daddys

Beware the fury of a patient man

69 dagar 7 timmar och 41 minuter

Kategori: Pappa

Så länge sedan är det nu sedan jag såg eller hörde något av min älskade dotter. Om jag nu fortfarande räknas som hennes far vill säga. Jag kan ärligen säga att jag faktiskt inte vet längre. Jag har blivit fråntagen alla rättigheter att träffa henne, att få vara med och fatta beslut gällande hennes framtid och uppfostran. Jag får inte besöka henne på dagis, inte heller får jag någon information om hur det går för henne där.

Om hon blir sjuk eller skadad får jag inte veta det, och om jag på något vis ändå skulle få det så har jag ändå ingen rätt att få någon information om hennes hälsotillstånd eller vara med och fatta beslut rörande hennes vård. Jag får inte besöka henne på sjukhuset eller ens veta om hon är där om jag frågar. Jag får inte delta på kvartssamtal i skolan, Inte följa henne dit på hennes första skoldag. Kort sagt så har jag inga rättigheter alls vad gäller mitt barn, inte heller har mitt barn några rättigheter kvar till mig som förälder trots alla fina ord i barnkonventionen och föräldrabalken. Skyldigheterna har jag däremot kvar. Idag dras pengarna till hennes mor som vanligt från mitt konto. 

Som att stjäla godis från ett barn


Att skilja mig från mitt faderskap var inte alls svårt. Allt som behövdes var att tidigt en morgon innan jag vaknat ta med sig vårt barn och smyga iväg från vårt hem utan vare sig mitt medgivande eller vetskap.
Sedan behövde hon bara se till att hålla oss separerade länge nog med hjälp av ursäkter som "telefonen är trasig" eller helt enkelt göra sig oanträffbar på andra sätt. Det gick ibland månader mellan tillfällena då jag beviljades någon timmes "audiens" hos hennes mor som agerade förkläde. Dock sattes det alltid villkor. Endast i närområdet osv. En promenad med barnvagnen och någon timmes samvaro var allt vi kunde hoppas på någon gång ibland. Jag minns att varje gång jag kom så kom min dotter strålande glad rusandes och kastade sig i min famn. Detta var dock inte populärt och ofta hindrades hon genom att mormor höll henne tillbaka. Jag skulle heller inte kallas pappa utan endast "Jocke". Hela tiden fick jag höra att jag skulle få träffa henne mer längre fram då jag "bevisat" att jag klarade av att ta hand om ett barn. Jag köpte locktonerna trots att jag redan bevisat det sedan flera år tillbaks.

Sanningen blir för svår att ta in


Till slut inser jag ju att  "längre fram" aldrig kommer att inträffa. Man blir liksom mindre och mindre idiot ju längre man kommer i dessa processer. Jag förstod till slut att det var bara ett att göra. Stämma henne för rätten att få vara pappa. Och i samma sekund skrev jag under min och dotterns separation, men det förstod jag inte. Inte då. Jag glömmer aldrig ögonblicket då jag fick det första brevet från moderns advokat Barbro Nelhans i Kungsbacka. Det var den 13 Juli 2006. Jag läste det om och om igen men kunde ändå inte förstå eller snarare ta in vad som stod i det. Det började med en lögn redan i den allra första meningen i det allra första brevet. Det stod: "Modern är positivt inställd till ett umgänge mellan fadern och dottern". Umgänge? Vi hade ju gemensam vådnad. Jag var väl lika mycket förälder som hon?

Sedan fortsatte brevet med att rada upp lögn efter lögn. "Fadern har aldrig deltagit i vården av dottern". "Far och dotter har inte knytit an till varandra". "Allt umgänge har skett på faderns villkor". "Fadern har alltsedan dotterns födsel varit sjuk och har psykiska problem". "Fadern använder alkohol som ångestdämpande medel". "Fadern kan inte se dotterns behov". "Fadern bor i en by där merparten av invånarna är missbrukare och kriminella". För mig betyder orden "Jag älskar dig" precis det. Och jag trodde på henne då hon sa det till mig. Att till slut bli tvungen att erkänna för sig själv att dom orden inte betydde någonting. Att man blivit bedragen och lurad under så lång tid av den människa som stod en närmast av alla. Det blev för mig omöjligt att ta in att detta påstods av den kvinna som endast några månader innan dotterns föddes förlovat sig med mig. Som tittat mig i ögonen och påstått att hon älskade mig. Som skrivit kärleksförklaringar som denna till mig bara helt nyligen. Det är så svårt att ta in att det nästan blir omöjligt.


En frisk människa gör inte så här


Jag har läst böcker om detta, och jag har varit på flera föredrag och jag har talat med experter i ämnet, men ändå brottas jag än idag med att acceptera sanningen. Att en människa som man älskat och litat på kan handla så fruktansvärt illa. 



Men dom som bestämmer då?


Men vad har kvinnorna på socialtjänsten att skylla på? Hur försvarar dom sitt agerande? Hur kan så många av Sveriges domarkår anse att det kan vara ett barns bästa att bli satt under enskild vårdnad av den minst lämpade föräldern? Dessa människor skulle väl inte behandla sina egna barn så? Ändå behandlar dom mitt barn och så många av hennes olycksbröder och systrar så.

En hafsigt gjord utredning där konstigt nog den minst lämpade föräldern oftast rekommenderas i de fall där det döms enskild vårdnad. Där den andre som i mitt fall inte ens får komma till tals. inte får visa den dokumentation den har. Där dom vägrar att ta in synpunkter från människor som kan ge viktig information. En namnteckning på ett papper så är ödet för ett barn beseglat.

Jag kan förstå och acceptera att det tycks finnas störningar i en människas hjärna eller själ eller var den nu sitter, som gör den människan oförmögen att känna skuld. Psykopati och sociopati är ju begrepp som funnits länge. Men dessa "barnens beskyddare"? Poliser som Monica dahlström Lannes. Advokater som Bodström och Borgström. Alla dessa socionomer som trots att det inte kan bli annat än tydligt vad som pågår ändå vägrar att skydda barnen. Hur resonerar dom? Hur rättfärdigar dom sitt handlande inför sig själva? Hur kan dom som ska anses vara friska utan också välutbildade vägra att ta hänsyn till hela bilden och istället, på ett sätt som inte kan vara annat än medvetet, blunda med ena ögat, samtidigt som dom ju inte kan undgå att se de tragiska resultaten av deras ofta felaktiga beslut?

Det är denna fråga jag brottas med mest av allt. En del säger att dom endast är omedvetna. Kanske det finns människor med störningar även bland dessa. Dahlström Lannes, Winberg, Wachtmeister exempelvis som tycks drivas av ett manshat som ju måste ha uppstått på något sätt. Men dom är ju inte dom som dömer. Som fattar besluten. Dom sitter ju inte på våra socialkontor eller i våra domstolar. Det är dessa människor jag grubblar över. Det kan helt enkelt inte enbart vara omedvetenhet då enbart 5 av 100 pappor tilldöms boendet för sina barn. Då 70 av 100 fäder förlorar vårdnaden och rätten att vara förälder. Det strängaste straff som finns i svensk lagstiftning. Oftast helt oskyldiga dessutom.  Samtidigt låter man galningarna i ROKS och Kvinnoföreningarna fortsätta sprida sin ensidiga "information" och öser bara mer och mer pengar över tokjävlarna.

Det kan inte vara omedvetenhet som gör att journalister vägrar att uppmärksamma detta mer. Att politiker vägrar svara på frågor om detta. Hur kan dessa människor sova gott om natten? Är det för att dom slipper se offren för sin feghet?

Idag får dom som kommer hit i alla fall se ett av dom. En flicka som lurats av scharlataner och kvacksalvare att på något sätt påstå saker om en pappa som hon alltid älskat och saknat. En flicka som nu inte fått träffa sin pappa på 69 dagar 8 timmar och 54 minuter. Trots att det finns både en lag en barnkonvention och en tingsrättsdom som garanterar henne den rätten. 

Hur man känner igen en fanatiker

Kategori: Feminism

miljöpartietKommer ni ihåg den där gången Liza Marklund satt som gäst hos Skavlan på SVT? Nej hon hade inte ljugit. Nej, hon ville inte möta Monica Antonsson face to face. Nej, problemet var inte att det stod sann på omslaget, utan att det saknades ordet "byggd".

Men det var inte den tjötmostern det skulle handla om idag. Jag tog upp detta program för att kanske ni som såg det satt kvar och även lyssnade på Amos Oz, den israeliske författaren som kom in efter Marklund. Både Liza och Amos är säkert intellegenta personer. Men om man med intelligens även menar ärlighet och medkänsla så skulle en jämförelse mellan de två vara som att jämföra Kelly Bundy med en nobelpristagare.

Jag hörde även senare en intervju med denne man på radion och han fick då frågan: Hur känner man igen en fanatiker? Jo, sa han. Det första tecknet på att någon har drabbats av fanatism är en total avsaknad av humor. Det där är en mening som kommer att följa mig resten av mitt liv. Jag är inte längre densamma människa som jag var innan jag sögs in i den här skräcktillvaron. Jag har kallats psykopat, kvinnohatare och t o m värre saker. Nu senast var det någon som kallade sig "marcus" på Newsmill som visste att jag var alkis tydligen. han hade nämligen gjort efterforskningar som han sa. Undrar var? Jag är i stort sett absolutist, och minns inte ens senast jag drack mig berusad. Under turneåren blev det en del, men det var ju 9 år sen vi pensionerade vår gamle Bettan nu. Det känns som jag har spenderat halva mitt liv i den där Dodge bussen. Många dråpliga minnen är förknippade med den bilen.

Så ibland har jag nästan undrat själv, har jag blivit fanatisk? Så obalanserad att jag inte längre klarar att se klart på det vi i Sverige kallar jämställdhet. Så när jag hörde dom där orden av Amos Oz kände jag mig både glad och lättad. För jag har fortfarande humor män farliga för djur Jag kan till och med se uttalanden som det av miljöpartisten Karin Svensson Smith ovan och garva en smula. Fast det är klart, om dom där tre partierna skulle vinna valet så kommer jag att kunna hålla mig för skratt. Det talas på Newsmill om att Wetterstrand skulle bli statsminister. I så fall blir väl Mona jämställdhetsminister kan man anta. Då jävlar ska ni få se på "jämställdhet". Då kommer jag att söka asyl i USA. Om Mia kan komma in för att hon är förföljd så borde väl jag också få. Ska kolla med domare Livingstone. Colorado är ju en vacker stat, med härliga skidbackar och vacker natur. I

dag får bloggen gå i humorns tecken. Som artikeln i Expressen här ovanför t ex. Här följer ett litet utdrag ur artikeln: Nu vill vi i organisationerna Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), Sveriges kvinnojourers riksförbund (SKR), Djurens Rätt, Svenska Djurskyddsföreningen samt Djurskyddet i Sverige, gemensamt lyfta frågan till den politiska dagordningen. Inte minst då den nya alliansregeringen anser att frågan om mäns våld mot kvinnor är en viktig och prioriterad jämställdhetsfråga samt att antalet sällskapsdjur stadigt ökar.
Dessutom slipper jag skriva så mycket om jag lägger in ett par filmer istället.

Att köpa nytt programerbart tangentbord, och mus med ytterligare en massa knappar kommer att spara in en massa tid visst. Men skiten ska ju programmeras först. Macron ska skrivas in och knappar och hjul skall kalibreras och assignas till genvägar och sökvägar och både fan och moster.
Och när jag gör det så måste ju röran som jag haft på datorn också organiseras upp. Så det blir först en rätt lång startsträcka innan alla smarta funktioner har knappats in. Jag har en mängd saker på blogglistan nu, men det får vänta tills jag fått ordning på alla knappar, mappar, hjul, domar brev, svaromål, åklagarbeslut och allt annat som jag har haft lite huller om buller. men sån är jag. Även om jag inte är världens mest organiserade person så vet jag precis var jag har allting. Det är sällan jag behöver använda sökfunktionen. Ni har säkert sett dom där gamla kufarna som har mappar och pärmar lite överallt, men dom hittar allt på stört. Men när någon sorterar så hittar dom ingenting. Lite så fungerar det väl med mig också. Även om det är att hårddra det en smula.

I dag bjuder jag på ett par riktiga humorhöjdare. Först Paolo Robertos intervju från radion i vintras där smockan hänger i luften. Den kvinnliga programledaren gör nästan på sig i ren ilska. Hon gör sitt bästa för att dölja den, men...tja, det går väl så där.... skulle man väl kunna säga...Ni som inte har hört den, ta chansen nu.

Sedan hittade jag ett jäkligt kul klipp med Robban gustavsson som jag aldrig sett förut. litegrann på samma tema faktiskt med en mycket ilsken TV reporter som intervjuar mästaren i "kast med liten kärring". garvar ni inte åt den....ja då är det definitivt dags att börja fundera.

Här kommer först Paolo...(Det verkar som det där att boxare skulle vara punchiga också är en myt).



Och så Robban och sisela Kyle.




Jag hittade den här också. Tony Rickardsson provar på att arbetsträna nu när speedwaykarriären är slut. Bl a testar han att jobba på dagis. Då blir det som ni kanske förstår näppeligen speciellt genusinriktat. Däremot obetalbart roligt.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett äpple bland päron

Kategori: Allmänt

Har min blogg alltid sett ut så här i explorer?

explorer 8Jag installerade nya Exporer 8 idag. Jag har sedan ett år tillbaka använt Firefox, som jag tycker är en utmärkt browser, och min blogg ser i den browsern ut precis som jag tänkt mig att den ska se ut. Jag har alltså gjort kardinalfelet att inte kontrollera hur den ser ut i andra browsers. Jag trodde väl i min enfald att kompatibliteten ökat väsentligt sedan min tid som dhtml knackare. Därför fick jag mig en otrevlig överraskning idag då jag öppnade min blogg i Explorern. Den ser ju för fasen inte klok ut. Har den alltid sett ut så här i Explorer?

Konstigt att ingen har påpekat det i så fall.
Jag skall genast ordna till detta så att även ni med explorer kan se bloggen så som jag har designat den.

Plötsligt är bakgrunden till texten vinröd, texten svart och framen på tok för bred så den täcker halva högermarginalen. Jag har inte testat i Explorer 7. Förhoppningsvis ser den bättre ut där. annars kan jag inte begripa att ingen har klagat.

Nåväl, det verkar som om dom stora browserdrakarna inte gjort ett dyft för att underlätta för interface kodarna trots att det nu snart är tio år sedan jag slutade i den branschen. Men det är klart varför underlätta för människor att fritt få välja vilken browser man föredrar genom att införa en gemensam standard. Jäkla Microsoft....Hur rika måste dom bli innan dom blir nöjda? Eller så är det jag som helt enkelt har kodat klantigt. Men om så är fallet så är Firefox uppenbarligen mycket mer förlåtande mot klantig kodning.

I morgon skall förhoppningsvis även Explorer 8 användarna kunna läsa min blogg utan förstoringsglas. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag hade ingen aning. Det var rena turen att jag idag bestämde mig för att prova den nya Explorern. Håller sakta men säkert på att sätta mig in i allt nytt. Fast jag tycker ju sånt är rätt kul så jag klagar inte. 

crashI går när jag skulle slå på datorn så vägrade den starta. Panik!! Iväg till Göteborg med ilfart och in på databutiken där jag är stamkund numera, även om det går långt mellan besöken. Detta har sina skäl. Eftersom jag inte är direkt stadd vid kassa numera så undviker jag denna butik i möjligaste mån, eftersom jag alltid kommer ut därifrån ännu fattigare än jag var innan.

Jag är långtifrån någon shopaholic, snarare motsatsen. Jag köper nästan aldrig någonting förutom mat och snus, dvs livets nödvändigheter, men när jag kommer in i en databutik så kan jag bara inte stå emot alla nya coola high tech prylar. Igår var naturligtvis inget undantag. Så nu sitter jag här och njuter av ett nytt tangentbord, med 54 olika snabbtangenter som dessutom är programerbara. Ni anar inte vad tidsbesparande det är. Istället för att skriva in långa rader kod varje gång man vill bädda in en bild i en text så trycker jag numera bara på en knapp, färdigt. och då har jag ändå 53 snabbtangenter kvar. Rena himmelriket för en person som jag som aldrig hinner ifatt min "att göra lista". En ny ergonomisk mus blev det också, som också har 8 programerbara knappar. Glory hallejulja!!


Detta orsakade visserligen att jag nu till slut sjönk ner under vattenytan rent ekonomiskt, men jag som aldrig egentligen haft några problem att försörja mig innan märker nu att när man inte längre klarar att hålla sig flytande så släpper penga ångesten konstigt nog. Plötsligt infinner sig snarare ett lugn och en känsla av att det på något sätt snart kommer att ordna upp sig. Jag blev inte begåvad med något ekonomiskt sinne, men å andra sidan har jag på något sätt alltid lyckats få debit och kredit att gå ihop. Ibland har jag haft det gott ställt, och ibland har det varit tider av nöd. Men det har ändå alltid löst sig på något sätt och det kommer det att göra nu med. En sak kan jag dock lova. Jag kommer aldrig i livet att gå till socialen med mössan i handen och med nedslagen blick be om hjälp. Tillfredställelsen att neka mig detta också tänker jag inte bjuda dom på. Då flyttar jag hellre in på stadsmissionen.

Men eftersom  jag nu tack vare mina nya fantastiska hjälpmedel kommer att kunna få dubbelt så mycket uträttat på samma tid så ökar jag ju mina chanser att även hinna med att pyssla mer med musiken och allt jobb med att marknadsföra den. Så egentligen får man ju se det som en investering *host host*. Dessutom har jag nu lämnat in ansökan till nordiska journalistlinjen som börjar i höst, och  än är jag inte för gammal att få studielån. Jag hoppas inte min mycket ekonomiskt sinnade mor läser det här, fast det gör hon nog, och då kommer jag att få en lektion om onödiga inköp. Hon och jag delar inte riktigt samma ekonomiska sinnelag. Frågan är om vi delar något sinnelag alls? Och trots att jag hunnit fylla 40 tror hon ändå att det ska gå att lära om mig. Jag är inte speciellt lik farsan heller. Ibland undrar jag om jag är adopterad, fast nä, jag har ju mitt födelsecertifikat kvar (heter det så?). 2870 gram tung och 48,5 cm lång kom jag hit till den här världen.
daddy
Sedan dess har jag varit ett äpple i päronträdet. Om man ska se något positivt med det här eländet så är det väl att jag jag har slutat att be om ursäkt för att jag råkade bli ett äpple bland päron. Nu får omgivningen antingen köpa det faktumet eller så får dom låta bli. Jag tror man kommer dit så småningom när dom försöker göra äppelmos av en.


Men riktigt som man "skall vara" enligt den här världens päronmall har jag aldrig varit, det är fan ingen lätt resa när man hamnar i fel träd, men den styrka jag idag besitter beror på att jag fått kämpa och traggla mig fram i det här trädet där jag inte hör hemma. Här sitter jag och lyssnar på farsans jazzskivor när jag är 4 år. bara en sån sak?? Undra på att mina stackars föräldrar är gråhåriga.


Jag har sedan lyckats bli en riktigt hyfsad musiker. Jag har utbildat mig i 30 år för att nå dit, men sånt ger en inga diplom i den här päronvärlden. Därför har inkomsterna uteblivit. Jag har aldrig förknippat pengar med musik. Den är för helig för mig.  Man har sagt till mig att jag måste göra musik som folk vill ha, men jag vill inte. Jag gör musik som jag gillar, och struntar fullständigt vad andra tycker. Fast visst finns det många som gillar det jag gör också, fast i Sverige är marknaden inte stor för den sortens musik, det är bara att konstatera. Men om det betyder att jag kommer att dö fattig spelar mig ingen roll. Jag kan på min dödsbädd med helt rent samvete säga att inte en enda gyllene tider låt någonsin spelats på någon av de gitarrer jag ägt genom åren. Inte EN enda. Om jag böjt mig på den punkten hade jag kunnat tjäna rätt bra med kosing, men hur mår ett äpple som tvingar sig att bli ett päron? Jag hade inte stått ut.

Det här blev ett lite udda inlägg, men någon gång måste man väl få skriva ett inlägg i dur också. Nåt som handlar om nåt annat än galna tjötkärringar som Liza Marklund och grymheter mot barn. Nu ska jag försöka knacka till koden så även explorer användarna kan se min blogg så som den är tänkt att se ut. Vi får se om jag minns hur man gör....Det visar sig väl.


PS. Jo, det löste sig ju som synes.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Varför skall jag bidra till det här samhället?

Kategori: Barn

barn och<br><br> familjejouren

Barn och
familjejouren

HVB verksamhet sedan 1989
jour, utredning och behandling av barn och
ungdomar mellan 0-20 år


Experter kallar dom sig. Svänger sig med fina titlar som leg.psykolog, leg.psykoterapeut och barnpsykiater. Metoderna som används kallar dom för objektrelationsteori, modern utvecklingspsykologi, anknytningsteori, affektteori och hjärnforskning. Finns det någon vanlig människa som begriper ett ord om vad det där egentligen rör sig om? Det är inte meningen heller. Den reklam som dessa experter gör på sin hemsida vänder sig inte till oss föräldrar. Den vänder sig till socionomer som genom allehanda kurser och föreläsningar får lära sig vad detta betyder.

