Pappan hängs ut av Aftonbladet
Kategori: Pappa
Vet inte hur många av er som läste artikeln i Aftonbladet debatt häromdagen. Jag själv vägrar köpa dyngan längre. Som man blir jag ju bara kränkt av innehållet, och varför skall jag betala 10 kronor för det? Men just denna artikel blev jag uppmärksammad på redan strax efter den kom ut. Inte minst av flera personer som kommenterade mitt förra inlägg. Rubriken som redaktören satt på Moa Karlssons inlägg var "Barnet hängs ut - av pappan". Moa Karlsson har ända sedan jag började skriva om dom illgärningar som görs mot mitt barn upprört ondgjort sig över det faktum att jag har postat ut bilder på min dotter på internet. I övrigt har hon inga synpunkter på mitt fall och vad som är rätt och fel har hon upprepat gång på gång, men det kommer ju fran rätt tydligt i hennes rasande inlägg att så inte är fallet. Dessutom är det ju inte bara mig denne Moa hoppat på. Ingrid Carlqvist har fått en rätt rejäl släng av sleven också. Moa tycker inte om att man försvarar "pedofiler".
Huruvida någon verkligen är pedofil eller inte avgör Moa Karlsson själv, utan att ens sätta sig in i fakta. Att ta del av de filer och dokument som jag har lagt ut här och som rätt tydligt friar mig från dylika brott har hon enligt egen utsago inte varken lust eller ork till. Detta sanningsvittne får alltså sprida sina fördomar på Aftonbladets debattsida. Återigen ett helt osannolikt dåligt omdöme av vår största kvällstidning. Granskning av inkomna artiklar? Äsch varför det, så länge som ideologin är den rätta?
Om Moa finns så borde hon åtalas
Att som Denne Moa Karlsson skriva till tidningen Villalivs VD där Ingrid Carlqvist är chefsredaktör och baktala henne för hennes åsikter om rättssäkerhet även för män i Sverige, genom att påstå att Ingrid försvarar pedofiler är förtal, trakasseri och fridskränkning. Att sedan också skriva till tidningens annonsörer och påstå samma sak måste ju även falla under en rad andra åtalspunkter, men Yahoo adressen hon använder för att göra det får inte en enda träff på google vilket får mig att misstänka att denna address är skapad just för detta syfte. Jag tvivlar ens på att någon Moa Karlsson existerar. Om så är fallet blir ju Aftonbladets beslut att ta in den kränkande artikeln om mig än mer anmärkningsvärd. Det betyder ju att vem som helst kan skapa en Yahooaddress och kalla sig Robert Lind i Kramfors och ljuga om människor ohejdat för att sedan få förtalet publicerat i Aftonbladet...så länge jag förtalar rätt människor förstås.
Aftonbladets märkliga syn på debatt
Att det är mig som åsyftas i Aftonbladets debattartikel råder det inget tvivel om, och det lär ju inte vara så svårt att gissa för de övriga 80 000 läsare jag har haft sedan jag startade denna blogg för 9 månader sedan, men då jag skriver till Anna Hjalmarsson för att begära ett genmäle på artikeln då den inte bara är kränkande utan dessutom innehåller rena lögner såsom att jag skulle ha publicerat vårdnadsutreningar o dyl så blir jag avspisad. Visserligen känner hon för min situation säger hon. Jag tar mig dock rätten att tvivla på det. Detta är det mail jag skickade till denna mäktiga envåldshärskare över Aftonbladet debatt:Till Anna Hjalmarsson:
Hej Efter att sedan i Oktober 2008 skrivit 182 inlägg på min blogg "Daddys" så sitter jag här nu och vet inte vad mer jag kan skriva. Du är långt ifrån den första journalist jag har haft kontakt med. Jag har skrivit anmälningar till polis, Länsstyrelsen och JO och JÄMO, men överallt bara mötts av dörrar som slängs igen i mitt ansikte. Jag har förklarat gång på gång vad som skett, och hur den enormt starka kärleken mellan en pappa och hans barn fullständigt är på väg att krossas för alltid oavsett vad jag än skriver, berättar och bevisar. Så vad skall jag skriva till dig som skulle göra någon skillnad?
Efter 3,5 års kamp och säkert över 100 000 ord, vad är det jag inte har provat? Vad har jag inte redan sagt? Jag hade i den första muntliga förhandlingen all bevisning som krävdes för att mamman begått brott som enligt lagen skulle ha renderat henne fängelse. Hon hade sitt ord. Det vägde tyngre.
