Hovrätten gör ytterligare två små pojkar faderslösa
Kategori: Jämställdhet
Erkänt duktig barnpsykolog förlorar vårdnaden och nästan allt umgänge
Detta är Albin 6 år och Ludvik 8 år. Två små pojkar som avgudar sin far precis som dom flesta andra pojkar i den åldern. Skillnaden mellan Albin och Ludvig och andra pojkar är att dom inte får träffa honom. Det har Göteborgs tingsrätt och Hovrätten i västra sverige bestämt på inrådan från barnhuset, BUP genom en frilansande kvacksalvarpsykolog som lögnaktigt anklagat pappan Peter för misshandel mot barnen och mamman. Jag har läst både domen från tingsrätten och hovrätten och tänkte visa er skillnaden i bevisvärdering om man är pappa till skillnad från mamma i en vårdnadstvist i västsverige.De ansvariga för detta brott mot barnkonventionen, svensk grundlag och europakonventionen för mänskliga rättigheter heter:
Ingrid Almgren: Mamma
Advokat Eva Henriksson: Mammans ombud,
Bengt Nilsson: Hovrättsråd i hovrätten för västra Sverige,
Hedvig Burman: Hovrättsasessor i hovrätten för västra sverige,
F.d rådmannen Lars Samuelsson Hovrätten,
Nämndemännen Ingvor Almbratt (Fp i Göteborg) och Claus Öberg (M i Varberg).
Lucie Maciec, Oerfaren domare i TR.
Mia Mark: Mia Mark psykologtjänster HB, anställd av BUP och Barnhuset i Göteborg,
Kvinnocentrum i Göteborg,
Kvinnojouren,
Viktoria Appelqvist: tidigare Sagolundens förskola.
Sigfrid Almgren: Jävigt vittne, släkt men mamman,
Jennifer Turesson: Jävigt vittne 2, Hon är legitimerad psykolog och är vän med Ingrid Almgren sedan studietiden ,
Linda Dahlöf: Jävigt vittne 3, Hon arbetar som psykolog och har känt Ingrid Almgren sedan 1993 då de var studiekamrater.
Helene Hansson: Hon har jobbat på familjerättsbyrån sedan 1986 bland annat med samarbetssamtal. De för normalt inte journaler men i det här fallet gjorde hon en journalanteckning på grund av att hon var bekymrad för barnen.
Ingrid Johannesson: Jävigt vittne 4, Hon är psykolog och psykoterapeut. Hon hade en relation med Peter under ett och ett halvt år från augusti 1997,
Lotta Bengtsson: Jävigt vittne 5, Hon är socionom och arbetar som kurator på projekt Utväg. Hon arbetade tidigare på Kriscentrum för kvinnor.
Jag publicerar idag delar av domen för att exemplifiera de fruktansvärda brott som tillåts mot våra barn. Inte bara tillåts förresten, uppmuntras, stöds och möjliggörs av de svenska myndigheterna idag 2009.
Socialtjänstens utredning och barnpsykologen Mia Marks utsagor sågas vid fotknölarna av Bo Edvardsson, professor i sociala frågor vid Örebro universitet. Läs hans utlåtande här:
"De var mycket glada – de släppte inte Peter"
Citatet ovan yttrades då en av Peters grannar vittnade i Tingsrätten om vad hon iaktagit genom sitt köksfönster. Hon vittnar vidare om att hon försökt spana efter tecken på att anklagelserna om våld mot mamman och barnen skulle vara sanna men inte kunnat se något som visar detta. Tvärtom vittnar hon om en pappa som älskar sina två barn högt och vars barn älskar honom tillbaka lika högt.En annan granne vittnade i tingsrätten följande:
Han har under 2-3 år bott granne med familjen på Bredmossegatan och bor fortfarande inom samma område. En kväll i våras när det var mörkt och
regnigt stod han under förrådstaket i Peters trädgård med denne och barnen när Ingrid kom tillsammans med en väninna och ville att Peter skulle skriva på ett papper.
Ingrid sade att det inte var några märkvärdigheter, att han visste vad det gällde och att det bara var att skriva på. Det var den ordväxlingen som var inför barnen. Sedan väninnan och barnen gått därifrån kom Ingrid tillbaka och hotade gå till sin advokat
om Peter inte skrev på. Peter vidhöll att han ville läsa pappret i lugn och ro. Ingrid var väldigt aggressiv verbalt och tryckte på att det inte var något märkvärdigt och att det bara var att skriva på. Hon ville ha pappren med en gång.
Röstläget stegrades – det första var han inte så uppmärksam på men det stegrades under tiden. Det slutade med att Peter tog pappret eller pappren och Ingrid gick. Han kände sig obehaglig till mods – han själv har inte den typen av ordväxlingar med sin fru. Ordväxlingen höll på i 10-15 minuter. Ingen kom under tiden på tanken att man kunde gå in och titta på vad det var för papper.