Men vad händer den dagen då verksamheterna granskas närmare? Jo då kryper helt andra sanningar fram. Den verksamhet som döljer sig bakom alla dessa fina ord är inte alls särskilt vacker. barn och familjejouren är bara ett av alla tortyrinstitut som min dotter riskerar att hamna på efter att hon tvångsomhändertagits från sin "incestuösa" pappa.
Som hon konstigt nog älskat över allt annat sedan hon föddes. Och vad får hon då för behandling för att bota denna kärlek? jo det kan man läsa bl a  i två artiklar i Svenska dagbladet. Som är den dagstidning som har dom klokaste och mest djuplodande artiklarna av alla sina konkurrenter. I deras artiklar kan man bl a läsa angående det nämnda hemmet:
Ett så kallat HVB-hem i Stockholmstrakten har polisanmälts misstänkt för sexuella övergrepp. Ändå fortsätter hemmet att ta emot barn i kris. Varken hemmet, kommunen eller länsstyrelsen känner till att det finns en polisanmälan trots att den gjordes i mars.
HBT hem
Så resultatet av socialtjänstens syn på "barnets bästa" i just mitt fall är alltså att man anklagar en oskyldig och kärleksfull far som gladeligen hade offrat sitt liv för att skydda sin dotter för övergrepp, varpå barnet riskerar att hamna på ett av alla dessa lönsamma vårdhem där riskerna för att hon utsätts för övergrepp ökar tiofaldigt. Då kanske det går att få ett hum om hur jag mår just nu.

Jag har fått tag i ett protokoll från ett möte på familj och individomsorgen i den kommun som har anmält mig för påstådda brott. Exakt vad dessa brott skulle bestå i vet jag inte eftersom man har sekretessbelagt detta och därmed hindrar mig från att få se vad dom har utsatt min dotter för. Men att det baserar sig på något som min dotter har sagt har jag lyckats luska ut.
Det vänder sig i magen på mig när jag tänker på vad dessa kreatur har utsatt mitt barn för. Ni som lyssnat på inspelningen som jag tidigare postat ut på min blogg under rubriken "daddy anklagad för sexövergrepp" inser ju att min dotter och jag älskar varandra, nu har dom alltså lyckats få henne att anklaga mig för saker som aldrig hänt. Detta är inget annat än ren grymhet mot barn. Ni kan säkert räkna ut vad jag hyser för tankar om dessa människor utan att jag behöver skriva ut dom i klartext. Det har jag blivit varnad för. Jag trodde inte att dom kunde göra mer mot mig än dom redan gjort, men det kan dom tydligen. Det finns inga gränser för vad dessa människor kan göra tydligen.

I protokollet för detta möte framgår att i stort sett samtliga socialsekreterare som har varit inblandade i mitt fall var närvarande.  När man sedan bläddrar fram till sidan 5 kan man läsa att dom bjudit in två av dessa barnbehandlingsexperter för att informera om deras behandlingsmetoder.

Anker Defriis, specialistläkare inom barn- och ungdomspsykiatri, VD och grundare för Sisyphos, samt Bengt Gustavsson, specialistläkare inom barn- och ungdoms-psykiatri och vårdchef, informerar om verksamheten vid Sisyphos. Står bl a att läsa. Har dessa experter varit inblandade i förhören med min 4 åring? jag vet inte. har inte rätt att få veta det heller. jag är ju visserligen hennes pappa, men vårdnaden har dom redan lyckats ta ifrån mig, därmed också rätten till information.
sisyphos
Det tog inte mig speciellt lång tid att hitta information om dessa experters syn på behandling av barn heller. Ni kan ju själva läsa här. Enligt företaget Sisyphos egen hemsida så har man visionen: att minimera antalet tidigt störda barn i Sverige som inte får adekvat vård.
Detta anser man tydligen att man bäst uppnår genom att misshandla barn. B la Tvinga ner dom på golvet och vrida om deras armar. Socialstyrelsen som riktar skarp kritik mot deras behandlingshem tycks inte vara enig om detta. Men familj och individomsorgen i min dotters kommun tycks i alla fall anse deras metoder vara tillräckligt intressanta för att bjuda in dessa "experter" för att informera och föreläsa för både kontorets socionomer och deras verksamhetschefer. Är det någon som håller med mig om att någonting gått ordentligt snett i synen på det s k "barnperspektivet" som våra politiker talar sig så varma för?

Jag är en mycket fredlig människa som aldrig någonsin brukat våld mot någon annan levande varelse någonsin. Jag har känt tillit mot våra myndigheter och alltid försökt att vara en god medborgare genom att bidra till samhället genom att arbeta, betala till vår gemensamma kassa och hjälpa dom som har det svårt på olika sätt. Jag skänkte bl a 1000 kronor till munkarna i Burma då dom utsattes för juntans brutala övergrepp trots min egen knapra kassa. Jag har alltid köpt tidningen faktum då jag råkat på en hemlös, även om det kostat mig mina sista slantar.
Sweden
Jag har gjort min militärtjänst på en spaningspluton på ett jägarregemente. Jag har alltså under hela mitt liv varit beredd att offra mitt liv för att försvara vårt land och dess innevånare. Men nu är den tilliten förstörd för alltid. Varför skall jag bidra till ett samhälle som behandlar mig och mitt barn på det här sättet? Varför skall jag jobba och betala skatt för att bekosta misshandeln av mig och mitt barn?
varför skulle jag vara villig att riskera mitt liv för att försvara ett land som plågat och torterat mig i flera år?

Ett land som lägger miljarder på en genomkorrumperad myndighet som gömmer bevis, som stjäl barn från fullständigt utmärkta föräldrar och placerar dom på instutioner där dom misshandlas och utsätts för grymma övergrepp. Som ljuger och mörkar sanningen för oss medborgare.


kan någon svara mig på det? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

US Senator speaks out: bonuses for socialworkers who steals the most kids

Kategori: Jämställdhet

Hero (Svensk övers. nedan). Finally someone who has been a part of the corrupted family law system in the United states has decided to tell the truth to the world. Georgia state Senator Nancy Schaefer have gone on record in this hearing that has been filmed and put on Youtube. (see the clip below) Listen to what she has to say. Have justice been done for baby Thor? Or is he yet another of the millions of children and parents who have become victims of the crooked family courts? Victims of a vicious industry that earns billions in the legitimate trade with children, hidden under the disguise they call "the childs best intrest".

Do you think this is any different from what is happening in Sweden, Norway, Canada, England, Australia, Germany and other countries? Then think again. Now we, the citicens of Sweden have to hope that someone in our country will have the guts that Senator Schaefer has shown. I know that there are people also in Sweden who are working in this system longing to speak up. What in gods name are you waiting for?

If you don't know who to contact, write me and I will put you in touch with the right people.

(på svenska): Slutligen har någon som har sett den kriminella  familjerättsindustrin i USA beslutat sig för att berätta sanningen till världen. Georgia state Senator Nancy Schaefer har gått ut offentligt i denna utfrågning som har filmats och lagts på Youtube. Lyssna på vad hon har att säga. Hur människor
blir offer för en ond industri som tjänar miljarder på den lagliga handeln med barn, dolt under vad de kallar "barnets bästa".  

Tror du att detta är något som skiljer sig från vad som händer i Sverige, Norge, Kanada, England, Australien, Tyskland och andra länder? Tänk då om. Nu väntar och hoppas vi föräldrar och barn i Sverige att någon i vårt land har modet som senator Schaefer har visat. Jag vet att det finns människor även i Sverige som arbetar i detta system som när en längtan att ställa sig upp och berätta. Vad i gudarnas namn väntar ni på? Om du är en av dessa men inte vet vem du ska kontakta, skriv mig, så kommer  jag att sätta dig i kontakt med rätt personer.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Myten om svikarfarsan

Kategori: Pappa

deadbeatsNu är jag så jävla trött på att ständigt få höra om alla dessa farsor som sviker sina barn. Även i mitt förra inlägg tar jag upp fakta angående "deadbeat dads", men som någon påpekade så är det mycket att läsa. Men för dom som orkar finns mycket intressant statistik och fakta presenterad där. Här kommer dock en mer lättläst variant för den som inte orkar men ändå vill ha en större helhetsbild. En del debattörer försvarar ivrigt de brott som utförs mot fäder och barn med denna myt. Att farsorna smiter. Att farsorna sviker. "Svikarfarsa" eller "deadbeat dad" är vanliga uttryck i debatten både här i Sverige och i utlandet. 

Med detta uttryck vill man få oss att tro att vi fäder är, på något biologiskt eller inlärt vis mindre fästa vid sina barn än mödrar. Att vi hyser mindre kapacitet att älska och sakna våra barn. Låter detta rimligt? Att våra hjärnor skiljer sig sägs ju vara bevisat, men är det i hjärnan det gör ont när vi blir sårade? Inte hos mig i vart fall. Dock har jag i över tre år levt med en sugande smärta och sorg i mitt bröst. Det är där den sitter hos mig, och vad jag vet så är det inga större biologiska skillnader på våra hjärtan?

Och vad gäller PAS (parental alienation syndrome) vill socialtjänsten och psykvården inte ens erkänna begreppet. Men vad jag vet så sitter en man fängslad på livstid för att ha hjärntvättat en stackars oskyldig barnflicka till att begå två mord. Samma människor som alltså säger att det är omöjligt att hjärntvätta ett barn menar att det är full möjligt att hjärntvätta en vuxen att t o m mörda? Låter det också rimligt?

Denna artikel publicerades 2003 i Dagens Nyheter. Läs gärna följande stycke en gång extra.

- Vi bedömer att ungefär var sjätte frånvarande pappa förtjänar etiketten smitare, säger Gösta Emtestam. Dessa män vill verkligen inte träffa sina barn, och det beror i vissa fall på att de är känslomässigt handikappade, att de vill göra karriär eller att de har skaffat sig en ny familj - somliga män är enkelspåriga. Andra smiter därför att de har psykiska problem eller missbrukar droger. Men de allra flesta ger upp sitt faderskap därför att de inte orkar vara pappa på mammans villkor


Bittra konflikter mellan föräldrarna - det är huvudorsaken till att barn förlorar sina fäder, enligt familjeterapeuterna Agnetha Svensson och Gösta Emtestam. "Vi träffar barn som utsätts för psykisk misshandel och riskerar skador för livet", säger de. Familjeterapeuterna Agnetha Svensson och Gösta Emtestam träffar ofta barn som av den ena föräldern har programmerats till att hata och förskjuta den andra.  "Det handlar om psykisk barnmisshandel", konstaterar de.

Agnetha Svensson och Gösta Emtestam är frilansande experter på vårdnadsutredningar och erfarna familjeterapeuter. De arbetar tillsammans och tar sig ofta an spruckna familjer där det elaka spelet mellan de forna älskande är så grymt att barnen tar allvarlig skada. Just nu tänker de särskilt på två pojkar och en flicka i skolåldern som bor i norra Sverige. De är på väg att bli av med sin pappa som de i grunden älskar och som tills för ett par år sedan var mycket närvarande i deras liv. Barnen bor hos mamman, och hon driver en framgångsrik hatkampanj mot sin före detta make, både i hemmet och i rättssalen. Hon utsätter därmed sina egna barn för något som vissa forskare kallar PAS (Parental Alienation Syndrom), ett psykologiskt risktillstånd som anses kunna ge barn men för livet.
deadbeat dad
De två familjeterapeuterna har haft många samtal med både föräldrarna och barnen inom ramen för den vårdnadsutredning de har gjort. - Barnen vägrar numera att umgås med pappan, berättar Gösta Emtestam. De upprepar som papegojor vad deras mamma har sagt. De är så hjärntvättade att de faktiskt tror att de hatar sin pappa. Det är ruskigt. Pappan har enligt Agnetha Svensson och Gösta Emtestam varit en varm och närvarande far. Han betalar för barnen, och ingen myndighet misstänker honom för kriminella handlingar. De två terapeuterna bedömer att han är lämplig som vårdnadshavare. Ändå har de registrerat följande betonghårda påståenden från barnen: "Jag vill aldrig mer träffa pappa. Jag behöver honom inte. Jag vill att mamma ska få ensam vårdnad." "Han är inte min pappa längre. Han är alkoholist. Jag vill bara få bort honom ur mitt liv." "Nu har jag fått veta sanningen. Nu vet jag att pappa är en pervers pedofil."

Barnen umgicks med pappan i flera år efter skilsmässan. Det var han som betalade deras ganska exklusiva fritidsaktiviteter. Men så träffade han en ny kvinna, och några månader senare blev han arbetslös; han ansåg sig inte längre kunna ge barnen lika mycket extrapengar varje månad. Dessa händelser ledde till att den latenta konflikten med barnens mamma fördjupades och drevs till domstol. - Pappan kämpade länge, berättar Gösta Emtestam, men nu har han sagt att han ger upp. Han orkar inte längre ta emot alla anklagelser och allt hat. Och han vill inte att barnen ska tvingas att vittna i en domstol. Så han släpper taget. Rollerna kan vara ombytta; det kan vara pappan som impregnerar barnen med sitt hat och mobbar ut mamman ur deras liv. Men oftast är det mamman som med samhällets hjälp driver pappan ut i kylan. I båda fallen far barnen illa. - Ett barn som växer upp i nära kontakt med sin mamma och sin pappa bygger upp sin person och sin självbild med bådas hjälp.

Om barnet sedan tvingas att ta avstånd från den ena föräldern - då blir det i någon mening av med halva sitt jag, säger Agnetha Svensson. - Barn som förlorar sin pappa kan få ett hål i själen, förklarar Gösta Emtestam. Sådana barn känner sig lätt mindervärdiga, och när de senare i livet utsätts för andra separationer mår de väldigt dåligt. Många vågar inte skilja sig från en olämplig partner fast de borde. Kvinnor kan till exempel hålla kvar våldsamma män i sina liv, år efter år, säger Gösta Emtestam. - Barn som tvingas att förneka och överge sin pappa kan ytligt sett klara sig bra i livet, men de bär på ett dåligt samvete och blir nog lite hårda och känslokalla.

PAS
De överför ofta sin bitterhet till sina egna barn, säger Agnetha Svensson. - Det är nästan bättre om pappan dör, säger Gösta Emtestam. Då kan barnet sörja och gå vidare. Omkring 16.000 pojkar och flickor i Sverige saknar kontakt med sina högst levande och som biologiska fäder registrerade pappor. Dessa män betraktas allmänt som ansvarslösa och egoistiska smitare. Men Agnetha Svensson och Gösta Emtestam tror efter 25 år som vårdnadsutredare att de allra flesta av dessa frånvarande fäder inte alls vill slippa ifrån sina barn. - Visst finns det smitare, säger Agnetha Svensson, men de är få jämfört med dem som släpper kontakten med barnen därför att de inte orkar med de ständiga konflikterna med barnens mamma.

- Vi bedömer att ungefär var sjätte frånvarande pappa förtjänar etiketten smitare, säger Gösta Emtestam. Dessa män vill verkligen inte träffa sina barn, och det beror i vissa fall på att de är känslomässigt handikappade, att de vill göra karriär eller att de har skaffat sig en ny familj - somliga män är enkelspåriga. Andra smiter därför att de har psykiska problem eller missbrukar droger. Men de allra flesta ger upp sitt faderskap därför att de inte orkar vara pappa på mammans villkor. De har kanske utsatts för umgängessabotage, övergreppsanklagelser, polisförhör eller långvariga domstolstvister, och för att själva orka leva vidare väljer de i förtvivlan bort barnen. - Visst kan man kritisera dem för att de ger upp. Men alla människor är ju inte så tuffa att de orkar kämpa hur länge som helst, säger Agnetha Svensson.

Hon påpekar att det fortfarande är lättare för mödrar än för fäder att få igenom sina krav i en vårdnadstvist, och att kvinnor normalt får ett bättre stöd av socialtjänsten än vad män får. - Detta är ju helt rätt i de fall där mannen faktiskt har gjort sig skyldig till misshandel eller rent av incest, säger hon. Men för det första behöver ju inte det faktum att mannen har slagit kvinnan nödvändigtvis innebära att han också har slagit barnen eller att han är olämplig som pappa och vårdnadshavare. För det andra förekommer det att kvinnor kommer med falska anklagelser för att få ensam vårdnad och skaffa sig ensamrätt till barnen. Och även dessa kvinnor får ofta samhällets fulla stöd utan att någon vet om anklagelserna är sanna eller ej - socialtjänsten och domstolarna ser alltså inte till barnets bästa i dessa fall, utan hjälper den ena föräldern att mobba ut den andra.
Pas completed
Självklart ska hotade och slagna kvinnor och barn få skydd och stöd, det understryker både Gösta Emtestam och Agnetha Svensson; somliga föräldrar är farliga för sina barn och bör därför inte få umgås med dem utan att andra vuxna är med. - Kvinnojourerna gör ett jättebra jobb, säger Gösta Emtestam. Men vi ser sådant som de inte ser. Vi ser barn som blir av med sina alldeles utmärkta fäder därför att föräldrarna inte har bearbetat och löst sin konflikt. Har man barn ihop kan man ju aldrig bli av med varandra. Och om frustrationen leder till umgängessabotage och rättsliga tvister om vårdnaden eller om barnens boende - då fördjupas konflikten. I en rättssal tvingas ju båda att strö salt i den andras sår för att vinna och inte tappa ansiktet. Barnen används som vapen och bitterheten växer. De två terapeuterna anser att så kallade samarbetssamtal borde vara obligatoriska för föräldrar som skiljer sig. I fall där konflikten är bråddjup bör samtalen övergå i regelrätt familjeterapi som samhället betalar. - Målet är att lösa konflikten så att mannen och kvinnan kan samarbeta. På så vis minskar risken att barnen blir delvis eller rent av helt föräldralösa, säger Agnetha Svensson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Oh yee of little faith

Kategori: Pappa

dadHanna och ni andra tvivlare. Du  får skilja på antalet vårdnadstvister och antal barn som drabbas i dom. Och ja, jag tog för givet att i de flesta fall så består parterna av barnens föräldrar. Dessa är som de flesta av oss vet, en mamma och en pappa. Undantagslöst och i 100% av fallen. Såvida man inte kommit på en annan metod att avla barn? Jag vet inte om Hanna är kapabel att använda Google, så jag har hjälpt henne lite. Jag har redan på min blogg redogjort för de fakta som jag bygger mina påståenden på, men att läsa vad jag skrivit innan tar ju också tid. Lättare att skriva och påstå att jag spottar barn i ansiktet. Mycket ska man höra, men ibland går det för långt.

Koka dig en kopp kaffe och sätt dig ner och ta del av de fakta som jag har letat fram åt dig. Naturligtvis kan du ju hävda att detta är utländska undersökningar och fakta, men betänk då detta, att män är män både i Sverige och i övriga världen. Dom diaboliska familjelagarna är desamma, förutom att Sverige gått ett steg längre än de flesta andra länder och skiljer nu fäder och barn i en takt som få andra. Alla män har samma anatomi och likadana hjärtan med samma förmåga att känna saknad och smärta. Vad vi inte har i Sverige dock är seriös forskning eller en media som inte gärna tar upp dessa saker. Men även i Sverige finns det dom som börjar vakna upp och se att bakom de flesta "svikarfarsor" finns även en "svikarmorsa". Hört det uttrycket förr? Inte jag heller..

New research has just been published by Gingerbread and the University

of Oxford on issues both resident and non-resident parents experience following family breakdown in maintaining contact with their children. The report evaluated 559 resident and non-resident parents [quantitative data comes from the responses of 559 parents to questions placed on the Omnibus Survey run by the Office for National Statistics (ONS). The survey was conducted in six waves, between July 2006 and March 2007] In depth interviews were then carried out in a small group of 41 parents from 40 families (27 resident and 14 non-resident parents) where the child was having direct contact with their non-resident parent, but where there had been problems around contact. Parents from families which had used the family courts were excluded because these families have previously been the focus of qualitative research A total of 20 children were interviewed including 6 children with parents having a court order for contact The specific aims of the in-depth study were to: Explore parents’ and children’s experiences of different types of contact problems, the impact on contact patterns, and the impact on children’s lives and relationships. Compare the experiences and perspectives of children who are involved in diffi cult contact with those of their resident parent and, where possible, a sibling.

Identify when problems emerged and how, if at all, they were resolved. Understand children’s involvement in managing problematic contact and the extent to which they feel their views are sought and taken into account by their parents when contact arrangements are being made. Identify the needs of children to maintain contact with their non-resident parent, and the factors that children think are associated with diffi cult contact arrangements. Identify services that parents and children had used, their satisfaction with these, and other services they might have found helpful. Explore parents’ and children’s practical ideas about how contact problems might be improved and their advice for other children and parents who may face these problems in the future. Again the figure of only 10% of parents living apart in the UK having been to court to resolve disputes over contact (Blackwell, A and Dawe, F. (2003): Non-resident parent contact. London, ONS.) was cited.