I ett och ett halft år fick jag åka 20 mil varannan vecka för 4 timmars bevakat umgänge. Detta beslutades för att mamman sa att jag var farlig. Inte hur, bara att. Men jag gjorde det. Jag missade inte ett enda besök. Efter dom fyra timmarna svischat förbi så grät min dotter och klamrade sig fast vid mig så jag inte skulle lämna henne igen, varje gång. Själv spelade jag obekymrad och försökte trösta men grät i bilen hem då hon inte kunde se mig längre.
I huvudförhandlingen vittnade bl a min 9 årige sons mor, min kontaktperson, min gode vän och f d kollega, dokumentärfilmaren Helena Nygren som dessutom bott granne med oss under en period, min mor samt skriftligen min chéf på min dåvarande arbetsplats som var ett behandlingshem för ungdomar med drog och kriminalitetsproblem, mina kollegor och grannar...alla sa dom samma sak. Joakim Ramstedt är en kärleksfull, lugn och snäll person som avgudar sina barn, precis lika mycket som dom avgudar honom. Mamman hade sin mor som vittne. En kvinna som utan anledning hatar mig som pesten och som fick sin egen dotter tvångsomhändertagen då hon var minderårig.
Tingsrätten ifrågasatte mamman som lämplig vårdnadshavare, men följde ändå familjerättens rekommendation och dömde mig att förlora vårdnadsrätten, enligt 2006 års vårdnadslag. Under det året som följde på domen så gjorde jag allt för att följa domen, mamman bröt mot den ständigt. Men detta kunde jag inte göra något åt. Jag var för rädd för socialtjänsten för att vända mig dit. En rädsla som var befogad har det ju visat sig. Tingsrätten avslog mina ansökningar om verkställighet. Men som sagt, allt detta har jag skrivit till leda nu. Ingen vill ju lyssna. Varken Aftonbladet eller Expressen vill ju ta upp fädernas helvete. Journalister som blívit mina vänner och stöd är tidigare kvällstidningsjournalister såsom Ingrid Carlqvist och Katarina Folmer. Båda har lämnat den världen då dom alltmer frustrerat såg hur deras insikter i frågan inte fick komma till tals. Allt gällande det juridiska gatlopp som jag sprungit i flera år är mailat, postat och publicerat. Vad hjälper det att göra det ännu en gång med ännu en kvällstidningsjournalist? Själv hade jag kastat mig över det här fallet som en hungrig varg om jag varit färdigutbildad och haft min presslegitimation. Allt som behövs och som inte är allt för integritetskränkande mot framförallt mamman finns ju att ladda ner på min blogg.
Dom som gjort det och lyssnat på mina inspelade samtal med socialtjänst, polis och åklagare, för att inte tala om mamman som är "livrädd" fär mig har klentroget skakat på huvudet och ifrågasatt sina sinnen, men ingen kan ju göra någonting, även fast många ser och stöder mig helhjärtat.
Återstår då att tala om min sorg, min saknad och min smärta. Min ångest och mina sömnproblem. Mitt viktras och mitt alltmer sviktande närminne och andra stresssymptom, men även det har jag gjort. Då ömkar jag mig själv, enligt människor som tar sig rätten att döma mig för att jag åtminstone försöker behålla ett uns av värdighet och självrespekt genom att stå upp för min dotters rättigheter på min blogg.
Jag har material som lätt skulle fylla en
bok, ändå har jag inte lyckats hitta dom där orden som kan få en människa som du eller dina kvällstidnings kollegor att förstå den smärta jag levt med i snart fyra år. Jag tror inte dessa ord ens existerar. Att tvingas läsa debattartikeln om mig idag, för att den var om mig rådde det ju föga tvivel om, åtminstone för dom 80 000 personer som läst min blogg sedan i Oktober, var bara ännu en nål i den voodoo docka som jag känner mig som. Jag är numera alltför känslomässigt skadad och bedövad för att ens bry mig speciellt mycket. Sånt har jag tvingats vänja mig vid sedan jag för någon månad sedan valde att gå ut och ge papporna ett ansikte och offentliggöra både mig själv och det jag utsatts för. Mitt fall är inte på något sätt unikt, förutom på den punkten att jag besegrat min rädsla för de myndigheter som tystar oss fäder genom den juridiska skräck dom genererar. Det var inte förrän mamman genom familjerättens försorg anklagat mig för det vidrigaste av brott och jag maktlöst tvingades se hur min dotter utsattes för rena övergrepp under polisens förhör, som jag bestämde mig för att släppa mitt material offentligt. Min dotter skall i alla fall slippa det som hennes mor drabbats av. Att få gå genom livet i tron att hennes far är en elak människa som begått övergrepp på henne.
