Alliansens familjepolitik – 10 punkter för tryggare barn

Detta inlägg i en något kortare version skrev jag idag in på alliansens valblogg.

Nu har den alltså presenterats. Alliansens familjepolitik.

Det bidde en….tummetott.

Förslaget att barn skall kunna ha två folkbokföringsadresser är det enda som är ett bra steg på vägen för att komma tillrätta med vårdnadseländet, men det är allt för lite.

Familjer skall erbjudas samarbetssamtal? Vad är det för nytt med det? Det erbjuds man ju redan idag?

Jag lider med Littorin och hans barn. Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan att det nog var nyttigt för en högt uppsatt politiker att drabbas av det helvete av falska anklagelser och lögner i det som populärt går under namnet vårdnadstvister.

 

”Men dom flesta löser det ju bra, så vad är egentligen problemet?” hör man ofta. Som om 7000 BARN OM ÅRET som tvingas se sina föräldrar slita varann i stycken bara är en liten bagatell? Tro mig, det är inga rena och sjyssta fighter vi talar om här. Det är uppslitande, sorgliga och blodiga krig som utspelar sig. Då ens egna barn ligger i potten så är det allvar. Då glöms plötsligt alla ömma ord och kärleksfulla stunder. Då vaknar odjuret i oss. Och istället för att sätta ner foten, så eldar man på under konflikterna i år efter år, tills den dag då dom är så infekterade att det aldrig går att reparera. Barnen hamnar mittemellan. Och det, kan jag säga för er som inte har förstått det, är en jävligt otrevlig plats.

 

Börjar dom förstå nu tro?

 

Kanske Littorinfallet kan bli en nyttig påminnelse för hans kompisar där uppe i toppen att det faktiskt föreligger ett jävligt stort, dyrt och framförallt ONÖDIGT problem som drabbar hela vårt samhälle på ett mycket förödande sätt. Vi pumpar miljarder in i ett familjerätts system som inte löser ett skit utan bara förvärrar problemen. Och som sedan kostar oss ytterligare en massa miljarder i ökad ungdomsbrottslighet, depressioner, själv skade beteenden, tvångsvård och till och med mord. När våra barn hotas...som sagt så kan det till och med få sådana tragiska konsekvenser. Vi har sett allt för många tragiska exempel. Men i dom mordfallen så skriver tidningarna aldrig om dom egentliga orsakerna. I bästa fall kallar man det för "familjeproblem".

 

Samarbetssamtal kommer inte att räcka. Att tro det är så okunnigt och naivt att man undrar om arbetsgruppen ens har förstått vidden av detta problem?

 

Vad som måste till är en lag ändring och en KRAFTIG markering från lagstiftarna att BARNENS RÄTT till en nära kontakt med BÄGGE sina föräldrar tafsar man INTE på så länge det inte finns starka och STYRKTA!!! skäl.

 

Vuxna beter sig som själviska jävla fån, och skiter i att deras barn lider svårt, och får liven förstörda i en ålder då dom knappt ens har hunnit börja. Hur kan en regering bara passivt stå och se på då så många människor och barn krossas i ett omänskligt och konflikt DRIVANDE familjerätts system???

 

Lögner och falskspel premieras

 

En del föräldrar har själva skador och sår i sina inre, som gör att dom helt enkelt inte reder upp en sådan här fruktansvärt pressad situation. I ren desperation och rädsla tar dom till alla beprövade medel, för alternativet skulle vara värre. Vad hjälper det då att man erbjuder samarbetssamtal? Då MÅSTE staten ta till maktmedel så att den trilskande föräldern snabbt verkligen FÖRSTÅR budskapet att det INTE ligger i hennes eller hans intresse att sabotera den livsviktiga kontakten för barnen.

 

Idag är det tvärtom till och med så sjukt att det faktiskt LÖNAR sig för en illasinnad eller emotionellt sårad och rädd förälder att medvetet, med lögner och falska anklagelser sabotera umgänget. Ju längre dom klarar det desto mer ÖKAR deras chanser att VINNA ensam vårdnad, och därefter enkelt och för alltid separera barnet från den andre. Förstår ni ens vidden av hur smärtsamt det är att slitas från sitt eget barn ofrivilligt och oförskyllt? Hur det känns för barnet, det kan nog ingen av oss en komma i närheten av att förstå. Och konstigt nog verkar dom som borde förstå det bäst, snarare förstå det sämst??

 

I 15 av 16 fall vinner mamman idag ensam eller gemensam vårdnad, och det bryter dessutom mot rättviseprincipen i grundlagen, som säger att alla skall behandlas LIKA. Orättvisorna står ju till och med inskrivna i lagparagraferna. Särskild hänsyn skall tas till kvinnor…etc. Men mans eller kvinnohjärta spelar ingen roll. Det gör lika jävla ont i båda. Att det idag är fler manshjärtan som mals sönder, är ingen orsak att arbeta för ett motsatt föhållande. Om vi nödvändigtvis måste separera, så kan vi INTE samtidigt kräva det av våra barn. Det är hjärtlöst och grymt. Och jag kommer nog aldrig att förstå att det ens tillåts i den utsträckning som sker idag. Än mindre hur en del människor kan applådera det och till och med arbeta för att förvärra en redan katastrofal situation?? Då är det någon allvarlig felkoppling i empaticentrum!

 

Har ni glömt? Se den då igen!

 

I dokumentären könskriget från 2004 fastställdes det att ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer) medvetet spred desinformation om pappors och mäns farlighet med hjälp av rent påhittad och falsk statistik. Bl a hävdade man med bister och sorgsen uppsyn att en kvinna i veckan dödades av sin man i Sverige. Den sanna siffran är enligt BRÅ ca 16 per år. Motsvarande siffra för manliga dödsoffer i nära relationer är ca 5-6. Vad gäller våld i hemmet så är både män och kvinnor lika goda kålsupare enligt de senaste rapporterna från BRÅ. När det gäller fysisk och psykisk misshandel av barn likaså. Men dessa barn får ofta leva i detta helvete i åratal innan någon bryr sig, om dom ens har sådan tur att det är någon som bryr sig innan det är för sent.

 

Då reportern Evin Rubar till ROKS damen påpekade att BRÅ sa så i sin statistik, så svarade hon på fullt allvar att ”Nej nej, det stämmer inte”. ”Dessutom”, sade Rubar ”så säger ju BRÅ att majoriteten av gärningsmännen lider av psykiska sjukdomar, social utslagning och missbruk?” Återigen från ROKS damen ”NEEEJ det stämmer verkligen inte. Män dödar, män slår och män våldtar för att få MAKT över kvinnor. Det är könsmaktsordningen som är orsaken”. Män är enligt dessa extremister tydligen det enda misstag som gud begick i sin skapelse. ”Att kalla en man ett djur är att smickra honom”. Minns ni? Tror ni dom har sansat sig?

 

Det känns som om vi väl snart borde börja förstå och se igenom propagandan och dumheterna nu? Men på socialkontoren och i domstolarna lever den och frodas i högsta välmåga. Där separeras barn från pappor som dom älskar, behöver och ser upp till, och som älskar dom tillbaks ”För att vara på den säkra sidan??” Trots att dom inte gjort någonting, och trots att det funnits en lag mot könsdiskriminering inom socialtjänsten sedan Dec 09 så har INTE EN ENDA socialtjänst fällts. Vilket ju också är märkligt eftersom dom bryter mot denna lag VARJE DAG!

 

Svenska pappor leds lydigt till slakt i våra domstolar, ofta med katastrofala resultat för alla inblandade. Inte minst barnen. Papporna hamnar i diskrimineringens skymningsland där de systematiskt berövas sina rättigheter. Ofta reagerar dom med chock. Dom strippas på allt dom äger samt sina barn utan att dom ens förstår varför och hur detta kan hända?? Vi bor väl i en rättsstat? Innan det händer dom själva har dom emellertid inte ens brytt sig om att att sätta sig in i problematiken. Då är elitserien och karriären viktigare.

Och om ni tycker att könsdiskrimineringen är skandalös, betänk då "sexualövergrepps syndromet" och hur det ständigt tillåts avgöra vårdnads och umgänges tvister. Om ni verkligen SÅG hela vidden av rättssystemets enorma impotens och kroniska blindhet för mäns rättigheter skulle det ÄCKLA er.

"Domstolarna är tänkta att ta sig an fall om vårdnad och umgänge med vad vi kallar en könsneutral hållning. Det låter rättvist, och det är rättvist. Men det är en MYT. Domarna genomdriver inte dessa könsneutrala lagar på ett könsneutralt sätt, och få verkar bry sig.

"Vi kommer att se dessa problem växa allt mer innan fäder organiserar sig och kräver en rättvis behandling. Så man kan bara vädja till alla pappor därute. Vi har ett MYCKET REELLT PROBLEM och vi MÅSTE göra detta till en offentlig fråga. För som det är nu vill varken domstolar, politiker eller media ens höra oss."

 

Varför vill ni inte lösa detta??

 

Ibland drabbas även människor i samhällets ”topp” av detta jävla barbari som pågått i decennier. Kanske Littorins öde hade kunnat få er, hans vänner i regeringen att sluta blunda för denna misshandel som förstör, och till och med kostar män, kvinnor och barn LIVET? Det här?? Det räcker inte.

Vad är problemet? VARFÖR VILL NI INTE LÖSA DETTA??? DET ÄR JU SÅ LÄTT!! Är det en ekonomisk fråga? Sysselsätter barnförstörar systemet för många människor? Kunde man inte ta de miljarder man skulle spara in på att inrätta en rättvis vårdnadslag, och hitta bättre och mer samhällsnyttiga jobb för dom lakejer som idag lever på detta??

 

//Från en farsa som under fem års diskriminerings helvete förlorat allt, varit nära att dö av ren jävla sorg och vanmakt. Och som nu dessutom blivit utförsäkrad, då någon anonym anser att jag uppvisar arbetsförmåga, då jag dag och natt tvingas kämpa för att försöka rädda min dotter från att bli ännu en emotionellt handikappad människa som om några år sitter och skär sig i armarna, eller sprutar in gift i sin kropp för att försöka fly smärtan.

Jag hade hellre gjort något mer produktivt. Fast om jag svälter ihjäl så löser man ju två problem. Dels blir man av med en tjurig dumfan till besvärlig farsa som vägrar att sluta försöka hitta en lösning, och dels så får man ju ner ohälsotalen lite till.

 

Men jag hade faktiskt föredragit ett nackskott. Det hade varit mer humant.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Sven-Otto Littorin, barn, vårdnadstvist, politik, feminism, idioti

Kolla för guds skull in Ray Charles och Stevie Wonder i  denna version av "Living for the city". God damn!! Det svänger så man nästan blir galen. "Oh lord why have you forsaken me"? frågar sig Ray i Stevie Wonders låt. Men själv övergav han aldrig sin tro eller den gospel som vaggade och fostrade honom till den muikaliska gud han blev.




Jag har fått den ynnest det innebär att ha fått uppleva Ray Charles in person. Vilken man, musiker, människa. Så mycket svårigheter, så mycket smärta, men alltid ett leende på läpparna och en magi och ett geni som han delade frikostigt med resten av världen. Come rain, sunshine, hell och high water. Musiken kompromissade han aldrig med. Aldrig en dålig konsert.

Ray Charles Robinson

Ray Charles Robinson föddes 1930 i Albany Georgia. Han blev blind vid sex års ålder, då han drabbades av glaukom, en form av grön starr. Hans bror drunknade som barn, ett trauma följde Ray länge. Sedan dog hans föräldrar när han fortfarande var i tonåren. Charles lärde sig spela flera instrument - däribland piano, orgel, klarinett och saxofon - på St. Augustine School i Florida, en skola för blinda och döva.

Han slutade sina dagar i Beverly hills 2004. Han dog den sortens död som dom flesta av oss nog drömmer om. Att lugnt somna in omgiven av sina närmaste, barn och barnbarn. Han var nog också lugn i vetskapen att hans gärning här på jorden varit god, och att han gjort nytta. Gjort skillnad. Så vill jag helst också dö någon gång i framtiden.

Sista versen i Stevie Wonders underbara "Living for the City" går:

I hope you hear inside my voice of sorrow,
And that it motivates you to make a better tomorrow,
This place is cruel no where could be much colder,
If we don't change the world will soon be over,
Living just enough, just enough for the city!!!!

Jag uppmanar särskilt försäkringskassan att läsa dessa ord några gånger. Man vet aldrig, det kanske kan leda till en något ökad förståelse för människor i svåra situationer?

Visste ni att ni också kan skicka kravbrev via kronofogden?

Idag har jag talat med kronofogden. Visste ni att man genom dom, kan skicka brev med betalningsföreläggande till myndigheter? Visst är det festligt? Försäkringskassan skall därmed få ett sådant av mig där jag kräver betalt för dom kontoutdrag som jag varit tvungen att beställa ut från banken, samt dom 600+600 kronor som deras orättmätiga krav har kostat mig hos kronofogden. Naturligtvis tillkommer även ränta, porto, telefonkostnader samt expeditionsavgift.

Jag skickade nämligen i Juli ifjol in en begäran om rättelse till Försäkringskassan där jag bifogade kontoutdrag som tydligt visade att jag redan hade betalat de tre månaders underhåll som man nu efter en anmälan krävde mig på. Jag har till och med postat ut kopior på betalningarna på bloggen.

Döm om min förvåning då jag för ett par veckor sedan, efter nästan ett års handläggningstid fick beskedet att jag visst var skyldig att betala dom tre underhållen igen. Att en mamma i tre månader har fått dubbelt underhåll efter att ha lurat kassan, anser man helt i sin ordning. Jag kan ju överklaga beslutet får jag veta, men jag ids inte. Det är fan bara slöseri med tid och frimärken. Dessutom tror jag inte att jag har ett enda överklagandebrev kvar i kroppen längre.

