daddys

Beware the fury of a patient man

Vart finns stödet för papporna?

Kategori: Pappa

Jag fick nyligen ett hedesomnämnande i en stor Amerikansk "Songwriter" tidning för en låt jag skrivit om orkanen i New orleans. I intervjun frågade dom mig om jag kunde nämna någon låttext som betytt särskilt mycket för mig. Det var ju en svår fråga naturligtvis, men slutligen nämnde jag låten "It doesn't get any lonlier than this" av Steve Earle, en av mina förebilder som musiker och människa. Jag sa att det är en av dom bästa beskrivningarna jag någonsin hört av hur det känns att få sitt hjärta krossat. Jag har alltid gillat låten, den har alltid berört mig, men nu förstår jag...nu vet jag...

För pappor som går igenom denna skärseld som kan dra ut i år finns inget stöd. Det finns ett kriscentrum för män...som drivs av samma kommun som tar barnen från oss. Jag gick in på deras hemsida för nån vecka sen då jag var så ångestriden att vad som helst hade dugt. Då fann jag samma propaganda om våldsamma män som överallt annars. Länkar till ROKS, kvinnojourer.org, Brottsofferjouren etc...samma organisationer som diskriminerar och ljuger om oss....På ett stödcentrum för män?. Jag ringde inte dit. Däremot skrev jag ett rätt vasst mail. Jag har aldrig fått något svar. Verkar bra den där krishjälpen....


http://www.cmt.com/sitewide/assets/img/shows/330_sessions/earle_steve/steve_earle_009-x600.jpg
Lonlier than this
Steve Earle

It doesn't get any lonelier than this, I believe my heart'll break.
Tonight I prayed I'd die before I wake.
With every breath I'm tastin' your kiss, And it's sweet upon my tongue.
Until the bitter tears fall one by one.

It doesn't get any lonelier than this, 'cause I'm on this road alone.
My hearbeat ringin' like a hollow drum.
I'm about as lonesome as a poor boy gets, And there's nothin' I can do.
'cause it's dark out here and I can't find you.
It doesn't get any lonelier than this.

It doesn't get any lonelier than this, I'm as blue as blue can be.
Just an empty place where your love should be.
I'm sick and tired of walkin' round like this, With my heart outside my skin.
Scared to death we'll never touch again.

It doesn't get any lonelier than this, And there's no place I can go.
Just the dusty corners that the shadows know.
Maybe this is as good as it's gonna get, And I'll always be this way.
I'll just wander this world callin' out your name.
It doesn't get any lonelier than this.

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det kommer en dag Gudrun...

Kategori: Pappa



Då sveriges folk förstår vad du och din ondskefulla rörelse har kostat dom. Nu är det stackars Mona Sahlin som vi måste förstå är det senaste offret i din könsmaktsordning. Vi kunde nyligen läsa vad du får i pension från oss skattebetalare samtidigt som du jobbar för fullt med att fortsätta programmera in i kvinnornas hjärnor vilka offer dom är. Du får bra betalt för det också.

70 000 000 kronor alltså sjuttio miljoner kronor får vi skattebetalare dessutom betala ut i bidrag varje år till kvinnojourer, kvinnofridslinjer, matrial och propaganda som befäster bilden av att oss män. Jag har aldrig känt igen mig i bilden du försökt och fortfarande försöker köra ner i halsen på mig. Att jag skulle tillhöra nåt patriarkat?? som förtrycker kvinnor, slår dom och skrämmer dom. Det har alltid funnits något inne i mig som gjort uppror när propagandan papegojats ut, fast jag har inte vetat vad. Jag har ju trott på det som alla andra. Tänkt att det måste vara jag som är annorlunda eftersom min bild av den verkligheten inte stämmer. Nu har rullgardinen åkt upp och nu ser jag att det var den verklighet som jag alltid tryckt ner som i själva verket var den sanna.

När jag försöker prata med dom av dig redan färdigprogrammerade människorna blir jag kallad psykopat, nazist, kvinnohatare, tokig och konspirationsteoretiker. Men det skiter jag i, för jag vet att det jag ser och egentligen alltid har sett är sant bortom allt rimligt tvivel, och mitt i all smärta, och även om jag blir förskjuten från vänner familj och samhälle så är det ändå bättre att leva i sanningen än i en lögn som jag hittills har gjort i hela mitt liv.

Jag har blivit misshandlad av kvinnor i hela mitt liv men indoktrineringen som du och dina systrar åstadkommit har varit så stark även hos mig, att jag inte ens förstod att jag blev misshandlad. Detta fenomen är jag långt ifrån ensam om som man.  Den enda människa i mitt liv som verkligen har älskat mig var min morfar. Han hade förmågan. Han bodde 20 mil från mig så vi träffades inte så ofta, men han skrev brev till mig varje vecka. Jag har dom breven kvar som en påminnelse om den mest kärleksfulla människa jag någonsin haft i mitt liv. Kvinnorna gjorde hans för korta liv till ett helvete, med skitsnack, förtal, gnabb och tjat, men aldrig hörde jag ett ont ord om dom komma över hans läppar. Jag hörde honom faktiskt aldrig prata illa om någon annan människa en enda gång. När Sovjet anföll Finland var han den första i raden att anmäla sig frivillg att riskera livet för människor han aldrig ens träffat. Skulle du ha gjort det Gudrun? Där har du din "taliban".
När jag sedan fick barn själv såg jag den igen. Den sanna kärleken som är utan krav och villkor, men den har nu tagits ifrån mig. Återigen av kvinnor och jag ser nu sambandet mellan att pappor blir berövade vårdnaden. Vi kan inte indoktrinera barnen på rätt sätt eller hur? Då förlorar ju er rörelse det stöd den behöver.

Andra har trott att dom älskat mig men i själva verket saknat förmågan. Och om jag stötte på någon kvinna som faktiskt behandlade mig bra stötte jag bort henne. Det stämde inte med min självbild. Jag har lärt mig skillnaden nu. Jag ser klart vad jag egentligen alltid gjort, skillnaden på kärlek och "kärlek". Jag har sökt kärleken hos kvinnor, men aldrig funnit den. Eftersom jag har två barn, en av varje sort vet jag att flickor föds precis lika kärleksfulla som pojkar. Men sedan görs något hemskt och ondskefullt mot flickorna. Kärleken slits ur deras bröst och ersätts av offermentalitet och förakt, av dig och din ondskefulla rörelse. Det föraktet som ni lär dom, drabbar också kvinnorna själva. Hur kan man förakta andra utan att förakta sig själv?

Då går dom på kurser och lägger ut miljoner för att försöka förstå varför dom mår så dåligt. Det är Yoga hit och Tantra dit, men inget hjälper. För dom ser inte orsaken till sitt lidande. Att dom blivit berövade rätten att älska, av dig och dina onda medsystrar, som för en politisk agenda och miljarder i bidrag gladeligen offrar män, kvinnor och barn. Att dom lever i en lögn.

