13 åring stämmer socialtjänsten i England
En skolflicka från England stämmer "Child Support Agency", den engelska motsvarigheten till Individ och familjeomsorgen i Sverige. Emma Chapelhow 13 år anklagar den för att försöka förgöra hennes far genom att tvinga honom att betala modern hon inte längre vill se eller tala med. Så inleds det fall som tros bli en milstolpe i den engelska juridiken. "Min far är en hjälte" säger Emma "Han har kämpat för mig i 10 år".CSA hotade att kasta hennes pappa David i fängelse, beslagta deras hem och ta bort Emmas älskade ponny "Pringle" för att att finansiera £ 43.000 i retroaktiva betalningar som de hävdar han är skyldig mamman i obetalda underhållskostnader. Det var då 13 åriga Emma gick till aktion.
Denna skolflicka, som själv har anlitat och instruerat sin egen advokat, kommer att bli den första minderårige i England att på egen hand starta en rättslig prövning mot socialtjänsten.
Pappan kämpade i 10 år
År 2007, slog en domare fast att Emma inte längre behöver bo hos, eller behöver sin mors omsorg efter den unge själv sade att hon ville bo hos sin pappa. Hennes far David, 42, hävdar att den tio år långa rättsliga kamp han utkämpat i familjerätten, domstolar och mot Myndigheter lämnade honom med förödande skuld på £ 150,000. Den tidigare grafiska formgivare bor för närvarande i en husvagn på ett lerigt fält med dottern Emma och hans nya hustru Gair, medan han var tvungen att hyra ut sitt hus för att få det att gå ihop. Han betalade underhåll till sin ex-partner, medan Emma bodde med henne i Brighton, men han har bestridit CSA:s "omänskliga" krav på retroaktiva pengar. I ett brev till socialtjänstens handläggare Mark Grimshaw, skrev Emma: "Domaren sa att jag är tillräckligt gammal för att anlita och instruera min advokat, vilket jag gjorde. "Domstolen flyttade mig till min far. Jag är mycket glad att jag får leva med min pappa och Gair. Han är en hjälte."
"Jag vet att min pappa offrade allt han hade då han kämpade för mig och jag vet att han inte har några pengar kvar, och på grund av detta så hyr han ut sitt hus och vi bor i en husvagn". "Min mamma behöver inte betala min pappa för mig nu och detta är orättvist."
Emma stämmer enligt artikel Två i den så kallade "Child Support Act 1991" som tvingar socialtjänsten att "ta hänsyn till välfärden för de barn som kan komma att påverkas av deras beslut".
En talesman för socialtjänsten sa att dom inte kan kommentera enskilda fall.
Paddy Tipping däremot, riksdagsman (MP) för labour Sherwood, sade: "Emma och hennes pappa har mitt fulla stöd och jag hoppas att de vinner även i denna domstol som de gjorde i den tidigare. "Socialtjänsten tycks fast beslutna att fortsätta förfölja denna familj och agerar på ett orimligt sätt."Ja du Emma Visst är din far en hjälte, men det är även du! Jag hoppas du inser vilket mod och järnvilja du besitter. Fler barn kommer att följa i dina fotspår men det blir lättare för dom. Det är dom som går först och trampar upp fotspåren som är dom största hjältarna. Du ger också tusentals svenska pappor och barn hopp om en framtid med ditt exempel.
Jag hoppas verkligen du vinner. Ett stort tack och lycka till från Daddys!!
Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, barn, Emma Chapelhow, familjerätt, domstolar, jämställdhet, politik
Jag har efter fyra års misshandel nått smärtgränsen
(Inlägget redigerat på D:s begäran med tanke på barnen.)Dagen före dopparedagen. Sitter här och stirrar på mina julklappar som jag fått av försäkringskassan och skatteverket. Ett tredubblat underhåll till mödrarna nästa år och avslag på min ansökan om anstånd med en skatteskuld på 18 000 kronor. Tackar för er förståelse.I övrigt så kan ni till vänster se den hög med papper och brev från myndigheterna. Svar på ansökningar, anmälningar och vädjanden om hjälp. Inte ett enda beslut har gått min väg. Inte ett enda. I tingsrättsdomen från 08 talas det visserligen om att mamman begått egenmäktighet, att hon polisanmält mig utan grund och att hon ljugit om min aggresivitet och farlighet, men vad hjälpte det. Dom tog vårdnadsrätten ifrån mig i alla fall.
Ett av de senaste avslagen kom från JO angående min anmälan mot Varbergs tingsrätt. Men JO tycker det är helt okej att döma människor till att förlora sina barn enbart på en totaljävig socialtjänsts tolkning av en förundersökning som polisen hemligstämplat. Själva förundersökningen som vi begärde att tingsrätten skulle hämta in ansåg rådman Gerd Möllers "inte skulle tillföra målet något av intresse". Det var JO uppenbarligen överens med dom om. Själv vet jag inte eftersom jag inte får se den.
Jag har fått nog nu
Kanske var beskedet från skatteverket droppen stråt som knäckte kamelens rygg. Tjänstemannen Dick Blom skriver i sitt svar på min ansökan om anstånd med skuld att skatteverket enligt paragraf si och så får ge anstånd med betalning, men det tänker han inte göra i mitt fall. Betalningssvårigheterna skall nämligen vara oförvållade och i mitt fall är dom uppenbarligen inte det. Jag skrev i min ansökan att skatteskulden uppstått genom att jag var tvungen att avyttra alla mina livs besparingar och att det därigenom uppstod en skatt som jag har varit tvungen att använda till att betala Cicélas advokatkostnader, eftersom jag förlorade min ansökan om verkställighet av dom. Detta dömde Gerd Möllers mig till i min utevaro utan att jag ens blev underrättad. Därigenom dömdes jag alltså att betala även min motparts advokatkostnader. Jag kan också nämna i sammanhanget att mitt ombud tog 1500 kronor för jobbet han lade ner på min verkställighetsansökan. Min motparts ombud Fru Andersch tog nästan 10 000 kronor.
För övrigt tycker försäkringskassan att dom kan ta en fjärdedel av mitt sjukbidrag och ge till mammorna så får jag klara mig bäst jag vill på resten som då blir 7500 kronor. Det inser nog dom flesta att det är rätt omöjligt med hyra telefon, bredband och alla resor till kungsbacka för möten övervakade umgängen osv. Det är 20 mil fram och tillbaka. Om min bil skulle gå sönder så är det kört. Och det gör den ju förr eller senare.
Jag kan också passa på att gratulera överlevargänget som i sina kommentarer på min blogg anklagar mig för att sakna empati. Vad skönt det ska bli för er att slippa mig hädanefter. Ni som har så mycket empati att ni kämpar för att barnen i Sverige skall mista sina pappor för gott med alla skador som enligt all seriös forskning visar följer på detta. God Jul och gott nytt år. Detta får bli min julklapp till er.
Att även vi pappor lider fruktansvärt av detta är fortfarande inte politiskt korrekt att ens nämna. Det är ju barnens bästa vi talar om här eller hur. Pappor har inget hjärta alls. Vi kämpar uppenbarligen i åratal och offrar alla pengar vi har och vår psykiska hälsa bara så att vi kan få tillgång till barnen så att vi kan fortsätta slå och förgripa oss på dom.
4 års kontunierlig misshandel, hån och förnedring. Dom 10 månaderna av ständig oro, ångest och djävulsk smärta då jag inte fick ha någon kontakt med min dotter. Jag hoppas att ni på domstolarna tänker en gång extra innan ni slentrianmässigt bryter kontakten mellan en förälder och dennes barn nästa gång. Men det kommer ni inte att göra. Ni är allt för indokrinerade av eran älskade feminism för det.
Kanske kan detta göra någon nytta på något sätt.
Jag klarar inte av fler avslag på mina ansökningar och anmälningar nu. Jag kan inte heller vara någon bra pappa till mitt andra barn som älskar mig högt men som bara lider av att se hur ont jag har.
Jag var på stan igår och handlade en julklapp till min son, men fick ett panikångestanfall av att se alla lyckliga barn som det lös ur ögonen på. Inte för att jag missunnar dom det men för att det hela tiden ledde tankarna till mina.
Jag kan inte släppa detta förrän jag får upprättelse och det kommer jag nog aldrig att få. Inte i detta världens jämställdaste land.
Mina barn, jag älskar er mer än ord kan beskriva, och jag har verkligen försökt att vara en så bra pappa som jag överhuvudtaget mäktat med.
God jul på er alla min dotters "beskyddare". Jag hoppas ni får en trevlig högtid tillsammans med era egna barn och barnbarn.
Joakim
Pappa
Fråga till socialdemokraterna
Nu löper tanten amok. Att Eva Britt Dahlström varit ifrågasatt som nämndeman tidigare är väl känt. Bland annat har hon anmälts, hitills dock utan framgång, av rättssäkerhetsorganisationen i Sverige (http://www.rsorg.se/). Varför kan ni bland annat läsa här: http://blt.se/nyheter/blekinge/namndeman-s-ger-stod-at-tito-beltrans-anmalare%28475948%29.gmI någon slags uttryck för sitt hat mot pappor i allmänhet och mig i synnerhet börjar nu Eva Britt Dahlström på sin blogg att slunga ur sig vilda anklagelser mot mig som inte har någon grund i verkligheten. Jag har därför ikväll sänt nedanstående mail med några små variationer till Fredrik Korneback och Anna Helsén som är presstalesmän för partiet respektive partiledaren.
Även ordföranden i S-kvinnorna Nalin Pekgul har fått frågan samt också ordföranden i Blekinges partidistrikt Mats Johansson. Jag väntar nu med spänning på deras svar. Jag har även sänt en kopia till Blekinge läns tidning. Socialdemokraterna är ett parti som säger sig värna alla medborgares lika rättigheter, rätten till yttrandefrihet samt jämställdhet. Antar att det är upp till bevis.
Eva Britt Dahlström anger på sin blogg (http://www.s-info.se/page/default.asp?id=1651) att hon är aktiv socialdemokratisk politiker inom blekinges partidistrikt och s-kvinnorna. Därför skriver jag till er i egenskap av presstalesmän för partiet respektive partiledaren och frågar; är det okej att en socialdemokratisk politiker under den socialdemokratiska partisymbolen ägnar sig åt allmänt förtal av människor, enbart för att dom utnyttjar sig av den grundlagsskyddade rättigheten att yttra sig? Jag skulle även vilja veta vilka uppdrag, förutom nämndeman i tingsrätten denne person för närvarande har inom ert parti?
Eva Britt Dahlström antyder saker om mig på sin blogg som inte har någon förankring i verkligheten. Hon kommer dessutom med antydningar om att "jag skulle ha saker i mitt bagage". Dock utan att närmare redogöra vad hon syftar på.
Jag är dessutom själv "portförbjuden" på hennes blogg och har därför inte heller möjlighet att där försvara mig mot dessa ogrundade anklagelser. Jag kan garantera er att jag ingalunda har något "i mitt bagage" som jag behöver skämmas för.
Är detta ett beteende som det socialdemokratiska arbetarpartiet ställer sig bakom? Själv anser jag att det är djupt odemokratiskt. Min blogg http://daddys.blogg.se avhandlar orättvisorna i den familjelagstiftning som råder i Sverige. Dessa orättvisor förnekas helt av Eva Britt Dahlström. Detta trots att diskrimineringen mot män i vårdnadsfrågor är statistiskt säkerställd och också uppmärksammad i ett flertal nyhetsartiklar och TV-reportage. Eva Britt Dahlström uppger också felaktigt att det finns eller någionsin har funnits någon statistik från SCB angående detta. Hon påstår till och med att hon fått dessa uppgifter från representanter från SCB då hon skall ha ringt upp dessa. Det finns dock statistik över detta på SCB. bland annat här http://www.scb.se/statistik/BE/BE0701/2000I02/BE51030101_01.pdf. I denna rapport från 2001 framgår könsdiskrimineringen av fäder tydligt. Det finns även ny och helt aktuell statistik över detta på hemsidan www.minpappa.nu. Där har man bland annat visat att av de mål som exempelvis avgjorts i Lunds kommun i år, och där enskild vårdnad utdömts, så har 100 procent av domarna gett modern ensam vårdnad om barnen. Jag vet inte hur man kan göra en systematisk diskriminering av fäder tydligare än så? Att socialdemokratiska politiker och s-kvinnorna då offentligt förnekar detta fenomen är en förolämpning mot oss pappor som försöker att ideellt jobba för att stärka barnens rättigheter. Man kan också ifrågasätta det lämpliga i att personer som Eva-Britt tillåts sitta som nämndeman i frågor som rör vårdnad om barn. Hon förefaller vara allt annat än objektiv i dessa frågor.
Hon uppger vidare på sin blogg att hon själv bidragit att hindra kontakten mellan sina egna, nu vuxna barn och deras far. Huruvida hon haft legetima skäl att göra detta eller inte kan jag inte uttala mig om, men med tanke på hur oförsiktigt hon hanterar sanningsbegreppet på sin blogg borde detta undersökas närmare.
Ser fram mot ett svar på min fråga.
Med vänlig hälsning
Joakim Ramstedt.
Bloggare och journaliststudent
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, jämställdhet, s-kvinnorna, vårdnad, umgänge, diskriminering, barnmisshandel
Nya chéfer, pressetik och lite annat
Jag fick en kommentar för någon vecka sedan. Jag minns inte vilket inlägg det var under, eller exakt hur det stod, men det är inte viktigt, för jag minns budskapet. Det löd, Det finns tjänstemän inom socialtjänsten som gör ett bra jobb.Ibland hör, ser eller upplever vi saker som sätter sig i våra hjärnor som känns lite som en sten i skon. Den ligger liksom och skaver och vi kan inte riktigt sortera in den i rätt fack. Det som är märkt med "rätt" eller det som är märkt "fel".
De senaste veckorna har jag fått några sådana där stenar i hjärnan. En av dom rörde just frågan, är det så? Har jag helt enkelt haft en sån sagolik otur att jag trots fyra år och en mängd handläggare, domare, medlare, poliser och åklagare som passerat revy, inte lyckats hitta någon som varit proffesionell, som följt lagar, som agerat rättssäkert och lösningsfokuserat, men att dom ändå finns? Nu har jag sorterat in den stenen i ett fack. Facket som det står "ja" på.
Familjerätten och utredning barn och ungdom har fått ny chéf
familj och individomsorgen i Kungsbacka har genomgått en större omorganisation verkar det som. Tidigare har familjerätten haft en chéf och utredning barn och ungdom en annan. Hur jag anser hur dom skött vårt ärende och andras behöver jag kanske inte gå in på. Nu har dessa båda herrar ersatts av en kvinna. Jag är en människa, och ibland har jag likt andra svårt att skilja mellan mina inre sanningar mot dom faktiska yttre. Därför erkänner jag att min första tanke var att det knappast skulle bli lättare att ha med myndigheten att göra när en kvinna ersatte två män som ledare på dessa enheter. Dumt och fördomsfullt har det visat sig, men man måste å andra sidan också väga in mina fyra års erfarenheter av kvinnorna på dom sociala myndigheterna i Kungsbacka.
I detta fallet hade jag dock fel i mina antaganden verkar det som. Och har jag fel så erkänner jag det. Den nye chéfen Yvonne Oliv har hittills fått mina fördomar på skam. Jag får väl säga att det var tur att jag satt ner då jag första gången talade med henne i telefon. Jag väntade mig den gamla vanliga iskalla och fientliga rösten som sa "vi kan inte diskutera detta med dig eftersom du inte är vårdnadshavare" och "jag anser att jag svarat på dina frågor nu, adjö." så i början var jag som vanligt i mina kontakter med dessa myndigheter. Korrekt och formell men ändå lite avvaktande och skeptisk. Men allteftersom samtalet fortskred så märkte jag att detta inte alls var samma gamla myndighetsutövar attityd, och därför fälldes också mina taggar in bit för bit. Hon lyssnade, erkände misstag, och gav uttryck för ett lösningsorienterat synsätt. Hon hade dessutom en vänlig ton och ett ödmjukt bemötande. Jag lovar, jag är inte van vid det. Är ni?Äras den som äras bör
Det har i och för sig hänt att dom gett mig ett trevligt bemötande först, för att strax efter hugga mig rätt i hjärtat. Det är nästan värre än när dom inte döljer sitt förakt. Hyckleri är fan bland det värsta jag vet. Men denna gång har Yvonne även bevisat att hon är genuint intresserad av att hjälpa till att lösa det ormbo som denna förvaltning har skapat. Hur får bli en senare fråga eftersom jag inte vill föregripa saker som inte är klara än.
Jag delar därför ut denna symboliska bukett med rosor idag till Yvonne. Om ni hade gått de sista fyra åren i mina skor hade ni förstått min stora tacksamhet, jag lovar.
Det som förvånar mig lite dock är att dom har sparkat den förre chéfen Gunnar Jirvén ett snäpp uppåt. Han har blivit förvaltningschéf. Samme Jirvén som inte ansåg att jag var en part i målet om min dotter alltså, och att jag därför bl a inte hade rätt att få ut beslut skriftligt. Kan någon vettig människa förklara för mig hur man kan ha en tvist om det bara är en part i ett mål? Men det där blir en fråga för JO. Var den förre förvaltningschéfen i sin tur har flyttats vet jag inte än.
Jag har äntligen fått ett datum när jag skall få träffa min dotter igen
Den 20 November var det meningen att klockan på bloggen skulle stanna. Då jag talade om för Handläggaren som fått uppdraget att skaffa fram en kontaktperson att jag den dagen var bokad att framträda på barnkonventionens dag i Kristianstad, lät hon lite förvånad. Inget konstigt med det egentligen. Jag hade också haft svårt att få ihop bilden av en far som å ena sidan inte får träffa sin dotter utan övervakning, men däremot bjuds in att framträda på barnkonventionsdagen tillsammans med UNICEF, Rädda barnen, politiker från (C), (M), (V), (MP) och (S), artister som Emil Sigfridsson och Sofie Persson. Det måste väl ha uppstått en liten kognitiv krock i huvudet där. Men hon har ju inte fattat detta beslut. Det gjorde tingsrätten, och hon har nog också gjort ett bra jobb hittills.
Förra
gången tingsrätten dömde mig till ett konstlat och onaturligt umgänge med övervakning utan skäl, tog det Kungsbacka socialförvaltning tre månader att hitta en kontaktperson, som efter tio timmars umgänge totalsågade mig som far, samtidigt som hon slet min gråtande 3 åring ur sin förälders famn under intyganden att detta var "normalt", fick jag vänta i två månader och två veckor till innan dom hittat en ersättare. Nu har jag bett om att dom försöker tidigarelägga tiden för mötet den 20:e, så att det ändå skall bli möjligt, men det är tydligen upp till mamma som vanligt. Dessutom satte modern som villkor att hon själv skall närvara. Det är okej med mig, jag blir bara lite förvånad att socialtjänsten fortsätter att låta henne styra och ställa villkor för att umgänge skall kunna komma tillstånd efter allt som hänt. Om det inte går den 20 så blir det den 25 istället. Då har det gått 42 dagar sedan domen kom. Detta är dagen före min födelsedag. Jag fick det jag önskade mig mest av allt i hela världen.
Denna gång tog det "bara" drygt en månad. Det är ju också ett fall framåt. Jag får intrycket att handläggaren denna gång i alla fall ansträngt sig för att skynda på det hela så gott som det går.
Redan förra veckan skulle jag ha fått ett en timmes umgänge, men R blev sjuk. Jag får nog säga att jag har haft en jäkla otur med det där. Förra gången umgänget skulle starta med kontakperson var hon sjuk första helgen, andra helgen var det storm, tredje helgen var hon sjuk igen och fjärde helgen var mamma sjuk. Sedan blev hon sjuk igen dagen innan vårt julumgänge skulle börja. Fast den gången hann hon tillfriskna. Den gången hade jag nog tur istället. 40 graders feber ena dagen och feberfri nästa. Däremot är det lite oroande att hon verkar bli sjuk så ofta. Visst blir barn sjuka. Det är helt normalt, men så ofta? Fast detta har jag inget att göra med längre. Inte sedan Göteborgs tingsrätt tog min halva vårdnadsrätt ifrån mig och gav den till R:s mor.
Svensk pressetik
Svensk pressetik är en samling regler om hur medier bör agera i etiska frågor. Där finns exempelvis regler angående namn och bild publicering. Det står bl a att namnpublicering bör undvikas om det kan skada någon, såvida det inte är motiverat ur ett allmänintresse. Huruvida det är motiverat lämnas upp till de olika utgivarna att avgöra. I mitt fall betyder det mig själv eftersom det är jag som ansvarar för vad som skrivs här. Några speciella regler för barn finns inte i denna regelsamling. I den norska varianten regleras dock detta i punkt 4.8. Men Norge kan inte jämföras med Sverige. Där finns inte heller samma behov eftersom Norge har upphöjt barnkonventionen till lag, medan Sverige hårdnackat vägrar. I Norge finns inte heller några statliga behandlingshem för barn med inlåsning, husarrest, taggtråd och isoleringsceller. Så kanske man kan hävda att det där inte finns ett lika stort behov av att publicera artiklar angående övergrepp på barn, även om det säkert förekommer där med.
Jag har jobbat med ungdomsvård i bägge länderna. I norge var det ofta en fröjd, medan mitt ettåriga vikariat på ett svenskt SiS hem kommer att förfölja mig med hemska minnen resten av livet.
Rätt eller fel?
Jag har fått utstå en tsunami av hat för att jag efter att jag sist blev falskt anklagad gick ut öppet och redovisade vad som skedde och lade ut bilder på mitt barn som jag ju också klart visade utsattes för ett otal brott. Nu skall en utredare på Kungsbacka socialförvaltning ta ställning till om jag skadat mitt barn genom att göra detta.
Själv har jag funderat mycket på denna fråga de sista dagarna sedan mötet på socialförvaltningen. Som vanligt kommer anmälan från motparts sidan, eller vad man nu skall kalla dem om jag nu inte själv är part?
Jag har försökt väga fakta emot varandra.
Fakta: Jag har lagt ut bilder på R, min dotter på denna blogg. Vissa har haft svårt att se anledningen till detta och menar att jag kunde ha skrivit om detta ändå. Men då förstår man nog inte en bilds betydelse. Man hade kunnat avstå att publicera bilden på Kim Phuc som under Vietnamkriget sprang för sitt liv, brännskadad av napalm, och endast skrivit om det. Hade någon då ens idag kommit ihåg detta?
Jag hade kunnat sätta in min klocka på bloggen utan att publicera min dotters bild bredvid, men då hade det bara varit en timer som inte betytt så mycket. När man dock får se R så betyder den någonting. R är ett brottsoffer, varför skall detta då inte få visas upp? Hur jag än försöker förstå hur detta skulle kunna drabba R negativt så har jag svårt att se det. Däremot tycker jag att det är motiverat i allra högsta grad att publicera bild i mitt fall. Det är i alla fall hur man än resonerar inget brott.
Fakta: R har egenmäktigt tagits från sin ena vårdnadshavare från det hem där hon var skriven och flyttats till en annan kommun, utan tillstånd från den andre vårdnadshavaren. Detta är ett brott.
R har skrivits in på dagis i den nya kommunen utan att hennes ena vårdnadshavare informerats. Detta är ett brott.Jag har anmälts till polisen tre gånger, samts stämts till domstol trots att anmälarna inte kan ha haft tillräckliga skäl att tro att jag handlat mot lagen. Detta är ett brott.
R har fått sekretesskyddad address av folkbokföringen två gånger utan att något reellt hot har förekommit. Detta har jag invänt emot, men har inte upplysts av myndigheten att jag kunnat vända mig till kammarrätten för att överklaga beslutet. Istället har man sagt mig att detta beslut inte går att överklaga. Detta är ett brott.
R har på barnhuset utsatts för ett förhör som strider mot en hel bunt med lagar som reglerar hur ett förhör med barn skall gå till. Detta är ett brott.
Åklagaren har inte meddelat min försvarsadvokat innan förhöret med min dotter, detta är ett brott.
F. d Förvaltningschéf Gunilla Pettersson har enbart på uppgift om att Jag och min dotter har en "hemlis" anmält mig till polisen för övergrepp. Detta är ett brott.
R har utan skäl fått sin umgängesrätt med mig fråntagen sig. Detta är ett brott.
Jag har dömts att förlora ett civilrättsligt mål utan att ha fått chansen att föra talan. Detta är ett brott.
Jag har upplyst socialtjänsten om att R utsätts för umgängessabotage och kränkande behandling utan att socialtjänsten varken registrerat eller agerat på anmälan, detta är ett brott.
Jag har inte på begäran fått ut myndighetsbeslut skriftligt, trots att jag har begärt det. Det är ett brott...
Jag har inte fått en likvärdig behandling av socialtjänsten på grund av mitt kön. Detta är ett brott.
Jag har inte fått en likvärdig behandling av domstolen på grund av mitt kön. Detta är ett brott.
Och nu skall dom alltså utreda huruvida jag har kränkt min dotter genom att skriva om detta här.
Jag har blivit ett arbetsmiljöproblem
Jag blev dessutom upplyst om på mötet att utredarna som utrett...vad dom nu utrett? Inte mår bra av att jag skriver om dom och hur dom utför sitt viktiga arbete här på bloggen. Jag har nu klassats som ett arbetsmiljöproblem på Kungsbacka socialförvaltning, och kommunjuristen undersöker nu om man kan anmäla mig för förtal. Detta kan i så fall ske antingen enligt brottsbalken, eller civilrättsligt. Jag välkomnar denna prövning, eftersom jag antar att man då även måste ta hänsyn till sanningshalten i det jag skrivit. Vilket ju då torde visa att de ovanstående brotten begåtts.Men tro inte att jag tar lätt på dessa frågor. Jag gillar inte att göra människor illa. Det gör nog ingen normalt funtad människa. Men frågan är värd att diskuteras och inte sopas under mattan.
Kan det skada barnen att bli uthängda i det sammanhang som avhandlas här?
slutsats
Familjerätterna, socialförvaltningarna och BUP-mottagningarna jobbar alla efter samma princip - ta det säkra före det osäkra. Det betyder att så fort en mamma för fram minsta lilla misstanke om sexuellt övergrepp eller våld, så avskiljer man omedelbart barnet/barnen från papporna. Detta utan att ha en aning om vad detta avskiljande leder till. Myndigheterna gör nämligen inga uppföljningar över huvud taget av dessa barn.
Men det finns forskning om hur det går för dessa barn: En bedövande majoritet av de barn som hamnar snett i missbruk, kriminalitet, skolk etc är just de som har dålig eller ingen kontakt alls med sin biologiska pappa. Alltså VET vi att det är ytterst skadligt att bli berövad sin pappa men vi har INGEN ANING om huruvida barnen någonsin var utsatta för övergrepp. Att det dock är ytterst ovanligt visar flera rapporter. Bl a Heikki Sariola vid Centralförbundet för Barnskydd i Helsingfors. Så vad myndigheterna gör är att de utsätter barnen för något bevisat farligt, och "skyddar" dem från något som med största sannolikhet aldrig hänt.Journalisterna tar även dom det säkra före det osäkra genom att avstå från att berätta om exvis R:s situation, för att det eventuellt skulle skada henne om folk runt henne vet att hon inte får träffa mig. Tänk om media i stället skulle ta det säkra antagandet att R skadas för livet av att INTE få vara med mig, före det högst osäkra antagandet att det skulle skada henne att folk får veta hur gränslöst mycket jag älskar henne och hur jag kämpar för att få rätten att få vara en aktiv far till henne.
Rätt? fel? döm själva.
Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänst, BUP, familjerätt, Polis, Åklagare, juridik, domstol, press, media, etik, barn
En dåres kod
Jag kan konstatera att fortfarande efter 223 dagar av den onödiga och bevisligen opåkallade misshandeln av min dotter Rania som består i tvångsseparering från sin älskade pappa, har ännu inte en enda rakryggad människa som har haft möjligheten att ingripa och förhindra ytterligare misshandel av mitt 4 år gamla barn vågat ställa sig upp och sätta stopp för övergreppen.Det måste helt enkelt finnas några personer med så pass mycket humanitet och vett inom socialnämnden och inom rättsväsendet, att det för dessa personer framgår vad som görs mot detta stackars barn. Men ingen...ingen alls ställer sig upp och säger nej, stopp nu. Så här behandlar man inte barn. Och inte deras föräldrar heller för den delen. Nu får vi ta och granska detta fall lite närmare och se om det ligger någonting i det som flickans pappa skriver.
Inte en enda person bland alla dessa människor som sitter och har bra betalt för att säkerställa att barn inte far illa i vårt samhälle. Enligt Creeper har dom varit här allihop. Varenda myndighet. Så mycket var det barnperspektivet värt. Massor med vanliga människor har raegerat. Många har agerat, och protesterat, men inte en enda av dessa barnbeskyddare. Jag förstår inte hur ni kan sova på natten? Hur ni klarar av att leva med er själva? Vad för jävla sorts människor är ni egentligen?
Och Media då?
Vi har en socialtjänst som bevisligen diskriminerar en människa. Som agerar mot barnperspektivet istället för i enlighet med. Som begraver anmälningar, som polisanmäler en pappa utan grund. Som vägrar att lyssna på barnet som försöker på
alla en 4 årings vis berätta sanningen. "Mamma bestämmer nästan allting". "Pappa är snäll", "Jag vill träffa min pappa". Som vägrar mig min rätt att komma till tals. Som utför utredningar genom att enbart låta ena sidan komma till tals, klipper och klistrar friskt från barnförhören och som efter en timmes fånig test med en kortlek kan döma en förälder som olämplig. En domstol som kommer fram till rätt slutsats, men dömer tvärtemot. Ytterligare en domstol som tar all umgängesrätt ifrån mig utan att ens tala om varför.En förundersöning av polis och åklagare där först min inlämnade bevis mystiskt förvinner någonstans mellan polisen och åklagaren, och sedan efter att ett andra olagligt förhör med min dotter utan att meddela min försvarare lägger man raskt ner hela förundersökningen och sätter en stor fet hemligstämpel på hela skiten....
Man tycker ju att vid det här laget kanske någon enda journalist skulle tänka...hmm här luktar det lite ruttet. Detta måste vi kolla upp. Men inte. Det finns dom som visat intresse men man tvekar. Man vill ju inte anklagas för att riskera barnens intigritet. Vilken jävla intigritet? Vad har barnen för intigritet i vårt samhälle idag? När socialtjänsten när dom vill kan banka in dörren och släpa ut dina barn under vilda ångest skrik. Är det intigritet? När barn ideligen döms att tvingas växa upp med föräldrar som är onda och egoistiska, som stänger den andra föräldern ute med alla tillgängliga medel? Är det intigritet? Jag är skrämd över hur många därute som är beredda att göra vad som helst för att förhindra all kontakt mellan sina barn och deras pappa eller i enstaka fall även mamma. För 25 procent av Sveriges barn som lever i ett ensamhushåll blir detta också deras verklighet. Dessuton måste ju mammans brott rättfärdigas också så att barnen inte skall tro illa om henne. Historierna varierar, men ofta har dom gemensamma drag. Han bara drog. Övergav oss. Han bryr sig inte ett skit om er. Han bara vill jävlas. Han förstår inte erat bästa. Har ni hört den förr?
Kan en hovrättsdom förändra något?
Det kom nyligen en dom från hovrätten i Skåne, som fastställer tingsrätten i malmös tidigare dom i fallet med en umgängessaboterande och ljugande mamma. I denna fil ovan för nedladdning ingår även vårdnadsutredningen. Pappan vann till slut efter åtta års kamp egen vårdnad om barnen. Detta trots att han inte hade fått tillåtelse att träffa barnen på väldigt länge, Trots att han varit anklagad för både att ha varit våldsam och ha begått övergrepp mot banen, och trots att barnen efter att ha fått sina sinnen förgiftade av åratal av hatpropaganda inte ville träffa sin pappa. Socialtjänstens vårdnadsutredning fastslår liksom lite motvilligt att denna mamma kanske inte är världens lämpligaste, men avslutar för säkerhets skull med att säga att det kommer att innebära en stor påfrestning för barnen att flytta från sin mamma till sin pappa.
Men han vann egen vårdnad till slut. Därmed upphävde hovrätten den så flitigt använda kontoinitetsprincipen som dom använde i tingsrätten mot mig förra gången och också planerar att göra denna gång. Det är ju nämligen den principen som har belönat mammor som med alla fula trick i världen lyckats hålla barnen från pappan tillräckligt länge. Då har politiskt korrekta experter nämligen fastslagit att det skulle vara skadligt för barnen att flytta till den förälder som det har spenderat minst tid med. Detta borde innebära en vändning i mitt fall eftersom dom är relativt lika, men i mitt fall behöver man ju inte följa några lagar å andra sidan så jag håller inte andan.
Även BRÅ bekräftar nu den bild som jag så länge försökt förmedla på denna blogg. I deras rapport "Kvinnors brottslighet till 2007" Kan man på sidan 380 läsande följande:
"Sammantaget pekar detta mot att det är mödrarna eller andra kvinnor som tar hand om barnen som står för den största delen av misshandeln mot de mindre barnen."
Men detta tystas också ner. Eller så är det väl inte en enda journalist i hela landet som brytt sig om att läsa BRÅ:s rapport. Men det är väl som med invandringen och problemen med den stora segregationen där. Vi sopar skiten under mattan istället och tror på det viset att vi lever i ett tryggt och ombonat hem. Men under mattorna jäser det och pyser. Upplopp i förorterna, mord och mordförsök mellan föräldrar, barn som hänger sig på privata vårdhem där dom lämnas vind för våg till ven som helst som vill bli miljonär. En socialtjänst som löper fullständigt amok i sin fanatism och sedan döljer sina brott bakom sekretesslagar utan att behöva precisera närmare än så.
Våldet i hemmet är lika stort åt båda håll. Det har människor som sett och vet försökt berätta i årtionden, men har inte lyckats göra sig hörda i den rasande propagandastorm som dom släppte lös på 70 talet då slagorden om våld och könsmaktsordning börjader dyka upp.
Riskbedömningsmodellen SARA
Vet ni vad SARA är. Det är vapnet dom sätter i händerna på mamman som kommer till familjerätten eller socialtjänsten. Ett formulär med kryssfrågor som skall fastställa pappans farlighetsgrad och perversa läggning. Sedan sätter socialsekreterarna koder på papporna som naturligtvis hålls interna. Exempelvis:
2 Personen har tidigare använt, eller försökt att
använda, våld mot bekanta eller obekanta.
1 Personen har tidigare hotat, eller upplevts som
hotande, att använda våld mot bekanta eller obekanta.
0 Personen har inte tidigare använt, eller försökt att
använda, våld mot bekanta eller obekanta.
Kort sagt så ses du inte som en pappa då du stövlar in på familjerätten, utan som en siffra. Beroende på hur mamman fyllt i SARA så kommer du i det läget att ha ett lågt nummer...kanske t o m 0 och då kan du ju bli rent av hyggligt bemött. Men om en mamma i testet, som för övrigt liknar ett "Är jag kär eller inte" test i Vecko-Revyn, kanske faller för frestelsen att kryssa i en och annan ruta för att kanske skaffa sig en och annan fördel i tvisten så stiger din poäng. Nu förstår jag varför socialsekreterarna som var och besökte mig i mitt hem i den första vårdnadsutreningen såg så livrädda ut hela tiden. Dom satt längst ut på soffkanten och nästan darrade då dom åt mina bullar och drack mitt kaffa. Ingetdera var förgiftat. Jag hade naturligtvis fått en ganska hög SARA poäng vad jag förstår nu. Och där sitter man som en total flane och begriper inte ett dyft.
När det gäller misshandel av kvinnor och
sexuellt våld riktat mot kvinnor finns det ett
samband mellan brottet och kvinnans totala
situation i samhället. Man kan se dessa brott
som det yttersta uttrycket för kvinnoförtryck.
Åtgärder som på lång sikt ökar jämställdheten
kan därför förväntas få följder också i
brottsstatistiken (Freivalds, 1997).
Ett tack
Kom in på mailen igår. Det var från Sorin, vars sons fall som jag har uppmärksammat på denna blogg tidigare. 11 åringen som tvångsomhändertogs från sin pappa och sattes på ett privat hem där han misshandlas och kränks. Sorin skriver inte perfekt svenska. Han är från Rumänien,men vad gör det? Budskapet går fram tydligt. Sorin är en pappa som inte ger upp ens under den värsta press du kan tänka dig. Christer Cüñat är en annan och det finns några till. Även många kvinnor kämpar för barnens självklara rättigheter. Vi behöver bli fler och vi behöver resurser. Är du en pappa som är beredd att kämpa ända in i kaklet, och som är villig att gå ut öppet med vem du är vad som har gjorts mot dig. Om du håller med om vad jag skriver här så hör av dig. Vi behöver hjälp. Vi behöver bli fler brothers in arms. Men om du inte anser att vi behöver starta en rörelse i Sverige som vågar stå upp för våra barns rätt utan rädsla och utan att hyckla. Vi behöver er som har förstått att detta måste spridas. Att vi måste sluta gömma oss och stå med varandra helt öppet istället och vittna om socialtjänstens ibland helt tokbizarra övergrepp.
Vi behöver männisor med mer hjärta och mindre rädsla. Människor med ryggrad och civilkurage. Finns det några runt Göteborg först och främst och berätta lite om er. Jag har kört detta förr, men begick misstag. Jag lär mig. Men som sagt, att kämpa är inte fel. Åtminstone tills det absolut sista hoppet slocknat. Men innan man når dit då gnäller man mindre och kämpar istället. Dessutom i en grupp som består av enbart likasinnade. Enbart sådana som förstår vad du pratar om. Hör av er om det låter intressant sp berättar jag mer.
Sorin har gjort allt som har förväntats av honom här i Sverige. Skött sig, han har lärt sig språket, han har sökt och fått ett jobb och han har alltid tagit väl hand om barnen. Mammans beteende finns det dock många anledningar att ifrågasätta. Men då istället för att efter skilsmässan låta pojken få lugn och ro hemma hos sin far och i sin nya skola, där han för första gången slapp att bli mobbad...ja då kommer plötsligt 5 stora tuffa poliser och släpar iväg Robert till ett privat HVB hem där han misshandlas och kränks grovt. Och där man låser in honom på ett otidsbegränsat straff. Vilket klassas som tortyr av amnesty väl?
Dessutom förstår inte pojken vad han straffas för. Det enda han sa var ju sanningen. Mamma har slagits och tvingat oss att ljuga. Denne lille pojk låser dom in på ett behandlingshem med behandlingsmetoder som mest går ut på att städa, när dom istället borde ge honom ett pris som årets hjälte i Aftonbladet. Killen som stod emot misshandel, mobbing och hot från socialtjänsten och som aldrig vek en tum från sanningen. Han är 11 år och redan modigare än majoriteten av Sveriges vuxna. Så här behandlas dessa barn idag.
Så här skriver Sorin:
Hej till alla
Jag vill ta möjligheten att tacka till Joakim, Christer, Anette, Anna och ni alla andra som hjälper mig och mina barn, ni har gjort so mycket för oss. Det är svårt att säga men jag måste göra det, mina så kallade kompisar som frågar mig hur Ricky mår och annat, men de har inte tagit en timma för att läsa eller skriva, kommentar, eller göra en anmäla för våran del, men ni har gjort det och jag är evig tacksam för det. Vissa av er har hjälpt mig med praktiska saker, de nämnda ovan, tagit mycket tid med det. Joakim har varit med mig överallt, på alla möte jag hade plus träffat mig och min son och givit oss mycket support, samma har Christer och Anna gjort. Även jag vet att ni har samma problem som ni har drabbas av dvs. (Blivit knäckta av systemet). Och det är inte lätt när man är själv upptagen med sina problem och hjälpa andra samtidigt. Är inte lätt när man är ensam.
TACK
Med vänlig hälsning
Sorin
PS. Gitarren på bilden ovan är värderad till en miljon pund. Så visst fan kan man bli rik på musik...
Just när man tror att man har hört allt
Just när man tror man har hört allt, från kvinnohatare...(den är fortfarande poppis), till mansgris. Så kommer signaturen Jarri och sätter nya lågvattenmärken. Nu hatar jag visst barn också? Som vi sett i tidningarna de senaste dagarna så kan vi ju nu få döpa både pojkar och flickor till Sven, så könet på denne Jarri är fortfarande okänt. Men nog låter denne person mer och mer som en aktiv ROKS medlem för mig. Nu har denne Jarri blivit så ursinning på mitt förra inlägg där jag nominerade en mamma som kämpade för sin och sitt barns rätt att behålla hennes man och far till hennes barn i livet. Jag blir naturligtvis rätt stött av vad denne pantade människa skriver, men det studsar av rätt fort.
Vad denne Safia och hennes man har gjort för att spärras in i ett pakistanskt fängelse är det ingen som riktigt vet. Dom är inte åtalade eller fällda någon av dom vad jag vet. Kanske beroende på att dom faktiskt inte gjort något? Inte vet jag, men något terrorbrott eller att dom på något vis skadad eller dödat någon har aldrig varken påståtts eller bekräftats.
Att fängslas enligt dom s k terrorlagarna är numera lika lätt som , att som man fängslas för våldtäkt eller kvinnomisshandel i Sverige. Inga bevis behövs och tiden som man kan bli sittandes utan dom är obegränsad. Precis som i Sverige.
Enligt den skruvade logik Jarri för fram så säger han att han förr stödde "Robert" den LVU omhändertagne pojken i Härryda, men inte nu längre...på grund av att han blivit arg på mitt inlägg?
Öööh..
Jag är hemskt ledsen Jarri men jag tänker inte byta ståndpunkt oavsett om du stöder Härrydapojkens fall eller inte. Inte heller tror jag att det kommer att ha någon direkt bäring på utgången.
Jarri. Du avslöjar dig genom ditt sätt att uttrycka dig. När du började skriva här var det silkeslent medhållande, dock med små kilar av tvivel instuckna här och där. Men med tiden har ditt hat blivit mer och mer tydligt och i din senaste kommentar blommar det ut i full blom. Och varför? För att jag nominerar en mamma som självuppoffrande strider för sin familj. Dvs Hustru, barn och man.
Om det hade varit så att det på något sätt varit fara för barnets liv och hälsa i den miljö dom vistas så tror jag nog att detta hade gått före. Men som synes bland kommentarerna så missar många min poäng. Det är denna unga kvinnas strid för familjen som jag vill hylla. Att detta är otroligt politiskt okorrekt i detta land vet jag, men det ger jag blanka fan i. Vi behöver få ett slut på kriget mot kärnfamiljen, och vi behöver få det snart. Detta säger jag för barnens skull. Vi vet idag att barn skadas av vuxnas konflikter. Vi vet att dom skadas av att växa upp utan eller med vädigt liten kontakt med sin far. Vi vet att vi har en ungdomsgeneration som mår dåligt. Ändå är det ingen som lyckas sätta ihop två och två?
Vi leder ligan
Sverige är det land i världen med minst antal giftermål och flest antal skilsmässor. Varför är det så? Om jag vore Sherlock Holmes skulle jag säga, "elementärt min käre Watson. Man kan inte få en familj att hålla ihop när man skapar ett samhällsklimat som är familjefientligt". Det har varit radikalfeminismens mål länge att krossa kärnfamiljen, då man anser att det binder kvinnan i ett patrialkat underordnande och gör henne till någon slags slav i äktenskapet. På mannen lägger man istället en kollektiv skuld och skam som till slut får oss att böja våra huvuden och erkänna oss kollektivt skyldiga till alla dessa brott som läggs på oss, och som vi utför för att vi är män, inte individer.
Offerkofta och dumstrut
Vi sätter alltså en offerkofta på ena parten och en dumstrut på den andra redan innan förhållandet hunnit starta. Naturligtvis blir dessa inte synliga förrän efter ett tag in i förhållandet, men dom har funnits där hela tiden. Vi får dessa plagg placerade på oss redan innan vi hunnit haft vårt första förhållande. Vissa få vägrar att sätta på sig dessa idiotiska plagg, men dom flesta får dom på sig utan att ens märka det själva.
Sedan skall vi alltså gifta oss köpa hus och bil och leva lyckliga alltmedan offerkoftan och dumstruten gör sig alltmer synliga. Lägg på det att, för att kunna betala huset, båten och bilen måste båda jobba heltid så att den enda tid man får med varann är några kvällar i veckan då man oftast är trött, stressad och småirriterad efter att ha bråkat med chéfen, vart sen till dagis och fått skäll av tanterna där. Sedan skall man hinna leka en stund med barnen, men det blir inte länge, för sen är det bolibompa, och så är det läggdags, med tandborstning, avklädning och godnattsaga. Efter telningen till slut somnat så är man så trött att man mest önskar att ligga kvar, men den lilla stunden som återstår på kvällen är ju den enda man får tillsammans. Synd bara att bägge är så trötta att det på sin höjd blir allsång på Skansen på TV, sen är det God natt...nej inte ikväll älskling, jag är alldeles för trött....
Det dröjer inte länge förrän denna eviga rutin tärt sönder det där, som gjorde en så stormande glad, bara av att vara med den person man förälskade sig i. Då man gjorde vad som helst bara för några timmar tillsammans. Efter ett tag ter sig dom där dyrbara timmarna ha förvandlats till en tillvaro av tystnad och tomma blickar. Då börjar vi fundera på om detta verkligen är den kärlek som man har hört så mycket om? Den som det sjungs om i alla vackra sånger? Nej det kan det inte vara, jag har valt fel...vi passar inte för varann. Och när vi försöker prata om det så förstår vi inte vad den andre säger, för vi talar helt olika språk. Här kommer ofta koftan och struten in i bilden. Och snart börjar man leta efter grönare gräs på andra sidan staketet, och så klart hittar man det till slut.
En äng som lockar med friskt, frodigt, grönt gräs istället för det brunbrända små stråna på din sida staketet. Så hoppar vi över, och njuter att tag av det fräscha gräset i den hagen, medan den man lämnade kvar i den gamla hagen får klara sig bäst den vill. "Jag älskade aldrig honom på samma sätt". Men så efter ett tag händer samma sak i den nya hagen. Det gröna gräset vissnar och blir brunt och torrt. Då kommer tankarna, "det är mig det är fel på". Så då börjar vi gå i terapi för att lösa upp gamla knutar. Detta betalar vi gladeligen 1200 spänn i timmen för. Sedan när vi spenderat upp mot 50 000 på att göra oss fria från gamla trauman och fått gjort upp med far och mor så går vi nöjda därifrån, med samma offerkofta och samma dumstrut som vi hade på oss när vi gick in.Och så försöker vi igen, men fan det sket sig denna gången med...äsch fan, jag ger upp. Det är fan bättre att leva ensam. Och så växer antalet ensamhushåll för varje år i Sverige tills vi har en hel nation av ensamma mammor som får förstöra sina små puttinuttinuttisar hur mycket dom vill, och farsor som får betala i 18 år för en natts meningslös sex.
Dom förstör vårt allra heligaste
Människor som inte kan känna kärlek. Dom som aldrig fick den när dom var små och därmed blev av med sin egen medfödda, är så avundsjuka på dom som verkar ha "det där" som dom aldrig tycks hitta. Dom söker och söker efter ett gräs som inte vissnar, men förgäves. Till slut blir dom bittra och hatiska. Konstigt nog tycks dom känslorna vara någon sorts kompensation för bristen på kärlek. Om man inte kan bli älskad så kan man i alla fall bli hatad. För om ingen tycker någonting om mig så finns jag ju inte ens. Därför kan dessa människor på våra socialtjänster och politiker som Tomas Bodström och Margareta Winberg stå i rutan och hånle när dom lyckats slå ännu ett slag för "kvinnans frigörelse".
Frigörelse från vadå? En mans kärlek och respekt? Är det inte det som man söker? Men så länge kvinnorna vägrar att ta av sig sin offerkofta och kliva ner från sin pidestal där dom har blivit satta av decenniers daltande, och vi män tar av oss den dumstrut som har satts på oss av kvinnorörelsen och deras allierade överallt i samhället, och står upp för vad vi är, och vad vi INTE är framförallt. Så länge kommer vi inte att få se någon ökning i vare sig äktenskap eller någon minskning i antalet skilsmässor. Snarare kommer det att trava på i samma takt. Och därmed lyckas även femenismen med ännu ett av sina mål enligt det stora manifestet. Att med våld skära av bandet mellan far och barn. Skall vi fortsätta så här i bedrivandet av vår jämställdhetspolitik? Skall feminismen som enbart jobbar för kvinnors rättigheter få fortsätta sätta agendan för vad som är jämställt och inte?
Jag tycker det är skamligt att attackera det heligaste vi har på jorden. Kärleken mellan man, kvinna och barn.
Hur man kan försvara ett sådant barbari går bortom min horisont. Men jag har jobbat hårt i mitt liv för att behålla kontakten med mitt hjärta, och det har jag lyckats med. Däremot har jag haft en dumstrut som heter duga. Men den har långsamt glidit av under denna process, och det är jävligt skönt att bli fri den. Det lovar jag er.
Detta är anledningen till att jag anser att Safia gör en hjälteinsats. Inte bara för sin man utan även för familjen som instution, och i förlängningen även sitt barn, som jag är säker på behandlas humant i fängelset. Jag antar nämligen att pakistanier även dom älskar sina barn, precis som de allra flesta människor på jorden. Att som barn få växa upp med två föräldrar som av samhället ges trygghet och stöd för att kärleken inte skall vissna och bli brun, utan istället blomstra och förädlas som ett vin på lagring, är det ultimata. Det håller dom flesta sunt tänkande människor med mig om. Dom barnen som fått bevittna sann kärlek från sina föräldrar kommer också att kunna visa den till sina partners.
Tyvärr blir det färre och färre som ges denna möjlighet. Istället promotas splittring i vår familjebalk, när par kommer till familjerätterna och söker hjälp så eldar dom under brasan istället för att släcka den. Umgängessabotage och tvister om barnen tillåts eskalera bortom alla gränser. Vi har sett flera dödsfall, mordförsök och kidnappningar. Falska anmälningar lönar sig och lögner belönas ofta med egen vårdnad. Dvs att en av föräldrarna får en diktators rätt att bestämma totalt över allt som rör barnens liv. Oftas den föräldern dessutom som initierat och drivit konflikten.
Jag står för min nominering, så länge jag inte får bevis för att denna mamma på något sätt är olämplig som mor. Av det som framkommit hittills så skulle jag vara stolt som barn då jag blir äldre och får reda på vad min mor gjorde för min far den där gången. Då skulle jag förstå vad kärlek är.
Läs även andra bloggares åsikter om skilsmässa, kärlek, safia, familjerätt, svenska hjältar, socialtjänst, feminism,
Det är ingen lek det här Robert , det vet du
Vassbo behandlingshem AB. Beläget i lantlig miljö ca 1 mil utanför Uddevalla. Här bedrivs behandling av pojkar mellan 10 och 15 år. Här bor och behandlas för närvarande 11 årige Robert Mantea. Det som jag vet om detta fallet hitills är att Robert vill bo hos sin pappa. Roberts mor motsätter sig det och ordnar tillsammans med socialtjänsten i Härryda kommun så att Robert tvångshämtas ifrån sin far och placeras på behandlingshemmet Vassbo. Hur denna hämtning av 11 årige Robert gick till fångades för ovanlighetens skull på film som finns att se nedan. Det är från den filmen som dagens rubrik är hämtad. Hämtningen skedde av fyra civila poliser i skottsäker väst då socialtjänsten påstått att det kunde finnas tatuerade män med pitbulltrerriers i faderns hem. Det fanns det inte som synes.Enligt uppgifter från Robert far så hade Ricky problem med mobbing på Rävlandaskolan i flera år. Tydligern utan att någon kunde kliva in och göra något åt saken. Socialtjänsten drog då slutsatsen att Roberts problem härörde sig från hemmet. Vilken logik...Killen blir mobbad i skolan så då måste han ha problem i hemmet? Rickys möjligheter att bearbeta dessa händelser tycks inte vara de allra bästa på Vassbo behandlingshem, där han nu enligt uppgift utsätts för fortsatt mobbing och våld från både elever och personal.
Under sommarlovet fick Robert som saknar sin pappa varje dag träffa honom under 30 timmar. Han tillåts 20 minuters telefonsamtal varje dag uppdelat på 2x10. Så om han använder telefontiden till att ringa sin advokat eller någon annan vän så blir det inget samtal till pappa den dagen. Jag tycker ni alla ska se filmen som Robert själv gjort (OBS borttagen tills vidare) och postat ut på Youtube. Han har gjort den på engelska. Kom ihåg, killen är 11 år. Att göra en film, sätta musik till och dessutom på engelska är inget tecken på svagbegåvning direkt. (dessutom har Robert en musikalisk mognad som skiner igenom i hans val av musik, enligt min högst privata åsikt). Robert har heller ingen diagnos av något slag. Och om inte dessa faktum räcker för att ni ska förstå att detta inte är vilken 11 åring som helst så kommer ni att förstå det då ni läst hans kommentarer i filmen. Då dom går aningen fort och engelskan inte riktigt är helgjuten än så pausa filmen och läs noga vad han skriver. Den här lilla killen har förstått vad det handlar om.
HVB Behandlingshem
Om man gör en sökning på alla s k HVB hem för barn och unga (hem för vård och boende) i socialstyrelsens nationella HVB register får man 523 träffar. Kostnaden per intagen under ett vårddygn var 2007 i genomsnitt 3669 kronor. (källa socialstyrelsen).2006-2008 genomförde socialstyrelsen en stor granskning av HVB hem i Sverige. Var tredje hem brast i tillsynen av barnen på någon eller flera punkter. HVB hem skall inte förväxlas med slutna behandlingshem som endast staten får driva. Med slutna ungdomshem menas inlåsning, taggtråd, isoleringsceller och larm. Ett HVB hem får aldrig under några omständigheter frihetsberöva d v s låsa in ett barn eller ungdom. 6 % av HVB hemmen drivs i offentlig regi resten är privata. Vilket kanske ändå är tur eftersom dom privata behandlingshemmen slår dom offentliga på samtliga punkter som socialstyrelsen har kontrollerat. Fast det kan å andra sidan också ha att göra med att man tydligen genomfört denna granskning genom att skicka ut enkäter som hemmen skall fylla i. Många av dom privata hemmen har tydligen struntat i det. Något som socialstyrelsen endast torrt konstaterar i sin rapport. Sedan kan man ju ifrågasätta värdet av en sådan undersökning även på andra punkter.
Vassbo behandling AB är ett lönsamt företag
Vassbo behandlingshem bedriver enligt egen utsago vård för pojkar mellan 10 och 15 år. Enligt Roberts far enligt en metod man kallar konsekvensmetoden. Enligt Robert kan detta bl a innebära att man kör ner pojkens händer i toalettstolen om man anser att han inte har gjort den tillräckligt ren. Detta är i så fall inte behandling, det är en kränkning och ren jävla misshandel. Men eftersom det sker bakom stängda dörrar i hus ofta ensligt belägna så finns oftast inga vittnen annat än barnen själva, och då är deras historier plötsligt mycket mindre trovärdiga än när dom luras eller tvingas vittna mot sina fäder i misshandels och sexualmål märkligt nog.
Vassbo Behandlingshem AB ägs och drivs av Peter Säfland och ligger på Februarivägen 2 i Uddevalla. För övrigt samma address som Peter Säfland är skriven på. Styrelse: Sävland, Ingela Elisabeth (19640310-XXXX), Styrelseledamot
Sävland, Peter Mikael (19590227-XXXX), Styrelsesuppleant.
Verksamhet/Ändamål: Bolaget skall anordna och bedriva socialvetenskapliga kurser, driva ett behandlingshem för ungdomar och driva en fristående skola för fullgörande av vanlig skolplikt samt därmed förenlig verksamhet.
Bägge styrelsemedlemmarna är firmatecknare och revisor är Mats Christer Scott.
Mellan 2007-07-01 - 2008-12-31 så omsatte företaget 17 604 000 kronor. Man har enligt uppgift 14 anställda. Förra årets resultat blev 2 116 000 kronor. Dvs efter att löner och alla andra omkostnader som bilar etc betalts av företaget. Men Vassbo behandlingshem AB är bara ett dotterbolag. Huvudbolaget heter Sävlands Utbildnings Aktiebolag. Moderbolaget är registrerat på samma adress som dotterbolaget och har samma två personer i styrelsen. Dock är det inte lika lönsamt. I fjol blev resultatet 171 000 kronor. Detta bolag har endast en anställd, och dess största utgift är posten lönekostnad per anställd som uppgår till 6 609 000 kronor.
Här följer filmen (OBS! borttagen tills vidare) som visar hur 4 personer som uppges vara cvivilklädda poliser hämtar Robert från pappans hem med våld och för bort honom till Vassbo behandlingshem där han nu säger sig bli illa behandlad på din och min bekostnad och önskar mest av allt att få komma hem till sin pappa.
Mer uppgifter och detaljer om detta fall kommer längre fram.
Läs även andra bloggares åsikter om HVB, behandlingshem, tvångsomhändertagning, LVU, socialtjänsten, Vassbo,
Gästbloggare nr 1 samt övrig uppdatering
Att jag valde detta foto att illustrera dagens gästbloggare beror på att det är just Tommy Jonsson som har gjort dom två hästarna till Robin och Rania. Att det blev en liten felstavning är högst sekundärt. När Tommy var här hos mig på besök i våras så frågade han vad mina barn hette, sedan tog han sin morakniv och försvann ut i skogen. En stund senare kom han tillbaks och gav mig dessa två hästar. Ängeln som står i mitten är den Rania fick i julklapp av mig och som lyser i alla regnbågens färger när man sätter på den. Hennes bästa julklapp och som var en så viktig del i vår nattningsritual. På den tiden vi tilläts ha sådana. Tommy Jonsson har levt ett liv som få av oss vanliga människor ens kan föreställa oss. Han blev berövad sin högt älskade dotter av en mor som utfört en misshandel så grov mot både pappa och barn att det är en fullständig gåta för mig och många andra att det inte ens går under brottsbalken.
Härmed lämnar jag ordet till Tommy Jonsson och hans kortfattade historia om hur han och hans dotter slets ifrån varandra med tillbörlig hjälp från våra myndigheter som bara accellererar illdåden under sin käcka paroll "för barnens bästa".
Tack Daddy, jag klara inte själv att blogga så jag deltar gärna som gästbloggare hos dig. Jag ger därför en kort presentation av min dotter Emelie och mig. Mitt helvete varade bara i ca. 12 år och under de åren lyckades jag bara träffa henne under totalt 6 timmar.
Jag kan ju nu se vad det kostade mig. Mitt företag, villa i Stockholm och min hälsa. Det som nu känns värst är att jag nu har en 21 årig dotter som tvingas hata mig av moderns familj och kalla mig en äcklig podofil och säga upp bekantskapen med mig. Att hon haft ett helvete och saknat mig har jag förstått, med flytt från hemmet och skolan vid 13 års ålder. För ett år sedan träffade jag henne under 18 timmar hon hade inget jobb och ville inget ha. Hon hade inga framtidsplaner och ingen framtidstro.
Hon var nöjd med att socialen betalade hennes hyra och 300 Euro per månad. Hon hade då just gjort slut med en pojkvän och sällskapade med hans 29 årige bror som själv var separerad med en 6 årig son. Sedan ett halvt år är hon tydligen singel. Det som känns bäst nu är all den tid jag lagt ned på lobbing för en bättre behandling av barnets behov av båda sina föräldrar i lagstiftningen och de TV program, tidningsartiklar och seminarier jag deltagit i. Det ger inga pengar till en fattigpensionär men pengar behövs inte för att man skall må bra. På resan har jag träffat massor av fantastika pappor och barn. Rania och Daddy är två av dem. Tack Daddy för att vi fått höra Rania sjunga och prata och för att du visat bilder på denna fina flicka. På resan har jag träffat många underbara kvinnor och män som kämpar för barnets rätt till båda sina föräldrar.
Tommy Jonsson
Den utlovade gästbloggen med Christer Cuñat tog lite längre tid än planerat att genomföra. Men det har jag all förståelse för. När man efter ett år inte fått se sina barn, misstänkt för grov kvinnofridskränkning utredd av en polis som verkar ha allt annat än bråttom och som visat sig fullständigt ointresserad av att ta del av all bevisning som bortom allt tvivel visar att mamman ljuger. Efter ett år av desperata försök att tala med väggar och dörrar som slängs igen i ens ansikte. Då är det när man äntligen hittar någon som vill lyssna plötsligt inte lätt att på ett enda blogginlägg veta vad man skall säga. Inget har ju hjälpt hittills. Men Christer sitter under stor vånda och går igenom sina pärmar med myndighetsbeslut och sina ljudfiler för att försöka sammanfatta detta års helvete.
Själv var jag på möte med Lotta Anberg och Kristina Bäckstrand i Tordags. Med mig hade jag min moster som jobbar som kurator i grannkommunen. Hur utfallet av det mötet blev kommer jag att få vänta ytterligare en tid på att få reda på. Jag är relativt säker på att dom läser denna blogg, så jag ber att få hälsa och tacka för ett trevligt bemötande. Men det har jag sett förr så det säger mig inte så mycket. I stort sett alla avrättningar som gjorts på mig hittills har ju skett under artiga och förstående former. Så jag väntar tills dom leverarar sin utredning innan jag trycker på flipp eller flopp knappen. Jag väntar också till dess innan jag eventuellt lägger ut ljudfilen från mötet. Dom lovade mig att denna utredning skulle prioriteras, och att jag inte skulle behöva vänta länge.
BRÅ har kommit till en revolutionerande slutsats
Eller revolutionerande är den ju egentligen inte, men för att komma från en statlig myndighet i detta konungarike är detta inget mindre än en ren sensation. BRÅ har nämligen efter 35 års existens lyckats komma fram till att även kvinnor kan vara förövare. Läs artikeln här. För oss som levt under terrorn från kvinnliga förövare under flera år är detta naturligtvis ingen nyhet. Så här skriver man bl a i artikeln "De flesta av kvinnorna dömdes till skyddstillsyn, ibland i kombination med vård. Vilket är ett betydligt lindrigare straff än vad en man oftast döms till i motsvarande fall. Men hur kan kvinnor komma undan den här typen av brott? Brist på bevisning är en uppenbar orsak, men även vår inställning till möjligheten att en sexualförövare skulle vara kvinna." Man skriver också att "Det finns anledning att tro att mörkertalet gällande kvinnliga förövare är stort eftersom brotten är svårutredda" i synnerhet då offren är pojkar. Det där sista förstår jag inte riktigt. Varför är brotten mer svårutredda när det gäller pojkar? Kan det bero på dom som utreder möjligen?
Polis och åklagare är anmälda till Riksenheten för polisbrott
Angående Polis Maria Brage på barnhuset i Göteborg är hon samt åklagarna Per Åke Kvarnström och Sune Johansson nu samtliga anmälda till den riksenheten för polisbrott. Anklagelserna bl a gäller fäljande:
- Åklagare Per Åke Kvarnström nekar att svara på frågan om han har genomgått den obligatoriska utbildningen för att handha ett fall som detta. (finns inspelat).
- Både åklagare Per Åke Kvarnströn och hans semestervikarie Sune Johansson tar inte del av den bevisning inlämnad av min försvarare innan dom beslutar om två förhör av min dotter som allvarligt har skadat henne psykiskt. När dettapå pekas i ett telefonsamtal så hänvisar dom till ett tekniskt fel, men vill inte närmare klargöra vad detta tekniska fel skulle bestå av. (finns inspelat)
- Ingen av åklagarna har närvarat vid något av de två förhören av min dotter trots att dom skall vara närvarande vid minst ett. (finns inspelat)
- Polisman Maria Brage som ställer ledande frågor till mitt barn under det första förhöret samt ställer om samma fråga gång på gång trots att min dotter svarade på frågan redan första gången. Inte heller bryter hon förhöret trots att min dotter vid fyra tillfällen vädjar om att få slippa mer. (dokumenterat i förhörsprotokoll)
- Maria Brage vägrar också mig att vara närvarande i medhörningsrummet vid det andra förhöret med hänvisningen att hon ju inte kan släppa in "förövare" på barnhuset. Hon underlåter dessutom att på uppmaning av mitt ombud lämna ett skriftligt intyg på detta myndighetsbeslut där hon redogör för skälen för detta beslut. (finns inspelat)
- Polis Maria Brage uppmanar min 4 åriga dotter att rita bilder på sin pappas penis under förhöret på barnhuset i Göteborg. Ett klart sexuellt övergrepp på en 4 årig flicka. (Dokumenterat i förhörsprotokoll)
- Vidare underlåter man att underätta min försvarare innan det andra förhöret med Rania hålls. Man ringer till Alexander Barkman som företräder mig i vårdnadsmålet, som i sin tur upplyser uppringande om att det är Advokat Peter Haglund som är min offentlige försvarare i övergreppsmålet. Han ger också vederbörande mobiltelefonnumret till Haglund, som dock inte har fått varken samtal eller meddelande på sin mobiltelefon angående detta förhör som han alltså var helt omedveten om.
- Trots att polisen skyndsamt skall skicka förhörsprotokoll till mitt ombud så har detta inte skett. Trots två påtryckningar från oss. Vid den andra påringningen lovade man att protokollet skulle skickas samma dag. Istället kom ett nedläggningsbeslut, men inget protokoll. Då mitt ombud ringde upp och än en gång begärde in protokollet så hade man sekretessbelagt det med hänvisning till förundersökningslagen. Hur kan man göra det då det inte längre pågår någon förundersökning?
Jag väntar fortfarande på den speciella åklagarens beslut huruvida det skall inledas en förundersökning angående de brott som ovanstående människor har begått. Sedan är det familjerättens tur. Dom har nämligen underlåtit att vidareförmedla min anmälan om oro för Rania till familj och ungdom, vilket fick till följd att mammans anmälning registrerades först. Att familjerätten i Kungsbacka däremot meddelat Mamman om sagda anmälan är orsaken till de falska anklagelserna mot mig som poppade upp en vecka senare. I och med det har dom utsatt min dotter för en misshandel som inte bara är grov utan också förmodligen hade kunnat undvikas om Christina Pettersson på familjerätten gjort sitt plikt som socialarbetare. En revission på familjerätten i Kungsbacka vore synnerligen på sin plats. Om nu länsstyrelsen ser någon orsak till att förhindra att fler liknande övergrepp på barn får ske.
Nämndemän och rådmän
I sin partiblogg hyllar hon den kontroversiella ex-polisen Monica Dahlström-Lannes arbete med målet mot Tito Beltran. Samtidigt är socialdemokraten Eva-Britt Dahlström nämndeman i Blekinge tingsrätt. Denne Dahlström arbetar inte bara som nämndeman i karlskronas tingsrätt, hon sitter dessutom i fullmäktige och i barn och ungdomsnämnden i kommunen. Låte mig få citera några strofer ur hennes blogg:
"Jag garanterar att Monica just för att hon varit polis och för sina specifika kunskaper och sina offentliga åtaganden vet precis hur man agerar - och aldrig skulle komma på tanken att utsätta varken de som är inblandade eller sig själv för oproffessionalism.”
"Pappa-barnrörelsen med Alonzo, Söderberg med flera är enbart ute för att se till sina egna egons intressen."
"När pappor som är dömda för grov kvinnofridskränkning på mödrarna och som utsätter sina barn för sexuella övergrepp och misshandel med hjälp av Alonzo och partiska sakkunniga driver sin sak vidare kan jag bara uttrycka min avsky för ett sådant agerande."
Det är nämndemän som dessa som du som pappa riskerar att möta i tingsrätten då du kommer dit för att kräva rättvisa. Tror du att du kommer att få någon?
...Then think again.
I morgon kommer jag att posta ut filmen där man får se hur svenska poliser släpar en förtvivlad 11 årig pojke ifrån hans far med våld för att placera honom på Vassbo behandlingshem. Pojken som heter Ricky vill bo hos sin pappa. Men mamman tillsammans med soc har istället bestämt att Ricky skall omhändertas och sättas på detta behandlingshem som tydligen jobbar med något som kallas konsekvensmetoden. Det betyder exempelvis att köra ner pojkens händer i toalettstolen då han inte rengjort den tillräckligt noggrant.
Pappan har en ordnad social situation och är ostraffad.
Detta är vad Sverige idag anser är "Barnperspektiv" där barets bästa skall komma i första rummet. Att det i barnkonventionen och i föräldrabalken att rätten skall ta stor hänsyn till barnets vilja tycks inte rimma med den feministiska synen på "barnuppfostran"
Hur har det blivit så här?
Läs även andra bloggares åsikter om Daddys, gästbloggare, polis, åklagare, sexbrott, feminism, manshat, diskriminering, brott, myndighetsmissbruk.
Pappan hängs ut av Aftonbladet
Vet inte hur många av er som läste artikeln i Aftonbladet debatt häromdagen. Jag själv vägrar köpa dyngan längre. Som man blir jag ju bara kränkt av innehållet, och varför skall jag betala 10 kronor för det? Men just denna artikel blev jag uppmärksammad på redan strax efter den kom ut. Inte minst av flera personer som kommenterade mitt förra inlägg. Rubriken som redaktören satt på Moa Karlssons inlägg var "Barnet hängs ut - av pappan". Moa Karlsson har ända sedan jag började skriva om dom illgärningar som görs mot mitt barn upprört ondgjort sig över det faktum att jag har postat ut bilder på min dotter på internet. I övrigt har hon inga synpunkter på mitt fall och vad som är rätt och fel har hon upprepat gång på gång, men det kommer ju fran rätt tydligt i hennes rasande inlägg att så inte är fallet. Dessutom är det ju inte bara mig denne Moa hoppat på. Ingrid Carlqvist har fått en rätt rejäl släng av sleven också. Moa tycker inte om att man försvarar "pedofiler".
Huruvida någon verkligen är pedofil eller inte avgör Moa Karlsson själv, utan att ens sätta sig in i fakta. Att ta del av de filer och dokument som jag har lagt ut här och som rätt tydligt friar mig från dylika brott har hon enligt egen utsago inte varken lust eller ork till. Detta sanningsvittne får alltså sprida sina fördomar på Aftonbladets debattsida. Återigen ett helt osannolikt dåligt omdöme av vår största kvällstidning. Granskning av inkomna artiklar? Äsch varför det, så länge som ideologin är den rätta?
Om Moa finns så borde hon åtalas
Att som Denne Moa Karlsson skriva till tidningen Villalivs VD där Ingrid Carlqvist är chefsredaktör och baktala henne för hennes åsikter om rättssäkerhet även för män i Sverige, genom att påstå att Ingrid försvarar pedofiler är förtal, trakasseri och fridskränkning. Att sedan också skriva till tidningens annonsörer och påstå samma sak måste ju även falla under en rad andra åtalspunkter, men Yahoo adressen hon använder för att göra det får inte en enda träff på google vilket får mig att misstänka att denna address är skapad just för detta syfte. Jag tvivlar ens på att någon Moa Karlsson existerar. Om så är fallet blir ju Aftonbladets beslut att ta in den kränkande artikeln om mig än mer anmärkningsvärd. Det betyder ju att vem som helst kan skapa en Yahooaddress och kalla sig Robert Lind i Kramfors och ljuga om människor ohejdat för att sedan få förtalet publicerat i Aftonbladet...så länge jag förtalar rätt människor förstås.
Aftonbladets märkliga syn på debatt
Att det är mig som åsyftas i Aftonbladets debattartikel råder det inget tvivel om, och det lär ju inte vara så svårt att gissa för de övriga 80 000 läsare jag har haft sedan jag startade denna blogg för 9 månader sedan, men då jag skriver till Anna Hjalmarsson för att begära ett genmäle på artikeln då den inte bara är kränkande utan dessutom innehåller rena lögner såsom att jag skulle ha publicerat vårdnadsutreningar o dyl så blir jag avspisad. Visserligen känner hon för min situation säger hon. Jag tar mig dock rätten att tvivla på det. Detta är det mail jag skickade till denna mäktiga envåldshärskare över Aftonbladet debatt:Till Anna Hjalmarsson:
Hej Efter att sedan i Oktober 2008 skrivit 182 inlägg på min blogg "Daddys" så sitter jag här nu och vet inte vad mer jag kan skriva. Du är långt ifrån den första journalist jag har haft kontakt med. Jag har skrivit anmälningar till polis, Länsstyrelsen och JO och JÄMO, men överallt bara mötts av dörrar som slängs igen i mitt ansikte. Jag har förklarat gång på gång vad som skett, och hur den enormt starka kärleken mellan en pappa och hans barn fullständigt är på väg att krossas för alltid oavsett vad jag än skriver, berättar och bevisar. Så vad skall jag skriva till dig som skulle göra någon skillnad?
Efter 3,5 års kamp och säkert över 100 000 ord, vad är det jag inte har provat? Vad har jag inte redan sagt? Jag hade i den första muntliga förhandlingen all bevisning som krävdes för att mamman begått brott som enligt lagen skulle ha renderat henne fängelse. Hon hade sitt ord. Det vägde tyngre.
I ett och ett halft år fick jag åka 20 mil varannan vecka för 4 timmars bevakat umgänge. Detta beslutades för att mamman sa att jag var farlig. Inte hur, bara att. Men jag gjorde det. Jag missade inte ett enda besök. Efter dom fyra timmarna svischat förbi så grät min dotter och klamrade sig fast vid mig så jag inte skulle lämna henne igen, varje gång. Själv spelade jag obekymrad och försökte trösta men grät i bilen hem då hon inte kunde se mig längre.
I huvudförhandlingen vittnade bl a min 9 årige sons mor, min kontaktperson, min gode vän och f d kollega, dokumentärfilmaren Helena Nygren som dessutom bott granne med oss under en period, min mor samt skriftligen min chéf på min dåvarande arbetsplats som var ett behandlingshem för ungdomar med drog och kriminalitetsproblem, mina kollegor och grannar...alla sa dom samma sak. Joakim Ramstedt är en kärleksfull, lugn och snäll person som avgudar sina barn, precis lika mycket som dom avgudar honom. Mamman hade sin mor som vittne. En kvinna som utan anledning hatar mig som pesten och som fick sin egen dotter tvångsomhändertagen då hon var minderårig.
Tingsrätten ifrågasatte mamman som lämplig vårdnadshavare, men följde ändå familjerättens rekommendation och dömde mig att förlora vårdnadsrätten, enligt 2006 års vårdnadslag. Under det året som följde på domen så gjorde jag allt för att följa domen, mamman bröt mot den ständigt. Men detta kunde jag inte göra något åt. Jag var för rädd för socialtjänsten för att vända mig dit. En rädsla som var befogad har det ju visat sig. Tingsrätten avslog mina ansökningar om verkställighet. Men som sagt, allt detta har jag skrivit till leda nu. Ingen vill ju lyssna. Varken Aftonbladet eller Expressen vill ju ta upp fädernas helvete. Journalister som blívit mina vänner och stöd är tidigare kvällstidningsjournalister såsom Ingrid Carlqvist och Katarina Folmer. Båda har lämnat den världen då dom alltmer frustrerat såg hur deras insikter i frågan inte fick komma till tals. Allt gällande det juridiska gatlopp som jag sprungit i flera år är mailat, postat och publicerat. Vad hjälper det att göra det ännu en gång med ännu en kvällstidningsjournalist? Själv hade jag kastat mig över det här fallet som en hungrig varg om jag varit färdigutbildad och haft min presslegitimation. Allt som behövs och som inte är allt för integritetskränkande mot framförallt mamman finns ju att ladda ner på min blogg.
Dom som gjort det och lyssnat på mina inspelade samtal med socialtjänst, polis och åklagare, för att inte tala om mamman som är "livrädd" fär mig har klentroget skakat på huvudet och ifrågasatt sina sinnen, men ingen kan ju göra någonting, även fast många ser och stöder mig helhjärtat.
Återstår då att tala om min sorg, min saknad och min smärta. Min ångest och mina sömnproblem. Mitt viktras och mitt alltmer sviktande närminne och andra stresssymptom, men även det har jag gjort. Då ömkar jag mig själv, enligt människor som tar sig rätten att döma mig för att jag åtminstone försöker behålla ett uns av värdighet och självrespekt genom att stå upp för min dotters rättigheter på min blogg.
Jag har material som lätt skulle fylla en
bok, ändå har jag inte lyckats hitta dom där orden som kan få en människa som du eller dina kvällstidnings kollegor att förstå den smärta jag levt med i snart fyra år. Jag tror inte dessa ord ens existerar. Att tvingas läsa debattartikeln om mig idag, för att den var om mig rådde det ju föga tvivel om, åtminstone för dom 80 000 personer som läst min blogg sedan i Oktober, var bara ännu en nål i den voodoo docka som jag känner mig som. Jag är numera alltför känslomässigt skadad och bedövad för att ens bry mig speciellt mycket. Sånt har jag tvingats vänja mig vid sedan jag för någon månad sedan valde att gå ut och ge papporna ett ansikte och offentliggöra både mig själv och det jag utsatts för. Mitt fall är inte på något sätt unikt, förutom på den punkten att jag besegrat min rädsla för de myndigheter som tystar oss fäder genom den juridiska skräck dom genererar. Det var inte förrän mamman genom familjerättens försorg anklagat mig för det vidrigaste av brott och jag maktlöst tvingades se hur min dotter utsattes för rena övergrepp under polisens förhör, som jag bestämde mig för att släppa mitt material offentligt. Min dotter skall i alla fall slippa det som hennes mor drabbats av. Att få gå genom livet i tron att hennes far är en elak människa som begått övergrepp på henne.
Men det svåraste av allt, och som gör att jag inte kan sluta gråta är att långsamt behöva acceptera tanken på att jag aldrig mer kommer att få uppleva känslan av min dotters armar runt min hals. Hennes lilla ansikte som borrar sig in i min hals medan hon sorgset säger "pappa". Att jag aldrig mer kommer att få höra hennes ljuvliga skratt då jag busar med henne. Aldrig mer få känna hennes kropp som kryper intill min då vi läser saga på kvällen.
Jag har under dessa år vägrat att acceptera detta. Jag har kämpat, bankat på stängda dörrar, suttit nätterna igenom och skrivit och skrivit och skrivit, hela tiden närande ett hopp om att någon till slut skulle se det uppenbara. Men jag har nu tvingats försöka åtminstone börja processa tanken på att det inte kommer att hjälpa vad jag än gör. Detta system som vi kallar familjerätt ser ju det uppenbara, men är ändå beredd att sända mig i fängelse för att jag skrivit sanningen om vad som görs mot våra barn bakom dess fasader.
Medierna ser ju det uppenbara, men vill inte ner och röra i skiten. Det skulle kanske stänka för mycket på dom själva, vad vet jag? Men denna sorgeprocess är omänslig. Förmodligen det hårdaste straff en domstol kan utdöma i dag. Åtminstone för mig. Fängelset fruktar jag bara en hundradel så mycket. Att inte få vara en del av sitt barns uppväxt trots att jag gjort ett gott jobb som pappa. Att samhället gynnar en tydligt personlighetsstörd och känslomässigt skadad mamma och reducerar mig till en endast en avelstjur med betalningsansvar, samtidigt som jag och andra fäder varje dag i eran tidning beskrivs som mordiska, incestuösa och allmänt farliga är rent själsmördande.
Detta är bara ren propaganda av den värsta sorten, eftersom den sticker svärdet rätt in i kärleken som borde råda mellan män, kvinnor och barn. Mitt liv är förstört. Jag kommer inte att få någon upprättelse i det samhälle vi har skapat, där ett påhittat patriarkat som jag aldrig har tillhört får finna oss i att förlora våra barn och fängslas på enbart en kvinnas ord. Jag vet inte om det går att komma över detta?
Om mitt barn hade dött så hade jag kunnat bearbeta sorgen och så småningom kanske börjat kunna leva igen, men mitt barn är inte död. Hon lever 10 mil härifrån, men skall till varje pris "skyddas" från en far som lätt kunde ha gått i döden för henne. Jag skiter i att skriva om all rättsröta och trixande från socialtjänst, barnhus, kvinnojourer och åklagare som tillåts förstöra ytterligare två liv. Det tjänar ingenting till ändå. Jag förstår nu att de brott som döljs bakom socialtjänstens tillrättalagda sekretesslagar och som förstör generation efter generation är sanktionerat ända från toppen av vårt samhälle och inget som min lilla blogg någonsin kommer att kunna ändra på.
Men kanske ni kunde tänka till en gång extra innan även ni kastar stenbumlingar mot en människa som redan ligger blödande och oskadliggjord. Det är numera egentligen allt jag ber om och hoppas på.
Med vänlig hälsning Joakim Ramstedt
Aftonbladet svarar
Anna bevärdigade mig åtminstone med ett svar. Detta är vad jag fick tillbaks:Hej!
Först vill jag uttrycka min djupaste sympati för dig och din situation. Tro mig, jag vill inte på något sätt förminska den förtvivlan, sorg och maktlöshet du känner. Debattredaktionen tog in artikeln därför att man ansåg att diskussionen om, och i så fall när, det kan vara ok att publicera personuppgifter på nätet är intressant och viktig.
Man var mycket noga med att ingen blogg eller debattör skulle pekas ut i detalj i texten, det är allmänna uppgifter som skulle kunna passa in på flera håll. Sedan har du, och vad jag kan förstå några andra, ändå uppfattat det som att det är din blogg det handlar om. (påminner det inte lite om bonniers försvar gällande boken gömda?)
Det skulle naturligtvis kunna vara så. Eller också inte. Det kan varken du eller jag veta säkert, vad vi än tror eller gissar. Jag beklagar om du upplever publiceringen som ett påhopp på dig. Det har absolut inte varit Debattredaktionens avsikt. Jag förstår att du känner dig attackerad från ännu ett håll och vill gå i svaromål.
Men eftersom artikeln handlar om allmänna frågeställningar och inte i detalj pekar ut någon speciell blogg kan vi inte publicera ett svar som bemöter den som om den gjorde det. /Mvh Anna Hjalmarsson, webbredaktör aftonbladet.se/debatt
Sedan blev det tyst
Ni som följt min blogg ett tag nu vet ju lika väl som jag vilken pappa som åsyftas i debattartikeln. Att ens betvivla det bevisar i alla fall en sak. Det är inte Anna Hjalmarsson som är den eller de från Aftonbladet som varit inne på min blogg ett antal gånger och läst vad jag skrivit, och vad jag publicerat ut. Jag skrev ännu ett svar till Anna som löd:Tack för svaret
Tro mig, jag vet att det är min blogg det handlar om eftersom nämnde Moa har skrivit minst ett dussintal mycket elaka kommentarer på min blogg de senaste veckorna. Det råder heller ingen som helst tvekan bland alla dom som följer min blogg vilken som åsyftas. Men det gör mig ingenting. När Expressen skrev om min blogg på sin första sida under debatten om gömda i vintras så fick jag många nya besökare och de allra flesta undrar liksom jag varför just denna mycket viktiga fråga absolut inte får rapporteras om i våra nyhetsmedier. Trots att Expressen endast skrev ordet "pappablogg" så visste alla intresserade snart vilken det rörde sig om. Jag tror kanske du underskattar människors slutledningsförmåga i ditt resonemang.
215 160 flickor bor utan sina pappor
33 827 flickor bor utan sina mammor
214 910 pojkar bor utan sina pappor
44 809 pojkar bor utan sina mammor
Källa: SCB
11 procent av alla svenska barn saknar helt kontakt med en av sina föräldrar, i huvudsak pappan.
75 procent av alla barn som i huvudsak bor hos den ena föräldern träffar den frånvarande föräldern mindre än en gång i veckan. Källa: Barnombudsmannen och SCB
Detta beror i de allra flesta fall på att papporna av familjerätt och domstolar motarbetas i åratal tills dom antingen är för knäckta eller panka för att kämpa vidare. Det är då dom sedan beskrivs som svikarpappor som inte bryr sig om sina barn. Dessa förekommer,men är lika ovanliga som motsvarande mammor. Dessa siffror rymmer så fruktansvärt många tragedier och en kostnad både i pengar och mänskligt lidande som är omätbar. Men ifrån våra demokratiska vakthundar hörs inte minsta morr.
Jag är väldigt nyfiken på att få reda på den egentliga anledningen. Jag har läst Kerstin Weigls föraktfulla krönika där hon uttryckligen säger att hon har ett helt skåp fullt av fall som förtvivlade pappor skickat in, men eftersom hon anser att dom flesta pappor ljuger och brister i sitt ansvar så anser hon inte det är mödan värt att skriva om det.
I så fall har vi en s k fri press i sverige som diskriminerar hälften av Sveriges invånare pga kön, och då är det faktiskt väldigt allvarligt. T ex artikelserien av Kerstin Weigl om dom 153 kvinnorna på 2000 talet som frossade i blodiga detaljer och manshat. Denne Weigl som dessutom spökskrivit böcker åt Mia Eriksson som är en konstaterad lögnare, och barnkidnappare utan något som helst samvete ens gällande sina egna barn.
Varför inte göra en artikelserie om dom mer än 11 000 män som mist sina liv på sina arbetsplatser sedan 1955? Det har under samma epok knappt dött en enda kvinna på ett jobb. Undantaget var det året då Estonia sjönk. Då var det nästan lika många kvinnor som män.
En annan artikel som jag med stort intresse skulle läsa är varför anmälningarna mot fäder gällande sexövergrepp har ökat med 400 % sedan 1998, dvs det år som vårdnadsreformen skapades. Jag misstänker ett samband där, medan familjevåldsenheten på polisen ser det som en succé, och du kan ju gissa vilka kvinnor som sitter där.
En annan pangidé till artikelserie som jag bjuder på är hur män skall kunna förvänta sig rättvisa i tingsrätterna idag då Nämndemän tillsätts politiskt. 25% säger sig döma efter sin politiska övertygelse, 50% säger att dom vill det, hur många tror du det är som gör det omedvetet? Samtliga partier i Sveriges riksdag utom (m) definierar sig som feministiska partier. Summa summarum, män anklagas, feminister dömer.
En sådan artikelserie skulle ju väcka stort intresse.
Du tror väl nu att jag är arg och bitter för att ni enligt mitt tycke bedriver en väldigt enögd journalistik. Om jag inte missminner mig så hymlar väl inte Aftonbladet heller med att man är en feministisk tidning. Även om man får gräva djupt på er site för att hitta den informationen. Men jag som sysslat med att lobba för jämställdhet så länge nu märker en tydlig trend ute på nätet, där det nu snarare börjar blåsa väldigt antifeministiska vindar.
Därför menar jag verkligen allvar då jag säger att ovanstående förslag till artikelserier skulle verkligen bli en succé för Aftonbladet. Ni skulle hyllas över en stor del av bloggvärlden. Ibland måste man ju sticka upp fingret i luften och känna åt vilket håll vinden blåser. Jag tycker dock att du resonerar konstigt när du å ena sidan säger att debatten om när och under vilka omständigheter det kan vara ok att publicera bilder på bloggar är viktig. Du låter då denne Moa som av, för mig någon okänd anledning till den milda grad retat upp sig på att just jag gör det, medan hon inte tycks vara ett dugg upprörd över de tusentals andra föräldrarna, speciellt mammor på sina bloggar gör det. Och visst det är väl en viktig fråga. Men kalla det inte för debatt när bara en åsikt får komma ut och inte den andra. Då gör du ju ett kardinalfel som debattredaktör anser jag.
MVH Joakim
Men sedan dess har det varit knäpptyst från nämnde redaktör. Jag förvånas inte över det, men är djupt bekymrad över den fortsatta diskrimineringen och lögnkampanjerna som bedrivs av våra mest lästa tidningar. Dom använder sig av rena sektledarmetoderna och resultatet blir detsamma. Kriminologen Mikael Rying på mittuniveristetet fick nyligen uppdraget att för TT:s räkning ta fram siffror på det kvinnliga våldet. Detta är bl a annat vad han skrev i sin rapport:- Runt tio procent av dem som dödar i Sverige är kvinnor. Så har det sett ut åtminstone de senaste 200 åren, säger Rying.
Hans siffror omfattar fall där en kvinna befinns skyldig till mord, dråp eller grovt vållande till annans död.
Här finns ett mönster i kvinnors dödande som skiljer sig från männens. * I betydligt större utsträckning dödar kvinnor inom familjen. I nio fall av tio är hemmet brottsplats och i åtta fall av tio riktas våldet mot en familjemedlem.
* I hälften av kvinnornas fall av dödligt våld är offret make eller partner, för männen gäller det en femtedel av fallen.
* Relativt sett dödar kvinnor sina egna barn i mycket större utsträckning än männen. 30 procent av kvinnors dödliga våld är riktat mot barn, jämfört med fem procent av männens.
Detta är inte den bilden som förmedlas i den feministiska tidskriften Aftonbladet. Där får vi en rakt motsatt bild. Min dotter är bara en av tusentals av barnen som får betala priset. för denna desinformation.
Har man inte då rätt att ifrågasätta deras uthängning av mig då jag endast försöker göra människor uppmärksamma på att våra barn lever väldigt farligt under det beskydd som tjänstemän har en skyldighet att ge dom. Tjänstemän som läser aftonbladet säkerligen flera gånger i veckan.
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, feminism, lögner, partisk journalistik, proaganda, barnmisshandel, kvinnors våld, integritet,
Det är inte papporna som begår övergreppen
Mina händer vilar på tangentbordet men inga ord kommer längre. Nu har tingsrätten i Varberg tagit min och min dotters umgängesrätt ifrån oss....för att vi har duschat ihop och för att vi sovit i samma dubbelsäng. Jag visste inte att detta var förbjudet fru domare. Hade jag vetat att man som pappa inte får duscha med sin 4 åriga dotter, och inte sova brevid henne så hade jag naturligtvis låtit bli. Men ingenstans i lagen har jag hittat en sådan paragraf. Jag fick idag läsa polisförhöret med min dotter. Nästa förhör ska dom tvinga mig att titta på i ett angränsande rum på en TV monitor.
Ni människor är sjuka och perversa. Ni ser pedofiler och snuskgubbar i varenda man. Och ser en pappas kärlek som någonting sjukt och onaturligt. Det är er barnen borde skyddas ifrån, inte oss.
Jag vet inte om polisförhör i pågående utredningar är något man får posta ut offentligt. Om det är tillåtet så postar jag gärna ut hela skiten. Så får ni läsa själva hur det går till att pumpa ett barn. Ett barn som gång på gång nekar till att pappa varit elak på något sätt, som tvärtom säger att pappa är snäll att hon vill vara lika mycket med pappa som mamma, men att mamma har bestämt att hon inte får. Men förhörsledaren ger sig inte. Väl medveten om att bara man håller på tillräckligt länge och ställer rätt frågor kan man få ett barn att till slut säga något som kan tolkas som att pappa har förgripit sig. Jag är nu misstänkt för brottet att ha låtit mitt barn vidröra min "snopp". Jag kan lika gärna erkänna mig skyldig direkt så kanske dottern kan besparas ytterligare övergrepp och misshandel av sina "beskyddare".
Det märkliga är, att i så fall så uppmanar RFSU, och en av sveriges mest kända sexologer, Katarina Janousch till lagbrott på RFSU:s hemsida. Där kan man nämligen läsa bl a följande:Nyfiken på snoppen
Många föräldrar vill inte begränsa sina barns sexualitet, men är kanske rädda för att vara för gränslösa. Var går gränsen? Är det okej att bada med sitt barn? Sova naken med sitt barn? Låta det känna på ens könsorgan? – Ja, säger tveklöst Katerina Janouch. Det finns egentligen bara en gräns och det är den vuxnes gräns. Om den vuxne känner sexuell lust eller tillfredsställelse av situationen är man farligt ute. Då bör man söka hjälp. IngBeth Larsson tycker också att det är okej att vara naken och låta barnet känna. En femtedel av föräldrarna i hennes studie uppgav att barnen någon gång hade känt på pappas snopp av nyfikenhet. – Men det är också viktigt att föräldrarna känner att det känns rätt. Jag tycker att det är helt okej om pappa och mamma säger ”det här är min snopp eller snippa, den vill jag ha i fred. Där är din, den får du pilla på”, tillägger hon.
Så nu 3,5 år in i denna konflikt kan man sammanfatta den på följande vis.
Mamman tar egenmäktigt med sig vårt gemensamma barn och flyttar utan min vetskap. Vilket är brottsligt. Men denna lag gäller inte mammor. Hon har sedan dess gjort allt som står i hennes makt att hindra mig från att få träffa mitt barn. Och eftersom lagstiftarna placerat all makt hos henne så har hon också lyckats. Efter att ha polisanmält mig utan grund (bevisat), anklagat mig falskt för farlighet, aggressivitet, hotfullhet etc (bevisat) tagit ifrån mig vårdnaden, skaffat hemlig adress utan skäl(bevisat), ständigt saboterat det lilla umgänge som jag efter två år lyckades få rätt till, vrålat och skrikit på mig inför ögonen på dottern (dokumenterat), så har nu alltså mamman, socialtjänsten, bup, polisen och tingsrätten i sin heliga allians kommit fram till att jag är en brottsling och därför skall fråntas även allt umgänge.
Och ännu ett barn i Sverige mister sin livsviktiga kontakt med pappa. Ännu ett barn faller offer för dom verkliga förgriparna. Dom sjuka perversa människor som gör pappornas kärlek till något fult och äckligt. Dom som anser sig ha ensamrätt på att avgöra barns bästa.Det var över ett år sedan jag nu läste statistiken över faderslösa barn i Sverige. Då var det 40 000. Nu ett år senare närmar dom sig nog 50 000. I nuvarande takt kan vi nog skilja alla Sveriges separerade fäder och barn på ca 10 år.
Av skyddshänsyn skriver domaren i sitt interimistiska beslut. Barnet skall alltså skyddas från mig. Varför? Mamman har bevisligen begått flera brott, men åtnjuter immunitet. Jag är ju tydligen inte ens misstänkt för något brott?
Ja förutom att vara pappa då förstås....
Fy fan....
69 dagar 7 timmar och 41 minuter
Så länge sedan är det nu sedan jag såg eller hörde något av min älskade dotter. Om jag nu fortfarande räknas som hennes far vill säga. Jag kan ärligen säga att jag faktiskt inte vet längre. Jag har blivit fråntagen alla rättigheter att träffa henne, att få vara med och fatta beslut gällande hennes framtid och uppfostran. Jag får inte besöka henne på dagis, inte heller får jag någon information om hur det går för henne där. Om hon blir sjuk eller skadad får jag inte veta det, och om jag på något vis ändå skulle få det så har jag ändå ingen rätt att få någon information om hennes hälsotillstånd eller vara med och fatta beslut rörande hennes vård. Jag får inte besöka henne på sjukhuset eller ens veta om hon är där om jag frågar. Jag får inte delta på kvartssamtal i skolan, Inte följa henne dit på hennes första skoldag. Kort sagt så har jag inga rättigheter alls vad gäller mitt barn, inte heller har mitt barn några rättigheter kvar till mig som förälder trots alla fina ord i barnkonventionen och föräldrabalken. Skyldigheterna har jag däremot kvar. Idag dras pengarna till hennes mor som vanligt från mitt konto.
Som att stjäla godis från ett barn
Att skilja mig från mitt faderskap var inte alls svårt. Allt som behövdes var att tidigt en morgon innan jag vaknat ta med sig vårt barn och smyga iväg från vårt hem utan vare sig mitt medgivande eller vetskap.
Sedan behövde hon bara se till att hålla oss separerade länge nog med hjälp av ursäkter som "telefonen är trasig" eller helt enkelt göra sig oanträffbar på andra sätt. Det gick ibland månader mellan tillfällena då jag beviljades någon timmes "audiens" hos hennes mor som agerade förkläde. Dock sattes det alltid villkor. Endast i närområdet osv. En promenad med barnvagnen och någon timmes samvaro var allt vi kunde hoppas på någon gång ibland. Jag minns att varje gång jag kom så kom min dotter strålande glad rusandes och kastade sig i min famn. Detta var dock inte populärt och ofta hindrades hon genom att mormor höll henne tillbaka. Jag skulle heller inte kallas pappa utan endast "Jocke". Hela tiden fick jag höra att jag skulle få träffa henne mer längre fram då jag "bevisat" att jag klarade av att ta hand om ett barn. Jag köpte locktonerna trots att jag redan bevisat det sedan flera år tillbaks.
Sanningen blir för svår att ta in
Till slut inser jag ju att "längre fram" aldrig kommer att inträffa. Man blir liksom mindre och mindre idiot ju längre man kommer i dessa processer. Jag förstod till slut att det var bara ett att göra. Stämma henne för rätten att få vara pappa. Och i samma sekund skrev jag under min och dotterns separation, men det förstod jag inte. Inte då. Jag glömmer aldrig ögonblicket då jag fick det första brevet från moderns advokat Barbro Nelhans i Kungsbacka. Det var den 13 Juli 2006. Jag läste det om och om igen men kunde ändå inte förstå eller snarare ta in vad som stod i det. Det började med en lögn redan i den allra första meningen i det allra första brevet. Det stod: "Modern är positivt inställd till ett umgänge mellan fadern och dottern". Umgänge? Vi hade ju gemensam vådnad. Jag var väl lika mycket förälder som hon?Sedan fortsatte brevet med att rada upp lögn efter lögn. "Fadern har aldrig deltagit i vården av dottern". "Far och dotter har inte knytit an till varandra". "Allt umgänge har skett på faderns villkor". "Fadern har alltsedan dotterns födsel varit sjuk och har psykiska problem". "Fadern använder alkohol som ångestdämpande medel". "Fadern kan inte se dotterns behov". "Fadern bor i en by där merparten av invånarna är missbrukare och kriminella". För mig betyder orden "Jag älskar dig" precis det. Och jag trodde på henne då hon sa det till mig. Att till slut bli tvungen att erkänna för sig själv att dom orden inte betydde någonting. Att man blivit bedragen och lurad under så lång tid av den människa som stod en närmast av alla. Det blev för mig omöjligt att ta in att detta påstods av den kvinna som endast några månader innan dotterns föddes förlovat sig med mig. Som tittat mig i ögonen och påstått att hon älskade mig. Som skrivit kärleksförklaringar som denna till mig bara helt nyligen. Det är så svårt att ta in att det nästan blir omöjligt.

