Tankar om framtiden
Kategori: Jämställdhet
Efter mycket övervägande har jag fattat några beslut. Daddys blogg i sin nuvarande form kommer att försvinna från nätet inom en nära framtid. Denna blogg startades i Oktober 2008. Den startades egentligen inte för att väcka debatt eller för att vinna inflytande i politiska frågor. Utan för att jag behövde någon som lyssnade på mig. Jag hade då redan gått igenom en vårdnadstvist som i April samma år kostade mig vårdnaden om min dotter. Jag kände mig ensam kränkt och rättslös. Och att inte någon enda person eller instans var intresserad av att ta del av min syn på saker, eller ta mig på allvar. Men, tänkte jag, det fria ordet kan dom i alla fall inte ta ifrån mig. Den rättigheten är ju starkt grundlagsskyddad. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Men jag gav mig ut i en värld som för mig vid denna tid var främmande, mer eller mindre på vinst och förlust. Resten är som man säger, historia.Experto crede
"Experto crede" är latin och betyder "Tro mig, för jag har erfarenhet". Och det sammanfattar väldigt väl vad jag framförallt har vunnit genom att driva denna blogg. Erfarenhet, kunskap och ett kontaktnät som växer dagligen. Och vad jag har förstått, efter lite hjälp och konsultationer de sista veckorna, är att jag idag sitter på en unik bank av material, kunskap, erfarenhet, kontakter och att det faktiskt är värt en del. Bara i min mailbox har jag nu över 12 000 arkiverade mail, med tips och information nog för att fylla ett mindre bibliotek. Även bloggen är en veritabel guldgruva av kunskap och information.
Det finns en gammal zenbhuddistisk historia som jag kommer att tänka på. Om en fattig hungrig tiggare som sitter på en gammal sliten och trasig låda och ber om allmosor. Då kommer en munk förbi, varpå tiggaren sträcker ut sin hand och ber om en slant. Munken säger "Jag har inga pengar att ge dig, men vad är det där du sitter på?" "Äsch, det är bara en gammal trasig låda", svarade tiggaren". "Men har du öppnat den och sett vad som finns inuti?" frågade munken. "Nej, varför skulle jag det, den är ju tom ändå?" "Visa mig", svarade munken varpå mannen kliver upp, öppnar lådan och förvånat finner den vara full av guld.
Många förstår säkert symboliken i historien. Jag har själv nu mött min munk, och han har hjälpt mig förstå en del saker.
Då jag 2006 plötsligt befann mig i en rättsprocess för första gången i mitt liv så öppnades en värld för mig som jag inte visste något om. Den enda juridik jag hade studerat var marknadsrätt, som ingick som delkurs i den IHM examen i PR och kommunikation jag har. Det var för övrigt den enda delkurs som jag inte fick MVG i.
Och eftersom det för mig som far inte fanns något stöd och att ingen upplyste mig ens om mina mest grundläggande rättigheter så blev jag ett enkelt byte i vårdnadstvisten som ledde till att jag förlorade föräldrarätten om mitt eget barn. Den senaste veckan har jag gått igenom det mesta av alla dokument, beslut, journaler och domar som hittills har producerats i mitt fall, och jag har därigenom gjort en del insikter.
Den viktigaste är kanske att om Daddy årgång 2006 hade fått hjälp av Daddy årgång 2010 så hade hela fallet kunnat få betydligt färre tragiska konsekvenser för alla inblandade. Och att jag i så fall också hade kunnat spara mycket pengar både personligen och åt skattebetalarna. Men också att det i det unika materialet finns väldigt mycket som jag har förbisett och missat på grund av att jag inte har haft nödvändig kunskap och insikt i hur saker fungerar. Detta har fått mig att förstå att det finns ett behov av det som finns i min låda. Att den faktiskt är värdefull.
Hatet har skakat mig
Daddys blogg drevs ifrån början anonymt. Ingen visste vem Daddy var, och därmed var även andra som varit inblandade i tvisten anonyma. Detta ändrades i Mars 2009 på grund av att jag fann mig misstänkt för ett allvarligt brott.
Jag tvingades då fatta ett beslut. Antingen fortsätta att vara anonym och inte nämna något om detta på bloggen. Med risk för att det ändå med stor sannolikhet skulle dyka upp senare, och att jag då skulle få svårt att förklara varför jag hemlighållit det.
Eller att släppa min anonymitet och öppet redovisa händelseförloppet. Jag valde det senare alternativet.
