Sverige är ingen rättsstat
Kategori: Jämställdhet
Om man söker på ordet rättsstat på Wikipedia kan man läsa följande.
En rättsstat är en stat där rättssäkerhet råder. Definierande drag är självständiga domstolar och en exekutiv makt som verkar inom ramen för skrivna lagar. Rättsstaten kan även beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten själv eller övergrepp från staten. som antagits genom en etablerad procedur. Ordet myntades av Robert von Mohl som motsats till polisstat.
En rättsstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk. Däremot behöver detta regelverk inte uppfylla några särskilda krav på att vara demokratiskt eller rättvist. En demokrati förutsätter således en rättsstat, men en rättsstat behöver inte vara en demokrati.
För att säkerställa frånvaro av godtycke i behandlingen av den enskilde ställs vanligen vissa mer preciserade krav på en rättsstat. Exempel inkluderar att den anklagade i en rättegång betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats och att rättegångar skall vara öppna.
Bevis är inte nödvändigt för att straffa människor i Sverige
Delar av följande stycke är lånat från en artikel skriven av rådman Bo Severin i Svensk Juristtidning. Denna artikel publicerades redan 1997. Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för bedömning av sexualbrottsmål (se bl a NJA 1993 sid. 446 och 1991 sid. 83) öppnar möjligheter för domstolarna att döma till ansvar enbart på anklagelser om annan bevisning saknas och det även om målsägandens version lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning av målsägandens trovärdighet."Trovärdighet" är inte något alla människor har. Det är något vi skänker till andra människor i den utsträckning vi tycker att dom förtjänar det. Liza Marklund är ett aktuellt exempel som, fortfarande av tidningen Expressen samt diverse människor som tycker det hon gjort mot barn är ursäktligt, fortfarande erhåller ett stort förtroendekapital. För oss andra som tar begreppen "sanning" och "barns rättigheter" på större allvar är detta obegripligt.
Här följer ett autentiskt avsnitt ur ett förhör som av svenska så kallade "barnutredare" hållit med en 15 årig pojke. Bakgrunden är att en ung kvinna till sina terapeuter under en tidsperiod först sagt sig tro, sedan ha hört samt slutligen ha sett att pojken, hennes bror, blivit utsatt för övergrepp. Pojken förnekar vid förhöret att han skulle ha varit offer för övergrepp.
Förhörsledaren: ”Ja men hur kan du påstå att du vet att hon (systern) ljuger! För om det är så att det här har hänt, så är det alla gånger en sån upplevelse för dig så det finns vissa mekanismer i kroppen och i hjärnan som gör att man förtränger sånt här. Utan att man kan hjälpa det så ser kroppen och hjärnan och hela vår mekanism till att vi förtränger, vi glömmer bort en sån här händelse.
Har den hänt så kan den vara fördold i minnet och som gör att du inte kan minnas det här i dag. Det är helt förklarligt i så fall. För att vi fungerar på det viset vi människor, att är vi utsatta för en traumatisk som det heter med fint ord, en traumatisk händelse, någonting som är väldigt starkt och påverkar oss och som är hemskt att uppleva. Då ser kroppen till att förtränga den. Hjärnan ser till och alla våra mekanismer ser till att vi plockar in den i ett fack någonstans och gömmer den. Och sen krävs det mycket för att kunna plocka fram den. Men den finns kvar minnesbilden utav den fast du inte är medveten om att den finns den minnesbilden hos dig. Så ser forskare och annat på det här problemet va. Så att jag vet inte om du riktigt kan säga till 100 procent att med säkerhet att det inte har hänt.
Om det inte kan vara så att du, du har varit utsatt för det men att du har glömt det. Du har inget minne utav det idag. Men då gäller det ju för dig och för oss att hjälpas åt att plocka fram den här minnesbilden. För den kommer fram rätt vad det är ändå. Och kanske kommer fram i ett sånt tillfälle där du inte önskar att det ska komma fram. Och det är därför jag försöker med hjälp utav (din systers) berättelse få dig att få tag på den här minnesbilden. Att minnas det här innan du bara slår ifrån dig och säger att det inte har hänt. Därför att det är så otroligt att det skulle ha hänt. Innan du gör det så tänkte jag att vi tillsammans just med hjälp utav (din systers) detaljer av vad hon ser skulle kunna få dig att hitta en tråd att minnas det här som hon påstår sig ha sett då.
