daddys

Så länge sedan är det nu sedan jag såg eller hörde något av min älskade dotter. Om jag nu fortfarande räknas som hennes far vill säga. Jag kan ärligen säga att jag faktiskt inte vet längre. Jag har blivit fråntagen alla rättigheter att träffa henne, att få vara med och fatta beslut gällande hennes framtid och uppfostran. Jag får inte besöka henne på dagis, inte heller får jag någon information om hur det går för henne där.

Om hon blir sjuk eller skadad får jag inte veta det, och om jag på något vis ändå skulle få det så har jag ändå ingen rätt att få någon information om hennes hälsotillstånd eller vara med och fatta beslut rörande hennes vård. Jag får inte besöka henne på sjukhuset eller ens veta om hon är där om jag frågar. Jag får inte delta på kvartssamtal i skolan, Inte följa henne dit på hennes första skoldag. Kort sagt så har jag inga rättigheter alls vad gäller mitt barn, inte heller har mitt barn några rättigheter kvar till mig som förälder trots alla fina ord i barnkonventionen och föräldrabalken. Skyldigheterna har jag däremot kvar. Idag dras pengarna till hennes mor som vanligt från mitt konto. 

Som att stjäla godis från ett barn

Att skilja mig från mitt faderskap var inte alls svårt. Allt som behövdes var att tidigt en morgon innan jag vaknat ta med sig vårt barn och smyga iväg från vårt hem utan vare sig mitt medgivande eller vetskap.
Sedan behövde hon bara se till att hålla oss separerade länge nog med hjälp av ursäkter som "telefonen är trasig" eller helt enkelt göra sig oanträffbar på andra sätt. Det gick ibland månader mellan tillfällena då jag beviljades någon timmes "audiens" hos hennes mor som agerade förkläde. Dock sattes det alltid villkor. Endast i närområdet osv. En promenad med barnvagnen och någon timmes samvaro var allt vi kunde hoppas på någon gång ibland. Jag minns att varje gång jag kom så kom min dotter strålande glad rusandes och kastade sig i min famn. Detta var dock inte populärt och ofta hindrades hon genom att mormor höll henne tillbaka. Jag skulle heller inte kallas pappa utan endast "Jocke". Hela tiden fick jag höra att jag skulle få träffa henne mer längre fram då jag "bevisat" att jag klarade av att ta hand om ett barn. Jag köpte locktonerna trots att jag redan bevisat det sedan flera år tillbaks.

Sanningen blir för svår att ta in

Till slut inser jag ju att  "längre fram" aldrig kommer att inträffa. Man blir liksom mindre och mindre idiot ju längre man kommer i dessa processer. Jag förstod till slut att det var bara ett att göra. Stämma henne för rätten att få vara pappa. Och i samma sekund skrev jag under min och dotterns separation, men det förstod jag inte. Inte då. Jag glömmer aldrig ögonblicket då jag fick det första brevet från moderns advokat Barbro Nelhans i Kungsbacka. Det var den 13 Juli 2006. Jag läste det om och om igen men kunde ändå inte förstå eller snarare ta in vad som stod i det. Det började med en lögn redan i den allra första meningen i det allra första brevet. Det stod: "Modern är positivt inställd till ett umgänge mellan fadern och dottern". Umgänge? Vi hade ju gemensam vådnad. Jag var väl lika mycket förälder som hon?

Sedan fortsatte brevet med att rada upp lögn efter lögn. "Fadern har aldrig deltagit i vården av dottern". "Far och dotter har inte knytit an till varandra". "Allt umgänge har skett på faderns villkor". "Fadern har alltsedan dotterns födsel varit sjuk och har psykiska problem". "Fadern använder alkohol som ångestdämpande medel". "Fadern kan inte se dotterns behov". "Fadern bor i en by där merparten av invånarna är missbrukare och kriminella". För mig betyder orden "Jag älskar dig" precis det. Och jag trodde på henne då hon sa det till mig. Att till slut bli tvungen att erkänna för sig själv att dom orden inte betydde någonting. Att man blivit bedragen och lurad under så lång tid av den människa som stod en närmast av alla. Det blev för mig omöjligt att ta in att detta påstods av den kvinna som endast några månader innan dotterns föddes förlovat sig med mig. Som tittat mig i ögonen och påstått att hon älskade mig. Som skrivit kärleksförklaringar som denna till mig bara helt nyligen. Det är så svårt att ta in att det nästan blir omöjligt.