Men man undrar man ju hur det är ställt med logiken hos försäkringskassan? Det skickades för en tid sedan in en anonym anmälan mot mig till avdelningen "geheimlige sozialpolizei" (Gefapo), eller som det också heter  "kontrollavdelningen".

Där jobbade en kontrollant vid namn Inger. Efter att hon läst den anonyma  anmälan som löd ungefär "Han bloggar och spelar gitar i ett band", så började damen räkna antalet inlägg som jag gjort på bloggen under en månad. Hon kom fram till att det var 13 stycken. "Dessutom var dom ofta över en A4 sida långa". Jag blev kallad på förhör på deras högkvarter i Göteborg och blev där utfrågad om mina bloggarvanor.

Jag försökte förklara för förhörsledarna vad jag har fått gå igenom de sista åren och att bloggen varit en ventil. En livsnödvändig repstump att hålla sig i under mitt livs värsta orkan. Att den förmodligen har räddat mitt liv. Men konstiga ursäkter som att man orättfärdigt behandlats som en brottsling och därmed mist sitt barn, kan ju inte föräkringskassan ta hänsyn till. Av Inger fick jag bland annat denna genialiska fråga: "men om du får rätt angående ditt barn, blir du frisk då?"

Du bloggar ju? Då är du väl fullt arbetsför?

Slutsatsen blev: jag lade mycket tid på min blogg. Därmed hade jag full arbetsförmåga och miste därmed rätten till sjukpeng fr o m den 27 Maj i år. En sån där liten detalj som att tala med min behandlande läkare sedan över tre år bakåt i tiden behövdes inte. Han har efteråt skrivit till kassan och i rätt raka ordalag sagt vad han tycker om deras bedömning.

Efter beslutet fattats kallades jag till ett så kallat "överlämningsmöte" på arbetsförmedlingen där min FK handläggare avhändade sig problemet till arbetsförmedlingen. Damerna tyckte inte jag såg särskilt pigg, glad och arbetsför ut, och undrade om jag verkligen skulle anmäla mig som arbetssökande? Jag tittade förvånat på dom och sa, det är klart jag ska, jag är ju fullt arbetsför??

Sedan undrade dom då om jag var intresserad av ett möte med socialtjänsten så att jag kunde söka socialhjälp. Jag upplyste då om att jag inte var intresserad av det. Att jag förr svalt ihjäl än att låta dom barnstjälande damerna på Stenungsunds socialtjänst rota i mitt liv mer än dom redan gjort. Detta var också något som plötsligt bekymrade myndighetspersonerna. Jag förstår mig inte på dom.

Men det skall sägas att det finns myndighetspersoner med både hjärta och hjärna också. Min nygamla handläggare på AF är en bra person och hon har en skön stil. Det finns även andra som försöker göra ett bra jobb såsom min gamla handläggare på FK som var av en mer inkännande sort.  Heder åt dessa stackare.

Nu är det en ny sheriff i stan

Men nu är det en sheriff i stan. Sverige har nu dom hårdaste sjukförsäkringsreglerna i hela EU. Ja faktiskt i hela västvärlden har jag hört. Samtidigt skryter man med hur man lyckats få ner ohälsotalen. Ja men för f... det är väl inte svårt? Det hade jag också klarat om jag varit regering.

Nu kräver alltså försäkringskassan mig på fullt underhåll, 2 500 i månaden, med ena handen, samtidigt som dom kapar min enda försörjning med den andra. När jag då föga förvånande inte kan betala deras krävda barnlösensummor, så sätter dom mig hos fogden.

Mer om försäkringskassans fantastiska arbete för att få ner ohälsotalen i Sverige kan man läsa om på www.myter.tk, som är ett dokument skapat av föreningen Resurs, som hyser den härligt galna idén att vi borde se alla människor som resurser, istället för som en besvärlig försörningsbörda. Tänk om man tog tillvara på alla människors styrkor, kunskaper och resurser på rätt sätt, istället för att jaga dom som brottslingar. Då skulle vi lösa två problem samtidigt. Även på föreningen insolvens hemsida finns mycket bra information.

En bloggare som skriver mycket bra om det här problemet, inte minst om fällan som frånskilda pappor hamnar i är Ulrika Ring. Följ hennes intressanta blogg. Det gör jag. Hon har även skrivit en bra artikel på Newsmill om problemet. En som inte ser detta problem alls utan istället vill öka bördan på pappornas axlar är Mona Sahlin som tydligen snarare delar uppfattningen att vi är smitare och fähundar som skall mjölkas till sista blodsdroppen innan vi slängs på tippen.

Nu är det skarpt läge, men det löser sig för mig på något sätt. Jag vet inte hur än, bara att, ty alla historier har ett slut. Och jag är säker på att allt kommer att bli bra så småningom. Dessutom är jag gjord av gummi. Jag studsar tillbaks.

Jag tycker däremot att det är konstigt att damerna och herrarna som sysselsätter sig med att , som dom säger, "diskutera" mig och mina barn på Flashback tycks hysa åsikter om att jag, förutom allt annat, dessutom är en parasit på samhällskroppen som dom tvingas betala för. Konstigt med tanke på att de bägge damer som hittills ofrivilligt har fått träda fram bägge också är sjukskrivna. Och där talar vi verkligen heltid. Borde jag inte få betalt eftersom jag bidrar till dessa bägge damers rehabilitering? Uppenbarligen mår dom ju bättre av att skriva vilken hemsk fähund jag är dagarna i ända.


Läs även andra bloggares åsikter om Ray Charles, Stevie Wonder, Försäkringskassan, underhållsbidrag, kronofogden, skulder, Ulrika Ring, Insolvens, Resurs

Ska någon behöva utsättas för det jag, min familj och mina vänner utsätts för sedan en tid, för att jag har uttryckt min åsikt att barns rätt till bägge sina föräldrar skall respekteras? Har vi inte en lag som skyddar min rätt att uttrycka den åsikten utan att jag för den skull skall behöva drabbas av reprisalier, förföljelse och förtal?

Nu tycker någon tydligen att det var en bra idé att registrera en profil på blogger i mitt namn. För att sedan smyga runt på människors bloggar och hota och dumma sig i mitt namn. Är det fortfarande någon som tvivlar på att det är ytterst tveksamma figurer som är i farten. Anonyma vidriga stalkers som agerar i ett enda syfte. Jag skall misskrediteras, mitt namn skall dras i smutsen och jag skall förlora all trovärdighet.

Om det dyker upp fler intelligensbefriade inlägg på folks bloggar som ser ut att vara skrivna av mig så finns det anledning att ifrågasätta dessa.

Min profil på blogger är denna och ingen annan.  http://www.blogger.com/profile/12572807822123049276

Andra märkliga hemsidor som jag aldrig har registrerat mig på börjar också dyka upp. Där jag i det närmaste beskrivs som någon sorts jävla koncernledare.

Jag är förbannad. Man gör inte så här mot människor för att man inte gillar vad dom skriver. Man gör det överhuvudtaget inte. Inte om man är frisk.




Läs även andra bloggares åsikter om Daddy, stalking, brott, Monica Antonsson, Ingrid Carlqvist, feminism, pedofiler,

Jag började svara i en kommentar men märkte att det blev långt. Så det får bli ett inlägg istället.

- Du skriver att du har familjerätten, socialtjänsten, polisen, åklagaren, domstolarna, politikerna, de s k överlevarna samt Sveriges samtliga rödstrumpor emot dig. Min fråga. Har alla deras beslut i dina ärenden varit felaktiga eller har de, enligt ditt synsätt, gjort något rätt?

- Citatet du refererar till är från den olycksaliga tråden på FB och skrevs för ett år sedan. Läget var då att jag i fyra månader varit skild från min dotter mot både hennes och min vilja. Jag utreddes för påstådda brott som kunde ge mig fängelse. Men det som kändes mest kränkande var att det satt vuxna människor som kallade sig professionella och trodde att jag, som redan hade kämpat i tre år och offrat allt för att få vara den pappa som min dotter har rätt till, skulle ha kunnat göra mig skyldig till något så vidrigt.

 

Jag förstår att det blir svårt för människor att förstå hur det känns. Låt oss ta ett exempel. Vi ser på TV en sann historia om någon som fått en arm avsliten. Vi förstår rent intellektuellt att det gör väldigt ont att få en arm avsliten. Därmed blir det möjligt för oss att känna sympati för den drabbade. Men vi kan inte känna hans smärta. Vilket kanske är tur, då den sortens "känsel-TV" skulle göra vårt TV tittande ganska besvärligt.

 

Vi kan se tårarna på tjejen som just röstats ut från Idol. Vi kan se tennisspelaren slänga sitt racket i förtvivlan då han förlorat matchbollen. Men vi kan inte känna deras förtvivlan. Många myndighetspersoner som varit inblandade i detta ärende har sagt: "Jag förstår att det måste kännas svårt". Detta är säkert sant. Det går naturligtvis att förstå att det känns svårt att utsättas för det som jag tvingas gå igenom.

 

Andra myndighetspersoner har däremot sagt: "Jag förstår hur svårt det måste vara". Detta däremot blir en lögn. Förstår ni skillnaden? Min poäng är att då den tråden startades så var jag mitt inne i den tyngsta och svartaste perioden i mitt liv. Jag var desperat och förbannad och slogs för mitt liv. Jag slungade ibland ganska vilt för att försöka freda mig själv och mitt barn. Idag ser jag att formuleringen blir olycklig, och att tråden var ett misstag, men det jag utsattes för borde vara en förmildrande omständighet. Själv önskar jag inget högre än att även de ansvariga på Flashback kunde förstå detta och att tråden togs bort. Åtminstone de delar där mina barn omnämns med namn och de där jag påstås vara något jag inte är.

 

För att svara på din fråga. Från att familjerätten först fick detta ärende på sitt bord år 2006 och fram till att cheferna på FR och Utr barn & ungd, ersätts år 2009 så har dom inte lyckats göra en enda siffra rätt. Inte heller tingsrätterna som varit inblandade har agerat enligt lagen om barnets bästa.

 

Naturligtvis är detta en definitionsfråga. Lagar är inte absoluta, dom tolkas av människor. Och en lagtext som enbart säger att "alla beslut som rör barnet skall ske med barnets bästa i fokus" blir naturligtvis rent livsfarlig i rådande klimat, där modern per automatik ses som öm omvårdande och ofelbar, medan alla fäder ses som potentiella förövare. Om du frågar en överlevare eller en kvinnojourskvinna så har naturligtvis myndigheterna agerat helt riktigt genom att enbart se mig som ett hot och modern som en beskyddare. Jag menar dock att det innebär en stor fara för barnets hälsa och utveckling att per automatik se den ena som helt vit och den andre som helt svart, utan att ha någonting annat att stödja sig på än den allmänt spridda myten om fäder och vår "farlighet". Ändå är det just detta som sker. Igen och igen och igen.

 

Efter omorganisationen har ärendet skötts på ett bättre sätt. Men det visar sig nu vara svårt att reparera skadorna som åsamkats av de som ansvarat för ärendet innan. Dessutom sitter det fortfarande en kultur i väggarna som kan vara svår att ändra, även om det tillsätts en klok ledning.

 

- Arbetar du fortfarande med Bjästafallet? Jag är intresserad av fallet, är det att vänta att du kommer att skriva något mer om det?

Låt mig först få förklara varför jag engagerade mig i detta från första början. Många har undrat det, eftersom dom inte ser vad det har med ämnet för denna blogg att göra. 

 

Detta är också förståeligt. Ibland förväntar jag mig att alla mina läsare skall befinna sig på samma nivå som mig, som har skrivit och arbetat med dessa frågor en längre tid. Sambandet mellan vad som gjordes i Bjästafallet, både innan, under och efter, och det som jag och många andra fäder och barn råkar ut för blir för mig glasklart. Misstaget jag gör är att förutsätta att det även för andra skall vara lika glasklart. I detta fallet kostade detta misstag mig dyrt.

 

Sverige leder "våldtäktsligan" i världen skyhögt. Hur kan det komma sig? Är det som feministerna säger att män är djur? Eller som rasisterna, att det är invandrarna som för med sig en sjuk kvinnosyn? Eller kan det vara så att vi egentligen inte alls leder våldtäktsligan utan endast ligan gällande anmälningar om våldtäkt?

 

Visst sker dom. Visst är det ett hemskt brott. Men debatten i Sverige har gått överstyr. Dels har vi lagar som gör pojkar och män rättslösa. Pojkar och män fälls utan bevis. Vi för statistik på ett sätt som är unikt i världen vilket leder till just att få upp siffrorna på dom nivåer som passar kvinnorörelsens syften.

 

Oskyldiga män tvingas igen och igen löpa gatlopp i media. I flera uppmärksammade fall ser vi nu hur falska anklagelser ödelagt barns och fäders liv. Vad händer i den stora majoritet av fall som aldrig uppmärksammas? Tror ni journalisterna hittar alla fall där justiemord begåtts? Dom bryr sig bara i bästa fall om dom fall som var medialt uppmärksammade redan från början.

 

Denna snedvridna bild av pojkar och män som ständigt målas upp i media är det som möjliggör den behandling som jag och mina nära har utsatts för. Jag såg det igen i fallet med Bjästa och ville visa på hur det går till. Jag ville visa att media är mer intresserade av att förstärka den rådande bilden av pojkar och män, än dom är av att berätta sanningen.

