daddys

Vila i frid Sofie

Jag har träffat många som du

Det känns lite som jag känner dig Sofie. Jag var ett år av mitt liv en av dom människor som staten betalade för att "behandla dig". Nej Inte just dig, men ändå har jag mött "dig" många gånger i mitt yrkesliv. Det hela började med att jag plötsligt fann mig arbetslös för ca 10 år sedan, och en dåvarande vän rekommenderade då mig till hans arbetsgivare i Norge. Där fick jag börja som vikarie på en stiftelse, som jobbade med ungdomar som du. Som spårat ur och börjat använda droger, vissa tjejer och killar var tuffa och slog ner och rånade sina jämnåriga på mobiler och pengar, andra som var mer sköra sålde sig själva för en stunds frid. Som du.

Jag fick jobb på akutintaget som kallades för torpet. Det var ett hus som låg långt och djupt inne i finnskogen. Det behövdes inga lås och larm. Det var minst 5 timmars promenad till stora vägen. På denna avdelning var vi 4 vuxna och 4 ungdomar. Då ni kom var hade ni en stenhård attityd, men under fanns rädslan och gråten, men den visade ni inte. "Dra åt helvete" attityden var ert enda försvar mot det som gjorde så ont därinne.

På vår avdelning Torpet var det hårda bandage och fritt från KBT och annat flum. Inga ungdomar ensamma utan vuxens sällskap, ett hövligt uppförande mot alla, man hjälpte till då man blev tillsagd och på dagarna var det hårt fysiskt arbete. Det fanns inga socionomer på vår avdelning. Bara för yrket lämpliga människor med ett tufft psyke och sunt förnuft. Vissa av er barn började trivas ganska snart. Ni uppskattade dom absoluta gräserna vi satte. Dom gav trygghet. Vi gjorde också mycket kul ihop. Practical jokes, bus och lek blev det mycket av mellan plikterna. På helgerna åkte vi Go cart, Gick på Peppes Pizza eller en bio. Visst längtade ni hem ibland, men socialen hade ju vårdnaden om er nu. I Norge heter det Barnevernet. Ett namn som kan diskuteras, men ni som hamnade hos oss hade ändå tur.

Det var på turen det vände

De ungdomar som inte skötte sig efter husets få men strikta regler togs ut på skogstur. Kängor, ordentliga vildmarkskläder, ryggsäck och tält. En ungdom, två vuxna. Det gillade ni inte alls, men dom som vägrade väntades helt enkelt ut. Vi hade alltid mest tålamod. Sedan var det marsch i hårt tempo tills ni var helt färdiga. Vi tog ibland pauser, och då hade ni chansen att prata med oss. Berätta var skon klämde. Även på kvällarna runt elden fanns chansen, men vi pressade inte. Vi visste att det till slut skulle komma ändå. Men under marschen skulle det vara tyst. Den tuffaste av er alla höll ut i 7 veckor minns jag,

men oftast tog det bara någon dag eller ett par, sedan kom historierna, tårarna, ångesten. Då fanns vi där. Vi lyssnade, vi kramade. vi höll. Vi grät ibland med. Det var inga roliga historier, det kan jag försäkra. Där började tilliten till vuxenvärlden sakta gro igen. "Det var på turen allt vände" sa många av er efter vi sågs igen något år senare. Efter sex månader så var det utslussning till nästa del i behandlingen. Stor gård, nära vägar, många ungdomar, ännu en stor omvälvning. Men jag vill minnas att ni alla längtade tillbaks till torpet. Det var ofta den första riktiga familj ni någonsin upplevt.

Vi var alltid två män och två kvinnor i personalen. Vi levde ihop med er i två veckor, sedan var vi lediga i två. På det sättet kom vi nära, kunde bygga upp ett förtroende. Det fanns alltid både en "mamma" och en "pappa" till hands då det behövdes. En som ni kände och litade på. Och behövdes gjorde det ofta. När attityden skalades bort var ni helt underbara därunder allihop. När ni fick bli barn igen. Ibland gick det lätt, ibland tog det tid, men vi misslyckades nästan aldrig. Stiftelsen som drev dessa hem var privat och mycket lönsam. Vi hade bra lön och hade alltid en generös helgbudget så vi kunde göra roliga saker med er barn. Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på er. Vad gör ni nu? Hur har det gått? Lyckades vi reparera lite av det som var trasigt? Jag hoppas och tror det.

Från himmel till helvete

Sedan fick jag själv barn. Mitt andra. Då sökte jag jobb närmare hemmet så jag inte skulle behöva vara borta två veckor åt gången. Eftersom jag nu tyckte att jag hade rutin och erfarenhet av att jobba med ungdomar med drog och kriminalitetsproblem, sökte jag ett ettårs vikariat på ett statligt svenskt behandlingshem som drevs av SiS (Statens instutionsstyrelse). Det hette Brättegården och låg i Vänersborg. Sveriges största låsta instution för flickor mellan 13 och 18 år som var omhändertagna av socialtjänsten under lagen om "vård" av unga, LVU.

Det var där jag träffade "Sofie" och hennes kamrater. Flickorna utan framtidstro, utan hopp som blev fängslade av socialtjänsten när dom var 13 år gamla, bakom låsta dörrar och höga stängsel. Det var en snabb resa från himmel till helvete. Huset såg ut som ett kommunkontor, med dörrar av pansarglas in till korridorerna med era rum. Dessa låstes och larmades kl 10. Om ni skulle röka så fanns en rastgård med höga taggtrådsstängsel på baksidan. Attityden ni hade när ni kom, blev bara värre och mer hatisk för varje dag vi tvingade er in i SiS utprovade mallar. Det var KBT behandlingar och lektioner i etik. Jag undrar vilka barnpsykologer som suttit och klurat ut dessa metoder?

