daddys

Nedanstående artikel är i sin helhet skriven av Stephen Baskerville som är professor i statsvetenskap vid Patrick Henry College i Virginia, USA

Mordet på Baby P i England avslöjar barnmisshandels industrin i dess mest cyniska form. Den rent sovjetiska oduglighet som visas prov på dagligen är inte resultatet av dålig utbildning eller underfinansiering, utan på logiken som finns inbyggd i vår byråkratisk politik.

Vi har länge känt till orsakerna om vad som orsakar barnmisshandel och varför barn som Baby P dör. Den stora majoriteten av barnmisshandel och barn dödsfall inträffar i ensamståendes föräldrars hem. Mycket lite misshandel sker i gifta familjer med två biologiska föräldrar. Londons föräldrautbildnings stiftelse visade redan för länge sedan att barn löper upp till 33 gånger högre risk att utsättas för allvarliga övergrepp, och 73 gånger högre risk att drabbas av dödlig misshandel i hemmet av en mor med en inneboende pojkvän eller styvfar än i en intakt familj.

Siffror från det amerikanska justitiedepartementet visar att ensamstående mödrar står för 55 procent av barnamorden i USA. Om man därför klarar att se bortom politiskt korrekt eufemism, innebär detta att det huvudsakliga hindret för barnmisshandel är en pappa. "Pappor har ofta haft rollen som beskyddare inom familjer," skriver Adrienne Burgess på tidskriften Fathers Direct. En studie i tidskriften Adolescent och Family Health fann att "Förekomsten av en bilogisk pappa ... minskade risken för att barnet skulle utsättas för sexuella övergrepp."

Men i stället för att tillåta pappor att skydda sina barn, fördrivs dom med med våld och systematik bort från sina hem och barn genom familjerätter med aktivt stöd av socialtjänstens byråkrati. Ironiskt nog sker detta ofta med hjälp av att falska anklagelser om övergrepp mot barn riktas mot papporna, trots att biologiska pappor i realiteten är ansvariga för mycket lite misshandel och övergrepp.

Domare hävdar att de tar bort fäder, även utan tecken på missbruk, för att "vara på den säkra sidan". I själva verket placerar dom dock barnen på den "farliga sidan" genom detta beteende, och det är svårt att tro att de inte inser det. Så "barnmisshandels industrin" tar alltså först bort barnens naturliga beskyddare, varpå de verkliga misshandlarna - de ensamstående mammorna och deras pojkvänner - får fritt fram att misshandla och missbruka sina barn utan att straffas. Grupper som Fathers4Justice och aktivister som Jolly Stanesby blir kriminaliserade för att dom försöker väcka oppinion mot bortrövandet och misshandeln av deras barn, när de i själva verket bara gör det som kan förväntas av en förälder när någon hindrar dom från att skydda sitt barn.

Den skenheliga handtvagning som nu visas prov på i Storbritannien är endemisk i hela den industrialiserade världen. "Vi kan inte tolerera misshandel av ett enda barn", säger den amerikanska socialtjänsten. Medan dom samtidigt finasierar en armé av tjänstemän och program för att ta bort barn från deras fäders vård, samtidigt som dom hävdar att dom skyddar dem från eventuell misshandel. Logiken är fantastiskt självförsvarande och självuppfyllande, eftersom tjänstemännen efter att ha skiljt barnen från fadern, kan presentera sig som lösningen på de problem de själva skapat.

Ju fler barn som tvångsskiljs från sin pappa, desto mer barnmisshandel, och desto mer fås vi att tro på en lösning som går ut på att ytterligare utöka de fantasibelopp som varje år betalas för att skydda barnen. Klichéer om socialarbetare som är "överarbetade och underfinansierade" och i behov av mer "resurser" ger en ganska tydlig indikation på hur denna blomstrande byråkratiska industri tillåts expandera. Vägran att möta dessa sanningar tyder också på en alltmer repressiv statsapparat som med ett auktoritärt sinnestillstånd är mycket ohälsosamt i ett fritt samhälle.

Man uppmanar medborgarna att bevaka och rapportera sina grannar om de skulle upptäcka "tecken" på misshandel och övergrepp och kräver att yrkesmänniskor också gör det. Detta kan bara skapa ett samhälle med viktigpettrar och snokare och kommer säkert att innebära än mer trakasserier av oskyldiga föräldrar och än mer avlägsning av barn och fäder, än det som redan sker.

Barnmisshandel är helt möjlig att förebygga. Den nuvarande epidemin växte upp med välfärdsstaten och skilsmässorevolutionen, med den åtföljande ökningen av faderlösa hem. Den fortsätter på grund av de tjänstemän som tillåtits gräva ner sig i skyttegravar, och som där låtsas att dom bekämpar den. Det är ett skolexempel på hur en byråkratisk regeringen skapar ett problem för sig själv att lösa. Som Dickens observerade, "Den stora principen i den engelska lagen är att skapa affärer för sig själv". Hur skrämmande det än låter, verkar den ofrånkomliga sanningen vara att vi har skapat en massiv statlig industri som bemannas av tjänstemän med ett finansiellt egenintresse av misshandlade barn.

Storbritannien förtjänar beröm för den stora allmänna diskussion som föranleddes av det tragiska fallet Baby P. - en diskussion som inte har ägt rum i USA eller någon annanstans. Men tills vi har mod att berätta sanningen om vem som misshandlar barn och statens roll när det gäller tillståndsgivning och t o m uppmuntring av detta, blir all vår uttalade oro för barn inget annat än tomt prat.

Stephen Baskerville

Läs även andra bloggares åsikter om barn, misshandel, politik, föräldrar, pappa, mamma, familj, feminism, socialtjänsten, familjerätt, sexuella övergrepp, utnyttjande av barn, Gömda, Liza Marklund, Mia Eriksson, Marina Engan, Tina Lundberg, Monica Antonsson, sanningen om gömda