Ibland måste man vila en stund
Kategori: Barn
Den senaste dryga veckan har varit helvetisk, omtumlande, stressig, svininfluensig, rolig, tragisk, upplysande och jag hoppas jag någonsin slipper uppleva en liknande vecka igen.I fredags och Lördags var jag i Kristianstad och fick träffa medlemmarna i föreningen Pappa-Barn Kristianstad, och framförallt deras ordförande Rickard Nilsson. En man som liksom jag älskar sina barn för mycket för att vila en sekund innan dom är i trygghet.
Manifestationen syftade till att uppmärksamma barnkonventionens 20 års jubileum.
På ljusvakan talade representanter från socialdemokraterna, vänsterpartiet, moderaterna, centerpertiet och miljöpartiet. Folkpartiet hade årsstämma varför dom inte kunde skicka någon. Vad kristdemokraterna hade för ursäkt vetefan. Detsamma kan man fråga sig när det gäller BRIS och Barnombudsmannen.
UNICEF och Rädda barnen stod dock också på talarlistan. Av alla dessa representanter var det ingen som pekade på problemet med frånvarande fäder. Detta är remarkabelt. Man talade länge och väl om papperslösa flyktingbarn och nya "tittlagar" gällande barnpornografi (som grundar sig på en förfalskad undersökning), men inte ett ord om det största problemet av dom alla. Dom nu närmare 400 000 barn i Sverige som har liten eller ingen kontakt med sin pappa.
Själv var jag med och stod för underhållning. Bandet "Daddys" bestod förutom av mig, min gode vän och Slowburnkollega Mårten Olsson på Gitarr och två fantastiskt duktiga unga tjejer från Vislinjen på Nordiska folkhögskolan. Ellen Eklund och Anna Luther. Så kvällen till ära var vi även ett helt jämställt band. Kan bara hälsa både Kristdemokraterna BRIS och BO att ni missade en fantastisk tillställning. Varför får ni svara på själva. Att ni inte kom är väl en sak, men att ni inte ens hade hederligheten att tacka nej tycker jag är tamejfan under all kritik. Inte en spänn mer till BRIS förrän dom börjar jobba för ALLA barns rättigheter. Att inte BO gjort det för länge sedan är mer än lovligt mystiskt. Filmer från evenemanget kommer att postas ut här senare förhoppningsvis. På Lördagskvällen spelade jag med Slowburn på en utsåld och totalpackad krog ute på Styrsö. En spelning som blev
lyckad trots att jag vid det laget börjat känna mig rejält påverkad av den snuva jag trodde jag dragit på mig. Det var ingen liten snuva visade det sig. På natten till Söndag då jag kom hem svimmade jag mer eller mindre, sen har jag nästan inga minnen på 36 timmar. Jag skulle kunna fylla ett helt inlägg med alla knäppa drömmar jag hade detta dryga dygn, men det får bli en annan gång. Efter drygt en veckas uppehåll är jag ordentligt "backlogged" på bloggen. Massor med grejer i kö som borde publiceras. Bl a om den nya intressanta rapporten från BRÅ. Vad som gör den unik framgår redan av titeln. Den heter Våld mot kvinnor och män i nära relationer. Samt BRÅ:s uppdaterade rapport om kvinnors brottslighet som säger att kvinnor är i majoritet av de förövare som begår fysiskt våld mot barn i åldrarna 0-6 år.Klockan har stannat
Som ni säkert märkt så har klockan på bloggen stannat äntligen. 269 dagar. Nästan 10 MÅNADER. För att R råkat säga till sin mor att hon och jag hade en "hemlis". Vad fan utsätter vi barnen för? Dessutom vill jag vara jävligt politiskt inkorrekt och faktiskt nämna mig själv i sammanhanget också. Näste man som påstår att jag "inte ser till barnens bästa" bara för att jag berättar vilken fasansfull tortyr detta är för en pappa, kommer att få en personlig utmärkelse på denna blogg.Hur mötet gick? Det var bitterljuvt kan man säga. Av någon anledning hade man på familjerätten gått med på mammans krav att hon skulle närvara hela den timme som umgänget varade. Jag har naturligtvis haft invändningar mot detta. Dessa tog emot väl av chéfen för familjerätten Yvonne Oliv. Hon skulle delge handläggaren instruktioner för mötet vad gällde denna punkt, men där någonstans brast det uppenbarligen. För det hade hon enligt handläggaren inte gjort.