En frisk människa gör inte så här
Jag har läst böcker om detta, och jag har varit på flera föredrag och jag har talat med experter i ämnet, men ändå brottas jag än idag med att acceptera sanningen. Att en människa som man älskat och litat på kan handla så fruktansvärt illa.
Men dom som bestämmer då?
Men vad har kvinnorna på socialtjänsten att skylla på? Hur försvarar dom sitt agerande? Hur kan så många av Sveriges domarkår anse att det kan vara ett barns bästa att bli satt under enskild vårdnad av den minst lämpade föräldern? Dessa människor skulle väl inte behandla sina egna barn så? Ändå behandlar dom mitt barn och så många av hennes olycksbröder och systrar så.
En hafsigt gjord utredning där konstigt nog den minst lämpade föräldern oftast rekommenderas i de fall där det döms enskild vårdnad. Där den andre som i mitt fall inte ens får komma till tals. inte får visa den dokumentation den har. Där dom vägrar att ta in synpunkter från människor som kan ge viktig information. En namnteckning på ett papper så är ödet för ett barn beseglat. Jag kan förstå och acceptera att det tycks finnas störningar i en människas hjärna eller själ eller var den nu sitter, som gör den människan oförmögen att känna skuld. Psykopati och sociopati är ju begrepp som funnits länge. Men dessa "barnens beskyddare"? Poliser som Monica dahlström Lannes. Advokater som Bodström och Borgström. Alla dessa socionomer som trots att det inte kan bli annat än tydligt vad som pågår ändå vägrar att skydda barnen. Hur resonerar dom? Hur rättfärdigar dom sitt handlande inför sig själva? Hur kan dom som ska anses vara friska utan också välutbildade vägra att ta hänsyn till hela bilden och istället, på ett sätt som inte kan vara annat än medvetet, blunda med ena ögat, samtidigt som dom ju inte kan undgå att se de tragiska resultaten av deras ofta felaktiga beslut?
Det är denna fråga jag brottas med mest av allt. En del säger att dom endast är omedvetna. Kanske det finns människor med störningar även bland dessa. Dahlström Lannes, Winberg, Wachtmeister exempelvis som tycks drivas av ett manshat som ju måste ha uppstått på något sätt. Men dom är ju inte dom som dömer. Som fattar besluten. Dom sitter ju inte på våra socialkontor eller i våra domstolar. Det är dessa människor jag grubblar över. Det kan helt enkelt inte enbart vara omedvetenhet då enbart 5 av 100 pappor tilldöms boendet för sina barn. Då 70 av 100 fäder förlorar vårdnaden och rätten att vara förälder. Det strängaste straff som finns i svensk lagstiftning. Oftast helt oskyldiga dessutom. Samtidigt låter man galningarna i ROKS och Kvinnoföreningarna fortsätta sprida sin ensidiga "information" och öser bara mer och mer pengar över tokjävlarna.
Det kan inte vara omedvetenhet som gör att journalister vägrar att uppmärksamma detta mer. Att politiker vägrar svara på frågor om detta. Hur kan dessa människor sova gott om natten? Är det för att dom slipper se offren för sin feghet?
Idag får dom som kommer hit i alla fall se ett av dom. En flicka som lurats av scharlataner och kvacksalvare att på något sätt påstå saker om en pappa som hon alltid älskat och saknat. En flicka som nu inte fått träffa sin pappa på 69 dagar 8 timmar och 54 minuter. Trots att det finns både en lag en barnkonvention och en tingsrättsdom som garanterar henne den rätten.
Myten om svikarfarsan
Nu är jag så jävla trött på att ständigt få höra om alla dessa farsor som sviker sina barn. Även i mitt förra inlägg tar jag upp fakta angående "deadbeat dads", men som någon påpekade så är det mycket att läsa. Men för dom som orkar finns mycket intressant statistik och fakta presenterad där. Här kommer dock en mer lättläst variant för den som inte orkar men ändå vill ha en större helhetsbild. En del debattörer försvarar ivrigt de brott som utförs mot fäder och barn med denna myt. Att farsorna smiter. Att farsorna sviker. "Svikarfarsa" eller "deadbeat dad" är vanliga uttryck i debatten både här i Sverige och i utlandet. Med detta uttryck vill man få oss att tro att vi fäder är, på något biologiskt eller inlärt vis mindre fästa vid sina barn än mödrar. Att vi hyser mindre kapacitet att älska och sakna våra barn. Låter detta rimligt? Att våra hjärnor skiljer sig sägs ju vara bevisat, men är det i hjärnan det gör ont när vi blir sårade? Inte hos mig i vart fall. Dock har jag i över tre år levt med en sugande smärta och sorg i mitt bröst. Det är där den sitter hos mig, och vad jag vet så är det inga större biologiska skillnader på våra hjärtan?
Och vad gäller PAS (parental alienation syndrome) vill socialtjänsten och psykvården inte ens erkänna begreppet. Men vad jag vet så sitter en man fängslad på livstid för att ha hjärntvättat en stackars oskyldig barnflicka till att begå två mord. Samma människor som alltså säger att det är omöjligt att hjärntvätta ett barn menar att det är full möjligt att hjärntvätta en vuxen att t o m mörda? Låter det också rimligt?
Denna artikel publicerades 2003 i Dagens Nyheter. Läs gärna följande stycke en gång extra.
- Vi bedömer att ungefär var sjätte frånvarande pappa förtjänar etiketten smitare, säger Gösta Emtestam. Dessa män vill verkligen inte träffa sina barn, och det beror i vissa fall på att de är känslomässigt handikappade, att de vill göra karriär eller att de har skaffat sig en ny familj - somliga män är enkelspåriga. Andra smiter därför att de har psykiska problem eller missbrukar droger. Men de allra flesta ger upp sitt faderskap därför att de inte orkar vara pappa på mammans villkor
Bittra konflikter mellan föräldrarna - det är huvudorsaken till att barn förlorar sina fäder, enligt familjeterapeuterna Agnetha Svensson och Gösta Emtestam. "Vi träffar barn som utsätts för psykisk misshandel och riskerar skador för livet", säger de. Familjeterapeuterna Agnetha Svensson och Gösta Emtestam träffar ofta barn som av den ena föräldern har programmerats till att hata och förskjuta den andra. "Det handlar om psykisk barnmisshandel", konstaterar de.
Agnetha Svensson och Gösta Emtestam är frilansande experter på vårdnadsutredningar och erfarna familjeterapeuter. De arbetar tillsammans och tar sig ofta an spruckna familjer där det elaka spelet mellan de forna älskande är så grymt att barnen tar allvarlig skada. Just nu tänker de särskilt på två pojkar och en flicka i skolåldern som bor i norra Sverige. De är på väg att bli av med sin pappa som de i grunden älskar och som tills för ett par år sedan var mycket närvarande i deras liv. Barnen bor hos mamman, och hon driver en framgångsrik hatkampanj mot sin före detta make, både i hemmet och i rättssalen. Hon utsätter därmed sina egna barn för något som vissa forskare kallar PAS (Parental Alienation Syndrom), ett psykologiskt risktillstånd som anses kunna ge barn men för livet.