Men det kommer en dag då fler vaknar och ser vad ni har gjort. Då kommer du att tvingas i landsflykt med resten av dina kärleksdödande medsystrar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Min födelsedag

Kategori: Pappa

Igår var det min födelsedag. Jag hade denna dag ett möte med herr advokat. En advokat dessutom som är medlem i vår papparätts förening. Jag tog med mig hela mitt fall i en pärm och gick in på hans kontor. Han hade nämligen i ett mail utlovat gratis juridisk rådgivning till föreningens medlemmar. Då jag är medlem i samma förening bokade jag sålunda ett möte. Jag har lagt hundra och åter hundratals timmar för mitt och därmed även andras barn som råkar ut för dessa justitiemord som sker mitt framför näsan på de flesta av er, utan att ni ser. För dom flesta av er litar på systemet. Ni tror att människor i höga positioner alltid har ädla och goda motiv. Efter att i en timme desperat försökt förklara för herr advokaten att mitt barn blir misshandlat mitt framför mina ögon och att jag blev mycket dåligt representerad av mitt förra ombud säger herr advokaten myndigt att det inte finns någon större möjlighet att ändra på den här domen inte. I nästa stund drar han med lysten blick fram en fullmakt och sticker under näsan på mig och visar var jag skall skriva under. När jag inte vill så blir herr advokat ytterst förnärmad, rafsar ihop mina papper och ber mig genast gå ut från hans kontor. Jag har ju då slösat bort en timme av herr advokatens dyrbara tid.

Utanför herr advokatens flotta kontor står jag sedan med mitt liv under armen i mörkret och plötsligt går det upp för mig att jag har nått botten, och att det är ett kallt ensamt och mörkt ställe. Jag har förlorat allt, mitt hem, mitt jobb, mina vänner, mina besparingar, min familj har vänt mig ryggen och inte ens mina barn ringer på min födelsedag. (Vilket inte DOM ska lastas för givetvis).Allt detta endast för att jag ville rädda min dotter från att bli illa behandlad. Tyvärr visade jag mig ha fel kön för att lyckas.

Nu kommer jag istället att tvingas på avstånd bevittna hur dom kommer att, som vanligt när det gäller flickor, ersätta kärleken  med självhat och offermentalitet tills hon växt upp till ännu en kall, hård, kvinna som lydigt påtar sig den offer roll som hon kommer att bli matad med. Denna offer roll som är kvinnornas förbannelse.
Min dotter kommer att bli som sin mamma som är som sin mamma som är som sin mamma som är.....ja ni fattar.
Min mamma är inte annorlunda hon heller. Hon tycker att barnet är i trygga händer. Och att jag nog borde spärras in på psyket snart. Bara för att den verklighet som jag alltid haft inom mig visat sig vara sann. Att kvinnor kan vara precis lika elaka, omänskliga, inhumana, hårda, hjärtlösa, obarmhärtiga, skoningslösa, brutala, barbariska, tyranniska, bestialiska, mordiska, hårdhjärtade, känslolösa och känslokalla som män.

Jag åkte hem, och somnade barmhärtigt ifrån den här världen för en stund. Man ska inte älska här. Inte på riktigt. Då väntar bara smärtan på korset. Det är det den symbolen egentligen betyder. Att han dog för att rädda oss är bara trams.

Ännu ett år förbi....

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Expressens grova lögner är straffbara!

Kategori: Pappa

17 månader gammal blev Baby P torterad till döds på ett bestialiskt sätt av sin mamma, hennes nye pojkvän samt en bekant till dessa. Bl a hade man återupprepade gånger bussat en hund på honom.
Baby P blev 17 månader. Han torterades till döds av sin mamma, hennes nye
pojkvän samt en bekant till dessa. Bl a hade dom bussat en hund på honom,
slagit in hans tänder och brytit hans rygg. Socialen gjorde åtskilliga besök men
"såg" ingenting.


Detta mail skrev jag idag till reportrarna på Kvp / Expressen Carl V Andersson, Behrang Behdjou samt till ansvarig utgivare Otto Sjöberg.

Jag har redan haft en lång mail konversation med Expressen angående lögner i era artiklar, jag har tidigare även tagit upp detta med chefredaktören och ansvarig utgivare. Jag tror jag efter ett antal mail till reportern Behrang Behdjou lyckades att få honom att förstå min upprördhet, men vad får man sedan läsa i Carl Anderssons artikel men rubriken "Mamman festar i fängelset"? Jo följande:

"Pojken hittades död i augusti 2007 och när bilden togs satt den 27-åriga mamman häktad, misstänkt för mordet tillsammans med Baby P:s pappa och pappans kompis."

Jag tror Behrang förstår vad min upprördhet gäller. Baby P:s pappa har aldrig suttit häktad för något mord. Han försöker som bäst att komma över förlusten av sin son och försöker nu få vårdnaden om sina tre döttrar. http://www.mirror.co.uk/news/top-stories/2008/11/22/baby-p-s-natural-father-wants-full-time-custody-of-three-daughters-115875-20914958/

Hur i Helvete kan en stor svensk tidning få trycka lögner igen och igen? Reagerar du inte Otto?, du är ju ansvarig för dyngan? Eller är det så att sanningshalten i de artiklar du ansvarar för inte är speciellt viktig? Jag kan inte tolka det på något annat sätt då du inte ens fann det värt att besvara mitt förra mail.

Denna artikel kommer jag nu att sända ut på Fathers for justice internationella nätverk och jag kan garantera att Baby P:s pappa kommer att få se detta, och då hoppas jag att han gör det enda rätta. Polisanmäler er för ärekränkning, grovt förtal och förolämpning. (5:e kapitlet brottsbalken). Maxstraffet är 2 års fängelse vilket jag mot alla odds hoppas att den ansvarige får.

Själv tänker jag nu också vidta åtgärder mot er lögnaktiga tidning via mina egna kanaler här i Sverige. Om det nu är så att ni bestämt er för att föra ett smutsigt krig mot oss pappor som kämpar i hopplös motvind för våra barn, ja då kan jag lika gärna vara smutsig tillbaks. Er s k nyhetstidning är tamefan helt värdelös, då man inte kan lita på ett enda ord som står i den. Den duger inte ens som toalett papper, då den ju redan är full med dynga. Här är fler exempel på Expressens lögner och hyckleri. Och här och här och här och....Nu visar det sig också det som jag misstänkt länge att Liza Marklunds (krönikör på Expressen) bok "Gömda" är ett totalt falsarium, Detta måste ju också vara straffbart å det grövsta? Detta citat från Otto Sjöberg säger väl det mesta ""trovärdigheten för Expressen har inte slutgiltigt gått förlorad och det var inte bättre förr."" – Nej, det var annorlunda, säger Otto Sjöberg, som bara med sin årslön bevisar att det stämmer (180 000 kronor i månaden plus bil, och så bonus på hela 70 procent om Expressen går med vinst. Det gör den. ”Ja, jag har fått ut min bonus”). När girigheten sätter in så spelar det som vanligt ingen roll vilkas liv man förstör och vilkas heder man trampar på. För guds skull, sluta köp skiten. Du kan ändå inte tro på ett enda ord som står där....ja det skulle väl vara horoskopet då i så fall...Fy fan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
http://intressant.se/intressant

Jag har placerat min blogg i Göteborgbloggkartan.se!