Dagarna var indelade i block, och för varje block ni skötte er ordentligt fick ni 10 kr som delades ut som veckopeng. Men om ni inte skötte er enligt regelboken så blev det ett "Nej på blocket", och pengarna drogs in. Vilket naturligtvis mynnade ut i att ni sket i allt resten av det blocket, och då fanns det inte mycket vi kunde göra åt det. Inte ens jag lyckades lära mig hela den där regelboken på ett helt år.

Jag kan fortfarande höra era skrik

Om ni eller någon annan tjej på någon annan avdelning "blev psykotisk eller aggressiv" så gick larmet vi alltid hade i bältet, och så fick vi rusa. Sen en vuxen på varje lem, som tryckte ner. Om ni inte gav upp så blev det isoleringen. Ett kalt rum 4x3 meter med en madrass på golvet och ett kikhål i dörren. Där fick ni skrika och banka huvudena i väggen. Jag undrar vem som hade värst ångest dom nätterna. Ni eller jag? Jag kan fortfarande höra era skrik. Men för det mesta var det lugnt. Ni därute och vi bakom vår glasvägg där vi satt

och vaktade er. Jag kände ert hat. Det gick rätt in i hjärtat på mig, och jag hade alltid en jobbig känsla i bröstet när jag skulle till jobbet, som gick på tre skift. Personalen byttes ut hela tiden enligt schema, bara ni barn var kvar.

Om ni fick permission och lov att åka hem en helg så var det visitering avklädning och duschning så fort ni kom tillbaks. Varje väska, varje necessär, alla era privata saker rotades igenom.

Inom SiS var det krav på socionomutbildning om man ville få ett fast jobb. Det var nästan bara jag som saknade den utbildningen. Ibland försökte jag ta upp med dom andra kollegorna vad jag ansåg om vissa metoder och kom t o m med förslag på alternativ. Jag blev då kallad in till chefen som ifrågasatte ifall jag inte trodde på deras arbetsmetoder? Jag var feg den gången, nybliven far och beroende av lönen så jag teg.

Även i den slutna ungdoms "vården" har genusexperterna nu gjort sitt inträde. SiS bedriver numera "En jämställd vård och behandling". Vidare skryter man med sina goda behandlingsresultat. 15% av de unga tjejer som tvångsvårdats på våra barnfängelser klarar tydligen att leva ett liv utan droger efter fem år från utskrivning. I Norge låg den siffran på 60%.

Men då jag berättade för mina socionom kollegor om hur vi arbetade där uppe och hur vi drog med ungarna ut på turer i skogen med tält så ansåg dom att vi hade kränkt barnen?? Vi tvingade dom ju att göra något dom inte ville.

Våld och hat

Sofie är inte det första barnet som tagit sitt liv efter att ha hamnat i mamma statens trygga armar. På brättegården försökte dom ibland också. Som tur var så lyckades ingen det året jag var där. Men det var många våldsincidenter. Nästan dagligen skrevs rapporter om våld. En gång försökte två av tjejerna att sticka en vässad tandborste i tinningen på en i personalen. Dom satt där dömda under en paragraf som heter 15. Ofta i flera år. Och dessa hem är inga behandlingshem. Det är fängelser. Fängelser för barn som drivs av staten Sverige och som betalas av socialtjänsterna i kommunerna. Upp till 4000 kronor per sängplats och natt kunde det kosta en kommun att tvångsplacera en unge där. Ett barn som inget hellre ville än att få komma hem igen. Dessa tjejer hade inte begått några grövre brott. Det behövdes egentligen inga klara skäl för att placera dom. Jag läste igenom socialtjänsternas journaler, men hittade inte ett enda barn som egentligen begått något annat brott än att dom gett fingret åt vuxenvärlden och gjort revolt. En sund reaktion faktiskt, så som den ser ut idag. Dom 15% som slutade med droger, hade nog gjort det ändå. Jag tror inte det var "behandlingens" förtjänst.

Sofie var då en av fyra intagna flickor på det HBT hem hon var placerad på. De fyra togs om hand av tio anställda. Trots 2,5 personal per flicka var tillsynen mycket dålig. Socialkonsulenterna StefanRoman och Lena Uddemar skrev i sin rapport att flickorna kan "vistas i olämpliga miljöer utan att behandlingshemmet reagerar". "Länsstyrelsen uppmärksammade särskilt att en inskriven ungdom under ett drygt halvår hade ett pågående missbruk... av journalanteckningarna framgick att behandlingshemmet hade svårigheter att förhindra flickans fortsatta missbruk".

Ni skyller på fel person

Men utanför rättssalen där en 42 årig trasig knarkare sitter och skall dömas för 6 våldtäkter, står lynchmobben med plakat där dom propagerar för dödsstraff. Sofie behövde smärtlindringen han tillhandahöll och betalade med sig själv och sin ungdom. 6 gånger gick hon tillbaks till mannen för att "våldtas" igen. Men dom verkliga brottslingarna gömmer sig som vanligt. Osynliga bakom sina paragrafer om sekretess. Jag önskar att människorna därutanför rättssalen kunde förstå att dom riktar sin vrede åt fel håll. Jag önskar att dom kunde förstå att detta blir slutstationen efter familjerätterna först eliminerat den ena, ofta mest kompetenta föräldern, genom att ta ifrån denne vårdnaden om barnet. Så fort det uppstår en tvist om vårdnaden ser dom sin chans. Sen är man som förälder chanslös. Dom kan ta ens barn utan att ens meddela det.

Efter det är det sedan mycket lättare att ta barnet från även den andre föräldern i ett senare skede. Då använder dom dessutom det som den förste föräldern sagt och skrivit i tvisten.

Hur hjälper vi en flicka som Sofie?

