag plötsligt fann mig arbetslös för ca 10 år sedan, och en dåvarande vän rekommenderade då mig till hans arbetsgivare i Norge. Där fick jag börja som vikarie på en stiftelse, som jobbade med ungdomar som du. Som spårat ur och börjat använda droger, vissa tjejer och killar var tuffa och slog ner och rånade sina jämnåriga på mobiler och pengar, andra som var mer sköra sålde sig själva för en stunds frid. Som du.

Jag fick jobb på akutintaget som kallades för torpet. Det var ett hus som låg långt och djupt inne i finnskogen. Det behövdes inga lås och larm. Det var minst 5 timmars promenad till stora vägen. På denna avdelning var vi 4 vuxna och 4 ungdomar. Då ni kom var hade ni en stenhård attityd, men under fanns rädslan och gråten, men den visade ni inte. "Dra åt helvete" attityden var ert enda försvar mot det som gjorde så ont därinne.

På vår avdelning Torpet var det hårda bandage och fritt från KBT och annat flum. Inga ungdomar ensamma utan vuxens sällskap, ett hövligt uppförande mot alla, man hjälpte till då man blev tillsagd och på dagarna var det hårt fysiskt arbete. Det fanns inga socionomer på vår avdelning. Bara för yrket lämpliga  människor med ett tufft psyke och sunt förnuft. Vissa av er barn började trivas ganska snart. Ni uppskattade dom absoluta gräserna vi satte. Dom gav trygghet. Vi gjorde också mycket kul ihop. Practical jokes, bus och lek blev det mycket av mellan plikterna. På helgerna åkte vi Go cart, Gick på Peppes Pizza eller en bio. Visst längtade ni hem ibland, men socialen hade ju vårdnaden om er nu. I Norge heter det Barnevernet. Ett namn som kan diskuteras, men ni som hamnade hos oss hade ändå tur.

Det var på turen det vände

De ungdomar som inte skötte sig efter husets få men strikta regler togs ut på skogstur. Kängor, ordentliga vildmarkskläder, ryggsäck och tält. En ungdom, två vuxna. Det gillade ni inte alls, men dom som vägrade väntades helt enkelt ut. Vi hade alltid mest tålamod. Sedan var det marsch i hårt tempo tills ni var helt färdiga. Vi tog ibland pauser, och då hade ni chansen att prata med oss. Berätta var skon klämde. Även på kvällarna runt elden fanns chansen, men vi pressade inte. Vi visste att det till slut skulle komma ändå. Men under marschen skulle det vara tyst. Den tuffaste av er alla höll ut i 7 veckor minns jag,

men oftast tog det bara någon dag eller ett par, sedan kom historierna, tårarna, ångesten. Då fanns vi där. Vi lyssnade, vi kramade. vi höll. Vi grät ibland med. Det var inga roliga historier, det kan jag försäkra. Där började tilliten till vuxenvärlden sakta gro igen. "Det var på turen allt vände" sa många av er efter vi sågs igen något år senare. Efter sex månader så var det utslussning till nästa del i behandlingen. Stor gård, nära vägar, många ungdomar, ännu en stor omvälvning. Men jag vill minnas att ni alla längtade tillbaks till torpet. Det var ofta den första riktiga familj ni någonsin upplevt.

Vi var alltid två män och två kvinnor i personalen. Vi levde ihop med er i två veckor, sedan var vi lediga i två. På det sättet kom vi nära, kunde bygga upp ett förtroende. Det fanns alltid både en "mamma" och en "pappa" till hands då det behövdes. En som ni kände och litade på. Och behövdes gjorde det ofta. När attityden skalades bort var ni helt underbara därunder allihop. När ni fick bli barn igen. Ibland gick det lätt, ibland tog det tid, men vi misslyckades nästan aldrig. Stiftelsen som drev dessa hem var privat och mycket lönsam. Vi hade bra lön och hade alltid en generös helgbudget så vi kunde göra roliga saker med er barn. Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på er. Vad gör ni nu? Hur har det gått? Lyckades vi reparera lite av det som var trasigt? Jag hoppas och tror det. 