De två familjeterapeuterna har haft många samtal med både föräldrarna och barnen inom ramen för den vårdnadsutredning de har gjort. - Barnen vägrar numera att umgås med pappan, berättar Gösta Emtestam. De upprepar som papegojor vad deras mamma har sagt. De är så hjärntvättade att de faktiskt tror att de hatar sin pappa. Det är ruskigt. Pappan har enligt Agnetha Svensson och Gösta Emtestam varit en varm och närvarande far. Han betalar för barnen, och ingen myndighet misstänker honom för kriminella handlingar. De två terapeuterna bedömer att han är lämplig som vårdnadshavare. Ändå har de registrerat följande betonghårda påståenden från barnen: "Jag vill aldrig mer träffa pappa. Jag behöver honom inte. Jag vill att mamma ska få ensam vårdnad." "Han är inte min pappa längre. Han är alkoholist. Jag vill bara få bort honom ur mitt liv." "Nu har jag fått veta sanningen. Nu vet jag att pappa är en pervers pedofil."
Barnen umgicks med pappan i flera år efter skilsmässan. Det var han som betalade deras ganska exklusiva fritidsaktiviteter. Men så träffade han en ny kvinna, och några månader senare blev han arbetslös; han ansåg sig inte längre kunna ge barnen lika mycket extrapengar varje månad. Dessa händelser ledde till att den latenta konflikten med barnens mamma fördjupades och drevs till domstol. - Pappan kämpade länge, berättar Gösta Emtestam, men nu har han sagt att han ger upp. Han orkar inte längre ta emot alla anklagelser och allt hat. Och han vill inte att barnen ska tvingas att vittna i en domstol. Så han släpper taget. Rollerna kan vara ombytta; det kan vara pappan som impregnerar barnen med sitt hat och mobbar ut mamman ur deras liv. Men oftast är det mamman som med samhällets hjälp driver pappan ut i kylan. I båda fallen far barnen illa. - Ett barn som växer upp i nära kontakt med sin mamma och sin pappa bygger upp sin person och sin självbild med bådas hjälp.
Om barnet sedan tvingas att ta avstånd från den ena föräldern - då blir det i någon mening av med halva sitt jag, säger Agnetha Svensson. - Barn som förlorar sin pappa kan få ett hål i själen, förklarar Gösta Emtestam. Sådana barn känner sig lätt mindervärdiga, och när de senare i livet utsätts för andra separationer mår de väldigt dåligt. Många vågar inte skilja sig från en olämplig partner fast de borde. Kvinnor kan till exempel hålla kvar våldsamma män i sina liv, år efter år, säger Gösta Emtestam. - Barn som tvingas att förneka och överge sin pappa kan ytligt sett klara sig bra i livet, men de bär på ett dåligt samvete och blir nog lite hårda och känslokalla.