R var inte sitt gamla jag. Hon var skygg för mig och mest intresserad av att leka i kontorets sandlåda. Jag lekte med henne samtididigt som hjärtat höll på att sprängas inifrån. Det var som om dom hade sugit själen ur henne. Nu skall vårt egentliga 4 timmar långa övervakade umgänge komma igån Fredag den 4 December. Då blir första gången jag får vara själv med R. Vi får se hur det går då. Jag hade tagit med mig fotografier på Farmor, farfar, Kusin Emilia, Robin, men R sa sig inte komma ihåg någon av dom. Detta görs mot barn idag. Regelmässigt. Sedan slår sig Sverige för bröstet och säger att vi är ett föregångsland gällande hur vi behandlar barn. Hyckleriet blir så enormt att man vill kräkas. Det finns inget föregångsland när det gäller barns rättigheter. Men om man jämför med exempelvis Norge som lagstiftat om barnkonventionen så ligger vi definitivt efter.
En barnpsykologs utvärdering
Inget ont som inte har något gott med sig. Barnpsykologen Peter N i Göteborg blev skild från sina pojkar i 7 månader och tre veckor efter att ha anklagats av mamman för att ha slagit dom. I hans fall är det den beryktade socialtjänsten i Linnéstaden i Göteborg som varit drivande. Bakgrunden var "ett enormt" blåmärke som den ena pojken skulle ha haft efter umgänge med Peter. Detta enorma blåmärke krympte efter hand till "ca en 5 krona". Konstigt nog använde flera från varandra oberoende vittnen just uttrycket "5 krona" i sina vittnesmål. Sanningen var att blåmärket var mindre än pojkens ena tumnagel, och hade uppkommit på dagis då han ramlat. Detta har dagispersonalen själva uppgett. Men inte hjälper det när "barnskyddarmaffian" fått fart på maskineriet. Peter har nu ett övervakat umgänge, 4 timmar varannan helg. Konstigt det där, att domstolarna alltid bestämmer just 4 timmar varannan helg i varenda fall, nästan som om just denna tidsrymd står rekommenderad någonstans. I mitt eget fall så resonerade rådman Gerd Möllers att socialtjänsten "nog" inte hade resurser för mer. Uppenbarligen är domstolarna mer bekymrade för socialtjänstens bästa än barnens.
Peters tragiska öde har dock fört det goda med sig att vi nu har tillgång till en barnpsykolog som gärna ställer sina kunskaper till förfogande. Jag fick detta mail från honom efter jag hade mailat ut på min interna maillista och berättat om mötet med R. Jag kände direkt då jag läste det att jag vill dela med er vad han skriver. För mig blev det i alla fall en liten tröst.
Hej,
fy tusan för influensa. (Såsom varandes man så är det lite tillåtet för mig att klaga på sånt). Och av alla andra irriterande i-landsproblem så funkar inte tangent "a" på mitt nya tangentbord särskilt bra. Joakim, R.s reaktion är inte alls konstig, inte oväntad och inte säkert ett tecken på någon patologi. Det heller inte något bergfast bevis på en förevigad alienation.
Det är en alldeles typisk reaktion från en flicka som varit borta från en kär person en (alltför) lång tid. Det är exakt dessa fenomen (separation-återbördande-rektioner) som man observerade mer systematiskt med början på 40- och 50-talen och som snart lade grunden för det teoretiska fält som lite svepande kallas för theory of attachment, eller anknytningsteori. Man tänkte, lite löst sådär, att om man längtar väldigt mycket efter nån så borde man ju bli jätteglad av att träffa den saknade. Men observationerna var andra, nämligen de du beskrivit. Man kan också se det hos vuxna och jag tror att vi alla, om vi tänker efter en stund, kan dra till minnes från oss själva också. En slags fenomenologisk beskrivning av det psykologiska förloppet, är att den saknande personen blir emotionellt överväldigad av mötet med den saknade, och inte förmår ta in situationen i dess helhet.
(Man kan se en liknande sak - och här kan säkert alla känna igen sig - när en person nås av ett omtumlande besked. Exempelvis om ett dödsfall eller svår sjukdom, besked om avsked från jobbet, nyheter om partnerns otro, eller för all del ett negativt utslag i tvistemål om vårdnad om barn. Jag har personligen haft många tillfällen att sitta med föräldrar i dessa chocktillstånd - chock över de besked jag lämnat om deras barns hjärnskador och livsmöjligheter. Den vanliga reaktionen är att den utsatte personen börjar plocka med småsaker, torkar av bordet, sorterar sina pennor, fastnar i tankar om att byta tid hos frissan, stryker ut osynliga veck på sina byxor, kontroller knäppningen på sin skjorta, kollar lite i sin filofax, osv. Allt med en halvtom, svävande blick.