 

Det finns mycket mer att berätta i fallet "Oskar", men bränt barn skyr elden, så just nu känns det inte tryggt. Som jag skrev i det förra inlägget kunde jag inte i mina vildaste fantasier drömma om det kompakta hat och de trakasserier jag utsatts för efter jag skrev om fallet. Jag har smutskastats i tusentals kommentarer, fått hatbloggar uppkallade efter mig, dödshotats och förlorat min försörjning. Vilket i sig borde säga en del om den sida som i programmet, som utmålades som offer för ett "gigantiskt näthat". Säga vad man vill, men det som flickorna utsattes för innan UGs program var en droppe i havet jämfört med vad pojken utsatts för både innan och framförallt efter. Men det är det ingen som velat diskutera. Varför? Jo för att han med dagens rådande logik har förlorat alla mänskliga rättigheter och human behandling. Han är ju en "våldtäktsman" som förgripit sig på ett barn. Ser ni sambanden? Ser ni varför jag valde att granska reportaget?

 

- Har du slutat blogga om din vårdnadstvist? Finns det fortfarande en sådan tvist eller har ni löst saken?

Nej vi har inte löst saken. Däremot har jag fått förnyat förtroende för förvaltningens vilja att VILJA lösa saken. Och därför hart jag valt att ge dom en ny chans. Jag har inget intresse av att kriga. Jag har aldrig velat det. Jag har gjort det för att man från myndighetshållet tidigare, som jag ser det, valde att förklara krig mot mig.

 

Många har stöttat mig och skrivit att jag gör rätt att posta ut det som skett offentligt på bloggen. Många tycker inte det. Ett argument emot är att jag som ägare av bloggen endast kan välja att posta ut material som gynnar min sida av saken. Och det är ett förståeligt argument. Naturligtvis har jag inte postat ut allt. Inte ens hela Aftonbladets webplats skulle rymma allt.

Så det är både en resursfråga och en fråga om intigritet. Allt som postats ut här har jag noga övervägt för och emot. Men en människas heder och pålitlighet borde även kunna avgöras av vad jag skrivit, och hur jag gjort det. Det finns inte ett enda dokument, eller en enda ljudfil jag skulle tveka en enda sekund att posta ut om det enbart handlade om mig. Men det gör inte det. Det handlar även om mina barn och mina nära.

 

Jag hoppas för övrigt att jag slipper skriva mer i ämnet och snart får anledning att ta bort varenda rad. Men där är vi inte än.

 

- Jag har förstått att du haft sjukersättning, men att Försäkringskassan vill dra in den. Vad är det för sjukdom/diagnoser du har som du varit sjukskriven för?

Detta är en fråga som är ganska svår att svara kort på eftersom den rör saker som är medicinskt invecklade. Jag väljer att lämna walk over på denna fråga ikväll. Återkommer gärna med en utförlig förklaring i ett inlägg vigt helt åt detta om det finns intresse.

 

- Finns det enligt din mening (enligt min mening finns det det) bra och dåliga feminister (eller snarare feminister man håller med och de man inte håller med) eller är all feminism av ondo?

Det finns feminister som jag högaktar, men jag tvivlar på att någon av dom längre vill kalla sig feminist. Jag tänker då framförallt på kvinnor som Doris Lessing och Erin Pizzey. Läs vad dom kvinnorna anser om dagens feminism så förstår du även min inställning i frågan. Jag är nämligen fullständigt överens med bägge två.

 

Slutligen vill jag citera en kommentar från signaturen "Numera stor tjej". Jag håller med henne tillfullo i det hon skriver, utom en sak. Att det aldrig kan vara ens fel när två träter. Jag har aldrig velat ha detta krig. Jag har aldrig försvårat ett samarbete för barnets bästa. Jag har aldrig sagt nej till någon enda föreslagen åtgärd. Aldrig vägrat medling eller samarbetssamtal. Jag började blogga om detta då jag ansåg att det gick för långt och jag kände att jag på något sätt måste få försvara mig. Då hade konflikten och det ständiga umgängessabotagen redan pågått i mer än tre år. Men i övrigt är jag helt överens med följande ord som jag tycker är mycket kloka.

 

Nej, jag måste nog i alla fall kommentera alla möjliga teorier kring varför din lilla flicka inte längre vill träffa dig.
En del tror att det är du Daddy som dykt upp som ett vrak varje gång och visat känslor som hon inte kan hantera. Andra tror att det är mamman som på liknande sätt, och kanske mer metodiskt, visar känslor kopplade till dig som flickan inte kan hantera.
Jag säger såhär: den som någon gång i livet förlorat någon, tvingats skiljas från någon som betyder väldigt mycket vet vilken smärta det innebär. Tänk att uppleva det en eller ett par gånger i månaden! En vuxen människa skulle ha svårt att hantera det, men en liten flicka kan inte sortera eller förstå - hon kan bara reagera på det hon känner och den känsla som tar överhanden över allt annat är sorg, rädsla. Klart hon skyggar för att uppleva det om och om igen!

Brustna hjärtan är inget man bara sjunger smäktande sånger om, det kan göra en människa sjuk. Bokstavligen! Hon reagerar för att överleva, men de vuxna puckona letar genast efter orsaker som gagnar deras egna intressen - inte att hennes beteende vittnar om att hon håller på att gå sönder inombords.

Små barn har dessutom en olycklig förmåga att tro att det som sker är deras fel, de tar på sig skulden för allt möjligt som är fel i relationen till sina föräldrar. Skilsmässor, mamma är ledsen, pappa är ledsen, något är fel.

Jag har själv varit den lilla flickan och tycker att både du och mamman borde ha en spark i baken för att ni sätter barn till världen och sedan inte ger henne det hon har rätt till och som betyder precis allt för hennes grundläggande trygghet och självkänsla; båda sina föräldrar!

Vuxna människor, föräldrar, ska kunna sätta sina barns väl och ve före sina egna. Även om man avskyr varandra så talar man väl om den andre inför barnen, för de är en del av båda. Att tala illa om och ogilla den andra föräldern är i princip att delvis ogilla barnen, som bär drag både fysiskt och psykiskt av båda. Det är i princip samma sak som att säga "jag avskyr en del av den du är" till sina barn, men det fattar tydligen inte alla föräldrar. Sånt gör ont för barn att höra, mycket ont!

Varken mamma eller pappa kommer förmodligen att veta vilken skada det här gör för hennes fortsatta liv - hon kommer aldrig att säga något till någon av er för trots allt älskar hon er båda. Men ni har berövat henne förmågan att fungera inom det område som betyder allra mest för de flesta: kärleksfulla relationer med män när hon som vuxen ska skapa egna nära relationer. Hon kommer att bära den sorgen i tysthet, men den kommer att göra mycket ont. Då också. För en gång i livet när hon var liten försvann den man som betydde allra mest i hennes liv, han som kunde ge henne saker som ingen annan kan. Han som verkligen kunde få henne att känna sig som en liten prinsessa, den viktigaste lilla tjejen i världen. Hon har inte kommit över det än och en dag kommer hon att förstå varför hon är så rädd för nära relationer. Och vem som tog ifrån henne förmågan att våga älska.

 

 

Daddy censurerar. Daddy släpper bara igenom kommentarer som är positiva. Daddy döljer saker. Ni som följt debatten om mig på diverse andra forum känner säkert igen dessa formuleringar. Nu har bloggen varit omodererad i 7 dagar. Ni som läst kommentarerna som drösat in har ju kunnat se varför jag stundtals valt att sätta moderering på denna blogg, och vilken sorts "kritiska" kommentarer jag valt att inte släppa igenom. Hoppas det har varit upplysande.

I natt har jag rensat bort lite av det värsta avskrädet.  Men mycket finns säkert kvar. Jag tröttnade efter sådär en 150 kommentarer. Från och med nu kommer bloggen att modereras. Kommentarerna är ju ofta lite av tjusningen med en blogg. Det blir ju på det sättet en tvåvägskommunikation. Emellertid drar denna blogg just nu till sig människor som inte är vuxna nog att axla ansvaret detta innebär. Därför begränsas denna möjlighet härmed.

Till slut ruttnar man

Få människor förstår nog vad det innebär och hur det känns att bli beljugen, smutskastad och förtalad i den utsträckning som jag har blivit den senaste månaden.

Det hela började då jag skrev artiklarna om uppdrag gransknings Bjästareportage. Jag visade i dessa inlägg bland annat att hatet som beskrevs som så enkelriktat mot flickorna inte alls var så enkelriktat som gjordes gällande.
exakt hur rätt jag hade i detta fick jag erfara personligen, då många av desamma människorna som redan innan reportaget drev kampanjen mot Fria X gruppen på Facebook, efter mina inlägg istället riktade sin uppmärksamhet mot mig.

Andra som av olika anledningar helst skulle se denna blogg stängas hakade snabbt på och så drog drevet igång med full stormstyrka. Visst har jag fått ta mycket skit för vad som skrivits här innan, men att det hystes sådan enorm illvilja mot mig som har kommit fram i tusentals inlägg över nätet den sista tiden förstod jag nog inte riktigt. Hot, varor som beställs i mitt namn, anonyma anmälningar till Försäkringskassan och alla möjliga andra myndigheter, anklagelser om att jag hotat barn, och andra mindre trevliga påminnelser om att jag nog borde hålla käften har haglat. Till slut ruttnar man och börjar tänka, är det värt allt detta? Och när fan får man lönen?

Idag finns det förresten över 12 rena hatgrupper på Facebook som riktar sig mot Oskar. Grupper med namn som "Vi som anser att X är värre än Anders Eklund" och "Släng X morsa i fängelset tillsammans med honom". Detta tycks dock Facebook och de flesta övriga svenska medborgare anse vara helt i sin ordning.

Mer kommer om detta märkliga drama kommer på ett eller annat sätt. Jag har förmodligen material vid det här laget för att fylla en bok om bara det ärendet. Men det är ett styvt jobb att sammanställa allt och det får ta den tid det tar. Jag behöver knappast bekymra mig om att någon annan journalist hinner före.

Förmodligen idiotiskt att ens andas namnet på denna förbannade Norrlandsort igen här. Om man nu skulle vilja ha slut på galenskapen så bör man väl inte elda på den, men många har ju undrat. Och även om frågorna har drypt av hån och skadeglädje Så bör dom väl besvaras?

Kritiska röster tystas

En bloggare som jag länge ansett vara en av dom allra bästa och klokaste i debatten om jämställdhet är Kimzha Bremer. Jag läste igår med  ett styng av sorg att han nu slänger in handduken efter att också fått utstå hat och mobbing och till och med förlorat sitt arbete.

Sä här skriver han bland annat:

Hat- och mobbningkampanjer inleddes, vilket resulterade i att det blev omöjligt att jobba kvar. Att ifrågasätta föreställningen om könsmaktsordningen och påtala den uppenbara diskriminering som riktades mot unga manliga sökande eller mot arbetssökande utan de ”rätta” politiska uppfattningarna, ansågs olämpligt och resulterade i en ytterst obehaglig utfrysning.


Detta är alltså följden av att man vågar kritisera feminister, pedofilhysteriker och ljugande, barnstjälande samt öppet diskriminerande myndigheter. Många har börjat få upp ögonen och är kritiska men få törs yppa det av fruktan för att råka ut för samma sak som Kimzha. Hur många är det som ens törs skriva om detta med sina riktiga namn?

En som gör det och som därför också får stå ut med trakasserier hat och anonyma angivare är Ingrid Carlqvist, vars senaste inlägg om den pappahatande advokaten och kvinnojoursmedlemmen Eva Kornhall jag också vill rekommendera.

Grattis, nu har ni lyckats sänka ännu en parasiterande rättshaverist

Själv hotas jag nu av att rent av hamna på gatan efter att min ynka sjukpeng nu tydligen skall dras in. Anonyma angivare anser mig nämligen vara en parasit på vårt samhälle. Jag klarar ju uppenbarligen att  blogga och därför har jag full arbetsförmåga. Logiskt eller hur? Denna åsikt hyste uppenbarligen även tjänstekvinnan på försäkringskassan som efter att ha nagelfarit min blogg i några timmar kom fram till samma sak. Att konsultera min behandlande läkare sedan tre år tillbaks ansåg hon dock inte vara nödvändigt.

Undrar om det överhuvudtaget finns någon arbetsgivare som vill förknippas med mitt namn idag? Det lär väl visa sig, även om jag redan har mina aningar. Att presumtiva arbetsgivare googlar är väl ingen långsökt gissning. Jag gissar också att Haléns och Best Western hotels redan kan sättas på listan över lost causes.

Undrar också vilken arbetsgivare som vill satsa på en traumatiserad,  avmagrad, hålögd rättshaverist med sömnbesvär, som kan drabbas plötsliga gråtattacker, lider av ett diagnostiserat hämmande funktionshinder samt hyser högst olämpliga och offentligt luftade åsikter om den heliga jämställdhetsvurmen?

Visst stämmer det såsom kassans angivericentral sade att "jag ju uppenbarligen har kreativa resurser" men jag tvivlar ändå på att eventuella arbetsgivare står i kö. Dom kan ju i dagens konjunktur dessutom kosta på sig att vara ganska kräsna.

Men men...ja e inte bitter. Jag passar tvärtom på tillfället att gratulera dom människor som anser att parasiter som jag skall sättas åt. Korka upp champagnen och höj en skål för att ännu en snyltare får vad han förtjänar.

Vi får väl se var detta slutar. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn (som tur är).

Måste ta en time out

Som ni kanske märker på detta inlägg mår jag inget vidare. Jag är trött som fan. Trött på lögner, hån och hat. Trött på att behöva försvara självklarheter som grundlagen och dom mänskliga rättigheterna för människor, så ideologiskt hjärntvättade att dom ändå aldrig kommer att förstå.

