daddys

Alliansens familjepolitik – 10 punkter för tryggare barn

Det bidde en….tummetott.

Förslaget att barn skall kunna ha två folkbokföringsadresser är det enda som är ett bra steg på vägen för att komma tillrätta med vårdnadseländet, men det är allt för lite.

Familjer skall erbjudas samarbetssamtal? Vad är det för nytt med det? Det erbjuds man ju redan idag?

Jag lider med Littorin och hans barn. Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan att det nog var nyttigt för en högt uppsatt politiker att drabbas av det helvete av falska anklagelser och lögner i det som populärt går under namnet vårdnadstvister.

”Men dom flesta löser det ju bra, så vad är egentligen problemet?” hör man ofta. Som om 7000 BARN OM ÅRET som tvingas se sina föräldrar slita varann i stycken bara är en liten bagatell? Tro mig, det är inga rena och sjyssta fighter vi talar om här. Det är uppslitande, sorgliga och blodiga krig som utspelar sig. Då ens egna barn ligger i potten så är det allvar. Då glöms plötsligt alla ömma ord och kärleksfulla stunder. Då vaknar odjuret i oss. Och istället för att sätta ner foten, så eldar man på under konflikterna i år efter år, tills den dag då dom är så infekterade att det aldrig går att reparera. Barnen hamnar mittemellan. Och det, kan jag säga för er som inte har förstått det, är en jävligt otrevlig plats.

Börjar dom förstå nu tro?

Kanske Littorinfallet kan bli en nyttig påminnelse för hans kompisar där uppe i toppen att det faktiskt föreligger ett jävligt stort, dyrt och framförallt ONÖDIGT problem som drabbar hela vårt samhälle på ett mycket förödande sätt. Vi pumpar miljarder in i ett familjerätts system som inte löser ett skit utan bara förvärrar problemen. Och som sedan kostar oss ytterligare en massa miljarder i ökad ungdomsbrottslighet, depressioner, själv skade beteenden, tvångsvård och till och med mord. När våra barn hotas...som sagt så kan det till och med få sådana tragiska konsekvenser. Vi har sett allt för många tragiska exempel. Men i dom mordfallen så skriver tidningarna aldrig om dom egentliga orsakerna. I bästa fall kallar man det för "familjeproblem".

Samarbetssamtal kommer inte att räcka. Att tro det är så okunnigt och naivt att man undrar om arbetsgruppen ens har förstått vidden av detta problem?

Vad som måste till är en lag ändring och en KRAFTIG markering från lagstiftarna att BARNENS RÄTT till en nära kontakt med BÄGGE sina föräldrar tafsar man INTE på så länge det inte finns starka och STYRKTA!!! skäl.

Vuxna beter sig som själviska jävla fån, och skiter i att deras barn lider svårt, och får liven förstörda i en ålder då dom knappt ens har hunnit börja. Hur kan en regering bara passivt stå och se på då så många människor och barn krossas i ett omänskligt och konflikt DRIVANDE familjerätts system???

Lögner och falskspel premieras

En del föräldrar har själva skador och sår i sina inre, som gör att dom helt enkelt inte reder upp en sådan här fruktansvärt pressad situation. I ren desperation och rädsla tar dom till alla beprövade medel, för alternativet skulle vara värre. Vad hjälper det då att man erbjuder samarbetssamtal? Då MÅSTE staten ta till maktmedel så att den trilskande föräldern snabbt verkligen FÖRSTÅR budskapet att det INTE ligger i hennes eller hans intresse att sabotera den livsviktiga kontakten för barnen.

Idag är det tvärtom till och med så sjukt att det faktiskt LÖNAR sig för en illasinnad eller emotionellt sårad och rädd förälder att medvetet, med lögner och falska anklagelser sabotera umgänget. Ju längre dom klarar det desto mer ÖKAR deras chanser att VINNA ensam vårdnad, och därefter enkelt och för alltid separera barnet från den andre. Förstår ni ens vidden av hur smärtsamt det är att slitas från sitt eget barn ofrivilligt och oförskyllt? Hur det känns för barnet, det kan nog ingen av oss en komma i närheten av att förstå. Och konstigt nog verkar dom som borde förstå det bäst, snarare förstå det sämst??

I 15 av 16 fall vinner mamman idag ensam eller gemensam vårdnad, och det bryter dessutom mot rättviseprincipen i grundlagen, som säger att alla skall behandlas LIKA. Orättvisorna står ju till och med inskrivna i lagparagraferna. Särskild hänsyn skall tas till kvinnor…etc. Men mans eller kvinnohjärta spelar ingen roll. Det gör lika jävla ont i båda. Att det idag är fler manshjärtan som mals sönder, är ingen orsak att arbeta för ett motsatt föhållande. Om vi nödvändigtvis måste separera, så kan vi INTE samtidigt kräva det av våra barn. Det är hjärtlöst och grymt. Och jag kommer nog aldrig att förstå att det ens tillåts i den utsträckning som sker idag. Än mindre hur en del människor kan applådera det och till och med arbeta för att förvärra en redan katastrofal situation?? Då är det någon allvarlig felkoppling i empaticentrum!