Det mest typiska är nog att tankarna far åt alla håll och kanter, att de inte går att fokusera på någon viktig fråga, att det är svårt att hålla samtalet fokuserat. Det är som om personen inte längre kan tala sammanhängande i flera meningar i rad. Det är som om orden började ta slut och som om de ord som finns inte längre bär någon mening. Det är som om det inte finns något att säga. Det finns inga ord. (I mitt arbete sätter jag därför av flera timmar åt den här sortens samtal. Trots att det ur en "teknisk" synvinkel bara hade behövts tio minuter. Sen sätter jag av tider för ytterligare minst fyra-fem samtal, där jag hittar på en lagom svävande teknikalitet som ämne för samtalet (en gång ska vi tala om skolformer - och gå genom resultaten igen, nästa gång ska vi informera om hjälpmedel - och gå genom resultaten igen, nästa gång efter det ska vi tala om kognitva hjälpmedel i hemmet - och gå genom resultaten igen, därefter ska vi tala om kommunikationshjälpmedel och kognitiva strategier - och tala om resultaten igen, etc.
Mitt primära syfte är naturligtvis att ge tillfälle att tala om vad patienter och förldrar behöver få tala om, vad det än är. Det är ett sätt att tala sig förbi och genom chocken).
Notera nu att vi talar om fader nummer tre: den som finns i barnets inre psykiska värld. Det är just för att hon har en sådan bild av Joakim som hon måste få träffa sin riktiga far i det verkliga levandes livet. Ett litet klargörande, som jag haft tillfälle att bjuda många föräldrar på, i min kliniska gärning. Det händer då och då, att föräldrar bekymrat ber om råd då deras barn börjat vara arga på dem och skäller och har sig i största allmänhet. Föräldrarna tycker det är besvärligt, för de kan inte längre trösta sina arga barn och förstår inte varför de är utsatta för barnens ilska. Jag brukar då påpeka, att denna ilska (i somliga fall) inte i första hand skall ses som att barnen är arga på föräldern (vilket de ju uppenbarligen är, det är inte det som är frågan) utan tvärtom skall ses som att barnen har en stor tillit till sin förälder och betror föräldern om att tåla denna aggressivitet, barnet känner sig säker på att föräldern klarar av att härbärgera ilskan. Barnet vänder sig, i en akt av tilltro, till föräldern och ger uttryck för sin ilska (över något) och ber då föräldern om hjälp med att ta hand om ilskan. Och det gör man inte genom att rationalisera den eller tala pedagogiskt om den. Utan tvärtom genom att uppleva den med hela sitt plågade väsen, genom att bli lika hederligt förbannad själv - med att detta till trots orka stanna kvar, orka fortsätta samtalet, orka fråga mera. Genom att tvinga sig att låta kärleken vara större än ilskan och därmed fortsätta vara vuxen, dvs en förälder åt ett plågat barn. För det är en pålitlig förälder barnet behöver just då.
Alltså, det som föräldrar kan uppfatta som en lindring, är tanken att barnets ilska visar att barnet litar på föräldern. När vi talar om äldre personer med ett liknande beteendemönster (återkommande ilskeutbrott, återkommande anklagelser, ytliga och ombytliga realationer) så ser man inte sällan samma bakomliggande psykiska mekanism. Ilskeutbrottet är en provokation, ett försök att få den andre arg. Och den andres ilska ger en alldeles uppenbar sjäslig lindring: detta är lätt observerbart. Det bekräftar också den arges bild av att folk i omgivningen är opålitliga eftersom de plötligt och oberäkneligt blir arga hela tiden. Vilket förstärker föreställningen om att det i ren självbevarelsedrift inte finna anledning att beblanda sig mot andra människor, på något djupare plan. Vilket dessutom bevisar att personen själv bara har sig själv att lita till.