Men det svåraste av allt, och som gör att jag inte kan sluta gråta är att långsamt behöva acceptera tanken på att jag aldrig mer kommer att få uppleva känslan av min dotters armar runt min hals. Hennes lilla ansikte som borrar sig in i min hals medan hon sorgset säger "pappa". Att jag aldrig mer kommer att få höra hennes ljuvliga skratt då jag busar med henne. Aldrig mer få känna hennes kropp som kryper intill min då vi läser saga på kvällen.
Jag har under dessa år vägrat att acceptera detta. Jag har kämpat, bankat på stängda dörrar, suttit nätterna igenom och skrivit och skrivit och skrivit, hela tiden närande ett hopp om att någon till slut skulle se det uppenbara. Men jag har nu tvingats försöka åtminstone börja processa tanken på att det inte kommer att hjälpa vad jag än gör. Detta system som vi kallar familjerätt ser ju det uppenbara, men är ändå beredd att sända mig i fängelse för att jag skrivit sanningen om vad som görs mot våra barn bakom dess fasader.
Medierna ser ju det uppenbara, men vill inte ner och röra i skiten. Det skulle kanske stänka för mycket på dom själva, vad vet jag? Men denna sorgeprocess är omänslig. Förmodligen det hårdaste straff en domstol kan utdöma i dag. Åtminstone för mig. Fängelset fruktar jag bara en hundradel så mycket. Att inte få vara en del av sitt barns uppväxt trots att jag gjort ett gott jobb som pappa. Att samhället gynnar en tydligt personlighetsstörd och känslomässigt skadad mamma och reducerar mig till en endast en avelstjur med betalningsansvar, samtidigt som jag och andra fäder varje dag i eran tidning beskrivs som mordiska, incestuösa och allmänt farliga är rent själsmördande.
Detta är bara ren propaganda av den värsta sorten, eftersom den sticker svärdet rätt in i kärleken som borde råda mellan män, kvinnor och barn. Mitt liv är förstört. Jag kommer inte att få någon upprättelse i det samhälle vi har skapat, där ett påhittat patriarkat som jag aldrig har tillhört får finna oss i att förlora våra barn och fängslas på enbart en kvinnas ord. Jag vet inte om det går att komma över detta?
Om mitt barn hade dött så hade jag kunnat bearbeta sorgen och så småningom kanske börjat kunna leva igen, men mitt barn är inte död. Hon lever 10 mil härifrån, men skall till varje pris "skyddas" från en far som lätt kunde ha gått i döden för henne. Jag skiter i att skriva om all rättsröta och trixande från socialtjänst, barnhus, kvinnojourer och åklagare som tillåts förstöra ytterligare två liv. Det tjänar ingenting till ändå. Jag förstår nu att de brott som döljs bakom socialtjänstens tillrättalagda sekretesslagar och som förstör generation efter generation är sanktionerat ända från toppen av vårt samhälle och inget som min lilla blogg någonsin kommer att kunna ändra på.
Men kanske ni kunde tänka till en gång extra innan även ni kastar stenbumlingar mot en människa som redan ligger blödande och oskadliggjord. Det är numera egentligen allt jag ber om och hoppas på.
Med vänlig hälsning Joakim Ramstedt
Aftonbladet svarar
Anna bevärdigade mig åtminstone med ett svar. Detta är vad jag fick tillbaks:Hej!
Först vill jag uttrycka min djupaste sympati för dig och din situation. Tro mig, jag vill inte på något sätt förminska den förtvivlan, sorg och maktlöshet du känner. Debattredaktionen tog in artikeln därför att man ansåg att diskussionen om, och i så fall när, det kan vara ok att publicera personuppgifter på nätet är intressant och viktig.