Från himmel till helvete

Sedan fick jag själv barn. Mitt andra. Då sökte jag jobb närmare hemmet så jag inte skulle behöva vara borta två veckor åt gången. Eftersom jag nu tyckte att jag hade rutin och erfarenhet av att jobba med ungdomar med drog och kriminalitetsproblem, sökte jag ett ettårs vikariat på ett statligt svenskt behandlingshem som drevs av SiS (Statens instutionsstyrelse). Det hette Brättegården och låg i Vänersborg. Sveriges största låsta instution för flickor mellan 13 och 18 år som var omhändertagna av socialtjänsten under lagen om "vård" av unga, LVU.

Det var där jag träffade "Sofie" och hennes kamrater. Flickorna utan framtidstro, utan hopp som blev fängslade av socialtjänsten när dom var 13 år gamla, bakom låsta dörrar och höga stängsel. Det var en snabb resa från himmel till helvete. Huset såg ut som ett kommunkontor, med dörrar av pansarglas in till korridorerna med era rum. Dessa låstes och larmades kl 10. Om ni skulle röka så fanns en rastgård med höga taggtrådsstängsel på baksidan. Attityden ni hade när ni kom, blev bara värre och mer hatisk för varje dag vi tvingade er in i SiS utprovade mallar. Det var KBT behandlingar och lektioner i etik. Jag undrar vilka barnpsykologer som suttit och klurat ut dessa metoder?

Dagarna var indelade i block, och för varje block ni skötte er ordentligt fick ni 10 kr som delades ut som veckopeng. Men om ni inte skötte er enligt regelboken så blev det ett "Nej på blocket", och pengarna drogs in. Vilket naturligtvis mynnade ut i att ni sket i allt resten av det blocket, och då fanns det inte mycket vi kunde göra åt det. Inte ens jag lyckades lära mig hela den där regelboken på ett helt år.

Jag kan fortfarande höra era skrik

Om ni eller någon annan tjej på någon annan avdelning "blev psykotisk eller aggressiv" så gick larmet vi alltid hade i bältet, och så fick vi rusa. Sen en vuxen på varje lem, som tryckte ner. Om ni inte gav upp så blev det isoleringen. Ett kalt rum 4x3 meter med en madrass på golvet och ett kikhål i dörren. Där fick ni skrika och banka huvudena i väggen. Jag undrar vem som hade värst ångest dom nätterna. Ni eller jag? Jag kan fortfarande höra era skrik. Men för det mesta var det lugnt. Ni därute och vi bakom vår glasvägg där vi satt

och vaktade er. Jag kände ert hat. Det gick rätt in i hjärtat på mig, och jag hade alltid en jobbig känsla i bröstet när jag skulle till jobbet, som gick på tre skift. Personalen byttes ut hela tiden enligt schema, bara ni barn var kvar.

Om ni fick permission och lov att åka hem en helg så var det visitering avklädning och duschning så fort ni kom tillbaks. Varje väska, varje necessär, alla era privata saker rotades igenom.

Inom SiS var det krav på socionomutbildning om man ville få ett fast jobb. Det var nästan bara jag som saknade den utbildningen. Ibland försökte jag ta upp med dom andra kollegorna vad jag ansåg om vissa metoder och kom t o m med förslag på alternativ. Jag blev då kallad in till chefen som ifrågasatte ifall jag inte trodde på deras arbetsmetoder? Jag var feg den gången, nybliven far och beroende av lönen så jag teg.

Även i den slutna ungdoms "vården" har genusexperterna nu gjort sitt inträde. SiS bedriver numera "En jämställd vård och behandling". Vidare skryter man med sina goda behandlingsresultat. 15% av de unga tjejer som tvångsvårdats på våra barnfängelser klarar tydligen att leva ett liv utan droger efter fem år från utskrivning. I Norge låg den siffran på 60%.