Detta lämnar personen i ett ensamt, rent narcissistiskt tillstånd. Helt gränslöst också, för finns inget erkännande av andra människor så finns det heller inga gränser gentemot dem. Att inte svara på dessa provokationer med ilska, utan med saklighet, leder (som någon påpekade i ett mejl alldeles nyss) till att personens egen ilska ökar. Det egna lugnet gör att den arge dels inte får någon omedelbar lindring för sin ilska, och dels inser att att man inte kan kontrolleras, ens genom ilska. Denna upplevda kränkning mot de narcissistiska storhetsfantasierna föder hat.
Jag hade en studiekamrat som berättade en liten anekdot från sitt första extraknäck som skötare på en borderline-avdelning (slutenvård). Kamraten och avdelningssyrran satt och fikade. In kommer en söt och rar patient och kråmar sig lite, utan att säga att ord. Hon ville tydligen något, men sa inget, och började hälla upp saft. Och hällde. Och hällde. Och saften rann över kanten och över hela bordet. Kamraten blev topp tunnor rasande och tog ett djupt andetag för att säga något passande, när sköterskan utan att ta blicken från sin veckotidning, lugnt sa: "Bli inte upprörd, det är hon som är arg". Varvid bruden fullständigt exploderar, läser lusen av allt och alla, idiotförklarar hela världen och anklagar samtliga anställda för att vilja ligga med henne. I vart fall det sista påståendet var det tydligen ganska lätt att förhålla sig skeptiskt till, ty hon var inte särskilt charmig.
I det här fallet gjorde man rätt. En vanlig lösning, speciellt bland oskolade "hjälpare" och inkännande medmänniskor, är att börja liera sig med patientens föreställningar om alla andras uselhet, eller om dessa påståenden fokuserar på några speciella personer. T ex en f.d. make. Joakims vittnesmål om sitt ex, och ännu hellre sin ex-svärmor, får mig att (ytterst spekulativt) tänka i dessa banor. Jag tror du behöver en ängels tålamod. Det är också detta tålamod som i en förlängning kommer att batala tillbaka sig.
R fattar ett det finns en stabil punkt i tillvaron. Att soc. Kungsbacka har handläggare som identifierar sig med C (och däremed lever ut hennes vanföreställningar) gör det bara mer angeläget att du behåller ditt lugn. "Lugn" innebär inte att du ska förhålla dig passiv: du måste fortsätta att påtala bristerna i deras verklighetsuppfattning. På samma sätt som hittills. Jösses vad jag skrev nu helt plötsligt. Jag tror bestämt att febern börjar släppa. Sammanfattningsvis: Jag tror inte det är någon fara på taket för din framtida relation med R, men umgänget måste till varje pris fortsätta nu. Du måste också träffa R utan C:s närvaro. Din besvikelse speglar dels R:s besvikelse över att inte ha fått träffa dig, och dels din goda förmåga att uthärda hennes ledsenhet.
Peter
Läs även andra bloggares åsikter om barnmisshandel, socialtjänsten, pappa, barn, familjerätt, vårdnad, umgänge, feminism, Daddy,
(Man kan se en liknande sak - och här kan säkert alla känna igen sig - när en person nås av ett omtumlande besked. Exempelvis om ett dödsfall eller svår sjukdom, besked om avsked från jobbet, nyheter om partnerns otro, eller för all del ett negativt utslag i tvistemål om vårdnad om barn. Jag har personligen haft många tillfällen att sitta med föräldrar i dessa chocktillstånd - chock över de besked jag lämnat om deras barns hjärnskador och livsmöjligheter. Den vanliga reaktionen är att den utsatte personen börjar plocka med småsaker, torkar av bordet, sorterar sina pennor, fastnar i tankar om att byta tid hos frissan, stryker ut osynliga veck på sina byxor, kontroller knäppningen på sin skjorta, kollar lite i sin filofax, osv. Allt med en halvtom, svävande blick.
Det mest typiska är nog att tankarna far åt alla håll och kanter, att de inte går att fokusera på någon viktig fråga, att det är svårt att hålla samtalet fokuserat. Det är som om personen inte längre kan tala sammanhängande i flera meningar i rad. Det är som om orden började ta slut och som om de ord som finns inte längre bär någon mening. Det är som om det inte finns något att säga. Det finns inga ord. (I mitt arbete sätter jag därför av flera timmar åt den här sortens samtal. Trots att det ur en "teknisk" synvinkel bara hade behövts tio minuter. Sen sätter jag av tider för ytterligare minst fyra-fem samtal, där jag hittar på en lagom svävande teknikalitet som ämne för samtalet (en gång ska vi tala om skolformer - och gå genom resultaten igen, nästa gång ska vi informera om hjälpmedel - och gå genom resultaten igen, nästa gång efter det ska vi tala om kognitva hjälpmedel i hemmet - och gå genom resultaten igen, därefter ska vi tala om kommunikationshjälpmedel och kognitiva strategier - och tala om resultaten igen, etc.Mitt primära syfte är naturligtvis att ge tillfälle att tala om vad patienter och förldrar behöver få tala om, vad det än är. Det är ett sätt att tala sig förbi och genom chocken).