Att gå

Kategori: Pappa

"Jag gick ifrån mina barn under omständigheter mycket värre än någon möjligen kan förstå. Men vem avgör det? Och hur kan man jämföra? Andra har drabbats på liknande sätt men under olika omständigheter och nivåer av orättvisa. Det synes mig opraktiskt att jämföra Pappors fasor. De är alla hemska. Jag vet inte många som skiljer sig. I mitt eget fall och under rådande omständigheter Så var att försvinna helt rätt sak att göra. Det var det enda att göra, jag gjorde det för dem. För barnen. Det var det enda möjliga sättet att ge dem ett relativt normalt liv, utan mig.

Det fanns ingen brottslighet, inga droger eller sprit. Det fanns inget våld i hemmet. Jag var bara en pappa som försökte vara den bästa pappa jag kunde. Jag har aldrig velat vara något annat. Det fanns ingenting som gjorde att jag förtjänade att förlora mitt barn och allt annat jag som ägde och älskade. Det var bara familjerätten, det svenska rättsväsendet och dess fördomar och diskriminering och alla de lögner och svek och den juridiska skräck de genererar. Det är allt som behövs. Det var mitt beslut. Min personliga uppoffring för mina barn. Men inte många kommer att se det på det sättet. Utom naturligtvis de som har upplevt fädernas mardröm   Mina erfarenheter och historia gör mig maktlös för att förklara denna personliga mardröm för någon. Ingen kommer att tro på det ändå, på grund av att historian i sig själv och bakgrunden till den är omöjlig att förklara och ännu mer omöjlig att förstå. Ingen kan få reda på den verkliga katastrofen bakom min historia. Jag kan inte prata om det eftersom det för smärtsamt, och jag kan inte skriva om den med någon större detalj. Det är lättare att bara säga att jag gick iväg eftersom jag ville.

Att som vissa missnöjda i pappa rätts rörelsen älskar att föreslå, "göra sig själv till ett offer" var aldrig ett alternativ för mig. Men jag vet att det finns många andra pappor som varit tvungna att vidta denna åtgärd också. Den enda utväg dom såg. Jag förstår det. Vi vet alla varför vi var tvungna att göra det, och jag kan nästan garantera att 99% av svikar papporna inte hade något annat alternativ. Normalt skulle vi aldrig frivilligt överge våra barn. Att ta på sig en offer roll eller vad det än porträtteras som, Verkligheten för oss är naturligtvis helt annorlunda. Men ingen kommer någonsin att få veta. Så småningom när jag är död och borta kommer människor fortfarande säga att det var mitt fel. Och även mina barn kommer att tycka så. Sådan är den mardröm mitt liv har blivit.

Det är min sons födelsedag i dag. Han fyller 18. Senast jag såg honom hade han just fyllt 13 och då bara några dagar under de månader jag fortfarande fanns kvar. Det har gått nästan 5 år sedan lagen försköt mig från hans liv. Samma sak gäller för mina två döttrar. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt annat än två Facebook meddelanden från honom. Ett som sa att han inte ville ha någon kontakt med mig och Ett som med svordomar och hårda ord utgjorde ett anklagande angrepp på sin egen far, som en följd av de lögner och svek som har byggt myten kring det faktum att hans far gick bort ur hans liv.  

Det finns andra som har nekats min närvaro, kärlek och uppmärksamhet och det har bara förvärrat hela mardrömmen. Jag är ett brottsoffer, det kan inte förnekas, och även om jag ville skydda mitt rykte så är saker som dom är. Även om det inte var mitt eget beslut är jag sannerligen inte den enda som har tvingats in på denna väg. Det sorgligaste av allt är att de människor och de system som gjorde det här och fortsätter att göra det mot otaliga andra bara får fortsätta förstörelsen utan att någon ens förstår eller ser att det händer. Och även när någon inser det, så tror ingen på det. Det fås att framstå som en massiv konspirations teori som bara inte kan hända här...i Sverige?. Det låter lika dumt som att frimurarna, SÄPO, Wallenberg, Illuminati och alla typer av dunkla figurer skulle på något sätt ligga bakom pappornas katastrof. Det är så den verkliga fienden och själva systemet kommer undan med det. Det är anledningen till att ingen uppmärksammar det. Vi är bara pappor som "måste ha gjort något fel". "konspirationsteoretiker och tokskallar". Den ofrånkomliga slutsatsen. Vi frånskilda och separerade pappor vet allt om det.  

Med tiden kommer det svenska folket och media och även politiker att plötsligt vakna upp till det faktum att Sverige har upplevt den största sociala katastrofen i dess historia och att det egentligen inte var "svikarpappornas" fel, Att något så stort, så destruktivt och så rättsvidrigt faktiskt försiggick rakt framför deras ögon och ingen gjorde något för att stoppa det. Dom visste inte ens om det. Jag kan nästan förutse vad som kommer att hända. Det kommer att skrikas ursinniga anklagelser. Den svenska allmänheten kommer att vilja veta varför svenska pappor och deras barn behandlades på ett sådant sätt. Det kommer att tillsättas utredningar och kommissioner för att lösa problemet, söka upprättelse och orsaker. Det kommer att måsta betalas ut skadestånd. Och naturligtvis kommer det att pekas finger och anklagas och motanklagas och debatten kommer att fortsätta och fortsätta. Det kommer att finnas många frågor och det kommer att bli förändringar och det kommer att bli en skamfläck för landets rättshistoria som för alltid kommer att leva kvar. Men det kommer att vara för sent för oss och för sent för våra barn. Alldeles för sent för sanningen.   Oavsett hur historien kommer att beskriva det hela i slutändan. För mig kommer detta för alltid att leva kvar som tiden för Sveriges "Familjeförintelse". Det finns inte några andra ord för det."

"Svikarpappan"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
http://intressant.se/intressant

Snälla, ge oss barn en röst...

Kategori: Pappa

Hej Jag skriver till er idag å min dotters vägnar. Hon är bara fyra år och kan inte själv. Det blev långt, men hon hade så mycket att säga....



Det jag vill ta upp rör diskriminering mot våra pappor och hur detta drabbar allt för många av oss barn i Sverige. Många av oss och våra pappor går under dagligen i "världens mest jämställda" samhälle. Så om ni verkligen bryr er om oss barn, snälla hjälp oss. Ge oss en röst. Jag är bara en av tusentals drabbade små. Är verkligen rosa eller blått viktigare än detta? Själv gillar jag rosa. Det har jag alltid gjort.

Detta mail handlar bl a om en tvist mellan mina föräldrar. Jag älskar dom båda, trots deras brister och fel, och vill träffa båda lika mycket. Det har jag rätt till. Det har FN sagt, fast jag får inte det. Vem ska man tro på då? Detta sägs vara svårt att avgöra. Fast det tror jag inte på, jag ifrågasätter däremot viljan att finna ut sanningen. Jag kan bevisa följande vad gäller just min pappas fall. Vad som står i domen från tingsrätten refereras nedan. Han har en son, min halvbror som är tio år och vars mamma vittnat under ed på att han alltid varit en bra pappa och skött det ansvaret med bravur. Han har en moster som jobbat inom socialtjänsten i hela sin karriär och som inte bara är villig att gå i god för honom som far och människa, men som också blev bekymrad då hon läste familjerättens vårdnads"utredning". Min pappa är aldrig straffad eller misstänkt för något brott. (Ändå fick mamma och jag skyddade personuppgifter under utredningen. Skatteverket sa, då pappa frågade hur detta gått till, att han inte hade med det att göra.) Under nästan ett helt år, i väntan på förhandlingen i tingsrätten fick jag bara träffa min pappa fyra timmar varannan söndag i en tråkig lägenhet tillsammans med en tant från socialtjänsten som vaktade mig för honom. Min pappa har inte en enda gång under hela denna process blivit beslagen med en enda lögn. Det har däremot min mamma upprepade gånger. Både jag och min bror älskar pappa jättemycket, och pappa skulle lätt gå i döden för oss båda. Jag älskar min mamma med. Hon förstår inte bättre. Men det borde ni myndigheter och ni som bestämmer däremot göra.