Kanske det efter jag har berättat detta kapitel ur mitt liv blir lite lättare att förstå min oro och ångest jag känner. Min underbara, vackra, kärleksfulla dotter är i farozonen. Hon riskerar också nu att råka ut för "barnets bästa" som dom har mage att kalla det. En dag är det kanske hon som hittas hängande på en toalett. Eller ert barn. Vad krävs för att människor ska förstå att dom skadar och t o m dödar våra barn. Allt under parollen "barnets bästa".
20 000 barn om året slår dom klorna i med sina SoS och LVU lagar. Detta är en vinstmaskin utan dess like. Men som anställd fick man alltid höra hur ansträngd ekonomin var. Alla platser behövde fyllas.

Förlåt mig Sofie och alla ni andra som drabbades av min vård det där hemska året. Jag trodde jag hjälpte, precis som dom andra som jobbade där. Men jag vill helst radera det året från mitt minne helt och hållet, så jag slipper minnas. Så jag slipper skulden. Kanske kan jag betala tillbaks lite genom att synliggöra det dom gör. Jag hoppas det.

Vila i frid vackra Sofie. Jag hoppas din mamma vinner striden mot socialtjänsten. Jag hoppas du får upprättelse och att dina verkliga banemän kan dras fram i ljuset. För dom är inga utslagna knarkare. Långt därifrån.

Britta Svensson på Expressen avslutar sin krönika med en fråga. Hur hjälper vi en flicka som Sofie?
Det är för sent för Sofie, Britta. Men det finns det finns tusen och åter tusen barn i Sverige som dagligen med våld slits från en av sina föräldrar. i 95% av fallen sina pappor. Dom som finns där för att skydda. Det händer mitt framför er. Just nu. Dom finns det fortfarande tid att hjälpa. Men det vill ni ju inte. Det är tydligen inte politiskt korrekt. Ni tycker ju att det är viktigare att skydda såna som Liza Marklunds goda namn, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, LVU, Sofie, Liza Marklund, Britta Svensson, Expressen, Politik, Juridik, Ungdomsvård, socialpolitik, papparätt, familjerätt, ungdomshem,

Får man föreslå att socialtjänsten i Kungsbacka kommun skickar sina handläggare på denna kurs. Den hålls i Stockholm, men ni kan säkert få anordnaren att ordna en kurs i Göteborg med. Behovet är stort, för trots 4 år på socialhögskolan så har dom flesta socionomer på ert kontor lyckats missa denna del av utbildningen, om den nu ens ingår?

Så här står det nämligen i arrangören "Conductives" kursbeskrivning: Varje barn, oavsett var de bor, ska ha samma rätt att få sina förhållande granskade när lagen så föreskriver. Dock visar undersökningar att barns möjligheter till skydd och stöd varierar starkt beroende på i vilken kommun de bor. Många gånger handlar det helt enkelt om brister i rutiner eller att det inte finns tillräckliga verktyg och metoder för att göra kvalitativa och rättssäkra utredningar.

Bla får man på kursen lära sig vad rättssäkerhet innebär. Det är första punkten på programmet. Även om jag har insett att behovet är skriande så är det ju rätt faschinerande egentligen att behovet för en sådan kurs behövs för en myndighet som har oinskränkt  makt att för alltid krossa människors liv. Som har rätt att separara familjemedlemmar för alltid.   

Vad innebär det att ha barnets perspektiv? Är en annan punkt på programmet. Även den vore väldigt bra om Kungsbackas socialsekreterare fick ta del av. Det har dom nämligen inte minsta aning om. För mig innebär det bl a att man lyssnar på vad barnet vill, precis som det står i lagen. Men för Rixpuckona på familjenheten i Kungsbacka innebär det tydligen motsatsen.  

Jag är redan dömd och straffad

Oavsett vad som sker nu så är jag stämplad för livet. Hur kunde jag vara så jävla korkad att jag vände mig till vår barnskyddande myndighet socialtjänsten då jag efter ett år av umgänges saboterande, ljugande,  ständiga utbrott från mamman framför barnet, Hennes vägran att ta emot saker jag köpt till dottern och totala likgiltighet för hur hon mådde anmälde oro för hur mitt barn och ville att dom skulle utreda henne hemförhållanden? 

Jag borde ju för fan ha vetat bättre, Fy på mig.
Nu har jag ju avancerat från våldsam, hotfull, alkoholist och psykiskt sjuk till pedofil. Undrar vad hon skall dra till med nästa gång? "Han har mördat mitt barn!!", "Ja, men det är ju för hemskt! skulle familjerätten i Kungsbacka säga då. Viken tur att hon klarade sig oskadd i alla fall... men vi lämnar naturligtvis genast in en anmälan för mord. Oroa dig inte. Du skall nog slippa kräket snart skall du se." 

Sex falska anklagelser, en pappa vann vårdnaden i hovrätten, en tog livet av sig, tre försvann för gott och en fick umgänge efter fyra års kamp.

Jag har läst den pensionerade barnpsykiatrikern Gunnar Hösts inlägg i DN. Han studerade ingående sex fall angående anmälan om sexövergrepp mot pappor. Det första mönstret han såg var att dessa anmälningar kom in före en huvudförhandling om vårdnad och boende. (som i mitt fall).

Han skriver vidare: "Det är ett faktum att falska incestanklagelser förekommer som vapen i vårdnadsstrider. Beskyllningar om övergrepp accepteras okritiskt av socialtjänst/barnpsykiatri/ som tenderar att åta sig polisens/åklagarens roller som utredare i brottmål." (som i mitt fall). Nu har ju Bodstöm och gänget dessutom samlat hela rövarpacket i samma hus. Barnhus kallar dom det.....Barnhus??!! Undrar om Gestapo kallade sina förhörslokaler för Judehus? 