This data is now at least 6 years out of date and needs to be revisited to give a more accurate picture of the proportion of parents turning to the family courts to resolve contact disputes The sample of parents and children evaluated in this report were those readily agreeing to be interviewed and were enjoying some contact together even though this contact may not have been without its problems, so data only provides a perspective from this specific standpoint The authors noted that very few non-resident parents with no contact took part and this was a particular problem for interpretation when considering the reasons why some children do not see their non-resident parent With these points in mind the title for the Press Release detailed below highlighting this research in terms of 'obstruction' of contact and Ms Weir's, (Chief Executive) comment in this press release stating that "Our research challenges the myth that single parents routinely block contact between children and their non-resident parent...... " are misleading as this research has not fundamentally explored this issue.

Press Release CONTACT PROBLEMS IN SEPARATED FAMILIES: STUDY FINDS ‘OBSTRUCTION’ IS NOT COMMON – BUT SHOWS MANY PARENTS WANT HELP Very often non-resident parents are forced to turn to the family contact to maintain contact with their children because the resident parent does block their contact in breach of a Court Contact Order. That is why new legislation has now been introduced under the Children & Adoption Act 2006 to ensure Contact Orders are adhered to by resident parents. That aside, the report helpfully supports and provides additional information about the already known problems relating to contact issues following adult relationship breakdown in that they are complex and may not just be readily explained by the social stereotype view of the ‘deadbeat dad’. In addition the report provides some positive recommendations highlighting that parents need additional help resolving contact issues in relation to their children. Gingerbread is calling for: More funding for contact centres so that children can continue seeing their parent in safety where there are serious concerns Support for families who find contact difficult Measures to encourage more separated parents to make arrangements so that children can spend safe quality time with their non-resident parent These charity recommendations, particularly in relation to safety issues, fall outside of the remit of this current research since all parents involved in the in-depth interviews were spending time with their children, therefore safety could not have been deemed a serious concern to prevent contact.

In more general terms they are reasonable ones however the suggestion that non-resident parents per se are unsafe is another unacceptable social stereotype. Finally, the summary and conclusions section on 'Services for Families' (p165-167) in the report entitled 'I'm not saying it was easy... Contact problems in separated families' (http://161.115. srvlist.ukfast. net:7744/ portal/pls/ portal/!PORTAL. wwpob_page. show?_docname= 258179.PDF) provide some additional valuable recommendations to help positively influence family related policy to help work towards children enjoying positive ongoing and nurturing relationships with both of their parents and extended families following family breakdown.

Divorced from Reality “We’re from the Government, and we’re here to End Your Marriage.”

by Stephen Baskerville

http://www.touchstonemag.com/archives/article.php?id=22-01-019-f The decline of the family has now reached critical and truly dangerous proportions. Family breakdown touches virtually every family and every American. It is not only the major source of social instability in the Western world today but also seriously threatens civic freedom and constitutional government. G. K. Chesterton once observed that the family serves as the principal check on government power, and he suggested that someday the family and the state would confront one another. That day has arrived. Chesterton was writing about divorce, and despite extensive public attention to almost every other threat to the family, divorce remains the most direct and serious. Michael McManus of Marriage Savers writes that “divorce is a far more grievous blow to marriage than today’s challenge by gays.”

Most Americans would be deeply shocked if they knew what goes on today under the name of divorce. Indeed, many are devastated to discover that they can be forced into divorce by procedures entirely beyond their control. Divorce licenses unprecedented government intrusion into family life, including the power to sunder families, seize children, loot family wealth, and incarcerate parents without trial. Comprised of family courts and vast, federally funded social services bureaucracies that wield what amount to police powers, the divorce machinery has become the most predatory and repressive sector of government ever created in the United States and is today’s greatest threat to constitutional freedom. Unilateral Divorce Some four decades ago, while few were paying attention, the Western world embarked on the boldest social experiment in its history. With no public discussion of the possible consequences, laws were enacted in virtually every jurisdiction that effectively ended marriage as a legal contract.

Today it is not possible to form a binding agreement to create a family. The government can now, at the request of one spouse, simply dissolve a marriage over the objection of the other. Maggie Gallagher aptly titled her 1996 book The Abolition of Marriage. This startling fact has been ignored by politicians, journalists, academics, and even family advocates. “Opposing gay marriage or gays in the military is for Republicans an easy, juicy, risk-free issue,” wrote Gallagher. “The message [is] that at all costs we should keep divorce off the political agenda.” No American politician of national stature has ever challenged involuntary divorce. “Democrats did not want to anger their large constituency among women who saw easy divorce as a hard-won freedom and prerogative,” observes Barbara Whitehead in The Divorce Culture. “Republicans did not want to alienate their upscale constituents or their libertarian wing, both of whom tended to favor easy divorce, nor did they want to call attention to the divorces among their own leadership.

” In his famous denunciation of single parenthood, Vice President Dan Quayle was careful to make clear, “I am not talking about a situation where there is a divorce.” The exception proves the rule. When Pope John Paul II criticized divorce in 2002, he was roundly attacked from the right as well as the left. The full implications of the “no-fault” revolution have never been publicly debated. “The divorce laws were reformed by unrepresentative groups with very particular agendas of their own and which were not in step with public opinion,” writes Melanie Phillips in The Sex-Change Society. “Public attitudes were gradually dragged along behind laws that were generally understood at the time to mean something very different from what they subsequently came to represent.”' Today’s disputes over marriage in fact have their origin in this one.

Demands to redefine marriage to include homosexual couples are inconceivable apart from the redefinition of marriage already effected by heterosexuals through divorce. Though gays cite the very desire to marry as evidence that their lifestyle is not inherently promiscuous, activist Andrew Sullivan acknowledges that that desire has arisen only because of the promiscuity permitted in modern marriage. “The world of no-strings heterosexual hookups and 50 percent divorce rates preceded gay marriage,” he points out. “All homosexuals are saying . . . is that, under the current definition, there’s no reason to exclude us. If you want to return straight marriage to the 1950s, go ahead.

But until you do, the exclusion of gays is a denial of basic civil equality” (emphasis added). Gays do not want traditional monogamous marriage, only the version debased by divorce. Contrary to common assumptions, divorce today seldom involves two people mutually deciding to part ways. According to Frank Furstenberg and Andrew Cherlin in Divided Families, 80 percent of divorces are unilateral, that is, over the objection of one spouse. Patricia Morgan of London’s Civitas think tank reports that in over half of divorces, there was no recollection of major conflict before the separation. Under “no-fault,” or what some call “unilateral,” divorce—a legal regime that expunged all considerations of justice from the procedure—divorce becomes a sudden power grab by one spouse, assisted by an army of judicial hangers-on who reward belligerence and profit from the ensuing litigation: judges, lawyers, psychotherapists, counselors, mediators, custody evaluators, social workers, and more.

If marriage is not wholly a private affair, as today’s marriage advocates insist, involuntary divorce by its nature requires constant government supervision over family life. Far more than marriage, divorce mobilizes and expands government power. Marriage creates a private household, which may or may not necessitate signing some legal documents. Divorce dissolves a private household, usually against the wishes of one spouse. It inevitably involves state functionaries—including police and jails—to enforce the divorce and the post-marriage order. Almost invariably, the involuntarily divorced spouse will want and expect to continue enjoying the protections and prerogatives of private life: the right to live in the common home, to possess the common property, or—most vexing of all—to parent the common children.

These claims must be terminated, using the penal system if necessary. Onerous Implications Few stopped to consider the implications of laws that shifted the breakup of private households from a voluntary to an involuntary process. Unilateral divorce inescapably involves government agents forcibly removing legally innocent people from their homes, seizing their property, and separating them from their children. It inherently abrogates not only the inviolability of marriage but the very concept of private life. By far the most serious consequences involve children, who have become the principal weapons of the divorce machinery. Invariably the first action of a divorce court, once a divorce is filed, is to separate the children from one of their parents, usually the father.

Until this happens, no one in the machinery acquires any power or earnings. The first principle and first action of divorce court therefore: Remove the father. This happens even if the father is innocent of any legal wrongdoing and is simply sitting in his own home minding his own business. The state seizes control of his children with no burden of proof to justify why. The burden of proof (and the financial burden) falls on the father to demonstrate why they should be returned. Though obfuscated with legal jargon (losing “custody”), what this means is that a legally unimpeachable parent can suddenly be arrested for seeing his own children without government authorization.

Following from this, he can be arrested for failure or inability to conform to a variety of additional judicial directives that apply to no one but him. He can be arrested for domestic violence or child abuse, even if no evidence is presented that he has committed any. He can be arrested for not paying child support, even if the amount exceeds his means (and which may amount to most of his salary). He can even be arrested for not paying an attorney or a psychotherapist he has not hired. The New York Times has reported on how easily “the divorce court leads to a jail cell.” Take the case of Marvin Singer, who was jailed without trial for not paying an attorney he never hired $100,000—only half of what the court claimed he “owes.”

In Virginia, one father was ordered to pay two years’ worth of his salary to a lawyer he also did not hire for a divorce he did not request. Once arrested, the father is summarily jailed. There is no formal charge, no jury, and no trial. Family court judges’ contempt for both fathers and constitutional rights was openly expressed by New Jersey municipal court judge Richard Russell: “Your job is not to become concerned about the constitutional rights of the man that you’re violating,” he told his colleagues at a judges’ training seminar in 1994. “Throw him out on the street. . . . We don’t have to worry about the rights.” Generated Hysteria Why do we hear almost nothing about this? Aside from media that sympathize with the divorce revolution, the multi-billion-dollar divorce industry also commands a huge government-funded propaganda machine that has distorted our view of what is happening.

The growth of the divorce machinery during the 1970s and 1980s did not follow but preceded (in other words, it generated) a series of hysterias against parents—especially fathers—so hideous and inflammatory that no one, left or right, dared question them or defend those accused: child abuse and molestation, wife-beating, and nonpayment of “child support.” Each of these hysterias has been propagated largely by feminists, bar associations, and social work bureaucracies, whose federal funding is generously shared with state and local law-enforcement officials. The parent on the receiving end of such accusations—even in the absence of any formal charge, evidence, or conviction—not only loses his children summarily and often permanently; he also finds himself abandoned by friends and family members, parishioners and pastors, co-workers and employers (and he may well lose his job)—all terrified to be associated with an accused “pedophile,” “batterer,” or “deadbeat dad.”

It is not clear that these nefarious figures are other than bogeymen created by divorce interests, well aware that not only the public generally but conservatives and family advocates in particular are a soft touch when it comes to anything concerning irresponsible behavior or sexual perversion. Christians are especially vulnerable to credulity about such accusations, because they are disposed to see moral breakdown behind social ills. Moral breakdown certainly does lie behind the divorce epidemic (of which more shortly), but it is far deeper than anything addressed by cheap witch-hunts against government-designated malefactors. It is also largely credulity and fear that leads Congress by overwhelming majorities to appropriate billions for anti-family programs in response to these hysterias.

The massive federal funds devoted to domestic violence, child abuse, and child-support enforcement are little more than what Phyllis Schlafly calls “feminist pork,” taxpayer subsidies on family dissolution that also trample due process protections. Family law may technically be the purview of states, but it is driven by federal policies and funded by a Congress fearful of accusations that it is not doing enough against pedophiles, batterers, and deadbeats. In fact, each of these figures is largely a hoax, a creation of feminist ideology disseminated at taxpayers’ expense and unchallenged by journalists, academics, civil libertarians, and family advocates who are either unaware of the reality or cowed into silence. Indeed, so diabolical are these hysterias that some family advocates simply accept them as additional evidence of the family crisis.

But while sensational examples can be found of anything, there is simply no evidence that the family and fatherhood crisis is caused primarily or even significantly by fathers abandoning their families, beating their wives, and molesting their children. Irrefutable evidence indicates that it is driven almost entirely by divorce courts forcibly separating parents from their children and using these false accusations as a rationalization. Divorce Gamesmanship During the 1980s and 1990s, waves of child abuse hysteria swept America and other countries. Sensational cases in Washington state, California, Massachusetts, North Carolina, Ontario, Saskatchewan, the north of England, and more recently France resulted in torn-apart families, blatantly unjust prison sentences, and ruined lives, while the media and civil libertarians looked the other way. Today it is not clear that we have learned anything from these miscarriages of justice. If anything, the hysteria has been institutionalized in the divorce courts, where false allegations have become routine.

What is ironic about these witch-hunts is the fact that it is easily demonstrable that the child abuse epidemic—which is very real—is almost entirely the creation of feminism and the welfare bureaucracies themselves. It is well established by scholars that an intact family is the safest place for women and children and that very little abuse takes place in married families. Child abuse overwhelmingly occurs in single-parent homes, homes from which the father has been removed. Domestic violence, too, is far more likely during or after the breakup of a marriage than among married couples. Yet patently false accusations of both child abuse and domestic violence are rampant in divorce courts, almost always for purposes of breaking up families, securing child custody, and eliminating fathers.

“With child abuse and spouse abuse you don’t have to prove anything,” the leader of a legal seminar tells divorcing mothers, according to the Chicago Tribune. “You just have to accuse.” Among scholars and legal practitioners it is common knowledge that patently trumped-up accusations are routinely used, and virtually never punished, in divorce and custody proceedings. Elaine Epstein, president of the Massachusetts Women’s Bar Association, writes that “allegations of abuse are now used for tactical advantage” in custody cases. The Illinois Bar Journal describes how abuse accusations readily “become part of the gamesmanship of divorce.” The UMKC Law Review reports on a survey of judges and attorneys revealing that disregard for due process and allegations of domestic violence are used as a “litigation strategy.” In the Yale Law Review, Jeannie Suk calls domestic violence accusations a system of “state-imposed de facto divorce” and documents how courts use unsupported accusations to justify evicting Americans from their homes and children.

The multi-billion dollar abuse industry has become “an area of law mired in intellectual dishonesty and injustice” writes David Heleniak in the Rutgers Law Review. Domestic violence has become “a backwater of tautological pseudo-theory,” write Donald Dutton and Kenneth Corvo in the scholarly journal Aggression and Violent Behavior. “No other area of established social welfare, criminal justice, public health, or behavioral intervention has such weak evidence in support of mandated practice.” Feminists confess as much in their vociferous opposition to divorce reform. A special issue of the feminist magazine Mother Jones in 2005 ostensibly devoted to domestic violence focuses largely on securing child custody. Both child abuse and domestic violence have no precise definitions.

Legally they are not adjudicated as violent assault, and accused parents do not enjoy the constitutional protections of criminal defendants. Allegations are “confirmed” not by jury trials but by judges or social workers. Domestic violence is any conflict within an “intimate relationship” and need not be actually violent or even physical. Official definitions include “extreme jealousy and possessiveness,” “name calling and constant criticizing,” and “ignoring, dismissing, or ridiculing the victim’s needs.” For such “crimes” fathers lose their children and can be jailed. “Protective orders” separating parents from their children are readily issued during divorce proceedings, usually without any evidence of wrongdoing. “Restraining orders and orders to vacate are granted to virtually all who apply,” and “the facts have become irrelevant,” writes Epstein. “In virtually all cases, no notice, meaningful hearing, or impartial weighing of evidence is to be had.”

Cycle of Abuse Trumped-up accusations are thus used to create precisely the single-parent homes in which actual abuse is most likely to occur. According to the Department of Health and Human Services (HHS), “Children of single parents had a 77% greater risk of being harmed by physical abuse, an 87% greater risk of being harmed by physical neglect, and an 80% greater risk of suffering serious injury or harm from abuse or neglect than children living with both parents.” Britain’s Family Education Trust reports that children are up to 33 times more likely to be abused in a single-parent home than in an intact family. The principal impediment to child abuse is thus precisely the figure whom the welfare and divorce bureaucracies are intent on removing: the father.

“The presence of the father . . . placed the child at lesser risk for child sexual abuse,” concludes a 2000 study published in Adolescent and Family Health. “The protective effect from the father’s presence in most households was sufficiently strong to offset the risk incurred by the few paternal perpetrators.” In fact, the risk of “paternal perpetrators” is miniscule, since a tiny proportion of sexual abuse (which is far less common than physical abuse) is committed by natural fathers, though government statistics lump them in with boyfriends and stepfathers to make it appear that incest is widespread. Despite the innuendos of child abuse advocates, it is not married fathers but single mothers who are most likely to injure or kill their children. “Contrary to public perception,” write Patrick Fagan and Dorothy Hanks of the Heritage Foundation, “research shows that the most likely physical abuser of a young child will be that child’s mother, not a male in the household.”

Mothers accounted for 55 percent of all child murders according to a Justice Department report. HHS itself found that women aged 20 to 49 are almost twice as likely as men to be perpetrators of child maltreatment: “almost two-thirds were females.” Given that “male” perpetrators are not usually fathers but boyfriends or stepfathers, fathers emerge as by far the least likely child abusers. Yet government logic is marvelously self-justifying and self-perpetuating, since by eliminating the father, officials can present themselves as the solution to the problem they have created. The more child abuse there is—whether by single mothers, boyfriends, or even (as is often the case) by social workers and bureaucrats themselves—the more the proffered solution is to further expand the child abuse bureaucracy. Waxing indignant about a string of child deaths at the hands of social workers in the District of Columbia, federal judges and the Washington Post found solace in the D.C. government’s solution: to hire more social workers (and lawyers too, for some unspecified reason).

“Olivia Golden, the Child and Family Services’ latest director . . . will use her increased budget to recruit more social workers and double the number of lawyers.” Children die at the hands of social workers, so we must hire more social workers. Likewise, it is difficult to believe that judges are not aware that the most dangerous environment for children is precisely the single-parent homes they themselves create when they remove fathers in custody proceedings. Yet they have no hesitation in removing them, secure in the knowledge that they will never be held accountable for any harm that may come to the children. On the contrary, if they do not remove the fathers, they may be punished by the bar associations and social work bureaucracies whose funding depends on a constant supply of abused children.

A commonplace of political science is that bureaucracies relentlessly expand, often by creating the very problem they exist to address. Appalling as it sounds, the conclusion is inescapable that we have created a massive army of officials with a vested interest in child abuse. Trafficking in Children The child abuse industry also demonstrates how one threat to the family creates another. Just as the divorce revolution eventually led to the demand for same-sex “marriage,” the child abuse deception has led to demands for parenting by same-sex couples. Most discussion of homosexual parenting has centered on questions of children’s welfare versus the rights of homosexuals. Few have questioned the politics whereby prospective homosexual parents obtain the children they wish to parent.

Granting same-sex couples the right to raise children means, by definition, giving at least one of the partners the right to raise someone else’s children, and the question arises whether the original parent or parents ever agreed to part with them or did something to warrant losing them. Current laws governing divorce, domestic violence, and child abuse render this question open. The explosion in foster care based on the assumed but unexamined need to find permanent homes for allegedly abused children has provided perhaps the strongest argument in favor of same-sex “marriage” and homosexual parenting. Yet the politics of child abuse and divorce indicate that this assumption is not necessarily valid. The government-generated child abuse epidemic and the mushrooming foster care business that it feeds have allowed government agencies to operate what amounts to trafficking in children. A San Diego grand jury reports “a widely held perception within the community and even within some areas of the Department [of Social Services] that the Department is in the ‘baby brokering’ business.” Introducing same-sex “marriage” and adoption into this political dynamic could dramatically increase the demand for children to adopt, thus intensifying pressure on social service agencies and biological parents to supply such children.

While sperm donors and surrogate mothers supply some children for homosexual parents, most have been taken from their natural parents because of divorce, unwed parenting, child abuse accusations, or connected reasons. Massachusetts Senator Therese Murray, claiming that 40 percent of the state’s adoptions have gone to gay and lesbian couples, rationalizes the practice by invoking “children who have been neglected, abandoned, abused by their own families.” But it is far from evident that these children are in fact victims of their own parents. What seems inescapable is that homosexual parenting has arisen as the direct and perhaps inevitable consequence of government officials getting into the business—which began largely with divorce—of distributing other people’s children. Child-Support Racket The “deadbeat dad” is another figure largely manufactured by the divorce machinery.

He is far less likely to have deliberately abandoned offspring he callously sired than to be an involuntarily divorced father who has been, as attorney Jed Abraham writes in From Courtship to Courtroom, “forced to finance the filching of his own children.” Child support is plagued by the same contradictions as child custody. Like custody, it is awarded ostensibly without reference to “fault,” and yet nonpayment brings swift and severe punishments. Contrary to popular belief, child support today has nothing to do with fathers abandoning their children, reneging on their marital vows, or even agreeing to divorce. It is automatically assessed on all non-custodial parents, even those divorced against their will who lose their children through no legal fault or agreement of their own. It is an entitlement for all single mothers, in other words, regardless of their behavior. Originally justified as a method of recovering welfare costs, child support has been transformed into a massive federal subsidy on middle-class divorce.