Har ni glömt? Se den då igen!

I dokumentären könskriget från 2004 fastställdes det att ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer) medvetet spred desinformation om pappors och mäns farlighet med hjälp av rent påhittad och falsk statistik. Bl a hävdade man med bister och sorgsen uppsyn att en kvinna i veckan dödades av sin man i Sverige. Den sanna siffran är enligt BRÅ ca 16 per år. Motsvarande siffra för manliga dödsoffer i nära relationer är ca 5-6. Vad gäller våld i hemmet så är både män och kvinnor lika goda kålsupare enligt de senaste rapporterna från BRÅ. När det gäller fysisk och psykisk misshandel av barn likaså. Men dessa barn får ofta leva i detta helvete i åratal innan någon bryr sig, om dom ens har sådan tur att det är någon som bryr sig innan det är för sent.

Då reportern Evin Rubar till ROKS damen påpekade att BRÅ sa så i sin statistik, så svarade hon på fullt allvar att ”Nej nej, det stämmer inte”. ”Dessutom”, sade Rubar ”så säger ju BRÅ att majoriteten av gärningsmännen lider av psykiska sjukdomar, social utslagning och missbruk?” Återigen från ROKS damen ”NEEEJ det stämmer verkligen inte. Män dödar, män slår och män våldtar för att få MAKT över kvinnor. Det är könsmaktsordningen som är orsaken”. Män är enligt dessa extremister tydligen det enda misstag som gud begick i sin skapelse. ”Att kalla en man ett djur är att smickra honom”. Minns ni? Tror ni dom har sansat sig?

Det känns som om vi väl snart borde börja förstå och se igenom propagandan och dumheterna nu? Men på socialkontoren och i domstolarna lever den och frodas i högsta välmåga. Där separeras barn från pappor som dom älskar, behöver och ser upp till, och som älskar dom tillbaks ”För att vara på den säkra sidan??” Trots att dom inte gjort någonting, och trots att det funnits en lag mot könsdiskriminering inom socialtjänsten sedan Dec 09 så har INTE EN ENDA socialtjänst fällts. Vilket ju också är märkligt eftersom dom bryter mot denna lag VARJE DAG!

Svenska pappor leds lydigt till slakt i våra domstolar, ofta med katastrofala resultat för alla inblandade. Inte minst barnen. Papporna hamnar i diskrimineringens skymningsland där de systematiskt berövas sina rättigheter. Ofta reagerar dom med chock. Dom strippas på allt dom äger samt sina barn utan att dom ens förstår varför och hur detta kan hända?? Vi bor väl i en rättsstat? Innan det händer dom själva har dom emellertid inte ens brytt sig om att att sätta sig in i problematiken. Då är elitserien och karriären viktigare.

Och om ni tycker att könsdiskrimineringen är skandalös, betänk då "sexualövergrepps syndromet" och hur det ständigt tillåts avgöra vårdnads och umgänges tvister. Om ni verkligen SÅG hela vidden av rättssystemets enorma impotens och kroniska blindhet för mäns rättigheter skulle det ÄCKLA er.

"Domstolarna är tänkta att ta sig an fall om vårdnad och umgänge med vad vi kallar en könsneutral hållning. Det låter rättvist, och det är rättvist. Men det är en MYT. Domarna genomdriver inte dessa könsneutrala lagar på ett könsneutralt sätt, och få verkar bry sig.

"Vi kommer att se dessa problem växa allt mer innan fäder organiserar sig och kräver en rättvis behandling. Så man kan bara vädja till alla pappor därute. Vi har ett MYCKET REELLT PROBLEM och vi MÅSTE göra detta till en offentlig fråga. För som det är nu vill varken domstolar, politiker eller media ens höra oss."

Varför vill ni inte lösa detta??

Ibland drabbas även människor i samhällets ”topp” av detta jävla barbari som pågått i decennier. Kanske Littorins öde hade kunnat få er, hans vänner i regeringen att sluta blunda för denna misshandel som förstör, och till och med kostar män, kvinnor och barn LIVET? Det här?? Det räcker inte.

Vad är problemet? VARFÖR VILL NI INTE LÖSA DETTA??? DET ÄR JU SÅ LÄTT!! Är det en ekonomisk fråga? Sysselsätter barnförstörar systemet för många människor? Kunde man inte ta de miljarder man skulle spara in på att inrätta en rättvis vårdnadslag, och hitta bättre och mer samhällsnyttiga jobb för dom lakejer som idag lever på detta??