Är du med på det att vi försöker så?”
Tror ni detta är ett enstaka skräckexempel på en förhörsledare som uppför sig oproffessionellt och klantigt? Tänk igen. Den citerade förhörsmetodiken har de senaste tio åren lärts ut på poliskontor, daghem och socialbyråer. Det har orsakat oriktiga inplanterade minnen och oriktiga fällande domar. Tragedier för de dömda men också för målsägandena det vill säga barnen. Ett antal sådana fall finns belagda.
Sveriges domstolar: Vi är en stabil aktör i demokratins tjänst
Detta kan man läsa om man idag gör ett besök på hemsidan http://www.domstol.se.
"Domstolen är till för medborgarna. Den agerar med respekt för individerna och med makt att bestämma straff och lösa tvister. Domstolen är en stabil aktör i demokratins tjänst i det mångkulturella och mångfacetterade samhället. Den är det självklara forumet för tvistlösning..."
Såsom vi kan läsa på Wikipedia så förutsätter en demokrati en rättsstat. Sverige är idag ingen rättsstat, utan börjar istället likna en polisstat där myndigheter tar sig rätten att splittra familjer och godtyckligt fängsla människor (män) med eller utan dom. Ett land där vi låter socionomer utan kunskaper om barn allsmäktigt sitta till doms över barns hela liv och framtid. Ett land där vi upplåter till politiker utan juridisk utbildning döma människor till långa fängelsestraff enbart på deras bedömning om vilket av vittnesmålen som anses trovärdigt. Ett land där barns rättigheter systematiskt kränks för att dom inte passar in i statens feministiska vanföretällningar.
Varje dag matas vi med nya "sanningar"
Siten Crimenews meddelar att skadeståndsmålet mot svenska staten i fallet Catrine Da Costa börjar idag. Fallet är unikt. Inte bara för att det utgjorde startskottet för den hetsjakt på män och fäder som har fått pågå sedan dess. Utan också för att man i detta fallet lyckades straffa personerna samtidigt som man friade dom. Straffet gick heller inte att överklaga. Hela historien kan man läsa i boken "Döden är en man" av Per Lindeberg.Domstolen friade både läkaren och obducenten från mordet på Catrine Da Costa. Däremot fälldes dom för själva styckningen. Ett brott som vid det tillfället var preskriberat. Domstolen ansåg att vittnesmålen om själva styckningen var...just det "trovärdiga" och att det var troligt därför att läkarna begått denna handling. Därmed fick aldrig dessa båda män aldrig tillbaks sina läkarlegitimationer. Men eftersom detta inte var domen i sig, som ju friade, utan endast stod i de så kallade domskälen gick detta domstolsbeslut inte att överklaga. Varför skulle man förresten överklaga en friande dom i ett mordfall?
Nu kräver läkarna 40 miljoner kronor i skadestånd. Och om det funnes någon rättvisa hade dom fått det på stående fot. Men nu skall detta först avgöras av...japp domstolen. Jag är inte alltför optimistisk å deras vägnar. Hur skall domstolen kunna utdöma detta skadestånd och samtidigt försvara sin fortsatt pågående vidriga hantering av rättvisan i dessa fall?
Huvudvittne i rättegången var allmänläkarens före detta fru. Hon sa att hennes dotter berättat om styckmord och ritualer. Barnpsykiatern Frank Lindblad ställde sig bakom fruns påståenden och vittnade även i tingsrätten. Mer behövdes inte.
Denna metod att via domstolarna dela ut straff och döma människor trots att vi blivit friade i polisutredningar används fortfarande flitigt. Särskilt i mål där det handlar om sexualbrott mot barn. När någon blir anklagad för detta brott svartnar det i ögonen på människor som jobbar i rättsapparaten. Poliser, åklagare, socialsekreterare, BUP psykologer, rådmän och nämndemän kan inte vänta till dom får sätta odjuret i fängelse. Ingen stannar och frågar sig, kan denna anmälan vara falsk? Kan det finnas motiv för den anklagande att göra denna anmälan? Ingen. Ändå visar en nyligt gjord undersökning ifrån det Holländska chefsåklagarämbetet att 95% av alla anmälningar om sexbrott mot barn i samband med vårdnadstvister var falska. I Sverige görs inga sådana undersökningar. Här förbjuder vi istället människor från att berätta sanningen.