Men då jag berättade för mina socionom kollegor om hur vi arbetade där uppe och hur vi drog med ungarna ut på turer i skogen med tält så ansåg dom att vi hade kränkt barnen?? Vi tvingade dom ju att göra något dom inte ville.

Våld och hat

Sofie är inte det första barnet som tagit sitt liv efter att ha hamnat i mamma statens trygga armar. På brättegården försökte dom ibland också. Som tur var så lyckades ingen det året jag var där. Men det var många våldsincidenter. Nästan dagligen skrevs rapporter om våld. En gång försökte två av tjejerna att sticka en vässad tandborste i tinningen på en i personalen. Dom satt där dömda under en paragraf som heter 15. Ofta i flera år. Och dessa hem är inga behandlingshem. Det är fängelser. Fängelser för barn som drivs av staten Sverige och som betalas av socialtjänsterna i kommunerna. Upp till 4000 kronor per sängplats och natt kunde det kosta en kommun att tvångsplacera en unge där. Ett barn som inget hellre ville än att få komma hem igen. Dessa tjejer hade inte begått några grövre brott. Det behövdes egentligen inga klara skäl för att placera dom. Jag läste igenom socialtjänsternas journaler, men hittade inte ett enda barn som egentligen begått något annat brott än att dom gett fingret åt vuxenvärlden och gjort revolt. En sund reaktion faktiskt, så som den ser ut idag. Dom 15% som slutade med droger, hade nog gjort det ändå. Jag tror inte det var "behandlingens" förtjänst.

Sofie var då en av fyra intagna flickor på det HBT hem hon var placerad på. De fyra togs om hand av tio anställda. Trots 2,5 personal per flicka var tillsynen mycket dålig. Socialkonsulenterna StefanRoman och Lena Uddemar skrev i sin rapport att flickorna kan "vistas i olämpliga miljöer utan att behandlingshemmet reagerar". "Länsstyrelsen uppmärksammade särskilt att en inskriven ungdom under ett drygt halvår hade ett pågående missbruk... av journalanteckningarna framgick att behandlingshemmet hade svårigheter att förhindra flickans fortsatta missbruk".

Ni skyller på fel person

Men utanför rättssalen där en 42 årig trasig knarkare sitter och skall dömas för 6 våldtäkter, står lynchmobben med plakat där dom propagerar för dödsstraff. Sofie behövde smärtlindringen han tillhandahöll och betalade med sig själv och sin ungdom. 6 gånger gick hon tillbaks till mannen för att "våldtas" igen. Men dom verkliga brottslingarna gömmer sig som vanligt. Osynliga bakom sina paragrafer om sekretess. Jag önskar att människorna därutanför rättssalen kunde förstå att dom riktar sin vrede åt fel håll. Jag önskar att dom kunde förstå att detta blir slutstationen efter familjerätterna först eliminerat den ena, ofta mest kompetenta föräldern, genom att ta ifrån denne vårdnaden om barnet. Så fort det uppstår en tvist om vårdnaden ser dom sin chans. Sen är man som förälder chanslös. Dom kan ta ens barn utan att ens meddela det.

Efter det är det sedan mycket lättare att ta barnet från även den andre föräldern i ett senare skede. Då använder dom dessutom det som den förste föräldern sagt och skrivit i tvisten.

Hur hjälper vi en flicka som Sofie?

Kanske det efter jag har berättat detta kapitel ur mitt liv blir lite lättare att förstå min oro och ångest jag känner. Min underbara, vackra, kärleksfulla dotter är i farozonen. Hon riskerar också nu att råka ut för "barnets bästa" som dom har mage att kalla det. En dag är det kanske hon som hittas hängande på en toalett. Eller ert barn. Vad krävs för att människor ska förstå att dom skadar och t o m dödar våra barn. Allt under parollen "barnets bästa".
20 000 barn om året slår dom klorna i med sina SoS och LVU lagar. Detta är en vinstmaskin utan dess like. Men som anställd fick man alltid höra hur ansträngd ekonomin var. Alla platser behövde fyllas.