Jag minns en gång när jag hämtade upp en flickvän på flygplatsen efter en längre asienresa. Hon hade skrivit tårdrypande brev och ringt mig collect-call flera nätter då hon känt sig ensam och eländig på olika håll i världen. Och när jag hämtade henne möttes jag av en nervös, småstudsande tjej som lite snurrigt talade om kaffet på planet mellan Ulan Bator och Peking, om bagagekastarnas välstrukna uniformer i Singapore, om de indiska cigaretterna hon köpt mig och inte förrän efter en lång dusch, en rejäl portion svensk husmanskost och ett massivt pillande med alla saker i hemmet, lite babblande om vilka räkningar som skulle betalas osv, så var hon "tillbaka" hos mig med sitt vanliga jag. Och kunde tala om sina blandade känslor med att vara bortrest och med att komma hem.Det tog tre timmar - och det var en vuxen kvinna. R är fem år. Hon behöver mycket, mycket mer tid på sig.
En vän var på tjänsteresa i USA. En arbetsvecka, sen hämtning av familjen på Landvetter. Båda barnen var med och var glada. Äldsta tösen, då fem år, hejade glatt som om han bara hade varit nere hos araben och köpt snus. På väg in i huset, när tösen sprang före (avståndet till fadern ökade ånyo) var det som om hon plötsligt blev varse något, tvärvände, sprang in i hans famn. Sen släppte hon inte taget på flera timmar. Hon höll ett brottargrepp som skulle fått Karelin avundsjuk. Det tog några timmar innan hon vågade, och han hade varit borta fem dar. Men då har han en fru som älskar honom, och han henne. Hon talade med barnen om honom varje dag och hjälpte till att hålla en levande bild av honom i barnens små själar. Jag misstänker att Barnets moder inte hjälper henne med det. Och nu berörde jag en psykologiskt helt avgörande punkt när det gäller att förstå faderskapet: Det finns två fäder: en som är den pappa barnet möter i verkliga livet, och en annan som är den far som framträder i moderns tal. (Och en tredje är den fader som växer fram i barnets inre föreställningsvärld - och som formas av de två förra). Jag tror inte för ett ögonblick att dottern hunnit glömma allt det där som du nämner. Däremot tror jag hon kan ha svårt att tala med just dig om det, i alla fall just nu med dig närvarande. Och i synnerhet med C närvarande. Ska C vara med så är hennes uppgift i detta sammanhang att enkom blåsa liv i en positiv föreställning om dig. Inget annat.
Jag känner inte C, men om jag får avge en kvalificerad gissning, så tror jag att C inte är förmögen att göra det. Då ska hon heller inte vara med. Jag tror vidare, om jag nu ska spekulera, att hennes distanserade hållning gentemot dig, inte skulle ha sin motsvarighet om hon mötte någon annan person hon inte mött på länge. Ingen annan har nämligen lika stor betydelse för henne. Vi måste dock vara helt på det klara med att denna "normala" separationreaktion samtidigt är ett allvarligt tecken. Din dotter har alldeles uppenbart varit borta från dig mycket längre än vad hennes psykiska förmågor klarat av att hantera. Den enda medicinen är att hon får träffa dig igen. Fort. Snart. Mycket. Nåt jävla trams om att det skulle behövas nån "inskolning" eller liknande, är inget annat än just trams. Det finns inget som helst teoretiskt eller empiriskt vetenskapligt stöd för en sådan tanke - den speglar blott en vuxens paranoia.