Såsom Uppsala universitet gjorde då man makulerade forskaren Max Scharnbergs bok om Södertäljeflickan. Fallet som ROKS chefsideolog Eva Lundgren byggt hela sin karriär på. I henns bok "la de yngste komma till meg" beskriver hon manliga satanistsekter som ägnar sig åt ritualmord och kannibalism. Beslutet att censurera Scharnbergs bok har kritiserats av forskare över hela världen, men nu släpps den på internet. Boken kan laddas ner och läsas här http://www.yakida.se/max/index.html
Rådmannen och kvinnolobbyn
Det ni ser på denna bild, som är tagen av mig med mobilen på bokmässan i Göteborg i år, är en representant ur Sveriges domarkår (mannen i grå kostym) och en representant från ROKS (riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige). På mässan kallade man sig dock "Sveriges Kvinnolobby". Jag smög mig efter att ha tagit bilden närmare för att kunna lyssna på samtalet. Rådmannen föreslår ett närmare samarbete mellan domstolarna och ROKS. "Vi kan söka bidrag från BRÅ, vi kan säkert få loss ett par miljoner" säger han bland annat.
Dom som vet vilka extrema och fanatiska människor som ryms i den rörelsen förstår också vad detta innebär. Ytterligare dråpslag i kriget mot papporna skall delas ut.
Redan nu skiljs pappor och barn i en skrämmande takt och det blir bara värre. För er som läser detta och ännu inte råkat ut för "barnbeskyddarna" i vårt samhälle, låter detta kanske helt vansinnigt. Jag skulle nog själv tyckt detsamma för fyra år sedan. Jag och mitt barn har sedan dess varit i klorna på dessa varelser. Ju mer jag har kämpat för mina barns rättigheter desto hårdare har jag motarbetats.
Idag efter fyra års tortyr har jag inte kommit ett enda steg närmare att lyckas ge mitt barn dom rättigheter som hon garanteras i lagen. Detta trots att jag har bevis för hela den ruttna process som mycket troligt har skadat henne för livet.
Dahlström bara toppen på ett isberg
Eva Britt Dahlström väcker en del uppmärksamhet genom att öppet gå i krig med mig och de fåtal journalister vi har som är dedikerade sitt yrke. Det vill säga att rapportera sanningen till folket. En sådan journalist är Ingrid Carlqvist. Aktuell med boken "inte utan mina söner". Boken handlar om George Pesors helvetesvandring genom det svenska och Australienska rättssystemet för att till slut lyckas rädda sina söner från deras psykiskt sjuka mamma. Motarbetad varje steg på vägen tvingas han till slut ta lagen i egna händer för att rädda barnen. Dahlström, som är nämndeman i tingsrätten anklagar nu i falsett Ingrid Carlqvist för att skriva lögner i boken.
Detta ger boken gratis reklam vilket är bra. Det visar också det sanna ansiktet på den socialdemokratiska politikern och nämndemannen Eva-Britt Dahlström. Men hon är bara toppen på det ruttna isberget som idag utgör vårt rättssystem.Hon är en extremist som är dum nog att hålla en hög profil. Dom flesta gömmer sig, hukar och anfaller i smyg. Precis som dom anonyma fega kryp som attackerar mig med hatfyllda kommentarer, hot och hatmail. För att jag visar sanningen om vad som görs mot barnen i det svenska samhället.
Varför är "barnbeskyddarna" så rädda för att detta avslöjas? Om dom människor som fortfarande bryr sig ett skit om att verkligen förbättra tillvaron för barn idag så är detta nyttig information att ta del av. Dom enda som inte vill att detta skall komma fram är rimligen antingen fanatiska pappa och manshatare eller samvetslösa människor som tycker det är okej att offra ett och annat barn för att kunna försörja sig inom detta sjuka system. Som jag tidigare visat finns det människor som dessutom gör mer än försörjer sig.
Jag fick precis ett telefonsamtal från Christer C. En pappa som liksom jag engagerat sig i papparörelsen. Han har fortfarande gemensam vårdnad om sina två söner, men har inte sett dom på 15 månader. Så länge har socialtjänsten i Tynnered, i allians med barnens nya skola i Borås, BUP, Folkbokföringen, polis och åklagare lyckats hålla dom separerade. Nu när sanningen om dom brott som ägt rum börjar krypa fram, ja då åker polisen och hämtar hans yngste son (8 år) och utsätter honom för ett videoinspelat polisförhör på barnhuset i Göteborg. Misstanken mot pappan denna gång gäller grov fridskränkning. Jag upprepar, Christer har inte fått träffa sina barn på 15 månader. I lagen står att ett barn inte skall förhöras senare än tre veckor efter det påstådda brottet. Denna gång hade det gått 15 månader. 15 MÅNADER!