//Från en farsa som under fem års diskriminerings helvete förlorat allt, varit nära att dö av ren jävla sorg och vanmakt. Och som nu dessutom blivit utförsäkrad, då någon anonym anser att jag uppvisar arbetsförmåga, då jag dag och natt tvingas kämpa för att försöka rädda min dotter från att bli ännu en emotionellt handikappad människa som om några år sitter och skär sig i armarna, eller sprutar in gift i sin kropp för att försöka fly smärtan.

Jag hade hellre gjort något mer produktivt. Fast om jag svälter ihjäl så löser man ju två problem. Dels blir man av med en tjurig dumfan till besvärlig farsa som vägrar att sluta försöka hitta en lösning, och dels så får man ju ner ohälsotalen lite till.

Men jag hade faktiskt föredragit ett nackskott. Det hade varit mer humant.

Ray Charles Robinson

Visste ni att ni också kan skicka kravbrev via kronofogden?

Du bloggar ju? Då är du väl fullt arbetsför?

Nu är det en ny sheriff i stan

Jag började svara i en kommentar men märkte att det blev långt. Så det får bli ett inlägg istället.

- Du skriver att du har familjerätten, socialtjänsten, polisen, åklagaren, domstolarna, politikerna, de s k överlevarna samt Sveriges samtliga rödstrumpor emot dig. Min fråga. Har alla deras beslut i dina ärenden varit felaktiga eller har de, enligt ditt synsätt, gjort något rätt?

- Citatet du refererar till är från den olycksaliga tråden på FB och skrevs för ett år sedan. Läget var då att jag i fyra månader varit skild från min dotter mot både hennes och min vilja. Jag utreddes för påstådda brott som kunde ge mig fängelse. Men det som kändes mest kränkande var att det satt vuxna människor som kallade sig professionella och trodde att jag, som redan hade kämpat i tre år och offrat allt för att få vara den pappa som min dotter har rätt till, skulle ha kunnat göra mig skyldig till något så vidrigt.

Jag förstår att det blir svårt för människor att förstå hur det känns. Låt oss ta ett exempel. Vi ser på TV en sann historia om någon som fått en arm avsliten. Vi förstår rent intellektuellt att det gör väldigt ont att få en arm avsliten. Därmed blir det möjligt för oss att känna sympati för den drabbade. Men vi kan inte känna hans smärta. Vilket kanske är tur, då den sortens "känsel-TV" skulle göra vårt TV tittande ganska besvärligt.

Vi kan se tårarna på tjejen som just röstats ut från Idol. Vi kan se tennisspelaren slänga sitt racket i förtvivlan då han förlorat matchbollen. Men vi kan inte känna deras förtvivlan. Många myndighetspersoner som varit inblandade i detta ärende har sagt: "Jag förstår att det måste kännas svårt". Detta är säkert sant. Det går naturligtvis att förstå att det känns svårt att utsättas för det som jag tvingas gå igenom.

Andra myndighetspersoner har däremot sagt: "Jag förstår hur svårt det måste vara". Detta däremot blir en lögn. Förstår ni skillnaden? Min poäng är att då den tråden startades så var jag mitt inne i den tyngsta och svartaste perioden i mitt liv. Jag var desperat och förbannad och slogs för mitt liv. Jag slungade ibland ganska vilt för att försöka freda mig själv och mitt barn. Idag ser jag att formuleringen blir olycklig, och att tråden var ett misstag, men det jag utsattes för borde vara en förmildrande omständighet. Själv önskar jag inget högre än att även de ansvariga på Flashback kunde förstå detta och att tråden togs bort. Åtminstone de delar där mina barn omnämns med namn och de där jag påstås vara något jag inte är.

För att svara på din fråga. Från att familjerätten först fick detta ärende på sitt bord år 2006 och fram till att cheferna på FR och Utr barn & ungd, ersätts år 2009 så har dom inte lyckats göra en enda siffra rätt. Inte heller tingsrätterna som varit inblandade har agerat enligt lagen om barnets bästa.

Naturligtvis är detta en definitionsfråga. Lagar är inte absoluta, dom tolkas av människor. Och en lagtext som enbart säger att "alla beslut som rör barnet skall ske med barnets bästa i fokus" blir naturligtvis rent livsfarlig i rådande klimat, där modern per automatik ses som öm omvårdande och ofelbar, medan alla fäder ses som potentiella förövare. Om du frågar en överlevare eller en kvinnojourskvinna så har naturligtvis myndigheterna agerat helt riktigt genom att enbart se mig som ett hot och modern som en beskyddare. Jag menar dock att det innebär en stor fara för barnets hälsa och utveckling att per automatik se den ena som helt vit och den andre som helt svart, utan att ha någonting annat att stödja sig på än den allmänt spridda myten om fäder och vår "farlighet". Ändå är det just detta som sker. Igen och igen och igen.

Efter omorganisationen har ärendet skötts på ett bättre sätt. Men det visar sig nu vara svårt att reparera skadorna som åsamkats av de som ansvarat för ärendet innan. Dessutom sitter det fortfarande en kultur i väggarna som kan vara svår att ändra, även om det tillsätts en klok ledning.