Jag frikändes till slut från anklagelserna, om man nu kan kalla det frikänna efter att jag redan straffats genom att inte få ha någon kontakt med mitt barn på närmare ett år? Frågan hur det hade gått om jag inte hade hade haft bloggen, och ilskan över det illdåd som utfördes, kommer för alltid att vara obesvarad. Man kan bara gissa.
Men det beslutet öppnade också dörren för vissa människor som kommit att hata det jag står för, att attackera mig personligen. Slagen blev allt värre. Människor jag aldrig hade träffat eller talat med började skriva saker om mig offentligt, kalla mig för kvinnohatare, brottsling, och betydligt värre saker. Allt jag skrev förvreds och vändes emot mig. Det förvånade mig eftersom ja ... jag hade svårt att förstå hur någon kunde tolka det jag skrivit så galet, och hur dom kunde påstå saker om mig utan att ens veta vem jag är . Men, det är ett fritt land, och folk kan säga vad de vill, även om det inte är sant.
Är det värt priset?
Jag erkänner gärna att jag ofta blivit väldigt sårad, sänkt och även överraskad av alla påhopp, lögnaktiga kommentarer och hatpost. Jag har många gånger undrat om det är värt priset, att vara i allmänhetens ögon, uppmärksammad av människor som vill krossa, kränka och förnedra mig offentligt? Jag var inte säker på att jag ville fortsätta på bekostnad av att bli orättvist och orättfärdigt dömd. Jag har verkligen varit tvungen att tänka mycket på denna fråga.
Så fick jag häromdagen ett mail från en nätbekant som länkade till en artikel som handlade just om hur man kan välja att hantera denna sorts kritik på nätet.
I artikeln kunde man läsa om John Edwards som påstår sig vara ett medium, och som har en TV show i USA. Efter 9/11 attackerna i New York så sände han bland annat ett extrainsatt program där han hjälpte anhöriga till dödsoffren att kontakta dom som dom förlorat. Naturligtvis har han väckt mycket reaktioner, inte minst vrede och hat.
I ett avsnitt av serien "Southpark" beskrivs han exempelvis som den "största skitstöveln i universum". Under en inspelning av hans show frågade en i publiken, hur det kändes för honom att bli beskriven på det sättet i en populär TV serie. Hans svarade då:
"Jag visste när jag började att utföra detta arbete offentligt, att jag målade ett stort "bullseye" på mitt arsle. Jag visste att folk skulle attackera mig, och jag visste att jag skulle möta extraordinär kritik för mitt valda yrke. Men jag bryr mig inte. Jag är kallad att göra detta arbete, jag gör det bra, och jag tänker inte låta andra hindra mig. De är fria att tro vad de vill. Allt som räknas är att jag vet att jag gör mitt jobb med integritet. Jag kommer aldrig försvara det jag gör. Människor kan försöka misskreditera mig tills de är blå i ansiktet, de kan utmana mig, de kan försöka angripa min karaktär, det kommer inte att stoppa mig. "
Jag har alltid beundrat människor som stått raka trots kritik och hot. Som vågat trotsa invanda föreställningar och utmana sanningar oavsett priset dom tvingats betala. Det gör vi nog alla lite till mans. Det är väl därför människor som William Wallace, Balthazar Bekker, Martin Luther King och andra idag allmänt ses som hjältar. Edwards uttrycker det på ett mycket bra sätt. Och jag har nog till stor del samma tänkesätt. Jag vet utan tvekan att det arbete jag gör hjälper andra, och jag arbetar med hög integritet och en etisk kod jag inte alltid ser i branschen i övrigt.
Jag definierar mig
Så vad kan man då lära sig av Edwards sätt att hantera offentlig kritik? Detta är var Erin Pawlina, en av alla som inspirerats av Edwards, mycket klokt uttrycker det."Jag har lärt mig att vad andra säger om mig inte definierar mig. Jag definierar mig.
Jag har lärt mig att människor är kritiska mot vad dom känner sig hotade av, och att det är deras utmaning att övervinna, inte min, om jag inte väljer att bära denna börda av någon anledning.
Jag har lärt mig att vad andra människor tycker om mig, bygger på förväntningar och antaganden som kanske inte är korrekta, och att de måste göra sina egna efterforskningar för att komma fram till sanningen. Jag är inte ansvarig för att göra detta åt dem.
Jag har lärt mig att när folk attackerar mig, är det för att dom känner rädsla, och jag ger dem förståelse och medkänsla, men inte min sinnesro.
Jag har lärt mig att några av de största människorna i vår värld har tvingats uthärda kritik och falska anklagelser, men de framhärdade och kom att skapa långa och bestående förändringar som gynnar andra. Och om de klarat det, så kan jag det också.