De överför ofta sin bitterhet till sina egna barn, säger Agnetha Svensson. - Det är nästan bättre om pappan dör, säger Gösta Emtestam. Då kan barnet sörja och gå vidare. Omkring 16.000 pojkar och flickor i Sverige saknar kontakt med sina högst levande och som biologiska fäder registrerade pappor. Dessa män betraktas allmänt som ansvarslösa och egoistiska smitare. Men Agnetha Svensson och Gösta Emtestam tror efter 25 år som vårdnadsutredare att de allra flesta av dessa frånvarande fäder inte alls vill slippa ifrån sina barn. - Visst finns det smitare, säger Agnetha Svensson, men de är få jämfört med dem som släpper kontakten med barnen därför att de inte orkar med de ständiga konflikterna med barnens mamma.
- Vi bedömer att ungefär var sjätte frånvarande pappa förtjänar etiketten smitare, säger Gösta Emtestam. Dessa män vill verkligen inte träffa sina barn, och det beror i vissa fall på att de är känslomässigt handikappade, att de vill göra karriär eller att de har skaffat sig en ny familj - somliga män är enkelspåriga. Andra smiter därför att de har psykiska problem eller missbrukar droger. Men de allra flesta ger upp sitt faderskap därför att de inte orkar vara pappa på mammans villkor. De har kanske utsatts för umgängessabotage, övergreppsanklagelser, polisförhör eller långvariga domstolstvister, och för att själva orka leva vidare väljer de i förtvivlan bort barnen. - Visst kan man kritisera dem för att de ger upp. Men alla människor är ju inte så tuffa att de orkar kämpa hur länge som helst, säger Agnetha Svensson.
Hon påpekar att det fortfarande är lättare för mödrar än för fäder att få igenom sina krav i en vårdnadstvist, och att kvinnor normalt får ett bättre stöd av socialtjänsten än vad män får. - Detta är ju helt rätt i de fall där mannen faktiskt har gjort sig skyldig till misshandel eller rent av incest, säger hon. Men för det första behöver ju inte det faktum att mannen har slagit kvinnan nödvändigtvis innebära att han också har slagit barnen eller att han är olämplig som pappa och vårdnadshavare. För det andra förekommer det att kvinnor kommer med falska anklagelser för att få ensam vårdnad och skaffa sig ensamrätt till barnen. Och även dessa kvinnor får ofta samhällets fulla stöd utan att någon vet om anklagelserna är sanna eller ej - socialtjänsten och domstolarna ser alltså inte till barnets bästa i dessa fall, utan hjälper den ena föräldern att mobba ut den andra.