Redan 1996 kom boken "Life without a father" som jag refererar till i slutet av detta brev ut.

Ann Britt Grunewald har sagt att den gemensamma nämnaren hos alla hennes tidigare fängelseklienter var en frånvarande pappa.

Över 200 000 barn i sverige ser som jag, sin pappa 4 dagar i månaden eller mindre. 40 000 inte alls. Pappornas fel? Ibland, men faktiskt väldigt sällan.

ca 7000 skilsmässor varje år går till vårdnadstvist. Mammorna vinner enskild vårdnad och/eller boende i ca 95% av fallen.

Vi har en vårdnadslag i Sverige som alltså årligen tvingar ut över 6000 pappor ur våra liv, och som belönar våra trilskande mammor med enskild vårdnad.

Sedan lagen kom 2006 har vårdnadstvisterna ökat med 35%. Borde inte bara det faktumet säga något?

Falska anklagelser mot framförallt våra pappor i vårdnadstvister är ett jätteproblem enligt polis och advokater.

Bra pappor förlorar vårdnaden till olämpliga mammor varje dag.

Vi har en familjerätt med stor makt över människors liv, en makt som dom inte tar på allvar alla gånger.

Och kanske det mest kontroversiella av allt. Gör gärna samma beräkning som min pappa och kolla siffrorna själva. Om man räknar på BRÅ:s brottssatistik för 2007 över antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor. Adderar deras uppskattade mörkertal på 80% och jämför med SCBs statistik över befolkningen så får man fram att det år 2007 var ca 3% av Sveriges vuxna kvinnor som misshandlades eller påstått sig ha blivit misshandlade av någon detta år. Men om man frågar dom man känner angående detta och ber dom gissa, gissar dom alltid på mella 20-40% av Sveriges kvinnor blev misshandlade av sin man/partner under samma år. Varifrån kommer denna siffra, och hur förklarar man det otroligt stora glappet? Det är dessutom lika många mammor som slår, varför skall det alltid hållas hemligt?

Det finns tydligen dåligt med statistik på sexövergreppsområdet, men enligt Lena Hellblom Sjögren fil dr. Leg psykolog uppskattas tydligen att ca 0,2% av Sveriges biologiska föräldrar av båda kön begår någon form av sexövergrepp mot minderåriga varje år, varav en majoritet är män, dock ej så stor som man alltid förleds att tro. Om man jämför detta tal med de 11% av befolkningen som tros lida av någon form av personlighetsstörning så får man lite bättre perspektiv. Och om man jämför med antalet av våra pappor som årligen anmäls eller anklagas för detta brott så får man verkligen perspektiv. Fast det har inte min pappa blivit anklagad för. Inte än i alla fall. Däremot sa mamma att han är farlig och hotfull, fast det är han inte. Han är alltid snäll mot mig och alla andra människor också.

Det är den ständiga falska utmålningen av våra pappor som våldsamma, sexmissbrukande, pedofiler som gör att det räcker för mammor som inte förstår bättre att påstå eller t o m bara antyda detta om en man så förlorar han inte bara sina barn, utan åtalas och t o m fängslas ibland. En källa inom polisen uppskattar att minst 50% av de män som f n avtjänar straff för övergrepp och våld troligen är oskyldiga. Kan dock inte avslöja denna källa tyvärr, så här får ni ta mig på mitt ord. Allt detta är inte minst media medskyldiga till. Är det en medveten häxjakt eller bara omedvetenhet? Tror vi fortfarande på häxor? Är det möjligen bara så att dom har bytt kön? Ska våra pappor sedan på toppen av allt dom tvingas gå igenom för att försöka rädda oss barn, behöva läsa att dom är svikare och att vi enligt en undersökning?? Föredrar ingen framför pappa för att få tröst? (Bara ett exempel). Hur många tårar har han torkat den där ingen? Bra mycket färre än min pappa, det är i alla fall säkert. Och varför presenteras inte ovanstående fakta i samband med dessa artiklar?

I tingsrättsdomen ang vårdnaden av mig står: Det är mamma och mormor som skapat konflikten. Tingsrätten anser det bevisat att mammas uppgifter om pappa är osanna.Och Att han enligt tingsrättens bedömning är den förälder som bäst kan tillgodose mitt behov av både min mamma och min pappa. Gissa vem som fick enskild vårdnad? En ledtråd: Det var inte pappa. Han tvingas nu se på hur jag behandlas och programmeras av min mamma som förmodligen p g a en personlighetsstörningar som kallas schizoid, borderline saknar moralisk insikt och förmåga till både empati och medkänsla.  Pappa försöker så gott han kan att vara en motvikt, men hans 4 dagar i månaden räcker inte alltid. Eftersom pappa mår dåligt kan han inte jobba längre och alla hans sparpengar har gått till advokaträkningar. Mamma hade inga sparpengar så hon behövde inte betala sin advokat själv. Hon får dessutom pengar av min pappa varje månad för att betala för mina kostnader. Även fast pappa inte längre får bestämma över mig, hälsa på mig om jag hamnar på sjukhus, gå på föräldrarmöten på mitt dagis eller ta del av sekretessbelagd information om mig så måste han ändå betala pengar till mamma för mig. Mamma får pengar av staten också. Både barnbidrag och bostadsbidrag. Pappa får bo billigt i min farmors sommarstuga.

Min pappa har sedan domen fört dagbok och här är de senaste två inläggen från denna helgen. Betänk då ni läser det han skriver att just hans verklighet inte är unik utan delas av jättemånga andra pappor och barn i Sverige. Fall där det omvända förhållandet råder finns också, (hjärnan sitter inte mellan benen), men detta är framförallt ett mansproblem, då mamma nästan alltid anses vara bäst för oss barn f n.