Jag är trött på förtal, hot och falskhet. Trött på hyckleri, misstro, undanflykter och slingrande idioter. På reprissalier och inkassobrev som samlar sig på hög. Trött på hela skiten. Jag lämnar nu både nät och debatt för ett tag. Alla har en gräns för vad dom tål, så även jag.

Allt jag krävde var den förbannade rätten att vara pappa till mitt barn. Men som ni märker på den nya räknaren jag nu satt ut överst på bloggen går det minst sagt trögt på den fronten också. Den får väl stå där och ticka på som en slags påminnelse om att jag finns.

Vad gäller kommentarer så går det fortfarande att skriva. Huruvida dom blir publicerade och i så fall när, visar sig. Jag passar dock på att påminna dom som ännu inte förstått det, att detta är min blogg. Mitt egna lilla hörn av internet där jag får skriva och publicera åsikter fakta och inlägg fritt så länge dom håller sig inom vad som är lagligt. Och det gör dom tydligen.

Jag äger också rätten att fritt välja om jag vill tillåta kommentarer, när jag vill göra det och i så fall vilka. Detta är varje publicists rättighet och alltså på intet sätt unik för den här bloggen. Sen får ni yla hur mycket ni vill om censur och annat piss på era ynkliga bloggar och trådar och fan vet överallt ni är och härjar, med ert evinnerliga bjäbbande om kvinnohat, majskolvar och annat jävla bullshit.

Så ligger det till. Jag sitter, som man brukar säga, i skiten. Jag har själv valt att sätta mig där. Varför jag valt detta sammanfattas mycket bra i Kimzha Bremers farväl inlägg.

"De allra flesta håller tyst. Det är förknippat med direkt fara att gå emot den statsfeministiska ordningen. Ja, det låter ju förryckt, men det är tyvärr på det sättet. Men att bli mobbad, utfryst och förlora försörjningen är inte attraktivt. Därför väljer många att vara neutrala och inte ta ställning. Jag kan förstå det, men jag vill ändå säga att det är avgörande att våga ta ställning nu. Det är i förlängningen en kritik mot mig själv, men det duger faktiskt inte att ha skygglapparna på och fega ur, tills det en dag drabbar dig själv."

Jag kommer igen

Someday, somehow, somewhere...

//Daddy

I Sverige kan du i princip aldrig lyfta frågan om pappadiskrimineringen förrän någon feministisk jämställdhetsivrare genast kontrar med "jamen om bara papporna blev bättre på att ta ut pappaledighet skulle detta inte ske". Detta är första klassens trams och bortförklaringar. Låt oss en gång för alla slå fast att detta problem inte har ett dyft att göra med pappaledighet. Detta var för övrigt det som jag berättade om på Debatts eftersnack. Klippet som aldrig lades ut på SvT:s hemsida.

Om en pappa inte tagit ut 50 procent av föräldraledigheten, skall man då bestraffa honom och hans barn genom att separera dom för alltid? Är det ett straff för brott mot feminismens idéer om jämställdhet. Var står det i så fall i lagen?

Om man i en familj väljer att mamma skall stanna hemma och pappa jobbar, är det då en ursäkt för att efter en skilsmässa separera barnen från deras pappa för alltid? Hur kan någon ens ha mage att yttra sådana rena absurditeter? Dessutom så är det många pappor som aldrig får chansen. Den månad som idag är vikt åt fäderna är det många pappor som väntar med att ta ut. Dom vill ta denna månad då barnet är lite större och åtminstone har lämnat amningsfasen. Men då är det ofta försent. Skilsmässan är ett faktum, och i alla dom fall där domstolarna fråntar papporna föräldrarätten så ryker pappamånaden i samma veva. Precis som i mitt fall.

Baskerville är människorättskämpe, inget kristet högerspöke

Stephen Baskerville har en doktorsexamen från London School of Economics och har lärt ut statsvetenskap vid Howard University i Washington, DC. Numera gör han det vid Patrick Henry College i Virginia. Naturligtvis har denne professor hoppats på, sedan jag skrev om honom härförleden, av dom anonyma som häckar på denna blogg sedan en tid tillbaks. Men för att få en bild av Stephen Baskerville som är sansad och fri från gamla beprövade svenska skrämselord såsom Kristen, höger och ultrakonservativ, låt oss ta en titt på om detta stämmer och vad mannen själv skriver och säger.

Baskerville är ordförande i den amerikanska koalitionen för fäder och barn, rådgivare till Men's Health Network, och talesman för män, fäder och barn, International, en sammanslutning av 12 faderskaps organisationer från 9 länder. Han sitter även i styrelsen för närstående Gendercide Watch, en organisation för mänskliga rättigheter som övervakar selektiva illdåd utförda på grund av kön.

På fathersunite.org kan man läsa så gott som alla Hans publicerade arbeten om faderskapskrisen och korruptionen i skilsmässo industrin (utom bok recensioner och radiokommentarer). På gott eller ont så är dessa förmodligen de kraftfullaste skrifter gällande denna fråga, som finns att läsa i allmänna publikationer.


Så vitt jag vet har ingen av de faktiska omständigheterna i någon av de artiklarna kunnat ifrågasattas eller tillbakavisas. Berättelser, dokument, urklipp, studier, citat, böcker, e-post meddelanden och telefonsamtal - har samlats in och skickas till Baskerville av hundratals, kanske tusentals människor.


Människor (oftast fäder) som fått sina barn tagna. Som anklagats oskyldigt för brott och i många fall fängslats. Som har tvingats betala utpressningspengar till mödrar som kidnappat deras barn. Det som går under namnet underhållsbidrag. Som har fått sina besparingar och inkomster beslagtagna.


Lämnar härmed slutligen ordet till Mr Baskerville själv där han sammanfattar situationen en aning. Detta gott folk är vad människor inte förstår, eller ens kan förstå. Detta krig är så stort, så smutsigt och så utstuderat att det trotsar förståndet. Men brotten begås. Dagligen, och det får bara fortsätta och fortsätta samtidigt som miljionerna rullar ner i fickorna på de som profiterar.

Pappa-Barn Kristianstad är en förening som bl a verkar för barnens rätt till BÅDA sina föräldrar. Efter ca ett års verksamhet, sedan starten den 26 mars 2009, är vi idag drygt 50 medlemmar, varav ca 1/3 är kvinnor. En del av vår verksamhet är att driva opinion för barnens rätt enligt FN:s Barnkonvention. Med anledning av att det är valår genomför vi under våren bl a ett antal politikerträffar med såväl riksdagspolitiker som lokalpolitiker. Mer information om oss finns på www.pappa-barn-kristianstad.se

Den senaste veckan har vår förening (tillsammans med MinPappa.nu) figurerat flitigt i media med anledning av en blekingepolitikers (Eva-Britt Dahlström) försök att stoppa vår presentation för riksdagsledamöter (inbjudna av centerpartiet) samt den rapport som MinPappa.nu släppte samma dag som vårt besök i riksdagen (den 4 maj). MinPappa.Nu:s rapport handlade om vårdnadstvister-/domar i Skåne under 2007-2009.

Pappa-Barn Kristianstad anser att MinPappa.nu:s rapport stöder vår verklighetsuppfattning och det våra medlemmar i väldigt många fall personligen upplevt, nämligen att pappor negligeras och (ofta medvetet) misstolkas och kränks i de vårdnadsutredningar som socialtjänsterna utför.

Vår utgångspunkt är att barnen behöver BÅDA sina föräldrar och när kränkningar sker mot föräldrarna, så är det också en kränkning av aktuella barn. Vi har många exempel på mycket egendomliga beslut som tas i dessa sammanhang. Risken är att vi får en ny debatt om 20-30 år när dessa barn vuxit upp, liknande den som lett fram till utredningen gällande de s.k. barnhusbarnen. Tyvärr vågade man inte låta den utredningen undersöka förhållandena ända fram till våra dagar.

Johan Linander (centerpartiet, ledamot i justitieutskottet), en av deltagarna vid vårt möte i riksdagen, har under senare delen av  veckan uttalat att han vill se en granskning av socialtjänstens vårdnadsutredningar och, om det finns anledning, att ändra på gällande lagstiftning. Detta är ett direkt resultat av våra och MinPappa.Nu:s ansträngningar att lyfta fram våra hjärtefrågor. Vi välkomnar detta initiativ!
(http://www.skanskan.se/article/20100508/LUND/705079871/1057)

Tingsrätternas ovilja att "korrigera" socialtjänstens vårdnadsutredningar är tyvärr inte ett tecken på att utredningarna är föredömligt utförda, som Socialtjänstens företrädare i Lund vill låta påskina. Det är snarare beroende av bristande kunskaper och att det gått slentrian i hur okritiskt tingsrätterna hanterar vårdnadsutredningarna. Lunds Sociatjänst utför tyvärr heller inte kvalitativt bättre utredningar än många andra socialtjänster, vilket samma socialtjänstföreträdare i försvarsposition under veckan försökt framhäva som skäl till att inga pappor där fick enskild vårdnad. Innebörden vore ju i sådant fall att, om alla socialtjänster vore lika ”duktiga” i sitt utredningsarbete som i Lund, skulle helst inga pappor någonstans i hela landet någonsin få enskild vårdnad. Argumentet är helt orimligt och närmast ”ett skott i den egna foten”.

Vi kan också se hur LVU och vårdnadsmål blandas ihop. Tvångsomhändertagande (ofta på mycket grumliga grunder) enligt LVU används då som skäl till att ta ifrån en förälder såväl vårdnaden som rätten att få ha kontakt med sitt/sina barn. I LVU-målen är socialtjänsten motpart och samtidigt uppträder de som utredare med "specialkompetens" i parallella vårdnadstvister i Tingsrätten om samma barn. Vi påstår att ibland används LVU som ett verktyg att avskilja ett barn från en av föräldrarna i vårdnadstvisten, vilket ALDRIG varit avsikten från lagstiftarens sida. Detta är ett missbruk av LVU från Socialens sida!

Med LVU:t som argument fråntas den ena föräldern fortsatt del i vårdnaden i Tingsrätten varvid samma förälder automatiskt förlorar talesrätten gällande överklagan i LVU-ärendet i Förvaltningsrätten! Härigenom skapas ett "moment 22" , en ogenomtränglig cirkelreferens av argument, och samtidigt ett brott mot Europakonventionens bestämmelser om rätten att få varje myndighetsbeslut prövat i domstol.

Särskilt allvarligt blir detta när barnet samtidigt (utan nödvändiga s.k. placeringsutredningar) placeras hos den ”favoriserade”  föräldern i LVU-målet genom socialtjänstens beslut, med det uttalade syftet att just denna förälder skall ”vinna” vårdnadstvisten.

Sedan finns det vissa lokalpolitiker med extrema åsikter, som tycks ta med sig dessa in i Tingsrätten såsom nämndemän. En sådan är just Eva-Britt Dahlström i Karlskrona. Detta är rent förödande för rättssäkerheten i vårt land där så sker (nu särskilt i Karlskrona) och framförallt för de barn det handlar om i vårdnadstvister.

Om man läser E-B D:s egen blogg kan man inte annat än nå slutsatsen att hon närmast kan betecknas såsom en "manshatare".

Åsikterna hon framför får hon naturligtvis ha, men hon skall låta bli att försöka kontrollera debatten i sammanhang där hon inte ens är inbjuden. Det liknar mest metoder som flitigt användes i gamla öststatsdiktaturer! Argumentet att vi inte skulle få framföra våra ståndpunkter oemotsagda i riksdagen, enligt hennes i tidningen uttalade uppfattning, gäller uppenbarligen bara hennes meningsmotståndare och inte henne själv. E-B D har nämligen inte svarat på tidigare inviter från oss om att debattera öppet och släpper inte heller genom inlägg på sin blogg som inte instämmer i hennes egna ståndpunkter. Detta brukar kallas dubbelmoral!

E-B D vägrar först kommentera händelsen i Blekinge Läns Tidningar (http://www.blt.se/nyheter/karlskrona/namndeman-forsokte-stoppa-pappa-barnforening(1911538).gm ). Dagen efter påstår hon att anklagelserna är falska. Hennes förnekande gäller dock endast i vilken egenskap hon kontaktade Gunnel Wallin (c), inte det faktum att hon försökte stoppa Pappa-Barn Kristianstads besök i Riksdagen.

Exakt vilka ord som växlades mellan Gunnel Wallin (c) och E-B D vet naturligtvis inte vi, men vi vet vilka effekterna blev för föreningen och vi vet vilken förklaring vi fått från centerpartiet. Samtidigt erkänner ju faktiskt E-B D att hon försökt påverka centerpartiet att inte bjuda in oss. För oss är det oväsentligt i vilken egenskap hon gjorde detta. Dessutom slumpar det sig så att just dagen före, i samma tidning, rasar just E-B D över att hon stoppats från att få bjuda in Rädda Barnen, till Barn-& Ungdomsnämnden, för att presentera en rapport om mobbning. E-B D:s dubbelmoral framträder därmed ännu tydligare.

Den här gången har E-B D nog i alla fall hoppat i "galen tunna" och det vore märkligt om inte detta skulle få konsekvenser inom hennes eget parti ett valår som detta. Det är svårt att se hur hon kan vara en tillgång för socialdemokraterna och s-kvinnorna.

E-B D:s motiv får väl närmast hämtas från en karriär, som hon själv beskriver på sin egen hemsida under ”Bakgrund”. Den verkar till stor del bygga på hennes egen, återigen oemotsagda, historia kring sin egen påstått traumatiska skilsmässa för ca 20 år sedan. Andra som granskat detta och talat med hennes f.d. man vet dock att den historien krackelerar i faktadelen när även han får en chans.

