Sverige är ingen rättsstat
Kategori: Jämställdhet
Om man söker på ordet rättsstat på Wikipedia kan man läsa följande.
En rättsstat är en stat där rättssäkerhet råder. Definierande drag är självständiga domstolar och en exekutiv makt som verkar inom ramen för skrivna lagar. Rättsstaten kan även beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten själv eller övergrepp från staten. som antagits genom en etablerad procedur. Ordet myntades av Robert von Mohl som motsats till polisstat.
En rättsstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk. Däremot behöver detta regelverk inte uppfylla några särskilda krav på att vara demokratiskt eller rättvist. En demokrati förutsätter således en rättsstat, men en rättsstat behöver inte vara en demokrati.
För att säkerställa frånvaro av godtycke i behandlingen av den enskilde ställs vanligen vissa mer preciserade krav på en rättsstat. Exempel inkluderar att den anklagade i en rättegång betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats och att rättegångar skall vara öppna.
Bevis är inte nödvändigt för att straffa människor i Sverige
Delar av följande stycke är lånat från en artikel skriven av rådman Bo Severin i Svensk Juristtidning. Denna artikel publicerades redan 1997. Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för bedömning av sexualbrottsmål (se bl a NJA 1993 sid. 446 och 1991 sid. 83) öppnar möjligheter för domstolarna att döma till ansvar enbart på anklagelser om annan bevisning saknas och det även om målsägandens version lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning av målsägandens trovärdighet."Trovärdighet" är inte något alla människor har. Det är något vi skänker till andra människor i den utsträckning vi tycker att dom förtjänar det. Liza Marklund är ett aktuellt exempel som, fortfarande av tidningen Expressen samt diverse människor som tycker det hon gjort mot barn är ursäktligt, fortfarande erhåller ett stort förtroendekapital. För oss andra som tar begreppen "sanning" och "barns rättigheter" på större allvar är detta obegripligt.
Här följer ett autentiskt avsnitt ur ett förhör som av svenska så kallade "barnutredare" hållit med en 15 årig pojke. Bakgrunden är att en ung kvinna till sina terapeuter under en tidsperiod först sagt sig tro, sedan ha hört samt slutligen ha sett att pojken, hennes bror, blivit utsatt för övergrepp. Pojken förnekar vid förhöret att han skulle ha varit offer för övergrepp.
Förhörsledaren: ”Ja men hur kan du påstå att du vet att hon (systern) ljuger! För om det är så att det här har hänt, så är det alla gånger en sån upplevelse för dig så det finns vissa mekanismer i kroppen och i hjärnan som gör att man förtränger sånt här. Utan att man kan hjälpa det så ser kroppen och hjärnan och hela vår mekanism till att vi förtränger, vi glömmer bort en sån här händelse.
Har den hänt så kan den vara fördold i minnet och som gör att du inte kan minnas det här i dag. Det är helt förklarligt i så fall. För att vi fungerar på det viset vi människor, att är vi utsatta för en traumatisk som det heter med fint ord, en traumatisk händelse, någonting som är väldigt starkt och påverkar oss och som är hemskt att uppleva. Då ser kroppen till att förtränga den. Hjärnan ser till och alla våra mekanismer ser till att vi plockar in den i ett fack någonstans och gömmer den. Och sen krävs det mycket för att kunna plocka fram den. Men den finns kvar minnesbilden utav den fast du inte är medveten om att den finns den minnesbilden hos dig. Så ser forskare och annat på det här problemet va. Så att jag vet inte om du riktigt kan säga till 100 procent att med säkerhet att det inte har hänt.
Om det inte kan vara så att du, du har varit utsatt för det men att du har glömt det. Du har inget minne utav det idag. Men då gäller det ju för dig och för oss att hjälpas åt att plocka fram den här minnesbilden. För den kommer fram rätt vad det är ändå. Och kanske kommer fram i ett sånt tillfälle där du inte önskar att det ska komma fram. Och det är därför jag försöker med hjälp utav (din systers) berättelse få dig att få tag på den här minnesbilden. Att minnas det här innan du bara slår ifrån dig och säger att det inte har hänt. Därför att det är så otroligt att det skulle ha hänt. Innan du gör det så tänkte jag att vi tillsammans just med hjälp utav (din systers) detaljer av vad hon ser skulle kunna få dig att hitta en tråd att minnas det här som hon påstår sig ha sett då.
Är du med på det att vi försöker så?”