Förlåt mig Sofie och alla ni andra som drabbades av min vård det där hemska året. Jag trodde jag hjälpte, precis som dom andra som jobbade där. Men jag vill helst radera det året från mitt minne helt och hållet, så jag slipper minnas. Så jag slipper skulden. Kanske kan jag betala tillbaks lite genom att synliggöra det dom gör. Jag hoppas det.

Vila i frid vackra Sofie. Jag hoppas din mamma vinner striden mot socialtjänsten. Jag hoppas du får upprättelse och att dina verkliga banemän kan dras fram i ljuset. För dom är inga utslagna knarkare. Långt därifrån.

Britta Svensson på Expressen avslutar sin krönika med en fråga. Hur hjälper vi en flicka som Sofie?
Det är för sent för Sofie, Britta. Men det finns det finns tusen och åter tusen barn i Sverige som dagligen med våld slits från en av sina föräldrar. i 95% av fallen sina pappor. Dom som finns där för att skydda.  Det händer mitt framför er. Just nu. Dom finns det fortfarande tid att hjälpa. Men det vill ni ju inte. Det är tydligen inte politiskt korrekt. Ni tycker ju att det är viktigare att skydda såna som Liza Marklunds goda namn, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, LVU, Sofie, Liza Marklund, Britta Svensson, Expressen, Politik, Juridik, Ungdomsvård, socialpolitik, papparätt, familjerätt, ungdomshem,

 

Det blev mycket att stå i idag så jag har ännu inte hunnit sammanställa all information om de svar jag fått från de övriga riksdagsledamöterna som svarat på mina 10 frågor. De som återstår är ett antal moderater en kristdemokrat samt en miljöpartist. Det får bli i morgon.

Internet är egentligen en svår arbetsmiljö för en sån nyfiken person som jag. Jag är av den typen som, när jag bestämt mig för att utföra en uppgift inte bör distraheras från just den uppgiften. Men internet är så full av intressanta sidostigar att jag hela tiden finner mig vikandes av från huvudleden och så hamnar jag nån helt annanstans än dit jag hade tänkt. Jag efterlyser en funktion som blockerar alla länkar som inte behövs för den uppgift man bestämt sig för från början. Ungefär som ett vägräcke. Fast det går ju inte, det begriper jag ju. Jag får väl öva upp disiplinen istället, om nu det är möjligt.

Adam har inte sett barnen på 1 år

På bilden ovan så ser ni Adam som bor i Marks kommun. Hustrun ville flytta, men Adam som just hade fått fast jobb på orten ville inte det. För att då säkerställa enskild vårdnad om barnen löste hustrun det hela med att anklaga Adam för misshandel. Han häktades direkt och satt sedan häktad i 6 veckor, och när han till slut i rättegången bevisades vara oskyldig  och släpptes ut så hade hustrun tagit barnen och flyttat. Jobbet hade han också förlorat eftersom ingen kontaktat arbetsgivaren och förklarat orsaken till hans plötsliga frånvaro. "Jag har förlorat allt" säger han men det enda som betyder något är barnen. "När dom försvann så tog mitt liv slut".

Till slut så lyckades han i alla fall lokalisera sin hustru som stått i kyrkan och lovat kärlek och evig trohet, men hon vägrade förstås Adam allt umgänge med barnen. Först så såg hon emellertid till att även sno åt sig TV:n och andra prylar mot löfte att gå med på umgänge, men det löftet visade sig vara lika mycket värt som en gammal spansk peseta. Nu har det gått ett år utan att Adam har fått ha någon som helst kontakt med sina barn. Han fick inte ens lämna presenter på deras födelsedagar. Socialtjänsten ansåg inte att man behövde vara behjälplig med detta. Detta är ett vanligt beteende och bidrar speciellt vid Juletider till pappornas ångest, förtvivlan och desperation.