En frisk människa gör inte så här

Jag har läst böcker om detta, och jag har varit på flera föredrag och jag har talat med experter i ämnet, men ändå brottas jag än idag med att acceptera sanningen. Att en människa som man älskat och litat på kan handla så fruktansvärt illa. 

Men dom som bestämmer då?

Men vad har kvinnorna på socialtjänsten att skylla på? Hur försvarar dom sitt agerande? Hur kan så många av Sveriges domarkår anse att det kan vara ett barns bästa att bli satt under enskild vårdnad av den minst lämpade föräldern? Dessa människor skulle väl inte behandla sina egna barn så? Ändå behandlar dom mitt barn och så många av hennes olycksbröder och systrar så.

En hafsigt gjord utredning där konstigt nog den minst lämpade föräldern oftast rekommenderas i de fall där det döms enskild vårdnad. Där den andre som i mitt fall inte ens får komma till tals. inte får visa den dokumentation den har. Där dom vägrar att ta in synpunkter från människor som kan ge viktig information. En namnteckning på ett papper så är ödet för ett barn beseglat.

Jag kan förstå och acceptera att det tycks finnas störningar i en människas hjärna eller själ eller var den nu sitter, som gör den människan oförmögen att känna skuld. Psykopati och sociopati är ju begrepp som funnits länge. Men dessa "barnens beskyddare"? Poliser som Monica dahlström Lannes. Advokater som Bodström och Borgström. Alla dessa socionomer som trots att det inte kan bli annat än tydligt vad som pågår ändå vägrar att skydda barnen. Hur resonerar dom? Hur rättfärdigar dom sitt handlande inför sig själva? Hur kan dom som ska anses vara friska utan också välutbildade vägra att ta hänsyn till hela bilden och istället, på ett sätt som inte kan vara annat än medvetet, blunda med ena ögat, samtidigt som dom ju inte kan undgå att se de tragiska resultaten av deras ofta felaktiga beslut?

Det är denna fråga jag brottas med mest av allt. En del säger att dom endast är omedvetna. Kanske det finns människor med störningar även bland dessa. Dahlström Lannes, Winberg, Wachtmeister exempelvis som tycks drivas av ett manshat som ju måste ha uppstått på något sätt. Men dom är ju inte dom som dömer. Som fattar besluten. Dom sitter ju inte på våra socialkontor eller i våra domstolar. Det är dessa människor jag grubblar över. Det kan helt enkelt inte enbart vara omedvetenhet då enbart 5 av 100 pappor tilldöms boendet för sina barn. Då 70 av 100 fäder förlorar vårdnaden och rätten att vara förälder. Det strängaste straff som finns i svensk lagstiftning. Oftast helt oskyldiga dessutom.  Samtidigt låter man galningarna i ROKS och Kvinnoföreningarna fortsätta sprida sin ensidiga "information" och öser bara mer och mer pengar över tokjävlarna.

Det kan inte vara omedvetenhet som gör att journalister vägrar att uppmärksamma detta mer. Att politiker vägrar svara på frågor om detta. Hur kan dessa människor sova gott om natten? Är det för att dom slipper se offren för sin feghet?

Idag får dom som kommer hit i alla fall se ett av dom. En flicka som lurats av scharlataner och kvacksalvare att på något sätt påstå saker om en pappa som hon alltid älskat och saknat. En flicka som nu inte fått träffa sin pappa på 69 dagar 8 timmar och 54 minuter. Trots att det finns både en lag en barnkonvention och en tingsrättsdom som garanterar henne den rätten.