Självklart ska hotade och slagna kvinnor och barn få skydd och stöd, det understryker både Gösta Emtestam och Agnetha Svensson; somliga föräldrar är farliga för sina barn och bör därför inte få umgås med dem utan att andra vuxna är med. - Kvinnojourerna gör ett jättebra jobb, säger Gösta Emtestam. Men vi ser sådant som de inte ser. Vi ser barn som blir av med sina alldeles utmärkta fäder därför att föräldrarna inte har bearbetat och löst sin konflikt. Har man barn ihop kan man ju aldrig bli av med varandra. Och om frustrationen leder till umgängessabotage och rättsliga tvister om vårdnaden eller om barnens boende - då fördjupas konflikten. I en rättssal tvingas ju båda att strö salt i den andras sår för att vinna och inte tappa ansiktet. Barnen används som vapen och bitterheten växer. De två terapeuterna anser att så kallade samarbetssamtal borde vara obligatoriska för föräldrar som skiljer sig. I fall där konflikten är bråddjup bör samtalen övergå i regelrätt familjeterapi som samhället betalar. - Målet är att lösa konflikten så att mannen och kvinnan kan samarbeta. På så vis minskar risken att barnen blir delvis eller rent av helt föräldralösa, säger Agnetha Svensson.
Läs även andra bloggares åsikter om PAS, parental alienation, svikarpappor, vårdnad, juridik, jämställdhet, lögner, myter, feminism, barnmisshandel, barn, mamma, pappa
Oh yee of little faith
Hanna och ni andra tvivlare. Du får skilja på antalet vårdnadstvister och antal barn som drabbas i dom. Och ja, jag tog för givet att i de flesta fall så består parterna av barnens föräldrar. Dessa är som de flesta av oss vet, en mamma och en pappa. Undantagslöst och i 100% av fallen. Såvida man inte kommit på en annan metod att avla barn? Jag vet inte om Hanna är kapabel att använda Google, så jag har hjälpt henne lite. Jag har redan på min blogg redogjort för de fakta som jag bygger mina påståenden på, men att läsa vad jag skrivit innan tar ju också tid. Lättare att skriva och påstå att jag spottar barn i ansiktet. Mycket ska man höra, men ibland går det för långt. Koka dig en kopp kaffe och sätt dig ner och ta del av de fakta som jag har letat fram åt dig. Naturligtvis kan du ju hävda att detta är utländska undersökningar och fakta, men betänk då detta, att män är män både i Sverige och i övriga världen. Dom diaboliska familjelagarna är desamma, förutom att Sverige gått ett steg längre än de flesta andra länder och skiljer nu fäder och barn i en takt som få andra. Alla män har samma anatomi och likadana hjärtan med samma förmåga att känna saknad och smärta. Vad vi inte har i Sverige dock är seriös forskning eller en media som inte gärna tar upp dessa saker. Men även i Sverige finns det dom som börjar vakna upp och se att bakom de flesta "svikarfarsor" finns även en "svikarmorsa". Hört det uttrycket förr? Inte jag heller..
New research has just been published by Gingerbread and the University
of Oxford on issues both resident and non-resident parents experience following family breakdown in maintaining contact with their children. The report evaluated 559 resident and non-resident parents [quantitative data comes from the responses of 559 parents to questions placed on the Omnibus Survey run by the Office for National Statistics (ONS). The survey was conducted in six waves, between July 2006 and March 2007] In depth interviews were then carried out in a small group of 41 parents from 40 families (27 resident and 14 non-resident parents) where the child was having direct contact with their non-resident parent, but where there had been problems around contact. Parents from families which had used the family courts were excluded because these families have previously been the focus of qualitative research A total of 20 children were interviewed including 6 children with parents having a court order for contact The specific aims of the in-depth study were to: Explore parents’ and children’s experiences of different types of contact problems, the impact on contact patterns, and the impact on children’s lives and relationships. Compare the experiences and perspectives of children who are involved in diffi cult contact with those of their resident parent and, where possible, a sibling.Identify when problems emerged and how, if at all, they were resolved. Understand children’s involvement in managing problematic contact and the extent to which they feel their views are sought and taken into account by their parents when contact arrangements are being made. Identify the needs of children to maintain contact with their non-resident parent, and the factors that children think are associated with diffi cult contact arrangements. Identify services that parents and children had used, their satisfaction with these, and other services they might have found helpful. Explore parents’ and children’s practical ideas about how contact problems might be improved and their advice for other children and parents who may face these problems in the future. Again the figure of only 10% of parents living apart in the UK having been to court to resolve disputes over contact (Blackwell, A and Dawe, F. (2003): Non-resident parent contact. London, ONS.) was cited.

This data is now at least 6 years out of date and needs to be revisited to give a more accurate picture of the proportion of parents turning to the family courts to resolve contact disputes The sample of parents and children evaluated in this report were those readily agreeing to be interviewed and were enjoying some contact together even though this contact may not have been without its problems, so data only provides a perspective from this specific standpoint The authors noted that very few non-resident parents with no contact took part and this was a particular problem for interpretation when considering the reasons why some children do not see their non-resident parent With these points in mind the title for the Press Release detailed below highlighting this research in terms of 'obstruction' of contact and Ms Weir's, (Chief Executive) comment in this press release stating that "Our research challenges the myth that single parents routinely block contact between children and their non-resident parent...... " are misleading as this research has not fundamentally explored this issue.
Press Release CONTACT PROBLEMS IN SEPARATED FAMILIES: STUDY FINDS ‘OBSTRUCTION’ IS NOT COMMON – BUT SHOWS MANY PARENTS WANT HELP Very often non-resident parents are forced to turn to the family contact to maintain contact with their children because the resident parent does block their contact in breach of a Court Contact Order. That is why new legislation has now been introduced under the Children & Adoption Act 2006 to ensure Contact Orders are adhered to by resident parents. That aside, the report helpfully supports and provides additional information about the already known problems relating to contact issues following adult relationship breakdown in that they are complex and may not just be readily explained by the social stereotype view of the ‘deadbeat dad’. In addition the report provides some positive recommendations highlighting that parents need additional help resolving contact issues in relation to their children. Gingerbread is calling for: More funding for contact centres so that children can continue seeing their parent in safety where there are serious concerns Support for families who find contact difficult Measures to encourage more separated parents to make arrangements so that children can spend safe quality time with their non-resident parent These charity recommendations, particularly in relation to safety issues, fall outside of the remit of this current research since all parents involved in the in-depth interviews were spending time with their children, therefore safety could not have been deemed a serious concern to prevent contact.
In more general terms they are reasonable ones however the suggestion that non-resident parents per se are unsafe is another unacceptable social stereotype. Finally, the summary and conclusions section on 'Services for Families' (p165-167) in the report entitled 'I'm not saying it was easy... Contact problems in separated families' (http://161.115. srvlist.ukfast. net:7744/ portal/pls/ portal/!PORTAL. wwpob_page. show?_docname= 258179.PDF) provide some additional valuable recommendations to help positively influence family related policy to help work towards children enjoying positive ongoing and nurturing relationships with both of their parents and extended families following family breakdown.
Divorced from Reality “We’re from the Government, and we’re here to End Your Marriage.”
by Stephen Baskervillehttp://www.touchstonemag.com/archives/article.php?id=22-01-019-f The decline of the family has now reached critical and truly dangerous proportions. Family breakdown touches virtually every family and every American. It is not only the major source of social instability in the Western world today but also seriously threatens civic freedom and constitutional government. G. K. Chesterton once observed that the family serves as the principal check on government power, and he suggested that someday the family and the state would confront one another. That day has arrived. Chesterton was writing about divorce, and despite extensive public attention to almost every other threat to the family, divorce remains the most direct and serious. Michael McManus of Marriage Savers writes that “divorce is a far more grievous blow to marriage than today’s challenge by gays.”

Most Americans would be deeply shocked if they knew what goes on today under the name of divorce. Indeed, many are devastated to discover that they can be forced into divorce by procedures entirely beyond their control. Divorce licenses unprecedented government intrusion into family life, including the power to sunder families, seize children, loot family wealth, and incarcerate parents without trial. Comprised of family courts and vast, federally funded social services bureaucracies that wield what amount to police powers, the divorce machinery has become the most predatory and repressive sector of government ever created in the United States and is today’s greatest threat to constitutional freedom. Unilateral Divorce Some four decades ago, while few were paying attention, the Western world embarked on the boldest social experiment in its history. With no public discussion of the possible consequences, laws were enacted in virtually every jurisdiction that effectively ended marriage as a legal contract.
Today it is not possible to form a binding agreement to create a family. The government can now, at the request of one spouse, simply dissolve a marriage over the objection of the other. Maggie Gallagher aptly titled her 1996 book The Abolition of Marriage. This startling fact has been ignored by politicians, journalists, academics, and even family advocates. “Opposing gay marriage or gays in the military is for Republicans an easy, juicy, risk-free issue,” wrote Gallagher. “The message [is] that at all costs we should keep divorce off the political agenda.” No American politician of national stature has ever challenged involuntary divorce. “Democrats did not want to anger their large constituency among women who saw easy divorce as a hard-won freedom and prerogative,” observes Barbara Whitehead in The Divorce Culture. “Republicans did not want to alienate their upscale constituents or their libertarian wing, both of whom tended to favor easy divorce, nor did they want to call attention to the divorces among their own leadership.
” In his famous denunciation of single parenthood, Vice President Dan Quayle was careful to make clear, “I am not talking about a situation where there is a divorce.” The exception proves the rule. When Pope John Paul II criticized divorce in 2002, he was roundly attacked from the right as well as the left. The full implications of the “no-fault” revolution have never been publicly debated. “The divorce laws were reformed by unrepresentative groups with very particular agendas of their own and which were not in step with public opinion,” writes Melanie Phillips in The Sex-Change Society. “Public attitudes were gradually dragged along behind laws that were generally understood at the time to mean something very different from what they subsequently came to represent.”' Today’s disputes over marriage in fact have their origin in this one.
Demands to redefine marriage to include homosexual couples are inconceivable apart from the redefinition of marriage already effected by heterosexuals through divorce. Though gays cite the very desire to marry as evidence that their lifestyle is not inherently promiscuous, activist Andrew Sullivan acknowledges that that desire has arisen only because of the promiscuity permitted in modern marriage. “The world of no-strings heterosexual hookups and 50 percent divorce rates preceded gay marriage,” he points out. “All homosexuals are saying . . . is that, under the current definition, there’s no reason to exclude us. If you want to return straight marriage to the 1950s, go ahead.
But until you do, the exclusion of gays is a denial of basic civil equality” (emphasis added). Gays do not want traditional monogamous marriage, only the version debased by divorce. Contrary to common assumptions, divorce today seldom involves two people mutually deciding to part ways. According to Frank Furstenberg and Andrew Cherlin in Divided Families, 80 percent of divorces are unilateral, that is, over the objection of one spouse. Patricia Morgan of London’s Civitas think tank reports that in over half of divorces, there was no recollection of major conflict before the separation. Under “no-fault,” or what some call “unilateral,” divorce—a legal regime that expunged all considerations of justice from the procedure—divorce becomes a sudden power grab by one spouse, assisted by an army of judicial hangers-on who reward belligerence and profit from the ensuing litigation: judges, lawyers, psychotherapists, counselors, mediators, custody evaluators, social workers, and more.
If marriage is not wholly a private affair, as today’s marriage advocates insist, involuntary divorce by its nature requires constant government supervision over family life. Far more than marriage, divorce mobilizes and expands government power. Marriage creates a private household, which may or may not necessitate signing some legal documents. Divorce dissolves a private household, usually against the wishes of one spouse. It inevitably involves state functionaries—including police and jails—to enforce the divorce and the post-marriage order. Almost invariably, the involuntarily divorced spouse will want and expect to continue enjoying the protections and prerogatives of private life: the right to live in the common home, to possess the common property, or—most vexing of all—to parent the common children.
These claims must be terminated, using the penal system if necessary. Onerous Implications Few stopped to consider the implications of laws that shifted the breakup of private households from a voluntary to an involuntary process. Unilateral divorce inescapably involves government agents forcibly removing legally innocent people from their homes, seizing their property, and separating them from their children. It inherently abrogates not only the inviolability of marriage but the very concept of private life. By far the most serious consequences involve children, who have become the principal weapons of the divorce machinery. Invariably the first action of a divorce court, once a divorce is filed, is to separate the children from one of their parents, usually the father.
Until this happens, no one in the machinery acquires any power or earnings. The first principle and first action of divorce court therefore: Remove the father. This happens even if the father is innocent of any legal wrongdoing and is simply sitting in his own home minding his own business. The state seizes control of his children with no burden of proof to justify why. The burden of proof (and the financial burden) falls on the father to demonstrate why they should be returned. Though obfuscated with legal jargon (losing “custody”), what this means is that a legally unimpeachable parent can suddenly be arrested for seeing his own children without government authorization. Following from this, he can be arrested for failure or inability to conform to a variety of additional judicial directives that apply to no one but him. He can be arrested for domestic violence or child abuse, even if no evidence is presented that he has committed any. He can be arrested for not paying child support, even if the amount exceeds his means (and which may amount to most of his salary). He can even be arrested for not paying an attorney or a psychotherapist he has not hired. The New York Times has reported on how easily “the divorce court leads to a jail cell.” Take the case of Marvin Singer, who was jailed without trial for not paying an attorney he never hired $100,000—only half of what the court claimed he “owes.”
In Virginia, one father was ordered to pay two years’ worth of his salary to a lawyer he also did not hire for a divorce he did not request. Once arrested, the father is summarily jailed. There is no formal charge, no jury, and no trial. Family court judges’ contempt for both fathers and constitutional rights was openly expressed by New Jersey municipal court judge Richard Russell: “Your job is not to become concerned about the constitutional rights of the man that you’re violating,” he told his colleagues at a judges’ training seminar in 1994. “Throw him out on the street. . . . We don’t have to worry about the rights.” Generated Hysteria Why do we hear almost nothing about this? Aside from media that sympathize with the divorce revolution, the multi-billion-dollar divorce industry also commands a huge government-funded propaganda machine that has distorted our view of what is happening.
The growth of the divorce machinery during the 1970s and 1980s did not follow but preceded (in other words, it generated) a series of hysterias against parents—especially fathers—so hideous and inflammatory that no one, left or right, dared question them or defend those accused: child abuse and molestation, wife-beating, and nonpayment of “child support.” Each of these hysterias has been propagated largely by feminists, bar associations, and social work bureaucracies, whose federal funding is generously shared with state and local law-enforcement officials. The parent on the receiving end of such accusations—even in the absence of any formal charge, evidence, or conviction—not only loses his children summarily and often permanently; he also finds himself abandoned by friends and family members, parishioners and pastors, co-workers and employers (and he may well lose his job)—all terrified to be associated with an accused “pedophile,” “batterer,” or “deadbeat dad.”
It is not clear that these nefarious figures are other than bogeymen created by divorce interests, well aware that not only the public generally but conservatives and family advocates in particular are a soft touch when it comes to anything concerning irresponsible behavior or sexual perversion. Christians are especially vulnerable to credulity about such accusations, because they are disposed to see moral breakdown behind social ills. Moral breakdown certainly does lie behind the divorce epidemic (of which more shortly), but it is far deeper than anything addressed by cheap witch-hunts against government-designated malefactors. It is also largely credulity and fear that leads Congress by overwhelming majorities to appropriate billions for anti-family programs in response to these hysterias.
The massive federal funds devoted to domestic violence, child abuse, and child-support enforcement are little more than what Phyllis Schlafly calls “feminist pork,” taxpayer subsidies on family dissolution that also trample due process protections. Family law may technically be the purview of states, but it is driven by federal policies and funded by a Congress fearful of accusations that it is not doing enough against pedophiles, batterers, and deadbeats. In fact, each of these figures is largely a hoax, a creation of feminist ideology disseminated at taxpayers’ expense and unchallenged by journalists, academics, civil libertarians, and family advocates who are either unaware of the reality or cowed into silence. Indeed, so diabolical are these hysterias that some family advocates simply accept them as additional evidence of the family crisis.
But while sensational examples can be found of anything, there is simply no evidence that the family and fatherhood crisis is caused primarily or even significantly by fathers abandoning their families, beating their wives, and molesting their children. Irrefutable evidence indicates that it is driven almost entirely by divorce courts forcibly separating parents from their children and using these false accusations as a rationalization. Divorce Gamesmanship During the 1980s and 1990s, waves of child abuse hysteria swept America and other countries. Sensational cases in Washington state, California, Massachusetts, North Carolina, Ontario, Saskatchewan, the north of England, and more recently France resulted in torn-apart families, blatantly unjust prison sentences, and ruined lives, while the media and civil libertarians looked the other way. Today it is not clear that we have learned anything from these miscarriages of justice. If anything, the hysteria has been institutionalized in the divorce courts, where false allegations have become routine.