Sedan kan vi ju ta vittnesförhöret i tingsrätten med den kontaktperson som övervakat Peters umgänge med barnen: Marita Pettersson Myhrberg har beskrivit att umgängestillfällena
gått bra, att barnen var glada och uppspelta över att träffa Peter
och att de hade roligt och mysigt tillsammans.
Hovrättsrådet Bengt Nilsson vill inte kommentera
Jag ringde idag upp Bengt Nilsson för att fråga hur man kunnat fastställa att moderns ju uppenbart jäviga vittnen var mer trovärdiga än Peters oberoende. Han började med att stamma ur sig nånting om att dom bara hade gjort "som vanligt" men kom sedan på en idé för att krångla sig ur knipan.Han anklagade mig för bakhåll då jag inte genast förklarade att jag dokumentarade samtalet och vägrade säga ett enda ord till. Varför? Har du något att dölja Bengt?
kanske att du redan innan förhandlingen ens börjat redan bestämt dig för vad du skulle avge för dom? Du föreslog ju exakt detta för parterna innan förhandlingen ens startat. Att detta inte är ett ovanligt förfarande för domare kan man läsa här.
Ni som vill ta del av samtalet kan ladda ner det här: http://www.divshare.com/direct/9760707-2c3.amr
Mia Mark psykologtjänster HB
Mia Mark är den barnpsykolog som fått agera vårdnadstorped i det här ärendet. Dvs den som av barnhuset och Kvinnocentrum, BUP och socialtjänst utvalts till att utföra det "Smutsiga" jobbet.Denna barnpsykolog som saknar fast nummer till sitt kontor hyrs in av barnhuset och BUP som konsult för att vittna mot papporna i dessa ärenden. Detta gör Mia mark tydligen utan att förlora någon nattsömn. Kan någon begripa hur dessa människor är funtade?
Mia säger att barnen är rädda för sin pappa och att dom berättat om våld mot både barnen och mamman. Mot detta talar samtliga oberoende vittnen i tingsrätten som sagt. Men både tingsrätten och hovrätten tror mer på Mia Mark. Att även fadern är barnpsykolog och dessutom anställd på barnhabiliteringen verkar dom inte ha tagit i beaktning alls.
Vet ni vad dessa barn har gemensamt?
(Obs, starka bilder!!)
Samtliga har dödats av sina mammor eller deras nya pojkvänner efter att den internationella familjättsmaffian har skilt dom från deras fäder mot deras egen vilja och deras bästa. En av dom kommer från Sverige. Hur länge skall detta få pågå? Denna fråga kommer att gång på gång upprepas på denna blogg tills den får ett svar.
Varför begravs detta av tidningar och TV? Vilken hemlig agenda är det som styr detta? Varför får journalister som uppmärksammar dessa brott sparken?
Frågorna kräver ett svar, men från politiker och media är det bara helt knäpptyst.
En låt till Albin, Ludvig och deras pappa
Jag har lyckats skaka lite liv i min konstnärliga ådra och lyckats spela in ytterligare en låt som jag tror kan avar en kandidat till samlingsskivan som jag hoppas skall bli verklighet.
Det finns många svenska pappor som slåss mot överheten för sina barns skull. Dom bestraffas genom förlorad vårdnad och förlorat umgänge samtidigt som svenska media utmålar dom varje dag som riktiga ärkesvin. Dom slåss så länge dom orkar av kärlek till sina barn. En dag kommer ni att få betalt för ert helvete. En dag kommer den moraliska domen och då står ni som segrare, men då är det ofta alldeles för sent, då barnen svikits av vårt rättssystem och fått sina liv förstörda. Denna är till er. Ni är hjältar och inte svin. Vi är fler och fler som ser. Ge inte upp.
Det kommer mer om detta fall framöver men först tar jag julledigt. Jag skall försöka vila mig tillbaks till hälsa. Jag är i dålig form nu och inser att detta nog kommer att kosta mig livet om det tillåts fortsätta mycket längre.
Var det så ni tänkte ni tingsrättsbödlar då ni fråntog mig vårdnaden trots mammans alla lagbrott?
Att ett dödsstraff är nog lämpligt? Ni säger att ni förstår oss pappor, men ni förstår inte ett skit. Ni är förstockade och korkade och barn pliktar med sina liv för ert svek.
Kommer ni ihåg "tortyrmamman" från Bromma som tryckte in glasbitar i fötterna på sina barn? Hon är redan ute ur fängelset. Nu vill hon ha tillbaks vårdnaden om dom. Det skulle inte förvåna mig....
En pappas förtvivlan
Ni som tvivlar på hur ont det gör för en far att få en sådan här dom i ansiktet kan själva läsa det mail från Peter som gick ut på min interna mailinglista. Här är det ord för ord:Tackar alla.