Jag har lärt mig att människor inte alltid tänker innan de talar eller skriver, och att vad de säger om mig eller till mig, faktiskt inte kräver ett svar från min sida.
Jag kan säga till de människor som uttrycker hat mot mig att jag inte behöver eller kräver deras kärlek och godkännande för att göra mitt arbete, och att jag fortfarande kan leva lika lyckligt även om vi aldrig kommer att bli överrens.
Alla har rätt till sin åsikt. Det vi kritiserar hos andra är ofta det som vi inte gillar hos oss själva.
Jag kan titta mig själv i spegeln i slutet av dagen och känna mig stolt över vad jag gör, det är allt som betyder något för mig. Det finns ingen som kan veta allt det jag vet, vad som händer bakom kulisserna, de ansträngningar och längder jag går till för att hjälpa dom som behöver hjälp. Så när folk dömer mig, vet jag att de dömer mig utan att veta tillräckligt för att verkligen döma mig rättvist. Du är den enda som kan korrekt bedöma dig. Saker någon annan säger (bra eller dåligt) om dig eller mig är sällan helt sanna, det är är alltid även en reflektion av deras tankar, förväntningar, antaganden och erfarenhet.
Sättet att hantera offentlig kritik är att alltid ha integritet i sitt arbete, då finns ingenting du behöver försvara. Dina insatser kommer att säga mer än dina ord."
Detta är bara slutet på första kapitlet
Det har inte undgått mig att de människor som är mina mest högljudda kritiker är de som aldrig träffat mig, och de som är mina mest högljudda supportrar är de som känner mig bäst även som person.
Om du står inför valet att utföra arbete som gör att du riskerar att hamna i allmänhetens ögon, var säker på att du alltid har integritet, ärlighet och sanning i allt du gör. Skicka medkänsla till dom som dömer dig, och hjälp dem som behöver dig. Fortsätt att göra det du gör bäst, fortsätt framåt, och låt inte någon stoppa dig eller förmörka ditt liv.
Att denna blogg nu kommer att försvinna betyder inte att jag gör det. Men i den nuvarande skepnaden har denna blogg nu tjänat ut sitt syfte. Mitt syfte däremot står nu klarare för mig än någonsin tidigare. På något sätt tror jag att vi alla har ett syfte. Och att dom människor som lyckas hitta sitt är dom lyckligaste. Oavsett om vägen dit är kantad av tårar och smärta.
Jag hade ingen aning om att detta var mitt, men livet är fullt av överraskningar, eller hur?
Läs även andra bloggares åsikter om Daddys, näthat, kritik, feminism, media, journalistik, barn, juridik
Kära herrskap. Idag vill jag rekommendera en ny blogg som jag hittade för några dagar sedan. Den heter "
I daddys generaliserande ingår därmed alla kvinnor som går honom emot och för enkelhetens skull kallar han dem för femnister som man har gjort legitimt att spotta på. Där kommer daddys kvinnohat fram.
Det fanns en gång en förening som hette Pappa-Barn. Ordförande var Michael Alonzo. Föreningen började växa sig stor och började få inflytande. Man blev bland annat remiss instans när nya lagförslag inom området skulle utredas.
Har ni någonsin varit i den Nederländska staden Nijmegen? Då kanske ni passerade detta monument. Kanske ni reflekterade över det, men förmodligen inte. Europas städer kryllar ju av statyer av den ene och andre. Man kan ju inte hålla reda på alla. Mannen som avbildas på denna staty hette Balthasar Bekker. Statyn som rests till hans minne uppfördes långt efter 1600 talet då han levde och verkade. Bekker var en av dom mest hatade människorna under sin samtid. Han hade nämligen fräckheten att hävda att häxor, varulvar, djävulsförbund och magi inte existerade. För det försköts han från samhället, hans bok bannlystets och han dömdes till och med för kätteri.
Men om inte enbart detta är rätt oförklarligt, tätnar mysteriet ytterligare då man vet att vävnadsprover från denne numere avlidne, trefaldigt dömde mördare har bevarats. Att åklagare i andra mordfall begärt att dna prover skall tas för att kunna eventuellt knyta misstänkta till mord, men att hovrätten i fallet DaCosta satte stopp för att Gonerkas vävnadsprov kunde analyseras och jämföras med de hårstrån som hittades vid Catrines kropp.
