daddys

Frågorna denna handbok väcker i min dotters fall väntar jag mig att få besvarade i morgon då åklagaren behagar återkomma från sin "tjänsteresa". Jag fick också veta namnet på Maria Brages chef, dock inte av henne själv utan av projektledaren för barnahuset i Göteborg Monika Dahlström Enyck då jag ringde henne. Hon kunde dock inte svara för polisens arbete då hon själv inte är polis utan socionom, men då jag berättade om Brages förhörsmetoder så kunde hon inte annat än att hålla med om att det lät underligt. Vad är det då jag framförallt vänder mig emot i förhöret av min dotter?

Jo, förutom det som nämns i handboken för åklagare ovan så ifrågasätter jag inte minst följande:

Enligt 17§ FUK ska förhör med någon som är under 18 år planeras och verkställas på ett sätt som gör att det inte uppkommer fara för att barnet som förhörs tar skada. Om förhöret rör sexuallivet bör särskild varsamhet iakttas. Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver.

Antalet förhör får heller inte överstiga det som är absolut nödvändigt med hänsyn till barnets bästa och utredningens art.

Enligt 19§ FUK bör någon med särskild sakkunskap i barn eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets utsaga vid fall där barnets utsaga är av avgörande betydelse för utredningen

Förhöret ska skrivas ut i sin helhet i dialogform. Vid den här typen av utredningar är det viktigt att de exakta ordalagen skrivs in i protokollet. (riksåklagarens allmänna råd RÅFS 1997:11).

Förhör med barnet bör hållas inom två veckor från det att åklagaren beslutat att inleda förundersökning eller att överta förundersökningen från polisen.

Om åklagaren inte är närvarande under förhöret bör särskilda skäl föreligga. Ett minimikrav som ställts är att åklagaren i vart fall skall vara närvarande vid ett av målsägandeförhören, helst det som kan kallas huvudförhöret. Om åklagaren närvarar vid förhören får förhörsledaren stöd. Dessutom kan kompletterande frågor ställas av åklagaren, eventuella brister i förhöret avhjälpas eller förhöret helt avbrytas om det inte leder någonvart. Vidare får åklagaren omedelbar kännedom om innehållet i barnets utsaga genom att se och höra förhöret när det hålls. Detta innebär att tid kan besparas. Åklagaren kan då genast lämna nya direktiv eller fatta beslut och förundersökningen kan därmed drivas vidare både effektivt och snabbt.

Den tekniska utrustningen ska ha hög kvalitet och vara diskret placerad. Kameran ska vara rörlig så att den kan följa barnet runt i förhörsrummet eftersom barn sällan sitter helt stilla under förhör. Både kameran och ljudupptagningen måste fungera väl då barnet ofta gömmer sig i sina kläder eller under möbler när barnet känner skam eller rädsla. Även svaga ljud måste kunna spelas in.

Ledande och suggestiva frågor, liksom mutor, ska undvikas. Ibland kan dock ledande frågor vara nödvändiga vid barnförhör, i synnerhet när det gäller de allra yngsta barnen. Utan ledande frågor kan det vara omöjligt att få fram detaljer ur barnets utsaga. En berättelse eller ett svar ska aldrig tvingas fram.

När barnet sedan känner sig redo att berätta är det viktigt att det sker genom en fri berättelse. Barnet ska få berätta på sitt egna sätt och i sin egen takt. Helst ska inga frågor ställas i detta skede. Förhörsledaren ska inte på förhand bestämma ett visst händelseförlopp, utan sträva efter ett flexibelt tänkande kring barnets upplevelser och situation.

Vidare ska en och samma fråga helst inte ställas mer än en gång, för då kan barnet tro att det svarade fel första gången och därför ändra sin berättelse. Alternativt kan förhörsledaren innan förhöret kommer igång berätta att om en fråga upprepas beror inte detta på att barnet svarat fel. Problem uppstår också om barnet inte svarar på en viss fråga som därför ställs flera gånger. Till slut finns risken att barnet chansar med ett svar, vilket förstås inte är önskvärt.

Vid förhör med barn kan olika hjälpmedel användas. Man kan låta barnet teckna eller visa vad det menar med leksaker eller handlingar. Detta kan hjälpa barnet att hitta en öppning för att börja berätta och att bearbeta sina intryck av den aktuella händelsen.

Forskning har visat att fyraåringar vid fri återgivning av en händelse kan berätta dubbelt så mycket som tvååringar, men bara hälften så mycket som femåringar. Tvååringar är dessutom mer beroende av ledtrådar i miljön för att kunna berätta. Fyraåringar är mindre beroende av sådana ledtrådar och femåringar kan återge en händelse lika bra utan ledtrådar som med. Vid fem års ålder talar barn som vuxna. Ordförrådet är dock begränsat fortfarande och innehåller 1 500 ord, jämfört med 60 000-120 000 ord hos vuxna. Inte heller uttrycksmetoden är lika sofistikerad, varför barn i denna ålder inte kan uttrycka sig helt precist och därför lätt kan missförstås.
(Cederborg 2000, s. 45-49, Dahlström-Lannes, s. 125-126, 141, Christianson 1999, s. 28, Christianson m.fl. 2000, s. 127-128, SOU 2000:42, s. 71 samt BR 2006:02, s. 68-70, 102, Heidi Stenberg, när brottsoffret är ett litet barn, BR 2006:02, s. 17-18, 52-54, 101, jfr. Schelin 2007, s. 121).

