Fler fakta som uppdrag granskning "glömde" att nämna
Kategori: Rättvisa
Jag skrev för ett par dagar sedan ett inlägg om Uppdrag gransknings reportage om fallet med "Linnea" och hur hon blivit förföljd av en hatisk mobb efter att hon anmält en 15 årig pojke för vådtäkt. I mitt inlägg redogjorde jag för att saker i förundersöningen angående den påstådda våldtäkten mot Linnea som uppdrag granskning har dolt, och dessutom för rena felaktigheter i reportaget. Bloggen exploderade fulltändigt. Kommentarerna har vällt in och givit mig både ris och ros. Mest ris dock. Dom har handlat om allt från att jag är en bitter liten man som i egenskap av "rättshaverist" öser förakt över rättssamhället som man menar är fullständigt idiotsäkert, till att jag är en "typisk kvinnohatare" som anser att män alltid är oskyldiga. Man vill från vissa håll till och med påstå att jag skulle försvara våldtäkter. Värre trams var det länge sen jag tvingades läsa på denna blogg.
En annan kommentar som är vanligt förekommande är: "Pojken har ju blivit fälld för två brott i två instanser. Då är han ju skyldig punkt!" Att jag inte begriper något så basalt gör mig tydligen till sveriges största idiot. Detta tyder enligt mig på att de flesta fortfarande hyser ett gott förtroende för vårt rättssytem. Det förtroendet har inte längre jag, som under en längre tid jobbat med att skriva om detsamma.
Jag har sett många fall som är rent horribla där människor dömts utan bevis. Där människors barn tagits ifrån dom utan, eller på felaktiga grunder. Fall där vittnen inte fått komma till tals i rättegångar. Där bevis har dolts eller "kommit bort". Fall där bevis har konstruerats, och mitt i allt detta har jag framförallt sett en journalistkår som inte bryr sig. En journalistkår som till mestadelen består av uppmärksamhetskåta drängar till makten och som mest bryr sig om att synas mest möjligt själva, istället för att synliggöra offren för vår urspårade rättsstat.
Men inte sedan debatten om Gömda och Liza Marklund tystades har jag varit med om ett vidrigare mediamord än det som uppdrag granskning med deras fanskara av politiskt korrekta ursäkter till journalister gjort sig skyldiga till nu.
Trodde ni inte att detta skulle komma fram?
Den som kontaktade uppdrag granskning om det här fallet redan förra hösten var pojkens mamma. Hon ville att dom skulle visa hur rättsystemet hade behandlat hennes pojke. Sedan hörde hon inte ett ljud från redaktionen förrän förra veckan då dom ringde upp henne och sa att man nu skulle sända ett reportage om fallet, men att det inte skulle ha den vinkling som hon önskade. Efter att ha kontaktats av Amanda, som nu hyllas för sitt hjältemod och som får gott om plats i reportaget att redogöra för nätmobbningen av flickan så bytte man helt vinkel. Nu skulle man istället för att visa hur rättssystemet återigen havererat, visa hur bra det hade fungerat, och hur illa målsägaren hade blivit behandlad på grund av detta.
Att rättsystemet inte har fungerat heller i detta fall har tagit mig två dagar att se. Jag sitter hemma med en laptop och en telefon och gör detta gratis för att jag försökert påvisa den orättvisa jag och andra har drabbats av, samtidigt som jag oroar mig för att kronofogden ska ta min bil och mina gitarrer, vilket är det enda av värde jag har kvar. Uppdrag granskning har jobbat med detta en mycket längre tid med hela sin enorma budget bakom sig, ändå lyckas man inte ta fram väsentliga fakta och inse att grova fel har gjorts av både utredare, domstolar och advokater. Pojkens advokat Tomas Olsson var så upptagen med Tomas Qvick fallet att han inte ens brydde sig om att själv närvara vid förhandlingen. Han hade inte tid.Flera av dom ungdomar som deltog i reportaget gjorde det under förespeglingen att man jobbade på ett program som skulle visa sanningen om hur detta fall hade hanterats av rätten. När dom senare fick veta att uppdrag granskning istället skulle vinkla reportaget åt ett helt annat håll ville dom inte medverka. Det tog SVT:s reportrar ingen som helst hänsyn till.
Man har alltså inte ens talat med pojkens mor som alltså var den ursprungliga uppgiftslämnaren förrän i förra veckan då hon meddelades att reportaget var klart och skulle sändas. Dom ungdomar som stöder pojken som ändå får uttrycka sig i reportaget gör det under falska förespeglingar. Det har även framkommit en mängd andra konstigheter gällande den "nyhetsrapportering" av fallet som vi fått oss tillgodo av Sveriges ledande nyhetsorgan SVT. Läs vidare. Aftonbladet har åtminstone haft intigritet nog att även hämta in pojkens mammas version. Det lustiga är dock att hela artikeln fått rubriken "Jag tror så klart att min son är oskyldig". Då jag talade med henne tidigare idag uttrycker hon sig inte alls så. "Jag kan ju naturligtvis inte säkert veta om min son är oskyldig" säger hon då. Det är hur rättsprocessen gått till som jag är kritisk emot. Och på mycket goda grunder skulle jag vilja tillägga.