Man var mycket noga med att ingen blogg eller debattör skulle pekas ut i detalj i texten, det är allmänna uppgifter som skulle kunna passa in på flera håll. Sedan har du, och vad jag kan förstå några andra, ändå uppfattat det som att det är din blogg det handlar om. (påminner det inte lite om bonniers försvar gällande boken gömda?)
Det skulle naturligtvis kunna vara så. Eller också inte. Det kan varken du eller jag veta säkert, vad vi än tror eller gissar. Jag beklagar om du upplever publiceringen som ett påhopp på dig. Det har absolut inte varit Debattredaktionens avsikt. Jag förstår att du känner dig attackerad från ännu ett håll och vill gå i svaromål.
Men eftersom artikeln handlar om allmänna frågeställningar och inte i detalj pekar ut någon speciell blogg kan vi inte publicera ett svar som bemöter den som om den gjorde det. /Mvh Anna Hjalmarsson, webbredaktör aftonbladet.se/debatt
Sedan blev det tyst
Ni som följt min blogg ett tag nu vet ju lika väl som jag vilken pappa som åsyftas i debattartikeln. Att ens betvivla det bevisar i alla fall en sak. Det är inte Anna Hjalmarsson som är den eller de från Aftonbladet som varit inne på min blogg ett antal gånger och läst vad jag skrivit, och vad jag publicerat ut. Jag skrev ännu ett svar till Anna som löd:Tack för svaret
Tro mig, jag vet att det är min blogg det handlar om eftersom nämnde Moa har skrivit minst ett dussintal mycket elaka kommentarer på min blogg de senaste veckorna. Det råder heller ingen som helst tvekan bland alla dom som följer min blogg vilken som åsyftas. Men det gör mig ingenting. När Expressen skrev om min blogg på sin första sida under debatten om gömda i vintras så fick jag många nya besökare och de allra flesta undrar liksom jag varför just denna mycket viktiga fråga absolut inte får rapporteras om i våra nyhetsmedier. Trots att Expressen endast skrev ordet "pappablogg" så visste alla intresserade snart vilken det rörde sig om. Jag tror kanske du underskattar människors slutledningsförmåga i ditt resonemang.
215 160 flickor bor utan sina pappor
33 827 flickor bor utan sina mammor
214 910 pojkar bor utan sina pappor
44 809 pojkar bor utan sina mammor
Källa: SCB
11 procent av alla svenska barn saknar helt kontakt med en av sina föräldrar, i huvudsak pappan.
75 procent av alla barn som i huvudsak bor hos den ena föräldern träffar den frånvarande föräldern mindre än en gång i veckan. Källa: Barnombudsmannen och SCB
Detta beror i de allra flesta fall på att papporna av familjerätt och domstolar motarbetas i åratal tills dom antingen är för knäckta eller panka för att kämpa vidare. Det är då dom sedan beskrivs som svikarpappor som inte bryr sig om sina barn. Dessa förekommer,men är lika ovanliga som motsvarande mammor. Dessa siffror rymmer så fruktansvärt många tragedier och en kostnad både i pengar och mänskligt lidande som är omätbar. Men ifrån våra demokratiska vakthundar hörs inte minsta morr.
Jag är väldigt nyfiken på att få reda på den egentliga anledningen. Jag har läst Kerstin Weigls föraktfulla krönika där hon uttryckligen säger att hon har ett helt skåp fullt av fall som förtvivlade pappor skickat in, men eftersom hon anser att dom flesta pappor ljuger och brister i sitt ansvar så anser hon inte det är mödan värt att skriva om det.
I så fall har vi en s k fri press i sverige som diskriminerar hälften av Sveriges invånare pga kön, och då är det faktiskt väldigt allvarligt. T ex artikelserien av Kerstin Weigl om dom 153 kvinnorna på 2000 talet som frossade i blodiga detaljer och manshat. Denne Weigl som dessutom spökskrivit böcker åt Mia Eriksson som är en konstaterad lögnare, och barnkidnappare utan något som helst samvete ens gällande sina egna barn.
Varför inte göra en artikelserie om dom mer än 11 000 män som mist sina liv på sina arbetsplatser sedan 1955? Det har under samma epok knappt dött en enda kvinna på ett jobb. Undantaget var det året då Estonia sjönk. Då var det nästan lika många kvinnor som män.
Eller en artikelserie som talar om sanningen när det gäller låglönejobben. Att 8 av 10 är mansdominerade. Korvkioskförsäljare, Parkarbetare, Vaktmästare, gatsopare, etc? Eller en artikelserie som utröner varför självmord är nästa fyra gånger så vanligt bland män och pojkar som hos flickor.