Till slut skulle jag lite försiktigt vilja påminna om doneringsknappen på denna blogg. Efter den akuta krisen i julas har det inte kommit in en krona, och hotet om fogden är i högsta grad aktuellt fortfarande. Om inte skatteverket kan sätta en där, vilket kunde undvikas tack vare er generositet, så hjälper gärna försäkringskassan till. Hur frånskilda fäder jagas av försäkringskassan och fogden skriver 
Möt pappan Anderas som utsattes för ett rent mordförsök av sin f d fru. Han hade precis varit och hämtat sin dotter på dagis och satt henne i barnsätet på cykeln och börjat färden hem. Då kom plötsligt en bil med rusande motor som körde på far och dotter så att dom for i backen bägge två. Ur bilen kommer sedan barnets mor, ursinnig... 
Det är bra att deklarera sin ståndpunkt till högre ort och signera att vi,var och en eller gemensamt inte kommer acceptera att oskyldiga blir dömda till fängelse,att pappor och barn blir separerade och som i sin tur har släkt,vänner och farmödrar som blir kränkta och knäckta, människoliv går i spillror pga illa moderna lagar som stiftats utifrån godtycklighet och subjektivitet.
Nu är det dags! Daddys blogg har växt ur kostymen och det är med stor glädje och tacksamhet jag nu tillkännager öppnandet av Daddys-Sverige´s nya website.
Tillhör du dom som är månadsgivare åt Rädda barnen? Dom som tror att dom gör en viktig insats för barnen i världen och i Sverige? Vet du hur många månadsgivare det behövs enbart för att täcka generlasekreteraren Elisabeth Dahlins månadslön på 77 000 kronor? Och därutöver styrelseordförande Inger Aschings månadsarvode på 20 000 kronor? Hur mycket skänker en genomsnittlig månadsgivare tro? 200 kronor kan väl vara ett rimligt antagande. I så fall behövs 485 månadsgivare precis som du enbart för att hålla dessa två damer med sina dyra levnadsvanor.
Nu skall rädda barnen öppna ett 
Tidningen BLT i Karlskrona hade idag en artikel med rubriken "
Många med mig har undrat över svenska journalisters ovilja att ta upp dessa orättvisor, trots att dom är så tydliga dom kan bli. Många tror felaktigt att journalister är ett skrå som gärna dyker ner i dypölar utan rädsla för att få lite skit på sig.
Till slut, en hälsning till signaturen(erna) "BN" som tycker att jag är en kvinnohatare och en skam för flickpapporna i Sverige. Min dotter kommer att skämmas för mig då hon blir äldre anser denna BN som dock inte vill skylta med sitt namn. Får jag rekommendera detta tidigare inlägg där jag listar 
Det kom en pressrelease från föreningen "Män för jämställdhet". Tomas Wetterberg heter mannen som leder denna riksorganisation. Wetterberg har också en blogg 
Men bara för att man som far har skrivit under faderskapet, frivilligt eller inte så ger det inte en pappa rätt att ta ut pappaledighet. För det krävs nämnligen också vårdnadsrätt av barnet, och det är inget som samhället på något vis tvingar papporna att skriva under. Det är nämligen upp till mamman att bestämma. Något som familjerätten gör väldigt tydligt för henne. Så i dom fall där modern hellre ser fadern endast som en försörjare så kan hon helt enkelt neka pappan att få vårdnadsrätt, och därmed kan han kyssa sin föräldraledighet adjö.
På Monica Antonssons blogg kan man läsa om 
snarare skulle kunna kalla en riktig biff. Vältränad och dessutom instruktör i kampsport. Men han slog aldrig tillbaks. Han liksom vi andra 99,7% av sveriges män har nämligen växt upp och fått lära oss att man aldrig slår en kvinna. Kvinnorna får dock inte lära sig samma sak. Nu för tiden anordnar till och med svenska kyrkan kurser i hur man effektivast spöar upp en man om han skulle bära sig otrevligt åt. Minns ni Ireene von Wachenfeldt? Manshaterskan som var ordförande för ROKS och som yttrade dom bevingade orden "män är djur, tycker inte du det?" Hon blev sedermera projektledare för kurser i självförsvar för kvinnor. Ett projekt som bland annat bekostades av svenska kyrkan. Säkert i ett vällovligt syfte, men hur dum får man bli?
Så fann jag det till slut. Beviset för vad jag länge misstänkt men inte tordats andas om fram till nu, än mindre skriva om. Ändå blev jag smått chockad av att ta del av den larmrapport som det amerikanska justitiedepartementet nu släppt. Den visar klart och tydligt att det som tidigare endast talats om som ett stort mörkertal gällande kvinnliga pedofiler i verkligheten är mycket högre än vad någon ens kunnat tro i sina vildaste fantasier. Inte ens jag.
