daddys

Fråga till rektorn på Bjästaskolan : Varför har inte skolan gjort mer mot det som pågår på internet mot Linnea på ett År ?
Linnea går sedan höstterminen på en internatskola i södra Sverige. Är det rimligt att Bjästaskolans då ska följa upp vad som skrivs om Linnea på internet?

Påstående i reportaget: en del av kommentarerna är raderade sedan några DAGAR och FB-gruppen har stängts.

Efter att ha talat med gruppens moderatorer (vilket uppdrag granskning inte gjorde) framkommer följande:

Påstående i uppdrag granskning: Många går med i grupper som inte behöver ha något med verkligheten att göra

Detta är kanske sant, men inte i det här aktuella fallet. Denna grupp hade ju i högsta grad med verkligheten att göra.

Ni som undrar om anledningarna till att Aftonbladet med Mia Erikssons senaste spökskrivare i spetsen, Kerstin Weigl, hittills i Gömda skandalen uppvisat en något märklig syn på journalistik, så förklarar ju Kerstin själv här sin syn på vad som är rätt och fel i debatten om kvinnor som berövar barnen sina fäder. Kolumnen är visserligen skriven för rätt många år sedan. Innan hon började sitt samarbete med Mia, men jag har inte sett något som tyder på att varken hon eller hennes tidning ändrat sig i frågan sedan dess.

Pappor som gnäller om sina rättigheter som föräldrar är "inget att slösa varken tårar eller tidningspapper på" enligt Kerstin. "Jag har ett helt skåp fullt av ovälkomna handlingar som rör män i vårdnadstvister. I många fall är saken enkel. I flertalet infekterade vårdnadstvister tycker jag mig spåra en mans önskan att bibehålla kontrollen över barnen och genom dem sin före detta hustru."

Kerstin fortsätter:
"För den som trots allt utsatts för justitiemord finns i demokratier den tredje statsmakten, alltså media. Men eftersom diskrimineringen är svårbevisad och ovanlig (och därtill extremt obehaglig att konfronteras med), resonerar de flesta redaktioner som så att de inte nödvändigtvis behöver granska de fallen. De nästan inte finns.

Den som håller huvudet kallt och inte lämnar hemmet utan bor kvar med barnen - den vinner, om man nu kan tala om vinnare i de här fallen. Särskilt inte ur barnens perspektiv, som är det viktigaste. Ett bättre råd är: skilj dig inte. Mitt viktigaste råd är: ta föräldraledigt. Bevisa från början att dina barn är värdefulla"


Är det så dom ser oss?

Jag får fan inte ihop det.  Är det så journalister ser på pappor som mot en hopplös övermakt offrar allt i kampen för sina barns rättigheter? Är det därför dom skyr detta ämne som pesten? För att vi nog egentligen gör detta för att få fortsätta kontrollera vår ex? För det är så jävla kul att utsättas för tjat, förnedrande kommentarer, eviga shoppingturer till IKEA på söndagar, hennes sura morsa som kommer med ständiga gliringar, att vi offrar jobb, besparingar, hus och hem, vänner, familj och anseende för att få utstå bara liiiite till? Är det så dom tänker?

Och att jag så jävla enkelt kunnat slippa de sista årens helvetiska mardröm hade jag faktiskt ingen aning om. Tänk om man fått detta råd innan det var för sent. "Skilj dig inte". Ja, satan i gatan. Man måste böja sig i beundran för denna gigant inom journalistiken och hennes osvikliga väderkorn. Hon rensar friskt bland handlingarna i sitt skåp och enbart med hjälp av sin fantastiska journalistiska och kvinnliga intuition hittar de fåtal "riktiga fall" som trots allt gömmer sig bland alla gnällspikar. Sen slänger hon ändå allt i samma hög, och stänger skåpet. Undrar hur många skåp hon har numera?

Läs en av gnällspikarnas historia här: http://ingrid-carlqvist.blogspot.com/2009/03/en-pappas-fortvivlan.html
Skulle vara intressant att låta Weigl sniffa på den, men egentligen spelar det ju ingen roll. Pappor och deras söner och döttrar räknas ändå inte till Svenska folket enligt Aftonbladet.

Saxat från Aftonbladets hemsida

(Jag hittade nämligen detta på Aftonbladets hemsida): Att Aftonbladet är en bred tidning som står på läsarnas sida Målsättningen är att innehållet ska spegla svenska folkets intressen. Aftonbladets journalistik ska vara kritiskt granskande, sann och saklig. Aftonbladets journalister ska ha ett kritiskt förhållningssätt till uppgifter och påståenden. Det är vår uppgift att noga granska fakta före publicering.