Fredag 14/11 Jag hämtar Xxxxx i ******* kl 14.00. Xxxxx vill först inte åka med, men efter en minut i bilen är allt ok. Yyyyy säger innan jag far att hon och hennes dotter förmodligen nu till våren kommer att flytta till *********till mannen som hon har träffat. Yyyyy Ringer en timme efter vi kommit hem. Hon kände olust över att Xxxxx blev ledsen vid avskedet och vill veta att allt gått bra. Jag frågar då om inte denna upplevelse kan hjälpa henne att förstå vad jag går igenom varannan söndag? Jag försöker alltså dumt nog att ta upp diskutionen om Xxxxx och hennes bästa igen, men Yyyyy blir som vanligt hysterisk och skriker i telefonen att jag inte förstår ett skit om barns bästa och att mamma naturligtvis är viktigare än pappa. Jag hinner inte säga ett enda ord innan hon drar igång en ny chirad om att jag är störd, idiot och att hon är glad att Xxxxx nu skall få en riktig mansfigur i sitt nya hem. "Jag skiter i dina expertrapporter" "Jag tänker aldrig ta upp frågan om vårdnad och boende med dig, FATTAR DU DET!!". "Om någonting händer med mig så skulle aldrig i helvete Xxxxx få komma till dig det kan du vara jävligt säker på". Jag vädjar till henne att försöka sätta sig in i min situation, hon säger då, "Det kan jag naturligtvis inte för jag är MAMMA!, det är ju en jävla skillnad, men inte ens det fattar du din jävla dåre". Att jag ens tar upp frågan om att Xxxxx borde få spendera mer tid med mig, får henne även att idiotförklara mig för att jag inte förstår hur viktigt dagis är?? Jag som pappa kommer alltså under dagis i viktighet i hennes ögon. Jag kommer även under hennes nye man. Förmodligen står jag allra längst ner på rangskalan. Yyyyy förstår inte och vill inte förstå Xxxxx behov av att ha kontakt med mig. Hon refererar hela tiden till Xxxxx som "hennes barn" inte vårt. Jag kan inte redogöra för allt hon skrek, men detta är i korta drag vad det gick ut på. Att hon lovat mig en vecka i månaden förnekar hon nu plötsligt. Jag förstår nu att detta erbjudande sammanföll med hennes flytt till sin nya man i Strömstad. När jag tar upp hennes utpressning utanför familjerätten efter medlingen, då jag vägrade att korta ner mitt helgumgänge och hon då sa: "Då blir det ingen jul för er i *********, det ska du ha klart för dig" så skriker hon att jag t o m skulle gå så långt att förstöra min dotters jul p g a min ovilja att kompromissa. Hon vänder alltså t o m det hon själv har sagt mot mig.

Jag skriver detta precis efter samtalet och mina händer skakar okontrollerat. Jag är i chock och har två barn här som sitter och tittar på Bolibompa som inte skall se på mig hur jag mår. Jag ringer en vän, men när jag skall anteckna ett telefonnummer skakar mina händer så det går inte. Jag ber honom maila. Han kan dock lugna ner mig tillräckligt så att jag efter en stund kan återgå till barnen och vara vanliga pappa. (hoppas jag.) Aldrig förr har jag mött en så total iskyla och brist på empati och medkännande från någon människa. Jag har aldrig gjort henne någonting. Bara stöttat, hjälpt, tröstat och älskat så gott jag bara kunnat. Nu beskriver hon sin nye man på precis samma sätt som hon beskrev mig i början på vårt förhållande. Han är snäll och förstår henne. Jag kan bara tänka mig vilka historier han får höra om mig. Hon talar också om att skaffa Xxxxx syskon. Jag vet ingenting om den nye mannen, men jag hoppas för hans skull, att han är klokare än vad jag var. Att Yyyyy inte har förmågan att se vårt barns behov är för mig numera bortom allt tvivel, men familjerätten ser ju inte det. Jag såg det inte förrän det var för sent. 


Söndag 16/11 Xxxxx vill stanna hos mig. Jag säger "Det vill jag också gumman, men det går inte". Hon frågar varför och jag försöker komma på något sätt att förklara. Jag säger: "Ibland tycker en mamma och en pappa inte lika, och då måste en domare bestämma hur det skall vara. Våran domare har bestämt att du skall bo hos mamma och hälsa på mig så som du gör nu". Jag tror hon förstår lite i alla fall. Men jag bävar för vad mamman skall göra om Xxxxx tar upp detta hemma. Flickan får under inga omständigheter visa att hon tycker om mig, då blir Yyyyy galen av svartsjuka. Det var just detta som hände i somras då hon i två månader vägrade mig umgänge, tills hennes advokat lyckades övertala henne att lyda domen.
Under helgen har Xxxx berättat konstiga historier. Hon sa bl a följande.
"En gång var dörren låst till mormor så mamma och jag fick klättra upp för en stege som satt fast och sen ner i skorstenen."

Ett sår på foten säger hon sig ha fått då hon skurit sig på kökskniven hos mormor när hon skulle skära broccoli.

Hon berättar konstiga historier om monster som kommer ner genom mormors tak. Och säger att hon drömmer mardrömmar om "någon" som är farlig.

Hon sa också "Jag vet att du vill att jag skall vara här mer men går inte, och det är inte mitt fel".

Jag och barnen åker vid 12 tiden till Stan och handlar lite grejer till dom. Zzzzzz får på Hobbex en Dolk från Sagan om ringen som han skall ha på väggen i sitt rum. Xxxxx hittar en tavla med alla Disneyprinsessorna på som hon älskar så mycket. Jag köper den och säger att "den kan mamma sätta upp på väggen på ditt rum hemma, och varje gång du ser den kan du komma ihåg att pappa alltid finns och att jag älskar dig och tänker på dig hela tiden". Xxxxx blir glad över detta. Men sedan vid överlämningen säger Yyyyyy med sitt vanliga anklagande tonfall att den tavlan kan jag sätta upp åt Xxxxx hemma hos mig själv. vilket naturligtvis är hennes sätt att poängtera, att Xxxxx inte har ett eget rum hos mig. Jag vill återigen påpeka att Xxxxx inte har ett eget rum hos mig, för att hon är där 4 dagar i månaden, och att jag inte har plats att ge båda barnen eget rum, men vis av erfarenhet och för att inte gräla framför barnet och göra saken värre än den redan nu blivit, är jag tyst. Yyyyy säger åt mig att sätta upp den där hon har sina leksaker då "för ett sånt utrymme har du väl!". Dom förvarar jag uppe på loftet då barnen inte är hos mig, vilket Yyyyyy mycket väl vet. Där uppe gör denna tavla inte mycket nytta. Ett inramat foto på mig som Xxxxx själv fått välja ur fotoalbumet säger sig dock Yyyyyy gå med på att sätta upp på hennes rum, men jag tvivlar. Xxxxx har en favorit CD som vi alltid lyssnar på i bilen. The Pling & Plong show med Robban Broberg. Xxxxx kan alla sångerna utantill nu och älskar denna CD. Jag gjorde i somras en kopia och gav till Yyyyyy för att Xxxxx skulle ha en även hemma. Den "kom bort" liksom filmen hon en annan gång ville ta med sig hem.

Det är denna människa jag varannan Söndag tvingas lämna min dotter till. Sedan får jag sätta mig och djupandas för att att försöka hålla paniken borta. Denna människa som fått hela vårdnaden om vår dotter skrämmer mig från vett och sans, trots att jag väger 80 kilo och hon 55. Xxxxx däremot älskar och saknar mamma, men vill samtidigt oftast inte åka hem på söndag kväll. Jag kan bara tänka mig vilket konstigt tumult som måste försigå i hennes lilla huvud.


Här följer slutligen ett utdrag ur boken jag refererar till i början av mailet. Senare undersökningar finns, b l a från Uppsala Universitet som kommit fram till samma slutsatser. Detta är en vädjan från oss som inte har någon röst. Jag är bara är bara en av många. Önskar att alla ni ville bli den rösten. Visst finns det lika många usla pappor som mammor, jag påstår inget annat, men låt oss barn slippa bli redskap i sjuka människors hämndlystna strategier. Detta är allt för vanligt. Vi måste få lagar som skyddar oss barn och inte som nu, alltid våra mammor. Dom är inte alltid vårat bästa. Snälla hjälp oss innan det är för sent, för ännu en generation!