What is ironic about these witch-hunts is the fact that it is easily demonstrable that the child abuse epidemic—which is very real—is almost entirely the creation of feminism and the welfare bureaucracies themselves. It is well established by scholars that an intact family is the safest place for women and children and that very little abuse takes place in married families. Child abuse overwhelmingly occurs in single-parent homes, homes from which the father has been removed. Domestic violence, too, is far more likely during or after the breakup of a marriage than among married couples. Yet patently false accusations of both child abuse and domestic violence are rampant in divorce courts, almost always for purposes of breaking up families, securing child custody, and eliminating fathers.
“With child abuse and spouse abuse you don’t have to prove anything,” the leader of a legal seminar tells divorcing mothers, according to the Chicago Tribune. “You just have to accuse.” Among scholars and legal practitioners it is common knowledge that patently trumped-up accusations are routinely used, and virtually never punished, in divorce and custody proceedings. Elaine Epstein, president of the Massachusetts Women’s Bar Association, writes that “allegations of abuse are now used for tactical advantage” in custody cases. The Illinois Bar Journal describes how abuse accusations readily “become part of the gamesmanship of divorce.” The UMKC Law Review reports on a survey of judges and attorneys revealing that disregard for due process and allegations of domestic violence are used as a “litigation strategy.” In the Yale Law Review, Jeannie Suk calls domestic violence accusations a system of “state-imposed de facto divorce” and documents how courts use unsupported accusations to justify evicting Americans from their homes and children.
The multi-billion dollar abuse industry has become “an area of law mired in intellectual dishonesty and injustice” writes David Heleniak in the Rutgers Law Review. Domestic violence has become “a backwater of tautological pseudo-theory,” write Donald Dutton and Kenneth Corvo in the scholarly journal Aggression and Violent Behavior. “No other area of established social welfare, criminal justice, public health, or behavioral intervention has such weak evidence in support of mandated practice.” Feminists confess as much in their vociferous opposition to divorce reform. A special issue of the feminist magazine Mother Jones in 2005 ostensibly devoted to domestic violence focuses largely on securing child custody. Both child abuse and domestic violence have no precise definitions.
Legally they are not adjudicated as violent assault, and accused parents do not enjoy the constitutional protections of criminal defendants. Allegations are “confirmed” not by jury trials but by judges or social workers. Domestic violence is any conflict within an “intimate relationship” and need not be actually violent or even physical. Official definitions include “extreme jealousy and possessiveness,” “name calling and constant criticizing,” and “ignoring, dismissing, or ridiculing the victim’s needs.” For such “crimes” fathers lose their children and can be jailed. “Protective orders” separating parents from their children are readily issued during divorce proceedings, usually without any evidence of wrongdoing. “Restraining orders and orders to vacate are granted to virtually all who apply,” and “the facts have become irrelevant,” writes Epstein. “In virtually all cases, no notice, meaningful hearing, or impartial weighing of evidence is to be had.”
Cycle of Abuse Trumped-up accusations are thus used to create precisely the single-parent homes in which actual abuse is most likely to occur. According to the Department of Health and Human Services (HHS), “Children of single parents had a 77% greater risk of being harmed by physical abuse, an 87% greater risk of being harmed by physical neglect, and an 80% greater risk of suffering serious injury or harm from abuse or neglect than children living with both parents.” Britain’s Family Education Trust reports that children are up to 33 times more likely to be abused in a single-parent home than in an intact family. The principal impediment to child abuse is thus precisely the figure whom the welfare and divorce bureaucracies are intent on removing: the father.
“The presence of the father . . . placed the child at lesser risk for child sexual abuse,” concludes a 2000 study published in Adolescent and Family Health. “The protective effect from the father’s presence in most households was sufficiently strong to offset the risk incurred by the few paternal perpetrators.” In fact, the risk of “paternal perpetrators” is miniscule, since a tiny proportion of sexual abuse (which is far less common than physical abuse) is committed by natural fathers, though government statistics lump them in with boyfriends and stepfathers to make it appear that incest is widespread. Despite the innuendos of child abuse advocates, it is not married fathers but single mothers who are most likely to injure or kill their children. “Contrary to public perception,” write Patrick Fagan and Dorothy Hanks of the Heritage Foundation, “research shows that the most likely physical abuser of a young child will be that child’s mother, not a male in the household.”
Mothers accounted for 55 percent of all child murders according to a Justice Department report. HHS itself found that women aged 20 to 49 are almost twice as likely as men to be perpetrators of child maltreatment: “almost two-thirds were females.” Given that “male” perpetrators are not usually fathers but boyfriends or stepfathers, fathers emerge as by far the least likely child abusers. Yet government logic is marvelously self-justifying and self-perpetuating, since by eliminating the father, officials can present themselves as the solution to the problem they have created. The more child abuse there is—whether by single mothers, boyfriends, or even (as is often the case) by social workers and bureaucrats themselves—the more the proffered solution is to further expand the child abuse bureaucracy. Waxing indignant about a string of child deaths at the hands of social workers in the District of Columbia, federal judges and the Washington Post found solace in the D.C. government’s solution: to hire more social workers (and lawyers too, for some unspecified reason).
“Olivia Golden, the Child and Family Services’ latest director . . . will use her increased budget to recruit more social workers and double the number of lawyers.” Children die at the hands of social workers, so we must hire more social workers. Likewise, it is difficult to believe that judges are not aware that the most dangerous environment for children is precisely the single-parent homes they themselves create when they remove fathers in custody proceedings. Yet they have no hesitation in removing them, secure in the knowledge that they will never be held accountable for any harm that may come to the children. On the contrary, if they do not remove the fathers, they may be punished by the bar associations and social work bureaucracies whose funding depends on a constant supply of abused children.
A commonplace of political science is that bureaucracies relentlessly expand, often by creating the very problem they exist to address. Appalling as it sounds, the conclusion is inescapable that we have created a massive army of officials with a vested interest in child abuse. Trafficking in Children The child abuse industry also demonstrates how one threat to the family creates another. Just as the divorce revolution eventually led to the demand for same-sex “marriage,” the child abuse deception has led to demands for parenting by same-sex couples. Most discussion of homosexual parenting has centered on questions of children’s welfare versus the rights of homosexuals. Few have questioned the politics whereby prospective homosexual parents obtain the children they wish to parent.
Granting same-sex couples the right to raise children means, by definition, giving at least one of the partners the right to raise someone else’s children, and the question arises whether the original parent or parents ever agreed to part with them or did something to warrant losing them. Current laws governing divorce, domestic violence, and child abuse render this question open. The explosion in foster care based on the assumed but unexamined need to find permanent homes for allegedly abused children has provided perhaps the strongest argument in favor of same-sex “marriage” and homosexual parenting. Yet the politics of child abuse and divorce indicate that this assumption is not necessarily valid. The government-generated child abuse epidemic and the mushrooming foster care business that it feeds have allowed government agencies to operate what amounts to trafficking in children. A San Diego grand jury reports “a widely held perception within the community and even within some areas of the Department [of Social Services] that the Department is in the ‘baby brokering’ business.” Introducing same-sex “marriage” and adoption into this political dynamic could dramatically increase the demand for children to adopt, thus intensifying pressure on social service agencies and biological parents to supply such children.
While sperm donors and surrogate mothers supply some children for homosexual parents, most have been taken from their natural parents because of divorce, unwed parenting, child abuse accusations, or connected reasons. Massachusetts Senator Therese Murray, claiming that 40 percent of the state’s adoptions have gone to gay and lesbian couples, rationalizes the practice by invoking “children who have been neglected, abandoned, abused by their own families.” But it is far from evident that these children are in fact victims of their own parents. What seems inescapable is that homosexual parenting has arisen as the direct and perhaps inevitable consequence of government officials getting into the business—which began largely with divorce—of distributing other people’s children. Child-Support Racket The “deadbeat dad” is another figure largely manufactured by the divorce machinery.
He is far less likely to have deliberately abandoned offspring he callously sired than to be an involuntarily divorced father who has been, as attorney Jed Abraham writes in From Courtship to Courtroom, “forced to finance the filching of his own children.” Child support is plagued by the same contradictions as child custody. Like custody, it is awarded ostensibly without reference to “fault,” and yet nonpayment brings swift and severe punishments. Contrary to popular belief, child support today has nothing to do with fathers abandoning their children, reneging on their marital vows, or even agreeing to divorce. It is automatically assessed on all non-custodial parents, even those divorced against their will who lose their children through no legal fault or agreement of their own. It is an entitlement for all single mothers, in other words, regardless of their behavior. Originally justified as a method of recovering welfare costs, child support has been transformed into a massive federal subsidy on middle-class divorce.
No-fault divorce allowed a mother to divorce her husband for any reason or no reason and to take the children with her. Child support took the process a step further by allowing the divorcing mother to use the now-fatherless children to claim her husband’s income—also regardless of any fault on her part (or lack of fault on his) in abrogating the marriage agreement. By glancing at a child-support schedule, a mother can determine exactly how large a tax-free windfall she can force her husband to pay her simply by divorcing, money she may spend however she wishes with no accounting requirement. It is collected at gunpoint if necessary, and nonpayment means incarceration without trial. Like the welfare it was supposed to replace, child support finances family dissolution by paying mothers to divorce.
Economist Robert Willis calculates that child-support levels vastly exceeding the cost of raising children create “an incentive for divorce by the custodial mother.” His analysis indicates that only one-fifth to one-third of child-support payments are actually used for the children; the rest is profit for the custodial parent. Kimberly Folse and Hugo Varela-Alvarez write in the Journal of Socio-Economics that child support serves as an “economic incentive for middle-class women to seek divorce.” Mothers are not the only ones who can profit by creating fatherless children. Governments also generate revenue from child support. State governments receive federal funds for every child-support dollar collected—money they can add to their general funds and use for any purpose they choose.
This gives states a financial incentive to create as many single-parent households as possible by encouraging middle-class divorce. While very little child support—or government revenue—is generated from the impecunious young unmarried fathers for whom the program was ostensibly created, involuntarily divorced middle-class fathers have deeper pockets to loot. This is why state governments set child support at onerous levels. Not only does it immediately maximize their own revenues; by encouraging middle-class women to divorce, governments increase the number of fathers sending dollars through their systems, thus generating more revenue. Federal taxpayers (who were supposed to save money) subsidize this family destruction scheme with about $3 billion annually. “Child support guidelines currently in use typically generate awards that are much higher than would be the case if based on economically sound cost concepts,” writes Mark Rogers, an economist who served on the Georgia Commission on Child Support. Rogers charges that guidelines result in “excessive burdens” based on a “flawed economic foundation.”
The Urban Institute reports that arrearages accrue because “orders are set too high relative to ability to pay.” Federal officials have admitted that the more than $90 billion in arrearages they claimed as of 2004 were based on awards that were beyond the parents’ ability to pay. All this marks a new stage in the evolution of the welfare state: from distributing largesse to raising revenue and, from there, to law enforcement. The result is a self-financing machine, generating profits and expanding the size and scope of government—all by generating single-parent homes and fatherless children. Government has created a perpetual growth machine for destroying families, seizing children from legally blameless parents, and incarcerating parents without trial. Responsibility of Churches While many factors have contributed to this truly diabolical, bureaucratic onslaught against the family, we might begin by looking within.
The churches’ failure or refusal to intervene in the marriages they consecrated and to exert moral pressure on misbehaving spouses (perhaps out of fear of appearing “judgmental”) left a vacuum that has been filled by the state. Clergy, parishioners, and extended families have been replaced by lawyers, judges, forensic psychotherapists, social workers, and plainclothes police. Family integrity will be restored only when families are de-politicized and protected from government invasion. This will demand morally vigorous congregations that are willing to take marriage out of the hands of the state by intervening in the marriages they are called upon to witness and consecrate and by resisting the power of the state to move in.
This is the logic behind the group Marriage Savers, and it can restore the churches’ authority even among those who previously viewed a church’s role in their marriage as largely ceremonial. No greater challenge confronts the churches—nor any greater opportunity to reverse the mass exodus—than to defend their own marriage ordinance against this attack from the government. Churches readily and rightly mobilize politically against moral evils like abortion and same-sex “marriage,” in which they are not required to participate. Even more are they primary stakeholders in involuntary divorce, which allows the state to desecrate and nullify their own ministry.
As an Anglican, I am acutely aware of how far modernity was ushered in not only through divorce, but through divorce processes that served the all-encompassing claims of the emerging state leviathan. Politically, this might be seen as the “original sin” of modern man. We all need to atone Stephen Baskerville is Associate Professor of Government at Patrick Henry College and the author of Taken into Custody: The War Against Fathers, Marriage, and the Family (Cumberland House, 2007).
.
Dear Ian, I would like to respond to your article 'children need dads, not visitors'
and congratulate you for taking an interest in the global epidemic of fatherless children. However allow me to make a comment regarding your expression "When you hear the words "father's rights," you often encounter angry, embittered men who hate women". By and large these men do not hate women at all. This is simply one of those urban myths that has grown legs, and is promoted by those who take great delight in demonizing and stereotyping all males, in order that they can remove their children from their lives. With a little searching, you will note that almost every fathers group in the world, fits into your "angry fathers group" category. Why is this so, you might ask?
The answer is very simple. With few exceptions, they are responsible fathers who strongly resist the forcible removal of their children from their love, care and protection, by State sponsored agencies, institutions and bureaucracies against their will. Most have not only lost their children, but also their homes and are emotionally and economically ruined by the experience. They are not just angry, they are absolutely outraged and wouldn't be human if they weren't. Not if/but when the community finally learns of the horrific ramifications of these Government sponsored human rights abuses, they will be horrified and heads will certainly roll. However it will be too late for the many millions of helpless children and their non-custodial parents around the world, whose lives have been destroyed by the current draconian family laws, which belong to the Orwellian State.
If these atrocities were committed against any other minority group, there would be a universal outcry, yet we hear very little from those that are in a position of power, to bring relief to the victims. A multi million dollar industry flourishes unchallenged, while our communities bleed and are torn apart. I have yet to find one responsible person, who has had their children forcibly removed from their care, speak out against shared parenting. Yet I have found many who have never had this traumatic experience forced upon them, yet are ready to join in and espouse the diatribe against fathers and shared parenting. With a little searching however, you will find that most of those that engage in persecuting these unfortunate fathers and their children, have/or are in fact profiteering from the human misery they are inflicting. What they fail to realize is the fact that these persecuted and stereo typed fathers, have mothers, sisters, daughters, and many new partners who are also horrified at what is happening to their loved ones. Many are starting to speak out in support, and it is no longer a question of if/ but when the tide will turn.
Shoulder to shoulder they stand in defense of their human rights and those of their children. History will see them as heroes not as "deadbeats". Against all the odds they have shown remarkable bravery, great courage and strength of character. This is in sharp contrast to their persecutors who, motivated by greed, power and malice, think nothing of abusing the human rights of other members of the human family. Separated fathers are caught between a rock and a hard place when they are denied contact with their children: If they stand and fight for their human rights and those of their children, they are labeled as an Angry, Abusive, and Dangerous Thug or unstable hysterical nutter, not worthy of contact with his children. If they walk away they are labeled, as an Uncaring, Deadbeat who Abandoned his kids, and is therefore not worthy of contact with his children.
The worse human rights abuses in history were all once legal, the one currently waged against fathers is no exception. Separated fathers are not hysterical nutters or odd, it is the distorted community perceptions of reality that are odd. I thank you for your interest and hope this information is of some help in clarifying the position that modern day separated fathers unfortunately find themselves in. May it never happen to you 4.Debunking the ‘Myth of the Male Beast’ Re: Fact versus Fiction (aka When the Data doesn’t support the Derision) Compiled by Vern Mills, F4J Georgia & NPRA "One of the most striking differences between a cat and a lie is that a cat has only nine lives."
Mark Twain. So why do the lies persist? Because they’re popular (and never underestimate the influence of a popular lie… for it may result in a Federal Law!) What expose of cultural fallacy (ie POPULAR LIE) would be proper without first broaching: “The Tragedy of Neglect, Abuse and Murder of our Precious Children”? Dispensing with popular fallacious rhetoric, let’s look at the data. Per the United States Department of Health and Human Services, Administration for Children and Families (not exactly supermarket tabloid journalism here, wouldn’t you say?), the perpetrators of Child Maltreatment…
Male Perpetrators of maltreatment upon children: 169,430 Female Perpetrators of Maltreatment upon children: 285,196 (over 50% more) In virtually EVERY classification of maltreatment, neglect, abuse and homicide of children, the childs mother was far and away the MOST likely perpetrator of maltreatment of children, with the father being the LEAST likely perpetrator of maltreatment of children. “61 percent of all murdered children are killed by women!”
If M/FRAs were like the ‘Pop-Feminist’ organizations, who use domestic violence as a vehicle to increase their social, political and legal power by attacking men, we would denounce all women for this and demand mandatory anger management courses to teach women how to control their tempers and curb their violent tendencies toward children... We would demonize all women on the basis of the murderous few. While we’re on the topic of Myth Busting:
The Myth: “More women are killed by Domestic Violence than any other cause in America!”. Yes this one, that you see in DV ‘Crisis Center’ brochures and plastered on the wall at your local county health agency. The Fact: The simple truth is that in EVERY nationality grouping, and in EVERY age grouping… more women are killed by accidents (ie unintentional injuries) than die as a result of ANY violence – Domestic (ie DV/IPV fatalities also called Homicide) or otherwise.

To whit: Per the US CDC (United States Centers for Disease Control) NVSR (National Vital Statistics Report), Vol. 56, No. 5, November 20, 2007 Table 1. (Deaths, percentage of total deaths, and death rates per 100,000 for the 10 leading causes of death in selected age groups, by race and sex) for the year 2004 (not the high year, nor the low year… merely the year I pulled the data from): Age Group Deaths A/H Deaths A/H Causative ranking A/H ( A = Accidental Deaths, H = Homicide ) Note: In EVERY nationality and in EVERY age group, ‘Death by Accidents’ (ie unintentional injuries) exceed ‘Deaths by Assault’ (ie homicide) and in fact ‘Deaths by Assault’ (ie homicide) fail to even rank in the ten leading causes of death from age 44 onward. Nowhere, on ANY part of Table 1, does it indicate that more women are killed by violence (domestic or otherwise) than die in accidents!!! So… let’s discuss ‘injuries’… shall we? The myth: We’ve all heard the infamous “Domestic Violence is the leading cause of injury to women between ages 15 and 44 in the United States - more than car accidents, muggings, and rapes combined”*** The Fact: This is not merely untrue, it is so patently untrue that to allege it is an outright malicious lie.
Here’s the data on the leading causes of injury to women between the ages of 15 and 44 in the United States in 1996 (again, not the 'high year' nor the 'low year', merely the year I pulled the data on): Event type / Number / Per Cent 1) Motor Vehicle Accidents / 1,504,119 / 21.2% 2) Accidental Falls / 1,243,538 / 17.5% 3) Other and unspecified environmental and accidental causes / 1,162,272 / 16.4% 4) Accidents caused by cutting and piercing instruments or objects / 515,986 / 7.3% 5) Sports injuries / 483,223 / 6.8% 6) Injuries purposefully inflicted by other than spouse or intimate / 399,240 / 5.6% 7) Overexertion and strenuous movements / 339,014 / 4.8% 8) Drugs, medicinal and biological substances, in therapeutic use / 166,687 / 2.3% *9) Injuries purposefully inflicted by spouse or other intimate / 153,555 / 2.2%* 10) Injuries caused by animals / 137,639 / 1.9% 11) Accidental poisoning by drugs / 131,928 / 1.9% 12) Misadventures during surgical and medical care / 124,230 / 1.7% 13) Suicide and self-inflicted injuries / 102,392 / 1.4% 14) Struck accidentally by falling object / 87,485 / 1.2% 14) Caught accidentally in or between objects / 74,995 / 1.1% 15) Foreign body accidentally entering orifice other than eye / 69,590 / 1.0% 16) Accidental poisoning by other solid and liquid substances, gases, and vapors / 57,846 / 0.8% 17) Non-transport machinery accidents / 56,455 / 0.8% 18) Venomous animals and plants / 50,111 / 0.7% 19) Accident caused by hot substance or object / 49,766 / 0.7% 20) Foreign body accidentally entering eye and adnexa / 47,788 / 0.7% This data is taken from the 1996 National Hospital Ambulatory Medical Care Survey Data File, which can be downloaded via ftp from the ‘National Center for Health Statistics’.
Domestic Violence, referred to in the table as "Injury purposefully inflicted by spouse or other intimate", accounts for ONLY 2.2% of injuries to women in this age group. Rather than being a ‘greater cause of injury than car accidents and other things combined’, Domestic Violence results in only one-tenth as many injuries to women as motor vehicle accidents alone … and a paltry zero decimal one percent ahead of injuries caused by 18) Venomous animals and plants, 19) Accident caused by hot substance or object and 20) Foreign body accidentally entering eye and adnexa ... COMBINED!!!. : This quote is sourced to a 1994 ‘ Parents ‘ magazine article claiming "in 1992 the Surgeon General announced that domestic abuse was the leading cause of injuries to women between the ages of 15 and 44". In truth, then-Surgeon General Antonia Novello (14th US Surgeon General, served 1990 to 1993) wrote a letter in which she said "one study found violence to be... the leading cause of injury to women ages 15 through 44 years"… note the use of the word ‘violence’… rather than ‘domestic violence’. The study Novello referred to was a study of extremely poor, crime-ridden, inner- city African-American women in Philadelphia… a population not even vaguely representative of the rest of the country. In a 1995 phone interview,
Dr. Jeane Ann Grisso, the study's lead researcher, said that even if her study had concluded that ‘domestic violence’ was the leading cause of injury, she would "never apply that conclusion to the total population of American women" . Now let’s review some more ‘blast from the past’ data shall we? Per the 1985 Family Violence Research Survey (FVRS): as reported by women, the FVRS data indicated the following percentage of spouses who engaged in domestic violence toward their mates : Perpetrator of Violence “Minor” “Severe” “None” Male 4.9% 88.1% 6.9% Female 4.4% 87.9% 7.7% As reported by men, the FVRS data indicated the following percentage of spouses who engaged in domestic violence toward their mates : Perpetrator of Violence “Minor” “Severe” “None” Male 1.3% 89.5% 9.2% Female 4.7% 87.8% 7.5% Further, the FVRS reported the following results regarding who initiated the violence : Gender Reporting Male Initiator Female Initiator No Memory Male 43.7% 44.1% 12.2% Female 42.6% 52.7% 4.7% This is equality??? Hitch up yer knickers and take a look at some more