Och ikväll håller TV4 Faddergala igen *Suck*
Läs även andra bloggares åsikter om Tingsrätten, domstolen, barn, diskriminering, feminism, polisstat, demokrati, rättssäkerhet, barnmisshandel, familjerätt, socialtjänst, polis, BUP, mansdiskriminering, antifeminism,
Nu löper tanten amok. Att Eva Britt Dahlström varit ifrågasatt som nämndeman tidigare är väl känt. Bland annat har hon anmälts, hitills dock utan framgång, av rättssäkerhetsorganisationen i Sverige (
Är detta ett beteende som det socialdemokratiska arbetarpartiet ställer sig bakom? Själv anser jag att det är djupt odemokratiskt. Min blogg 
Den senaste dryga veckan har varit helvetisk, omtumlande, stressig, svininfluensig, rolig, tragisk, upplysande och jag hoppas jag någonsin slipper uppleva en liknande vecka igen.
Själv var jag med och stod för underhållning. Bandet "Daddys" bestod förutom av mig, min gode vän och Slowburnkollega Mårten Olsson på Gitarr och två fantastiskt duktiga unga tjejer från Vislinjen på Nordiska folkhögskolan. Ellen Eklund och Anna Luther. Så kvällen till ära var vi även ett helt jämställt band. Kan bara hälsa både Kristdemokraterna BRIS och BO att ni missade en fantastisk tillställning. Varför får ni svara på själva. Att ni inte kom är väl en sak, men att ni inte ens hade hederligheten att tacka nej tycker jag är tamejfan under all kritik. Inte en spänn mer till BRIS förrän dom börjar jobba för ALLA barns rättigheter. Att inte BO gjort det för länge sedan är mer än lovligt mystiskt. 
lyckad trots att jag vid det laget börjat känna mig rejält påverkad av den snuva jag trodde jag dragit på mig. Det var ingen liten snuva visade det sig. På natten till Söndag då jag kom hem svimmade jag mer eller mindre, sen har jag nästan inga minnen på 36 timmar. Jag skulle kunna fylla ett helt inlägg med alla knäppa drömmar jag hade detta dryga dygn, men det får bli en annan gång. Efter drygt en veckas uppehåll är jag ordentligt "backlogged" på bloggen. Massor med grejer i kö som borde publiceras. Bl a om den nya intressanta rapporten från BRÅ. Vad som gör den unik framgår redan av titeln. Den heter 
Som ni säkert märkt så har klockan på bloggen stannat äntligen. 269 dagar. Nästan 10 MÅNADER. För att R råkat säga till sin mor att hon och jag hade en "hemlis". Vad fan utsätter vi barnen för? Dessutom vill jag vara jävligt politiskt inkorrekt och faktiskt nämna mig själv i sammanhanget också. Näste man som påstår att jag "inte ser till barnens bästa" bara för att jag berättar vilken fasansfull tortyr detta är för en pappa, kommer att få en personlig utmärkelse på denna blogg.
Inget ont som inte har något gott med sig. Barnpsykologen Peter N i Göteborg blev skild från sina pojkar i 7 månader och tre veckor efter att ha anklagats av mamman för att ha slagit dom. I hans fall är det den beryktade socialtjänsten i Linnéstaden i Göteborg som varit drivande. Bakgrunden var "ett enormt" blåmärke som den ena pojken skulle ha haft efter umgänge med Peter. Detta enorma blåmärke krympte efter hand till "ca en 5 krona". Konstigt nog använde flera från varandra oberoende vittnen just uttrycket "5 krona" i sina vittnesmål. Sanningen var att blåmärket var mindre än pojkens ena tumnagel, och hade uppkommit på dagis då han ramlat. Detta har dagispersonalen själva uppgett. Men inte hjälper det när "barnskyddarmaffian" fått fart på maskineriet. Peter har nu ett övervakat umgänge, 4 timmar varannan helg. Konstigt det där, att domstolarna alltid bestämmer just 4 timmar varannan helg i varenda fall, nästan som om just denna tidsrymd står rekommenderad någonstans. 