Life Without Father (book review)

David Popenoe. (1996) Life Without Father -
Compelling new evidence that fatherhood and marriage are indispensable for the good of children and society David Popenoe is a professor of Sociology at Rutgers University and co chair of the Council on Families in America, this book is an important and timely contribution to the debate on fatherhood and men and their children. The book is skillfully developed, it's well written and closely annotated with many references to the literature. Popenoe argues that fatherhood as an institution has been marginalised. Not just divorced fathers but all fathers. This much is fairly uncontentious, he cites much evidence and there is an emerging consensus that he is right on this point. He then goes on to suggest much more controversially that a whole raft of social problems flow from, or are at least aggravated by this process of the marginalisation of fathers. The list includes; child poverty, children living in single parent families, the effects of divorce on children, juvenile delinquency and violence, teenage promiscuity , child abuse, violence towards women and many negative consequences of fatherlessness for men. This is provocative stuff , it should engage us in constructive debate. Popenoe's book should be read.

Arthur Baker. Sept 1996

"No matter that I told them that out of the first hundred women that came into Chiswick sixty-two were as violent as the men they left. I couldn't get any coverage for the truth. 'All men are bastards and rapists' is the only truth that the women's movement were prepared to hear....Now, with the help of this evil movement father's role in family life seems to be irrelevant....."
Erin Pizzey founder of the world's first women refuge and
author of the book "Prone to violence"
(Erin Pizzey lever idag under skyddad identitet p g a att hon är dödshotad.)

MVH En dotter 4 år till en Pappa utan vårdnad, men som fortsätter kämpa för min skull.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
http://intressant.se/intressant

Att stjäla en barndom

Kategori: Pappa

Följ min blogg med bloggkoll

Detta är ett inlägg från forumet på Pappa-Barn. Publiceras här med författarens tillstånd:

Visst är det en märklig värld vi lever i? Det finns rekommendationer om hur tung – i kilo räknat – en ryggsäck ett barn skall bära för att inte få fysiska skador. Tror jag läste att det var runt 20 kilo det pratades om. Vi i Sverige tillsammans men många andra länder rekommenderas att köpa rättvisemärkt mat, i syfte att få bort barnarbete. Men det finns INGA direktiv eller rekommendationer, än mindre en lag när det gäller den psykiska/mentala ryggsäcken ett barn får bära med sig in i framtiden och rakt ut i livet.

 När det gäller den fysiska misshandeln så finns det klara lagar som tydligt berättar att det inte är tillåtet i Sverige att aga sina barn, sker det - med bevisning – så blir det ett åtal där det finns möjlighet att kunna tilldöma ett straff. Det säger lagen. När det gäller den psykiska misshandeln så sägs det att man inte får utsätta ett barn för psykiskmisshandel och så delar man ut ett slag på fingrarna med förmaningen att ”gör inte om detta”.

Någon har sagt till mig att det är förbjudet att psykiskt misshandla ett barn. Men var i lagen står det att det är straffbart? Jag kan inte hitta det. Kan ni? Hur kan det då vara förbjudet? Skärpning av lagen vore inte för mycket begärt. Hur går vi tillväga här? Och säg INTE att det INTE går. Det gör det. Mina tankar om varför man inte skall ge upp kommer i en annan tråd, förhoppningsvis under dagen. Så plocka bort ”det går inte” ur tankarna. Alla har vi ryggsäckar packade med erfarenheter med oss i livet, både positiva erfarenheter och negativa erfarenheter. Nu försöker vi se vad som kan läggas i ryggsäcken ur ett barns verklighet när det blir så fel. När vuxna människor bestämmer sig för att barnet saknar egentlig betydelse i den mening att huvudrollen tonas ner till att bli fullständigt betydelselös och istället blir använd för att tillfredställa vuxnas behov att sätta sin egen betydelse i en snedvriden proportion till barnets verklighet. När en förälder gör valet att helt samvetslöst ge barnet det stora ansvaret att bära en förälders obearbetade känslor i sitt korståg för att hämnas på den andra föräldern.

 När myndigheter inte har den kompetens och människokännedom och inte klarar av att se världen genom barnens känslor. Det pratas ofta om att man skall se tiden an. Det blir bättre när barnet blir äldre. Barnet kommer att ta kontakt med dig när barnet är mogen för det. Låt tiden ha sin gång. Min erfarenhet är att tiden inte läker några sår, det är vad man gör med tiden som är avgörande. Familjerättssekreteraren som har varit involverad i ”vårt fall” har flera, flera gånger sagt att ”mamman kommer att fatta”. Sedan gick det över till att ”mamman måste snart fatta”. Sedan blev min sambo av med vårdnad och umgängesrätt, just för att ”mamman inte fattade”. Jag frågar mig: Vad EXAKT hade familjerättssekreteraren så svårt att fatta själv?

Det pratas även så mycket om normalitet. I normalfallet så tar det si och så lång tid för en konfliktfylld relation där barn är inblandade att normalisera sig till att börja fungera. Okej!! Vad exakt är ett normalfall? Vem bedömer vad som är ett normalfall? Och när börjar mönstret visa sig när det inte handlar om ett normalfall? Vad är normalt? Jag har flera gånger sagt i olika sammanhang: Om jag går ut på puben så är kanske ca 80% där berusade/fulla och då skulle det innebära att 20% är nyktra. Står då de 80% dvs flertalet, för det som är ett normalt tillstånd? Men frågar man alla dessa människor om det är normalt att vara berusad så tror jag att de allra flesta säger att det inte är ett normalt tillstånd, men ändå väljer då 80% att gå mot det som är normalt. Vad vill jag ha sagt med detta? Om vi frågar Sveriges befolkning, både privatpersoner och myndighetspersoner om det är normalt att psykiskt misshandla att barn så har jag svårt att se att någon av dessa kommer att svara att det är normalt. Men likväl så pågår det – utifrån det som är normalt – legitimerad psykiskbarnmisshandel (med legitimerad menar jag att myndigheter genom sitt agerande tillåter och rent av hjälper till att bidra till att denna misshandel får ett okej genom att inte slå näven i bordet och SE vad som händer och AGERA).

Hur vi definierar onormalt ligger kanske i vår egen norm dvs jag själv bestämmer vad som är normalt eller inte. Den definitionen kan ligga i mitt eget sociala arv. Det sociala arvet är således ett mycket viktigt verktyg in i framtiden för varje enskild individ. Men när det går fel. När ett barn blir så sviket och så betydelselös - att det är straffbart att ta en julgran från en markägare men inte att psykiskt misshandla ett barn. När man kan stjäla ett barns barndom. När man kan stjäla ett barns identitet. När man kan kränka ett barn. När man kan utnyttja beroendeställningen barnet har gentemot de vuxna för sina egna syftens skull. När man kan bestämma att ett barns lika rätt till båda föräldrarna, försvinner bort i en lag som vida överstiger mitt förstånd. När man faktiskt får hjälp av myndigheter till denna stöld. Då är det fel. Skall en julgran verkligen vara viktigare än våra barn? Jag vet att helheten är större än så, men jag väljer att lyfta fram en liten bit ur en stor helhet för att sätta mer tyngd bakom det jag vill få fram. Rätt eller fel, döm själva.

