Debatt?
Kategori: Media
"Hon gillar att mucka, tycker det är roligt när det hettar till så länge diskussionen inte handlar om henne själv som programledare." Så skriver journalisten Nana Håkansson i ett porträtt av den nuvarande programledaren i "debatt" i SvT, Belinda Olsson, i tidningen Fokus. Belinda Olsson får ursäkta, men som programledare för Sveriges största debattprogram får man nog räkna med att man betygsätts. I gårdagens "debatt" i SvT. När TV äntligen tar upp detta otroligt viktiga ämne så lyckas man förvrida debatten, till att som vanligt handla om helt andra saker än kärnfrågan. De brott och grova rättsövergrepp som pappor utsätts för i Sverige. Det vill säga, de pappor som väljer att inte frivilligt lämna sina barns liv utan tar strid mot barbariet som i Sverige kallas familjerätt. Bara att döpa debatten till "hopplösa pappor"? Jag förstår att denna titel är dubbelbottnad, men kunde man verkligen inte tänka ut något bättre i en debatt som skulle handla om orättvisorna som drabbar fäder?
Jag blev inbjuden av SvT att delta i denna debatt. Min första reaktion var förvåning. Jag är ju inte dummare än att jag inser att denna blogg anses vara en allt för "het potatis", för att dom allra flesta journalister med självbevarelsedrift skall riskera att bli befattad med den. Jag kan till och med känna en viss förståelse. Journalister som lyckats få en fast anställning är naturligtvis rädd om densamma. Att journalister som inte delar de politiskt korrekta uppfattningarna riskerar sina jobb ser vi ju numera tyvärr många exempel på. Både här i Sverige och internationellt. En av de absolut farligaste rörelserna att ge sig på för en journalist som vill behålla sitt jobb är kvinnolobbyn. Inte bara riskerar man sin sköna fasta inkomst, man riskerar även att brännmärkas i hela branschen.
Då förvåningen lagt sig kände jag mig trots allt både glad och hedrad av att bli inbjuden. Så här i efterhand är det inte dom känslorna som dominerar. Låt mig förklara lite om hur det går till då man som "pappabloggare" inbjuds att medverka i programmet "debatt" i SvT.
"Debattörer" och "publik"
I TV ser man inte att panelen är sorterad i förväg. Där ser det ut som om att alla medverkande sitter huller om buller, och att alla har lika stor chans att göra sig hörda genom att begära ordet. Så förhåller det sig dock inte. Man sorterar i förväg in panelen i vad man kallar för "debattörer" och "publik". Jag har nu deltagit i programmet två gånger. En gång med Janne Josefsson som programledare och en gång med Belinda Olsson. Denna indelning av publiken minns jag inte man hade på Josefssons tid. Inte heller kände jag mig rent av tystad på samma sätt som nu. Men jag kan ju minnas fel.
Men oavsett programledare så minns jag att debatterna i bägge fallen är hårt styrda. Man upplyses mycket ingående av SvT innan man går in vad som är "okej" att ta upp i den aktuella debatten, och framförallt vad som inte är det. Förra gången jag bjöds in så gällde det kamratpostens så kallade "undersökning" om pappor och tröst. Jag upplystes den gången innan att någon "dikriminering av pappor" handlade denna debatt inte om, och att detta INTE skulle diskuteras i sändningen. "Det blir svårt att diskutera ett problem om man inte får nämna något om orsakerna till problemet", minns jag att jag invände. Förgäves emellertid. Igår var kravet att inga enskilda fall fick nämnas. Vilket naturligtvis gör det svårt att berätta om hur absurda och rättsosäkra dessa så kallade tvister egentligen är. Detta är dock journalisternas favoritursäkt för att slippa skriva om dessa övergrepp.
Jag viftar och viftar
Då jag så här dagen efter ser programmet på SvT play så slås jag framförallt av några saker.
1. Varför ser man inte i ett enda klipp hur jag viftar för att få ordet. Jag tyckte att jag viftade och viftade under hela inslaget. Men Olsson vägrade helt att ge mig en chans. Inte förrän på slutet då hon "skall höra en åsikt från publiken" och jag får 7 sekunder för att försöka säga något som kan på något sätt kan sammanfatta fyra års faktainsamling, erfarenheter, sorg och kaos. Efteråt går man mest och tänker på vad man borde ha sagt istället.
Emellertid ser ju också den uppmärksamme att man hade min namnskylt färdig då jag fick ordet. "Pappabloggare" är numera min officiella titel. Jag kunde inte vara mer stolt.