Tror ni detta är ett enstaka skräckexempel på en förhörsledare som uppför sig oproffessionellt och klantigt? Tänk igen. Den citerade förhörsmetodiken har de senaste tio åren lärts ut på poliskontor, daghem och socialbyråer. Det har orsakat oriktiga inplanterade minnen och oriktiga fällande domar. Tragedier för de dömda men också för målsägandena det vill säga barnen. Ett antal sådana fall finns belagda.
Sveriges domstolar: Vi är en stabil aktör i demokratins tjänst
Detta kan man läsa om man idag gör ett besök på hemsidan http://www.domstol.se.
"Domstolen är till för medborgarna. Den agerar med respekt för individerna och med makt att bestämma straff och lösa tvister. Domstolen är en stabil aktör i demokratins tjänst i det mångkulturella och mångfacetterade samhället. Den är det självklara forumet för tvistlösning..."
Såsom vi kan läsa på Wikipedia så förutsätter en demokrati en rättsstat. Sverige är idag ingen rättsstat, utan börjar istället likna en polisstat där myndigheter tar sig rätten att splittra familjer och godtyckligt fängsla människor (män) med eller utan dom. Ett land där vi låter socionomer utan kunskaper om barn allsmäktigt sitta till doms över barns hela liv och framtid. Ett land där vi upplåter till politiker utan juridisk utbildning döma människor till långa fängelsestraff enbart på deras bedömning om vilket av vittnesmålen som anses trovärdigt. Ett land där barns rättigheter systematiskt kränks för att dom inte passar in i statens feministiska vanföretällningar.
Varje dag matas vi med nya "sanningar"
Siten Crimenews meddelar att skadeståndsmålet mot svenska staten i fallet Catrine Da Costa börjar idag. Fallet är unikt. Inte bara för att det utgjorde startskottet för den hetsjakt på män och fäder som har fått pågå sedan dess. Utan också för att man i detta fallet lyckades straffa personerna samtidigt som man friade dom. Straffet gick heller inte att överklaga. Hela historien kan man läsa i boken "Döden är en man" av Per Lindeberg.Domstolen friade både läkaren och obducenten från mordet på Catrine Da Costa. Däremot fälldes dom för själva styckningen. Ett brott som vid det tillfället var preskriberat. Domstolen ansåg att vittnesmålen om själva styckningen var...just det "trovärdiga" och att det var troligt därför att läkarna begått denna handling. Därmed fick aldrig dessa båda män aldrig tillbaks sina läkarlegitimationer. Men eftersom detta inte var domen i sig, som ju friade, utan endast stod i de så kallade domskälen gick detta domstolsbeslut inte att överklaga. Varför skulle man förresten överklaga en friande dom i ett mordfall?
Nu kräver läkarna 40 miljoner kronor i skadestånd. Och om det funnes någon rättvisa hade dom fått det på stående fot. Men nu skall detta först avgöras av...japp domstolen. Jag är inte alltför optimistisk å deras vägnar. Hur skall domstolen kunna utdöma detta skadestånd och samtidigt försvara sin fortsatt pågående vidriga hantering av rättvisan i dessa fall?
Huvudvittne i rättegången var allmänläkarens före detta fru. Hon sa att hennes dotter berättat om styckmord och ritualer. Barnpsykiatern Frank Lindblad ställde sig bakom fruns påståenden och vittnade även i tingsrätten. Mer behövdes inte.
Denna metod att via domstolarna dela ut straff och döma människor trots att vi blivit friade i polisutredningar används fortfarande flitigt. Särskilt i mål där det handlar om sexualbrott mot barn. När någon blir anklagad för detta brott svartnar det i ögonen på människor som jobbar i rättsapparaten. Poliser, åklagare, socialsekreterare, BUP psykologer, rådmän och nämndemän kan inte vänta till dom får sätta odjuret i fängelse. Ingen stannar och frågar sig, kan denna anmälan vara falsk? Kan det finnas motiv för den anklagande att göra denna anmälan? Ingen. Ändå visar en nyligt gjord undersökning ifrån det Holländska chefsåklagarämbetet att 95% av alla anmälningar om sexbrott mot barn i samband med vårdnadstvister var falska. I Sverige görs inga sådana undersökningar. Här förbjuder vi istället människor från att berätta sanningen.