- Arbetar du fortfarande med Bjästafallet? Jag är intresserad av fallet, är det att vänta att du kommer att skriva något mer om det?

Låt mig först få förklara varför jag engagerade mig i detta från första början. Många har undrat det, eftersom dom inte ser vad det har med ämnet för denna blogg att göra. 

Detta är också förståeligt. Ibland förväntar jag mig att alla mina läsare skall befinna sig på samma nivå som mig, som har skrivit och arbetat med dessa frågor en längre tid. Sambandet mellan vad som gjordes i Bjästafallet, både innan, under och efter, och det som jag och många andra fäder och barn råkar ut för blir för mig glasklart. Misstaget jag gör är att förutsätta att det även för andra skall vara lika glasklart. I detta fallet kostade detta misstag mig dyrt.

Sverige leder "våldtäktsligan" i världen skyhögt. Hur kan det komma sig? Är det som feministerna säger att män är djur? Eller som rasisterna, att det är invandrarna som för med sig en sjuk kvinnosyn? Eller kan det vara så att vi egentligen inte alls leder våldtäktsligan utan endast ligan gällande anmälningar om våldtäkt?

Visst sker dom. Visst är det ett hemskt brott. Men debatten i Sverige har gått överstyr. Dels har vi lagar som gör pojkar och män rättslösa. Pojkar och män fälls utan bevis. Vi för statistik på ett sätt som är unikt i världen vilket leder till just att få upp siffrorna på dom nivåer som passar kvinnorörelsens syften.

Oskyldiga män tvingas igen och igen löpa gatlopp i media. I flera uppmärksammade fall ser vi nu hur falska anklagelser ödelagt barns och fäders liv. Vad händer i den stora majoritet av fall som aldrig uppmärksammas? Tror ni journalisterna hittar alla fall där justiemord begåtts? Dom bryr sig bara i bästa fall om dom fall som var medialt uppmärksammade redan från början.

Denna snedvridna bild av pojkar och män som ständigt målas upp i media är det som möjliggör den behandling som jag och mina nära har utsatts för. Jag såg det igen i fallet med Bjästa och ville visa på hur det går till. Jag ville visa att media är mer intresserade av att förstärka den rådande bilden av pojkar och män, än dom är av att berätta sanningen.

Det finns mycket mer att berätta i fallet "Oskar", men bränt barn skyr elden, så just nu känns det inte tryggt. Som jag skrev i det förra inlägget kunde jag inte i mina vildaste fantasier drömma om det kompakta hat och de trakasserier jag utsatts för efter jag skrev om fallet. Jag har smutskastats i tusentals kommentarer, fått hatbloggar uppkallade efter mig, dödshotats och förlorat min försörjning. Vilket i sig borde säga en del om den sida som i programmet, som utmålades som offer för ett "gigantiskt näthat". Säga vad man vill, men det som flickorna utsattes för innan UGs program var en droppe i havet jämfört med vad pojken utsatts för både innan och framförallt efter. Men det är det ingen som velat diskutera. Varför? Jo för att han med dagens rådande logik har förlorat alla mänskliga rättigheter och human behandling. Han är ju en "våldtäktsman" som förgripit sig på ett barn. Ser ni sambanden? Ser ni varför jag valde att granska reportaget?

- Har du slutat blogga om din vårdnadstvist? Finns det fortfarande en sådan tvist eller har ni löst saken?

Nej vi har inte löst saken. Däremot har jag fått förnyat förtroende för förvaltningens vilja att VILJA lösa saken. Och därför hart jag valt att ge dom en ny chans. Jag har inget intresse av att kriga. Jag har aldrig velat det. Jag har gjort det för att man från myndighetshållet tidigare, som jag ser det, valde att förklara krig mot mig.

Många har stöttat mig och skrivit att jag gör rätt att posta ut det som skett offentligt på bloggen. Många tycker inte det. Ett argument emot är att jag som ägare av bloggen endast kan välja att posta ut material som gynnar min sida av saken. Och det är ett förståeligt argument. Naturligtvis har jag inte postat ut allt. Inte ens hela Aftonbladets webplats skulle rymma allt.

Så det är både en resursfråga och en fråga om intigritet. Allt som postats ut här har jag noga övervägt för och emot. Men en människas heder och pålitlighet borde även kunna avgöras av vad jag skrivit, och hur jag gjort det. Det finns inte ett enda dokument, eller en enda ljudfil jag skulle tveka en enda sekund att posta ut om det enbart handlade om mig. Men det gör inte det. Det handlar även om mina barn och mina nära.

Jag hoppas för övrigt att jag slipper skriva mer i ämnet och snart får anledning att ta bort varenda rad. Men där är vi inte än.