Den andra sidan förtigs fullständigt
Ett dokument som skickades in tidigt till uppdrag granskning som visade att det även förekom grov smutskastning av pojken på nätet och som även visade hur människor kapat pojkens mors namn för att skriva grova och hatiska kommentarer för att smutskasta henne. Dokumentet hade mottagits fick man veta, men har senare helt negligerats. Dokumentet kan ni ta del av här. Nu beskrivs hon som ledare för en hatisk mobb som hetsar mot flickan. Bloggen "Fria Dennis" startades av pojkens bror som var mycket upprörd av hur hans bror hade behandlats. Men han förstod inte vidden av vad hans blogg skulle dra igång. Inte heller klarar man vid så unga den press man utsätts för om man går ut offentligt på nätet för att förvara en dömd våldtäktsmans rättigheter. Det var efter att mamman insåg hur allt började spåra ur som hon kände sig tvungen att själv börja agera på nätet. Men det har bara blivit värre och värre. Mobben hade vädrat "kvinnohatar"blod, nu kunde inget längre stoppa den.
En frilansjournalist i Bjästa vid namn Patrik Näslund engagerade sig tidigt i fallet och är den idag som sitter på mest fakta i hela Sverige om det. Han har inte lyckats få en enda tidning intresserad att skriva om det.
Inte heller han kontaktades av Uppdrag granskning under deras research arbete. Han skriver följande till mig i ett mail efter att jag kontaktat honom:
Ja. Mig veterligt är jag den ende reporter som fördjupat sig i härvan (förutom UG).
Jag kommer att kontakta Dig, men jag vet inte exakt när. Det är lite tufft nu på flera plan. Inte bara att man jobbat med ett fall sedan julen 2009 utan att nå i mål. Nu går mediedrevet o internetmobben på högvarv och då tycks det lättare för en snöboll att överleva i helvetet än att få andra vinklar (väl underbyggda) publicerade. Åtminstone närmaste dagarna.
Vi hörs
Vittnen tystas i målet
I rättegången mot pojken i mål nummer ett vittnar även pojkens bror om hur han själv upplevt närmanden från den aktuella flickan och hur hon efter att han sagt att han inte ville ha något förhållande med henne fått utstå rykten och skvaller på skolan. Var hittar man det vittnesmålet i protokollet från tingsrätten? Tyvärr finns domen inte längre publicerad på internet, men jag väntar på att få kopior via posten. Även en annan pojke vittnar om flickans karaktär, men inte heller det vittnesmålet har rätten ansett som relevant nog att ta med i protokollet vad jag kunnat se? Inte heller har man funnit dessa vittnesmål trovärdiga tydligen. Då skulle pojken aldrig ha fällts.
Flera andra pojkar har också gått till polisen och krävt att få bli hörda i utredningen då även dom haft relevanta saker att vittna om i målet. Detta tilläts dom aldrig.
Men det mest slående av alltihop är ju att pojken hade ett alibi för den andra våldtäkten. En vuxen mamma som under den aktuella festnatten hade fått i uppgift att hålla ett extra öga på pojken med anledning av de tidigare händelserna, ger honom alibi för tidpunkten för det påstådda brottet. Detta krävde hon att få vittna om i rättegången, men detta tilläts inte av rätten. Så mycket för den fria bevisprövningen i svenska domstolar. Inget av detta framkommer i uppdrag gransknings reportage. Orsaken till att rätten nekade henne att vittna kan jag inte redogöra för i skrivande stund. Men jag kommer att forska i det.
DNA bevisen
Men för fan, det finns ju DNA bevis! ylar många av kommentatorerna på min blogg, samtidigt som man fullständigt idiotförklarar mig för att jag har mage att ifrågasätta tillrättalagda sanningar.I uppdrag gransknings reportage framställer man DNA bevisen mot pojken som absolut bindande. Man påstår i reportaget att sannolikheten för att det aktuella DNA:t som lagts fram som bevis, skulle tillhöra någon annan än pojken är "mycket små."
Folk köper helt okritiskt lögnen.
Vetenskapen runt DNA bevis är mycket omfattande och omöjlig att till fullo redogöra för här. Men via en enkel sökning på Google får man fram följande träff från Lunds juridiska fakultet som heter DNA i brottmål - Ett bevismedel med framtidsutsikter?
I avhandlingen kan man bland (väldigt mycket) annat läsa: Om en persons DNA-profil överensstämmer med ett spårs DNA-profil, innebär detta att personen kan ha avsatt spåret, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. En statistisk beräkning grundad på en databas för ”svensk normalbefolkning” som omfattar 350 personer, besvarar då frågan på hur vanligt förekommande den aktuella DNA-profilen är.