Det är inte bara fäderna som far illa. Barnens kontakt med fäderna stoppas helt eller inskränks ofta under mycket lång tid. De myndigheter som ska se till barnets bästa visar en suverän nonchalans gentemot tidsfaktorn (Som i mitt fall) 

Två av de sex granskade fallen gick till åtal med fällande dom i tingsrätt och friande i hovrätt - i det ena byggde åklagaren sin talan på moderns förfalskade dagbok....öööh?

Med tanke på att det är en folkpartist som just nu är jämställdhetsminister så får jag nog erkänna att det mycket klena gensvaret jag fick angående mina 10 frågor från just detta parti, var nedslående.

Jag fick två svar från ledamöter från detta parti. Båda vägrade svara på en enda fråga. Vad gäller Nyamko Sabuni som är ansvarig för frågor gällande just jämställdhet har jag tidigare försökt få svar angående diverse frågor, men aldrig fått något svar.

Åtminstone denna medborgare tycker att man med fog kan förvänta sig att med de enorma löner och resurser dessa människor har, samt vad vi svenskar betalar varje år för vår regering och riksdag kan förvänta sig rätten att få substansiella svar på frågor och synpunkter som man skickar  dessa våra folkvalda.

Dessutom är dom ju skyldiga att svara utifrån den definition på demokrati som ju den svenska staten säger sig utgå ifrån. Nyamko svarade inte på mina 10 frågor för övrigt. Sabuni kallar sig trots sin post som jämställdhetsminister inte för feminist, utan menar att hon är liberal och att "underepiteterna kan man se på som man vill. Det är ju åtminstone ett litet steg framåt. Hon har även tagit upp problemet med det samkönade våldet i hemmet, men att gå så långt som att adressera kvinnors våld mot män vill, eller törs hon inte. Förslagen från detta parti i frågor om jämställdhet har hittills inskränkt sig till obligatorisk gynekologundersökning av invandrarflickor, samt en lag om att både mamman och pappan skall dela lika på VAB dagarna, d v s vara hemma lika många dagar med sina sjuka barn. Det är väl inte ett så dumt förslag egentligen? Men det föll inte i god jord och hamnade i papperskorgen.

Jag vill framföra mitt hjärtliga tack till alla människor som har hört av sig och gett mig stöd råd och tips, sedan jag skrev om vad som hänt. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig.

Såg i tidningen idag att Mona har det tufft just nu. Och att Moderaterna är större än (s) numera. Naturligtvis kan ju detta bero på ett antal anledningar. För mig personligen beror bytet av parti från (s) till (m) främst på att Moderaterna är det parti som har den klokaste synen på delat föräldraskap vid en skilsmässa. Synd bara att Beatrice Ask tillåts inneha en ministerpost. Detta får mig att tveka, men fördelarna får väl väga över trots allt. Jag har emellertid aldrig i mitt liv läst en klokare motion än 2008/09:C455 Nya vårdnadsregler Denna motion som föga förvånande avslogs är dock undertecknad av 9 moderater. Dessa är: Fredrik Schulte (m) (författare), Staffan Appelros (m) Nils Oskar Nilsson (m) Jan Ericson (m) Finn Bengtsson (m) Betty Malmberg (m) Annicka Engblom (m) Mats Johansson (m) Curt Linderoth (m). Detta räcker för att få min röst. Att rösta på (s) som offentligt kallar sig ett feministiskt parti på dess hemsida får mig osökt att tänka på Orups gamla slagdänga, "Jag blir hellre jagad av vargar". Jag tror inte jag är ensam vad gäller detta skäl att fly från mitt gamla parti.

Det som hänt i mitt mer och mer overkliga fall sedan sist är följande. Jag skulle enligt domen från April i fjol ha haft umgänge med min dotter sedan i Torsdags, och fram till den 12 April. Både jag och dottern hade glatt oss till detta. Efter jag fick reda på att mamman har lämnat in en anmälan mot mig så förstod jag att hon ännu en gång hade för avsikt att sabotera detta tillfälle för vårt barn att spendera tid med mig. Det händer varje gång det vankas ett umgänge som varar mer än två dagar.

Jag grep då ett litet halmstrå och åkte i Torsdags ner till orten där mamma och barn bor. På det tredje dagiset fick jag napp. Den första dagisfröken förnekade att något barn med detta namn fanns på detta dagis, men den andra sa att det hade dom inte rätt att berätta. Och då förstod jag ju att jag träffat rätt. Min dotter var inte ute på gården med de andra barnen så jag kunde inte tala med henne. Jag visade då dagisfröken domen från tingsrätten där det klart och tydligt stod att från torsdagen före påsk skall barnet ha umgänge med mig efter dagis slut och fram till skolan börjar igen efter påsk.

Jag var väldigt artig och hövlig och berättade i korta drag att jag var barnets far och att vi låg i en konflikt, men varken det eller uppvisande av domen hjälpte. Jag satt mig då ner en bit bort och ringde polisen och frågade om dom kunde hjälpa mig, men det kunde dom inte heller. Den mycket förstående och rara förskolläraren kom ut med en kopp kaffe till mig där jag satt. Det glömmer jag aldrig. Hon ringde också efter sin chef som efter en stund kom dit. Chefens chef var också med. Vilken ära att få två upptagna kommunchefer att avbryta sina viktiga aktiviteter för att komma och tala med mig.

Jag visade upp domen även för dessa och dom föreslog att vi gick in i deras konferensrum och talade en stund. Där satt jag mitt fån och berättade hela min historia. 3 eller fyra gånger ringde mobiltelefonerna för dessa chefer som ursäktade sig och gick ut ur rummet för att svara. Efter ca en timme upplöstes mötet (då dom försäkrat sig om att mor och barn försvunnit och nu var satta i "säkerhet"). Och jag gick från dagis med oförrättat ärende. Tilläggas kan att jag under dotterns nu treåriga dagisvistelse inte blivit underättad om ett enda informationsmöte, kvartssamtal eller över huvud taget fått någon information om hur min dotter har det på sitt dagis. Något som vad jag förstår har rätt till.