Jag antar att jag inte är den enda som sitter helt tagen efter att ha tagit del av USA:s justitiedepartements unika rapport. Visst har jag efter över ett års bloggande om det som görs mot våra barn förstått att övergrepp utförda av kvinnor är vanligare än många insett, men dessa siffror blåste mig nästan av stolen.
Då jag inser detta finner jag till slut rapporten som är skriven av Najat Maalla och inte Najat Maala som alla nyhetsmedia påstod. Rapporten är inte bara tunn, siffran 750 000 nämns överhuvudtaget inte någonstans. 
Ken Ring fick sitt stora genombrott med den självbiografiska låten "Mamma", som handlar om hur hans mor Rebecka insjuknade och dog i cancer när han var 14 år gammal. Efter en spelning på Vattenfestivalen i Stockholm 1999 blev han gripen av polis efter att ha framfört låten "Spräng Regeringen" Hans skivbolag (EMI Productions) sade då upp samarbetet med Ken. 
Sedan Monica Antonsson och Ramona Fransson publicerat plusgirot som går till mitt skattekonto så fick jag idag reda på att det har kommit in ytterligare 3000 kronor den vägen. Dessutom har det kommit in 3000 kronor till på mitt personkonto sedan det förra inlägget. om man därtill lägger de 500 kronor som Ingrid Carlqvist skänkt, de 1700 kronor som kommit in via paypalknappen på bloggen och de 1800 som kommit in via Mikael karlssons sms insamling (om det inte blivit mer sen sist) 
Alla människor som har en slant att skänka och vill hjälpa pappor och mammor som liksom jag kämpar mot allehanda myndigheter som stjäl deras barn kan göra det via mig. Antingen via Paypal (knappen i högermarginalen) eller via Plusgiro Plusgiro:4890103-7 med ocr nummer: 19661126821741. Jag lovar och svär att pengarna kommer dit dom skall. Kandidater som behöver hjälp saknas sannerligen inte. Naturligtvis kommer jag emellertid att vara noggrann så att inga pengar hamnar i fel händer. Även om jag inte har möjlighet än att öppna ett så kallat 90 konto så kommer jag att redovisa vartenda öre samt vad dom används till här på bloggen löpande. 
De senaste uppgifterna jag har från Arizona USA är att Emma, Mias dotter, som egentligen heter Sara Awad nu har halkat tillbaks i drogträsket. Förmodligen blev avslöjandet av livslögnen hon tvingats leva i för mycket för henne. Stackars flicka. Man önskar att det fanns något man kunde göra. Jag hoppas dock fortfarande på en återförening av far och dotter, men det verkar inte möjligt i dagsläget. 
"Du gör ett jättejobb, men du måste ibland varva ner och tänka på något annat, annars går du i väggen". Undrar hur många gånger man hört det? Och jag har svarat, "men fattar ni inte? Det handlar ju om min dotter, varje sekund är dyrbar". Men det var jag som inte fattade. Det var dom som hade rätt. Nu har jag fattat.
Denna blogg skulle ju handla om kärlek och jämställdhet. Det var ju så den började, men allt jag skrev på bloggen om hur socialtjänsterna, kvinnojourerna, BUP psykologerna, domstolarna och politikerna grovt miss sköter sina arbeten och diskriminerar föräldrar enbart på vad dom råkar tillhöra för kön eller samhällsklass besannades i mitt eget fall.
Jag lovar att pengarna som kommer in till stöd för kampen för barnens rätt till bägge sina föräldrar gör mer nytta för sveriges barn än dom som skänks till Rädda Barnen, som hellre köper lyxjeepar och flotta boenden för sin personal i u-länderna vad det verkar.
Jag är fortfarande kvare på sjukhuset. Jag är här frivilligt och får gå hem när jag vill, men doktorn rekommenderade att jag stannar här över nyår. Först hade jag tänkt att åka på en nyårsfest som jag är bjuden till men jag kommer att lyda doktorns råd. 
Nu kan jag ju önska mig det hur mycket som helst men det kommer inte att ske. Hon är en mycket duglig journalist och en markbrytare för en hel yrkeskår, men risken är större att hon förlorar sitt jobb än att hon prisas för det.
Precis som sägs i debatten så har män svårt att tala om de här frågorna. Vi blir helt tagna på sängen av svenskt rättsväsende och socialtjänst. Först blir männen förvånade när dom inte får den hjälp som dom förväntar sig av familjerätterna. Sedan blir dom förbannade då dom märker att dom blir skamlöst diskriminerade och att alla dörrar stängs i ansiktet på dom vad dom än gör. Till sist resignerar dom inför den oslagbara fienden som dompterar domstolar, polis, kvinnojourer, BUP, socialtjänst, Kvinnocentrum, barnhus och fan vet vad mer.