Photoshop är ju kul

Detta är också svårt för mitt enkla maskulina sinne att få ihop med ovanstående löften. Men jag är väl trög.
Kolla på bilderna nedan. Båda är från Aftonbladet fast från olika artiklar. Kan förresten inte låta bli att undra om vi svenskar är ett folk bestående av sexgalningar och kåtbockar. Aftonbladet och även kollegan tycks i alla fall ha den uppfattningen med tanke på att ämnet tjatas i varenda nummer. Men som sagt detta speglar väl svenska folkets intressen då. Okej, nu spann jag iväg från ämnet igen, bilderna var det ju. Är det någon som kan finna ett fel?
Jag har rådbråkat min enkla hjärna, men jag kan inte komma på någon annan förklaring än att nån klåfingrig bildredaktör varit framme och "photoshoppat" igen. Däremot borde Aftonbladet kräva tillbaks kursavgiften. Jobbet är jäkligt amatörmässigt gjort.





 
Vad är vitsen?

För fasen hjälp mig någon. Vad är vitsen att beröva den stackars tjejen på bilden, som för övrigt verkar smygfotograferad, sina bikinitrosor? Ska man inte ens få ta sig rätten till en liten herdestund på en folktom plats längre, utan att behöva vara rädd för att Aftonbladets fotografer smyger omkring i buskarna med sina teleobjektiv? Rädslan blir ju inte direkt mindre av att man sedan riskerar att bli avklädd av nån amatörkluddare på redaktionen. =/

Eftersom jag fick ett så underbart råd av Aftonbladets feministiska ikon Kerstin Weigl, är jag ju inte sämre än att jag naturligtvis ska ge Aftonbladets reportrar, som ju anstränger sig så mycket för att vara sanna och sakliga, ett gott råd tillbaks. Efter ni har klätt av människor i photoshop RADERA ORGINALET! annars händer såna här pinsamheter lätt. Ni vet stor redaktion och allt det där...

Jo, det är faktiskt Liza som sagt detta

Avslutar med några citat av Liza Marklund som kommer från en intervju utförd av Gunilla Kinn. En reporter som emigrerat. Jag förstår henne, men vädjar ändå, snälla kom hem! Vi behöver dig.

"Att kidnappa sitt barn är bland det värsta man kan utsätta det för."
"Skadorna hos de bortrövade barnen är desamma som hos sexuellt utnyttjade och grovt misshandlade barn."
"Myndigheterna måste erkänna att detta handlar om regelrätta kidnappningar. Om en okänd person rövar bort ett barn  räknas det som kidnappning – men om en förälder gör det ses det som en inre familjeangelägenhet."
"Barnet ska så snabbt som möjligt tillbaka till sitt ursprungliga hemland. Därefter kan de juridiska turerna börja."
"Det är alltid barnen som betalar det högsta priset för sina föräldrars synder och för världens likgiltighet."

Trodde aldrig jag skulle säga detta, och även om det tar emot utav bara.... så måste jag ändå erkänna.
Vi är helt jävla överrens!

----------------------------------------------------------------------------------
"Att vara pappa? Det får mig att vilja komma ifrån fortare,
stämpla ut. Bara för barnet är mitt skäl att leva.
Anledningen till att jag går till jobbet till att börja med.
Richard Dean "McGyver" Anderson


Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Expressen, media, journalistik, kvällspressen, Gömda, asyl, Liza Marklund, Kerstin Weigl, Ingrid Carlqvist, feminism, pappa, juridik, pressetik,

Demokrati (från grekiskans demos, folket, och kratein, styrelse) har bokstavligen den ungefärliga betydelsen "folkstyre".

En demokrati måste vila på vissa hörnpelare för att få rätten att beskriva sig själv med denna hederstitel. Det gör Sverige som bekant. Men hur står det till med vår demokrati egentligen? Jag skulle vilja citera den fine gamle trubaduren Stefan Demert. "Festligt att du lever än, men du ser rätt krasslig ut, snart hörs ditt sista tut".

Redan 1968 hade en okänd person sprayat följande ord på en vägg. "Om valdeltagandet verkligen kunde förändra någonting så vore det förbjudet". I Sverige har röda och blå regeringar bytt av varann, men har det, handen på hjärtat, inneburit några stora förändringar för dig? Nej för i sverige har vi ingen demokrati. Oavsett att vi gärna vill framstå som ett av de mest demokratiska länderna i världen.