Idag har jag och min son städat huset tillsamman och jag lärde honom också att laga pannkakor. Han sa att det var dom godaste pannkakor han någonsin ätit, samtidigt som han sken av stolthet. Nu skall vi belöna oss själva med en konsert dvd med Pink Floyd och äta lite lördagsgodis. Jag vill avslutningsvis visa det brev som min son kom och gav mig en dag för ett par månader sedan då jag var riktigt under isen...polarisen t o m. Jag har ofta haft anledning att känna stolthet över mina barn. Denna gång blev jag dock så stolt att det brast och jag fick rensa ur tårkanalerna ordentligt. Under brevet hade han tejpat fast ett kärleksbrev som mamman till min dotter skrev till mig på min födelsedag strax innan barnet föddes. Bless his heart!

Mina barn är fantastiska bägge två. Jag må vara en fattig man vad gäller guld och diamanter, men jag känner mig ändå rikare än Ingvar Kamprad och Bill Gates tillsammans. Jag tror många av er därute förstår vad jag menar.

Återigen ett stort tack till er alla från djupet av mitt hjärta.
Jag orkar kämpa mycket tack vare er.

//daddy

PS. Häromdagen fick jag ett mail från en kvinna på Unicef som läst min blogg och undrade

om jag ville vara med och stödja deras nya kampanj "för varenda unge". Den fokuserar på barn som har det svårt i krig, svält och barnarbete etc. Detta är ju naturligtvis mycket hedrande. Men innan jag stöder denna kampanj vill jag tala med vederbörande och ta reda på om dom verkligen menar VARENDA unge. Däribland min och många av era. Annars klingar namnet falskt och då kan jag inte ställa mig bakom den. Barn som har det jävligt är ett världsproblem. Och startar man en kampanj som heter "För varenda unge" så kan man ju inte diskriminera hälften av världens barn enbart för att dom har rätten att äta sig mätta och slippa arbeta i "sweatshops." Ser fram mot denna diskussion.
Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, barn, egenmäktighet, papparätt, daghem, barnomsorg, umgängessabotage, feminism, daddy, tack, politik, barnrättskonventionen, polisen, kärlek, mamma, föräldraskap, mona Sahlin, Socialdemokraterna, moderaterna, alliansen

Såg detta mästerverk till film häromkvällen. Det var det tredje försöket, då jag faktiskt somnade dom två första gångerna. Jaha, den var så tråkig tänker ni kanske. Nej det hade inget med filmens kvalité att göra, bara sömnbrist och för mycket jobb framför denna sabla dator.

Den här juvelen till film måste ni se. För er som gillar filmer med ett budskap och som ni lär er någonting av, är denna film ett absolut måste. Och ni som struntar i budskap och bara vill ha en stunds spänning och action får inte heller missa denna.  Den handlar om kravallerna i Seattle 1999 under WTOs sammanträde i staden.

De enda som jag kan komma på som bör akta sig för den här filmen är dom som vill fortsätta leva i illusionen om västliga demokratier där vi har grundlags skyddade rättigheter.

Filmen ligger på 183 plats på videotoppen. En plats den inte förtjänar, men det kan ju bero på att den inte direkt marknadsförs speciellt aggresivt för att uttrycka det milt. Ta gärna en titt på trailern på filmens hemsida. http://www.battleinseattlemovie.com/

Filmen är något deprimerande då den tydligt visar vad som sker och vad som utspelar sig bakom kulisserna och i dom fina sammanträdesrummen dit inga ögon når. Den visar vad som är på väg att hända med vår planet medan män och kvinnor i världen är så upptagna med att bekämpa varann så vi inte märker vad detta...ja vad ska man säga...patriarkat? är i färd att lyckas med.  Kanske är detta syftet med könskriget? Det skulle ju inte vara första gången man startar ett krig för att dra människors uppmärksamhet bort från viktiga agendor. Vill angående detta påminna om namninsamlingen på http://www.forfattningsdomstol.se/?sida=underskrifter

Men den visar också kraften, modet och viljan hos de få som hittills vaknat och ser. Detta är ingen våldsam pöbel som (deras) media lurat i oss. Detta är människor som vaknat.

Vill du?

Läs även andra bloggares åsikter om WTO, battle in Seattle, protest, patriarkat, feminism, film, recension, rekommendation,  

Detta skriver jag till er som livnär och göder er på den ondskefulla industri som många av oss fäder tvingats konfrontra enbart för att vi vägrar ge upp rätten till våra barn.  Jag riktar det till er mammor, politiker, psykologer, jourkvinnor, socionomer, åklagare, advokater, journalister och "experter" som tillsammans utgör det internationella familjerättskonglemoratet. Jag hoppas detta budskap når åtminstone några av er, och träffar rätt i hjärttrakten. Även ni måste ju ha ett.

Jag vill samtidigt med detta budskap hylla alla er riktiga fäder som, liksom jag desperat kämpar för era barn ensamma därute i den mörka kalla verkligheten, samt alla andra medkännande modiga människor, inkluderat naturligtvis även de i ovan nämnda kategorier, som står vid vår sida, trots det hat som sköljer över er från alla håll på grund av ert ställningstagande. Till alla er som oskyldigt fängslats för er kamp. Ni är hjältar och förtjänar allt annat än det förakt som ni tvingas utstå. Men framförallt är detta till barnen. Dom verkliga offren för det ondskefulla barbari som obegripligt nog får fortgå och t o m lyckas osynliggöras trots den brinnande debatten om Gömda och Liza Marklund. Ni är inte varken övergivna eller bortglömda.