Ni som retar er på mig och tycker att jag är det sämsta som har hänt jämställdhetsdebatten bör ta en liten titt i ert inre. Jag är bara en arbetslös musiker som skriver sanningar som andra inte skriver om. 
Detta är Albin 6 år och Ludvik 8 år. Två små pojkar som avgudar sin far precis som dom flesta andra pojkar i den åldern. Skillnaden mellan Albin och Ludvig och andra pojkar är att dom inte får träffa honom. Det har Göteborgs tingsrätt och Hovrätten i västra sverige bestämt på inrådan från barnhuset, BUP genom en frilansande kvacksalvarpsykolog som lögnaktigt anklagat pappan Peter för misshandel mot barnen och mamman. Jag har läst både domen från tingsrätten och hovrätten och tänkte visa er skillnaden i bevisvärdering om man är pappa till skillnad från mamma i en vårdnadstvist i västsverige.
Citatet ovan yttrades då en av Peters grannar vittnade i Tingsrätten om vad hon iaktagit genom sitt köksfönster. Hon vittnar vidare om att hon försökt spana efter tecken på att anklagelserna om våld mot mamman och barnen skulle vara sanna men inte kunnat se något som visar detta. Tvärtom vittnar hon om en pappa som älskar sina två barn högt och vars barn älskar honom tillbaka lika högt.
Jag ringde idag upp Bengt Nilsson för att fråga hur man kunnat fastställa att moderns ju uppenbart jäviga vittnen var mer trovärdiga än Peters oberoende. Han började med att stamma ur sig nånting om att dom bara hade gjort "som vanligt" men kom sedan på en idé för att krångla sig ur knipan.
Mia Mark är den barnpsykolog som fått agera vårdnadstorped i det här ärendet. Dvs den som av barnhuset och Kvinnocentrum, BUP och socialtjänst utvalts till att utföra det "Smutsiga" jobbet.
Ni som tvivlar på hur ont det gör för en far att få en sådan här dom i ansiktet kan själva läsa det mail från Peter som gick ut på min interna mailinglista. Här är det ord för ord:
Delar av följande stycke är lånat från en artikel skriven av rådman Bo Severin i Svensk Juristtidning. Denna artikel publicerades redan 1997. Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för bedömning av sexualbrottsmål (se bl a NJA 1993 sid. 446 och 1991 sid. 83) öppnar möjligheter för domstolarna att döma till ansvar enbart på anklagelser om annan bevisning saknas och det även om målsägandens version lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning av målsägandens trovärdighet.
Om det inte kan vara så att du, du har varit utsatt för det men att du har glömt det. Du har inget minne utav det idag. Men då gäller det ju för dig och för oss att hjälpas åt att plocka fram den här minnesbilden. För den kommer fram rätt vad det är ändå. Och kanske kommer fram i ett sånt tillfälle där du inte önskar att det ska komma fram. Och det är därför jag försöker med hjälp utav (din systers) berättelse få dig att få tag på den här minnesbilden. Att minnas det här innan du bara slår ifrån dig och säger att det inte har hänt. Därför att det är så otroligt att det skulle ha hänt. Innan du gör det så tänkte jag att vi tillsammans just med hjälp utav (din systers) detaljer av vad hon ser skulle kunna få dig att hitta en tråd att minnas det här som hon påstår sig ha sett då.
Såsom vi kan läsa på Wikipedia så förutsätter en demokrati en rättsstat. Sverige är idag ingen rättsstat, utan börjar istället likna en polisstat där myndigheter tar sig rätten att splittra familjer och godtyckligt fängsla människor (män) med eller utan dom. Ett land där vi låter socionomer utan kunskaper om barn allsmäktigt sitta till doms över barns hela liv och framtid. Ett land där vi upplåter till politiker utan juridisk utbildning döma människor till långa fängelsestraff enbart på deras bedömning om vilket av vittnesmålen som anses trovärdigt. Ett land där barns rättigheter systematiskt kränks för att dom inte passar in i statens feministiska vanföretällningar.
Det ni ser på denna bild, som är tagen av mig med mobilen på bokmässan i Göteborg i år, är en representant ur Sveriges domarkår (mannen i grå kostym) och en representant från ROKS (riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige). På mässan kallade man sig dock "Sveriges Kvinnolobby". 
Detta ger boken gratis reklam vilket är bra. Det visar också det sanna ansiktet på den socialdemokratiska politikern och nämndemannen Eva-Britt Dahlström. Men hon är bara toppen på det ruttna isberget som idag utgör vårt rättssystem.