För övrigt finns det oerhört starka krafter emot att som "föräldra-barn-organisation" föra fram barnets rätt till båda sina föräldrar. Det är förknippat med risker att förlora sitt arbete och inkomst (jfr Ingrid Carlqvist, tidigare på tidningen Villaliv) eller att på andra sätt bli trakasserad.

Ett annat exempel är de 4 ungdomar på John Bauer-gymnasiet i Halmstad som ställde upp med en video i Amnestys filmfestival om jämställdhet. Som en effekt av vad som verkar ha varit yttre påtryckningar från Uppsala Kvinnojour, har Amnesty den 28 april med en något krystad förklaring som inte håller ihop, tagit bort videon från Amnestys YouTube-sida därför att ungdomarna skulle ha missbrukat Amnestys namn. Detta skulle ha skett genom att man i eftertexten tackade bl a Amnesty, liksom övriga tävlingsbidrag gjort. Ungdomarnas video hade titeln: ”Rätten att vara pappa”. En del detaljer kan utläsas från denna artikel: http://realtid.se/ArticlePages/201005/05/20100505150012_Realtid055/20100505150012_Realtid055.dbp.asp

Efter det Amnesty plockat bort ungdomarnas bidrag från filmfestivalen tackade Uppsala Kvinnojour med orden:
”Tack vare protesterna så visades inte filmen på festivalen och sedan togs den bort från deras hemsida. Vi tackar Amnesty för att de fortfarande kämpar för rättvisa! den 30 april kl. 14:09” (Källan kan vid behov anges mot källskydd)

Vidare drog Rädda Barnen in sitt finansiella bidrag till några föreläsare vid en föreläsning i Norrköping den 4 maj, likaså uppenbarligen p g a påtryckningar från samma eller liknande grupperingar.

Själva har vi som förening först inbjudits till att deltaga i en särskild kurs kallad BIFF (Barn i Föräldrars Fokus) där vi deltog i introduktionsutbildningen. Utan att officiellt lämna någon förklaring lämnade huvuddelen av Socialtjänstens folk från Kristianstad lokalen efter lunchen när grupparbetena skulle vidtaga. Det uppfattades allmänt av deltagarna som att de inte ville grupparbeta tillsammans med Pappa-Barn. För två veckor sedan fick vi besked att vi inte skulle få deltaga i den fortsatta utbildningen. Man kan undra om detta också är efter påtryckningar någonstans ifrån?

Till och med feminismens egen "anmoder", Erin Pizzey (skaparen av världens första kvinnojour och organisationen mot "Mäns våld mot kvinnor"), är numera utfryst och försöker man effektivt stoppa från att kunna uttala sig. Hon anser nämligen numera att dessa frågor "kidnappats" av en feminism-industri med ekonomiska intressen. Hon anser även att män är lika mycket drabbade som kvinnorna och behöver samma skydd som hon en gång var först med att utveckla för kvinnorna (http://www.erinpizzey.com/).

Även Erin Pizzey har alltså insett bland annat det som man i Sverige i officiella sammanhang nästintill förnekar, nämligen att män utsätts för lika mycket våld från sina kvinnor som kvinnor från sina män. Detta understöds av ett antal internationella studier.
Då uppstår genast frågorna:

Varför i Sverige hantera bara halva problemet gällande våld i nära relationer?
Varför inte genom adekvat forskning ta reda på hur det verkligen ser ut i Sverige?

BRÅ:s egen rapport 2008:23 anger dessutom följande gällande misshandel av de mindre barnen:
”Sammantaget pekar detta mot att det är mödrarna eller andra kvinnor som tar hand om barnen som står för den största delen av misshandeln mot de mindre barnen.”

(Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007, Kapitel: Kvinnors brottslighet, sidan 11 i PDF-dkumentet. Rapport 2008:23. www.bra.se/go/297 )

I Sverige har denna extremfeministiska "industri" uppenbarligen lyckats hittills. Se bara på den "kvinnomiljard" som ensidigt anslagits

under innevarande mandatperiod. Motsvarande mansorganisationer, som vill arbeta på samma sätt som kvinnojourerna (fast för män), har under samma period fått 0 kronor med hänvisning till att de

1) måste ha minst 75% kvinnor som medlemmar och

2) de får endast arbeta med att hjälpa män med sina aggressioner!

Kriscentrum i Kristianstads fokus framställs på ett liknande sätt, i de två informationsbroschyrer de placerat ut på olika håll i Kristianstad och omgivande kommuner. Bara behovet av två olika broschyrer (en för kvinnor/barn och en för män) när det gäller våld i nära relationer är ett misslyckande i sig och visar på det attitydproblem, som finns till frågorna ur ett genusperspektiv. Detta understöds av myndigheter och det allmänna. Motsvarande broschyrer lär finnas hos landets övriga kriscentra, enligt uppgifter vi fått (utan att hittills själva kunna kontrollera detta).

På Rikskriscentrums hemsida framgår attityden mycket tydligt, om vilka problem män kan ha (http://www.rikskriscentrum.se/). Deras uttalande om strävan efter jämlikhet mellan män och kvinnor utgör en konflikt med det de inledningsvis ensidigt nämner om att jobba med mäns aggressioner (ingenstans finns något om arbete med att hjälpa våldsutsatta män). Ett annat exempel på samma sak kan hämtas från Göteborgs kriscentrum för män (http://www.goteborg.se/wps/portal/kriscentrumforman).

Vi har även exempel på hur Kriscenter i just Kristianstad agerar enväldiga domare, trots sedan länge nedlagda förundersökningar i samma ärende, och i sina utlåtanden skriver bl a på ett ”konstaterande” och kränkande sätt (grundat enbart på andra förälderns uttalande):

”Blott 5-årig flicka som varit utsatt för fysiskt våld och närmande av sexuell karaktär av sin egen pappa.
Har fått stödjande kontakt hos inrem som nu remitterar vidare med förhoppning om ’behandlande’ kontakt".
Det kan nämnas att det blev ingenting av den remiss som hänvisas till.

Vi vill att barnets rätt enligt FN:s barnkonvention till båda sina föräldrar skall säkerställas, vilket de flesta genom läpparnas bekännelse också anser. Sedan får detta uppenbarligen så oerhört skilda innebörder när det kommer till praktiskt genomförande. Vi vill att Barnkonventionen skall införas som lag i Sverige och kommer att kämpa för detta tills så sker eller tills dess svenska myndigheter tvingas tillämpa den fullt ut. Sverige har åtagit sig detta redan för 20 år sedan. Då skall inte myndigheterna ha möjlighet att ens uttala undanflykter och ursäkter såsom sker idag, även i vår egen hemstad Kristianstad!

Naturligtvis vill vi att ALLT våld, liksom alla andra brott OCH oavsett vem förövaren är, skall BEIVRAS! I de fall kvinnor är förövare skall heller inga särskilda ”kvinnorabatter” ges vid straffutmätningen! Detta borde vi alla, kvinnor som män, kunna ställa upp på!

På uppdrag,

Einar Strömblad

Mediaansvarig

www.pappa-barn-kristianstad.se

044-200 220; 070-730 72 50
044-590 11 95 (arb)



PS:
Pappa-Barn Kristianstad fortsätter nu sina politikerträffar enligt följande:
11 maj kl 1800-2100: Vänsterpartiet
18 maj kl 1800-2100: Kristdemokraterna
25 maj kl 1800-2100: Miljöpartiet
31 maj kl 1800-2100: Folkpartiet
Samtliga träffar genomförs på Kockumsgatan 6 i Kristianstad (i Defendos lokaler, ingång från norra gaveln).

Media är välkomna!

Tyvärr har moderaterna ÄNNU inte svarat på vår inbjudan.

Logik är en intressant vetenskap. Logik är också en egenskap som människor mer eller mindre alltid haft förmågan att använda. Om man skall äta en mammut så är det lättare att göra det då den är död. Ergo, vi dödar den först, och äter den efteråt. Logiskt.

För 2400 år sedan i Grekland, genom tänkare såsom Plato och Aristotoles, utvecklades logiken till en vetenskap som blev var mans egendom. Idag vet alla vad logik är. Och alla tänker vi minsann logiskt. Tror vi. Men logiken är sällan så glasklar som vi inbillar oss.

2+2=5 för tillräckligt stora värden på 2.

Är ovanstående mening sann eller falsk? Är den logisk eller trotsar den all logik?

Idag skall det handla om logiken som praktiseras av våra domstolar i sina avgöranden om "barnens bästa". Detta uttryck "barnets bästa" är en konstant. Det vill säga att det stipiuleras av svea rikes lag, att alla avgöranden gällande bland annat vårdnad och boende skall utgå från vad som är bäst för barnet.

Hur kan det då komma sig att mamman vinner egen vårdnad i 15 av 16 vårdnadstvister? Den logiska tolkningen då man sätter dessa två uppgifter mot varandra blir då:

1. Barnets bästa skall vara avgörande.
2. Mamman vinner 15 av 16 vårdnadstvister.
Ergo Mamman är i 15 fall av 16 den bästa vårdnadshavaren för barnet.

Denna uppställning haltar naturligtvis. Men för att förstå hur tingsrätterna och familjerätterna kommer till denna märkliga logiska slutledning måste vi se till de enskilda fallen. Därför skall vi idag titta på ett sådant tänkte jag. Ett fall som dessutom har massor av märkliga likheter med mitt eget. Här handlar det i och för sig inte om vårdnadsrätten, då pappan visserligen har den kvar, men jag skulle ändå tro att han finner föga tröst i detta faktum. Jag kunde inte låta bli att fetmarkera några passager. Ni kan ju fundera och se om ni kan lista ut varför. Häng med för nu blir det domstolslogik på hög nivå.

Mamma vs Pappa

Det fall som redogörs för här är högst autentiskt, trots att namnen på parterna är utbytta mot "Mamma" och "Pappa". Även barnens, vittnens och kontaktpersonens namn är utbytta.

Fallet avgjordes i Stockholms tingsrätt i Januari 2007. Alltså året efter 2006 års vårdnadslag.

Jag redogör inte för allt, utan följande är en beskrivning i korta drag.

Utslaget i domen blev följande:

Med ändring av det som förordnats om umgänge i Stockholms tingsrätts, avd. 7,
dom i september 2003 i mål T XXXXXX-01 beslutar tingsrätten att Dotter född,
99XXXX, och son född 01XXXX, skall ha rätt till umgänge med Pappa
– varannan veckohelg, jämna veckor, lördag och söndag kl. 9.00–18.00,
– varannan julhelg under julafton, juldagen och annandagen kl. 9.00–18.00, med
början år 2007,
– varannan påskhelg under påskafton, påskdagen och annandagen kl. 9.00–18.00,
med början år 2008.

Bakgrund

Mamma och Pappa träffades 1998 och inledde ett förhållande som varade fram till 2000. Två barn kom till världen. Elin som som föddes 1999 och Adam som föddes 2001. Från början hade de gemensam vårdnad om Elin, medan mamma hade ensam vårdnad om Adam.

I dom från 2003 kom samma tingsrätt fram till att vårdnaden om Elin fortsatt skulle vara gemensam och att detsamma skulle gälla för Adam. Vidare att Pappa skulle ha rätt till umgänge varje söndag mellan 09.00 och 17.00 under tillsyn av kontaktperson.

Pappa har i en ny stämningsansökan nu yrkat att tingsrätten, med ändring av vad som bestämts i Stockholms tingsrätts dom 2003-09-02 i mål T XXXXXX-01, skall tillerkänna honom rätt till umgänge med parternas barn Elin och Adam enligt nedan:

– varannan helg, jämna veckor, från fredag kl. 15.00 till söndag kl. 18.00,
– varannan julhelg, från den 23 december kl. 17.00 till den 30 december kl. 17.00, med början 2007,
– varannan nyårshelg, från den 30 december kl. 17.00 till den 6 januari kl. 17.00 med början 2008 samt
– vartannat sportlov, från sista skoldag före lovet kl. 17.00 till lovets sista dag kl. 17.00, med början 2007,
– vartannat påsklov, från sista skoldag före lovet kl. 17.00 till lovets sista dag kl. 17.00, med början 2008,
– fyra sammanhängande veckor varje sommar med skyldighet för pappa att senast den 31 mars samma år meddela mamma när han avser att utöva umgänget.

Mamma har bestritt Pappas yrkande och förklarat att hon medger att barnen ges rätt till umgänge med pappa varje lördag kl. 9–18 i närvaro av kontaktperson.

Vid sammanträde för muntlig förberedelse i april 2005 bestred Mamma Pappas yrkande och yrkade för egen del att det av tingsrätten i dom beslutade umgänget skulle inskränkas till att istället gälla varannan söndag i närvaro av kontaktperson. I protokollet antecknades i enlighet med Mammas önskemål att den av henne yrkade neddragningen endast var temporär att gälla till och med att en pågående utredning om varför barnen var oroliga avslutades.

Tingsrätten lämnade i beslut meddelat i april 2005 parternas interimistiska yrkanden utan bifall. Samtidigt uppdrog tingsrätten åt Norrmalms stadsdelsförvaltning att genomföra en umgängesutredning beträffade Elin och Oskar. Uppdraget ändrades senare på så sätt att Norrmalms stadsdelsförvaltning skulle genomföra umgängesutredningen
i samråd med socialförvaltningen i Upplands Väsby kommun.

Grunder

Båda parter har anfört att det av dem själva förordade umgänget är mest förenligt med barnens bästa. Pappa har härutöver anfört att han är positivt inställd till samarbete i frågor som rör barnen och att han vill medverka till barnens goda och trygga uppväxt.