No-fault divorce allowed a mother to divorce her husband for any reason or no reason and to take the children with her. Child support took the process a step further by allowing the divorcing mother to use the now-fatherless children to claim her husband’s income—also regardless of any fault on her part (or lack of fault on his) in abrogating the marriage agreement. By glancing at a child-support schedule, a mother can determine exactly how large a tax-free windfall she can force her husband to pay her simply by divorcing, money she may spend however she wishes with no accounting requirement. It is collected at gunpoint if necessary, and nonpayment means incarceration without trial. Like the welfare it was supposed to replace, child support finances family dissolution by paying mothers to divorce.

Economist Robert Willis calculates that child-support levels vastly exceeding the cost of raising children create “an incentive for divorce by the custodial mother.” His analysis indicates that only one-fifth to one-third of child-support payments are actually used for the children; the rest is profit for the custodial parent. Kimberly Folse and Hugo Varela-Alvarez write in the Journal of Socio-Economics that child support serves as an “economic incentive for middle-class women to seek divorce.” Mothers are not the only ones who can profit by creating fatherless children. Governments also generate revenue from child support. State governments receive federal funds for every child-support dollar collected—money they can add to their general funds and use for any purpose they choose.

This gives states a financial incentive to create as many single-parent households as possible by encouraging middle-class divorce. While very little child support—or government revenue—is generated from the impecunious young unmarried fathers for whom the program was ostensibly created, involuntarily divorced middle-class fathers have deeper pockets to loot. This is why state governments set child support at onerous levels. Not only does it immediately maximize their own revenues; by encouraging middle-class women to divorce, governments increase the number of fathers sending dollars through their systems, thus generating more revenue. Federal taxpayers (who were supposed to save money) subsidize this family destruction scheme with about $3 billion annually. “Child support guidelines currently in use typically generate awards that are much higher than would be the case if based on economically sound cost concepts,” writes Mark Rogers, an economist who served on the Georgia Commission on Child Support. Rogers charges that guidelines result in “excessive burdens” based on a “flawed economic foundation.”

The Urban Institute reports that arrearages accrue because “orders are set too high relative to ability to pay.” Federal officials have admitted that the more than $90 billion in arrearages they claimed as of 2004 were based on awards that were beyond the parents’ ability to pay. All this marks a new stage in the evolution of the welfare state: from distributing largesse to raising revenue and, from there, to law enforcement. The result is a self-financing machine, generating profits and expanding the size and scope of government—all by generating single-parent homes and fatherless children. Government has created a perpetual growth machine for destroying families, seizing children from legally blameless parents, and incarcerating parents without trial. Responsibility of Churches While many factors have contributed to this truly diabolical, bureaucratic onslaught against the family, we might begin by looking within.

The churches’ failure or refusal to intervene in the marriages they consecrated and to exert moral pressure on misbehaving spouses (perhaps out of fear of appearing “judgmental”) left a vacuum that has been filled by the state. Clergy, parishioners, and extended families have been replaced by lawyers, judges, forensic psychotherapists, social workers, and plainclothes police. Family integrity will be restored only when families are de-politicized and protected from government invasion. This will demand morally vigorous congregations that are willing to take marriage out of the hands of the state by intervening in the marriages they are called upon to witness and consecrate and by resisting the power of the state to move in.

This is the logic behind the group Marriage Savers, and it can restore the churches’ authority even among those who previously viewed a church’s role in their marriage as largely ceremonial. No greater challenge confronts the churches—nor any greater opportunity to reverse the mass exodus—than to defend their own marriage ordinance against this attack from the government. Churches readily and rightly mobilize politically against moral evils like abortion and same-sex “marriage,” in which they are not required to participate. Even more are they primary stakeholders in involuntary divorce, which allows the state to desecrate and nullify their own ministry.

As an Anglican, I am acutely aware of how far modernity was ushered in not only through divorce, but through divorce processes that served the all-encompassing claims of the emerging state leviathan. Politically, this might be seen as the “original sin” of modern man. We all need to atone Stephen Baskerville is Associate Professor of Government at Patrick Henry College and the author of Taken into Custody: The War Against Fathers, Marriage, and the Family (Cumberland House, 2007).

.

Dear Ian, I would like to respond to your article 'children need dads, not visitors'

and congratulate you for taking an interest in the global epidemic of fatherless children. However allow me to make a comment regarding your expression "When you hear the words "father's rights," you often encounter angry, embittered men who hate women". By and large these men do not hate women at all. This is simply one of those urban myths that has grown legs, and is promoted by those who take great delight in demonizing and stereotyping all males, in order that they can remove their children from their lives. With a little searching, you will note that almost every fathers group in the world, fits into your "angry fathers group" category. Why is this so, you might ask?

The answer is very simple. With few exceptions, they are responsible fathers who strongly resist the forcible removal of their children from their love, care and protection, by State sponsored agencies, institutions and bureaucracies against their will. Most have not only lost their children, but also their homes and are emotionally and economically ruined by the experience. They are not just angry, they are absolutely outraged and wouldn't be human if they weren't. Not if/but when the community finally learns of the horrific ramifications of these Government sponsored human rights abuses, they will be horrified and heads will certainly roll. However it will be too late for the many millions of helpless children and their non-custodial parents around the world, whose lives have been destroyed by the current draconian family laws, which belong to the Orwellian State.

If these atrocities were committed against any other minority group, there would be a universal outcry, yet we hear very little from those that are in a position of power, to bring relief to the victims. A multi million dollar industry flourishes unchallenged, while our communities bleed and are torn apart. I have yet to find one responsible person, who has had their children forcibly removed from their care, speak out against shared parenting. Yet I have found many who have never had this traumatic experience forced upon them, yet are ready to join in and espouse the diatribe against fathers and shared parenting. With a little searching however, you will find that most of those that engage in persecuting these unfortunate fathers and their children, have/or are in fact profiteering from the human misery they are inflicting. What they fail to realize is the fact that these persecuted and stereo typed fathers, have mothers, sisters, daughters, and many new partners who are also horrified at what is happening to their loved ones. Many are starting to speak out in support, and it is no longer a question of if/ but when the tide will turn.

Shoulder to shoulder they stand in defense of their human rights and those of their children. History will see them as heroes not as "deadbeats". Against all the odds they have shown remarkable bravery, great courage and strength of character. This is in sharp contrast to their persecutors who, motivated by greed, power and malice, think nothing of abusing the human rights of other members of the human family. Separated fathers are caught between a rock and a hard place when they are denied contact with their children: If they stand and fight for their human rights and those of their children, they are labeled as an Angry, Abusive, and Dangerous Thug or unstable hysterical nutter, not worthy of contact with his children. If they walk away they are labeled, as an Uncaring, Deadbeat who Abandoned his kids, and is therefore not worthy of contact with his children.

The worse human rights abuses in history were all once legal, the one currently waged against fathers is no exception. Separated fathers are not hysterical nutters or odd, it is the distorted community perceptions of reality that are odd. I thank you for your interest and hope this information is of some help in clarifying the position that modern day separated fathers unfortunately find themselves in. May it never happen to you 4.Debunking the ‘Myth of the Male Beast’ Re: Fact versus Fiction (aka When the Data doesn’t support the Derision) Compiled by Vern Mills, F4J Georgia & NPRA "One of the most striking differences between a cat and a lie is that a cat has only nine lives."

Mark Twain. So why do the lies persist? Because they’re popular (and never underestimate the influence of a popular lie… for it may result in a Federal Law!) What expose of cultural fallacy (ie POPULAR LIE) would be proper without first broaching: “The Tragedy of Neglect, Abuse and Murder of our Precious Children”? Dispensing with popular fallacious rhetoric, let’s look at the data. Per the United States Department of Health and Human Services, Administration for Children and Families (not exactly supermarket tabloid journalism here, wouldn’t you say?), the perpetrators of Child Maltreatment…

Male Perpetrators of maltreatment upon children: 169,430 Female Perpetrators of Maltreatment upon children: 285,196 (over 50% more) In virtually EVERY classification of maltreatment, neglect, abuse and homicide of children, the childs mother was far and away the  MOST  likely perpetrator of maltreatment of children, with the father being the  LEAST  likely perpetrator of maltreatment of children. “61 percent of all murdered children are killed by women!”

If M/FRAs were like the ‘Pop-Feminist’ organizations, who use domestic violence as a vehicle to increase their social, political and legal power by attacking men, we would denounce all women for this and demand mandatory anger management courses to teach women how to control their tempers and curb their violent tendencies toward children... We would demonize all women on the basis of the murderous few. While we’re on the topic of Myth Busting:

The Myth: “More women are killed by Domestic Violence than any other cause in America!”. Yes this one, that you see in DV ‘Crisis Center’ brochures and plastered on the wall at your local county health agency. The Fact: The simple truth is that in EVERY nationality grouping, and in EVERY age grouping… more women are killed by accidents (ie unintentional injuries) than die as a result of ANY violence – Domestic (ie DV/IPV fatalities also called Homicide) or otherwise.

To whit: Per the US CDC (United States Centers for Disease Control) NVSR (National Vital Statistics Report), Vol. 56, No. 5, November 20, 2007 Table 1. (Deaths, percentage of total deaths, and death rates per 100,000 for the 10 leading causes of death in selected age groups, by race and sex) for the year 2004 (not the high year, nor the low year… merely the year I pulled the data from): Age Group Deaths A/H Deaths A/H Causative ranking A/H ( A = Accidental Deaths, H = Homicide ) Note: In EVERY nationality and in EVERY age group, ‘Death by Accidents’ (ie unintentional injuries) exceed ‘Deaths by Assault’ (ie homicide) and in fact ‘Deaths by Assault’ (ie homicide) fail to even rank in the ten leading causes of death from age 44 onward. Nowhere, on ANY part of Table 1, does it indicate that more women are killed by violence (domestic or otherwise) than die in accidents!!! So… let’s discuss ‘injuries’… shall we? The myth: We’ve all heard the infamous “Domestic Violence is the leading cause of injury to women between ages 15 and 44 in the United States - more than car accidents, muggings, and rapes combined”*** The Fact: This is not merely untrue, it is so patently untrue that to allege it is an outright malicious lie.

Here’s the data on the leading causes of injury to women between the ages of 15 and 44 in the United States in 1996 (again, not the 'high year' nor the 'low year', merely the year I pulled the data on): Event type / Number / Per Cent 1) Motor Vehicle Accidents / 1,504,119 / 21.2% 2) Accidental Falls / 1,243,538 / 17.5% 3) Other and unspecified environmental and accidental causes / 1,162,272 / 16.4% 4) Accidents caused by cutting and piercing instruments or objects / 515,986 / 7.3% 5) Sports injuries / 483,223 / 6.8% 6) Injuries purposefully inflicted by other than spouse or intimate / 399,240 / 5.6% 7) Overexertion and strenuous movements / 339,014 / 4.8% 8) Drugs, medicinal and biological substances, in therapeutic use / 166,687 / 2.3% *9) Injuries purposefully inflicted by spouse or other intimate / 153,555 / 2.2%* 10) Injuries caused by animals / 137,639 / 1.9% 11) Accidental poisoning by drugs / 131,928 / 1.9% 12) Misadventures during surgical and medical care / 124,230 / 1.7% 13) Suicide and self-inflicted injuries / 102,392 / 1.4% 14) Struck accidentally by falling object / 87,485 / 1.2% 14) Caught accidentally in or between objects / 74,995 / 1.1% 15) Foreign body accidentally entering orifice other than eye / 69,590 / 1.0% 16) Accidental poisoning by other solid and liquid substances, gases, and vapors / 57,846 / 0.8% 17) Non-transport machinery accidents / 56,455 / 0.8% 18) Venomous animals and plants / 50,111 / 0.7% 19) Accident caused by hot substance or object / 49,766 / 0.7% 20) Foreign body accidentally entering eye and adnexa / 47,788 / 0.7% This data is taken from the 1996 National Hospital Ambulatory Medical Care Survey Data File, which can be downloaded via ftp from the ‘National Center for Health Statistics’.

Domestic Violence, referred to in the table as "Injury purposefully inflicted by spouse or other intimate", accounts for ONLY 2.2% of injuries to women in this age group. Rather than being a ‘greater cause of injury than car accidents and other things combined’, Domestic Violence results in only one-tenth as many injuries to women as motor vehicle accidents alone … and a paltry zero decimal one percent ahead of injuries caused by 18) Venomous animals and plants, 19) Accident caused by hot substance or object and 20) Foreign body accidentally entering eye and adnexa ... COMBINED!!!. : This quote is sourced to a 1994 ‘ Parents ‘ magazine article claiming "in 1992 the Surgeon General announced that domestic abuse was the leading cause of injuries to women between the ages of 15 and 44". In truth, then-Surgeon General Antonia Novello (14th US Surgeon General, served 1990 to 1993) wrote a letter in which she said "one study found violence to be... the leading cause of injury to women ages 15 through 44 years"… note the use of the word ‘violence’… rather than ‘domestic violence’. The study Novello referred to was a study of extremely poor, crime-ridden, inner- city African-American women in Philadelphia… a population not even vaguely representative of the rest of the country. In a 1995 phone interview,

Dr. Jeane Ann Grisso, the study's lead researcher, said that even if her study had concluded that ‘domestic violence’ was the leading cause of injury, she would "never apply that conclusion to the total population of American women" . Now let’s review some more ‘blast from the past’ data shall we? Per the 1985 Family Violence Research Survey (FVRS): as reported by women, the FVRS data indicated the following percentage of spouses who engaged in domestic violence toward their mates : Perpetrator of Violence “Minor” “Severe” “None” Male 4.9% 88.1% 6.9% Female 4.4% 87.9% 7.7% As reported by men, the FVRS data indicated the following percentage of spouses who engaged in domestic violence toward their mates : Perpetrator of Violence “Minor” “Severe” “None” Male 1.3% 89.5% 9.2% Female 4.7% 87.8% 7.5% Further, the FVRS reported the following results regarding who initiated the violence : Gender Reporting Male Initiator Female Initiator No Memory Male 43.7% 44.1% 12.2% Female 42.6% 52.7% 4.7% This is equality??? Hitch up yer knickers and take a look at some more

 “HERE’S THE DATA”. The United States Department of Justice NCJ (this is the National Crime Journal) 174508 Table 1 fairly clearly spells it out: Table 1. Number and rates of violent victimizations, by sex of victim, in 1994. Total All violent crimes: 11,605,300 Female Male Female % Male % 5,026,500 6,578,800 43.4 56.7 Here are some more FACTS (vice popular rhetoric) about child support in the United States (for those who think men are inherently ‘deadbeat’ parents): 29.9% of custodial fathers and 76.9% of custodial mothers receive a support award. 26.9% and 46.9% of non-custodial mothers totally default on support payments. 61.0% of non-custodial fathers and 20.0% non-custodial mothers pay support at some level. 10.2% of single custodial fathers and 66.2% of single custodial mothers work less than full time. 24.5% of single custodial fathers and 7.0% of single custodial mothers work more than 44 hours weekly. 20.8% of single custodial fathers and 46.2% of single custodial mothers receive public assistance. Source: [Technical Analysis Paper No. 42 – US Dept. of Health and Human Services – Office of Income Security Policy]. Further: 90.2% of fathers with joint custody pay the support due. 79.1% of fathers with visitation privileges pay the support due. 44.5% of fathers with no visitation pay the support due. 37.9% of fathers are denied any visitation. This is equality??? And read this one real carefully, it’s pertinent: 66% of all support not paid by non-custodial fathers is die to the inability to pay. Source: [1988 Census “Child Support and Alimony: 1989 Series” P-60, No. 173 p, 6-7, and “US General Accounting Office Report GAO/HRD-92-39FS Jan 1992] This is equality??? Not a freakin chance!!!

But it does serve handily to qualify [It’s For The Children!!!] Child Support Enforcement programs for hundreds of millions of yours, mine and ours tax dollars in federal funding. In conclusion: 40% of mothers reported they had interfered with the fathers visitation… to punish the ex-spouse. [“Frequency of Visitation” by Sanford Braver, American Journal of Orthopsychiatry]. 50% of mothers see no value in the fathers continued contact with his children. [“Surviving the Breakup” by Joan Berlin Kelly] This is equality??? Briefly touching on Lenore Weitzmans wildly exaggerated claim discussing the divorced mothers ‘76% reduction in post-divorce standard of living’: suffice it to say even Ms Weitzman herself now concedes her math was… errrrrrrrrrr… “inaccurate”.

Edward Greers ‘Legal Dominance Feminism’ http://llr.lls.edu/volumes/v33-issue3/greer.pdf papers clearly explains the origin of Susan Brownmillers “2% of rape claims are false” mythos, tracing this Canard to an interview in 1975 that was 1- based on nothing more than interviews with NYPD detectives and 2- taken out of context and repeated ad nauseum until the ‘Woozle Effect’ applied. This infamous “Super Bowl Sunday Mythos” that “men batter women 40% more on Super Bowl Sunday than on any other day of the year” (that you Sheila Kuehl, for this line of BS). Good Criminy this one is so completely bogus … even Snopes has a page on it: http://www.snopes.com/crime/statistics/superbowl.asp Anyone want to discuss the infamous “1 in 4 women will be raped in college!!!” mythos?

Or are we truly expected to believe 25% of men on college campuses (or else there’s like one or two guys out there who are REALLY busy running around raping women) are rapists? I mean come on… one in four?!?!… get real will ya??? Hey… here’s a thought: take a moment and look at the expanded definition of “rape” as the surveyors (who came up with this “1 in 4” figure) applied it to their questionnaires? But, yet again such wild claims very nicely justify the billions of yours, mine and ours tax dollars in funding for the [OMG! IT’S A RAPE CRISIS!] female victimization industry. (are you seeing a commonality here… Y E T ?) Wake up people: this is a multi-BILLION dollar a year special interest sanctioned - federally funded [OMG It’s a CRISIS!!!] industry justifying these programs by viciously scape-goating men at every turn with lies that have been disproved! It’s NOT about abused, raped or murdered women… It’s NOT about abused or molested children… It’s NOT even about crime… *** IT’S ABOUT MONEY*** Billions and billions of YOUR TAX DOLLARS financing a vicious Misandric industry… preying on innocent men with impunity! This is authoritative research data spanning beyond the PAST TWENTY YEARS, consistently citing NO MAJOR DISPARITY in M v f vs F v m DV/IPV ( ie male perpetrated vs female perpetrated )… while at the same time citing female perpetrators of maltreatment of children exceed male perpetrators of maltreatment of children… by a wide margin… as well as a substantially higher incidence of violent crimes and homicides against men!

 

Hi Claire, My name is Peter van de Voorde from the Australian radio program DADS ON THE AIR

, www.dadsontheair.net I understand you would like to find out more about fathers groups. I am a little curious as to which fathers groups you are referring to when you refer to them as "odd"? With a little searching, you will note that almost every fathers group in the world, fits into your "angry fathers group" category. Why is this so, you might ask? The answer is very simple. With few exceptions, they are responsible fathers who strongly resist the forcible removal of their children from their love, care and protection, by State sponsored agencies, institutions and bureaucracies against their will.

 Most have not only lost their children, but also their homes and are emotionally and economically ruined by the experience. They are not just angry, they are absolutely outraged and wouldn't be human if they weren't. Not if/but when the community finally learns of the horrific ramifications of these Government sponsored human rights abuses, they will be horrified and heads will certainly roll. However it will be too late for the many millions of helpless children and their non-custodial parents around the world, whose lives have been destroyed by the current draconian family laws, which belong to the Orwellian State. If these atrocities were committed against any other minority group, there would be a universal outcry, yet we hear very little from those that are in a position of power, to bring relief to the victims.

A multi million dollar industry flourishes unchallenged, while our communities bleed and are torn apart. I have yet to find one responsible person, who has had their children forcibly removed from their care, speak out against shared parenting. Yet I have found many who have never had this traumatic experience forced upon them, yet are ready to join in and espouse the diatribe against fathers and shared parenting. With a little searching however, you will find that most of those that engage in persecuting these unfortunate fathers and their children, have/or are in fact profiteering from the human misery they are inflicting. What they fail to realize is the fact that these persecuted and stereo typed fathers, have mothers, sisters, daughters, and many new partners who are also horrified at what is happening to their loved ones.

Many are starting to speak out in support, and it is no longer a question of if/ but when the tide will turn. Shoulder to shoulder they stand in defense of their human rights and those of their children. History will see them as heroes not as "deadbeats". Against all the odds they have shown remarkable bravery, great courage and strength of character. This is in sharp contrast to their persecutors who, motivated by greed, power and malice, think nothing of abusing the human rights of other members of the human family. Separated fathers are caught between a rock and a hard place when they are denied contact with their children: If they stand and fight for their human rights, they are labeled as an Angry, Abusive, and Dangerous Thug, not worthy of contact with his children. If they walk away they are labeled, as an Uncaring, Deadbeat who Abandoned his kids, and is therefore not worthy of contact with his children.