JISSES! Det är när man tar isär och analyserar som det orimliga kommer upp till ytan. Vad är då psykisk barnmisshandel? Egentligen kan jag inte uttala mig om det, då jag inte har den utbildning som krävs för att uttala sig professionellt. Men sunt bondförnuft har jag. Men nog kan man väl ändå påstå att när någon äger en maktposition gentemot barnet och har gjort det valet att sätta barnet i en beroendeposition har en avgörande roll i barnets mående och utveckling. När en förälder väljer att projisera sina egna känslor genom barnet på ett negativt sätt. När barnet får till uppgift att vara loket med en förälderns obearbetade känslor i överlassade vagnar efter sig - kämpandes i uppförsbackar. Där myndigheterna stampar på bromsen genom att hjälpa till att fylla på varenda vagn med ytterligare börda. När de istället borde se till att hjälpa barnet att göra sig av med förälderns lass och ersätta det med sympati, empati och en stor förmåga att se livet genom ett barns ögon.

NU byter jag spåret lite och funderar mer kring barnet. Hur barnet kan påverkas av där vi vuxna misslyckas. Hur ser egentligen barnets verklighet ut – just NU! Vi kallar barnet för Måns. Jag väljer också att se det från pappa-barn perspektivet dvs att det är mamman som är den föräldern som vill ha bort pappan ur barnets liv. Självklart finns tvärtom tänket hos mig. Pappan kämpar så att få träffa Måns. Mamman vill inte det - för mamman är arg/besviken på pappan. Mamman - med myndigheters hjälp + andra yttre krafter såsom myndigheter med sina kraftfulla vapen - ser till att Måns inte får träffa pappan där de lutar sig mot en massa argument som gör det legitimt att stympa Måns psykiskt och socialt. Det blir legitimt att ta bort Måns identitetsrätt och därmed aktivt gå in och förändra Måns i det så viktiga skapande av sin identitet.



 Måns DNA kränks eftersom Måns nu vet att hans pappa är en skitstövel. Kanske han till och med matas med att han inte får träffa sin pappa för hans pappa är dum. Måns vet ju redan att hans pappa är dum mot hans mamma, det har ju mamma sagt. Pappan får inte träffa Måns och visa att han inte är den som mamman säger. Då vet ju Måns inte - just DÅ dvs i nutiden - att pappan inte vill annat än att träffa Måns och då får således inte Måns inte möjlighet att göra egna slutsatser. Den rätten har tagits bort från Måns. Kanske är det så att Måns får träffa sin pappa det - sk umgänget, men tillsammans med ytterligare en person - en sk kontaktperson som kommer in i Måns liv = ytterligare en vagn med känslor sätts bakom den sista vagnen i tåget där Måns är loket. Ytterligare en kraft med sin vilja och sitt engagemang som sätter Måns i en beroendeposition i kontaktpersonens vilja och agerande (som i bästa fall är för Måns skull). Mamman fortsätter att hävda att Måns inte mår bra av umgänget och det beror på pappan, säger hon. Måns börjar nu även sin strategi. Han har nämligen kommit på att om han säger det mamman vill att han skall säga, då säger han det. Han vet ju att om han säger något positivt om sin pappa, då mår mamma dåligt och då mår även Måns dåligt. Måns vill ju må bra, och han gör det han har lärt sig av sin mamma. Barn är extremt känsliga och har en förmåga att tro att det som är negativt är deras fel. Alltså, det är Måns fel att mamma mår dåligt – det är ju solklart och kristallklart – det ju nämligen Måns som skall träffa sin pappa. Då är det också Måns skyldighet att se till att mamman skall må bra.

Mamma mår bra när Måns säger att han inte vill träffa sin pappa, det har blivit ett inlärt beteende påverkat av mammans obearbetade känslor. Det är rent av kanske så att allt negativt i Måns liv är hans eget fel. Måns har ju sitt eget sätt utifrån hans upplevelser att resonera. Måns klarar inte mer och hans överlevnads strategi i hans omedvetna gör att Måns stänger av och avskärmar sig mot verkligheten och han krymper verkligheten till att bli en liten bubbla som han kan sitta i – alldeles ensam. Han kan ses som onåbar. Vuxna försöker tränga in, men de har inte tillträde där längre. Kanske blir det så att Måns tar så stort omedvetet beslut - genom att fått serverat ett så stort ansvar att bestämma livsstrategi/överlevnadsstrategi - att helt trycka ner en stor smärta bortom det ytliga medvetendet och välja bort orsaken "i HANS värld, JUST DÅ" till smärtan dvs pappan - som inte får komma till tals. Måns försöker överleva. Kanske går det så långt att han går in i ett autismliknande tillstånd där hans verklighet är skapad av mamman som inte har förmågan att kunna sätta sig in i Måns behov, utan väljer istället att framhäva sin egen betydelse som långt överstiger Måns betydelse – i hennes värld. Kanske går det så långt så att Måns tros vara autistisk, istället för att se att hans verklighet skapat ur hans överlevnadsstrategi genom att stänga av yttervärlden i sin kamp för överlevnad. Då kan man gå så långt att tänka att det går att medvetet eller omedvetet skapa en autistisk människa. Måns är trasig. Ingen ser. Eller är det någon som ser, men som väljer att inte hjälpa Måns med det VERKLIGA problemet. Måns blir sviken.

Då väljer man istället att ta bort det onda i Måns liv dvs man tar bort hans rätt till sin pappa. Det är nämligen mycket lättare att göra så, än att gå den egentliga rätta vägen dvs flytta boendet till den föräldern som bäst kan tillgodose Måns behov som i detta fallet kan vara hans pappa. Men det kommer Måns kanske aldrig att få veta. Kanske mamman har lyckats så bra i sin maktposition att utnyttja Måns beroende position genom att programmera Måns så han kommer att gå genom livet och vara så besviken på sin pappa och inte vill söka kontakt. Vips så försvann myndigheters standardfras ”låt tiden ha sin gång”, för det stämmer ju inte som jag skrev tidigare i inlägget. Nu är loket Måns fullständigt överbelastad och han är nära ett haveri. Måns fick aldrig möjligheten att leva för sin egen skull, ty han fanns bara till för att hjälpa sin mamma att leva. Mamman lärde Måns tidigt att hans identitet var av mindre betydelse än hennes. Måns har lärt sig att han är helt oviktig för sin egen skull. Måns vet nu, att han bara är en liten droppe i havet som ingen kan se. Måns kunde ha blivit utåtagerande och skrikit efter hjälp. Måns hade blivit sedd. Men hade han blivit lyssnad på? Jag vet inte. Jag valde att skriva utifrån dessa barn som går tysta och inte visar utåt sätt med tydlig handling där ALLA märker att han finns. Men, vad händer sedan? Det kan man bara sia om, men visst finns det ett mönster hos dessa människor som växer upp med denna tunga ryggsäck. Barnen som fick vara ett lok till att tåg så fullt för att vuxna inte förstår. Är detta inte psykiskbarnmisshandel så vet jag inte vad som är det? Vad kan vi göra? //

//Madde

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det smutsiga kriget mot papporna