- Jag har förstått att du haft sjukersättning, men att Försäkringskassan vill dra in den. Vad är det för sjukdom/diagnoser du har som du varit sjukskriven för?

Detta är en fråga som är ganska svår att svara kort på eftersom den rör saker som är medicinskt invecklade. Jag väljer att lämna walk over på denna fråga ikväll. Återkommer gärna med en utförlig förklaring i ett inlägg vigt helt åt detta om det finns intresse.

- Finns det enligt din mening (enligt min mening finns det det) bra och dåliga feminister (eller snarare feminister man håller med och de man inte håller med) eller är all feminism av ondo?

Det finns feminister som jag högaktar, men jag tvivlar på att någon av dom längre vill kalla sig feminist. Jag tänker då framförallt på kvinnor som Doris Lessing och Erin Pizzey. Läs vad dom kvinnorna anser om dagens feminism så förstår du även min inställning i frågan. Jag är nämligen fullständigt överens med bägge två.

Slutligen vill jag citera en kommentar från signaturen "Numera stor tjej". Jag håller med henne tillfullo i det hon skriver, utom en sak. Att det aldrig kan vara ens fel när två träter. Jag har aldrig velat ha detta krig. Jag har aldrig försvårat ett samarbete för barnets bästa. Jag har aldrig sagt nej till någon enda föreslagen åtgärd. Aldrig vägrat medling eller samarbetssamtal. Jag började blogga om detta då jag ansåg att det gick för långt och jag kände att jag på något sätt måste få försvara mig. Då hade konflikten och det ständiga umgängessabotagen redan pågått i mer än tre år. Men i övrigt är jag helt överens med följande ord som jag tycker är mycket kloka.

Nej, jag måste nog i alla fall kommentera alla möjliga teorier kring varför din lilla flicka inte längre vill träffa dig.
En del tror att det är du Daddy som dykt upp som ett vrak varje gång och visat känslor som hon inte kan hantera. Andra tror att det är mamman som på liknande sätt, och kanske mer metodiskt, visar känslor kopplade till dig som flickan inte kan hantera.
Jag säger såhär: den som någon gång i livet förlorat någon, tvingats skiljas från någon som betyder väldigt mycket vet vilken smärta det innebär. Tänk att uppleva det en eller ett par gånger i månaden! En vuxen människa skulle ha svårt att hantera det, men en liten flicka kan inte sortera eller förstå - hon kan bara reagera på det hon känner och den känsla som tar överhanden över allt annat är sorg, rädsla. Klart hon skyggar för att uppleva det om och om igen!

Brustna hjärtan är inget man bara sjunger smäktande sånger om, det kan göra en människa sjuk. Bokstavligen! Hon reagerar för att överleva, men de vuxna puckona letar genast efter orsaker som gagnar deras egna intressen - inte att hennes beteende vittnar om att hon håller på att gå sönder inombords.

Små barn har dessutom en olycklig förmåga att tro att det som sker är deras fel, de tar på sig skulden för allt möjligt som är fel i relationen till sina föräldrar. Skilsmässor, mamma är ledsen, pappa är ledsen, något är fel.

Jag har själv varit den lilla flickan och tycker att både du och mamman borde ha en spark i baken för att ni sätter barn till världen och sedan inte ger henne det hon har rätt till och som betyder precis allt för hennes grundläggande trygghet och självkänsla; båda sina föräldrar!

Vuxna människor, föräldrar, ska kunna sätta sina barns väl och ve före sina egna. Även om man avskyr varandra så talar man väl om den andre inför barnen, för de är en del av båda. Att tala illa om och ogilla den andra föräldern är i princip att delvis ogilla barnen, som bär drag både fysiskt och psykiskt av båda. Det är i princip samma sak som att säga "jag avskyr en del av den du är" till sina barn, men det fattar tydligen inte alla föräldrar. Sånt gör ont för barn att höra, mycket ont!

Varken mamma eller pappa kommer förmodligen att veta vilken skada det här gör för hennes fortsatta liv - hon kommer aldrig att säga något till någon av er för trots allt älskar hon er båda. Men ni har berövat henne förmågan att fungera inom det område som betyder allra mest för de flesta: kärleksfulla relationer med män när hon som vuxen ska skapa egna nära relationer. Hon kommer att bära den sorgen i tysthet, men den kommer att göra mycket ont. Då också. För en gång i livet när hon var liten försvann den man som betydde allra mest i hennes liv, han som kunde ge henne saker som ingen annan kan. Han som verkligen kunde få henne att känna sig som en liten prinsessa, den viktigaste lilla tjejen i världen. Hon har inte kommit över det än och en dag kommer hon att förstå varför hon är så rädd för nära relationer. Och vem som tog ifrån henne förmågan att våga älska.