En annan artikel som jag med stort intresse skulle läsa är varför anmälningarna mot fäder gällande sexövergrepp har ökat med 400 % sedan 1998, dvs det år som vårdnadsreformen skapades. Jag misstänker ett samband där, medan familjevåldsenheten på polisen ser det som en succé, och du kan ju gissa vilka kvinnor som sitter där.
En annan pangidé till artikelserie som jag bjuder på är hur män skall kunna förvänta sig rättvisa i tingsrätterna idag då Nämndemän tillsätts politiskt. 25% säger sig döma efter sin politiska övertygelse, 50% säger att dom vill det, hur många tror du det är som gör det omedvetet? Samtliga partier i Sveriges riksdag utom (m) definierar sig som feministiska partier. Summa summarum, män anklagas, feminister dömer.
En sådan artikelserie skulle ju väcka stort intresse.
Du tror väl nu att jag är arg och bitter för att ni enligt mitt tycke bedriver en väldigt enögd journalistik. Om jag inte missminner mig så hymlar väl inte Aftonbladet heller med att man är en feministisk tidning. Även om man får gräva djupt på er site för att hitta den informationen. Men jag som sysslat med att lobba för jämställdhet så länge nu märker en tydlig trend ute på nätet, där det nu snarare börjar blåsa väldigt antifeministiska vindar.
Därför menar jag verkligen allvar då jag säger att ovanstående förslag till artikelserier skulle verkligen bli en succé för Aftonbladet. Ni skulle hyllas över en stor del av bloggvärlden. Ibland måste man ju sticka upp fingret i luften och känna åt vilket håll vinden blåser. Jag tycker dock att du resonerar konstigt när du å ena sidan säger att debatten om när och under vilka omständigheter det kan vara ok att publicera bilder på bloggar är viktig. Du låter då denne Moa som av, för mig någon okänd anledning till den milda grad retat upp sig på att just jag gör det, medan hon inte tycks vara ett dugg upprörd över de tusentals andra föräldrarna, speciellt mammor på sina bloggar gör det. Och visst det är väl en viktig fråga. Men kalla det inte för debatt när bara en åsikt får komma ut och inte den andra. Då gör du ju ett kardinalfel som debattredaktör anser jag.
MVH Joakim
Men sedan dess har det varit knäpptyst från nämnde redaktör. Jag förvånas inte över det, men är djupt bekymrad över den fortsatta diskrimineringen och lögnkampanjerna som bedrivs av våra mest lästa tidningar. Dom använder sig av rena sektledarmetoderna och resultatet blir detsamma. Kriminologen Mikael Rying på mittuniveristetet fick nyligen uppdraget att för TT:s räkning ta fram siffror på det kvinnliga våldet. Detta är bl a annat vad han skrev i sin rapport:- Runt tio procent av dem som dödar i Sverige är kvinnor. Så har det sett ut åtminstone de senaste 200 åren, säger Rying.
Hans siffror omfattar fall där en kvinna befinns skyldig till mord, dråp eller grovt vållande till annans död.
Här finns ett mönster i kvinnors dödande som skiljer sig från männens. * I betydligt större utsträckning dödar kvinnor inom familjen. I nio fall av tio är hemmet brottsplats och i åtta fall av tio riktas våldet mot en familjemedlem.
* I hälften av kvinnornas fall av dödligt våld är offret make eller partner, för männen gäller det en femtedel av fallen.
* Relativt sett dödar kvinnor sina egna barn i mycket större utsträckning än männen. 30 procent av kvinnors dödliga våld är riktat mot barn, jämfört med fem procent av männens.
Detta är inte den bilden som förmedlas i den feministiska tidskriften Aftonbladet. Där får vi en rakt motsatt bild. Min dotter är bara en av tusentals av barnen som får betala priset. för denna desinformation.
Har man inte då rätt att ifrågasätta deras uthängning av mig då jag endast försöker göra människor uppmärksamma på att våra barn lever väldigt farligt under det beskydd som tjänstemän har en skyldighet att ge dom. Tjänstemän som läser aftonbladet säkerligen flera gånger i veckan.
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, feminism, lögner, partisk journalistik, proaganda, barnmisshandel, kvinnors våld, integritet,