Det mest typiska är nog att tankarna far åt alla håll och kanter, att de inte går att fokusera på någon viktig fråga, att det är svårt att hålla samtalet fokuserat. Det är som om personen inte längre kan tala sammanhängande i flera meningar i rad. Det är som om orden började ta slut och som om de ord som finns inte längre bär någon mening. Det är som om det inte finns något att säga. Det finns inga ord. (I mitt arbete sätter jag därför av flera timmar åt den här sortens samtal. Trots att det ur en "teknisk" synvinkel bara hade behövts tio minuter. Sen sätter jag av tider för ytterligare minst fyra-fem samtal, där jag hittar på en lagom svävande teknikalitet som ämne för samtalet (en gång ska vi tala om skolformer - och gå genom resultaten igen, nästa gång ska vi informera om hjälpmedel - och gå genom resultaten igen, nästa gång efter det ska vi tala om kognitva hjälpmedel i hemmet - och gå genom resultaten igen, därefter ska vi tala om kommunikationshjälpmedel och kognitiva strategier - och tala om resultaten igen, etc.
Jag känner inte C, men om jag får avge en kvalificerad gissning, så tror jag att C inte är förmögen att göra det. Då ska hon heller inte vara med. Jag tror vidare, om jag nu ska spekulera, att hennes distanserade hållning gentemot dig, inte skulle ha sin motsvarighet om hon mötte någon annan person hon inte mött på länge. Ingen annan har nämligen lika stor betydelse för henne. Vi måste dock vara helt på det klara med att denna "normala" separationreaktion samtidigt är ett allvarligt tecken. Din dotter har alldeles uppenbart varit borta från dig mycket längre än vad hennes psykiska förmågor klarat av att hantera. Den enda medicinen är att hon får träffa dig igen. Fort. Snart. Mycket. Nåt jävla trams om att det skulle behövas nån "inskolning" eller liknande, är inget annat än just trams. Det finns inget som helst teoretiskt eller empiriskt vetenskapligt stöd för en sådan tanke - den speglar blott en vuxens paranoia.
I det här fallet gjorde man rätt. En vanlig lösning, speciellt bland oskolade "hjälpare" och inkännande medmänniskor, är att börja liera sig med patientens föreställningar om alla andras uselhet, eller om dessa påståenden fokuserar på några speciella personer. T ex en f.d. make. Joakims vittnesmål om sitt ex, och ännu hellre sin ex-svärmor, får mig att (ytterst spekulativt) tänka i dessa banor. Jag tror du behöver en ängels tålamod. Det är också detta tålamod som i en förlängning kommer att batala tillbaka sig. 
Vill påminna om ljusvakan som hålls i Kristianstad nu på Fredag och Lördag. Det blir förhoppningsvis den stora protestmanifestation mot Sveriges vägran att lagstadga om barnkonventionen som vi hoppas på.
Jag fick en kommentar för någon vecka sedan. Jag minns inte vilket inlägg det var under, eller exakt hur det stod, men det är inte viktigt, för jag minns budskapet. Det löd, Det finns tjänstemän inom socialtjänsten som gör ett bra jobb.
I detta fallet hade jag dock fel i mina antaganden verkar det som. Och har jag fel så erkänner jag det. Den nye chéfen Yvonne Oliv har hittills fått mina fördomar på skam. Jag får väl säga att det var tur att jag satt ner då jag första gången talade med henne i telefon. Jag väntade mig den gamla vanliga iskalla och fientliga rösten som sa "vi kan inte diskutera detta med dig eftersom du inte är vårdnadshavare" och "jag anser att jag svarat på dina frågor nu, adjö." så i början var jag som vanligt i mina kontakter med dessa myndigheter. Korrekt och formell men ändå lite avvaktande och skeptisk. Men allteftersom samtalet fortskred så märkte jag att detta inte alls var samma gamla myndighetsutövar attityd, och därför fälldes också mina taggar in bit för bit. Hon lyssnade, erkände misstag, och gav uttryck för ett lösningsorienterat synsätt. Hon hade dessutom en vänlig ton och ett ödmjukt bemötande. Jag lovar, jag är inte van vid det. Är ni?
gången tingsrätten dömde mig till ett konstlat och onaturligt umgänge med övervakning utan skäl, tog det Kungsbacka socialförvaltning tre månader att hitta en kontaktperson, som efter tio timmars umgänge totalsågade mig som far, samtidigt som hon slet min gråtande 3 åring ur sin förälders famn under intyganden att detta var "normalt", fick jag vänta i två månader och två veckor till innan dom hittat en ersättare. Nu har jag bett om att dom försöker tidigarelägga tiden för mötet den 20:e, så att det ändå skall bli möjligt, men det är tydligen upp till mamma som vanligt. Dessutom satte modern som villkor att hon själv skall närvara. Det är okej med mig, jag blir bara lite förvånad att socialtjänsten fortsätter att låta henne styra och ställa villkor för att umgänge skall kunna komma tillstånd efter allt som hänt. 