Till slut ruttnar man

Kritiska röster tystas

Grattis, nu har ni lyckats sänka ännu en parasiterande rättshaverist

Måste ta en time out

I Sverige kan du i princip aldrig lyfta frågan om pappadiskrimineringen förrän någon feministisk jämställdhetsivrare genast kontrar med "jamen om bara papporna blev bättre på att ta ut pappaledighet skulle detta inte ske". Detta är första klassens trams och bortförklaringar. Låt oss en gång för alla slå fast att detta problem inte har ett dyft att göra med pappaledighet. Detta var för övrigt det som jag berättade om på Debatts eftersnack. Klippet som aldrig lades ut på SvT:s hemsida.

Om en pappa inte tagit ut 50 procent av föräldraledigheten, skall man då bestraffa honom och hans barn genom att separera dom för alltid? Är det ett straff för brott mot feminismens idéer om jämställdhet. Var står det i så fall i lagen?

Om man i en familj väljer att mamma skall stanna hemma och pappa jobbar, är det då en ursäkt för att efter en skilsmässa separera barnen från deras pappa för alltid? Hur kan någon ens ha mage att yttra sådana rena absurditeter? Dessutom så är det många pappor som aldrig får chansen. Den månad som idag är vikt åt fäderna är det många pappor som väntar med att ta ut. Dom vill ta denna månad då barnet är lite större och åtminstone har lämnat amningsfasen. Men då är det ofta försent. Skilsmässan är ett faktum, och i alla dom fall där domstolarna fråntar papporna föräldrarätten så ryker pappamånaden i samma veva. Precis som i mitt fall.

Baskerville är människorättskämpe, inget kristet högerspöke

Baskerville är ordförande i den amerikanska koalitionen för fäder och barn, rådgivare till Men's Health Network, och talesman för män, fäder och barn, International, en sammanslutning av 12 faderskaps organisationer från 9 länder. Han sitter även i styrelsen för närstående Gendercide Watch, en organisation för mänskliga rättigheter som övervakar selektiva illdåd utförda på grund av kön.

På fathersunite.org kan man läsa så gott som alla Hans publicerade arbeten om faderskapskrisen och korruptionen i skilsmässo industrin (utom bok recensioner och radiokommentarer). På gott eller ont så är dessa förmodligen de kraftfullaste skrifter gällande denna fråga, som finns att läsa i allmänna publikationer.


Så vitt jag vet har ingen av de faktiska omständigheterna i någon av de artiklarna kunnat ifrågasattas eller tillbakavisas. Berättelser, dokument, urklipp, studier, citat, böcker, e-post meddelanden och telefonsamtal - har samlats in och skickas till Baskerville av hundratals, kanske tusentals människor.


Människor (oftast fäder) som fått sina barn tagna. Som anklagats oskyldigt för brott och i många fall fängslats. Som har tvingats betala utpressningspengar till mödrar som kidnappat deras barn. Det som går under namnet underhållsbidrag. Som har fått sina besparingar och inkomster beslagtagna.


Lämnar härmed slutligen ordet till Mr Baskerville själv där han sammanfattar situationen en aning. Detta gott folk är vad människor inte förstår, eller ens kan förstå. Detta krig är så stort, så smutsigt och så utstuderat att det trotsar förståndet. Men brotten begås. Dagligen, och det får bara fortsätta och fortsätta samtidigt som miljionerna rullar ner i fickorna på de som profiterar.

Exakt vilka ord som växlades mellan Gunnel Wallin (c) och E-B D vet naturligtvis inte vi, men vi vet vilka effekterna blev för föreningen och vi vet vilken förklaring vi fått från centerpartiet. Samtidigt erkänner ju faktiskt E-B D att hon försökt påverka centerpartiet att inte bjuda in oss. För oss är det oväsentligt i vilken egenskap hon gjorde detta. Dessutom slumpar det sig så att just dagen före, i samma tidning, rasar just E-B D över att hon stoppats från att få bjuda in Rädda Barnen, till Barn-& Ungdomsnämnden, för att presentera en rapport om mobbning. E-B D:s dubbelmoral framträder därmed ännu tydligare.

Mamma vs Pappa

Bakgrund

Grunder

Domskäl

Anförda omständigheter

Umgängesutredningen

Partsförhör

Tingsrättens bedömning

En utförsfärd som kommer att sluta illa

I am writing in regards to Monica’s statements and her latest article about me.

I find it a little disturbing that her views are as she states.

It started off into regards to the sad case that took place in Canada, where the Australian mother took her two children’s lives, “rather than share custody”. The discussion has now totally swung around and focus on me as a person and as parent.

What I find disturbing is that she makes statements about me and my actions, that’s fine and I respect the fact that she has a right to an opinion. However, what I find hard to understand is the fact is that she is obviously intelligent and educated and has written a book of great importance, My question is then, Why would she pass judgement or comment when she has not read the book or all the court and social welfare documents.

It is my opinion that until she has knowledge of the facts, she is not an authority and, therefore her comments are only her opinions, not based on sound information and with an impartial view on the facts and judgement based on a common sense approach.