Gäller Svea rikes lagar även män?

Håll i er nu. Här har vi alltså en man som förutom att han var en mycket bra pappa och alltid varit den som tagit huvudansvaret för barnen varav det äldsta nu är 8 år, blev falskt anklagad för ett brott och satt i en och en halv månad frihetsberövad. Alltså är han ett brottsoffer. Han har dessutom blivit utsatt för utpressning och hans barn blev utan hans medgivande eller vetskap flyttade till en annan ort. Förutom den själsliga tortyr han utsatts för har han alltså också utsatts för minst tre brott som alla har en straffskala i svensk lag. Men vad bestämmer hovrätten i västra sverige, i deras äktenskapsskillnad och vårdnadstvist? Jo att Adam så länge tvisten pågår endast skall få tillåtelse att träffa sina barn i sällskap av en kontaktperson. Dom kallar det så, men i själva verket är det en övervakare. Detta övervakade umgänge skulle ha startat vecka 13, men Marks kommun har trots att man har haft mycket gott om tid inte lyckats hitta någon övervakare och då kan ju inget umgänge komma i fråga.
Jag vet allt om det där. Man har ju varit med ett tag nu.

Ni som tror att det är någon mening för Adam att anmäla dessa brott bör nog tänka om. Han råkar ju vara i besittning av en penis och då gäller lagarna annorlunda. Den som påstår något annat är en förbannad lögnare. Det är tur för de ansvariga politikerna och deras knähundar inom socialtjänsterna att dom inte har pinoccionäsor.
Det ironiska i detta är dessutom att det är just det faktum att adam inte fått träffa sina barn på så länge, som domstolen med största sannolikhet kommer att använda som argument för att beröva honom rätten att vara förälder till sina barn genom att belöna barnens mor med enskild vårdnad.

Barnkonventionen och andra lagar

Artikel 9 i barnkonventionen: Åtskiljande av föräldrar citat:

1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas om barnets vistelseort.

2. Vid förfaranden enl punkt 1 i denna artikel skall alla berörda parter beredas möjlighet att delta i förfarandet och få lägga fram sina synpunkter.

3. Konventionsstaterna skall repsektera rätten för det barn som är skilt från den ena av, eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då det strider mot barnets bästa.

Denna konvention har Sverige skrivit under.  Den person som satte dit namnteckningen höll fingrarna i kors bakom ryggen. Den behöriga myndigheten i sverige är socialtjänsten. Den rättsliga överprövning dom är underställda är socialnämnden på länsstyrelsen. Detta betyder att just den myndighet som är satt att bevaka barnens rättigheter i vårt land i själva verket är dom som ser till att deras rättigheter enligt konventionen ständigt kränks. Och någon överprövning av detta kan ni glömma direkt. Många försöker, ingen lyckas.

Förutom ständiga brott mot barnkonventionen bryter socialtjänsten dessutom helt ostraffat mot grundlagen, förvaltningslagen, socialtjänstlagen och föräldrabalken. De gånger dom fällts för detta kan man räkna utan att ens behöva använda alla fingrarna på ena handen. 

Margareta Karlsson som är enhetschef på familjeenheten i Marks kommun beklagar att två barn kommer i kläm i det här fallet. Marks kommun tycks lida brist på övervakare, men hon bedyrar att fallet är högprioriterat. "Tyvärr så hamnar ungarna i kläm när vuxna bråkar" säger hon. På vilket sätt menar hon att Adam har bråkat?