Pappa-Barn Stockholm inbjuder till en seminariekväll om kvinnligt våld i nära relationer. Under många år har samhället i allmänhet, och media i synnerhet, producerat en generell bild av män som förövare och kvinnor som offer när det kommer till familjerelaterat våld. Den bilden ter sig dock - vid en närmare granskning - vara delvis onyanserad och kanske också felaktig. 
PAS står för parental alienation syndrome. Det är ett syndrom som drabbar barn vars ena förälder inte skyr några medel för att förhindra umgänge med den andre. Det inkluderar att ljuga för barnet, påstå osanna saker för barnet om dess andra förälder. Det kanske är svårt att förstå för de flesta, men det finns föräldrar som först totalt utestänger den andre föräldern med hjälp av falska anklagelser. Sedan säger dom till barnet att pappa/mamma inte kommer för h*n tycker inte om dig längre, h*n vill döda er. Detta enbart i syfte att hämnas på den tidigare partnern för att h*n vill skiljas, eller för h*n har träffat någon ny.
För övrigt konstaterar den uppmärksamme att klockan längst upp på min blogg fortsätter att ticka. Trots en tingsrättsdom som säger att det är av största vikt att umgänget nu snarast kommer igång. Det verkar som socialförvaltningen i Kungsbacka tycker sig kunna ignorera t o m en dom från tingsrätten. Vad jag vet har dom inte lyft ett finger. Trots att dom är den myndighet som skall sköta verkställandet. Jag sattes nämligen under övervakare och fick ett mycket begränsat umgänge. 
Idag kan man i GT/Expressen ta del av hur de två 13 åriga flickorna Josefine Borup och Vanessa Lindqvist 
Som många vet blev jag där fråntagen all umgängesrätt med mitt barn, enbart på anklagelsen att jag hade duschat och sovit med min 4 åriga dotter. Eftersom det efter den slakten på mina mänskliga rättigheter inte fanns någon dom att verkställa, fick jag ett brev där man meddelade att förhandlingen om verkställigheten ställts in.
Barnhus. Dessa häxgrytor som nu slår upp sina portar i snart varenda svensk stad, innehållande polis, socialtjänst och BUP i en och samma kladdiga smet. Skulle ni våga släppa in era barn dit? Det är inget jag skulle rekommendera. Speciellt inte om ni råkar vara pappa inblandad i en tvist. Ni som undrar varför jag har denna inställning kan ladda hem dokumentet "förhör med Rania" som finns i min meny till höger, samt ljudfilerna "Maria Brage släpper inte in förövare på barnhuset 1 & 2" Efter ni tagit del av dessa dokument torde alla övriga förklaringar te sig onödiga. 
Då jag återigen talar med Gerd Brantelid senare samma dag, medger hon att det inte går att hänvisa till förundersökningssekretess, eftersom förundersökningen som jag mycket riktigt påpekat är nedlagd. Däremot säger hon återigen att dom kan hemligstämpla förhöret med tanke på att målsäganden kan lida men?? Målsäganden i det här fallet var ju min dotter som är 4 år....hur i helsike skulle hon kunna lida men av att jag får ta del av förhöret??
Jag skall försöka att inte tjata så mycket idag då dagens gästinlägg är ganska långt. En trogen läsare och ibland lite "kontroversiell figur" på denna blogg är Mikael Karlsson. Bl a har jag och Mikael vid några tillfällen själva rykt ihop. Han blev t ex vid ett tillfälle tillfälligt avstängd från att kommentera här under en vecka. Mikael skickade mig sin historia efter att jag efterlyste gästbloggare nyligen och efter att ha läst hans historia så känner jag att min förståelse för honom har ökat markant. Inte för att den egentligen är vidrigare än min eller andra fäders, men kanske för att jag är så insnöad på mitt eget fall att när jag får ta del av andras på detta sätt, så blir verkligheten jag lever i så mycket mer påtaglig, och jag förstår att män kan bli både labila och ibland obalanserade av den behandling vi får utstå. Jag räknar även in mig själv i denna grupp.
TR begärde in snabbupplysningar samt föreslog samarbetssamtal från Soc. Under samarbetssamtalen var det endast en massa anklagelser och hot om ditten och datten, detta från oss båda. Jag minns att under ett samtal mimade mamman ”Jävla nolla” mot mig när det var jag som pratade, När jag då svarade henne att hon inte behövde mima utan kan säga det rakt ut blev det tyst. Jag minns också att jag under ett annat samtal berättade att den lilla hade tagit hål i öronen ”Vilket hon ville”. Soc tyckte inte det var fel förrän jag påtalade att jag inte fått mammans medgivande eller ens brytt mig och fråga. Då började de sippra efter andan och blev helt förfärade. Hade jag gått emot en mammas bestämmanderätt??? Att mamman gjort saker utan att fråga mig var inte lika förvånande från soc och man accepterade det precis som om det var så det skulle vara. 