My other question is; why has she attacked me, when the whole issue that the debate started on was the sad case in Canada ?

This may sound a little strange, However what concerns me the most is her apparent disregard for the law, where she says over her dead body, she would do whatever is required. In my view it seems that by her condoning Ann-Louise’s actions, “to do whatever is required” basically suggests to me that she would not respect the laws that are in place. Does she condone this behaviour as normal and justified, it seems so. Well all I can say is that thank god she is not a “Namndeman” or “Ordfaorande” in a court. She seems to misunderstand the law. It also seems she would be quite willing to be a “rattshaverist” for the sake of her beliefs. Therefore I can no longer respect her views, It also seems strange given her insight into “Mia scandalen and book she wrote that her apparent views are as such.

She also mentions that the book should be written about the “other side of the story” with Ann-Louise’s version. I agree with idea, I would like to what kind of book that would be!!!. Is Monica serious, this statement clearly demonstrates that she does not understand the situation. Not even the Swedish or Australian Courts can get a straight answer to one question from Ann-Louise. How does Monica think she will succeed. Other than that, the idea is not so silly actually, from a sales and profit only point of view, I would bet that Ann-Louise’s book would sell many more copies than “inteutanminasoner”.

To sum up, I am disillusioned with Monica’s comments and her attack on Ingrid, What is her agenda really ??. Monica is certainly not an authority in the same way you both are.

MVH

George

Vattnet började smaka bittert

Åter till byhövdingen

"Y borde värdesätta varje hink"

Olidlig törst

Skriv ett eget slut på sagan i en kommentar.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, vårdnad, pappa, juridik, familjerätt, diskriminering, feminism, falska anklagelser

Även Sverige måste ta bort denna lag

Jag ringde upp diskrimineringsombudsmannen idag

Nu har vi börjat utreda ett fall

En skolflicka från England stämmer "Child Support Agency", den engelska motsvarigheten till Individ och familjeomsorgen i Sverige. Emma Chapelhow 13 år anklagar den för att försöka förgöra hennes far genom att tvinga honom att betala modern hon inte längre vill se eller tala med.  Så inleds det fall som tros bli en milstolpe i den engelska juridiken.

Pappan kämpade i 10 år

Jag har fått nog nu

Familjerätten och utredning barn och ungdom har fått ny chéf

Äras den som äras bör

Jag har äntligen fått ett datum när jag skall få träffa min dotter igen

Svensk pressetik

Rätt eller fel?

Jag har försökt väga fakta emot varandra.

Jag har blivit ett arbetsmiljöproblem

"Sammantaget pekar detta mot att det är mödrarna eller andra kvinnor som tar hand om barnen som står för den största delen av misshandeln mot de mindre barnen."

Men detta tystas också ner. Eller så är det väl inte en enda journalist i hela landet som brytt sig om att läsa BRÅ:s rapport. Men det är väl som med invandringen och problemen med den stora segregationen där. Vi sopar skiten under mattan istället och tror på det viset att vi lever i ett tryggt och ombonat hem. Men under mattorna jäser det och pyser. Upplopp i förorterna, mord och mordförsök mellan föräldrar, barn som hänger sig på privata vårdhem där dom lämnas vind för våg till ven som helst som vill bli miljonär. En socialtjänst som löper fullständigt amok i sin fanatism och sedan döljer sina brott bakom sekretesslagar utan att behöva precisera närmare än så.

Våldet i hemmet är lika stort åt båda håll. Det har människor som sett och vet försökt berätta i årtionden, men har inte lyckats göra sig hörda i den rasande propagandastorm som dom släppte lös på 70 talet då slagorden om våld och könsmaktsordning börjader dyka upp.

Riskbedömningsmodellen SARA

Vet ni vad SARA är. Det är vapnet dom sätter i händerna på mamman som kommer till familjerätten eller socialtjänsten. Ett formulär med kryssfrågor som skall fastställa pappans farlighetsgrad och perversa läggning. Sedan sätter socialsekreterarna koder på papporna som naturligtvis hålls interna. Exempelvis:

2 Personen har tidigare använt, eller försökt att
använda, våld mot bekanta eller obekanta.

1 Personen har tidigare hotat, eller upplevts som
hotande, att använda våld mot bekanta eller obekanta.

0 Personen har inte tidigare använt, eller försökt att
använda, våld mot bekanta eller obekanta.

Kort sagt så ses du inte som en pappa då du stövlar in på familjerätten, utan som en siffra. Beroende på hur mamman fyllt i SARA så kommer du i det läget att ha ett lågt nummer...kanske t o m 0 och då kan du ju bli rent av hyggligt bemött. Men om en mamma i testet, som för övrigt liknar ett "Är jag kär eller inte" test i Vecko-Revyn, kanske faller för frestelsen att kryssa i en och annan ruta för att kanske skaffa sig en och annan fördel i tvisten så stiger din poäng. Nu förstår jag varför socialsekreterarna som var och besökte mig i mitt hem i den första vårdnadsutreningen såg så livrädda ut hela tiden. Dom satt längst ut på soffkanten och nästan darrade då dom åt mina bullar och drack mitt kaffa. Ingetdera var förgiftat. Jag hade naturligtvis fått en ganska hög SARA poäng vad jag förstår nu. Och där sitter man som en total flane och begriper inte ett dyft.