Att omständigheterna runt det här fallet i sig inte tycks utgöra tillräcklig grund för att avfärda dessa anklagelser för vad dom är, dvs ren bullshit, är redan detta anmärkningsvärt. Modern och mormodern får kraftig kritik i tingsrättsdomen ifrån April 2008 där det slås fast att dom ljugit och polisanmält mig utan grund. Jag lämnade den 22 Mars in en anmälan om oro för mitt barn till socialtjänsten i Kungsbacka via familjerättssekreterarna Christina Pettersson och Helene Norrman. Denna anmälan avfärdades, och istället blir jag några dagar senare anmäld av modern till barn & ungdomsenheten, som efter endast två samtal med modern polisanmäler mig för dessa påstådda brott. Mamman hade dessutom vid tidpunkten för min anmälan fått klart för sig att jag ämnade lyfta frågan om vårdnad till ny prövning.  Men om man bortser från allt detta och enbart synar det övergrepp som mitt barn fått utstå på barnahuset i Göteborg kan man konstatera följande om man går igenom det som står i lagen och i utredarnas handböcker.

Förhöret med dottern har definitivt skadat henne. Ett barn på 4 år skall exempelvis inte tvingas att rita bilder på sin pappas snopp. Förhöret har också gjorts mycket mer ingående än vad omständigheterna krävt.

Ett nytt förhör är med henne är redan inplanerat till i mitten på Juli (exakt datum har jag inte fått). Där skall jag dessutom tvingas att titta på vidrigheterna i ett angränsande rum på en TV skärm. Vilken vettig människa som helst inser väl efter de förhör som hållts att ytterligare förhör inte är absolut nödvändiga. 

Vad jag vet har ingen barnpsykolog varken funnits närvarande eller fått uttala sig om förhöret som hållits.

Åklagaren som jag inte vet om han är specialiserad på dessa typ av fall, (det vill han inte svara på) har inte har närvarat vid förhöret av henne. Inte heller deltagit i någon planering av förhöret. För om så vore fallet borde ju förundersökningsledaren åtminstone ha känt till hans namn på rak arm. Då undrar jag vilka särskilda omständigheter som hindrat honom att utföra sitt jobb?

Från det datum då förundersökning väcktes till det andra förhöret med dottern är inplanerat har det gått två månader och inte två veckor som är den tidsgräns som nämns i handledningen. Två månader får alltså mormor på sig att förbereda barnet för det andra förhöret med sin sjuka indoktrinering.

Förundersökningar som gäller sexualbrott mot barn skall bedrivas skyndsamt och effektivt. Det slås fast bl a av JO 2005/06 s.95. De skall inte ta längre tid än tre månader om inte särskilda skäl föreligger. Då det andra förhöret med mitt barn hålls har det gått 4 månader. Vilka särskilda skäl föreligger i detta fall? JO säger vidare att all tid som är passiv, dvs beror på semestrar, tjänsteresor, personalbrist el dyl är oacceptabel.

Den tekniska utrustningen skall vara av den kvalité att även svaga ljud kan uppfattas. Den exakta ordalydelsen är viktig i förhöret. Alla som läst förhöret med min dotter ser ju att ordet (ohörbart) förekommer i i stort sett varenda mening. Bara detta är skäl nog att förhöret som helhet bör underkännas.

En och samma fråga skall inte ställas mer än en gång står det tydligt i polisens handledningslitteratur. Räkna efter hur många gånger förhörsledaren ställer frågan om "pappas hemlighet" under förhöret. Trots att barnet svarar på frågan så nöjer sig inte förhörsledaren med svaret utan ställer istället om samma fråga gång på gång tills hon får det "rätta" svaret.  Detta ÄR ett rent övergrepp på mitt barn.  

Ni som fortfarande inte förstår varför jag nu är heligt förbannad kan ju toppa med den muntliga förberedelsen i det nya vårdnadsmålet som jag väckt hos tingsrätten i Varberg. Där fiskal Hanna Westgård tar ifrån mig umgängesrätten med mitt barn av "skyddshänsyn". Detta enbart på uppgifterna som förelåg vid detta tillfälle. Att jag duschat och delat dubbelsäng med min 4 åring.

I tre och ett halvt år har man vägrat att lyssna på mig. Man har vägrat att lyssna på mitt barn som uppgett både för mig, socialtjänsten, er läsare på min blogg (via inspelat samtal) och nu polisen att hon önskar att få vara mer hos pappa.