2. Vad bygger man beslutet på att exkludera mig från debattörer gruppen på? Med undantag från Ingrid Carlqvist fanns det nog få av dessa som har debatterat detta mer än jag. Flera gånger under programmet nämndes exempelvis siffror som inte stämmer. Lögner framfördes. Jag viftade samtidigt som jag kokade mer och mer inombords....
3. Den uppmärksamme kan ganska lätt se vilka som anses vara debattörer och vilka som inte är det. Alla som ser någorlunda hälsosamma ut i hyn är debattörer. Dom som ser gråvitt glåmiga och hålögda ut är publik. SvT ödslar nämligen endast smink och puder på debattörerna. Och alla som någon gång uppträtt i en TV studio utan vet ju varför detta är en rätt viktig detalj. När man dessutom är märkt av 4 års stress, smärta och oro så önskar man ju än mer att dom kunde ha förbarmat sig även över även oss i den så kallade publiken. Det är märkligt hur man kan se en person i spegeln och en helt annan på TV. Antar att fler än jag, som utan tidigare vana fått se sig själva på TV, kan känna igen sig i den känslan.
4. Hur kan man som advokat bete sig så jävla skamlöst att man sitter i direktsänd TV och påstår att diskrimineringen av tusentals vanliga hyggliga pappor skulle bero på att vi brukar våld mot kvinnor? Sundbaum Melin bryr jag mig inte om. Hon ger ett så obalanserat intryck att ju mer hon pratar ju bättre är det. Men Borde inte advokatsamfundet reagera? Om man bara kastar en snabb titt på den statistik som finns så ser man ju direkt att även om alla pappor som anklagas för våld skulle fråntas vårdnaden (vilket ju också oftast sker), så skulle det oavsett finnas en stor och oförklarlig favorisering av kvinnor i det juridiska inferno som kallas vårdnadstvister. Denne advokat Eva Kornhall är en av dom "barnbeskyddare" som krossar och förstör barns liv med sina livsfarliga fördomar som hon inte tvekar att sprida. Hon är en ny bekantskap för mig, men för att ha koll på alla galna queeerteoretiker med deras "Könsmaktsordung" så skulle ett register av östtyska mått behövas. Att hon tillhör den radikala krets som vet att kvinnor och barn aldrig ljuger och att inga män anklagas utan grund, råder det dock inga tvivel om. Jag förstår inte att hon inte ens skäms?
Efter sändningen sorterade vi åter upp i de två grupperna. Debattörerna åt ett håll och publiken ut i kapprummet. Synd, jag hade velat ställa några frågor inte minst till de bägge chefredaktörerna för vår kvällspress som bägge närvarade. Får väl vänta till en annan gång.
I anslutning till debatterna direktsänds något man kallar "eftersnack" på nätet. Jag har läst kommentarer på Ingrids blogg från människor som har sett detta. Det måste väl ha varit i direktsändning i så fall, för jag har ännu inte hittat detta klipp på SvT play. Där fick jag i alla fall ett par frågor från den flygande reportern, och också chansen att bemöta Melins allt mer upprörda invändningar mot helt uppenbara orättvisor.
Nu avslöjas metoderna som används av barnhusen
"-Vi måste lyssna på baaarnen", nästan skrek hon rätt in i TV kameran. Jag förklarade då, att det som Sundbaum Melin kallar "att lyssna på barnen" är detsamma som att utsätta dom för ledande och rent lagvidriga förhör hos polisen, BUP och socialtjänsten. Hur dessa förhör går till har jag visat genom att publicera det förhör som hölls med min dotter.
I nästa inlägg kommer jag att publicera ut filmen "Farlige forklaringer" som avslöjar metoderna som "barnbeskyddarna" på myndigheterna använder sig av för att få barnen att avslöja övergrepp. Ni som tagit del av förhöret av R på barnhuset kommer att se samma sak som jag förbluffat såg i filmen. Metoderna är exakt likadana nästen ner till detaljerna. Pratet om "hemligheter med pappa" hur man om barnet inte självmant berättar om några övergrepp lurar dom till det genom att börja tala om "snoppar" och "snopplekar". Jag är ännu långt ifrån klar med den svenska översättningen, men jag kommer att publicera den i danskt urformat så länge. Kan jag förstå det mesta som sägs så kan säkert ni också.
Jag sitter här och kan inte låta bli att snegla bort mot avin som ger mig rätt att hämta ut den nya vårdnadsutredningen på tobaksaffären. Aldrig tidigare har jag varit så rädd för ett brev som nu, men så fort jag tryckt på publish ska jag ta mig en tur. Sänd gärna min älskade dotter en välbehövlig välgångstanke.
Läs även andra bloggares åsikter om Debatt, SVT, Belinda Olsson, vårdnadstvister, diskriminering, feminism, pappa,