Domskäl

Båda parterna har åberopat den i målet utförda umgängesutredningen. Vidare har parterna hörts under fria partsförhör. På pappas begäran har vittnesförhör hållits med familjerättssekreteraren Eva Alldin och kontaktpersonen Lollo Nilsson samt med hans fästmö, Anna Nilsson, och på Mammas begäran med Ninni Bergman, som haft hand om barnen i förskolan, och med Mammas mor, Maria Lundgren. Polisanmälningar som Mamma gjort mot Pappa har genomgåtts.

Anförda omständigheter

Pappa har anfört:
Han har nu sedan lång tid regelbundet haft umgänge med barnen i närvaro av kontaktperson. Kontaktpersonen anser att det inte längre behövs kontaktperson vid umgänget.

Han har ordnade förhållande, ny sambo och en bra bostad där barnen regelbundet vistats.

Mamma accepterar inte sedvanligt umgänge trots försök att resonera och trots flera samarbetssamtal.

Umgänget med barnen fungerar bra. Han hämtar och lämnar med bil.

Han tycker att kommunikationen med mamma fungerat bättre under senare tid, men trots det accepterar mamma ej oövervakat umgänge.

Mammas anklagelser om sexuella övergrepp på dottern är gripna ur luften.

Barnen måste få stanna längre hos honom och få sova
över och träffa kompisar. Det måste också vara möjligt för honom och hans fästmö Anna Nilsson att få resa med barnen.

Mamma har anfört:

Förhållandet med Pappa var mycket konfliktfyllt och tog slut redan när hon var gravid med Adam.

Pappa tog inte ansvar för dottern, var frånvarande och drack mycket alkohol.

Våld förekom.

När hon var gravid med Adam så våldtogs hon av Pappa.

Trots detta har hon hela tiden velat att umgänge skulle ske mellan Pappa och barnen, dock i närvaro av kontaktperson.

Hon har misstankar om att Pappa varit sexuellt gränsöverskridande mot Elin.

Hennes morbror har berättat att han på BB sett att Pappa stoppat sina fingrar i Elins slida. Vidare hade Elin
en rispa på ena blygdläppen och var röd i underlivet i april 2001. Hennes mor har också sett att Pappa gnuggat Elins underliv; Pappa masserade Elins stjärt på ett otillbörligt sätt. Elin har sagt sig inte vilja träffa Pappa för att Pappa  stoppar sin tunga i hennes (Elins) mun.

Hon har hela tiden skyddat barnen, även Adam, då Pappa har ett burdust sätt mot barnen. Båda
barnen har sagt att Pappa tagit Adam hårt i armen och dragit Adam i örat; Adam hade blåmärken på armen. Vidare bröt Adam armen vid ett umgängestillfälle. Då var kontaktpersonen inte närvarande. När Adam kom hem till henne förstod hon att något var fel. Denna händelse gör att hon inte vet exakt hur umgänget fungerar.

Pappa har förnekat att han utsatt Elin för övergrepp och förklarat att han inte vet något om någon skada på Elins  underliv. Han har också förnekat att han utsatt
Mamma för våldtäkt och våld och att han utsatt barnen för våld samt att han använt för mycket alkohol.

Umgängesutredningen

Utförd av två familjerättsutredare.

Under Sammanfattning och bedömning anförs följande:

I tidigare genomförd vårdnads- och umgängesutredning har utredarna uppfattat att ”fadern visar en seriös vilja och ett intresse av att ha kontakt med sina barn, att lära känna dem, ta del i deras liv samt känslomässigt engagera sig i dem.” Det har inte framkommit i vår kontakt med Pappa något som talar emot detta vilket även styrks av referenssamtal med kontaktperson. Av referentsamtalet framkommer även att den handfallenhet han tidigare uppvisat i kontakten med barnen inte finns i dag.

I tidigare genomförd utredning framför utredarna den uppfattningen att Mamma medvetet eller omedvetet vid flera tillfällen har saboterat umgänget mellan Pappa och barnen, bland annat genom att lägga ansvaret på barnen när hon frågat dem om de vill träffa sin pappa eller inte.

Mamma uppger att hon försöker att inte visa barnen den oro hon hyser för att de ska fara illa. Vår uppfattning är dock att barnen känner av hennes oro och reagerar på denna. Barnen har tidigare uppvisat olika reaktioner och symptom vilket även
kommer i referenssamtal med personal från barnens tidigare förskolor.

Utredarna har i tidigare genomförd utredning, tolkat att dessa symptom skulle kunna bero “dels på de spänningar som råder mellan föräldrarna och dels på moderns oro som
avspeglar sig på barnen.” Det har i vår utredning inte framkommit något som skulle kunna tolka barnens reaktioner på annat sätt.

Det som Mamma lyfter fram är att barnen är ledsna och arga efter umgänget med Pappa samt att Elin brukar kissa på sig i samband umgängestillfällen. Hon tror det beror på att Elin inte är trygg känslomässigt med Pappa.

Pappa uppger att detta hänt endast vid några tillfällen den sista tiden vilket även hans sambo Anna uppger. En förklaring till detta menar han är att Elin har alltför lite tid med honom och hon är väldigt upptagen av allt hon
vill hinna göra hos honom.

I bedömningen av barnens umgänge med sin pappa står vi inför samma svårigheter som de förra utredarna. Oavsett om Elin utsatts för något övergrepp eller inte, är det Mamma övertygelse att så har skett. Denna övertygelse är så stark och hennes oro så stor över att barnen skall fara illa under obevakade umgängen hos Pappa, att vi har svårt att se hur ett sådant umgänge skulle fungera i praktiken. Barnen har redan idag uppvisat olika symtom på föräldrarnas konflikt och Mammas oro.

Vi bedömer att Mamma inte kan förmå sig att lämna ut barnen till Pappa på ett sådant sätt att de skulle känna sig lugna och trygga. Vi är inte heller säkra på om hon kommer att överhuvudtaget medverka till ett sådant umgänge, utifrån sin övertygelse att barnen måste skyddas gentemot Pappa. Vår farhåga är då, om ett sådant umgänge fastställs, och Mamma inte medverkar till att lämna ut barnen, att föräldrarnas konflikt ytterligare förvärras
med en eventuell fortsatt rättsprocess. Detta kommer naturligtvis inte gynna barnen och deras relation till sin pappa. Det kan till och med leda till traumatiska upplevelser för barnen.

Ett fortsatt umgänge med kontaktperson innebär dock att de inte på ett naturligt sätt kommer vara en del av sin pappas liv och kunna leva ett normalt familjeliv med honom. Vi bedömer emellertid att i dagsläget är det den enda realistiska lösningen för att barnen skall kunna ha ett fungerande umgänge med sin pappa.

Partsförhör

Pappa: har berättat om umgänget med barnen och då beskrivit ett bra och så naturligt umgänge som är möjligt med kontaktperson närvarande samt uttryckt frustration över att inte ha möjlighet att utöva ett naturligt vardagsumgänge med barnen.

Mamma: har närmare redogjort för tillfällen under deras förhållande när Pappa skall ha misshandlat henne och för en våldtäkt under tiden hon var gravid med Adam. Hon hävdar också att Pappa har begått sexuella övergrepp mot dottern Elin.

Familjerättssekreterare Eva Alldin: har
bedömt Elin och Adam som fina, högst normala, barn. När hon träffade Pappa med barnen hade denne och barnen ett bra samspel; Pappa lyssnade på barnen och var närvarande. Hon uppfattade det som att barnen kände sig hemma hos Pappa.

Hon och (kollega) har uppfattat att Mamma har en stark övertygelse om att Pappa utsatt Elin för något. Övertygelsen är så stark att barnen tidigare visat oro och de har bedömt att Mammas oro kan förorsaka slitningar för
barnen och medföra att det är omöjligt att få till stånd umgänge utan kontaktperson.

Hon och (kollega) vet inte om det som Mamma beskyller Pappa för är sant.

Kontaktpersonen: Hon har varit kontaktperson i tre år, men har nu sagt upp sig så att hon slutar i december 2006. Att uppdraget skulle bli så långt hade hon inte trott. – Barnen tycker mycket om både mamma och pappa. I början var umgänget oroligt; det var svårt att överlämna. Hämtningarna kunde vara dramatiska då barnen inte
ville åka. Väl hos Pappa verkade barnen som barn är mest; de lekte. Ibland ville sedan barnen inte åka från Pappa.

Barnen har bra kontakt med Pappa och Pappa är lyhörd och engagerad när syskonen bråkar. Barnen konkurrerar om utrymme och uppmärksamhet. Pappa kan ha svårt med gränssättningen
och att vara konsekvent och fullfölja, men det beror nog på att Pappa har barnen så korta stunder. – Hon har träffat Pappas fästmö. I dag är det fint samspel mellan Pappa, fästmön och barnen.

Dagisfröken Ninni Bergman: har berättat om hur hon uppfattade Elin och Adam under den tid de var i förskolan där hon arbetar.

Mormor Maria Lundgren: såg Pappa massera / ta på Elins skinkor. Pappa var då alldeles borta. I Warszawa såg hon en gång Elin med särade ben på en soffa. Vad Pappa gjorde kunde hon inte se, men det räckte tillsammans med vad hon sett tidigare.

Tingsrättens bedömning

Och så kommer vi till sist till rättsskiparna bedömning av ovanstående fakta. Och det är nu man lyckas göra 2+2 till 5.

Bedömning: Inledningsvis kan konstateras att polisanmälningar mot Pappa avseende sexuella
övergrepp som Mamma och Mormor berättat om inte lett till annat än nedlagda förundersökningar.

Även om det beviskrav som gäller för fällande dom i brottmål är väsentligt högre än det som bör gälla för att risk för sexuella övergrepp skall beaktas i mål om umgänge med barn, når bevisningen i form av Mamma och Mormor berättelser inte den nivån att barnens rätt till umgänge med Pappa bör begränsas på grund av risken att han utsätter Elin för något otillbörligt. Detta gäller särskilt som det inte finns någon uppgift om störningar i barnens relation till Pappa när de umgås.

Barn har normalt ett behov av ett väl fungerade umgänge med den förälder de inte bortillsammans med. Det som framkommit tyder inte på att det finns någon störning i Elins
och Adams relation till fadern. Tvärtom tyder utredningen i målet starkt på att relationen mellan barn och far är god. Mot den bakgrunden bör Elins och Adams rätt till umgänge med Pappa utökas och kravet på kontaktperson slopas.

Mot en omedelbar utökning till det umgänge som yrkats av Pappa talar det som anförs i umgängesutredningen om risken för att Elin och Adam skall fara illa på grund av att Mamma inte skulle kunna förmås att lämna dem till Pappa på ett sådant sätt att de skulle känna sig lugna och trygga. Å andra sidan kan inte Mammas oro tillåtas att i alltför hög grad begränsa Elins och Adams rätt till umgänge med Pappa.

Enligt tingsrättens mening är omständigheterna sådana att det vid ett umgänge som innebär övernattning med stor sannolikhet kan befaras slitningar och konflikter mellan föräldrarna i sådan omfattning att barnen skulle fara illa. Barnens rätt till umgänge med Pappa bör därför tills vidare vara inskränkt till dagtid. Med hänsyn taget till det anförda bör Elin och Adam nu ges rätt till umgänge dagtid med Pappa varannan helg lördag och söndag samt varannan julhelg under julafton, juldagen och annandagen och varannan påskhelg under påskafton, påskdagen och annandag påsk.

En utförsfärd som kommer att sluta illa

Är det denna form av "rättvisa" jag själv och min dotter nu har att se fram emot då tingsrätten skall ta ställning i vårt fall?

Logiken stöder oftast enskilda så kallade "rättshaverister" som mig, som bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Om en person förstår logik kan han använda den, och ingen blindflygande  myndighet kan egentligen argumentera emot. Därför möts man istället allt som oftast bara av tystnad då man försöker att med logikens hjälp argumentera. Man kan lugnt påstå, utan att sträcka sig allt för långt, att den amerikanska revolutionen inte skulle ha hänt utan logikens födelse i det antika Grekland. Inte heller om rättshaverister inte funnits.

Frågan är när vi får se en revolution i Sverige. Detta har inte hänt sedan Dacke misslyckades störta Gustav Wasa. Här fortsätter vi istället blint att lita på myndigheters och domstolars logiska förmåga. Det enda som hjälper mot logik är nämnligen ignorans.

Vi tolkar material, och sedan drar vi slutsatser, varpå vi nöjt kan lägga ifrån oss frågan och gå vidare i livet. För mig blir snarare en "slutsats" ett ställe där vi inte orkar tänka längre.

Tankeförmågan gällande anklagelser om pappor, övergrepp och kvinnovåld i Sveriges domstolar tycks ha upphört någon gång runt 1980 i samband med mordet på Catrine Da Costa. Sedan dess verkar det bara ha varit en brant nedförsbacke.

Ingen pulkafärd kan dock vara för evigt. Dessutom brukar dom som utförs i för hög hastighet och utom all kontroll oftast sluta rätt illa. Det kommer även denna okontrollerade utförsfärd att göra. Dom orden kan ni stoppa in på banken.


Läs även andra bloggares åsikter om Juridik, logik, vårdnad, rättvisa, diskriminering, feminism, pappa, rättssäkerhet, domstol,

Pär Ström som är en av dom största kämparna för ett nytt och fräscht jämställdhetsbegrepp i vårt land har gjort en film om pappadiskrimineringen på socialtjänster och i domstolar. Den är mycket bra och jag vill därför rekommendera den till fler.

I filmen intervjuas Arne Wiren som är känd som "pappaombudsman" samt advokaten Jan Urwitz (bilden) i Trollhättan. Konstaterar att det finns advokater som är vad jag brukar kalla mer "Rock´n´roll" än andra.

Jan Urwitz fick nyligen sparken i en vårdnadstvist där han företrädde pappan. Dock inte av sin klient utan av rådmannen i fallet??