Som jag nämnde i inledningen så innebär demokrati folkstyre. Folket styr alltså landet med direkt avgörande folkomröstningar. Visst har vi haft några stycken i Sverige, men om dom inte går som dom styrande vill så bidar man sin tid ett tag och sedan genomför man förändringarna ändå. I sverige har vi nämligen ett annat system, och det kallas Partikrati. Det betydet i korthet att endast folkvalda kan rösta om lagförslag, och folkvald kan man endast bli genom att gå med i något av de stora partierna.

Några övriga hörnpelare i en demokrati är yttrandefrihet, åsiktsfrihet och kanske framförallt jämlikhet och likhet inför lagen. Det sistnämnda som också står skrivet i folkrätten i avsnittet om dom mänskliga rättigheterna samt i Sveriges grundlag har vi svenskar blivit fråntagna. Vågskålarna väger inte jämnt. Grundlagen mot diskriminering p g a kön bryts dagligen. FNs barnkonvention som Sverige skrivit under, bryts även den dagligen men ursäktas med att det står ju faktiskt "för barnets bästa", och det "agerar ju socionomerna" efter. Jag som har jobbat på ett låst behandlingshem vet att det där är lögn. Det är inte barnens bästa att bli inlåsta i isoleringsceller då dom får panikattacker. Det är inte barnens bästa att bli inlåsta bakom larmade dörrar, eller att få utegångsförbud i veckor. Visst får vi yttra oss om det och ha åsikter om det, och det är ju fint, men till vilken nytta? Och därmed kommer vi till den hörnpelare i en demokrati som är helt bärande för att en stat överhuvudtaget skall ha minsta rätt att hävda sig vara demokratisk anser jag, den fria pressen. Jag träffade några av dess representanter igår på publicistklubbens möte i Malmö där jag var inbjuden. Blev mycket imponerad av Staffan Heimerssons tal som man kan läsa idag på Ingrid Carlqvists blogg. Trots att jag och Staffan står på var sin sida om mediastaketet dvs gammal och ny (vilket jag fick mig en påminnelse om...) så fick jag hans mailadress, då han tyckte att mina uppgifter var intressanta. Jag vet fler som tycker det men böjer sig för sina chefer. Heder åt journalister som Staffan Heimersson.

Men fri är ju som allt annat en relativ term. För vem är pressen fri? Är pressen fri då det sitter människor i ledningen och sorterar bland sanningarna och egenmäktigt bestämmer vad som ska vara sant just idag? Är det då den fria pressen som dikterar vår världsbild, eller är det en redaktör på någon tidningsredaktion? När en frilansande farmor på Allas veckotidning och några bloggare med kanske i bästa fall några procent av dom stora mediebolagens läsare, är dom som tvingas försvara sanningen och det fria ordet MOT vår "demkratiska fria press" anser jag att läget är allvarligt.

Den svenska nyhetsbranschen är bland de mest monopoliserade i världen. I stort sett alla stora nyhetskanaler filtreras genom 2 stora bolag. Bonniers och Shipsted.

Att debatten om Gömda först försöktes tystas ner vad berodde det på? Ja att det inte skrevs någonting i Bonniersägda medier kan man ju förstå eftersom det var på Bonniers bokförlag boken först kom ut 1995. Det uteslöt alltså Expressen (där ju Marklund för övrigt jobbar), DN, GT, KvP, TT, samt TV4 där Bonniers numera äger majoriteten, Dock hann Annika Widebeck släppa ett reportage...osis. Bonniers äger idag ca 170 olika mediabolag i Världen samt även bolaget SF Bio. Man omsätter ca 30 Miljarder kronor.

Ja sedan äger ju Shipstead i stort sett resten om man frånser GP som ägs av Hjörne koncernen som lägger under sig fler och fler av de västsvenska tidningarna, bohuslänningen, Hallands Nyheter, TTELA, etc.

Norska Shipstead äger Aftonbladet tillsammans med LO, SvD, Sandrew Metronome. Denna monopolisering gör att den världsbild vi får oss serverad ju till viss mån är styrd av några få personer i styrelserum. Vi vet ju detta, men vi köper den ändå. Det är ju den enda världsbild vi har att hålla oss i. Alla kan ju i o f s som jag gå ut på nätet och leta efter sanningen, men det är för jobbigt. "Det rör ju inte mig ändå". Tills den dag då det kommer ifatt. Tills den dag du och dina barn själva hamnar i skottgluggen för en politisk agenda. Den dag du och dom offras för profithungern. 