Vi lever alla i en låda

Glöm inte att vi alla lever i en låda. Ju mindre den är desto mindre ser och förstår vi av vad som pågår utanför den. Den dagen vi förstår att det finns en värld utanför så börjar vi vilja se mer, antingen av tvång eller nyfikenhet. Med hjälp av odiskutabla sanningar kan vi förstora lådan. Internet har gjort detta möjligt på ett helt revolutionerande sätt. Detta sker dock på bekostnad av att inte längre kunna känna sig trygg och säker i sin ombonade mysiga lilla låda som alltid känts så hemtrevlig. I takt med att vi expanderar lådan blir mer och mer av omgivningen synlig och till slut når man en gräns där man plötsligt ser att man är inte alls trygg och säker. Att det där osynliga därute, som vi liksom alltid tagit för givet att vara vänligt sinnat och där för att skydda oss, i själva verket är en parasit som livnär sig på vår livskraft, eller något t o m ännu mer hotande och skräckfyllt, och inte är det minsta intresserad av att varken skydda eller värna. Tvärtom.

Kanske det är det som är att bli vuxen på riktigt. Vår kulturs motsvarighet till naturfolkens ofta grymma mandomsprov. Lådan blir vi dock aldrig fria från. Oavsett hur stor vi lyckas göra den. Min låda tycks just nu bestå av en verklighet bestående av rasande kvinnliga pitbulls och manliga ryggradslösa pudlar. Hur mycket jag än slår och fäktar för att försvara mig själv och min avkomma från den attackerande flocken tycks det i längden vara lönlöst. Ingen har ännu lyckats besegra den, även om några ytterst få lyckats överleva kampen med kropp och själ intakt. Och pudlarna gör ju inte heller något för att hjälpa till. Dom ynkligaste och fegaste pudlarnas strategi för att överleva blir ofta att gå med i den attackerande vilt skällande och morrande pitbullflocken, medan dom flesta andra sticker ner huvet mellan benen och gör sig så små och osynliga som möjligt. På samma sätt byter dom klokaste och modigaste pitbullarna sida och kämpar vid min sida mot sina artfränder. Dessa blir mina mäktigaste allierade. Ett ljus i det mörker som lägrade sig den dagen denna verklighet blev min.

Dom siktar på vår svaga punkt

Trots att du för länge sen insett att du inte kommer att kunna rädda varken dig själv eller ditt barn så fortsätter du att slåss tills du inte längre mäktar. Djupt inne i dom manliga generna är du programmerad att skydda dina barn. Lika maktlös som en dator då dess herre trycker på entertangenten, lika maktlös är du när det kommer till valet att slåss eller fly. Även om det till slut kostar ditt liv. Ingen riktig man vid sina sinnens fulla bruk skulle någonsin kasta barnet till flocken för att rädda sig själv. Priset för den överlevnaden blir för högt. En skuld du aldrig kommer att klara av att betala så länge du lever.  Även om barnet rent fysiskt överlever blir det med största sannolikhet smittat och själv förvandlad till en av flockens vildsinta kreatur, dömd att för alltid leva i samma bittra och hatiska helvete.

Jag inser naturligtvis att detta är vad som utspelar sig i min låda, och att försöka få dom som bor i andra sorters lådor att se vad som sker i min, är som att be om ett undantag av naturlagarna. Det är omöjligt. Hur väl jag än beskriver det. Hur ont det gör för mig att bli biten och klöst går inte heller att beskriva för någon annan. Smärtan är ju enbart min. Även om du ställer dig brevid mig och hjälper mig att slåss så känner du enbart smärtan av huggen, inte den allra värsta för oss fäder, att bevittna våra barns. Pitbullflockens ledare vet att det är vår ömma punkt och attackerar just därför just den med extra furiositet. Dom vet att det är just den rätta strategin för att försvaga oss tills vi når den punkt då vi till slut tvingas ner på knä. Sedan är resten en snabb affär.

Varför?

Även om jag någonstans är medveten om att det utanför även denna större låda finns ytterligare lager av verklighet, är detta just nu vad som händer i min. Jag önskar jag kunde förändra detta på något sätt, men säg mig i så fall hur. All ytterligare sökning expanderar bara min låda, det förändrar inte innehållet. Det enda resultatet blir bara att det kommer in fler, större och otäckare pitbulls. Jag hoppas fortfarande att jag på något mirakulöst sätt skall lyckas rädda både mitt och mitt barns liv, men mina krafter tryter mer och mer och i samma takt blir hoppet allt svagare.

Jag önskar emellertid att få svar på den fråga som brunnit i mig sedan dessa vildsinta bestar plötsligt utan förvarning hoppade på just oss. Svaret, imbillar jag mig i allafall, kommer att skänka någon slags frid i mitt manliga sinne, som aldrig kan sluta söka efter logik och sammanhang. Varför? Vad har jag gjort för att reta upp dessa varelser till den grad att dom nu hugger efter min strupe? Om jag nu som det ser ut, är dömd, att även jag förlora denna kamp som så många före mig, låt mig åtminstone få veta det. Finns det något vettigt svar överhuvudtaget?

Än är jag dock inte död. Försvagad, men ännu istånd att slåss. Det försvarslösa lilla liv jag håller i famnen ger mig krafter jag aldrig anade att jag hade. Så fortsätt hetsa era attackhundar mot mig era jävla dårar! Jag kommer att ta åtminstone några av er med mig.... Såvida, inte det mirakel jag så hett bett om, mot all förmodan plötsligt skulle ske. Att plötsligt tillräckligt många i den anfallande flocken börjar vakna upp ur sin hypnotiska vrede och reflektera över varför dom slåss. Att tillräckligt många ser sig själva som dom egentligen varma och kärleksfulla varelser dom är. Att tillräckligt många törs trotsa sina herrars kommandon och istället kapitulerar för exakt densamma drivkraft som får mig att vägra ge upp mitt barn. Kärlek.