“HERE’S THE DATA”. The United States Department of Justice NCJ (this is the National Crime Journal) 174508 Table 1 fairly clearly spells it out: Table 1. Number and rates of violent victimizations, by sex of victim, in 1994. Total All violent crimes: 11,605,300 Female Male Female % Male % 5,026,500 6,578,800 43.4 56.7 Here are some more FACTS (vice popular rhetoric) about child support in the United States (for those who think men are inherently ‘deadbeat’ parents): 29.9% of custodial fathers and 76.9% of custodial mothers receive a support award. 26.9% and 46.9% of non-custodial mothers totally default on support payments. 61.0% of non-custodial fathers and 20.0% non-custodial mothers pay support at some level. 10.2% of single custodial fathers and 66.2% of single custodial mothers work less than full time. 24.5% of single custodial fathers and 7.0% of single custodial mothers work more than 44 hours weekly. 20.8% of single custodial fathers and 46.2% of single custodial mothers receive public assistance. Source: [Technical Analysis Paper No. 42 – US Dept. of Health and Human Services – Office of Income Security Policy]. Further: 90.2% of fathers with joint custody pay the support due. 79.1% of fathers with visitation privileges pay the support due. 44.5% of fathers with no visitation pay the support due. 37.9% of fathers are denied any visitation. This is equality??? And read this one real carefully, it’s pertinent: 66% of all support not paid by non-custodial fathers is die to the inability to pay. Source: [1988 Census “Child Support and Alimony: 1989 Series” P-60, No. 173 p, 6-7, and “US General Accounting Office Report GAO/HRD-92-39FS Jan 1992] This is equality??? Not a freakin chance!!!
But it does serve handily to qualify [It’s For The Children!!!] Child Support Enforcement programs for hundreds of millions of yours, mine and ours tax dollars in federal funding. In conclusion: 40% of mothers reported they had interfered with the fathers visitation… to punish the ex-spouse. [“Frequency of Visitation” by Sanford Braver, American Journal of Orthopsychiatry]. 50% of mothers see no value in the fathers continued contact with his children. [“Surviving the Breakup” by Joan Berlin Kelly] This is equality??? Briefly touching on Lenore Weitzmans wildly exaggerated claim discussing the divorced mothers ‘76% reduction in post-divorce standard of living’: suffice it to say even Ms Weitzman herself now concedes her math was… errrrrrrrrrr… “inaccurate”.
Edward Greers ‘Legal Dominance Feminism’ http://llr.lls.edu/volumes/v33-issue3/greer.pdf papers clearly explains the origin of Susan Brownmillers “2% of rape claims are false” mythos, tracing this Canard to an interview in 1975 that was 1- based on nothing more than interviews with NYPD detectives and 2- taken out of context and repeated ad nauseum until the ‘Woozle Effect’ applied. This infamous “Super Bowl Sunday Mythos” that “men batter women 40% more on Super Bowl Sunday than on any other day of the year” (that you Sheila Kuehl, for this line of BS). Good Criminy this one is so completely bogus … even Snopes has a page on it: http://www.snopes.com/crime/statistics/superbowl.asp Anyone want to discuss the infamous “1 in 4 women will be raped in college!!!” mythos?
Or are we truly expected to believe 25% of men on college campuses (or else there’s like one or two guys out there who are REALLY busy running around raping women) are rapists? I mean come on… one in four?!?!… get real will ya??? Hey… here’s a thought: take a moment and look at the expanded definition of “rape” as the surveyors (who came up with this “1 in 4” figure) applied it to their questionnaires? But, yet again such wild claims very nicely justify the billions of yours, mine and ours tax dollars in funding for the [OMG! IT’S A RAPE CRISIS!] female victimization industry. (are you seeing a commonality here… Y E T ?) Wake up people: this is a multi-BILLION dollar a year special interest sanctioned - federally funded [OMG It’s a CRISIS!!!] industry justifying these programs by viciously scape-goating men at every turn with lies that have been disproved! It’s NOT about abused, raped or murdered women… It’s NOT about abused or molested children… It’s NOT even about crime… *** IT’S ABOUT MONEY*** Billions and billions of YOUR TAX DOLLARS financing a vicious Misandric industry… preying on innocent men with impunity! This is authoritative research data spanning beyond the PAST TWENTY YEARS, consistently citing NO MAJOR DISPARITY in M v f vs F v m DV/IPV ( ie male perpetrated vs female perpetrated )… while at the same time citing female perpetrators of maltreatment of children exceed male perpetrators of maltreatment of children… by a wide margin… as well as a substantially higher incidence of violent crimes and homicides against men!
Hi Claire, My name is Peter van de Voorde from the Australian radio program DADS ON THE AIR
, www.dadsontheair.net I understand you would like to find out more about fathers groups. I am a little curious as to which fathers groups you are referring to when you refer to them as "odd"? With a little searching, you will note that almost every fathers group in the world, fits into your "angry fathers group" category. Why is this so, you might ask? The answer is very simple. With few exceptions, they are responsible fathers who strongly resist the forcible removal of their children from their love, care and protection, by State sponsored agencies, institutions and bureaucracies against their will.Most have not only lost their children, but also their homes and are emotionally and economically ruined by the experience. They are not just angry, they are absolutely outraged and wouldn't be human if they weren't. Not if/but when the community finally learns of the horrific ramifications of these Government sponsored human rights abuses, they will be horrified and heads will certainly roll. However it will be too late for the many millions of helpless children and their non-custodial parents around the world, whose lives have been destroyed by the current draconian family laws, which belong to the Orwellian State. If these atrocities were committed against any other minority group, there would be a universal outcry, yet we hear very little from those that are in a position of power, to bring relief to the victims.
A multi million dollar industry flourishes unchallenged, while our communities bleed and are torn apart. I have yet to find one responsible person, who has had their children forcibly removed from their care, speak out against shared parenting. Yet I have found many who have never had this traumatic experience forced upon them, yet are ready to join in and espouse the diatribe against fathers and shared parenting. With a little searching however, you will find that most of those that engage in persecuting these unfortunate fathers and their children, have/or are in fact profiteering from the human misery they are inflicting. What they fail to realize is the fact that these persecuted and stereo typed fathers, have mothers, sisters, daughters, and many new partners who are also horrified at what is happening to their loved ones.
Many are starting to speak out in support, and it is no longer a question of if/ but when the tide will turn. Shoulder to shoulder they stand in defense of their human rights and those of their children. History will see them as heroes not as "deadbeats". Against all the odds they have shown remarkable bravery, great courage and strength of character. This is in sharp contrast to their persecutors who, motivated by greed, power and malice, think nothing of abusing the human rights of other members of the human family. Separated fathers are caught between a rock and a hard place when they are denied contact with their children: If they stand and fight for their human rights, they are labeled as an Angry, Abusive, and Dangerous Thug, not worthy of contact with his children. If they walk away they are labeled, as an Uncaring, Deadbeat who Abandoned his kids, and is therefore not worthy of contact with his children.
The worse human rights abuses in history were all once legal, the one currently waged against fathers is no exception. Fathers are not odd, it is the distorted community perceptions that are odd. I hope this information is of some help in clarifying the position that modern day fathers unfortunately find themselves in. 5“The last thing we need in America is yet another victim group,” writes columnist John Leo, “this one made up of seriously aggrieved males.” Yet he devotes the column to the dangers of male-bashing. Men seldom complain about negative “stereotypes,” from fear of appearing petty. So Kathleen Parker has performed a valuable service in her fine book about the increasingly male-hostile culture created by extreme feminism. The relentless venom against males and masculinity – and its impact on women and girls is presented in readable prose with vivid, often humorous anecdotes. In popular culture, men are portrayed as bumblers, deadbeats, pedophiles, rapists, and batterers. Even boys are deprecated beyond a joke, with feminist teachers declaring “I don’t like boys” and feminist curricula trying to make them girls, plus T-shirts urging that they be pelted with rocks.
The consequences reach beyond New Age Men in aprons and Lamaze classes. By far the most serious fallout is the systematic destruction of fatherhood – “patriarchy” in feminist jargon. Single motherhood is more than celebrated in the popular culture; it is enforced in the courts. Public ridicule may be sufficient for public figures like former Vice President Dan Quayle, who do not subscribe to the fashionable orthodoxy that children can be raised just fine without fathers, but handcuffs and jail cells are available for private men who refuse to accept that their own children are just fine without them. Parker shows how families with fathers are more than a cultural ideal and social necessity:
They also “keep government in its place.” She exposes repressive measures against “deadbeat dads,” including privacy and constitutional rights violations of “Americans accused of nothing,” and how this dishonest campaign is actually causing the problem it is supposed to be addressing. While Parker’s emphasis is on culture, she transcends the trendy but superficial “he said/she said” approach and highlights government power: How easily “stereotypes” result in not merely unfairness but incarceration. To appreciate why this book is more than the mirror image of feminist “whining” requires recognizing a fundamental distinction between unfairness and injustice. It may be unfair that a woman can decide to abort a child or not and that a man with no “choice” about the child he fathered must then pay child support.
But (even aside from the immorality of abortion) it is not necessarily unjust, and it does not in itself threaten a free society. Criminalizing innocent fathers by seizing and holding their children through divorce laws that allow them to the “treated like criminals by family court,” leveling false charges of ill-defined “abuse,” confiscating their homes, gagging their voices, forcing them to confess to crimes they did not commit, demanding that they pay for it all under the guise of “child support” – and all this on pain of incarceration without trial – constitutes government repression. It threatens not only the families and social order but the privacy and freedom of us all. Though sugar-coated on Oprah and Dr. Phil, what this book exposes are the consequences of a political ideology that, like most ideologies, promotes hate.

Not only has this permeated every corner of our society and culture; its ideologues are now set to assume unprecedented political power. Save the Males offers an important contribution to understanding what we may expect. Stephen Baskerville is associate professor of government at Patrick Henry College and author of Taken Into Custody: The War Against Fathers, Marriage, and the Family (Cumberland House, 2007). 6.Why Did Feminists Attack the Family? The contemporary cultural and political war against the family has several causes, of which feminism is by far the most significant. Monday, August 27, 2007 http://hereticalsex.blogspot.com/2007/08/why-did-feminists-attack-family.html 'First-wave' feminists in the early Twentieth Century were not at all anti-family. Indeed, one of their demands was that control of hearth and home should be the domain of women. Reference. It was only as a result of second-wave feminism, in the late 1960s, that the feminist attack on the family began. Neil Lyndon, in his 1992 book 'No More Sex War', was perhaps the first to trace the origins of second-wave feminist ideology to Marxism. There had been a spate of high-profile assassinations in the US during the 1960s: The Kennedy's, Martin Luther King, Malcolm X, and so on.
These events, as Lyndon points out, stank of corruption and conspiracy. Yet the political establishment shrugged its shoulders and did nothing. Those who were concerned therefore realised that the political Right was not interested; they were in effect driven to the Left in a search for solutions. As Lyndon puts it, “We had nowhere to go but East”. The Cold War was in full swing at this time, and the middle-class young in the Western world became politically engaged with issues such as Vietnam, and the US black civil rights movement. There was a radical generation gap between these youth and their parents, amounting almost to a state of mutual incomprehension. The youth found nothing in the political culture of their parents which provided them with the kind of answers they sought; indeed the political culture of their parents was often deemed to be the cause of the problem. The popular songs of the time often reflected these sentiments.
The David Bowie song ‘Changes’ includes the lines “What a mess. You’ve left us up to our necks in it”. The young generation of the 1960s, whom Lyndon refers to as the 'New Left', looked for inspiration to China and the USSR, and adopted Marxism-Leninism-Maoism. Marxism was to become the preferred political world-view of many young radicals, feminists included, and Lyndon attempts to trace how this came about. In brief, Karl Marx described society in terms of a struggle between different economic classes; the powerful factory-owning ‘bourgeoisie’, and the disenfranchised labouring classes of the ‘proletariat’. Marx stated that ‘all history is the history of political struggle’. Thus he saw human society as being essentially characterised by constant conflict between irreconcilable interest groups. The binary class analysis offered by Marx was framed in terms of economic classes, but this, Lyndon claims, was adapted by the Black Panther movement to become framed in terms of race. Instead of society being a struggle of class against class, the Black Panthers saw it in terms of a struggle of race against race, and this claims Lyndon, was the origin of the fascistic character of New Leftist thinking.
This thinking, in turn, became adopted by the feminist movement of the time. Society was represented by them in quasi-Marxist terms as being an endless historical struggle of sex against sex, in which men are given the role of the powerful bourgeoisie, and women, that of the downtrodden ‘proletariat’. So Lyndon claims that the feminists of the late 1960s and early 1970s were heavily influenced by the US struggle for black civil rights. Many feminist historians would agree. It is interesting to note that John Lennon and Yoko Ono wrote a song at this time called ‘Woman is the nigger of the world’. The slogan ‘The Personal is Political’ is most usually associated with feminism, and Lyndon claims that it originated with the Black Panthers. Interestingly, Jung Chang in Wild Swans attributes it to Mao himself, from whom it was no doubt taken up by the Black Panthers, and then eventually from there, by the feminists.
This final mutation of Marxist theory into the arena of sexual politics was the last such major paradigm shift in the thinking of the New Left, and consequently, that is the ideological heritage we are living with today. This adoption of Marxist theory was undoubtedly the most significant reason for the feminist attack on the family. It must be noted that by this time the contraceptive pill and safe legal abortion were available, which meant that for the first time, women were able to control their own fertility. Prior to that, having sex meant running the risk of caring for a child; dismantling the family was not an option in those circumstances. In part, it was the pill that made the attack on the family thinkable.
In order to understand the feminist attack on the family, it is necessary to understand Marxist thinking on the subject. Marx lived during the industrial revolution, and was impressed by the ideas of machine production. He regarded people as simply one component in a system of political economy, and he believed that we are 'blank slates' at birth - our minds are determined by our environment, not by anything internal. He saw the family as a remnant of an earlier age of pastoral village life, which was no longer appropriate for the machine age. Why not industrialise child production as well? Marx's collaborator Engels wrote 'The origins of the family, private property and the State' in the 1840s. In it, Engels argued that the male factory worker serves the needs of capital, and his wife serves the needs of the worker. Just as he is a slave to the factory machine, she is a slave to him.
She is an unpaid drudge who ensures that the worker is able to get to work. She also has to breed more workers. In this way, she services the needs of capitalism. Thus, Engels paints a picture of the family as dehumanising and highly politicised. This book became very influential among feminists in the late 1960s, and is one of the main reasons why the family has been under attack since then. The idea of industrialised child production was taken to its logical conclusion - and satirised - by Aldous Huxley in his classic novel Brave New World. Dominic Lawson, in his essay You can blame it all on Karl Marx, describes how these ideas were tried - and abandoned - in the Soviet Union: In the early years of the Soviet Union, there was a genuine attempt, best described in Ferdinand Mount's The Subversive Family, to apply Marxist thinking on the family. Lunacharski, the Commissar of Education, declared that "Our problem now is to do away with the household and to free women from the care of children ... the terms 'my parents', 'our children' will gradually fall out of usage.'
This, claimed Lunacharski, would enable the transition to "that broad public society which will replace the domestic hearth, yes, that stagnant family unit which separates itself off from society. A genuine Communist would avoid such a permanent pairing marriage and would seek to satisfy his needs by a freedom of mutual relations ... so that you can't tell who is related to whom and how closely. That is social construction." The consequences of this policy were exactly as they have been in the "social construction" we now see in parts of our own inner cities: social chaos, abandoned children and a rapid rise in venereal diseases. The Communist Party of the Soviet Union soon began to abandon the Marxist approach to family life. New laws were introduced to compel divorced parents, not the state, to contribute towards the maintenance of their children. Divorce itself was made more difficult and expensive. The feminists of the early 1970s were obviously unaware of the Soviet experiments in family re-engineering, or they chose to ignore them. Erin Pizzey describes her experience of joining the feminist movement in 1971. “My first meeting filled me with doubts. It was held in a very middle-class home in Chiswick and I gazed at the Mao posters on the wall of the drawing-room.
When asked why I was there by the hostess, I replied that my husband was a television reporter and was very rarely home and I felt lonely and isolated with my two children. 'Your problem is not your isolation but your husband. He oppresses you and he is a capitalist.' I pointed out that she too had a mortgage so she therefore was a capitalist, and far from oppressing me my husband was baby-sitting so that I could attend this meeting… I was given Mao's little red book and SHREW magazine. I took it home and was horrified at the hatred it spewed against men”. Pizzey was eventually expelled because she refused to condemn men and the family. “I realized through reading the Women's Movement literature that those thousands of women working in all caring fields, the journalists, the television makers, were determined to destroy family life in England. 'Make the personal political,' was one of their many banners. So thousands of violent and very disturbed women attacked normal happily married women and our traditional way of life. Secret meetings were held (everything was done in secret) and I received a letter '… you should no longer work in the office or attend meetings of any of the collectives.'” Marxist-Feminists came to believe that as the family was an aspect of capitalism, capitalism cannot be destroyed without destroying the family.

This is a nonsense argument even to orthodox Marxists. In Marxist terms, the Capitalist mode of production is the 'underlying economic base' of society, and the family is part of the 'ideological superstructure'. The economic base determines the ideological superstructure. Thus, the argument that one cannot destroy capitalism without destroying the family is the wrong way round; to a Marxist, one cannot destroy the family without destroying capitalism; if capitalism creates the family, then once capitalism disappears, the family will disappear with it. The reverse is not the case. The Soviets no doubt understood this, but the feminists of the 1970s either hadn't read their Marx properly, or were intellectually corrupt. French feminist Simone de Beauvoir, in a 1976 interview with Betty Friedan, stated that “no woman should be authorized to stay at home to raise her children…because if there is such a choice, too many women will make that one.” Many others were of the same mind. "The nuclear family must be destroyed... Whatever its ultimate meaning, the break-up of families now is an objectively revolutionary process."
Linda Gordon "We can't destroy the inequities between men and women until we destroy marriage." Robin Morgan "Marriage has existed for the benefit of men; and has been a legally sanctioned method of control over women.... We must work to destroy it. The end of the institution of marriage is a necessary condition for the liberation of women. Therefore it is important for us to encourage women to leave their husbands and not to live individually with men ... All of history must be re-written in terms of oppression of women. We must go back to ancient female religions like witchcraft" (from "The Declaration of Feminism," November, 1971). To summarise, the second-wave feminist attack on the family was post-Pill, and based upon a misreading of Marxist theory. While Marxism was eventually defeated on the international stage, the Marxist attack on the family has never even been addressed.
It is only now that some are beginning to articulate the problems. In trying to trace the origins of the War Against Families, another important factor to consider is the rise of the radical gay lobby. In the early 1970s, a coup d'etat took place within the feminist movement in Britain and the US. The Lavender Menace was an informal group of lesbian radical feminists formed to protest the exclusion of lesbians and lesbian issues from the feminist movement. The phrase "Lavender Menace" was first used in 1969 by Betty Friedan, president of NOW, to describe the threat that she believed associations with lesbianism posed to NOW and the emerging women's movement. Friedan, and some other straight feminists as well, worried that the association would hamstring feminists' ability to achieve serious political change, and that stereotypes of "mannish" and "man-hating" lesbians would provide an easy way to dismiss the movement. Reference However, eventually the lesbian lobby won the day, and lesbians came to dominate NOW, and much of the feminist movement. As Rene Denfeld comments in her excellent book “The New Victorians”,
“This is a bit like the NAACP [National Association for the Advancement of Coloured People] deciding to prioritise gay issues just because some black people happen to be gay”. It was very soon decided that heterosexuality itself was a socially constructed instrument of capitalism. Therefore, the only really liberated woman – and the only ‘real’ feminist - was a lesbian. In a very enlightening article, My crime against the lesbian state, the actress Jackie Clune describes how she became a lesbian at university: There were growing numbers of working-class students like me who got involved in student politics. There were weekly demos, rallies, anti-government motions passed at UGMs. We were angry about most things Mrs Thatcher instigated...Alongside my growing political awareness came a burgeoning interest in feminist politics...It was at about this time that I happened upon an essay by Adrienne Rich entitled Compulsory Heterosexuality And Lesbian Existence. In it, Rich posits that most women are capable of making the choice to be lesbian if they can overturn the internalised homophobia - the "cluster of forces" - they experience with regard to same-sex union. She argues that the heterosexual hegemony is a subtle yet forceful psychological prison from which most women could break free by force of will. Lesbianism, it seemed to me then, was a logical extension of my feminist thinking, and a radical way to overthrow the capitalist prescription for womankind.
Taking that next step came fairly easily to me: 1988 saw fierce resistance from the gay community to the government white paper on local authority "promotion" of homosexuality in schools and colleges. Clune's essay is a good example of that political tendency which taught that you must be gay in order to be a good radical; you can't be straight and be a good Socialist or Feminist. Young people were urged to engage in gay relationships in order to demonstrate their left-wing credentials. Hanif Kureishi, in his novel The Buddha of Suburbia, touches on this in the scene when the young bisexual Indian actor asks his Socialist friend to kiss him to prove his commitment to the Socialist cause. This strand of thinking eventually developed into an attempt to completely demonise heterosexuality. This was the climate which produced insane-sounding statements such as these: "Heterosexual intercourse is the pure, formalized expression of contempt for women's bodies." Andrea Dworkin "In a patriarchal society, all heterosexual intercourse is rape because women, as a group, are not strong enough to give meaningful consent." Catharine MacKinnon, quoted in Professing Feminism: Cautionary Tales from the Strange World of Women's Studies. "The institution of sexual intercourse is anti-feminist". Ti-Grace Atkinson, Amazon Odyssey (p. 86). "(Rape) is nothing more or less than a conscious process of intimidation by which all men keep all women in a state of fear". Susan Brownmiller, Against Our Will p.6. "When a woman reaches orgasm with a man she is only collaborating with the patriarchal system, eroticizing her own oppression..." Sheila Jeffrys. In her essay, Feminism's Third Wave, Angela Fiori describes endemic heterophobia on US campuses in the 1990s. The campus date-rape campaigns of the early 1990s weren't motivated by a genuine concern for the well-being of women. They were part of an ongoing attempt to delegitimize heterosexuality to young, impressionable women by demonizing men as rapists.
Daphne Patai and Christina Hoff Sommers have described how academic feminists, particularly in Women’s Studies, have created an environment very similar to a religious cult. "If the classroom situation is very heteropatriarchal--a large beginning class of 50 to 60 students, say, with few feminist students--I am likely to define my task as largely one of recruitment...of persuading students that women are oppressed." said Professor Joyce Trebilcot of Washington University, as quoted in Who Stole Feminism The satanic child-abuse witch-hunts of the 1990s were, similarly, another attempt to demonise men, the family and heterosexuality, and to forcibly break-up existing happy families, in order to provide more fuel for the divorce and 'child-protection' industries. This was perhaps the peak of the Marxist-inspired feminist anti-family movement. These, in brief, have been the ideological origins of the war against families and fathers. The consequences of this social revolution are now becoming clear. In his excellent essay ‘Divorce as Revolution’, Steven Baskerville describes the wider political and economic implications of the situation. Virtually every major personal and social pathology can be traced to fatherlessness more than to any other single factor: violent crime, substance abuse, unwed pregnancy, truancy, suicide, and more. Fatherlessness far surpasses both poverty and race as a predictor of social deviance. The result of three decades of unrestrained divorce is that huge numbers of people – many of them government officials – now have a vested professional and financial interest in encouraging it. Divorce today is not simply a phenomenon; it is a regime – a vast bureaucratic empire that permeates national and local governments, with hangers-on in the private sector… Whatever pieties they may voice about the plight of fatherless, poor, and violent children, the fact remains that these practitioners have a vested interest in creating as many such children as possible. The way to do it is to remove the fathers… So long as fathers remain with their families, the divorce practitioners earn nothing. Once the father is eliminated, the state functionally replaces him as protector and provider.
By removing the father, the state also creates a host of problems for itself to solve: child poverty, child abuse, juvenile crime, and other problems associated with single-parent homes. In this way, the divorce machinery is self-perpetuating and self-expanding. Involuntary divorce is a marvelous tool that allows for the infinite expansion of government power. The swelling hysteria over ‘domestic violence’ appears fomented largely for similar ends. ‘All of this domestic violence industry is about trying to take children away from their fathers,’ writes Irish Times columnist John Waters. ‘When they've taken away the fathers, they'll take away the mothers.’ Donna Laframboise of Canada’s National Post investigated battered women’s shelters and concluded they constituted ‘one stop divorce shops’, whose purpose was not to protect women but to promote divorce. These shelters, often federally funded, issue affidavits against fathers sight-unseen that are accepted without corroborating evidence by judges to justify removing their children. Fathers are further criminalised through child-support burdens, which constitute the financial fuel of the divorce machinery, underwriting unilateral divorce and giving everyone involved further incentives to remove children from their fathers.
Last summer Liberty magazine published documentary evidence that ‘deadbeat dads’ are largely the creation of civil servants and law-enforcement agents with an interest in giving themselves criminals to prosecute. Drawing all of these elements together, what began as an off-shoot of Communist-era radicalism has grown, a generation later, into an international multi-billion dollar men-hating industry, a monster which exists purely to employ people to destroy families. This is what we are up against. To most women (and men) around the world, the idea that they would be better off without their families would seem absolutely absurd. The fact that the feminist movement took this particular tack is a quirk of history. If it had not been for the influence of Marxism and the emergence of a radical gay rights agenda, it would almost certainly never have happened. These ideas are allowed to fester unchallenged, because, as Pizzey commented, everything is done in secret. There is no reality check, with the result that the unreasonable very quickly comes to seem reasonable. Combine this with the arrogant contempt for democracy and individual choice exhibited by people like de Beauvoir, and we have a mechanism for foisting insane policies onto those who don't want them. It is only now that the symptoms of the malaise have become publicly visible in the form of dead children, that we have to sit up and take notice. The feminist movement is due for some long-neglected scrutiny. As an American judge once said, "Sunlight is the best disinfectant".
Socialstyrelsen uppmanar till diskriminering
Socialstyrelsen håller kurser för socialsekreterarna om...jag gissa 3 gånger...Mäns våld mot kvinnor vad annars. Dom mäste ju använda miljarden från fjolårets budget till nånting. Så nu skalla alltså socialsekreterarna utbildas i att bli levande lögndetektorer. En av de socialsekreterare som gått denna utbildning reagerade dock starkt och har valt att berätta vad som lärdes ut. Mycket intressant.Läs min senaste artikel på Newsmill om dennes berättelse, och hur socialstyrelsen ser på frågan om jämlikhet och rättvisa för kvinnor och män.
http://newsmill.se/artikel/2009/05/14/socialstyrelsen-uppmanar-socialtjansten-att-diskriminera
Den har hamnat på en något undanskymd plats denna gång, så några länkar till artikeln skulle inte skada.
Hinner inte skriva mer idag. Men en hälsning och ett tack till er som skriver kommentarer. Jag läser alla med stort intresse.
Kan någon jurist förklara?
Varför det inte går att anmäla min motpart för brott? Jag har inte sett eller hört från mitt barn sedan söndagen den 22 Mars. Det var samma helg som jag skickade in min anmälan om oro för barn till familjerätten, som jag kände på mig var det en dålig idé. Dom såg detta mail tydligen inte på samma sätt som de flesta andra, för att strax efter meddelades att (citat) Dom nu skulle utreda hur Rania har det hos mig? Och nu i 6 veckor och 4 dagar så kör dom utmattningsmetoden. Det är när dom hotar med mystiska anmälningar och utredningarnar som skall bara drabba dig!, sen lämnar dom en på grillen i månader utan att säga nåt mer. "inom kort" lovade dom på telefon. Snart 7 veckor sen...är det inom kort?
För en vecka sedan gick jag till polisen för att se vilka av alla brott jag och dottern utsatts för som gick att anmäla. Min lista bestod av följande: Egenmäktighet med barn, falsk tillvitelse, förtal, Grovt tjänstefel, Kidnappning alt. människorov, Medhjälp till kidnappning, myndighetsmissbruk, ofredande , olaga frihetsberövande, olaga tvång, osant intygande, urkundsförfalskning, ärekränkning ,övergrepp i rättssak, lögn under sanningsförsäkran, samt barnmisshandel.
Efter att de två polismännen med pannorna i djupa veck slagit i diverse böcker och paragrafer, samtidigt som dom sa hmm... och öööh...och gned sina hakor, så kom man slutligen fram till att....ja...jo...förtal är det väl...kanske..Alltså nekades jag att anmäla mamman för "egenmäktighet med barn", vilket är ett brott, med ett straffvärde på 4 år, och trots att preskriptionstiden inte gått ut.
Jag nekades att anmäla falsk tillvitelse. 7 § Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller
annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader." Att inför laga rätt påstå att jag missbrukar akohol, att jag är psykiskt sjuk, farlig, hotfull och aggressiv i syfte att separera mig från min föräldrarätt, är inte detta falsk tillvitelse? Hennes morsa Dvs mormor har to m påstått att hon fruktar för dotterns liv, som om jag skulle vara någon jävla mördare? Jag har aldrig höjt garden sen jag var 15 år, och dom gångerna innan det kan man nog säga att jag oftast fick mer än jag gav. Detta var helt faira fighter mellan två män, liknande den du ser i varenda hockeymatch i slutserien.. Men sedan dess har jag inte höjt handen mot någon, varit hotfull eller aggressiv mot någon alls, varken kvinnor eller män och bara tanken på att någon rör mina barn gör mig lika förbannad som de flesta andra. Att skada någon varken psykiskt eller fysiskt är mig helt främmande. Det är helt enkelt inte jag. Detta lyckades mina vittnen övertyga tingsrätten om. Bl a annat mamman till min son som känt mig i 16 år nu.Jag nekades att anmäla myndighetsmissbruk. Inte vet jag vad det står i den lagen, men det är exakt det jag har blivit utsatt för. Vad ska man annars kalla det? Familje"rätt"? Social"tjänst" Individ & Familje"omsorg"? Jag har varken fått någon rätt, tjänst, eller omsorg. Jag har blivit behandlad som något katten släpat in. Sedd på med kallt förakt.
Kidnappning / människorov samt medhälp till kidnappning gick naturligtvis inte heller. Men att olovligt föra bort ett barn, vägra släppa det och ställa en massa krav för att man ska få träffa offret nån timme eller två. Vet inte men det låter rätt mycket som kidnappning för mig. Speciellt när det är mitt barn det gäller. Dom hade inte hunnit ta vårdnaden av mig ännu då detta skedde.Ofredande menar jag att man blir utsatt för, när varje gång man möts, eller talar i telefonen blir utskälld, kallad namn som idiot, dåre och annat. Speciellt illa är det när det sker framför vår dotter som då ofta börjar gråta av rädsla. Också att det minst måste vara ofredande. Jag tycker att det faktiskt borde gå under barnmisshandel, för det är vad är. Men det tyckte inte polisen.
Grovt tjänstefel borde det väl vara att inte lägga ens tid på att läsa anmälningar som kommer in. Samt de bilagor som medföljer. Min handläggare sa på en direkt fråga : "Har du ens läst vad jag skrivit?" att "Njaa, det var ju väldigt mycket text" (5 sidor)?! "Har du läst domen som jag bifogade då?", "Nej det har jag inte"?!. När jag till slut blir frustrerad av hennes ovilliga attityd så frågar jag "Vafan är det ni vill att jag ska göra, skaffa bröst?" Så säger hon (och den här är fin) "Men varför förlorade du vårdnaden den första gången"?!!. Hon har inte ens brytt sig tillräckligt för att läsa de förra handläggarnas utredning. De hade dom kunnat göra rätt snabbt. Den var tunn och mest full av en massa bladder, men slutade som vanligt. Vi kan inte se annat än att pappan i och för sig också är en lämplig föräldern, men vi rekommenderar enskild vårdnad för mamman. Tätare kontakt bla bla bla...Dom sekretessbelägger uppgifter för mig samtidigt som dom bryter mot tystnadsplikten mot mamman. Jag skulle kunna skriva om deras tjänstefel hela natten, men vad är vitsen?