Han hade inte "uppfört sig korrekt" var motiveringen. Jag antar att det var hans försök att protestera mot vansinnet som var "inkorrekt" i det aktuella fallet.

Som vanligt avslutas Per Ströms film med en liten musiksnutt som jag har gjort.  Hela låten och en del annat jag och några av mina musikervänner knåpat ihop finns att lyssna till på Myspace. Numera blir det tyvärr ingen tid över för detta, hoppas kunna återuppta det då hela den här mardrömmen är över, om den nu någonsin tar slut. Känner mig emellertid djupt hedrad att få bidra till Ströms lysande filmer.

Vill även tipsa om ett inslag för alla som är intresserad av ämnet rättssäkerhet och hur staten skyddar sig själv från ansvar. Inslaget sändes av Godmorgon världen i P1 i morse.

Tack Pär för att du finns och sluta aldrig blogga. Vi behöver bli fler finnar i maktens röv när det gäller den heliga "jämställdheten" inte färre.




Läs även andra bloggares åsikter om pappa, vårdnad, socialtjänsten, Pär Ström, Arne wirén, Jan Urwitz, diskriminering, jämställdhet, barn, juridik,

Får jag rekommendera att ni noga läser denna artikel från Heraldsun, som jag har översatt nedan. Denna dom i den australienska familjerätten har väckt ursinne down under, då pappan "Bill" på något sätt lyckats få media att skriva om det.

Detta fall är inte unikt på något sätt utan följer samma mönster som mitt och ett otal andra pappors.

Där ser man...det tycks som om det finns ett stort intresse för denna fråga bland människor. Då måste avsaknaden av samma ursinne här i Sverige bero på okunskap helt enkelt. Och varför det råder okunskap får vi väl fråga landets redaktionsledningar.

En och annan lär nog gapa förvånat av artikeln nedan. Det gjorde dock inte jag.

Laurie Nowell ,Sunday Herald Sun, January 10, 2010

Fury at ruling in custody battle

1:22AM

En mamma som av familjerätten konstaterats vara våldsam, lögnaktig, saknar moraliska värderingar och ansvarig för de psykologiska och känslomässiga övergrepp av hennes barn, har fått ensam vårdnad om dem.

Fadern, som anses "principfast" och med "mycket att erbjuda sina barn", har av samma rätt förbjudits från att se sina döttrar. Ärendet kommer blåsa nytt liv i debatten om familjerätt och frågan om delat föräldraskap.

Fadern, som vi gett namnet "Bill" eftersom han inte kan identifieras av juridiska skäl, beskrivs av en Familjerättsdomare inte som något hot mot sina döttrar, utan tvärtom som en framgångsrik och duktig förälder som är "artig" och "intelligent".

Samma domare fann att modern, som vi kallar "Jasmine" och som övergav sin första dotter, två år gammal och föraktade barnets senare medlingsförsök, hade visat ett "förfärligt", "grymt" och "skadligt" beteende.

Barnen ansågs "fjärmade" från fadern

Men domaren ansåg emellertid att på grund av att barnen under en så lång hindrats från umgänge, hade domstolsbeslut blivit ”fjärmat” från sin far och det, ”för barnens bästa” var bäst att dom inte träffade pappan alls.

Detta var i strid med en dom i februari 2008 som sade att att Bill skulle ha rätten till kontakt med sina döttrar.

Men i den förra månadens dom, sa domaren: "Behovet av att bevara barns fysiska och emotionella säkerhet och välbefinnande är viktigast. Hur otillfredsställande detta domslut än är för pappan, är det det domslut som är mest anpassat till barnens bästa.

"Dessutom är det detta det enda domslut som kan ge flickorna den ro de kräver nu medan man undersöker möjligheten av en relation mellan fadern, (barnen) och deras syskon i framtiden, oavsett hur långt in i framtiden detta kan ligga."

Men domaren lägger till: "Det är ett sorgligt faktum att vi har familjerättslagar som dömer i enlighet med ”barnens bästa”, samtidigt som man därmed verkar belöna dåligt beteende hos en förälder och arbeta i uppenbar orättvisa för den väl motiverade och bästa föräldern. "

Bill har inte sett hans döttrar sedan i april och har inte tillbringat längre tid med dem sedan augusti 2005.

Han säger att hans utanförskap till stor del var en följd av falska anklagelser om sexuellt utnyttjande av barn mot honom. Anmälare var hans före detta fru.

Vårdnadsdomen i den australiensiska ”Family Court” förra månaden kom efter pappan fört en sju år lång kamp för att få umgänge och vårdnad av döttrarna, nu över nio och 11.

Det hela utvecklade sig till ett brottmål under 2007, när Bill, 55, anklagades för sexuella övergrepp. Domaren fann anklagelserna helt felaktiga och kastade ut fallet.

Det börjar som en tvist och slutar som ett brottmål

Den juridiska processen har kostat Bill hans hem, hans jobb och omkring $ 450.000 (3 miljoner SEK) i förlorade intäkter och kostnader. Han har stått inför rätten totalt 70 gånger!! för att rentvå sitt namn och för att få någon form av tillgång till sina barn.

"Det har varit en mardröm. Allt jag ville var att vara en del av mina barns liv - för att försöka ge dem en god start i livet," sade Bill.

"Men jag förnekades rätten att vara pappa på grund av det illvilliga sätt som min ex-fru har agerat på och på grund av den tilltro rättssystemet har gett hennes lögner och osanningar.

"Familjerätts systemet behöver stora förändringar. Det verkar inte finnas någon kontroll av bevis i domstol och det verkar som lögner och påhitt ofta omedelbart accepteras som ett faktum.

"Det är en skam och, såvitt jag vet, händer det inte inom några andra rättsliga områden."

Bill: s fall följer samma mall som "Steves" fall gjorde året innan. I vilket domstolen godtog hans ”goda karaktär”, men förbjöd honom från att se sin dotter på sju år, eftersom rätten trodde att mamma skulle "stänga av" känslomässigt om han fick se henne .

Fängslades för ett gratulationskort

I ett annat fall förra året, en far "Mick", fängslades för att han skickat ett gratulationskort till sin dotter i strid med ett domstolsbeslut och låstes in igen för att han tagit en promenad i en park - i närheten av där, okänt för honom, hans dotter lekte.

Debatten om familjerätten som har blivit upphettad under det senaste året, genom en kampanj som syftar till att stötta ändringar i den så kallad ”Family Law Act” som infördes av Howard-regeringen, och som har fastställt principen "ett gemensamt föräldraskap" och i praktiken ge fäder en bättre chans att ha större tillgång till sina barn i vårdnadstvister.

Historikern och Familjerättskritikern Proffessor John Hirst ifrågasätter de grundläggande principerna inom familjerätten.

"Familje domstolarna måste enligt lag agera efter ”barnens bästa”  i mål om vårdnad och boende. Alla tycker det är klokt och riktigt, man nämner dock sällan eller talar ens alls om att när man lyfter upp och sätter en princip framför alla andra, kan det ge fruktansvärda resultat, sade han.

"För att stoppa mödrar från frestelsen att göra anklagelser om sexuella övergrepp och därmed behålla barnen för sig själva, måste vi få en lag där det anges att alla föräldrar som gör falska anklagelser av detta slag kommer att förlora rätten till vårdnaden om barnen. Om en mamma har vänt barnen mot fadern med resultat att de inte vill träffa honom, så ska barnen tas om hand. Åtminstone för en tid.

"Även med de nuvarande bedömningarna av ”barnets bästa”, är det ändå svårt, att se hur ett barn kommer att gynnas av att hamna hos en sådan mamma. Hon har belastat barnet med fruktansvärda historier om hur hennes pappa misshandlade henne.

"Sedan när barnet växer upp kommer hon att upptäcka att mammans anklagelser var falska."

Principen "Barnets bästa" rättfärdigar alla brott

Att växa upp med enbart sin mor och se så lite som möjligt av sin far, anses även här i Sverige, som "barnens bästa". Hur skall vi annars tolka domstolarnas solklara diskriminiering i vårdnadsfrågor? Hur skall vi rättfärdiga en politikerkår som likt dummerjönsar gömmer sig bakom en skendebatt om pappaledighet, för att slippa beröra själva kärnfrågan.

Frågan om det är rätt att man fråndöms rätten att vara förälder helt utan grund?

Är det rätt att separera barn från deras fäder mot både barnens och fädernas vilja?

Är det riktigt att människor döms till fängelse och straffas ekonomiskt bara för att dom kräver rätten att få vara föräldrar på samma villkor?

Är det så bra för ett rättsystem i längden att det belönar brott och straffar ärlighet? Är det så bra för samhället över huvud taget?

Själv har jag en tydlig åsikt i den frågan, och den borde delas av alla människor som gör anspråk på att äga moral, och kalla sig demokratiska.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Vårdnad, barn, barnmisshandel, domstolar familjerätt, vårdnadslagar, pappa, förälder, feminism

Angående Monica Antonssons senaste blogginlägg "Jag tycker inte George Pesor är schysst", där hon tar heder och ära av George Pesor och Ingrid Carlqvist, som skrev en bok om hans historia. Jag skrev igår en kommentar på Monicas blogg, och fick svaret att jag endast skriver "trams om statsfeminism". Jag är inte otacksam Monica. Tack för all hjälp, men lögner är lögner oavsett om dom kommer från dig eller någon annan. En annan som naturligtvis och rätteligen reagerat över påhoppet är George Pesor själv.

Så här skriver George själv angående inlägget, och det summerar även mina egna känslor rätt bra:

I am writing in regards to Monica’s statements and her latest article about me.

 

I find it a little disturbing that her views are as she states.

 

It started off into regards to the sad case that took place in Canada, where the Australian mother took her two children’s lives, “rather than share custody”. The discussion has now totally swung around and focus on me as a person and as parent.

 

What I find disturbing is that she makes statements about me and my actions, that’s fine and I respect the fact that she has a right to an opinion. However, what I find hard to understand is the fact is that she is obviously intelligent and educated and has written a book of great importance, My question is then, Why would she pass judgement or comment when she has not read the book or all the court and social welfare documents.

 

It is my opinion that until she has knowledge of the facts, she is not an authority and, therefore her comments are only her opinions, not based on sound information and with an impartial view on the facts and judgement based on a common sense approach.

 

My other question is; why has she attacked me, when the whole issue that the debate started on was the sad case in Canada ?

 

This may sound a little strange, However what concerns me the most is her apparent disregard for the law, where she says over her dead body, she would do whatever is required. In my view it seems that by her condoning Ann-Louise’s actions, “to do whatever is required” basically suggests to me that she would not respect the laws that are in place. Does she condone this behaviour as normal and justified, it seems so. Well all I can say is that thank god she is not a “Namndeman” or “Ordfaorande” in a court. She seems to misunderstand the law. It also seems she would be quite willing to be a “rattshaverist” for the sake of her beliefs. Therefore I can no longer respect her views, It also seems strange given her insight into “Mia scandalen and book she wrote that her apparent views are as such.

 

She also mentions that the book should be written about the “other side of the story” with Ann-Louise’s version. I agree with idea, I would like to what kind of book that would be!!!. Is Monica serious, this statement clearly demonstrates that she does not understand the situation. Not even the Swedish or Australian Courts can get a straight answer to one question from Ann-Louise. How does Monica think she will succeed. Other than that, the idea is not so silly actually, from a sales and profit only point of view, I would bet that Ann-Louise’s book would sell many more copies than “inteutanminasoner”.

 

To sum up, I am disillusioned with Monica’s comments and her attack on Ingrid, What is her agenda really ??. Monica is certainly not an authority in the same way you both are.

MVH

George

Läs även andra bloggares åsikter om Monica Antonsson, Ingrid Carlqvist, George Pesor, Inte utan mina söner, feminism, vårdnad, kidnappningar, barn

Det var en gång 2 personer, X och Y, som båda delade på en brunn. Var och en av dem var fri att hämta färskt vatten från brunnen när som helst.

En dag utbröt emellertid en stor dispyt  mellan dem och de kunde inte längre bo tillsammans. Så de gick till byns hövding för hjälp om hur man kunde få en rättvis lösning av problemet med vattnet i brunnen som de båda behövde för att överleva.

Det rådde ingen brist på rent och klart vatten i brunnen, men eftersom det inte var möjligt att dela upp brunnen i två delar, så beslutade därför byns hövding att låta brunnen falla helt i X ägo, och föreslog  att Y skulle gå till X ställe för att få hämta 2 hinkar vatten varannan vecka. Det borde räcka, tyckte han.  Byhövdingen  skrev  också ett avtal i svart på vitt för båda parter att följa strikt.

Vattnet började smaka bittert

Det var ju inte precis var en rättvis lösning eftersom X skulle ha vatten varje dag, men Y bara fyra hinkar i månaden. Y hade dessutom en oroande känsla av att X skulle försöka göra något elakt på grund av bitterheten som uppstått i deras separering. Men Y gick ändå med på avtalet.  Eftersom avtalet dessutom var skriftligt från byns hövding, och den innebar en försäkran, så kände sig Y säker och skyddad.

Så hedanefter skulle Y gå till X hem två helger i månaden för att få  hämta 2 hinkar vatten. Efterhand började dock X dröja med att svara på Y:s knackningar på dörren eller ibland till och med  ignorera Y:s knackningar helt och hållet. Och vid de tillfällen när Y lyckades få en hink vatten, smakade vattnet konstigt bittert, och inte alls friskt och rent som förr. Det var ibland till och med så illa att Y var tvungen att spotta ut det. Y var chockad och arg på vad X hade gjort med vattnet, och detta startade en än ännu mer infekterad konflikt mellan de båda.