The worse human rights abuses in history were all once legal, the one currently waged against fathers is no exception. Fathers are not odd, it is the distorted community perceptions that are odd. I hope this information is of some help in clarifying the position that modern day fathers unfortunately find themselves in. 5“The last thing we need in America is yet another victim group,” writes columnist John Leo, “this one made up of seriously aggrieved males.” Yet he devotes the column to the dangers of male-bashing. Men seldom complain about negative “stereotypes,” from fear of appearing petty. So Kathleen Parker has performed a valuable service in her fine book about the increasingly male-hostile culture created by extreme feminism. The relentless venom against males and masculinity – and its impact on women and girls  is presented in readable prose with vivid, often humorous anecdotes. In popular culture, men are portrayed as bumblers, deadbeats, pedophiles, rapists, and batterers. Even boys are deprecated beyond a joke, with feminist teachers declaring “I don’t like boys” and feminist curricula trying to make them girls, plus T-shirts urging that they be pelted with rocks.

The consequences reach beyond New Age Men in aprons and Lamaze classes. By far the most serious fallout is the systematic destruction of fatherhood – “patriarchy” in feminist jargon. Single motherhood is more than celebrated in the popular culture; it is enforced in the courts. Public ridicule may be sufficient for public figures like former Vice President Dan Quayle, who do not subscribe to the fashionable orthodoxy that children can be raised just fine without fathers, but handcuffs and jail cells are available for private men who refuse to accept that their own children are just fine without them. Parker shows how families with fathers are more than a cultural ideal and social necessity:

They also “keep government in its place.” She exposes repressive measures against “deadbeat dads,” including privacy and constitutional rights violations of “Americans accused of nothing,” and how this dishonest campaign is actually causing the problem it is supposed to be addressing. While Parker’s emphasis is on culture, she transcends the trendy but superficial “he said/she said” approach and highlights government power: How easily “stereotypes” result in not merely unfairness but incarceration. To appreciate why this book is more than the mirror image of feminist “whining” requires recognizing a fundamental distinction between unfairness and injustice. It may be unfair that a woman can decide to abort a child or not and that a man with no “choice” about the child he fathered must then pay child support.

But (even aside from the immorality of abortion) it is not necessarily unjust, and it does not in itself threaten a free society. Criminalizing innocent fathers by seizing and holding their children through divorce laws that allow them to the “treated like criminals by family court,” leveling false charges of ill-defined “abuse,” confiscating their homes, gagging their voices, forcing them to confess to crimes they did not commit, demanding that they pay for it all under the guise of “child support” – and all this on pain of incarceration without trial – constitutes government repression. It threatens not only the families and social order but the privacy and freedom of us all. Though sugar-coated on Oprah and Dr. Phil, what this book exposes are the consequences of a political ideology that, like most ideologies, promotes hate.

Not only has this permeated every corner of our society and culture; its ideologues are now set to assume unprecedented political power. Save the Males offers an important contribution to understanding what we may expect. Stephen Baskerville is associate professor of government at Patrick Henry College and author of Taken Into Custody: The War Against Fathers, Marriage, and the Family (Cumberland House, 2007). 6.Why Did Feminists Attack the Family? The contemporary cultural and political war against the family has several causes, of which feminism is by far the most significant. Monday, August 27, 2007 http://hereticalsex.blogspot.com/2007/08/why-did-feminists-attack-family.html 'First-wave' feminists in the early Twentieth Century were not at all anti-family. Indeed, one of their demands was that control of hearth and home should be the domain of women. Reference. It was only as a result of second-wave feminism, in the late 1960s, that the feminist attack on the family began. Neil Lyndon, in his 1992 book 'No More Sex War', was perhaps the first to trace the origins of second-wave feminist ideology to Marxism. There had been a spate of high-profile assassinations in the US during the 1960s: The Kennedy's, Martin Luther King, Malcolm X, and so on.

These events, as Lyndon points out, stank of corruption and conspiracy. Yet the political establishment shrugged its shoulders and did nothing. Those who were concerned therefore realised that the political Right was not interested; they were in effect driven to the Left in a search for solutions. As Lyndon puts it, “We had nowhere to go but East”. The Cold War was in full swing at this time, and the middle-class young in the Western world became politically engaged with issues such as Vietnam, and the US black civil rights movement. There was a radical generation gap between these youth and their parents, amounting almost to a state of mutual incomprehension. The youth found nothing in the political culture of their parents which provided them with the kind of answers they sought; indeed the political culture of their parents was often deemed to be the cause of the problem. The popular songs of the time often reflected these sentiments.

The David Bowie song ‘Changes’ includes the lines “What a mess. You’ve left us up to our necks in it”. The young generation of the 1960s, whom Lyndon refers to as the 'New Left', looked for inspiration to China and the USSR, and adopted Marxism-Leninism-Maoism. Marxism was to become the preferred political world-view of many young radicals, feminists included, and Lyndon attempts to trace how this came about. In brief, Karl Marx described society in terms of a struggle between different economic classes; the powerful factory-owning ‘bourgeoisie’, and the disenfranchised labouring classes of the ‘proletariat’. Marx stated that ‘all history is the history of political struggle’. Thus he saw human society as being essentially characterised by constant conflict between irreconcilable interest groups. The binary class analysis offered by Marx was framed in terms of economic classes, but this, Lyndon claims, was adapted by the Black Panther movement to become framed in terms of race. Instead of society being a struggle of class against class, the Black Panthers saw it in terms of a struggle of race against race, and this claims Lyndon, was the origin of the fascistic character of New Leftist thinking.

This thinking, in turn, became adopted by the feminist movement of the time. Society was represented by them in quasi-Marxist terms as being an endless historical struggle of sex against sex, in which men are given the role of the powerful bourgeoisie, and women, that of the downtrodden ‘proletariat’. So Lyndon claims that the feminists of the late 1960s and early 1970s were heavily influenced by the US struggle for black civil rights. Many feminist historians would agree. It is interesting to note that John Lennon and Yoko Ono wrote a song at this time called ‘Woman is the nigger of the world’. The slogan ‘The Personal is Political’ is most usually associated with feminism, and Lyndon claims that it originated with the Black Panthers. Interestingly, Jung Chang in Wild Swans attributes it to Mao himself, from whom it was no doubt taken up by the Black Panthers, and then eventually from there, by the feminists.

This final mutation of Marxist theory into the arena of sexual politics was the last such major paradigm shift in the thinking of the New Left, and consequently, that is the ideological heritage we are living with today. This adoption of Marxist theory was undoubtedly the most significant reason for the feminist attack on the family. It must be noted that by this time the contraceptive pill and safe legal abortion were available, which meant that for the first time, women were able to control their own fertility. Prior to that, having sex meant running the risk of caring for a child; dismantling the family was not an option in those circumstances. In part, it was the pill that made the attack on the family thinkable.

In order to understand the feminist attack on the family, it is necessary to understand Marxist thinking on the subject. Marx lived during the industrial revolution, and was impressed by the ideas of machine production. He regarded people as simply one component in a system of political economy, and he believed that we are 'blank slates' at birth - our minds are determined by our environment, not by anything internal. He saw the family as a remnant of an earlier age of pastoral village life, which was no longer appropriate for the machine age. Why not industrialise child production as well? Marx's collaborator Engels wrote 'The origins of the family, private property and the State' in the 1840s. In it, Engels argued that the male factory worker serves the needs of capital, and his wife serves the needs of the worker. Just as he is a slave to the factory machine, she is a slave to him.

She is an unpaid drudge who ensures that the worker is able to get to work. She also has to breed more workers. In this way, she services the needs of capitalism. Thus, Engels paints a picture of the family as dehumanising and highly politicised. This book became very influential among feminists in the late 1960s, and is one of the main reasons why the family has been under attack since then. The idea of industrialised child production was taken to its logical conclusion - and satirised - by Aldous Huxley in his classic novel Brave New World. Dominic Lawson, in his essay You can blame it all on Karl Marx, describes how these ideas were tried - and abandoned - in the Soviet Union: In the early years of the Soviet Union, there was a genuine attempt, best described in Ferdinand Mount's The Subversive Family, to apply Marxist thinking on the family. Lunacharski, the Commissar of Education, declared that "Our problem now is to do away with the household and to free women from the care of children ... the terms 'my parents', 'our children' will gradually fall out of usage.'

This, claimed Lunacharski, would enable the transition to "that broad public society which will replace the domestic hearth, yes, that stagnant family unit which separates itself off from society. A genuine Communist would avoid such a permanent pairing marriage and would seek to satisfy his needs by a freedom of mutual relations ... so that you can't tell who is related to whom and how closely. That is social construction." The consequences of this policy were exactly as they have been in the "social construction" we now see in parts of our own inner cities: social chaos, abandoned children and a rapid rise in venereal diseases. The Communist Party of the Soviet Union soon began to abandon the Marxist approach to family life. New laws were introduced to compel divorced parents, not the state, to contribute towards the maintenance of their children. Divorce itself was made more difficult and expensive. The feminists of the early 1970s were obviously unaware of the Soviet experiments in family re-engineering, or they chose to ignore them. Erin Pizzey describes her experience of joining the feminist movement in 1971. “My first meeting filled me with doubts. It was held in a very middle-class home in Chiswick and I gazed at the Mao posters on the wall of the drawing-room.

 When asked why I was there by the hostess, I replied that my husband was a television reporter and was very rarely home and I felt lonely and isolated with my two children. 'Your problem is not your isolation but your husband. He oppresses you and he is a capitalist.' I pointed out that she too had a mortgage so she therefore was a capitalist, and far from oppressing me my husband was baby-sitting so that I could attend this meeting… I was given Mao's little red book and SHREW magazine. I took it home and was horrified at the hatred it spewed against men”. Pizzey was eventually expelled because she refused to condemn men and the family. “I realized through reading the Women's Movement literature that those thousands of women working in all caring fields, the journalists, the television makers, were determined to destroy family life in England. 'Make the personal political,' was one of their many banners. So thousands of violent and very disturbed women attacked normal happily married women and our traditional way of life. Secret meetings were held (everything was done in secret) and I received a letter '… you should no longer work in the office or attend meetings of any of the collectives.'” Marxist-Feminists came to believe that as the family was an aspect of capitalism, capitalism cannot be destroyed without destroying the family.

This is a nonsense argument even to orthodox Marxists. In Marxist terms, the Capitalist mode of production is the 'underlying economic base' of society, and the family is part of the 'ideological superstructure'. The economic base determines the ideological superstructure. Thus, the argument that one cannot destroy capitalism without destroying the family is the wrong way round; to a Marxist, one cannot destroy the family without destroying capitalism; if capitalism creates the family, then once capitalism disappears, the family will disappear with it. The reverse is not the case. The Soviets no doubt understood this, but the feminists of the 1970s either hadn't read their Marx properly, or were intellectually corrupt. French feminist Simone de Beauvoir, in a 1976 interview with Betty Friedan, stated that “no woman should be authorized to stay at home to raise her children…because if there is such a choice, too many women will make that one.” Many others were of the same mind. "The nuclear family must be destroyed... Whatever its ultimate meaning, the break-up of families now is an objectively revolutionary process."

Linda Gordon "We can't destroy the inequities between men and women until we destroy marriage." Robin Morgan "Marriage has existed for the benefit of men; and has been a legally sanctioned method of control over women.... We must work to destroy it. The end of the institution of marriage is a necessary condition for the liberation of women. Therefore it is important for us to encourage women to leave their husbands and not to live individually with men ... All of history must be re-written in terms of oppression of women. We must go back to ancient female religions like witchcraft" (from "The Declaration of Feminism," November, 1971). To summarise, the second-wave feminist attack on the family was post-Pill, and based upon a misreading of Marxist theory. While Marxism was eventually defeated on the international stage, the Marxist attack on the family has never even been addressed.

It is only now that some are beginning to articulate the problems. In trying to trace the origins of the War Against Families, another important factor to consider is the rise of the radical gay lobby. In the early 1970s, a coup d'etat took place within the feminist movement in Britain and the US. The Lavender Menace was an informal group of lesbian radical feminists formed to protest the exclusion of lesbians and lesbian issues from the feminist movement. The phrase "Lavender Menace" was first used in 1969 by Betty Friedan, president of NOW, to describe the threat that she believed associations with lesbianism posed to NOW and the emerging women's movement. Friedan, and some other straight feminists as well, worried that the association would hamstring feminists' ability to achieve serious political change, and that stereotypes of "mannish" and "man-hating" lesbians would provide an easy way to dismiss the movement. Reference However, eventually the lesbian lobby won the day, and lesbians came to dominate NOW, and much of the feminist movement. As Rene Denfeld comments in her excellent book “The New Victorians”,

“This is a bit like the NAACP [National Association for the Advancement of Coloured People] deciding to prioritise gay issues just because some black people happen to be gay”. It was very soon decided that heterosexuality itself was a socially constructed instrument of capitalism. Therefore, the only really liberated woman – and the only ‘real’ feminist - was a lesbian. In a very enlightening article, My crime against the lesbian state, the actress Jackie Clune describes how she became a lesbian at university: There were growing numbers of working-class students like me who got involved in student politics. There were weekly demos, rallies, anti-government motions passed at UGMs. We were angry about most things Mrs Thatcher instigated...Alongside my growing political awareness came a burgeoning interest in feminist politics...It was at about this time that I happened upon an essay by Adrienne Rich entitled Compulsory Heterosexuality And Lesbian Existence. In it, Rich posits that most women are capable of making the choice to be lesbian if they can overturn the internalised homophobia - the "cluster of forces" - they experience with regard to same-sex union. She argues that the heterosexual hegemony is a subtle yet forceful psychological prison from which most women could break free by force of will. Lesbianism, it seemed to me then, was a logical extension of my feminist thinking, and a radical way to overthrow the capitalist prescription for womankind.

Taking that next step came fairly easily to me: 1988 saw fierce resistance from the gay community to the government white paper on local authority "promotion" of homosexuality in schools and colleges. Clune's essay is a good example of that political tendency which taught that you must be gay in order to be a good radical; you can't be straight and be a good Socialist or Feminist. Young people were urged to engage in gay relationships in order to demonstrate their left-wing credentials. Hanif Kureishi, in his novel The Buddha of Suburbia, touches on this in the scene when the young bisexual Indian actor asks his Socialist friend to kiss him to prove his commitment to the Socialist cause. This strand of thinking eventually developed into an attempt to completely demonise heterosexuality. This was the climate which produced insane-sounding statements such as these: "Heterosexual intercourse is the pure, formalized expression of contempt for women's bodies." Andrea Dworkin "In a patriarchal society, all heterosexual intercourse is rape because women, as a group, are not strong enough to give meaningful consent." Catharine MacKinnon, quoted in Professing Feminism: Cautionary Tales from the Strange World of Women's Studies. "The institution of sexual intercourse is anti-feminist". Ti-Grace Atkinson, Amazon Odyssey (p. 86). "(Rape) is nothing more or less than a conscious process of intimidation by which all men keep all women in a state of fear". Susan Brownmiller, Against Our Will p.6. "When a woman reaches orgasm with a man she is only collaborating with the patriarchal system, eroticizing her own oppression..." Sheila Jeffrys. In her essay, Feminism's Third Wave, Angela Fiori describes endemic heterophobia on US campuses in the 1990s. The campus date-rape campaigns of the early 1990s weren't motivated by a genuine concern for the well-being of women. They were part of an ongoing attempt to delegitimize heterosexuality to young, impressionable women by demonizing men as rapists.

Daphne Patai and Christina Hoff Sommers have described how academic feminists, particularly in Women’s Studies, have created an environment very similar to a religious cult. "If the classroom situation is very heteropatriarchal--a large beginning class of 50 to 60 students, say, with few feminist students--I am likely to define my task as largely one of recruitment...of persuading students that women are oppressed." said Professor Joyce Trebilcot of Washington University, as quoted in Who Stole Feminism The satanic child-abuse witch-hunts of the 1990s were, similarly, another attempt to demonise men, the family and heterosexuality, and to forcibly break-up existing happy families, in order to provide more fuel for the divorce and 'child-protection' industries. This was perhaps the peak of the Marxist-inspired feminist anti-family movement. These, in brief, have been the ideological origins of the war against families and fathers. The consequences of this social revolution are now becoming clear. In his excellent essay ‘Divorce as Revolution’, Steven Baskerville describes the wider political and economic implications of the situation. Virtually every major personal and social pathology can be traced to fatherlessness more than to any other single factor: violent crime, substance abuse, unwed pregnancy, truancy, suicide, and more. Fatherlessness far surpasses both poverty and race as a predictor of social deviance. The result of three decades of unrestrained divorce is that huge numbers of people – many of them government officials – now have a vested professional and financial interest in encouraging it. Divorce today is not simply a phenomenon; it is a regime – a vast bureaucratic empire that permeates national and local governments, with hangers-on in the private sector… Whatever pieties they may voice about the plight of fatherless, poor, and violent children, the fact remains that these practitioners have a vested interest in creating as many such children as possible. The way to do it is to remove the fathers… So long as fathers remain with their families, the divorce practitioners earn nothing. Once the father is eliminated, the state functionally replaces him as protector and provider.

By removing the father, the state also creates a host of problems for itself to solve: child poverty, child abuse, juvenile crime, and other problems associated with single-parent homes. In this way, the divorce machinery is self-perpetuating and self-expanding. Involuntary divorce is a marvelous tool that allows for the infinite expansion of government power. The swelling hysteria over ‘domestic violence’ appears fomented largely for similar ends. ‘All of this domestic violence industry is about trying to take children away from their fathers,’ writes Irish Times columnist John Waters. ‘When they've taken away the fathers, they'll take away the mothers.’ Donna Laframboise of Canada’s National Post investigated battered women’s shelters and concluded they constituted ‘one stop divorce shops’, whose purpose was not to protect women but to promote divorce. These shelters, often federally funded, issue affidavits against fathers sight-unseen that are accepted without corroborating evidence by judges to justify removing their children. Fathers are further criminalised through child-support burdens, which constitute the financial fuel of the divorce machinery, underwriting unilateral divorce and giving everyone involved further incentives to remove children from their fathers.

Last summer Liberty magazine published documentary evidence that ‘deadbeat dads’ are largely the creation of civil servants and law-enforcement agents with an interest in giving themselves criminals to prosecute. Drawing all of these elements together, what began as an off-shoot of Communist-era radicalism has grown, a generation later, into an international multi-billion dollar men-hating industry, a monster which exists purely to employ people to destroy families. This is what we are up against. To most women (and men) around the world, the idea that they would be better off without their families would seem absolutely absurd. The fact that the feminist movement took this particular tack is a quirk of history. If it had not been for the influence of Marxism and the emergence of a radical gay rights agenda, it would almost certainly never have happened. These ideas are allowed to fester unchallenged, because, as Pizzey commented, everything is done in secret. There is no reality check, with the result that the unreasonable very quickly comes to seem reasonable. Combine this with the arrogant contempt for democracy and individual choice exhibited by people like de Beauvoir, and we have a mechanism for foisting insane policies onto those who don't want them. It is only now that the symptoms of the malaise have become publicly visible in the form of dead children, that we have to sit up and take notice. The feminist movement is due for some long-neglected scrutiny. As an American judge once said, "Sunlight is the best disinfectant".

Socialstyrelsen uppmanar till diskriminering

Kategori: Pappa

Socialstyrelsen håller kurser för socialsekreterarna om...jag gissa 3 gånger...Mäns våld mot kvinnor vad annars. Dom mäste ju använda miljarden från fjolårets budget till nånting. Så nu skalla alltså socialsekreterarna utbildas i att bli levande lögndetektorer. En av de socialsekreterare som gått denna utbildning reagerade dock starkt och har valt att berätta vad som lärdes ut. Mycket intressant.

Läs min senaste artikel på Newsmill om dennes berättelse, och hur socialstyrelsen ser på frågan om jämlikhet och rättvisa för kvinnor och män.

http://newsmill.se/artikel/2009/05/14/socialstyrelsen-uppmanar-socialtjansten-att-diskriminera

Den har hamnat på en något undanskymd plats denna gång, så några länkar till artikeln skulle inte skada.

Hinner inte skriva mer idag. Men en hälsning och ett tack till er som skriver kommentarer. Jag läser alla med stort intresse.