Nu ska jag skriva något som rör sig i psykologins mest flummiga regioner. Den plötsliga tomhet och besvikelse du erfor i det direkta mötet med ditt barn, tror jag du bäst ska se som ett mått på barnets känslor i mötet. Jag tror, kort sagt, att du erfor ungefär vad barnet kände. Den psykiatriska termen är projektiv identifikation. Det behöver inte vara dåligt: Du har nämligen en förmåga att uthärda denna känsla, och genom att göra det så kan du härbärgera den (contain) åt henne, så att samspelet och leken kan gå vidare. Om ingen hjälper henne att sålunda ta hand om hennes besvikelse, så låser det hennes tankeliv, hon kan inte utvecklas och hon blir bitter. Man kan nog utgå från att att hon är bitter på dig, Joakim. I hennes värld har ju du "åkt på en lång resa". Och hon har nästan gett upp hoppet "han kanske inte kommer tillbaka". Att bli övergiven av sin far, när man är fem år, föder ju en viss irritation mot fadern. Det är en stygg och opålitlig far. En vän var på tjänsteresa i USA. En arbetsvecka, sen hämtning av familjen på Landvetter. Båda barnen var med och var glada. Äldsta tösen, då fem år, hejade glatt som om han bara hade varit nere hos araben och köpt snus. På väg in i huset, när tösen sprang före (avståndet till fadern ökade ånyo) var det som om hon plötsligt blev varse något, tvärvände, sprang in i hans famn. Sen släppte hon inte taget på flera timmar. Hon höll ett brottargrepp som skulle fått Karelin avundsjuk. Det tog några timmar innan hon vågade, och han hade varit borta fem dar. Men då har han en fru som älskar honom, och han henne. Hon talade med barnen om honom varje dag och hjälpte till att hålla en levande bild av honom i barnens små själar. Jag misstänker att Barnets moder inte hjälper henne med det. Och nu berörde jag en psykologiskt helt avgörande punkt när det gäller att förstå faderskapet: Det finns två fäder: en som är den pappa barnet möter i verkliga livet, och en annan som är den far som framträder i moderns tal. (Och en tredje är den fader som växer fram i barnets inre föreställningsvärld - och som formas av de två förra). Jag tror inte för ett ögonblick att dottern hunnit glömma allt det där som du nämner. Däremot tror jag hon kan ha svårt att tala med just dig om det, i alla fall just nu med dig närvarande. Och i synnerhet med C närvarande. Ska C vara med så är hennes uppgift i detta sammanhang att enkom blåsa liv i en positiv föreställning om dig. Inget annat.
Jag känner inte C, men om jag får avge en kvalificerad gissning, så tror jag att C inte är förmögen att göra det. Då ska hon heller inte vara med. Jag tror vidare, om jag nu ska spekulera, att hennes distanserade hållning gentemot dig, inte skulle ha sin motsvarighet om hon mötte någon annan person hon inte mött på länge. Ingen annan har nämligen lika stor betydelse för henne. Vi måste dock vara helt på det klara med att denna "normala" separationreaktion samtidigt är ett allvarligt tecken. Din dotter har alldeles uppenbart varit borta från dig mycket längre än vad hennes psykiska förmågor klarat av att hantera. Den enda medicinen är att hon får träffa dig igen. Fort. Snart. Mycket. Nåt jävla trams om att det skulle behövas nån "inskolning" eller liknande, är inget annat än just trams. Det finns inget som helst teoretiskt eller empiriskt vetenskapligt stöd för en sådan tanke - den speglar blott en vuxens paranoia.Notera nu att vi talar om fader nummer tre: den som finns i barnets inre psykiska värld. Det är just för att hon har en sådan bild av Joakim som hon måste få träffa sin riktiga far i det verkliga levandes livet. Ett litet klargörande, som jag haft tillfälle att bjuda många föräldrar på, i min kliniska gärning. Det händer då och då, att föräldrar bekymrat ber om råd då deras barn börjat vara arga på dem och skäller och har sig i största allmänhet. Föräldrarna tycker det är besvärligt, för de kan inte längre trösta sina arga barn och förstår inte varför de är utsatta för barnens ilska. Jag brukar då påpeka, att denna ilska (i somliga fall) inte i första hand skall ses som att barnen är arga på föräldern (vilket de ju uppenbarligen är, det är inte det som är frågan) utan tvärtom skall ses som att barnen har en stor tillit till sin förälder och betror föräldern om att tåla denna aggressivitet, barnet känner sig säker på att föräldern klarar av att härbärgera ilskan. Barnet vänder sig, i en akt av tilltro, till föräldern och ger uttryck för sin ilska (över något) och ber då föräldern om hjälp med att ta hand om ilskan. Och det gör man inte genom att rationalisera den eller tala pedagogiskt om den. Utan tvärtom genom att uppleva den med hela sitt plågade väsen, genom att bli lika hederligt förbannad själv - med att detta till trots orka stanna kvar, orka fortsätta samtalet, orka fråga mera. Genom att tvinga sig att låta kärleken vara större än ilskan och därmed fortsätta vara vuxen, dvs en förälder åt ett plågat barn. För det är en pålitlig förälder barnet behöver just då.