Hur skulle jag kunna kalla mig själv för man?

Jag undrar varför det är så svårt att se att det är just detta som motiverar fäderna världen över att slåss för sina barn? Det har ingenting med hat att göra. Hatet genereras av rädslan som blir resultatet av den illusion som vissa svårt känslomässigt skadade, men samtidigt intelligenta och mäktiga personer använder sig av för att få flocken att lydigt följa deras kommandon. Visst blir vi arga och sårade över att bli attackerade och fråntagna våra liv. Adrenalinet pumpar i våra vener, det är ju en kamp på liv och död. Men kanske det är just det manliga sinnets strävan efter logik som gör det så svårt för oss att hata någon utan att förstå varför.  Medan det kvinnliga mer emotionellt inriktade sinnet, som naturligtvis har samma instinkt av att beskydda sina barn som vi, blir mer sårbart för människor som använder sig av just känslomässiga argument för att få kontroll. sanna eller inte spelar ingen roll så länge ingen överröstar lockropen. Fara, fara, fara, fara, attack, attack, attack....

Jag hoppas kunna hålla mig vid liv länge nog för att få uppleva den dag mörkret skingras och freden åter lägrar sig i min låda. Så jag i lugn och ro kan börja reparera och återuppbygga det som krossats och förstörts i denna, fortfarande för mig, meningslösa och obegripliga kamp. Om jag kan hänga i till den dagen, så kommer jag att få min belöning. En frid som det är få förunnat att få uppleva. Känslan att vara glad över att bara få finnas till, utan krav eller förväntningar på att livet måste erbjuda någonting annat än bara just denna rätt. Detta är det enda jag ber om. Min rätt att existera som biologisk varelse och därmed även få åtnjuta den självklara rätten, att få älska, fostra och stötta de liv som jag är upphov till. Mina ungar.

Med vilken rätt skulle jag kunna hävda att jag tillhör det manliga släktet av rasen homo sapiens, den dagen jag ger upp kampen för deras liv? Skulle du kunna det?

Läs även andra bloggares åsikter om pappa, papparätt, jämställdhet, feminism, politik, gömda, asyl, liza marklund, barn, familj, rättigheter,

Jag läste Tonchi Percans artikel på Newsmill igår där han skakad insett att Sveriges mediaelit är genomkorrumperade. Detta är sant och har konstaterats på denna blogg långt före Percans Newsmillartikel publicerades. Bl a i detta inlägg.

Demokrati eller diktatur ?

I en demokrati ligger makten hos folket. Medborgarna skall ha full insyn i allt som myndigheter och beslutsfattare säger och gör i sin yrkesutövning. Tjänstemännen måste svara sanningsenligt på frågor som ställs till dem. Framförallt från media och domstolar.  I en diktatur kan polis, åklagare, politiker och övriga tjänstemän vägra svara på frågor och dom har även rätt att hemligstämpla dokument efter eget godtycke.

I en demokrati är det endast information rörande nationens armé och försvar som får hemligstämplas. Allt annat skall vara föremål för allmän granskning från medborgarna. Vidare får statens tjänstemän aldrig uttala sig i media mot någon som kritiserat myndighet eller statstjänseman. Myndigheter skall kritiseras, granskas och ifrågasättas av folket. Tjänstemän som kritiserar medborgarna eller tystar landets fria press är ett hot mot demokratin.

Medias skyldighet i en demokrati

Medias roll i en demokrati är att vara folkets vakthundar mot att någon myndighet, politiker eller tjänsteman missbrukar sitt förtroende. Detta är en mycket viktig roll i en fungerande demokrati. Den dagen media inte fullgör sitt uppdrag kan landet inte längre kallas demokratiskt. Med tanke på Tonchis artikel och att det blivit tydligt för de flesta att media medvetet dolt sanningen i Liza Marklund affären, där journalister t o m hotats till tystnad av sina egna chefer, så uppstår den intressanta frågan, har vi demokrati i Sverige? Det, utifrån ovan ställda villkor, givna svaret måste bli nej. Men när våra vakthundar medvetet tittar åt ett annat håll så innebär det ju att de som de är satta att granska kan göra lite som dom vill. Är det någon som tror att det inte finns människor bland dessa som inte utnyttjar det i egna syften?

Överåklagare Christer van der Kwast jobbade i början av 90 talet som länsåklagare i härnösand. En dag landade Thomas Qvicks erkännande på hans bord. Han lyckades sedan med enbart detta erkännande från en uppenbarligen sinnessjuk människa få honom fälld för åtta mord. En snabb media sökning på denne åklagare ger bilden av att detta i stort sett är det enda fall där han någonsin lyckats få någon fälld. Men denna enorma fjäder i hatten räckte för Van der Kwast. Han är idag chef för riksenheten mot korruption. Är detta så lämpligt tycker ni, med tanke på hans agerande i fallet Thomas qvick? Övriga personer som sagt sig vara övertygade om Qvicks skuld är bl a hans egen försvarsadvokat?? och tidigare JÄMO Claes Borgström, Sven-Åke Christiansson, professor och minnesexpert som intygat att Quick är trovärdig, terapeuterna och chefsläkaren på Säter, som hjälpt Quick att framkalla bortträngda minnen, samt
polisens förhörsledare.