I en färsk australiensisk studie rapporterades det att 68% av separerade pappor sökte på webben för information om vårdnadstvister, inom en månad efter att de skiljdes. Ytterligare 28% sökte på ämnet självmord och depression, medan resterande sökte bl.a. på iphone, cricket, botemedel mot skallighet, viagra, pornografi, aktiemarknaden och forum om vårdnadstvister. Bland nyligen separerade mödrar, sökte 13% på vårdnadstvister inom en månad efter separation, 53% sökte på barn, 24% sökte på online dating siter och resten sökte på olika frågor, såsom depression, plastikkirurgi, skilsmässa och viktförlust.

Världen ser idag ut som ett nazi-tyskland i globalt format. Somliga lever i perfekta idyller, med välstånd och uppmuntran, medan det bakom kulisserna begås fruktansvärda brott, som de lyckliga människorna egentligen anar, men väljer att mer eller mindre strunta i. Kanske känner de ofta uppgivenhet "vad kan jag göra"?  Eller går de på den subtila indoktrineringen att de som råkar illa ut faktiskt förtjänar det.

Om vi människor i Sverige någonsin skall få reda på sanningen om Gömda projektet, vem som låg bakom, vem som drog i trådarna, varför, så är det ytterst få personer i Sverige som har möjlighet och frihet att gå till botten med detta. Vi är flera som ämnar försöka. Jag vet hur, men inte hur lång tid det i dagsläget kommer att ta. Uppgifter måste verifieras, fler människor talas med osv. Jag skrev inlägget "Klarlagt! Fler böcker ingick i projektet" litegrann i iver över att ha fått uppgifter som jag fortfarande står för, men eftersom jag precis som Liza Marklund, inte har gått på journalisthögskolan missbedömde jag tiden det skulle ta att göra ett gediget och vederlagt journalistiskt arbete. Slutsats: Jag står för vad jag skrev. Jag vet att det är sant p g a att jag litar på den person jag fick uppgifterna ifrån till 100%. Men jag skulle ha tyglat min iver att skriva om det tills hela den journalistiska ofta tålamodsprövande processen var färdig. När gud skulle ge mig tålamod hade han nog slut på lagret... Fortfarande har dock ingen "Hanna Svensson" hört av sig. Jag uppmanar igen. Om du hävdar att jag har fel, så upplåter jag min blogg till ditt svaromål.

Lite för snabb på avtryckaren där, visst. Men när hela pusslet blir synligt, och det har vi nu väntat på i över 30 år, vad spelar då en vecka eller två för roll?. Då kommer människor i Sverige att säga samma sak som dom gjorde i Tyskland för 64 år sedan..."Va? vi visste inget", "vi anade aldrig"....

Det finns förresten flera osanna och farliga böcker i sanna-genren. En av dem som sålt i stora upplagor och som gjort stor skada för pappan ifråga är "Den tusende gången" av Ulrika Olsson. I vuxen ålder "mindes" hon plötsligt hur hennes pappa våldtagit henne och trots en helt virrig och motsägelsefull historia dömdes pappan till ett flerårigt fängelsestraff.

Han överlevde och hoppades kunna leva resten av sitt liv i lugn och ro, långt borta från dotterns fasansfulla anklagelser. Då skrev dottern en bok och intervjuades i tidning efter tidning om sin skräckfyllda barndom. Boken har haft stor påverkan på folks syn på hur "offer för övergrepp i barndomen" blir. Ulrika blir nämligen sexuellt promiskuös och spelar både "offer och förövare" för att komma över sina upplevelser. Boken är osannolik, stollig och det finns t o m partier där man anar att Ulrika inser att hon bara ljuger om sin pappa och håller på att bli psykotisk på kuppen. Men så träder en kurator från socialtjänsten in och förklarar för henne att hon inte alls ljuger! Nu såg jag just att hon och journalisen Anna Lytsy som hjälpte henne att skriva "Den tusende gången", kommit med en uppföljare: "Ulrikas sista strid". På ett litet förlag dock. Men tydligen satt hon i en talkshow i tv och berättade sin saga igen. Läs om boken här: http://www.nkmr.org/den_tusende_gangen.htm



Läs även andra bloggares åsikter om Gömda, asyl, Liza Marklund, När blodsband brister, Monica Antonsson, Ingrid Carlqvist, Den tusende gången, sann historia, feminism, manshat, vårdnad, pappor