Databasen utgörs av 700 mätpunkter per analyserat STR-område, vilket innebär två per person. Databasen kan uppfattas som liten, men rent statistiskt är det tillräckligt med material för att fastställa frekvensen på vanligheten av den aktuella DNA-profilen. Den beräknade frekvensen för spårets DNA-profil anger alltså risken för en slumpmässig överensstämmelse med en annan obesläktad person.
Resultatet av typbestämningen kan antingen visa en överensstämmelse mellan ett spår och en individ, eller en uteslutning. Vid en överensstämmelse gör man en beräkning på hur vanlig den erhållna typkombinationen för spåret är i ”svensk normalbefolkning”. Frekvensen ger ett mått på hur stor risken är att en person av en slump ska överensstämma med spåret.
Sannolikhetsskalan
I all bevisvärdering gällande DNA använder SKL sig av en så kallad sannolikhetsskala. DNA bevisen Som framgår av uppdrag gransknings reportage så hade DNA analysen på flickans trosor visat att vet aktuella DNA provet på denna skala hade värdet +1 på en skala som går upp till +4.
I avhandlingen från Lund kan man då läsa att en så kallad +1 träff innebär att sannolikheten för att spåret är lämnat av den misstänkte är över 1 på 100. Beräknat på befolkningen i Örnsköldsviks kommun som är 55 243 skulle provet alltså kunnat stämma in på över 5 523 personer eller till och med fler eftersom det står över en på hundra.
Jag försvarar inte brott, enbart rätten till en rättvis prövning
Visst är det väl en smula märkligt att uppdrag granskning som nyligen fälldes i granskningsnämnden för sitt reportage om flygbolaget Flyme återigen gör samma generalfel som man nyss fällts för. Att inte låta den "andra sidan" komma till tals.
Jag kan tycka att det är bra att näthat och mobbning uppmärksammas och även att skolorna skall göra allt för att stävja sådant ofog. Jag önskar att mina egna barn kunde få växa upp i en värld där man bryr sig om och stöttar varandra istället för att "pissa på varann" i anonyma inlägg på nätet. Ett nät som på många ställen håller på att bli en riktig "dyngpöl". Men att göra det i ett reportage där man fullständigt förvrider fakta, ljuger och döljer saker är helt förkastligt.
Jag vill återigen påpeka, även om det förmodligen inte kommer att hjälpa ett dyft mot hatstormen jag kan vänta mig efter detta inlägg, att min uppgift är inte att varken döma eller fria. Min uppgift som journalist, även om det fortfarande står "student" på mitt leg, och även om jag inte tjänar en spänn på mitt arbete, är att ta fram fakta och belysa alla sidor av saker. Att döma är domstolens jobb. Vi skall bara granska hur dom sköter det. Det är också min ambition med att skriva detta. Att detta emellertid inte är speciellt populärt i vissa läger blir ju tydligt av vissas kommenterer.Jag ville mer än något annat få göra min praktik hos uppdrag granskning då jag var den ende i min förra klass som var intresserad av att bli grävande journalist. Jag ringde och tjatade flera gånger men fick nej.
Så här i retrospekt gör det mig ingenting. Jag är också glad att uppdrag granskning inte tog upp mitt fall. Det hade ju kunnat sluta med ett snyftreportage för en mamma och myndighetspersoner som har ljugit, saboterat umgänge och polisanmält falskt i nu över fyra år och därmed slitit sönder det viktiga band jag hade med min dotter. Dessutom ett reportage som sänds utan att dom ens meddelar eller pratar med mig över huvud taget. Vem vet förresten. Dom kanske redan håller på? Jag måste ju utgöra ett synnerligen saftigt köttstycke för feministerna som kallar sig journalister på SVT.
Förmodligen kommer jag aldrig att kunna få ett jobb på någon redaktion, eller kunna sälja in några reportage som frilansare. Jag kommer inte att få några debattartiklar eller krönikor publicerade heller i några större nyhetsorgan. Jag är ju "kvinnohatare" gubevars. Gudbevare oss väl för såna, säger man på nyhetsredaktionerna och fortsätter att publicera ren propagandaskit, som på något sätt skall bevisa att jag och alla andra män är livsfarliga svin. Och samtidigt som man låter författare som Katarina Wennstam sitta som någon slags "experter" i TV debatter och spy ut sitt manshat i direktsändning.
Jag blir dock gärna överbevisad om att jag har fel. Fram med kontrakten bara om det är någon som behöver en duglig skribent eller researcher.
Mer om detta fall kommer i den takt jag hinner. Sådär nu kan ni som inte tycker om att man ifrågasätter politiskt korrekta "sanningar" kasta er över tangentborden och börja skriva om vilken idiot och bitter kvinnohater jag är. Men jag hoppas även på mer sansade kommentarer som vill diskutera problemet mer sakligt. Även ros uppskattas naturligtvis. Jag är ju trots allt inte den ende "kvinnohataren" i landet.
Läs även andra bloggares åsikter om Uppdrag granskning, fallet Linnea, Bjästa, Debatt, Juridik, rättssäkerhet,