Jag är också rätt stum fortfarande, även om jag inte är helt förvånad.
Mer en svart avgrundssjup sorg.
Naturligtvis vill jag dels överklaga (rätt utsiktslöst).
Men jag vill också rapportera några missgrepp till vederbörande tillsynsmyndigheter.
Jag måste därvid fundera lite över vad som är de väsentliga felen. Det innebär en smärtsam papperssortering.
För min egen skull måste jag skriva något om detta. Kanske blir det en ingång på en ny yrkesbana inom akademin. Kanske blir det en pocket i lättläst-hyllan. Men framför allt måste jag göra det för pojkarna. Om 14 år är Ludvig 18 och Albin 20. Då kommer det finnas ett bankfack med all dokumentation tillgänglig för dem. Dokument som förklarar varför de berövats sin far - och på vilka grunder. Då är de också gamla och mogna nog att göra en egen bedömning av moderns person.
Fram tills dess är det nog bäst att de får leva i illusionen att hon vill dem väl. Det är först senare pojkarna kan börja reflektera över vad som är omtanke om dem och vad som är moderns egoism.
Jag är rätt kraftlös just nu. Är rädd att jag inte kan formulera mig publikt med den precision och pedagogiska eftertanke som ämnet kräver. har ett hus att sälja. Hitta ny bostad. Börja fundera på hur jag ska sköta det arbete som jag hanterat knappt halvhjärtat ett par år. Och hela tiden översvämmas jag av tankar på hur jag ska kunna ta hand om mina pojkar... Allt jag ska lära dem. Allt i denna värld jag ska förklara och allt vackert jag vill visa dem.
I våras fick de inte vara med att driva upp tomatplantorna och så frön till kryddor och blommor. De fick inte lägga upp pulkorna på vinden - till slut var det sommar så jag gjorde det själv. Skidresan i våras fick jag ställa in. Skidresan jag preliminärbokat måste jag avboka - men hur avbokar man ett löfte till en femåring om att lära honom åka skidor? Och inte fick de skörda tomaterna heller. Och inte följa hur blåmesen häckade i ventilen till köket - vi hade väntat på den och pratat om den hela vinterna.
Albins nya fågelbok ligger kvar på hans plats vid köksbordet. Ludvig har fått en egen kikare så han också kan kika på fåglarna vid fågelbordet. Den kom i vintras men han har ännu inte fått öppna paketet. Den ligger på fönsterbrädan bredvid den stol han brukar sitta på när vi äter "busfil å puffar".
Katten Zilla har flugit upp till katthimlen. Hon var allt för illa tilltygad för att klara sig. Pojkarna älskade lilla Zilla, som var en näpen liten lurvig kattunge. När hon i tisdags slutligen befriades från sina smärtor var hon en stor katt som pojkarna inte fick lära känna. Men Zilla kände dem. Hon brukade sova i pojkarnas sängar och nosa på deras kläder när de hade varit hemma.
Kläder som är nystrukna och som jag sorterat för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag kollade genom deras gaderober i helgen och insåg att vi måste sortera undan kläder vi köpt tillsammans men som de aldrig använt mer en någon enstaka gång. Och byxor med skrubbade knän; hål och lappar som nu är de enda levande minnen av att pojkarna faktiskt levt här och cyklat rally i skogen. Hål som minner om skrubbsår och tårar och tröstande pussar, som lett till att de varit uppe och lekt igen och tagit sig an världen.
Det sista beviset för deras liv här kommer jag putsa bort snart jag visar huset för försäljning. När barnen fördes bort för strax två år sedan var deras mor hemma en dag när jag jobbade och tog med sig i stort sett alla deras tillhörigheter. Alla foton. Vaccinationspapper och pass. Det enda som fanns kvar var
Ludvigs handavtryck på altandörren. Små, små händer. Jag hade julstädat innan så de var de enda avtryck som fanns. De var det enda som fanns kvar av honom och Albin, förutom den ännu uppslagna sagoboken jag läst kvällen innan. Och en teckning jag och Albin ritat där han målat hur mamma och
pappa bor nära varandra och hur pojkarna kan promenera däremellan.
Han vill gärna ha en bassäng så man skulle kunna simma mellan oss. Fast det gick bra med varsin bassäng också, så det ritade vi.
Teckningen är kvar. Fast blekt av solen. Den går också ned i arkivet i bankfacket.
Nä nu är jag så ledsen att jag måste gå ut och gå, efter att ha tvingat i mig en macka.
Peter
Läs även andra bloggares åsikter om Hovrätten, Bengt Nilsson, Ingrid, Almgren, Albin, Ludvig, Grundlagen, barnkonventionen, europakonventionen, socialtjänsten, kvinnocentrum, kvinnojouren, Barnhuset,