Varför inte alla förstår daddy

Kategori: Jämställdhet

borderline womenDet kom en kommentar som slog knock på mig i all sin klarsynthet och klokskap. Därför ändrar jag hastigt och lustigt min plan för bloggen idag och skickar det som jag hade tänkt att skriva om till Newsmill istället. Det inlägg som postats av signaturen "Norrlänningen" var så skönt för min plågade själ att läsa att jag vill dela det med alla som läser bloggen, men kanske missar denna kommentar. Detta är en av mest insiktsfulla kommentarer som kommit in på denna blogg trots att den stora majoriteten av alla som skriver här är förstående och kloka människor. Det Norrlänningen beskriver är min verklighet. Han gör det på ett sätt som inte är svårt att förstå. Men kanske detta enbart gäller oss drabbade? Det är en av de saker som är svårast för mig att förstå, trots alla obegripligheter som drabbat mig.  Att det ska vara så svårt t o m för min närmaste familj att förstå vad jag går igenom. Jag skall ändra färgerna på bloggen till ljus bakgrund och svart text igen. Detta var samtliga som kommenterade eniga om. Jag lyssnar. Det kommer att göras så fort tiden tillåter. Därmed lämnar jag över scenen till dagens gästskribent:

Varför inte alla förstår Daddy är för att dom inte sett nakna sanningen i vitögat, saknar kunskap i vad grav osund narcissistisk störning är. Jag fattade inget heller i början trots att jag sett tecken på underliga beteenden innan med mitt ex. Om vi vänder på steken att pappan gör på samma sätt...ja då är risken stor att pappan förlorar ändå för inte kan ju en mamma misshandla pappan eller sina barn. Efter alla falska inviten, systematyisk försummelse, kränkningar mot barnen, utpressningar av dyligt, hot, stölder, egenmäktigt förfarande you name it... gjorde jag anmälan till Polis som sedan vände om allt innan de kom på papper till ett simpelt förtal som lades ner direkt. Jag ringde då polis chefen och frågade vad dom håller på med som då sa att skit i mamman, gå vidare i livet!!??.

Ok..men barnen då? ska jag inte ha nån del av deras uppväxt, ska dom leva med falska påståenden om sin far,lära sig att ljuga & bedra, misshandlas fritt på öppen gata, lemlästas i grund & botten, har inte barnen rätt till sin fader???? Är lagarna bara till för mammor?? och för att skydda brottsliga kvinnor?? Mamman gjorde anmälningar på mig innan..då var de minsann förhör etc som tillslut lades ner då jag hade allt inspelat och då hon inte vågade stå för sina anmälningar vilket är ett brott i sig.
fatherless children

Så lätt för en mamma att fantisera, gapa, skrika för att sedan tillsammans med rättsystemet gömma sig bakom barns ryggar och låtsas vara ovetande. När pappan sedan får nog & tar upp problemet med soc säger man..tyst...tänk på barnen etc (för att klara sina egna rumpor). När man då inte får gehör från varken Polis eller soc går man ut i media. Då står ovetandes godtrogna blinda svenssons eller allehanda "experter" och tror sig vara profeter som bara sett ytan av korruptionen som finns i sverige och som redan är hjärntvättade av myndigheter osv..tyst! ..tänk på barnen blir de återigen!.. Knasig pappa som går ut i media med detta som inte tänker på stackars barnen osv..

Är inte de bättre ordentligt "skrika" ut detta för hela världen istället så att öppen misshandel av barn i dagens sverige inte ska få fortlöpa? För regelrätt misshandel är detta och sålänge ingen vaknar eller sätter ner foten tar de aldrig slut.. Vi svenskar låtsas vara så duktiga på galor med rädda barnen trams osv, men egna barn skiter vi fullt fasen i sålänge de inte är egna barn som drabbas. Istället försöker man skrämma pappor till tystnad vilket kanske funkar på många, men de biter banne mig inte på mig! för jag har ett ansvar över mina barn!.

En viktig detalj som de flesta myndigheter verkar blunda för och alla dessa "ego" personer är att barnen har rätt till båda föräldrarna lika mkt på lika villkor. Med kunskap & grundligare utredningar direkt från bådas håll kan mkt besparas gentemot barnen. Rätten har inget med detta att göra överhuvudtaget! Skolbänken gäller för socionomer med tung inrikting mot pas, narcissism och även fördjupning i att kunna läsa av barns beteenden ordentligt, förstå hur barn agerar & reagerar när dom blir utsatta. Jag förstår Daddy till 110% eftersom jag själv sett verkligheten om man råkar ut för en manipulerande, projicerande psykiskt sjuk mamma som enbart tänker på sig själv och vill "hämnas för sin svartsjuka etc".

buddyMamman kan i godan ro dra valser för att sedan kamma hem storkovan i bidrag, mysa me chips i soffan med flinet i ansiktet medans pappan håller på att gå i konkurs, sliter som ett djur för att hävda sin rätt gentemot barnen och för att skydda sina barn mot misshandeln som rättsystemet bidrar till. Mamman dikterar hur allt ska vara medans pappan är den som måste försvara, förklara sig. Jag har försökt samverka på alla möjliga sätt, även fölåta knasbollen, men de funka inte det heller då det återigen blev nya trakasseri anmälningar bakom min rygg etc,etc.

När soc erbjöd sig utredning efter alla falska anmälningar kvinnan gjort välkomnade pappan varmt detta men då ville inte mamman medverka så då vart det ingen utredning. ojoj Kort därefter begär modern interimistiskt för att undkomma utredning som då bygger på en (snabbupplysning) på en halvtimmes besök hemma hos vardera med en snabb kopp kaffe. Barnens bästa...jojo (fasad snack)

Personer som tror sig vara guds allmose saknar bara förstånd & kunskap i detta och hur sverige verkligen fungerar om man råkar ut för pas, sjuklig narcissism. De finns säkert förnuftiga på soc oxå, men det är få som har verklig kunskap om detta och som vågar sätta emot för att inte hamna i kläm själva av okunskapen eller medvetet kvinnovälde på socialer. Jag vet hur de känns att se sina barn grovt utnyttjas som dessutom vill ha pappans hjälp, men pappan kan inget göra mer än se på misshandeln som fortgår för att inte straffas ytterligare då man försöker hjälpa barn. Den personen som talar om för mig att de är bara skita i barnmisshandel och gå vidare i livet är ju lika kriminell & hjärtlös som misshandlaren själv.

Dessa borde utsättas för samma sak så ska vi se vad som kommer ur munnen på den personen. Jag håller med Daddy...enda sättet att stoppa sånt här är att få ut kunskap till allmänheten, helst i alla nyhets kanaler & tidningar med STOR TEXT & STORA RUBRIKER. Ps: kan tillägga att barnens mormor jobbar på soc, i annan ort som mamman kört snyft historier för givetvis i separationen som hon redan innan ljugit för hela sitt liv i allt då navelsträngen ej är avklippt. Mormor sa vid ett tillfälle i början...vi får väl se med ett leende på munnen & så kom anklagelser flödande in på soc. Nu skall våra barn "skolas" upp i samma fotspår som mamman hur man tar sig fram i vårt fosterland Sverige. punkt & slut Tack & hej Lever Pastej!

Tack själv!
Du får gärna kontakta mig på mailen för fortsatta samtal.

//daddy

Här är det JAG som bestämmer

Kategori: Jämställdhet

anonymHej ärade bloggläsare. Jag hade inte tänkt att skriva nån blogg i natt, då jag har så mycket annat som måste fixas inför alla rättegångar som väntar, för att inte tala om att hinna ifatt med mailen. Förlåt mig, ni som ännu väntar på svar. Tiden räcker fan inte till. Men jag kan ändå inte låta bli att dela med mig lite av det jag får och hittar.

Vill också ställa en fråga angående ett av mailen som jag inte hunnit svara på. Är det fler som tycker att bloggen blivit mer svårläst efter jag ändrade färgerna? Många gillar inte att läsa ljus text mot mörk bakgrund, utan föredrar det omvända. Vad tycker ni? Ska jag ändra färgerna så bakgrunden blir ljusare?

Socialen hittar på egna lagar


Till att börja med idag tänkte jag visa följande film som visar sanningen om socialtjänsten rått, och osminkat. Precis som dom inte vill att vi ska se den. 

F d chefen familj och individomsorg i Falkenberg Anna Lena Sellergren försöker förbjuda filmning inne på "hennes" socialkontor, med orden "här är det jag som bestämmer". Hon hänvisar även till en paragraf som hon senare skriftligen får erkänna inte finns.

Hon kritiseras senare av tillsynsmyndigheten. Två gånger för grundlagsbrott och en gång för bristande diarieföring.

Kommunfullmäktige i Falkenberg har genom sin ordförande Stig Agnåker uttryckt att den inte ser negativt på Sellergrens agerande??

Denna film kallad "Arne i klistret" får 5 daddysar.  Om gamle Cornelis fortfarande varit i livet kanske han skulle ha uttryckt det så här efter att ha sett den...

...För övrigt är det väl ungefär
samma assistenter här som där
samma falska smil och samma jargong
Gör dig inget besvär om du bär en kalsong



Numera jobbar Anna Lena Sellergren på Mölndals kommun som chef för arbets- och familjestödsförvaltningen. Falkenbergs kommun lade 80 000 kronor på en advokat i ett försök att stämma filmskaparen Helge Rudberg för förtal av bl a Anna Lena Sellergren. Naturligtvis togs målet aldrig ens upp. Socialtjänstens värsta fiende är insyn. Denna film visar tydligt vad dom tycker om öppenhet. Den visar också att dom redan för 10 år sedan såg sig som så maktfullkomliga att dom t o m hittar på egna paragrafer.

Om inte denne Helge hade varit stark nog att hävda sina rättigheter hade han blivit fullständigt överkörd...som de flesta av oss andra blir. Skrämda av bulldozrarna som hotar att köra över oss om vi inte är snälla och lydiga.  Detta klipp visar dock att det åtminstone år 2000 gick att sätta dit dom om dom inte utförde sitt uppdrag korrekt. Hoppas det gäller än. Kan rekommendera ett besök på sidan ifalkenberg.nu som drivs av bl a den f d läraren Helge. Rättshaverist har han kallats, precis som jag, men en skön humor och distans har hans sida. Dessutom har dom ju helt rätt i det dom skriver. Jag gillar inte bullys och översittare. Däremot gillar jag när dom får smaka på sin egen beska medicin.

Märkliga prioriteringar på åklagarkammaren i Halmstad


Åklagare Gisela Sjövall på åklagarkammaren i Halmstad tyckte som bekant inte, att ett konstaterande i en tingsrättsdom var tillräckligt för att bevisa egenmäktighet med barn.  (se mitt förra inlägg)
Men att  lärarinnan Boel 49, till slut  får nog och i ett pedagogiskt syfte blottar sina bröst, då eleverna kladdat svarta tavlan full med obscena teckningar och snuskiga ord, anser åklagaren tydligen vara så upprörande att hon åtalar denne för sexuellt ofredande, varpå Boel får böta 5000 kronor. Jag vet inte vad ni anser om detta, men själv är jag rätt säker på
Boel 49att det blev ganska fort tyst i klassrummet. Jag önskar att jag hade kunnat se minen på busungarna ha ha..Jag tror dock knappast att något barn har fått några större men för livet av detta oortodoxa, och faktiskt måste jag säga rätt kreativa sätt att undervisa på. (Boel ser ni på bilden till höger). Mitt barn riskerar dock högst påtagligt men för livet av den behandling hon nu utsätts för. Men då väljer Fru Sjövall att inte väcka åtal. Jag säger det än en gång...jag begriper ingenting.

Det var också Gisela Sjövall som åtalade läraren i Varberg som efter att ha åkt på en snyting av en elev slog tillbaks. Jag trodde nödvärn var tillåtet? Det trodde tingsrätten med som friade, men Gisela överklagade och i hovrätten blev domen villkorligt och 50 dagsböter. Alla medborgare har rätt att bruka våld för att skydda sin egen person. Dock får man ej bruka mer våld än nöden kräver.

Likaså anser Gisela det vara värt att inleda förundersökning mot en bilist som råkade köra på en MC förare som därmed blev lemlästad för livet. Ett helt riktigt beslut, men jag förstår fortfarande inte hur hon prioriterar. Ett barn riskerar nu att bli själsligt lemlästat för livet, men det är inte lika allvarligt, eller vaddå? Jag vet att åklagarmyndigheten varit här och läst på bloggen ett antal gånger. Kan någon åklagare förklara detta för mig? Just denna åklagare verkar dock diskriminera åt båda håll så jag kan ju inte påstå att hon favoriserar kvinnor. Åklagare Gisela Sjövall får allvarlig kritik för underlåtenhet att vidta åtgärder när en kvinna upprepade gånger misshandlas. Enligt JO. Istället åtalar hon tre utsatta ungdomar i ett annat mål, trots att det är helt uppenbart att de är oskyldiga, så uppenbart att en av advokaterna misstänker sig vara " korkad" eftersom han inte förstår varför hans klient lagförts över huvud taget. (källa RMSS).

TV4 ute och cyklar

TV 4 ute och cyklar igen


Detta har inte varit TV4:as vecka hitills. Först fälls dom i granskningsnämnden för osaklighet. TV4-nyheterna sände före jul ett inslag om barn som får uppleva våld i hemmet. Inslaget fokuserar på att många barn inte får uppleva någon julfrid, utan istället blir vittnen till när deras mammor utsätts misshandel. Inslaget presenteras genom att nyhetsuppläsaren nämner nedanstående faktauppgift för tittarna.

“För många barn är julen allt annat än fridfull. Enligt Rädda Barnen blir uppemot 200 000 barn i Sverige vittnen till hur deras mamma blir misshandlad under julhelgen. Upplevelser som just under julen, kan kännas extra jobbiga för barn.”

Hur fasen TV 4 fick till den siffran kan man verkligen fråga sig. Någon på redaktionen har antingen gjort bort sig rejält, för inte kan det väl vara en medveten snedvridning av fakta? Rädda barnen som inte alls jobbar för att rädda barn, åtminstone inte i Sverige har i ett första steg totalt misstolkat en undersökning utförd av kommittén mot barnmisshandel. Rädda barnen tolkar uppgifterna som att det skulle vara 190 000 barn per år som bevittnar misshandel i hemmet. Resultatet visar dock att det är 190 000 barn som under sin barndom bevittnar våld i hemmet. Dvs våld åt båda håll alltså vilket kanske bör påpekas. På något sätt får alltså TV4 Nyheterna detta till att 200 000 barn endast under julhelgen bevittnar sin mamma bli slagen. Oskyldigt misstag, eller medveten strategi? Det svaret får vi nog aldrig. Men det är ett talande exempel på den falska propaganda som dagligen sprids i vårt feministiska jämställdhetsparadis. (Källa: Genusmagazinet.se)

Som om inte detta vore nog så åker fyran på ännu en smäll från granskningsnämnden. Man har inte riktigt greppat att man inte får göra reklam hur som helst i TV. För denna blunder riskerar man nu att få punga ut med 250 000 kronor i böter. fast det är ju ingenting för fyran å andra sidan. Ungefär vad man delar ut i prispengar i alla sina tävlingsprogram under en vecka. Lite lustigt tycker jag ändå att när det gäller fällningen om den felaktiga statistiken så nämns inga böter. Ändå ser jag det felet som mycket allvarligare.

(S) lilla rosa och annat smått och gott

socialdemokraternas feministhandbokJag vet inte hur många av er som varit inne på (s) kvinnornas hemsida. Där hittar man bl a "den lilla makthandboken". Där kan man (om man är kvinna) få lära sig alla jättebra härskartekniker för att få makten över sin man, eller manliga vänner och kollegor.

1. Osynliggörande 2. Förlöjligande 3. Undanhållande av information 4. Dubbelbestraffning 5. Påförande av skuld och skam.

Detta är ju jättebra av ett riksdagsparti att posta ut på sin hemsida...(obs ironi).

Ett av alla genus stolpskott som tydligen gått igenom den här instruktionsboken både en och två gånger beskrivs på ett lysande sätt av Tanja Bergkvist i hennes senaste blogginlägg. Det är tur ändå att man har humorn i behåll. Hur skulle man överleva utan den?


Ett annat blogginlägg som min trogne läsare Leroy tipsade om i en kommentar är detta inlägg på Bull Blogg - Tokbra och förvirrad. En mycket välskriven blogg av en kvinna som kallar sig GoåGla.

I Expressen kan vi läsa om fosterföräldrarna som ansåg att man gott kan stoppa små barn i säckar och hänga upp dom  på krokar i taket. "Vi tog barnen för pengarnas skull" säger fosterpappan i intervjun. Socialen och skolan såg misären men gjorde ingenting. Är det hos sådana "kärleksfulla" föräldrar dom planerar att placera min dotter? För "hennes bästa", som det står i lagen. Om det hade varit mina pojkar som råkat ut för detta så hade jag nog "välkomnat"  fosterföräldrarna ut från finkan personligen, och tagit ett litet snack med dom.


Kvinnojourerna får ännu "ett litet bidrag"


Kvinnojourerna. Dessa hjältemodigt ideellt kämpande kvinnor som hjälper kvinnor, behöver inte bekymra sig om ekonomin den närmaste tiden heller. Lögner och umgängessaboterande är fortfarande en väldigt lönsam verksamhet tvingas vi konstatera än en gång. Ibland undrar jag om vi kommer att vara det sista landet i världen som vägrar överge feminismen. Då kommer vi att likt Nordkorea bli en isolerad totalitär stat som med våld måste hindra människor från att fly över statsgränsen.  Över 100 miljoner i statsbidrag bara i år. Lägg sedan på det priset kommunerna betalar per övernattning så inser man snart att Hotel Sheraton närmast liknar ett vandrarhemsverksamhet i jämförelse. Hur fan får man så stor mage att man utan att rodna samtidigt kan kalla sig för ideell förening? Bara undrar....

Och i USA har dom feminis...förlåt jämställda familjelagarna krävt ännu några dödsoffer. Om du är man och känner att du vågar riskera att skaffa barn, fine. Du bör ta reda på vad som gäller dock i händelse av en skilsmässa. Men att skaffa
discriminationbarn ihop med en familjerätts advokat är väl ändå att fresta lyckan en aning. Det insåg den här amerikanske tidigare ostraffade professorn alldeles för sent. *pang* Två barn till har förlorat sina föräldrar i onödan.

I England händer det dock oväntade saker i kölvattnet av Baby P affären och de andra lika groteska barnamorden som de sociala myndigheterna ignorerade. Socialcheferna blir tillbakaskickade till skolbänken för "retraining". Fast frågan är väl om ytterligare skolning på våra socialhögskolor hade gjort saker bättre, eller tvärtom? Om våra socialassistenter är resultatet av fyra år på dessa läroinstitut så är det ju tveksamt om det hjälper att skicka tillbaks dom till samma ställe.
Nu skall även engelska journalister få insyn i socialtjänstens förr oåtkomliga inre sägs det och det verkar sannerligen vara på tiden. Jag undrar om fler barn måste dö här i Sverige också innan vi får samma rättigheter till insyn i träsket.
En annan rätt överraskande nyhet från vårt grannland på andra sidan havet är att en mamma dömts till förlorad vårdnad och tre års besöksförbud för att medvetet ha alienerat barnen mot deras pappa. För oss som förstår vad PAS innebär och vilket grymt övergrepp det är kommer detta som en mycket positiv nyhet. När jag vid ett tillfälle frågade en familjerättssekreterare hur dom såg på PAS så begrep hon inte vad jag talade om. Henne hade man ju gärna skickat på omskolning, men var? Till England kanske?

daddy
090512 kl 04:12

Förlåt mig fru jämställdhetsminister

Kategori: Jämställdhet

Men vet du att du är skrämmande okunnig i frågor rörande jämställdheten i Sverige? Det är du som har det högsta ansvaret för denna fråga i vårt land och du bryr dig inte ens om att ta reda på fakta innan du uttalar dig. Jag vet inte om detta är ren okunskap eller ett medvetet fult spel,  jag vet inte heller vilket av de två som skulle vara värst.

Sabuni chattade med Aftonbladets läsare angående deras famösa artikelserie om dom 153 kvinnorna.

Frågeställarna som släpps igenom är alla utom en positiva till artikelserien och Sabuni behöver inte göra annat än att svara med samma vanliga gamla klyschor om våldsamma män och pappor, men vad som är värre är att hon ljuger.
Anna säger: Könsstympning är ett sätt för män att få makt över sina kvinnor-när blir det straffbart, eller är det redan det? Nyamko Sabuni säger: Könsstympning är straffbart sedan många år tillbaka. Detta är en lögn. Sanningen lyder: Könsstympning av flickor är straffbart sedan många år tillbaka. Könsstympning av pojkar är dock fortfarande helt lagligt och kan utföras på i stort sett alla sjukhus i Sverige. Läs vad läkaren Pelle Billing skriver om bl a detta på Newsmill (där du också numera hittar 5 artiklar skrivna av mig.)