Man pratade ofta ifrån soc om struktur och balans för barnet. Mamman visade upp sin struktur igenom att barnet skulle gå upp tidigt varje morgon i någon annans hem i en annan kommun och åka till dagis i vår kommun och vara på dagis hela dagen för ett sedan göra samma resa tillbaka igen ”Jag skriver ”tillbaka” för detta var inte vårat barns hem. Detta accepterades av Soc och TR men själv ser jag ingen struktur i detta. Till slut flyttade så barn och mamma till Bromölla. 
Inget har hänt i mitt fall och jag vet inte om några åtgärder vidtagits alls. Skall dock ta reda på det. När man beslutade att jag endast skulle ha varannanhelgs umgänge visste jag att detta var för lite för den lilla och att det skulle inverka på mina föräldrars umgänge med sitt barnbarn. Därför gick vi till soc och använde oss av lagen om anhörigas rätt till umgänge. Mamman motsatte sig inte detta och ett avtal skrevs. Detta avtal varade i 6 månader och skulle vara var 6:te veckoslut sedan skulle en utvärdering göras för att se om fortsatt umgänge skulle ske. Mina föräldrar körde och hämtade den lilla varje gång och lämnade åter på söndag kvällarna. Dock blir det över 50 mil vid varje umgängestillfälle och vi ville ”när nytt avtal skulle skrivas” endast ändra för att få till att man möts på halva vägen. Detta har inte ens noterats av Kajsa Buhr på Socialen i bromölla. 
Var de har fått ifrån, att vi kan samarbeta bättre idag än tidigare vet jag inte. Vi är fortfarande i tvist och jag fick känslan av att Kajsa Buhr och Susanna Sjöbring inte vet skillnaden mellan beslut och dom från Tingsrätten. Det vet däremot jag. Jag och X är överrens om att umgänget med Farmor och Farfar varit bra och vill att det skall fortsätta. Dock vill åtminstone jag ha det skrivit i avtal om det skulle vara så att X helt plötsligt vill stoppa umgänget. 
Till sist skulle jag vilja ge ett boktips: Skadad av Cathy Glass. Ni hittar både boken och recentioner här: 
...Så är gryningen nära. Jag fick i veckan ett besked som gjorde mig mycket glad. Jag vill inte, och kan inte säga än vad beskedet var, eller av vem jag fick det. Men jag vill ändå sända en hälsning till alla föräldrar och andra drabbade därute att en lite låga av hopp har tänts. Jag har uppnått ett av mina mål med alla dagar och nätter av hårt arbete och det känns underbart. Samtidigt som jag trött 
muntligen komma till tals med myndigheten trots upprepade försök från min sida. Att dom på familjerätten i Kungsbacka gör så här regelmässigt "om någon förälder mailar och anmäler oro för barn". Att hon delgett mamman innehållet i min anmälan innan hon uppenbarligen slängde bort den. Att hon uppfattade innehållet i mitt mail som något som behövde diskuteras med mig och mamman, men sedan själv stoppade just detta genom att ställa in vårt planerade samtal. Sedan tvärvänder Pettersson plötsligt och säger att hon inte uppfattat mitt mail som en anmälan om oro för barn. Vidare anklagar hon mig för att svartmåla den andre föräldern utan att kunna svara på exakt vad hon syftar på med detta påstående. Detta är alltså samme Christina Pettersson som strax efter anmäler mig falskt för ett grovt brott enbart på mammans ord, och därmed ser till att allt umgänge mellan mig och mitt barn upphör totalt.
För er som följer min blogg och er som engagerat er i barnrättsfrågor är signaturen "jacobsson" bekant. Anette Jacobsson har länge kämpat för barns och föräldrars rättigheter i Sverige, och har också bidragit med stor hjälp i avslöjandet om alla oegentligheter i mitt fall och fallet Robert. Hennes son Alexander Barkman är mitt juridiska ombud i vårdnadsmålet. En mycket duktig jurist som förtjänar denna reklam han nu får på min blogg. Inte för att han saknar jobb direkt, men ändå.
kränkande om en människa och visa så stor likgiltighet för den skada som deras uttalande självklart orsakar hela lärarens familj? Detta visar en bottenlös brist på empati och en grandios självbild som oroar. Arrogansen i antagandet att de har någon form av övermänskligförmåga som ger dem möjlighet att se om en person talar sanning eller inte, förstummar. 