Jag vägrade lyssna
Kategori: Jämställdhet
"Du gör ett jättejobb, men du måste ibland varva ner och tänka på något annat, annars går du i väggen". Undrar hur många gånger man hört det? Och jag har svarat, "men fattar ni inte? Det handlar ju om min dotter, varje sekund är dyrbar". Men det var jag som inte fattade. Det var dom som hade rätt. Nu har jag fattat.Nångång kring midnatt natten till julafton så mötte jag den där väggen till sist. Jag har i någon månad känt väggen närma sig, men inte kunnat sakta ner ändå. Det var inget planerat utan bara hände, och jag är glad att jag fortfarande är här.
Orden räcker inte till
Det tog inte lång tid förrän ambulansen kom efter att jag skrev det där inlägget. Jag bor nära ambulansstationen, men inte trodde jag att det runt midnatt fanns människor som skulle se det och ringa så fort. Jag vet att både Ramona Fransson och Monica Antonsson ringde ambulansen nästan på en gång. Sedan hade någon även ringt polisen som kom dit, men då hade jag redan åkt. Jag hade inte hunnit somna innan ambulansen kom, men strax efter att färden startade så slocknade jag som en trasig glödlampa. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade på juldagen. Men jag har fått förklarat för mig att jag togs in på avgiftning och så hade nån doktor pratat med mig men jag minns inget av det. Ramona har också haft vänligheten att ta hand om "Soten", min katt. Eller knasekissen som jag brukar kalla honom. han är helt ljuvlig. Jag begriper inte att ingen ville adoptera honom på över ett år innan jag hittade honom.
På juldagen vaknade jag upp med en leende ängel vid min sida så då tänkte jag att jag hade kommit till himlen och att det var själva jungfru Maria som stod där, men det visade sig att hon hette Caroline och jobbade på sjukhuset där jag är för närvande. Jag kan inte ens beskriva hur tacksam jag är mot alla som har stöttat mig igenom detta. Jag är idag väldigt glad att det gick åt helvete, för jag är inte på långa vägar färdig att lämna in än. Även alla människor som har hjälpt mig med min skatteskuld. Hur kan man ens försöka beskriva hur det känns att människor visar en så mycket omtanke. Jag är helt överväldigad.
Ett avslag för mycket
Denna blogg skulle ju handla om kärlek och jämställdhet. Det var ju så den började, men allt jag skrev på bloggen om hur socialtjänsterna, kvinnojourerna, BUP psykologerna, domstolarna och politikerna grovt miss sköter sina arbeten och diskriminerar föräldrar enbart på vad dom råkar tillhöra för kön eller samhällsklass besannades i mitt eget fall.Flera månader innan jag själv blev falskanklagad för sexövergrepp skrev jag här på bloggen att detta skedde och till och med mycket oftare än vad dom flesta inser.
Det blev till en passion, som blev till en mani, och till slut hade kampen om min dotter och för alla andra döttrar och söner därute som fråntagits rätten till sin ene eller båda sina föräldrar, tagit över hela mitt liv. Jag tänkte på detta 24 timmar om dygnet, jobbade ofta dygn i sträck och sov alldeles för lite och åt för dåligt.
Jag sålde allt av värde och hade tur att hitta ett billigt boende. Min motorcykel, min studio rök. Kontraktet och promotionkampanjen av min musik i USA gick åt helvete för jag hade inte tiden som krävdes. Samtidigt klarade jag inte att jobba, för jag hade huvudet och själen någon helt annanstans. Tur jag inte fick jobb som bergsprängare eller något annat riskfyllt arbete....
Sen kom skatteskulden, och avslaget på min ansökan om anstånd, och det var inte att just det var så jobbigt att jag bar mig dumt åt. Det var inte just detta avslag utan att det blev ett avslag för mycket. Var jag än vänt mig för stöd och hjälp har jag fått avslag. Alla brott som begåtts mot mig såsom egenmäktighet, falsk tillvitelse, lögn under sanningsföräkran, alla brott och plågsamma förhör dom utsatt en 4 årig flicka för vars enda brott var att hon tyckte om sin pappa för mycket. Till slut kom den där berömda droppen och det råkade bli skatteverket som hällde i den. Samma skatteverk förresten som fortfarande håller min dotters adress hemlig för mig trots att jag inte begått eller misstänkls för något brott eller har hotat om det någonstans.
När nöden är som störst testas vännerna
Och jag har verkligen fantastiska vänner. Människor har skänkt pengar så jag kan börja betala skatteverket det jag är skyldig. På mitt personkonto har det kommit in 7200 kronor och via Paypal ytterligare 1650 kronor så idag satte jag in dessa pengar på mitt skattekonto.
Jag kunde också betala min bredbandsräkning som skulle ha betalats in den siste november så jag har varit avskuren ett tag från nätet (vilket var rätt skönt faktiskt).
Men idag är den skulden reglerad. Och om någon vill hjälpa med resten av skatteskulden och sedan andra barns föräldrar i nöd så gör man det på plusgiro:4890103-7 med ocr nummer: 19661126821741. Jag hann precis innan det gick till inkasso. Hur mycket som kommit in via Mikael Karlssons sms tjänst vet jag ännu inte, men sms företaget har gått med på att inte ta någon provision på det som samlas in den vägen.