Åter till byhövdingen

När de gick för att träffa byhövdingen igen, sade X omedelbart till honom, att  trots "uppriktiga ansträngningar" från X sida att följa avtalet och ge Y vattnet,  så hade Y varit en riktigt svår och grälsjuk person som ofta skapade problem och spottade vatten överallt. X klagade också över att Y hade trakasserat hushållet. Ofta genom att banka på dörren non-stop. Dessutom hade Y varit våldsam och hotfull. Vid förhandlingen blev Y  helt chockad över alla falska anklagelser och förklarade för byhövdingen att X påståenden om våld och trakasserier inte var sanna, att vattnet  alltid varit frisk och aldrig bittert innan denna konflikt, och det var uppenbart att X hade manipulerat  vattnet.

Y berättade också för byhövdingen att vid vissa tillfällen hade X medvetet brutit mot avtalet helt, genom att inte lämna något vatten, så det var bara naturligt att Y måste knacka på dörren för att be om det.

"Y borde värdesätta varje hink"

Byns hövding  hörde båda sidorna av historien,  men av någon anledning  tvivlade han på Y :s version och kommenterade att, Y nog borde värdesätta varje liten hink vatten han fick från X, och inte skapa en enda röra av allt. Y var chockad över att höra detta och blev ännu mer angelägen om att förklara den orättvisa situationen till byhövdingen. Men till Y: s besvikelse och bestörtning, ville inte byns hövding ställa X till svars för kränkningen av deras avtal, utan i stället upprättade han en "Reviderad" version av deras avtal som denna gång enbart gav Y rätt till 1 dl vatten varannan vecka. En kraftig minskning från de ursprungliga 2 hinkarna vatten som stipulerades  i det tidigare avtalet.

Som ett tecken på fortsatt misstro anlitade byns hövding  även en expert för att titta över och "hjälpa" Y i hanteringen av denna  lilla mugg med vatten  så att man kunde vara säker på att den konsumerades på ett "korrekt sätt". Y var mycket bedrövad och förolämpade av denna nya ordning, men än en gång hade han inget annat val än att gå med på det för att inte dö av törst. Sanningen var dock att Y aldrig haft några problem med att dricka vatten under alla dessa år, så han tyckte det var löjligt att det plötsligt skulle vara nödvändigt att stödja honom i "hur man dricker vatten ordentligt".

Olidlig törst

Med bara 1 kopp varannan vecka, blev Y snart uttorkad på grund av bristen på vatten och han led ofta av extrem törst. Men Y bad till Gud för styrka och fann sig även i detta arrangemang i över ett år. Under hela denna period tyckte Y att varje kopp vatten fortfarande smakade misstänkt bittert men han förblev ändå lugn och trots den beska smaken drack han upp hela koppen varje gång. Vattnet som en gång rann rent och rikligt i brunnen hade nu dessutom blivit förorenat och smutsigt.

Den expert som skulle vara "stödjande"  i hans vattendrickande  var dock imponerad av Y och  prisade honom  för att han var mycket tålmodig och tolerant. Dock uttryckte denna expert fortfarande tvivel om att Y var redo att gå tillbaka till hanteringen av 2 hinkar vatten varannan vecka utan någon "hjälp".  Så efter ett drygt års observation och "hjälp" till Y, skrev denna Expert en rapport till byhövdingen om Y:s framsteg och gav sina rekommendationer ...

Så kom då äntligen den stora dagen när X och Y gick tillbaka för att träffa byns hövding igen för ytterligare översyn av ärendet..

Vad tror du resultatet blev?

Skriv ett eget slut på sagan i en kommentar.

 

Besök även:
Ann Helena Rudberg: Oprah pratade med Kathryn Harrison om Incest.
Ann Marie Maukonen: Är det bara pappa som slår?
Falskt anklagad: Här har ni ett riktigt exempel.
Genusmagazinet: Tema falska våldtäktsanmälningar.
Genusnytt: FN ger bara hjälp till kvinnor på Haiti.
Kvinnor för jämställdhet: Bra talat!
Lilla My: Hittade kommentarerna som Rodenborg tog bort från sin blogg.
Mikael Karlsson: Vanvårdsutredningen 2009.
Medborgare X : Dolt kvinnoförakt, öppet mansförakt.
Min pappa.nu: Soc trodde bara på mamman, Calle lyssnade man inte till.
Mr Galahad: Tanja och Mattes sköna låt samt lite annat.
Pappamanualen: Matnyttigt för fäder.
Ingrid Carlqvist: Om kvinnors våld mot män.
Kimhza Bremer: Det röd-gröna osynliggörandets alternativ.
Trollans tankar: Vad gör en till pappa?
Jag har säkert glömt någon, men i så fall är det inte medvetet...

 

Läs även andra bloggares åsikter om barn, vårdnad, pappa, juridik, familjerätt, diskriminering, feminism, falska anklagelser

Den tyska staten förlorade i December ett mål i Europadomstolen, som har till uppgift att se till att europakonventionen om dom mänskliga rättigheterna följs av de stater som har undertecknat konventionen. Motparten var en arg pappa som förlorat vårdnaden om sitt barn, enbart på grund av att modern inte godkände honom som far. Paret var inte gifta.

Exakt samma lag har vi i Sverige för ogifta föräldrar vilket ju gjort det rätt lätt för en mamma som är intresserat av att behålla barnet, men inte bihanget som kallas pappa. Inte för att hon älskar barnet. En sant älskande människa gör inte så mot sitt barn och hennes pappa. oftast är det ekonomiska fördelar, eller för att straffa den andre för någon upplevd orätt.

Europadomstolen fällde Tyskland för detta och har nu tydligt sagt att denna lag strider mot dom mänskliga rättigheterna. Detta betyder att Tyskland snarast möjligt måste ändra den lag som detta gäller och ge även ogifta fäder gemensam vårdnad vid födseln. Oavsett vad mamman anser om det.

Även Sverige måste ta bort denna lag

Sverige är ett av de länder som bundit sig att följa europakonventionen sedan vi gick med i EU. Denna dom gäller alltså även Sverige. Vi kan inte fortsätta ha en lag som strider mot europakonventionen. Så nu är frågan om varför det inte har uppmärksammats någonstans här? Varför man måste gå till amerikanska bloggar för att hitta denna nyhet? Och när skall det nya lagförslaget komma?

Jag ringde upp diskrimineringsombudsmannen idag

Det sägs att man skall höra mycket innan öronen trillar av. Idag efter mina två samtal med DO var jag tvungen och känna efter om mina fortfarande satt på plats. Jag var nästan säker på  att åtminstone det ena hade rykt. Men dom satt faktiskt kvar bägge två.

Det första av mina två samtal gick till en presstaleskvinna som fick frågan: Varför har inte en enda socialtjänst stämts av DO för olaglig könsdiskriminering? Lagen som uttryckligen förbjuder detta har ju funnits nu i över ett år?
Så kom vi in på området att män diskrimineras i vårdnadstvister naturligtvis. Damen frågar då.
-På vilket sätt menar du att pappor diskrimineras i vårdnadstvister?

Jag blev något flat får jag erkänna då en presstalesman på diskrimineringsombudsmannen frågar mig detta. Men jag hämtar mig och till slut får jag ordning i huvudet igen och sa.
-Ja vad kan det annars bero på att mammorna vinner i genomsnitt 97% av alla tvister? Jag har ju dessutom tagit del av rätt många fäders beskrivningar av hur dom behandlats, och när man läser om dessa fall så reser sig nackhåren, det kan jag garantera.

Ja denna statistik kunde inte damen ge någon rimlig förklaring till, så det blev så där tyst en stund som det alltid blir när en tjänsteman lite smått i panik känner väggen mot ryggen. Till slut sa hon.
-jag tror du skall tala med en annan person om detta, kan jag ta ditt telefonnummer?
-Visst
Sa jag och lade på.

Nu har vi börjat utreda ett fall

Efter en liten stund blir jag så uppringd igen. Denna gång av en manlig person som påstods vara insatt i just detta jag ville fråga om. Först berättar han om orsaken att inga fall har prövats på ett helt år.
-Många av dom anmälningar vi får in gäller händelser som skedde innan 1 Januari 2009, och då var det inte förbjudet att diskriminera på grund av kön inom socialtjänsten.

Okej, den köper jag, var det inte förbjudet så var det inte. Inte så mycket att göra åt.

-Är det svårt att leda i bevis att man blivit diskriminerad på grund av sitt kön? frågar jag vidare

-Ja, mycket svårt. Det krävs ofta att händelsen bevittnats av någon, eller att en utredning tydligt visar att den ena parten diskrimineras på grund av kön.

Och nu kommer det....

-Men vi har faktiskt tagit upp ett fall till utredning nu. Det är en mamma som anser att hon blivit diskriminerad på grund av sitt kön i en vårdnadstvist.

Nu är det min tur att bli helt tyst ett litet tag..Inte så att jag känner en vägg bakom ryggen. Snarare en Bulldozer.
Visst har jag hört om mammor som behandlas illa på socialtjänsten. Jag talade till exempel med en kvinna från en mellansvensk stad som visserligen inte fråntagits sitt barn, men placerats under bevakning på något socialboende tillsammans med barnet. Hon fick inte ta med sig barnet hem för då skulle det omhändertas. Orsaken var att hon hade fel pappa till barnet. En kille som hon känt sedan skolåldern och som enligt mamman var en mycket snäll och bra pappa. Han hade dock redan gått igenom en vårdnadstvist tidigare och där fått utstå hela registret med anklagelser som numera tycks bli mer och mer legio.

Det börjar med en tvist där två föräldrar inte kan hitta en lösning. Så blir familjerätten, socialtjänsten, BUP och kvinnojourerna inblandade och då slutar det nästan alltid som ett brottmål, där fadern är den anklagade. Men oavsett hur illa denna mamma behandlades så var det ju inte hennes kön det var fel på. Det var ju pappans som vanligt. Jag inser att även kvinnor blir offer förr socialen då och då, men knappast könsdiskriminerade. Rätta mig om jag är ute och paddlar, men jag kan helt enlkelt inte se det.

Och vad gör då DO? Som första pilotfall då dom utreder en socialtjänst för könsdiskriminering så är det naturligtvis mot en mamma. Är det bara jag som börjar tycka att kvinnovurmen i vårt land börjar ta sig näst intill bizarra proportioner?

Jag kommer att följa detta fall med intresse. Jag undrar hur denna mamma har lyckats bevisa att det skulle finnas en socialtjänst någonstans som bemannas av manschauvinister som ser ner på kvinnor. Känner ni till någon sån kommun?

Att tvingas utstå diskriminering, är aldrig roligt. Man känner sig liten, värdelös, mobbad och ensam, men att behöva utstå den på detta sätt, där man diskvalificeras som förälder och separeras från sitt barn i månader och år, enbart för att man råkar vara född till man, måste vara den jävligaste formen av diskriminering som finns.

Den har dom inte ens upptäckt på diskrimineringsombudsmannen? Eller är dom ännu en myndighet som blivit tillsagda att inte belysa detta ämne, då det går emot den socialfeministiska doktrinen att män är ett våldsamt patriarkat som skall skiljas från sina barn så ofta det bara går?

Båda mina öron sitter kvar fortfarande....med nöd och näppe och några gem.

Medborgarperspektiv tar i sitt senaste inlägg upp en annan form av diskriminering. Den som gäller pojkar och universiteten.
På Ingrid Carlqvists blogg har man den senaste tiden kunna följa en nästan surrealistisk debatt om Birgitta Allmo, som nu släpper en bok om den så kallade Södertäljeflickan. Kommer ni ihåg, 1992 då denne flicka plötsligt till sin nya styvmor och terapeut Birgitta Allmo berättade om våldtäkter utförda av sina föräldrar som ingick i ett satanistiskt pedofilnätverk som offrade småbarn på löpande band, stack ut ögonen på dom och åt upp dom. Skar huvudet av dom och kopulerade ner i dom avhuggna halsarna....De...jag tror det räcker så. Polisen grävde upp halva skogarna utanför Södertälje, där offren enligt flickan begravdes, men hittade inte en kotte...eller jo kanske en kotte....

Alla de påstådda vittnena som skulle ha åsett dessa övergrepp, 7 stycken tror jag, hade inga minnen av några sådana händelser. Inte Södertäljeflickan själv heller faktiskt förrän Birgitta Allmo i sin allsmäktighet låste upp dessa "förträngda minnen" som hon gick och bar på. Denna skröna som i senaste bokform fått namnet "vem vågar tro på ett barn?" får lysande recensioner av Anna Laestadius Larsson på SvD .  Frågan man ställer sig är om Anna inte är lite för gammal för att tro på tomten? Och hon nu inte är det, skall hon då verkligen jobba som journalist?

Det var detta fall som Eva Lundgren skrev om och som grundade hennes karriär som professor på Uppsala Universitet, och som chefsideolog på ROKS. Är det bara jag som hör den där bekanta melodin till "The twilightzone" bak i huvudet. Didadida didadida......

Och apropå Eva Lundgren så har hon tydligen en höger hand också...(vilken hon säkert använder en hel del). Men jag syftar närmast på hennes assistent Jenny Westerstrand, som har gett ut någon skrift som hon kallar "Mellan mäns händer". Grävlingen har på Monica Antonssons blogg gjort ett försök till analys, vilket nog inte var helt lätt med tanke på det korta utdrag Monica publicerar idag...Plötsligt så känns avsaknad av universitetsstudier inte lika betungande längre. Lära sig skriva helt obegripligt lär man sig tydligen, men dom kan uppenbarligen inte göra människor klokare...


Läs även andra bloggares åsikter om DO, diskriminering, Europadomstolen, pappor, Daddys, könsdikriminering, jämställdhet, feminism.