Tror ni att hon är ointilligent och inte ser det vi andra ser? Knappast. Detta sker systematiskt och mycket utstuderat i fall efter fall. Vitsen är att först få bort den mest kompetente föräldern, för att sedan när ungarna börjar spåra ur lättare kunna skilja barnen från även den andre föräldern och sedan placera dom i den mycket lönsamma fosterbarnsindustrin med hjälp av sin LVU lag. Drygt 21 500 barn och unga fick någon gång under år 2007 vård enligt SoL och/eller LVU. (Källa SCB) Sedan när dom slutar sina dagar som trasiga missbrukare redan i unga år som det tragiska fallet med Sofie, Ja då riktar svenska folket sin vrede mot en utslagen 42 årig knarkare och startar namninsamlingar för att han skall dömas på en avliden flickas vittnesmål. Vi är i sanning ett folk som totalt silar mygg och sväljer elefanter. Vi borde istället starta insamlingar för mindre fördummande och mer pålitliga medier.

Som vanligt i dom här fallen har mamman fått hjälp att gömma sig och barnen på Borås kvinnojour. Det är Agneta Karlsson och hennes familjeenhet som betalat det kalaset via kommuninvånarnas skattsedel. är det någon som går på flosklerna om hur socialtjänsten ser till barnets bästa i dom vårdnadstvister som våra partiers kvinnoförbund tillsammans med ROKS tillsammans hjälpts åt att öka till över 7200 fall om året?

Jag önskar Adam all lycka i den kommande huvudförhandlingen och framförallt hans barn. Men jag skulle inte sätta en spänn på hans chanser trots att oddsen är skyhöga.

Tyvärr....

Läs även andra bloggares åsikter om familjerätt, socialtjänsten, juridik, politik, LVU, vårdnad, myndigheter, Myndighetsmissbruk, könsdikriminering, kvinnovåld, kvinnojourer, barnmisshandel, barnkonventionen, Marks kommun, socialtjänstlagen, förvaltningslagen, föräldrabalken, hovrätten, falska anklagelser

Nedanstående artikel är i sin helhet skriven av Stephen Baskerville som är professor i statsvetenskap vid Patrick Henry College i Virginia, USA

Mordet på Baby P i England avslöjar barnmisshandels industrin i dess mest cyniska form. Den rent sovjetiska oduglighet som visas prov på dagligen är inte resultatet av dålig utbildning eller underfinansiering, utan på logiken som finns inbyggd i vår byråkratisk politik.

Vi har länge känt till orsakerna om vad som orsakar barnmisshandel och varför barn som Baby P dör. Den stora majoriteten av barnmisshandel och barn dödsfall inträffar i ensamståendes föräldrars hem. Mycket lite misshandel sker i gifta familjer med två biologiska föräldrar. Londons föräldrautbildnings stiftelse visade redan för länge sedan att barn löper upp till 33 gånger högre risk att utsättas för allvarliga övergrepp, och 73 gånger högre risk att drabbas av dödlig misshandel i hemmet av en mor med en inneboende pojkvän eller styvfar än i en intakt familj.

Siffror från det amerikanska justitiedepartementet visar att ensamstående mödrar står för 55 procent av barnamorden i USA. Om man därför klarar att se bortom politiskt korrekt eufemism, innebär detta att det huvudsakliga hindret för barnmisshandel är en pappa. "Pappor har ofta haft rollen som beskyddare inom familjer," skriver Adrienne Burgess på tidskriften Fathers Direct. En studie i tidskriften Adolescent och Family Health fann att "Förekomsten av en bilogisk pappa ... minskade risken för att barnet skulle utsättas för sexuella övergrepp."

Men i stället för att tillåta pappor att skydda sina barn, fördrivs dom med med våld och systematik bort från sina hem och barn genom familjerätter med aktivt stöd av socialtjänstens byråkrati. Ironiskt nog sker detta ofta med hjälp av att falska anklagelser om övergrepp mot barn riktas mot papporna, trots att biologiska pappor i realiteten är ansvariga för mycket lite misshandel och övergrepp.