Istället har man med en flagrant avsaknad av barnperspektivet lämnat henne i händerna på hennes mor och mormor som ständigt blir betrodda, oavsett hur många gånger dom avslöjas som lögnare.

Att jag inte fått vetskap eller kallelse till förhöret med min dotter berodde på att jag inte vid den tidpunkten var delgiven misstanke om brott. Och det blir ju bekvämt för då får dom ju chansen att utsätta henne för detta äckliga förhör ifred.

Att förhöra barn ställer stora krav på förhörsledaren. Tidigare fanns en bestämmelse i FUK (förundersöknings kunggörelsen) om att den som förhör barn ska ha en särskild fallenhet för uppgiften, men detta kriterium har tagits bort från lagtexten. Trots att lagstiftaren uppmärksammat det faktum att förhör med barn markant skiljer sig från förhör med vuxna, beskrivs det inte närmare vilken kompetens som krävs för uppgiften. Det framstår dock som klart att det inte rör sig om kunskaper och erfarenheter som kan införskaffas genom några veckors fortbildningskurs.

Maria Brage har specialutbildning från polishögskolan för denna typ av arbete och hon är dessutom "godkänd" av Barnhuset, vilket innebär att hon klarat något prov får man anta. Om jag minns rätt var det Monica Dahlström Lannes som ansvarade för att starta upp denna specialutbildning på polishögskolan. Hennes handbok används vad jag förstår fortfarande. Borde inte detta säga något?

Den 20 november År 1990 ratificerade Sverige FN:s konvention  om barnets rättigheter, i dagligt tal barnkonventionen. Till höger ses Göran Persson då han högtidligt lovar att följa denna konvention. Jävla hycklare! I barnkonventionen sägs att barnets bästa skall komma i första rummet vid alla åtgärder som rör barn (art. 3). I konventionen avses med barn varje människa under 18 år (art. 1). Sverige har i och med ratificerandet av konventionen åtagit sig att vidta alla lämpliga lagstiftnings-, utbildnings-, administrativa och sociala åtgärder för att skydda barn mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, däribland misshandel (art. 19).

Dessutom har Sverige, och övriga konventionsstater, åtagit sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall staterna vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra att barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling (art. 34). Viktigt i förevarande sammanhang är också att barnets rätt att komma till tals är absolut. Barnet har rätt att komma till tals i alla frågor som rör honom eller henne. Barnets åsikter skall beaktas i förhållande till barnets mognad och ålder (art. 12). 

Ingenstans i barnkonventionen kan jag hitta någon paragraf om att lagarna skall gälla olika för kvinnor och män. Ändå sker denna diskriminering idag för öppen ridå i Sverige. 95% av alla som fälls för brottet sexövergrepp mot barn är män.

Ändå vet alla som är minsta insatta i ämnet att 95% av förövarna inte är män. De som följt denna blogg vet också att alla de undersökningar som gjorts gällande biologiska fäder och sexövergrepp talar om siffror på någon promille. I den senaste udersökningen som gjordes i Finland och bygger på 7500 anonyma enkätsvar från 9 klassare så säger 0,1% av barnen att deras biologiska pappa på något sätt förgripit sig på dom.

Barnkonvention med dess ordalydelse "för barnets bästa" används i Sverige som ett redskap att skilja barn och fäder med våld, och då fäderna inte ger sig frivilligt så riskerar dom att dömas oskyldigt till långa fängelsestraff. 

Läs gärna Tomas Qvicks advokat, Thomas Olssons artikel i advokatssamfundets tidskrift "advokaten": Vem skall förlika sig med att bli oskyldigt dömd? För er som fortfarande lever i villfarelsen att detta sker ytterst sällan rekommenderar jag också ett besök på bloggen Falskt anklagad. Målet med denna blogg är att lämna mitt fall i händerna på den enda domstol där jag tycks ha en chans att få upprättelse, folkets. Och om jag på samma gång kan öppna ögonen på några fler så är det en framgång för barnens rättigheter inte minst. 

En person som Liza Marklund utses som svensk representant för UNICEF. Man undrar lite stillsamt medan man misstroget skakar på huvudet varför inte detta väcker mer debatt? En kvinna som samvetslöst ljuger och skadar barn för egen vinnings skull, kunde vi verkligen inte hitta någon bättre? Och varför reagerar människor inte kraftfullare när det blir pinsamt tydligt att våra makthavare och medier vägrar att berätta sanningen?

En dag inom kort kommer allt jag har skrivit här bevisas vara sant. Den dagen kommer folk att ställa sig frågan, hur kunde detta få ske mitt framför våra ögon? Men jag fruktar att det kommer att vara för sent för mitt barn då. Misshandel och övergrepp kastar skuggor som är livslånga. 

Snälla kan ingen hjälpa mitt barn? Detta är outhärdligt.


Läs även andra bloggares åsikter om Rania, daddy, barnmisshandel, övergrepp, diskriminering, jämställdhet, feminism, Liza Marklund