Alltså, det som föräldrar kan uppfatta som en lindring, är tanken att barnets ilska visar att barnet litar på föräldern. När vi talar om äldre personer med ett liknande beteendemönster (återkommande ilskeutbrott, återkommande anklagelser, ytliga och ombytliga realationer) så ser man inte sällan samma bakomliggande psykiska mekanism. Ilskeutbrottet är en provokation, ett försök att få den andre arg. Och den andres ilska ger en alldeles uppenbar sjäslig lindring: detta är lätt observerbart. Det bekräftar också den arges bild av att folk i omgivningen är opålitliga eftersom de plötligt och oberäkneligt blir arga hela tiden. Vilket förstärker föreställningen om att det i ren självbevarelsedrift inte finna anledning att beblanda sig mot andra människor, på något djupare plan. Vilket dessutom bevisar att personen själv bara har sig själv att lita till.
Detta lämnar personen i ett ensamt, rent narcissistiskt tillstånd. Helt gränslöst också, för finns inget erkännande av andra människor så finns det heller inga gränser gentemot dem. Att inte svara på dessa provokationer med ilska, utan med saklighet, leder (som någon påpekade i ett mejl alldeles nyss) till att personens egen ilska ökar. Det egna lugnet gör att den arge dels inte får någon omedelbar lindring för sin ilska, och dels inser att att man inte kan kontrolleras, ens genom ilska. Denna upplevda kränkning mot de narcissistiska storhetsfantasierna föder hat.
Jag hade en studiekamrat som berättade en liten anekdot från sitt första extraknäck som skötare på en borderline-avdelning (slutenvård). Kamraten och avdelningssyrran satt och fikade. In kommer en söt och rar patient och kråmar sig lite, utan att säga att ord. Hon ville tydligen något, men sa inget, och började hälla upp saft. Och hällde. Och hällde. Och saften rann över kanten och över hela bordet. Kamraten blev topp tunnor rasande och tog ett djupt andetag för att säga något passande, när sköterskan utan att ta blicken från sin veckotidning, lugnt sa: "Bli inte upprörd, det är hon som är arg". Varvid bruden fullständigt exploderar, läser lusen av allt och alla, idiotförklarar hela världen och anklagar samtliga anställda för att vilja ligga med henne. I vart fall det sista påståendet var det tydligen ganska lätt att förhålla sig skeptiskt till, ty hon var inte särskilt charmig.
I det här fallet gjorde man rätt. En vanlig lösning, speciellt bland oskolade "hjälpare" och inkännande medmänniskor, är att börja liera sig med patientens föreställningar om alla andras uselhet, eller om dessa påståenden fokuserar på några speciella personer. T ex en f.d. make. Joakims vittnesmål om sitt ex, och ännu hellre sin ex-svärmor, får mig att (ytterst spekulativt) tänka i dessa banor. Jag tror du behöver en ängels tålamod. Det är också detta tålamod som i en förlängning kommer att batala tillbaka sig. R fattar ett det finns en stabil punkt i tillvaron. Att soc. Kungsbacka har handläggare som identifierar sig med C (och däremed lever ut hennes vanföreställningar) gör det bara mer angeläget att du behåller ditt lugn. "Lugn" innebär inte att du ska förhålla dig passiv: du måste fortsätta att påtala bristerna i deras verklighetsuppfattning. På samma sätt som hittills. Jösses vad jag skrev nu helt plötsligt. Jag tror bestämt att febern börjar släppa. Sammanfattningsvis: Jag tror inte det är någon fara på taket för din framtida relation med R, men umgänget måste till varje pris fortsätta nu. Du måste också träffa R utan C:s närvaro. Din besvikelse speglar dels R:s besvikelse över att inte ha fått träffa dig, och dels din goda förmåga att uthärda hennes ledsenhet.
Peter
Läs även andra bloggares åsikter om barnmisshandel, socialtjänsten, pappa, barn, familjerätt, vårdnad, umgänge, feminism, Daddy,