Såsom Uppsala universitet gjorde då man makulerade forskaren Max Scharnbergs bok om Södertäljeflickan. Fallet som ROKS chefsideolog Eva Lundgren byggt hela sin karriär på. I henns bok "la de yngste komma till meg" beskriver hon manliga satanistsekter som ägnar sig åt ritualmord och kannibalism. Beslutet att censurera Scharnbergs bok har kritiserats av forskare över hela världen, men nu släpps den på internet. Boken kan laddas ner och läsas här http://www.yakida.se/max/index.html
Rådmannen och kvinnolobbyn
Det ni ser på denna bild, som är tagen av mig med mobilen på bokmässan i Göteborg i år, är en representant ur Sveriges domarkår (mannen i grå kostym) och en representant från ROKS (riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige). På mässan kallade man sig dock "Sveriges Kvinnolobby". Jag smög mig efter att ha tagit bilden närmare för att kunna lyssna på samtalet. Rådmannen föreslår ett närmare samarbete mellan domstolarna och ROKS. "Vi kan söka bidrag från BRÅ, vi kan säkert få loss ett par miljoner" säger han bland annat.
Dom som vet vilka extrema och fanatiska människor som ryms i den rörelsen förstår också vad detta innebär. Ytterligare dråpslag i kriget mot papporna skall delas ut.
Redan nu skiljs pappor och barn i en skrämmande takt och det blir bara värre. För er som läser detta och ännu inte råkat ut för "barnbeskyddarna" i vårt samhälle, låter detta kanske helt vansinnigt. Jag skulle nog själv tyckt detsamma för fyra år sedan. Jag och mitt barn har sedan dess varit i klorna på dessa varelser. Ju mer jag har kämpat för mina barns rättigheter desto hårdare har jag motarbetats.
Idag efter fyra års tortyr har jag inte kommit ett enda steg närmare att lyckas ge mitt barn dom rättigheter som hon garanteras i lagen. Detta trots att jag har bevis för hela den ruttna process som mycket troligt har skadat henne för livet.
Dahlström bara toppen på ett isberg
Eva Britt Dahlström väcker en del uppmärksamhet genom att öppet gå i krig med mig och de fåtal journalister vi har som är dedikerade sitt yrke. Det vill säga att rapportera sanningen till folket. En sådan journalist är Ingrid Carlqvist. Aktuell med boken "inte utan mina söner". Boken handlar om George Pesors helvetesvandring genom det svenska och Australienska rättssystemet för att till slut lyckas rädda sina söner från deras psykiskt sjuka mamma. Motarbetad varje steg på vägen tvingas han till slut ta lagen i egna händer för att rädda barnen. Dahlström, som är nämndeman i tingsrätten anklagar nu i falsett Ingrid Carlqvist för att skriva lögner i boken.
Detta ger boken gratis reklam vilket är bra. Det visar också det sanna ansiktet på den socialdemokratiska politikern och nämndemannen Eva-Britt Dahlström. Men hon är bara toppen på det ruttna isberget som idag utgör vårt rättssystem.Hon är en extremist som är dum nog att hålla en hög profil. Dom flesta gömmer sig, hukar och anfaller i smyg. Precis som dom anonyma fega kryp som attackerar mig med hatfyllda kommentarer, hot och hatmail. För att jag visar sanningen om vad som görs mot barnen i det svenska samhället.
Varför är "barnbeskyddarna" så rädda för att detta avslöjas? Om dom människor som fortfarande bryr sig ett skit om att verkligen förbättra tillvaron för barn idag så är detta nyttig information att ta del av. Dom enda som inte vill att detta skall komma fram är rimligen antingen fanatiska pappa och manshatare eller samvetslösa människor som tycker det är okej att offra ett och annat barn för att kunna försörja sig inom detta sjuka system. Som jag tidigare visat finns det människor som dessutom gör mer än försörjer sig.
Jag fick precis ett telefonsamtal från Christer C. En pappa som liksom jag engagerat sig i papparörelsen. Han har fortfarande gemensam vårdnad om sina två söner, men har inte sett dom på 15 månader. Så länge har socialtjänsten i Tynnered, i allians med barnens nya skola i Borås, BUP, Folkbokföringen, polis och åklagare lyckats hålla dom separerade. Nu när sanningen om dom brott som ägt rum börjar krypa fram, ja då åker polisen och hämtar hans yngste son (8 år) och utsätter honom för ett videoinspelat polisförhör på barnhuset i Göteborg. Misstanken mot pappan denna gång gäller grov fridskränkning. Jag upprepar, Christer har inte fått träffa sina barn på 15 månader. I lagen står att ett barn inte skall förhöras senare än tre veckor efter det påstådda brottet. Denna gång hade det gått 15 månader. 15 MÅNADER!
Och ikväll håller TV4 Faddergala igen *Suck*
Läs även andra bloggares åsikter om Tingsrätten, domstolen, barn, diskriminering, feminism, polisstat, demokrati, rättssäkerhet, barnmisshandel, familjerätt, socialtjänst, polis, BUP, mansdiskriminering, antifeminism,