Nisse säger: Vad tycker du om de stora mörkertalen om att kvinnor slår sina män? Det sker, men pratas otroligt tyst om! Nyamko Sabuni säger: Allt våld måste fördömas. Men statistiken över bl a misshandel och våldtäkt visar tydligt på kvinnors utsatthet. Vilken statistik? Beror helt och hållet på var man letar. Och Nyamko verkar ha tagit alla sina fakta direkt ifrån ROKS hemsida och kvällstidningarnas eviga feministvinklade nyheter. Här finns en helt annan statistik, och helt andra synpunkter på denna "sanning". Dom som aldrig för höras eller synas. Jag hoppas fru jämställdhetsminister vill ta del av även dessa fakta och kanske i fortsättningen inte uttala sig så oförsiktigt i framtiden. I Sverige görs få rättvisa studier, men om man vill ha fakta i ämnet är denna länksida på yakida.se väldigt informativ. En annan bra sida för ovinklade fakta är Canadian childs rights council.
jlugande kvällstidningar

Fanatiker får du vara, bara du är det åt rätt håll


Aftonbladet har tydligen en historiskt låg frekvens av kommentarer på det hat dom sprider med denna artikelserie, men det beror inte på att folk inte skriver, utan på Aftonbladets flitiga moderatorer som rensar bort kritiska inlägg. Det måste ju se ut som majoriteten fortfarande stödjer vansinnet Därför tvingas Aftonbladet nu istället ta in inlägg såsom det nedanstående. Detta inlägg får alltså ocensurerat lov att passera tidningens censuravdelning:

”Det som verkligen behövs för att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor är färre män. Alla kvinnor kan välja abort om de väntar en pojke. På så sätt blir världen och samhället sakta lite bättre och tryggare för oss kvinnor. Ju snabbare vi kan få bort männen från jordens yta, desto bättre. ”
”Håller med om att vi kvinnor borde abortera pojkfoster, för våra flickors skull!”


När Aftonbladet vill få beröm och klapp på huvudet för sin usla propagandaspridning måste dom hitta gamla Aftonbladet kollegor som numera flyttat till nya positioner i samhället som rikskriminalens pressansvarige Camilla Ekéus. Att hon är en tidigare Aftonbladet journalist med hjärtat i feminismen nämner man naturligtvis inte. Detta som skulle bli Aftonbladets revansch och "svar på tal i gömda debatten" blev bara en viskning i en ekande tom rymd. Människor i Sverige är på väg att vakna. Gömda tråden på Flashback är fortfarande levande, trots idoga försök t o m från Flashback som skryter om ocensurerade forum, att få tyst på obekväma åsikter.  Många människor visar en beundransvärd hängivenhet i sin jakt på sanningen. Jag tror den kommer upp i dagsljuset inom kort. Det vore det bästa som kunde hända nu, för vårt lands skull. Människor behöver få upprättelse och politikerna måste vakna. I USA har nu kompetenta människor börjat nysta i ärendet. Så mycket kan jag i alla fall avslöja.

Stöd eller tiggeri?


Jag har fått frågan från George Pesor om jag är i behov av ekonomiskt stöd? Och det kan naturligtvis inte förnekas. Samtidigt som jag har förtvivlat svårt för att erkänna det. I brottsmålet jag nu ska utredas i får jag lyxigt nog välja vilken försvarare jag vill och behöver inte betala någonting. Märkligt land man lever i när man börjar uppfatta sånt som lyx.... När det gäller min ansökan om verkställighet och min stämning gällande vårdnad och boende får jag emellertid betala 40% av advokatkostnaderna själv. Det anser dom tydligen att jag ska ha råd med med endast sjukbidrag att leva på. Dvs det som blir över efter att dom dragit 15% av mitt bidrag i underhåll till mammorna. Häromsistens fick jag tigga tillbaks Robins underhållsbidrag av hans mamma för att ha råd att köpa mat till honom och mig.

poorMin dotters mamma däremot har redan en gång anmält mig till försäkringskassan. Som då kontaktade mig med ett hotfullt brev och sa att jag genast måste betala in hela det belopp jag var skyldig. (betalar underhållet direkt in på mammans konto), annars skulle dom skicka kronofogden på mig. Jag blev då tvungen att begära ut kontoutdrag från ett helt år tillbaka och skicka in varenda ett till försäkringskassan, med alla underhållsbelopp jag betalat, markerade med röd tuschpenna. Detta kostade mig totalt med porto över 300 kronor. Inte en ursäkt har jag fått en gång. Men det är inte bara papporna som drabbas ekonomiskt av den familjefientliga politiken som förs. Ensamstående föräldrar har generellt sämre ekonomi än gifta och sammanboende. Men naturligtvis förvandlas detta också till ett kvinnoproblem i riksdagens tankesmedjor. Som ständigt hittar nya sätt att krama pengar ur oss pappor som inte bara är våldsamma och pedofila, utan dessutom utmålas av våra politiker som rika utsugare.

Cyk...eller nä...CD på köpet


Dom som vill stödja mitt arbete och min kamp är välkomna. Det är inte bara mina barn jag kämpar för utan även era, och alla andra som alla lever i riskzonen att hamna i vårt "trygghets" system. Mitt kontonummer vill jag inte posta ut på nätet dock, men jag mailar det gärna till den som frågar. Alla som vill stödja min kamp med en gåva är välkomna,  men för att det inte ska kännas för mycket som tiggeri erbjuder jag även den CD med 9 Tequila Sunrise låtar som jag skrivit (alla utom låten nedan som jag därmed inte får sälja, men köp dom andra 9 så skickar jag den via mail på köpet, och kanske ytterligare nån liten överraskning), och producerat med min gamle vän Assar Danielsson. Historien om Tequila Sunrise är lång, men finns att läsa på vår myspace för dom som vill. Här är den senaste låten som vi spelade in i Julas när jag och dottern var i Östersund och firade jul. Samtalet med mamman dagen innan tågresan då hon påstår att hon har 40 graders feber finns inspelat och är rätt informativt. Men jag vill inte hänga ut henne mer än nödvändigt. Det är socialtjänsten och den organiserade brottslighet dom bedriver som är mina fiender. Inte mamman till min dotter. Den dag min dotter skall slussas vidare i kedjan och därmed tas även från henne kommer hon kanske att förstå. Jag kommer att fortsätta kämpa för min dotter, och välkomnar mamman den dag hon ställer sig på min sida. 



Dom som vill stödja min blogg och min kamp, och samtidigt få lite amerikansk sydstatsrock på köpet, kan göra det genom att köpa antingen köpa vår EP med 4 låtar på Itunes, ($3,96) eller ladda hem hela CDn på Promo FM ($9,90). Där kan man också ladda hem låtarna styckvis för 99 cent styck. Om ni inte vill använda ert kontokort på nätet så går det bra att köpa låtar eller CD direkt via mig också. Bara skicka ett mail så får du mitt kontonummer. Efter betalning så mailar jag en nedladdningslänk till alla låtarna i Hi-Fi kvalité. Att försäljningen inte gått så lysande hittills bevisas här. Men 26 $ är i alla fall en 180 spänn. Inte heller att förakta. Jag bugar mig djupt för er som köpt låtar och hoppas ni gillar dom.

I vintras fick jag mitt livs finaste utmärkelse, (borträknat då jag blev rekommenderad lyssning i Dagens Nyheter tillsammans med Black Crowes) Men störst var nog att bli utsedd till Lyric spotlight artist i "American songwriter magazine" från Nashville.  Men hur hedrande det än är så har det inte hjälpt min karriär. Det krävs massor av hårt arbete för att nå ut med sin musik på internet, och precis när våran börjat väcka intresse och vi fick anbud och intresseförfrågningar från amerikanska bolag, så hade jag varken tid eller kraft att ta tag i det som skulle göras. Det är alltså inte bara mitt föräldraskap dom tar ifrån mig, utan också min rätt att arbeta och verka med det som jag vill och är kunnig inom.

Är åklagaren blind?


Idag fick jag beskedet från åklagare Gisela Sjövall att min anmälan om egenmäktighet med barn läggs ner.  Detta
egenmäktighetfaktum är rätt talande för hur man väljer att tolka lagen från fall till fall.
Så här står det ordagrant i domen som tingsrätten levererade i April ifjol:

"I februari 2006 hade parterna gemensam vård om Xxxxx. Trots detta tog (mammans namn) - utan att Joakim hade samtyckt eller eller informerats om det,  med sig Xxxxx och flyttade hem till sin mor (i en annan kommun. förf. anm), därefter synes parternas relation ytterligare ha förvärrats"

Detta tolkar i alla fall jag som att tingsrätten i sin bedömning slagit fast att ett brott har begåtts?

I lagen står nämligen följande (källa: famratt.com): Egenmäktighet med barn innebär att någon obehörigen skiljer ett barn under 15 år från den som har vårdnaden om det, förutsatt att gärningen inte utgör brott mot frihet. Det utgör även egenmäktighet med barn om en av vårdnadshavarna vid gemensam vårdnad utan beaktningsvärda skäl bortför barnet. Likaså utgör det egenmäktighet med barn om en vårdnadshavare obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Som egenmäktighet med barn räknas slutligen även att obehörigen skilja ett barn under 15 år från någon som vårdar barnet med stöd av LVU, förutsatt att gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt. Om gärningen riktar sig mot barnet självt och innebär att barnet berövas sin frihet, eller försätts i ett tvångstillstånd eller i nödläge, är det inte
family courtfråga om egenmäktighet med barn. Sådan gärning faller istället under frihetsbrotten. Straffet för egenmäktighet med barn är böter eller fängelse i högst ett år. Det är oklart vems rätt 7:4 BrB ska skydda. I senare praxis har Högsta Domstolen, med viss tvekan, funnit att egenmäktighet riktar sig både barnet och vårdnadshavaren. Barnets bästa tillmäts betydelse främst vid bedömningen av rekvisiten obehörigen och utan beaktningsvärda skäl.

Slutsats. Tingsrätten säger klart och tydligt i sin dom att mamman har begått egenmäktighet med barn, om lagen skall tolkas enligt lagtexten ovan. Straffvärdet är fängelse i upp till ett år, alltså ganska högt satt, men åklagaren Gisela Sjövall på åklagarkammaren i Halmstad väljer att lägga ner förundersökningen trots att brott kan styrkas? Samtidigt öppnas en förundersökning mot mig där bevisningen är sekretessbelagd? Att mamman redan tidigare har polisanmält mig utan grund står också i tingsrättsdomen (T-8134-06). Att tingsrätten inte fäster någon tilltro till mammans uppgifter om min påstådda farlighet står där också. Snacka om kafkaland.

Strax klar...


Här är lite av det senaste som landat i min mailbox för er som vill läsa mer. Hela den tillrättalagda chatten med Nyamko Sabuni finns här för den som orkar igenom skiten. Angående att använda sina barn som vapen så hittade jag en lite äldre artikel där en mor till slut kom på att man kunde göra det bokstavligen.

Några bloggare som tagit upp mitt fall är Katarina Folmer (tidigare journalist på Aftonbladet). På Monica Antonssons blogg. Finner vi bl a feministerna "Malla" , "Syster" och "Tristan" som på ett lite försiktigt trevande sätt försöker att vända oppinionen mot mig. Inte så att dom dömer mig på något sätt ooo neej, istället ger dom mig i all sin snällhet goda råd. Framförallt menar dom att jag nu har rökt mina chanser då jag visat offentligt hur det går till på våra socialtjänster. Dom "vet hur soc ska behandlas" säger dom. Det betvivlar jag inte en sekund. Frågan är om vi ska ha ett soc som fungerar så? Ett soc som tar våra barn och hotar oss om vi inte håller käften om det? Dom har varit här på min blogg och spridit sitt gift tidigare, men dom fick för mycket mothugg och dröp av till sist. Nu kallar dom mig elak och självupptagen,
freedom of speachsamtidigt som dom kritiserar människor som jag känner för att stödja mig utan att känna mig. Den dagen jag börjar lyssna på dessa människors råd är dagen då korna får vingar och flyger iväg. Rospiggen har skrivit ett inlägg också.
Jag vill även rekommendera forumet "ett annat Sverige" för er som är debattsugna.

I morgon får jag besök av Putte. En gammal vän från skoltiden i Östersund som ska bo här en vecka. Jag berättade för honom idag vad som hade hänt, utifall han plötsligt skulle finna sig utan värd. "Menar dom att du skulle ha gjort det?" , "Men va fan, har det brunnit i skallen på dom eller?" blev svaret. Och ja...det kanske har gjort det? Men vägen från att överraskas av orättvisan, till att verkligen förstå den är ofta lång och knagglig. Här är en länk till ett underbart inlägg om "The sweet pink rules of feminism" som Pelle Billing postat på sin blogg. Mycket träffsäker analys, trots humorperspektivet.

Slutligen en länk till en nyhet från Röda Korset i Örebro. Den handlar om en föreläsning av Bengt Westerberg om "kvinnors utsatthet i väpnade konflikter", men läs gärna noga igenom artikeln. Speciellt ingressen och se om du ser detsamma som jag. Och i så fall, reagerar du på det vid en första genomläsning?

Puuh, idag tog den länge att skriva. Om ni har frågor till mig personligen så svarar jag alltid (tror jag). Även om det kan ta en stund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

"Detta är barnmisshandel i mina ögon"

Kategori: Barn

family courtIdag har jag pratat mycket i telefon. Människor har ringt från kors och rvärs och mailboxen svämmar över. Bloggen slog rekord i läsare (om man frånser den veckan då jag publicerade ut bilderna på Mia Eriksson, och hamnade överst på Expressen).  Alla, men speciellt ett samtal och mail har gjort mig väldigt glad idag. Därför delar jag det med er. Samtalet kom från Susanne. Modern till min son Robin som är 10 år och inleddes, "Jag har läst din blogg idag, vad fan håller dom på med?". Susanne och jag möttes (hmm 91 eller 92...), förlåt mig kära du..men du vet ju att jag inte har ditt kalenderhuvud.

En riktig mamma har rest sig i protest


Jag var nyinflyttad från Östersund och började kurtisera den snygga ekonomiassistenten på firman brevid. Det visade sig bli ett långt och tjurskalligt kurtiserande som till slut gav resultat. Exakt hur länge det varade eller hur länge vi bodde tillsammans vet jag inte heller exakt, men totalt var det väl ca 7 år? Om ni hade känt Susanne så hade ni förstått min föriktighet med att nämna siffror för henne. Hon rättar en på sekunden om det inte stämmer. Barn längtade vi efter båda två, men det kom inget. Svärfar började dra skämt om "luftpistoler" på familjeträffar...men det är sånt man får ta.

Kanske kände nauren på sig att "den här snubben är inte mogen för det än". För det var jag inte. Jag var inte mogen för fem öre. Jag var inte mogen för något kärleksförhållande heller. Jag hade inte ens en aning om vad det var? Men så kom Robin till slut, när vårt förhållande redan var sprucket och sönderslaget. Mitt första taffliga försök att bilda familj var därmed förstörd. Men efter att dom första känslorna lagt sig så gick samarbetet med barnet bara bättre och bättre. Idag har jag en kontakt med Susanne som jag inte hade då vi levde ihop. Jag har lärt mig att prata.

Förstår ni inte att mamman hittar på?


Idag är Robin 10 år. En glad, väluppfostrad, poulär, intelligent, snäll och väldigt kärleksfull kille. Susanne och jag var överrens om gemensam vårdnad och att boendet skulle vara hos henne. Så har det också sett ut sedan dess. Robin
kom varannan helg, och jag har gjort så mycket jag har kunnat för att ge honom allt som jag vill ge. Även om tiden ofta varit knapp så tror jag jag har lyckats ändå, för jag ser mycket av mig själv i honom nu. Han kommer numera hit så ofta han kan, och han har också varit med de allra flesta helger då jag har haft min dotter.  

Lång historia kort. Susanne har idag skrivit ett mail till familjerätten och barn & Omsorgs chef, som jag härmed postar ut i sin helhet här på bloggen. Om det finns fler som av en händelse skulle vilja följa hennes exempel så är adressen:

Expeditionen Utredning barn & ungdom Telefon: 0300-83 48 89 eller 0300-83 51 07, Verksamhetschef Abdalla Said Telefon: 0300-83 42 97 Besöksadress: Varlavägen 4 i Kungsbacka E-post: abdalla.said@kungsbacka.se

Susannes brev:


Hej, Jag heter Susanne, jag är mamma till Joakims son Robin. Jag måste medge att jag blev mycket förvånad, ledsen och upprörd när jag fick reda på att socialtjänsten i Kungsbacka har anmält Joakim Ramstedt för sexbrott mot sin dotter.  

Jag blev mycket förvånad redan när Ni på familjerätten inte tyckte att Joakim var en lämplig vårnadshavare, utan att ens pratat med mig, då vi har en son tillsammans och har gemesam vårdnad om honom och har haft det nu i snart 11 år, umgänget med Robin har Joakim skött bra, förstår faktiskt inte vad Ni anser skulle vara för fel på honom.
a real mother

Helt uppenbart är att ni har gått på mammans lögner och fabrikationer. Jag har själv sett Joakim med sin dotter, han brukade hämta henne först (innan Ni stoppade det) för att sedan komma och hämta Robin. Måste säga att Xxxxx alltid verkar väldigt glad över att tillbringa helgen med sin bror och pappa. Detta har gått på tok alldeles för långt och måste stoppas nu! Innan det är för sent. 

Förstår Ni inte att mamman hittar på? Om det är någon som har utnyttjat barnet är det mamman och inte Joakim. Jo det händer faktiskt att kvinnor gör det, särskilt när de själva varit utsatta. Det är ju allmänt känt att sexbrottslingar varit offer själva, dock brukar detta faktum bara tas upp när det gäller män. Med detta uttalande anklagar jag inte mamman alls, menar bara att det är lika troligt i så fall. Antar att mamman kommer att säga att jag är blind och galen och alltid har varit det, när ni visar detta för henne, vilket ni säkert gör. Och då vill jag att hon och ni ska veta att när man nekar sin dotter att hänga upp en tavla i sitt rum som hon tycker är jättefin, och har gjort själv tillsammans med sin pappa då är man grym och elak! Detta är barnmisshandel i mina ögon!  Borde vara det i era ögon med, fattar inte varför ni inte ser det.

Har ni inte utbildning för att sköta sådana här ärenden? Förlåt, vill inte vara otrevlig, men vad gör ni? Jag känner att jag behöver engagera mig mer nu, då detta senaste påstående även påverkar min son. Nu är han orolig för sin pappa och vad ska jag säga till honom, att det blir bra?. Ni har ju tydligen redan bestämt er. Jag har ju ansvaret för att han ska må bra och det är inte lätt när ni försvårar det hela tiden. Jag finner det också märkligt att ni inte kan tillgodose Joakims önskemål om ett enskilt möte.

Jag vet att Joakim har skrivit ett brev där han vädjar till er att hjälpa hans dotter, att utreda mamman också eftersom situationen med henne blivit ohållbar. Med tingsrättens yttrande i bakhuvudet där de: funnit att modern ljugit och polisanmält utan grund, och detta då i samförstånd med sin mamma, Ranjas mormor. Stackars lilla flicka som luras att tro att hennes pappa är dum och farlig för henne (mina ögon tåras av medlidande när skriver detta), vad ska hon tycka och tro om er och sin mamma om detta får fortsätta pågå? Hon kommer att känna sig sviken av alla, inkl sin pappa som ändå inte gjort något fel!


KKKJag lider verkligen med Xxxxx nu som varken får träffa sin pappa eller bror. Och varför det, jo för att hennes mamma är övertygad om att alla män är farliga bestar och att ni är så lättlurade att ni inte klarar av att göra ordentliga och realistiska utredningar. (Förlåt igen) men jag klarar inte längre av av se på när denna misshandeln av Xxxxx pågår.  

Här är min syn på mamman: Från början när hon och Joakim träffades, så var hon med två-tre gånger när Jocke hämtade Robin. Senare följde hon sällan med. Hon kom aldrig på Robins födelsedagskalas, hon svarade inte inte på telefonen när man ringde, när Ranja var nyfödd fick inte Robin komma dit: "för att han var för stökig" då var han 6 år, dessutom har stökighet aldrig varit ett problem med Robin. Det var bara mamman som var överkänslig. Och om Joakim hämtade Robin så åkte hon hem till sin mamma med Ranja. Hon tvingade alltså Joakim att välja mellan dem och hans son. Vad säger det er om en förälders toleransnivå? Hon klagade väldigt mycket på Robin och hans attityd mot "henne" han var 6 år och hon hade haft möjlighet att lära känna honom sedan han var runt 4 år. Vid den åldern är barn inte så svåra om man vill lära känna dem. Jag är mycket medveten om att jag är partisk i fråga om Robin. Men.. svår har han aldrig varit. Tvärtom har han lätt för att prata med människor. En kopia på kännedom på detta brev skickas samtidigt till Joakim Ramstedt. Väntar med intresse på Ert uppriktiga svar. Med vänlig hälsning

Susanne "


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Farsor ska inte mopsa sig. Daddy anmäld för sexbrott

Kategori: Jämställdhet

let them trySå släpptes till slut atombomben. Det verkliga massförstörelsevapnet i socialtjänstens arsenal. Dom falska övergreppsanklagelserna mot en far. Denna missil har dom nu avfyrat mot mig. Vilka dom? Ja det är socialtjänsten som har anmält mig, men mamman hukar sig fegt där bakom deras kjolar. Hånleende som aldrig förr.