Justitiekanslern

En av alla som sagt sig vara övertygade om Thomas Qvicks skuld är justitiekansler Göran Lambertz. Så här säger han i DN debatt:
”Här nöjer jag mig med att konstatera att det samlade intrycket är att det enligt min mening inte finns särskilt mycket som talar för att någon av de sex fällande domarna är oriktig. Såvitt jag kan bedöma har polis och åklagare gjort ett i allt väsentligt skickligt arbete. Missar och missgrepp har säkert förekommit. Men de är knappast värre i sammanhanget än att de bör få passera. Och det finns inte någon anledning att misstänka att de brister som må ha funnits har inneburit att domstolarna på något väsentligt sätt har vilseletts. 

Advokat Pelle Svensson lämnade redan 2006 in en anmälan till JK där han ifrågasatte utredningen på flera kritiska punkter.  JKs beslut kom redan efter tio dagar och innebar att inga åtgärder skulle vidtas. Efter Dokument inifråns granskning i SVT backar han och säger istället: "– Ja, det kan ju vara så att det är fel. Det var min bedömning utifrån domarna som jag läste och då tyckte jag att polisarbetet också såg proffsigt och rätt ut." I detta fall gjorde vakthundarna sitt jobb. Men ändå sitter både Lambertz och Van der Kwast kvar på sina poster.

Men vad händer när vakthundarna inte gör sitt jobb eller t o m attackerar sin egen ägare?

Fallet Louise i Vetlanda

Knappast någon kan väl ha missat missat fallet om Louise i Vetlanda. Janne Josefsson gjorde ett reportage om detta och människor i Sverige förvandlades till en ren lynchmobb. Samhällsvetaren Barbro Hindberg fick senare i uppgift att utreda detta fall. den 23/8-07 släppte hon sin rapport.  Den finns att ladda ner här. Men det är egentligen rätt meningslöst eftersom stora delar av rapporten är hemligstämplad. Anledningen till detta är förmodligen någon sekretessparagraf, men inte desto mindre rent antidemokratisk. Vad jag vet har Louise och hennes föräldrar inget med landets försvar att göra.

I rapporten får socialtjänsten kritik för sin handläggning av fallet, men den mest svidande kritiken får Josefsson som anses ha granskat fallet på ett mycket oseriöst sätt. För att spetsa till sitt reportage har Josefsson överdrivit, kommit med osanningar och utelämnat viktig fakta. Även journalisten Lars Adaktusson som mig veterligen är den enda journalist som intervjuat Louise farmor och farfar riktar skarp kritik mot Janne Josefsson,  för att han skött fallet Louise dåligt och kommit med, vad han ansåg, osanna fakta.

Fallet enligt Josefsson var följande. Louise slängdes ut på gatan av sin missbrukande mor, boende i Bergsjön Göteborg och tar då sin tillflykt till sin pappa som bor i Vetlanda. Där tvingas hon bo med pappan i en skitig nergången husvagn och utsätts för upprepade sexuella övergrepp av sin missbrukande och psykiskt sjuke pappa. Socialen gör inget för att ingripa.

Detta är ju så klart upprörande, men är det sant? Flickans farmor och farfar har vittnat om att Loise i själva verket bodde mestadels hos dom under sin tid i Vetlanda. Socialtjänsten försökte ingripa, men Loise vägrade att ta emot någon hjälp och sade sig ha det bra. Pappan har hela tiden nekat till brott. Vetlanda kommun anser att pappan trots domen ska ha fortsatt vårdnad om Louise. Pappans läkare på S:t Sigfrids sjukhus börjar nu ifrågasätta diagnosen som låg till grund för domen om tvångsvård. Pappan säger vidare i artikeln: – Jag sitter här på 4 000 sidor handlingar som rör mig och min dotter. Dessa handlingar ger en annan bild än den vissa medier givit. Jag är så trött på att se min husvagn på bild i tidningarna och det står att min dotter har bott där. Hon har aldrig någonsin bott i denna husvagn.

Under artikeln i Expressen som publicerades den 30 Mars 2008 har bla signaturen Gitte67 skrivit: JA calu. Det är mycket riktigt tösen lider av mytomani av det alvarligare slaget. Pappan är numera friskförklarad lider således inte av någon psykisk instabilitet eller annan psykisk sjukdom. Han är inte heller någon narkoman. Han är däremot en man på 45 år som älskar sin fästmö och deras familj. Han har suttit inlåst i 18 månader nu p.g.a. en tonårs flickas uppmärksamhets behov, en liten lögn som urartade och växte lavinartat så att lilla Louise inte kunde hantera detta eller dra sig ur denna banala historia. Pappan är som han själv sagt inte intresserad av att ha vårdnaden om Louise, det kan säkert någon annan sköta också ge henne den hjälp hon behöver av så väl psykologer som läkare eftersom hon i dagsläget inte mår väl och heller inte har gjort detta sedan hon var mycket liten.Trött ja vi är trötta.. Önskar bara att någon seriös journalist kunde beskriva sanningen som den är, utan att glorifiera eller baktala någon. //En som känt Louise pappa sedan -83.

Hon skriver också detta inlägg: Flickan bråkade i flera tim med sin pappa på morgonen för att hon inte ville gå i skolan (hon var mobbad) när hon väl kom till skolan skickades hon hem igen. Detta pågick i flera månader. Till slut flyttade tösen till farmor och farfar där hon bodde i över ett år och från och till hade hemundervisning med socialens goda minne. Detta var under samma tid som pappan bodde i sin husvagn och således bodde inte Louise i husvagnen.

Jag vet inte hur ni hade resonerat, men om jag hade varit reporter på Expressen hade jag tagit kontakt med Gitte67 och kollat hennes uppgifter. Men nu är jag ju inte reporter på Expressen som tur är. Gitte67, om du händelsevis råkar läsa detta, eller någon annan som känner till saker om det här fallet så får ni gärna kontakta mig. Min e-mail finns under min profil uppe till höger.