Jag har ju min manliga stolthet det kan jag inte hjälpa. Jag försöker så långt det bara är möjligt att stå på egna ben, men för att inte känna mig för oduglig så försöker jag tänka på att jag har jobbat hårt i över ett år ideellt och att det jobbet nog hjälpt rätt många. Om inte annat genom att informera och upplysa. Mellan september och december hade jag inte ett öre från försäkringskassan som utredde min status och vad dom ska göra med mig. Jag vet fortfarande inte det men nu får jag hjälp med att dra i det där och det är såå skönt så ni anar inte. Tvärt mot vad vissa sura trumpeter på nätet har velat gälla görande så har jag aldrig satt min fot på ett socialkontor annat än i mitt vårdnadsärende. Hellre svälter jag. Jag har aldrig i mitt liv uppburit en enda krona i socialbidrag. Detta kan jag vid min morfars grav svära på.
Fler behöver stöd
Jag vet inte om dom personer som skänkt med sina namn vill ha dom utpostade här, men om ni vill det så skulle jag med stor ödmjukhet och stolthet skriva ut vartenda namn här. Själv satte jag in min sista tusenlapp en gång till stöd för barnen i Burma. Hjälpen distrubierades av munkarna i landet via hemliga kanaler så att dom kom dit dom skulle. Min mor kan intyga detta för hon tyckte nog att jag var lite oansvarig med mina pengar den gången, men jag ger också när jag kan. och om det via denna insamling skulle bli något över då skatteverket tagit sitt så kommer dessa pengar att gå till andra pappor eller för all del också mammor som kämpar för sina barn och därigenom hamnat i samma taskiga läge som jag. Mikael Karlsson som startade sms insamlingen till mig är vräkt från sin lägenhet och har tvingats att tillfälligt flytta in hos sin mor. Ändå sträcker han ut en hand. Mikael Karlsson är nog en av de mycket få sanna socialdemokrater vi har kvar i Sverige.
Jag lovar att pengarna som kommer in till stöd för kampen för barnens rätt till bägge sina föräldrar gör mer nytta för sveriges barn än dom som skänks till Rädda Barnen, som hellre köper lyxjeepar och flotta boenden för sin personal i u-länderna vad det verkar.Det är hundratusentals barn i sverige som förnekas rätten till ett fullgott umgänge med sin pappa. Vissa pappor kämpar sig blå med det enda resultatet att dom blir utfattiga och utslagna, medan deras barn i allt ökande takt tas om hand av myndigheternas LVU lag. 20 000 barn är idag omhändertagna av staten och det ökar hela tiden. Andra pappor ser väl tidigare var vägen slutar och ger upp för att rädda sig själva och framförallt sina barn från detta. Många av dessa stämplas som svikare och loosers. Sen flyttar en ny farsa in hos barnen och godkänns automatiskt som heltidsförälder bara för att mamman gör det. Dessa barn med ensamma mammor eller styvpappor misshandlas oftare än de som bor med sina biologiska föräldrar.
Bilden ovan är från Pappa-Barn Kristianstads ljusvaka som anordnades på barnkonventionens dag tidigare i år. Det är en barnkör som sjunger. Det var otroligt vackert. Detta skall nu bli ett årligt inslag i Kristianstad och förhoppningsvis tar andra städer efter. Dessa diskriminerande vårdnadslagar som vi har nu måste ändras. Nästa år är det val. Kräv av politikerna att barnens rätt till sina föräldrar repekteras. Valåren är ju den enda gång dom lyssnar.
Jag mår mycket bättre
Jag är fortfarande kvare på sjukhuset. Jag är här frivilligt och får gå hem när jag vill, men doktorn rekommenderade att jag stannar här över nyår. Först hade jag tänkt att åka på en nyårsfest som jag är bjuden till men jag kommer att lyda doktorns råd. Jag har blivit god vän med killen som jag delar rum med. Han är jättetrevlig och verkligen snäll rätt igenom. Han har blivit utkastad av sin flickvän och dessutom fått besöksförbud. Så han tog till flaskan lite väl hårt denna jul istället med samma resultat. han hamnade här.
Det är jag glad för för vi kommer att fortsätta vara vänner långt efter vi åker hem. Eller hem och hem, socialen i Göteborg håller på att leta efter ett hem för honom för just nu har han inget. Så oroa er inte för mig. Jag har det fint här på sjukan. Snälla sköterskor och skötare, en fin kompis i sängen brevid och inte minst den enorma omtanke som väller in på både blogg och mail. Jag är förstummad. Över 1000 unika besökare på julafton. 8000 den senaste veckan. Det trodde jag faktiskt inte.
Idag står jag ödmjukt med böjt huvud och föröker ta in att jag betyder så mycket för så många. Jag kommer att vara evigt tacksam och om jag mot förmodan skulle få skadestånd någon gång för vad som gjorts mot mig och mina barn så kommer jag inte att glömma er som hjälpte mig nu i min stund av nöd.
PS. Bloggen automatmodereras så det är inte så att jag sitter och censurerar kommentarer. En del fina kommentarer fastnar också i automatmodereringen, det är därför dom ibland inte kommer in direkt. Men dom som bara spyr ut sitt hat mot mig och min kamp kan skriva någon annanstans. Det finns gott om bloggar där deras spyor gärna tas in. Gå dit istället.
Läs även andra bloggares åsikter om Daddy, Ramona Fransson, Monica Antonsson, Jul, Nyårsafton, socialen, pengar, familjerätt, barn, juridik