När det gäller misshandel av kvinnor och
sexuellt våld riktat mot kvinnor finns det ett
samband mellan brottet och kvinnans totala
situation i samhället. Man kan se dessa brott
som det yttersta uttrycket för kvinnoförtryck.
Åtgärder som på lång sikt ökar jämställdheten
kan därför förväntas få följder också i
brottsstatistiken (Freivalds, 1997).

Ett tack

Kom in på mailen igår. Det var från Sorin, vars sons fall som jag har uppmärksammat på denna blogg tidigare. 11 åringen som tvångsomhändertogs från sin pappa och sattes på ett privat hem där han misshandlas och kränks. Sorin skriver inte perfekt svenska. Han är från Rumänien,men vad gör det? Budskapet går fram tydligt. Sorin är en pappa som inte ger upp ens under den värsta press du kan tänka dig. Christer Cüñat är en annan och det finns några till. Även många kvinnor kämpar för barnens självklara rättigheter. Vi behöver bli fler och vi behöver resurser. Är du en pappa som är beredd att kämpa ända in i kaklet, och som är villig att gå ut öppet med vem du är vad som har gjorts mot dig. Om du håller med om vad jag skriver här så hör av dig. Vi behöver hjälp. Vi behöver bli fler brothers in arms. Men om du inte anser att vi behöver starta en rörelse i Sverige som vågar stå upp för våra barns rätt utan rädsla och utan att hyckla. Vi behöver er som har förstått att detta måste spridas. Att vi måste sluta gömma oss och stå med varandra helt öppet istället och vittna om socialtjänstens ibland helt tokbizarra övergrepp.

Vi behöver männisor med mer hjärta och mindre rädsla. Människor med ryggrad och civilkurage. Finns det några runt Göteborg först och främst och berätta lite om er. Jag har kört detta förr, men begick misstag. Jag lär mig. Men som sagt, att kämpa är inte fel. Åtminstone tills det absolut sista hoppet slocknat. Men innan man når dit då gnäller man mindre och kämpar istället. Dessutom i en grupp som består av enbart likasinnade. Enbart sådana som förstår vad du pratar om. Hör av er om det låter intressant sp berättar jag mer.

Sorin har gjort allt som har förväntats av honom här i Sverige. Skött sig, han har lärt sig språket, han har sökt och fått ett jobb och han har alltid tagit väl hand om barnen. Mammans beteende finns det dock många anledningar att ifrågasätta. Men då istället för att efter skilsmässan låta pojken få lugn och ro hemma hos sin far och i sin nya skola, där han för första gången slapp att bli mobbad...ja då kommer plötsligt 5 stora tuffa poliser och släpar iväg Robert till ett privat HVB hem där han misshandlas och kränks grovt. Och där man låser in honom på ett otidsbegränsat straff. Vilket klassas som tortyr av amnesty väl?

Dessutom förstår inte pojken vad han straffas för. Det enda han sa var ju sanningen. Mamma har slagits och tvingat oss att ljuga. Denne lille pojk låser dom in på ett behandlingshem med behandlingsmetoder som mest går ut på att städa, när dom istället borde ge honom ett pris som årets hjälte i Aftonbladet. Killen som stod emot misshandel, mobbing och hot från socialtjänsten och som aldrig vek en tum från sanningen. Han är 11 år och redan modigare än majoriteten av Sveriges vuxna. Så här behandlas dessa barn idag.

Så här skriver Sorin:

Hej till alla

Jag vill ta möjligheten att tacka till Joakim, Christer, Anette, Anna och ni alla andra som hjälper mig och mina barn, ni har gjort so mycket för oss. Det är svårt att säga men jag måste göra det, mina så kallade kompisar som frågar mig hur Ricky mår och annat, men de har inte tagit en timma för att läsa eller skriva, kommentar, eller göra en anmäla för våran del, men ni har gjort det och jag är evig tacksam för det. Vissa av er har hjälpt mig med praktiska saker, de nämnda ovan, tagit mycket tid med det. Joakim har varit med mig överallt, på alla möte jag hade plus träffat mig och min son och givit oss mycket support, samma har Christer och Anna gjort. Även jag vet att ni har samma problem som ni har drabbas av dvs. (Blivit knäckta av systemet).  Och det är inte lätt när man är själv upptagen med sina problem och hjälpa andra samtidigt. Är inte lätt när man är ensam.

TACK

Med vänlig hälsning

Sorin