Domare hävdar att de tar bort fäder, även utan tecken på missbruk, för att "vara på den säkra sidan". I själva verket placerar dom dock barnen på den "farliga sidan" genom detta beteende, och det är svårt att tro att de inte inser det. Så "barnmisshandels industrin" tar alltså först bort barnens naturliga beskyddare, varpå de verkliga misshandlarna - de ensamstående mammorna och deras pojkvänner - får fritt fram att misshandla och missbruka sina barn utan att straffas. Grupper som Fathers4Justice och aktivister som Jolly Stanesby blir kriminaliserade för att dom försöker väcka oppinion mot bortrövandet och misshandeln av deras barn, när de i själva verket bara gör det som kan förväntas av en förälder när någon hindrar dom från att skydda sitt barn.

Den skenheliga handtvagning som nu visas prov på i Storbritannien är endemisk i hela den industrialiserade världen. "Vi kan inte tolerera misshandel av ett enda barn", säger den amerikanska socialtjänsten. Medan dom samtidigt finasierar en armé av tjänstemän och program för att ta bort barn från deras fäders vård, samtidigt som dom hävdar att dom skyddar dem från eventuell misshandel. Logiken är fantastiskt självförsvarande och självuppfyllande, eftersom tjänstemännen efter att ha skiljt barnen från fadern, kan presentera sig som lösningen på de problem de själva skapat.

Ju fler barn som tvångsskiljs från sin pappa, desto mer barnmisshandel, och desto mer fås vi att tro på en lösning som går ut på att ytterligare utöka de fantasibelopp som varje år betalas för att skydda barnen. Klichéer om socialarbetare som är "överarbetade och underfinansierade" och i behov av mer "resurser" ger en ganska tydlig indikation på hur denna blomstrande byråkratiska industri tillåts expandera. Vägran att möta dessa sanningar tyder också på en alltmer repressiv statsapparat som med ett auktoritärt sinnestillstånd är mycket ohälsosamt i ett fritt samhälle.

Man uppmanar medborgarna att bevaka och rapportera sina grannar om de skulle upptäcka "tecken" på misshandel och övergrepp och kräver att yrkesmänniskor också gör det. Detta kan bara skapa ett samhälle med viktigpettrar och snokare och kommer säkert att innebära än mer trakasserier av oskyldiga föräldrar och än mer avlägsning av barn och fäder, än det som redan sker.

Barnmisshandel är helt möjlig att förebygga. Den nuvarande epidemin växte upp med välfärdsstaten och skilsmässorevolutionen, med den åtföljande ökningen av faderlösa hem. Den fortsätter på grund av de tjänstemän som tillåtits gräva ner sig i skyttegravar, och som där låtsas att dom bekämpar den. Det är ett skolexempel på hur en byråkratisk regeringen skapar ett problem för sig själv att lösa. Som Dickens observerade, "Den stora principen i den engelska lagen är att skapa affärer för sig själv". Hur skrämmande det än låter, verkar den ofrånkomliga sanningen vara att vi har skapat en massiv statlig industri som bemannas av tjänstemän med ett finansiellt egenintresse av misshandlade barn.

Storbritannien förtjänar beröm för den stora allmänna diskussion som föranleddes av det tragiska fallet Baby P. - en diskussion som inte har ägt rum i USA eller någon annanstans. Men tills vi har mod att berätta sanningen om vem som misshandlar barn och statens roll när det gäller tillståndsgivning och t o m uppmuntring av detta, blir all vår uttalade oro för barn inget annat än tomt prat.

Stephen Baskerville

Läs även andra bloggares åsikter om barn, misshandel, politik, föräldrar, pappa, mamma, familj, feminism, socialtjänsten, familjerätt, sexuella övergrepp, utnyttjande av barn, Gömda, Liza Marklund, Mia Eriksson, Marina Engan, Tina Lundberg, Monica Antonsson, sanningen om gömda