Olaga tvång och olaga frihetsberövande anser jag att det är att hindra sitt barn från sitt lagstadgade umgänge med sin far. Eller om Dottern ständigt nekas att få tala med pappa, eller nekas att enligt egen önskan få stanna en dag extra ibland. 3 dagar i månaden om man räknar bort all restid och annat är åthelvete för lite.
övergrepp i rättssak borde hon ha anmälts för samt även för trakasserier mot ett vittne. I en paus i förhandlingarna flög hon på den kvinna som arbetet som övervakare åt mig och barnet, och skällde ursinnigt på henne för att hade "vittnat fel". Hon har även efter rättegången trakasserat vittnet och detta har socialen sett från början till slut..,osant intygande, urkundsförfalskning, ärekränkning , lögn under sanningsförsäkran, handlar om de lögner hon skrivit om mig och som upprepat som en papegoja vid varje förhör. Alltihop är lögn, och trots att hon inte vittnar under ed så vill jag minnas att hon vittnade under sanningsförsäkran som enligt en rådman jag talat skall också gå att polisanmäla.
Det enda brott dessa två poliser i hela denna lista kunde tänka sig att anmäla var för förtal pg a att hon mailat journalister och skrivit en massa BS om mig och även på ett öppet forum på internet. Det intressanta är att idag fick jag två brev i posten. Ett från polisen som bekräftar att anmälan är registrerad och ett från åklagaren som meddelar mig att förundersökning inte inleds. BÅDA PÅ SAMMA DAG! Ibland skipas rättvisa snabbt som fan i vårt land. Ibland kan man få vänta på den till helvetet fryser till is.
Nån juridiskt bevandrad person här som kan rådge om det ovanstående. Vem har rätt, jag eller poliserna? Dom verkade inte direkt stensäkra på saker och ting. Att en man kommer och vill anmäla en kvinna hör väl inte till vanligheterna kanske?
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, vårdnad, pappor, lagar, juridik, familjerätt, barn, brott
Nu har jag "newsmillat"

Vi får väl se om den kommer in. Vad jag satte för rubrik behöver jag knappast tala om.
I morgon blir det en hektisk dag. Så därför säger jag godnatt nu och går och försöker få mig lite sömn.
Skall lägga upp några ringsignaler för nedladdning, fräscha upp designen på sidan och lite annat, men det får vänta tills det finns tid och ork. Tack alla trogna läsare så länge. "The fight continues".
Glad Påsk från Daddy
Idag blir det bara en glad påsk hälsning från mig. Jag och grabben håller på att möblera om i barnens rum. Nu ska vi laga Tacos och sedan blir det en death match i "Worms". För er som inte vet vad det är så är det ett spel där man har varsitt lag med maskar och krigar mot varann med allsköns märkliga vapen såsom exploderande får och heliga handgranater...Jag kommer att åka på stryk så det stänker om det.
Förra veckan lärde jag honom att spela schack. Jag skäms att säga detta, men han slog mig i två av tre partier.
Jag återkommer med de övriga svaren jag fått från de riksdagsledamöter som jag fått på mina frågor. Noterbart är att det enda svaret som inte kom från allianssidan var från Maria Wetterstrand i Miljöpartiet. Vad gäller de röda partierna så har det inte kommit ett enda svar. Men det förvånar mig föga. Jag tjatade på sossarna i ett halvår innan dom till slut lessnade på mig och skickade en floskel om att dom skulle ta med sig mina åsikter i sitt fortsatta arbete.
Men nu ska jag återgå till pappasysslorna. Min underbara son har lovat att rita ett påskkort till min blogg. Det postar jag ut så fort det blir färdigt. Påsken är ju en stor högtid med tanke på att det var dagen då Jesus enligt uppgift fick återförenas med sin far. Jag hoppas fler barn och vuxna får chansen till detta i framtiden.
Glad påsk från daddy
Läs även andra bloggares åsikter om Påsk, barn, pappa, jesus, worms, föräldraskap,
Vi saknar dig
Påsklov. Så länge jag längtat. 13 dagar med båda mina barn. Vi skulle ju göra så mycket. Vi skulle göra fina guld dekorationer på tösens kläder, bada, göra musik, sjunga. Jag skulle få ligga och titta på henne då hon sov, stryka henne över håret, känna lycka i nästan två veckor i sträck. Allt var förberett. Vi hade ju köpt fina glitterband, pärlor, keramik lera. Favoritsångerna hade jag spelat in så hon skulle få sjunga i pappas mikrofon. Hon gladde sig så till det.Det blev inte så. Istället blev det blanketter, fullmakter till advokater, ifyllande av blanketter över mina inkomster och förmögenheter, ansökningar om verkställighet.
Jag har en dom som har vunnit laga kraft från Sveriges tingsrätt. Där står det med svart text på vit bakgrund att min dotter skulle vara här hos mig och hennes bror nu. Det är hon inte. Hennes mamma tyckte inte att det var lämpligt. Tydligen räcker det. Jag har en dom, men var skall jag gå med den? Vem är det som ska se till att den följs?
Vad är då en dom värd? Om tingsrätten dömer mig till böter eller fängelse, då måste jag betala, då måste jag sitta av mitt straff. Men om tingsrätten dömer en mor att lämna över ett barn till den andre föräldern så måste hon tydligen inte det. Den kommunala personalen på barnets dagis behöver inte heller lyda domar från tingsrätten. Istället hjälper dom mamman att bryta mot den.

Hur går det ihop? Gäller domstolsdomar bara i vissa fall, eller gäller dom punkt? Kan någon förklara varför min dotter inte får vara med oss på sitt påsklov? Kan någon förklara varför polisen inte är intresserad av att hjälpa mig. Vad är Den bunt papper som jag har med en domares underskrift och en stämpel värd? Behöver jag ens behålla den eller kan jag slänga den i pappersåtervinningen? Kan någon förklara detta för mig för jag förstår det inte.
Men grabben är här. Vi har haft ett toppenlov hittills. Han har lärt sig göra pannkakor, dom godaste han någonsin ätit. Vi har varit ute och samlat påskris, dekorerat med fjädrar och kycklingar. Vi har byggt ett fågelhus och satt upp utanför fönstret och suttit och tittat på fåglarna som kalasat. Idag gjorde vi pizza. Den blev inte rund och perfekt som på pizzerian, men mycket godare. Vi har brottats med våra datorer och virus, vi har sprutlackerat porslinsfigurer.
Men hur mysigt vi än har det så saknas någon. En familjemedlem är inte här. En liten flicka som fyller vårt hus med sin frånvaro. Kan någon jävel förklara varför?
Saknar hon oss? Hur mår hon? hur tänker hon? Hur har mamma förklarat för henne att hon inte fick komma till oss som hon glatt sig till så länge? Jag har inga svar. Ingen har pratat med mig. Ingen från socialtjänsten har ännu kontaktat mig. Jag går här som ett frågetecken. Vad har jag gjort för att straffas så här? Vad har min flicka gjort?
Vi saknar dig
Brotten mot mig och mitt barn

Jag är inte varken jurist eller advokat, men nedan följer ett antal brott som jag anser att min dotter och jag har blivit utsatt för i Sverige. Dessa brott har begåtts av barnets mor och myndigheterna i symbios. Ändå kan jag inte polisanmäla någon för något av detta har jag fått veta.
Egenmäktighet med barn: Mamman tog med sig vår dotter tidigt på morgonen utan mitt samtycke eller ens att jag var medveten om det. Hon åmnade inte komma tillbaka. Vid denna tid hade vi gemensam vårdnad om dottern.
Kidnappning alt människorov: Se ovanstående punkt
Medhjälp till kidnappning: Hennes mor hjälpte henne att ta vårt barn och bistod med både bilhämtning och bostad. samt hindrade sedan ett umgänge mellan min dotter och mig.
Falsk tillvitelse: hon har i sitt svaromål på min stämning påstått att jag skulle vara: alkoholist, farlig, våldsam, aggresiv, hotfull, psykiskt sjuk, att jag inte engagerat mig i min dootter, inte knutit an till min dotter, att jag misskött min son, att min som (då 7 år) blivit hämtad av polis, att jag umgås med missbrukare och kriminella (det sista tog hon tillbaks). Jag har säkert glömt några saker. Allt detta är lögn. Jag kan t ex säga att vid denna tid jobbade jag som medlevare på ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem. Ofta två veckor i taget. Man kan inte jpbba med detta och samtidigt vara alkoholist,
offentligt förtal: Hon har upprepat alla dessa lögner på offentliga forum på internet, där hon skrivit ut mitt namn. Hon har även skickat mail till mina potentiella arbetsgivare, samarbetspartners och journalister, där hon återupprepat alla dessa lögner. Detta trots att det finns en dom där dessa lögner har avfärdats helt och hållet.

diskriminering på grund av kön: Under den vårdnadsutrening som gjordes av familjerätten togs alla mammans påståenden som sanning trots att hon inte på något vis kunde belägga dem. Mina påpekanden rensades bort ur utreningen, dessutom underlät handläggarna att tala med någon annan person som kunde ha vittnat till min fördel, bl a talade dom aldrig med mamman till mitt andra barn.
Skyddade personuppgifter beviljades: av skattemyndigheten för både mamma och barn, trots att jag aldrig dömts, eller varit misstänkt för något brott i hela mitt liv. Då jag rinde och frågade på vilka grunder?, sade dom: Det har du inte med att göra.
Myndighetsmissbruk: Familjerätten tog genast mammans parti och allt hon sa som sanning, medan mina uppgifter aldrig fick komma med i varken utredning eller protokoll. Domstolen som slutligen fick höra vad mina kallade vittnen berättade, skriver i sin dom att alla anklagelsr mot mig är ogrundade och att jag troligare är en lämpligare vårdnadshavare, men ger mamman ändå enskild vårdnad och mig ett minimalt umgänge. Detta enbart på familjerättens rekommendation.
Hets mot folkgrupp: Inte tillämplig i detta fall då män inte räknas som folkgrupp i Sverige, och därför är det fritt fram att hetsa mot oss, viket också görs dagligen i TV, på hemsidor, på torgmöten, i reklam etc etc
ofredande: Mamman har ett fruktulöst humör, hon tar ingen hänsyn till att vårt barn tvingas bevittna hennes attacker. Jag har kallats, idiot, dåre, tölp, patetisk, barnslig, räv...samt mycket mer. Efter ett samtal med modern skakade jag så hemskt att jag inte kunde skriva ner ett telefonnummer med en penna.
Barnmisshandel: Hon har inför ögonen på vårt barn skrikit och vrålat på mig. Hon har vägrat att ta emot saker som jag köpt till min dotter, och de saker jag skickat med dottern i hennes väska har "försvunnit".
Fridskränkning: Se ovan
Olaga frihetsberövande: Hon har hindrat vår dotter att besöka mig, trots att dottern själv ville.
Olaga tvång: Hon har hindrat vår dotter att mot hennes vilja att få stanna några extra dagar hos mig med hänvisning till domen, samtidigt som hon själv brutit mot domen vid ett flertal tillfällen.
Osant intygande: se punkt 4
Ärekränkning: Se ovanstående information
Övergrepp i rättsak: I en paus under huvudförhandlinen attackerade mamman ursinningt ett vittne och skrek att hon "vittnat fel". Personal från familjerätten bevittnade detta, men har inte reagerat eller rapporterat detta. Ingen annan av alla vittnen heller.
TJänstefel: Tjänstemännen på familjerätten har varit partisk och förfödelat modern, trots att dom vet att hon är tidigare missbrukare av hasch, extacy, GHP, amfetamin och andra droger. Hon är dömd till tvångsvård, och har dokumenterade psykiska problem. Jag förekom inte med en rad i socialens register.
Vägran att följa tingsrättens dom vid ett flertal tillfällen: Detta har inte renderat i några sanktioner mot henne, endast mot mig som tvingats betala dyra advokatpenkar för att lämna in ansökningar om verkställighet.
Mened: Detta är inte tillämpligt heller då man i vårdnadsmål ej behöver vittna under ed. Orsakerna till det kan man ju ana.
Alla ovanstående brott har begåtts mot mig och mitt barn anser jag. Gäller inte lagarna för män, barn och fäder? Nej tydligen är det inte så....
Läs även andra bloggares åsikter om manshat, juridik, vårdnad, familjerätt, barnmisshandel, brott, kriminalitet, feminism, socialtjänsten, jämställdhet, könsdiskriminering,
Daddy är anmäld till socialtjänsten

Jag har hittills inte skrivit så mycket om mitt eget fall här. Jag har inte velat att mitt namn på något sätt skall bli förknippad med denna blogg. För de flesta människor är nog detta svårt att förstå. Men alla ni som någon gång varit inblandad i en strid mot vår social"tjänst" vet ju. De enda som har lyckats vinna mot denna koloss är dom som fått hjälp av media. Det har inte jag. Då de flesta svenska nyhetsmedier har en uttalat feministisk grundsyn så är dessutom chanserna till det rätt små. Speciellt om dom får reda på att jag är "daddy". Läs denna artikel i Aftonbladet. Googla sedan på de 5 kvinnor som undertecknat dyngan så förstår ni vad jag menar.
Aftonbladet upplåter redaktionellt utrymme till extremister ifrån ROKS. Detta måste dom väl ändå vara medvetna om?
Nu har alltså det som jag hela tiden fruktat hänt. Jag är anmäld till socialtjänsten av modern. Dom skall nu starta en utredning mot mig. Jag vet inte än vad jag är anmäld för, det har jag tydligen inte rätt att få reda på. Det berättade handläggaren på familjerätten då hon ringde idag kl 11.45.
Jag skickade under min förra umgängeshelg två långa mail till familjerätten där jag dels uttryckte oro för min dotters psykiska hälsa. Hon visar allt mer tydliga tecken på ångestkänslor. Hon är 4 år! Jag bifogade domen från tingsrätten från April i fjol då dom tog vårdnaden ifrån mig. I domen står klart och tydligt att mamman har begått brott mot både barnet och mig. Bl a egenmäktighet och falsk tillvitelse. Det står att mamman och mormodern är ansvariga för konflikten. Det står att tingsrätten ifrågasätter om mamman är den mest lämpade vårdnadshavaren, att tingsrätten inte fäster någon tilltro till hennes uppgifter om min påstådda "farlighet". Dom tog emellertid ändå vårdnaden ifrån mig. Detta på inrådan från familjerätten.
Jag har sedan den upplevelsen inte vågat kontakta varken familjerätten eller socialtjänsten, trots att både jag och min dotter sedan domen blivit utsatta för umgängessabotage, påhopp, fruktansvärda ilskeattacker, offentlig förtal och fortsatta lögnaktiga påståenden om att jag skulle vara farlig, hotfull och olämplig som förälder. Det som till sist fick mig att ändå våga var att mitt barn mår allt sämre och t o m visar tecken på ren ångest. Det skall man inte behöva ha när man är 4 år. Men nu får jag precis som jag fruktade betala priset för detta.Jag försökte verkligen i mina mail till familjerätten visa bortom allt rimligt tvivel hur mamman medvetet ljuger om, och förtalar mig. Detta kunde jag göra tack vare att jag dokumenterat många av våra möten med hjälp av inspelningar och vittnesmål. Jag trodde att jag nu hade tillräckligt på fötterna för att dom slutligen skulle inse att dom nog rekommenderat fel person som enskild vårdnadshavare.
Därför blev jag idag först glad när handläggaren på familjerätten idag ringde och berättade att dom nu lämnat en anmälan till barn & ungdom angående vår dotter. Jag tänkte: "äntligen har dom läst och förstått". Men i nästa sekund rämnade hela min värld, då hon fortsätter: "angående hur xxxxx har det hos dig". Det tar mig några sekunder att förstå vad hon har sagt, sedan utbrister jag "HOS MIG??" "Ja mamman har lämnat uppgifter som får oss att vilja utreda detta.
Det blev alltså precis så som jag fruktade då jag skickade min anmälan om hur vår dotter behandlas av sin "ömma" mor. Denna mor har nu anmält mig för någonting. Vad hon påstått fick jag som sagt inte reda på av familjerättens handläggare. Detta måste jag alltså nu fundera över ett antal sömnlösa nätter framöver. Våld? Övergrepp? Något annat? Chansen är nu stor att jag blir ännu en i raden av oskyldiga fäder som slängs i fängelse för någott påstått brott mot den heliga kvinnofriden, eller än värre mot mitt älskade barn.
Hur kan detta tillåtas? Har vi ett rättssamhälle där alla har lika värde och samma rättigheter eller har vi det inte?
Alla som påstår det förra måste vara helt blinda. Jag har på något sätt lyckats lura mig själv, trots att jag drivit denna blogg i ett halvår och trots alla fall och beskrivningar över vad som sker i vårt samhälle. Naivt har jag inbillat mig att jag på något sätt skall vara undantaget från regeln. Att i mitt fall måste dom ju ändå till slut se. Det är ju så tydligt.
Men den illusionen är också krossad nu. Kanske det var hög tid. Jag vet inte om det finns någon som kan hjälpa mig? Jag har varit så noggrann som möjligt i mitt val av advokat denna gång och jag litar på honom, men frågan är om det räcker med en bra advokat. En kvinna med barn anser sig kränkt eller t o m utsatt för brott. Jag som pappa är den utpekade förövaren. Vilken advokat kan vinna mot dom oddsen?
På Skogomeanstalten får man inte ha internet. Man kan ju använda det till olämpligheter gubevars. Så om jag hamnar där, vilket är troligt då det ju ligger i Göteborg, så blir det inga fler blogginlägg på några år. Jag undrar vad jag skall säga i gruppsessionerna i den behandling mot kvinnovåld och barnövergrepp som jag kommer att tvingas delta i...Jag är falskt anklagad? Den har dom nog aldrig hört förut....I morgon träder IPRED lagen i kraft. Då är min identitet inte längre garanterad det skydd som stadgas i bl a tryckfrihetsförordningen. Men frågan är om jag bör fortsätta blogga anonymt eller om jag bör gå ut med mitt namn och get fäderna i Sverige ett ansikte. Råd angående detta mottages också tacksamt.
Med detta avslutar jag dagens inlägg. Måste sätta in pengar på min dotters mors konto innan månaden är slut. Annars anmäler hon mig till försäkringskassan igen...
Läs även andra bloggares åsikter om pappa, jämställdhet, grundlagen, mänskliga rättigheter, falska anklagelser, socialtjänsten, familjerätten, barnmisshandel, kvinnofrid, kvinnomisshandel, sexuella övergrepp, feminism, IPRED, övervakning, FRA, politik, barnkonventionen, media, kvällspress,