Kategori: Pappa

Jag var bortbjuden på killfest i Fredags och så kom vi in på ämnet jämställdhet. Jag frågade då gubbarna om hur många kvinnor som misshandlades i hemmet av sina män varje år i procent. Ingen visste ju så det fick bli gissningar. Dom flesta hamnade efter en stunds funderande på runt 20%. Alla visste ju att detta var ett gigantiskt samhällsproblem, det hade dom ju hört politiker och debattörer säga ofta nog för att förstå.
Själv har jag kollat statistiken på BRÅ:s hemsida. Och hur jag än räknar kommer jag fram till följande siffror: Antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor år 2007 inkl grov: 26 857 st. Detta utgör 0,7% av Sveriges kvinnliga befolkning.
Mörkertalet säger man på BRÅ kan vara så stort att bara 20% av alla fall anmäls. Röknar med det mörkertalet kommer man fram till att det istället är: 3% av kvinnorna som utsattes för allt från ringa till grov misshandel 2007. Det framgår inte i statistiken vem som var gärningsman, utan i siffrorna ingår även falska anmälningar (ett ökande problem enligt polisen), kvinnor som slår kvinnor, män som handlar i nödvärn samt kvinnornas barn som slår sin mamma. Som sagt, hur jag än räknar så får jag samma resultat. (Antalet anmälningar gällande manliga offer för misshandel var 46 381 för samma period). Så var kommer dom 20%:en ifrån som mina manliga vänner gissade på? Ja det kan man undra, men så svårt är det inte att räkna ut. Att män utmålas som våldsamma är en stor orsak, om inte den största till att man tar våra barn ifrån oss. Är det inte dags att vakna snart? 

Låten "A crime to be a man" som jag lade ut den 5 Nov och som ni kan se i mitt förra inlägg är skriven och gjord av mig och producerad och mixad av en gammal vän. Videon är gjord i ett enkelt amatörprogram. Denna video har på 4 dagar fått totalt över 1364 träffar enbart på myspace. lika många som In Flames senaste video fått på Myspace på en vecka. Exakt hur många hits går inte längre att avgöra då filmen är nedladdad av människor runt hela världen. Låten heter "A crime to be a man" och handlar om de dagliga övergrepp som görs mot barn och fäder i Sverige.

På Youtyube har den rankats
#48 - Most discussed this week (nyheter och politik)
#33 - Top Favourited this week (Nyheter och politik)
#70 - Top Rated this week (Nyheter och politik)
 5 olika bloggar har länkat till den.

Den har nu postats ut över hela världen på forum för pappors rätt, spelats på Radiostationer i Sydney och USA. Jag har gett alla som kämpar mot denna misshandel av barn att använda både låt och video gratis. Den är inte "stimmad" Vilet gör den till var mans egendom. Det gäller även ni här som vill göra detsamma. Kontakta mig på daddysblogg@gmail.com så kan jag skicka både mp3 och videofil om ni berättar vad ni vill göra med den. Mailen strömmar in från hela världen, och jag har snart inte tid att svara alla. Det är dags att vakna nu och se vad som sker. Sluta misshandla barnen. Sluta sprida lögner! Om det funnits rättvisa i Sverige så hade det blivit dyrt för staten att betala ut alla skadestånd dom är skyldiga barn och fäder, för de år som stulits ifrån oss i strid mot både grundlagen och dom mänskliga rättigheterna.

..Älsklingen min. Vi ses om två veckor.
Hej då älsklingen min...vi ses om två veckor igen....


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
http://intressant.se/intressant

Varför är det brottsligt att vara man?

Kategori: Pappa

Här är en låt till som jag har gjort och som jag gjorde en video av.
Det ät sådant här som håller mig uppe. Även om det bara är små fjuttjabbar mot dom raka högrar som utdelas mot oss så känns det i alla fall bättre än att bara resignera. Vi män har ju ingen instans att vända oss till när vi blir misshandlade på det här sättet. Tro mig jag har provat både JO, JÄMO och Länsstyrelsen och påpekat grova tjänstefel som familjerätten fullt medvetet gjorde, för att på något sätt kunna försvara att ge min dotter till en mamma som har ett hjärta kallare än isen på sydpolen. Bl a då jag tog upp hennes barndom och det sexuella utnyttjande som hon fick utstå av en närstående. Då fick jag till svar: "Jaha, men vad har det med saken att göra?" DFet kom inte med i vårdnadsutredningen. Att jag däremot gått mot röd gubbe med barnvagnen, det stod med. Jag skojar inte, det är bara ett spel för gallerierna dessa vårdnadsutredningar. Det råder aldrig något tvivel om vem familjerätten ger vårdnaden till. Själva utredningen är bara slöseri med skattemedel. Naturligtvis var mina anmälningar helt förgäves. Idag läste jag dock i Dalademokraten att Länsstyrelsen skulle ge nästan 700 000 av våra skattepengar till kcinnojouren i Borlänge. Dom skulle dessutom utbilda 40 socialsekreterare därupp i det "gigantiska" samhällsproblemet att 0,07% av sveriges kvinnor får stryk mer eller mindre allvarligt varje år. Till det skulle dom få ytterligare en massa tusenlappar från kommunen.Precis som om socialsekreterarna i det här landet inte var nog manshatande redan?
Jag undrar dagligen varför ingen reagerar....

Så då får Youtube, bloggar, Myspace bli vår röst istället. Hoppas ni gillar den. Själv tycker jag så här när jag ser den i färdigt skick att texterna går förbi lite fort, men det får jag fixa i morgon. I natt måste jag få några timmars sömn. Embedkoden finns på menyknappen. Sprid gärna filmen så mycket ni vill.

A crime to be a man



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
http://intressant.se/intressant

Till alla idiotföräldrar...

Kategori: Pappa

Dessa vidriga kvällar...

Kategori: Pappa

Oftast är det Söndagskvällarna, men denna vecka råkade det bli en måndagskväll. Den kväll då mörkret åter lägger sig över det liv som för ett par dagar lysts upp av närhet och kärlek. Jag pratar om kvällarna som följer på det att man kört hem barnen efter deras varannan helgs vistelse. Denna helg blev det bara dottern då sonen är hos mormor i Värmland. Om ni aldrig upplevt att vara varannan helgs pappa så har ni aldrig upplevt känlan av ett totalt tyst, mörkt och kallt hus. Det är det man kommer hem till efter att ha sagt hej då för denna gången.

All ens inre kraft och själsstyrka går åt till att spela glad och obekymrad vid avskedet. Vi ses ju snart igen ljuger man för henne då hon blir ledsen. Sedan finns ingen inre kraft kvar. Ofta lipar man i bilen på väg hem. Hemma finns alla spåren kvar. Sagoböckerna, pärlarmabandet som hon gjort och gett till dig, leksakerna som ligger överallt, men det enda ljud som hörs är ekona av hennes röst. Jag tror inte ens graven kan vara lika jävla tyst som mitt hus dessa kvällar.

Ingen av dom politiker som 2006 bestämde sig för att ta ifrån papporna rätten till gemensam vårdnad har upplevt en enda av dessa kvällar. Inte heller en enda av alla kvinnor i samhället som kämpar emot pappornas krav på rättvisa. Det vågar jag sätta mitt liv på...vad det nu är värt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
http://intressant.se/intressant