R har skrivits in på dagis i den nya kommunen utan att hennes ena vårdnadshavare informerats. Detta är ett brott.
Jag blev dessutom upplyst om på mötet att utredarna som utrett...vad dom nu utrett? Inte mår bra av att jag skriver om dom och hur dom utför sitt viktiga arbete här på bloggen. Jag har nu klassats som ett arbetsmiljöproblem på Kungsbacka socialförvaltning, och kommunjuristen undersöker nu om man kan anmäla mig för förtal. Detta kan i så fall ske antingen enligt brottsbalken, eller civilrättsligt. Jag välkomnar denna prövning, eftersom jag antar att man då även måste ta hänsyn till sanningshalten i det jag skrivit. Vilket ju då torde visa att de ovanstående brotten begåtts.
Men det finns forskning om hur det går för dessa barn: En bedövande majoritet av de barn som hamnar snett i missbruk, kriminalitet, skolk etc är just de som har dålig eller ingen kontakt alls med sin biologiska pappa. Alltså VET vi att det är ytterst skadligt att bli berövad sin pappa men vi har INGEN ANING om huruvida barnen någonsin var utsatta för övergrepp. Att det dock är ytterst ovanligt visar flera rapporter. Bl a Heikki Sariola vid Centralförbundet för Barnskydd i Helsingfors. Så vad myndigheterna gör är att de utsätter barnen för något bevisat farligt, och "skyddar" dem från något som med största sannolikhet aldrig hänt.
Klockan ovan tickar på. R har fortfarande, trots domen i tingsrätten för en månad sedan nekats att få träffa sin pappa. Vi har passerat 250 dagar nu. Jag ber inte att ni skall förstå hur dödligt smärtsamt det är att utstå denna uppenbara misshandel av sitt eget barn, för det kan ni inte ändå. Förutom dom förstås som som upplevt det, och vi börjar bli ganska många nu. Pappor skall inte få rätten att vara föräldrar på lika villkor. Vårt rättsystem skyr uppenbarligen inga medel för att slippa skapa rättvisa inom detta område.
Inga beaktansvärda skäl finns att försköna den ena partens talan och förvränga den andres. Sådant görs endast om rätten vill använda beskrivningen i protokollet för att motivera en viss utgång som annars inte kan motiveras.
Tingsrätten avslår yrkandet att förundersökningen i sin helhet, tillsammans med överskottsinformationen skall hämtas in som utredning i målet. Detta eftersom den av okänd anledning hemligstämplats för Joakim Ramstedt. Tingsrätten motiverar beslutet med "Det finns inte anledning att tro att de uppgifter R lämnat vid polisförhör den 6 Juli 2009 kan tillföra vårdnadsmålet någon omständighet av betydelse för de frågor som handläggs här". Uttalandet är (förutom att vara en felaktig återgivning av vad som efterfrågats) minst sagt ägnat att förvirra när det ställs i relation till tingsrättens uttalande två stycken högre upp på samma sida "Som socialnämndens baravårdsutredning pekar på föreligger emellertid alltjämt en viss oro kring vad R uppgett".
Jag berättade redan tidigt under processen hur motparten skulle komma att försöka manipulera processen. Av den tidigigare domen i vårdnadstvisten framgår att CE utfört umgängessabotage samt kommit med falska anklagelser och falska anmälningar mot Joakim Ramstedt i syfte att skilja R från sin far. 
Pappa-Barn Stockholm inbjuder till en seminariekväll om kvinnligt våld i nära relationer. Under många år har samhället i allmänhet, och media i synnerhet, producerat en generell bild av män som förövare och kvinnor som offer när det kommer till familjerelaterat våld. Den bilden ter sig dock - vid en närmare granskning - vara delvis onyanserad och kanske också felaktig. 