Min skriftliga anmälan till familjerätten, där jag tydligt visar att det skäl att oroa sig över hur vårt barn behandlas, (finns att ladda ner här) vändes istället emot mig. Det var när jag till slut inte såg något alternativ än att lägga min och dotterns framtid i händerna på familjerätten. Det var då jag istället möttes av den moteld som nu regnar över mig. Mitt påskumgänge med mitt barn saboterades medvetet av både rektorn för ett daghem och dennes chéf, trots att jag hade domen i handen och visade upp den. Vid ett samtal strax efter som också är inspelat bekräftar mamman att hon vet exakt hur många dagis jag besökt. kärringarnas djungeltrumma är otroligt effektiv får man ändå säga. Och jo så länge gammelmedia tar sig rätten att skriva snuskgubbe i sina rubriker, så kommer jag att ta mig rätten att använda ordet kärring. Dock endast då det verkligen är motiverat. Annars föredrar jag "käring" som är ett mycket finare och mer kärleksfullt ord tycker jag.

Men vad hade dom den 2 April för skäl att medvetet sabotera ett umgänge bestämt av domstolen? Jag kan inte se något annat än att socialtjänsten i Kungsbacka redan då hade informerat dagisets personal om att det förelåg misstankar om att fadern är pedofil och incestuös.  Där går jag omkring som en idiot och viftar med en dom, medan alla dagistanter får skrämslag och genast börjar rabbla rutinerna i skallen.

Idag publicerar jag en inspelning här på min blogg. Den är inspelad i tidigare i år. Konversationen äger rum här hemma i mitt kök och de närvarande är min dotter, min son och jag. En dotter som jag alltså påstås ha utnyttjat sexuellt på något sätt?? Hade hon då uttryckt sig så som hon gör här? Denna inspelning borde vara nog för att ifrågasätta mammans trovärdighet. I och för sig borde den redan utan denna inspelning vara satt under stort tvivel, efter att tingsrätten redan en gång funnit att modern ljugit och polisanmält utan grund, men det räcker inte för socialtjänsten i Kungsbacka. Då jag bett om ett enskilt möte för att visa upp de bevis jag har, så har jag nekats detta. Dom har inte kontaktat mig alls, pratat med mig, frågat något...nada..zipp..noll. Kanske dom tänker att denna skräckbehandling ska möra upp mig lite, men inte den här farsan. Den här gången valde dom fel unge att ge sig på.



Jag kommer nu att börja granska varenda en av de människor som är inblandade i det brott, som just nu med myndigheternas goda minne begås mot min dotter. Jag kommer att begära ut varenda offentlig handling om dom. Om dom driver företag kommer jag att begära ut deklarationer och årsredovisningar. Den dag dom slänger mig i fängelse kommer hela historien och alla uppgifter att ligga klara för publicering på en server som myndigheternas långa fingrar inte kommer att lyckas släcka. Med lite tur och hjälp från mina vänner och läsare kommer sedan länken att spridas på bloggar och hemsidor. Hela den smutsiga byken som familjerätterna gömmer bakom sina paragrafer kommer att bli svårare för dom att fortsätta dölja efter det. Dessa livsfarliga gestapolikande hemliga barnstjälande "domstolar" måste STOPPAS NU!!  Nätet är det enda sättet. Min historia kommer aldrig att granskas av någon stor tidning eller TV kanal. Och även om dom gör det så hjälper det inte mycket. Läs tex "Hur kan man tiga sig till enskild vårdnad?" (AB). Människor tror inte på oss, men kanske om dom får se med egna ögon? Det är allt jag kan göra. Rättssystemet i vårt jämställda paradis spottar mig i ansiktet, kallar mig patriark, och pedofil samtidigt som dom kräver att jag ska ta det ekonomiska ansvaret för mitt barn. När jag efter över tre års kamp försöker anmäla de brott som begåtts mot mig, så stämplas jag som rättshaverist. Men mina bevis ska dom inte lyckas begrava bakom sina sekretessstämplar som dom gjort med många oskyldiga pappor förr. Läs den helt fantastiska historien om Bo Larsson t ex. Sen är det ju inte alltid det räcker med bevis, viket ju tydligt framgått av hela "sanningen om gömda" skandalen. Men fler väcks hela tiden ur sömnen. Man vänder inte en oljetanker på en femöring. Jag får hoppas att alla mina inlägg och artiklar trots allt skänker mig en viss trovärdighet som part i den här vansinniga historien.

Socialsekreterare ute i landet som ser detta, och liksom jag tycker det är barbariskt måste våga ställa sig upp och vittna. Polisen måste sluta hymla om de stora antalet falskanmälningar som stjäl mer och mer av deras dyrbara tid.
Bo LarssonsSocionomer ute på behandlingshemmen måste börja ifrågasätta om barnen som slussas ut till dom via socialtjänsterna verkligen behövar "vårdas" och socialtjänsten måste reformeras och sättas under en fungerande granskning snarast. Denna myndighet som snart stjäl hela vår statsbudget måste rivas och byggas upp på nytt. Men framförallt måste du som läser detta oavsett vilken sida du står på, oavsett vilket kön du har, oavsett vilken hudfärg eller sexuell läggning, börja fråga dig om den världsbild du har fått inplanterad i skallen verkligen är sann. Är verkligen män våldsammare än kvinnor? Är pappor verkligen farligare för barnen än mammor? Är det verkligen rimligt att döma människor till fängelse utan bevis? Är det verkligen jämlikt att ha lagar som endast gynnar det ena könet, på bekostnad av det andra?


Jag tänker inte ge mig. Jag tänker inte avsluta mitt jobb som far med att endast efterlämna en lite notis på en nyhetssida. Jag kommer att kämpa för mitt barn tills det är för sent. Efter det kommer jag att kämpa för att riva ner kulisserna dom har satt upp runt oss för att få stöd för sin vansinnespolitik. Jag kommer att vara en nagel i ögat på dom jävla monster som sätter pengar och makt före människoliv. Jag tänker inte vila förrän dom står nakna i strålkastarskenet i all sin uselhet och skam. Den dagen kommer jag att kräva ersättning av staten för de år av min dotters liv som dom förstört med sina tyrannlagar. Att stjäla mitt barn kommer att bli en stor förlustaffär för staten i slutänden. Jag vilar inte förr.

Vet inte om någon missat nyheten i Expressen om barnen som togs om hand av socionomerna i småland och placerades på ett av alla dessa mycket lönsamma HVB hem som poppar upp som svampar i skogen. Mamman som var handikappad hade ensam vårdnad om barnen. Dvs enkla offer för socialen. Bara att plocka. Om pappan förtäljs ingenting utom att han redan tidigare hade avpolliterats. Den officiella versionen är dock alltid att han svikit och inte brytt sig. Nästa gång någon drar den ramsan för dig, stanna upp och reflektera ett tag. Fråga dig, är detta verkligen sant?
Här är ytterligare ett färskt exempel på hur myndigheterna dödar våra barn, och hur vi luras att hjälpa till. Den här gången hade dom ingen 42 årig nerknarkad man att skylla på så nu lovar dom istället tätare kontroller.  Hur länge ska detta få fortgå? Hur länge skall ni tiga? Ni som vet, ni som ser? Hur många fler barn måste offras innan fler reser sig upp i protest? Hur många fler barn tycker ni att vi kan låta gå under, medan vi funderar på om det jag skrivit spaltkilometer om verkligen kan stämma? Var är mammorna? Dom kloka som älskar barn på ett sunt sätt. Ni behövs om vi skall lyckas vända det här. Männen är oftast allt för nertryckta och domestiserade för att varken se eller bry sig innan det är för sent. 

Vansinnet fortsätter ännu en dag. Våra barn skriker på hjälp, men vi håller för öronen. Säkrast så.....



"daddy"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Kan någon jurist förklara?

Kategori: Pappa

justiceVarför det inte går att anmäla min motpart för brott?
Jag har inte sett eller hört från mitt barn sedan söndagen den 22 Mars. Det var samma helg som jag skickade in min anmälan om oro för barn till familjerätten, som jag kände på mig var det en dålig idé. Dom såg detta mail tydligen inte på samma sätt som de flesta andra, för att strax efter meddelades att (citat) Dom nu skulle utreda hur Rania har det hos mig? Och nu i 6 veckor och 4 dagar så kör dom utmattningsmetoden. Det är när dom hotar med mystiska anmälningar och utredningarnar som skall bara drabba dig!, sen lämnar dom en på grillen i månader utan att säga nåt mer. "inom kort" lovade dom på telefon. Snart 7 veckor sen...är det inom kort?

För en vecka sedan gick jag till polisen för att se vilka av alla brott jag och dottern utsatts för som gick att anmäla. Min lista bestod av följande: Egenmäktighet med barn, falsk tillvitelse,  förtal,  Grovt tjänstefel, Kidnappning alt. människorov,  Medhjälp till kidnappning, myndighetsmissbruk, ofredande , olaga frihetsberövande, olaga tvång, osant intygande, urkundsförfalskning, ärekränkning ,övergrepp i rättssak, lögn under sanningsförsäkran, samt barnmisshandel.


Efter att de två polismännen med pannorna i djupa veck slagit i diverse böcker och paragrafer, samtidigt som dom sa hmm... och öööh...och gned sina hakor, så kom man slutligen fram till att....ja...jo...förtal är det väl...kanske..Alltså nekades jag att anmäla mamman för "egenmäktighet med barn", vilket är ett brott, med ett straffvärde på 4 år, och trots att preskriptionstiden inte gått ut.

Jag nekades att anmäla falsk tillvitelse. 7 § Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller
manbashingannan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader." Att inför laga rätt påstå att jag missbrukar akohol, att jag är psykiskt sjuk, farlig, hotfull och aggressiv i syfte att separera mig från min föräldrarätt, är inte detta falsk tillvitelse? Hennes morsa Dvs mormor har to m påstått att hon fruktar för dotterns liv, som om jag skulle vara någon jävla mördare? Jag har aldrig höjt garden sen jag var 15 år, och dom gångerna innan det kan man nog säga att jag oftast fick mer än jag gav. Detta var helt faira fighter mellan två män, liknande den du ser i varenda hockeymatch i slutserien.. Men sedan dess har jag inte höjt handen mot någon, varit hotfull eller aggressiv mot någon alls, varken kvinnor eller män och bara tanken på att någon rör mina barn gör mig lika förbannad som de flesta andra. Att skada någon varken psykiskt eller fysiskt är mig helt främmande. Det är helt enkelt inte jag. Detta lyckades mina vittnen övertyga tingsrätten om. Bl a annat mamman till min son som känt mig i 16 år nu.

Jag nekades att anmäla  myndighetsmissbruk. Inte vet jag vad det står i den lagen, men det är exakt det jag har blivit utsatt för. Vad ska man annars kalla det? Familje"rätt"? Social"tjänst"  Individ & Familje"omsorg"? Jag har varken fått någon rätt, tjänst, eller omsorg. Jag har blivit behandlad som något katten släpat in. Sedd på med kallt förakt.
feminism scare tacticsKidnappning / människorov samt medhälp till kidnappning gick naturligtvis inte heller. Men att olovligt föra bort ett barn, vägra släppa det och ställa en massa krav för att man ska få träffa offret nån timme eller två. Vet inte men det låter rätt mycket som kidnappning för mig. Speciellt när det är mitt barn det gäller. Dom hade inte hunnit ta vårdnaden av mig ännu då detta skedde.

Ofredande menar jag att man blir utsatt  för, när  varje gång man möts, eller talar i telefonen blir utskälld, kallad namn som idiot, dåre och annat. Speciellt illa är det när det sker framför vår dotter som då ofta börjar gråta av rädsla. Också att det minst måste vara ofredande. Jag tycker att det faktiskt borde gå under barnmisshandel, för det är vad är. Men det tyckte inte polisen.

Grovt tjänstefel borde det väl vara att inte lägga ens tid på att läsa anmälningar som kommer in. Samt de bilagor som medföljer. Min handläggare sa på en direkt fråga : "Har du ens läst vad jag skrivit?" att "Njaa, det var ju väldigt mycket text" (5 sidor)?! "Har du läst domen som jag bifogade då?", "Nej det har jag inte"?!.  När jag till slut blir frustrerad av hennes ovilliga attityd så frågar jag "Vafan är det ni vill att jag ska göra, skaffa bröst?" Så säger hon (och den här är fin) "Men varför förlorade du vårdnaden den första gången"?!!. Hon har inte ens brytt sig tillräckligt för att läsa de förra handläggarnas utredning. De hade dom kunnat göra rätt snabbt. Den var tunn och mest full av en massa bladder, men slutade som vanligt. Vi kan inte se annat än att  pappan i och för sig också är en lämplig föräldern, men vi rekommenderar enskild vårdnad för mamman. Tätare kontakt bla bla bla...Dom sekretessbelägger uppgifter för mig samtidigt som dom bryter mot tystnadsplikten mot mamman. Jag skulle kunna skriva om deras tjänstefel hela natten, men vad är vitsen?
fathers
Olaga tvång och olaga frihetsberövande anser jag att det är att hindra sitt barn från sitt lagstadgade umgänge med sin far. Eller om Dottern ständigt nekas att få tala med pappa, eller nekas att enligt egen önskan få stanna en dag extra ibland. 3 dagar i månaden om man räknar bort all restid och annat är åthelvete för lite.
 
övergrepp i rättssak borde hon ha anmälts för samt även för trakasserier mot ett vittne. I en paus i förhandlingarna flög hon på den kvinna som arbetet som övervakare åt mig och barnet, och skällde ursinnigt på henne för att hade "vittnat fel". Hon har även efter rättegången trakasserat vittnet och detta har socialen sett från början till slut..,osant intygande, urkundsförfalskning, ärekränkning , lögn under sanningsförsäkran, handlar om de lögner hon skrivit om mig och som upprepat som en papegoja vid varje förhör. Alltihop är lögn, och trots att hon inte vittnar under ed så vill jag minnas att hon vittnade under sanningsförsäkran som enligt en rådman jag talat skall också gå att polisanmäla.

Det enda brott dessa två poliser i hela denna lista kunde tänka sig att anmäla var för förtal pg a att hon mailat journalister och skrivit  en massa BS om mig och även på ett öppet forum på internet. Det intressanta är att idag fick jag två brev i posten. Ett från polisen som bekräftar att anmälan är registrerad och ett från åklagaren som meddelar mig att förundersökning inte inleds. BÅDA PÅ SAMMA DAG! Ibland skipas rättvisa snabbt som fan i vårt land. Ibland kan man få vänta på den till helvetet fryser till is.

Nån juridiskt bevandrad person här som kan rådge om det ovanstående. Vem har rätt, jag eller poliserna? Dom verkade inte direkt stensäkra på saker och ting. Att en man kommer och vill anmäla en kvinna hör väl inte till vanligheterna kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Änglar och demoner

Kategori: Jämställdhet

misandryDen debatt som rasat på denna blogg sedan jag skrev mitt förra inlägg har gjort underverk för mina besökssiffror. Så ni som försöker bekämpa min blogg genom att lägga ord i min mun och kalla mig mansgris och kvinnohatare mm, har enbart lyckats med att få fler att hitta hit. Signaturen "Johan" slog omedvetet huvudet på spiken i sin kommentar där han skriver:

Vakna Daddy! Det här handlar inte om dig. Tänk efter lite. Hade du kunnat ta din dotter och bara fly? Om du hade gjort detta, hade du då insett att av ett beslut man tar så blir det konsekvenser. ex: man förlorar sitt jobb, man kan förlora rätten att helt få träffa sitt barn, man riskerar fängelsestraff. Eller hade du beskyllt mamman för att det var hennes fel att du kidnappade barnet, eller att det var mammans fel att du förlorade jobbet eller hamnade i fängelse? Hade beslutet att kidnappa barnet varit hennes fel? Jag tror att du är vettig nog att kunnat förutse dessa konsekvenser som kan bli då man sätter sig över lagen och kidnappar sitt barn och jag tror att du är man nog att du hade kunnat ta ansvaret och konsekvenserna för ditt felaktiga handlande istället för att lägga över det på någon annan och söka sympati och gnälla på internet. Andrew ger Mia skulden för allt, hennes fel att han kidnapppade Thor , hennes fel att han har förlorat allt han byggt upp under 18 år (vad det nu än är han byggt upp, kan ju inte ha varit särskilt stabilt ändå eftersom han förlorade det så lätt), hennes fel att han "förlorat" Thor... Hur kan detta vara Mia's fel? Är det Mia's fel att interpol har en efterlysning ute på honom? Eller är det en konsekvens av hans felaktiga handlande? Det är orimligt och endast ett patetiskt och desperat försök från Andrew's sida. Sedan att han inte ens inser att hans agerande var fel, att han skulle kunna göra det igen och dessutom förvägra Thor rätten att träffa sin mamma igen eller iaf. under minst 18 år. Vakna!!!

Johan. Jag har aldrig kidnappat mina barn. Det har däremot deras mor som trots gemensam vårdnad, och utan min vetskap eller mitt godkännande förde bort vår dotter till en annan kommun. Detta är ett lika stort brott mot haag konventionen som Andrew gjort sig skyldig till. Men i Sverige så skiter man fullständigt i dessa brott. Istället hjälper man brottslingarna med hemlig identitet, inskrivning av barn på dagis och skola på den nya orten. Ju längre en förälder klarar att hålla barnet separerat från den andre föräldern ju mer ökar deras chans att få enskild vårdnad, vilket var just vad min dotters mamma belönades med för sin brottsliga gärning.

Jag som däremot är oskyldig till något som helst brott, och har ett helt rent register, jag har som du skriver, förlorat mitt jobb, jag har en dom på umgänge, men den struntar mamman högaktningsfullt i, alltså har jag inte längre rätt att träffa mitt barn. Jag riserar att åka i fängelse, då jag enligt uppgift från mamman är polisanmäld och under utredning från socialen. Denna startades för snart en månad sedan och jag har fortfarande inte hört ett pip, därifrån eller fått någon information om vad som händer.

Och Johan, en sak till..Ja det är mammans fel att jag förlorat jobbet och att jag riskerar att åka i fängelse. Jag har en hel lista med brott som jag och mitt barn utsatts för. Det enda jag kunde rapportera var offentligt förtal. Mamman har säkert en lika lång lista, och varenda punkt på den kommer förmodligen att utredas. Under tiden så får mamman gott om tid att ytterligare alienera min dotter, vilket är hela vitsen med dessa charader.

Visst finns det både änglar och demoner i mänskliga skepnader. Problemet med den svenska synen på jämställdhet är att man könsindelar de två. Kvinnan hamnar automatiskt i ängelfacket, medan mannen oftast hamnar i det andra.
När vi får se nyheter om kvinnor som Christine Schurrer som kallblodigt mördat två barn och sedan ännu kallblodigare
jämlikhetvägrar att erkänna detta så reagerar vi med misstro....Nä men inte kan väl en kvinna ha gjort detta...Ändå så vet vi att all internationell statistik visar attkvinnor står för en majoritet av både barnmord och barnmisshandel. Eller vet vi det? Ni som följt denna blogg ett tag vet ju det, men förmodligen inte så många andra. Det tillhör ju det förbjudna samtalsämnet. Manliga änglar och kvinnliga demoner.

Jag är vaken Johan. Det har jag varit sen den dagen då familjerätten tog vårdnaden av mig trots att jag hela tiden varit den som visat återhållsamhet och ansvar. Däremot tycks de flesta svenskar lugnt sova vidare trots att vårt skepp är på väg att sjunka. Det är därför jag lägger ner detta arbete, vilket jag också tydligen måste poängera, helt ideellt och utan bindningar till någon organisation eller parti. Det har jag gjort sedan i Oktober, ofta lägger jag mycket mer än en heltid på detta och får därför offra mycket. Vad gör du själv i kampen för sann jämställdhet?

Det enda jag kräver är att jag och min dotter skall få vår lagliga rätt till en nära och god kontakt. Det står i föräldrabalken, det står i barnkonventionen och det står i EUs konvention om de mänskliga rättigheterna. Detta nekas jag, och för att jag efter år av sökande börjar se att detta är ett mönster som går igen i alla de länder som låtit radikalfeminismen koppla ett grepp på samhällsstrukturen så har jag svårt att bortse från den i mitt tycke självklara slutsatsen.  Dessa brott som begås mot framförallt pappor, för så är det, varför ens försöka att förneka det, när t o m SCB's statistik är glasklar. MEN även mammor drabbas. Dom riskerar dock inte fängelse för att dom mopsar sig och kräver sina mänskliga rättigheter. Det gör däremot papporna.

Ingen längtar mer efter ett slut på det här kriget mellan könen än jag. För det är helt förödande för Sverige och dess innevånare. Jag har aldrig förespråkat något annat än jämställdhet och rättvisa på denna blogg. FÖR ALLA. Men för det krävs det att vi först ser orsakerna till orättvisorna, och de lögner och det bedrägeri som lett oss dit.  Jag röker ingen fredspipa förrän sveriges lagar gäller även för mig. Oavsett om jag råkar vara man eller kvinna. Dit verkar det fortfarande långt.

PS. Min länklista har försvunnit, efter att jag under omdesignen av bloggen lyckades fucka upp hela kodmallen och fick göra en total återställning. Jag skall ta tag i det snarast och sätta upp den igen. Det var ändå dags för en översyn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,