daddys

I och med att jag tidigare i kväll mailade in denna anmälan till Riksdagens justitieombudsman så blev den en offentlig handling. Därmed tänkte jag att det kanske även kunde vara av intresse för läsarna av denna blogg att ta del av den.

Klockan ovanför tickar på och ingen myndighetsperson tycks vara intresserad av att hjälpa min dotter som utsätts för grova brott av sin mor, mormor, socialtjänst och domstol.

Hoppas nu att JO har intigritet nog att hjälpa henne och att dom till skillnad från andra myndigheter ser vikten av att agera skyndsamt. Men hyser inga orealistiska förväntningar. Denna anmälan rör endast en del av de brott som begåtts mot mig och mitt barn av inblandade myndighetsidioter, men det kommer fler. Ett stort tack till Anette Jacobsson som hjälpt mig med formuleringarna.

090828

 

Joakim Ramstedt
(Adress och tel)

Familjerätten Kungsbacka kommun, och i synnerhet Chéf Gunnar Jirvén samt familjerättssekreterare Christina Pettersson

Finns mig veterligen inget diarienummer.

Den 23 mars 2009 skickade jag en anmälan via mail, om oro för mitt barn R, till Kungsbacka kommun, familjerättssekreterare Christina Pettersson samt en kollega till henne vid namn Helene Norrman.

Dessa två tjänstemän var vid denna tidpunkt handläggande för vårt ärende, som i Mars i år åter blev aktuellt på Kungsbacka familjerätt genom en stämning om vårdnad inlämnad av mig i början av sagda månad.

Rubriken på mitt mail var "För guds skull hjälp mitt barn". I mailet beskrev jag mycket tydligt varför jag var så oroad över mitt barns välbefinnande. Jag bifogade även domen om vårdnad och boende från Göteborgs tingsrätt från den 1 april 2008, som jag anser styrker det som jag skrev om i anmälan.

Christina Pettersson familjerättssekreterare i Kungsbacka kommun har agerat felaktigt i:

Gunnar Jirvén, ansvarig chéf för familjerätten i Kungsbacka kommun har agerat felaktigt i:

 

Kungsbacka kommun, Gunnar Jirvén och Christina Pettersson har på ett flertal punkter brutit mot både Socialtjänstlagen och Förvaltningslagen och därigenom åsidosatt mina och mitt barns rättigheter vilket drabbat oss svårt. För att styrka det jag påstår i denna anmälan bifogar jag följande bevis:
1. Den anmälan om oro som jag den 23 Mars 2009 skickade till socialtjänsten i Kungsbacka kommun, genom familjerättssekreterare Christina Pettersson och Helene Norrman.
2. Mottagningsbevis från familjerätten
3. Inspelat telefonsamtal med Christina Pettersson 090814
4. Mail med klagan ställd till Gunnar Jirvén, chéf familjerätten i Kungsbacka
5. Svar från Gunnar Jirvén

Klövedal  090828
På heder och samvete

Joakim Ramstedt

Läs även andra bloggares åsikter om JO, Riksdagen, myndighetsmissbruk, brott, kriminalitet, barn, barnmisshandel, politik, Daddys,

Ständigt denne Schyman...

Så började man alltså i skolan igen vid 42 års ålder. Första dagen blev rätt mycket korvstoppning angående vad vi kommer att syssla med under det kommande läsåret, samt en hel del information om regler och dylikt. Jag konstaterar efter första dagen följande. Jag är förmodligen den äldsta eleven på hela skolan. Den näst äldste som jag träffade idag var 38. Jag är också som manlig elev i minoritet tror jag, men detta gör mig absolut ingenting.

Min blogg nämndes naturligtvis i samband med att min klasskamrat Madelene presenterade mig efter en kort intervju under lunchrasten. Så nu har den förhoppningsvis fått åtminstone 18 läsare till. Välkomna. En sak som jag också måste delge er efter denna introduktion är att jag, på en lista på personer som bokats in som gästföreläsare, fann både Gudrun Schyman samt en polisinspektör från ett s k "barnhus".

Ni som följer denna blogg förstår varför jag särskilt nämner detta, för er andra så vill jag säga följande. Gudrun schyman är en mycket illa omtyckt person hos denna blogginnehavare. Detta eftersom hon är en lögn och mytspridare. Dessa lögner och myter som hon och resten av den radikala feministiska rörelsen allt för länge oemotsagda tillåtits sprida, har inneburit att många människor och då framförallt barn drabbats mycket svårt. Min dotter Rania 4 år är ett av offren. Själv förstår jag inte ens hur denna människa klarar av att sova på natten. Ingen kan ju förneka att det är just myterna om män och pappor som bl a sprids av bl a detta gödselparti som orsakat den allvarliga diskriminering som idag sker mot just oss. Speciellt i frågor rörande boende och vårdnad.

Det blir inte helt lätt att iträda en objektiv journalistroll med denna partiledare i samma rum, men man måste ju trots allt försöka. En del rätt besvärliga frågor från just denna journalist bör dock fröken Schyman göra sig beredd på. Samma sak gäller polisinspektör Christina Sandberg som skall föreläsa om hur man förhör barn. Jag undrar om hon är mer införstådd med lagar och regler gällande detta än Polisinspektör Maria Brage som just mitt barn hade oturen att träffa på? Det lär väl visa sig. Lars som skall bli min lärare detta år påpekade dock att en sak som utmärker en bra journalist är just förmågan att stå för sina åsikter, och detta har jag inget problem med alls, som ni vet.

Barnhus...skulle ni släppa in era barn dit?

Barnhus. Dessa häxgrytor som nu slår upp sina portar i snart varenda svensk stad, innehållande polis, socialtjänst och BUP i en och samma kladdiga smet. Skulle ni våga släppa in era barn dit? Det är inget jag skulle rekommendera. Speciellt inte om ni råkar vara pappa inblandad i en tvist. Ni som undrar varför jag har denna inställning kan ladda hem dokumentet "förhör med Rania" som finns i min meny till höger, samt ljudfilerna "Maria Brage släpper inte in förövare på barnhuset 1 & 2" Efter ni tagit del av dessa dokument torde alla övriga förklaringar te sig onödiga.

Dessa moderna barnhus är ett rödgrönt påfund. Upphovsmännen heter bl a Ingela Thalén och Tomas Bodström. Barnhus i sig är dock ingen ny företeelse i Sverige. Allmänna Barnhus hette dom förr i tiden, men inte heller då var dom några mysiga krypin för våra små direkt. Det allra bästa hade varit att låta dessa inrättningar förbli begravda djupt nere i historiens skamhög, dessvärre gräver man nu istället upp dom igen.

Det är mycket gällande detta som är helt obegripligt. Bl a det olämpliga i att dessa myndigheter klumpas ihop på ett sätt som nästan garanterar att man lägger sig i varandras utredningar. Om inte annat, genom skvallret i fikarummet.

Hur Sverige som genom undertecknande av FN:s barnkonvention bl a lovat på heder och samvete att skydda barn från alla former av sexuella övergrepp, i nästa andetag tillåts att själva utföra just sådana på dessa förhörscentraler.

Att den enda myndighet som saknas på barnhusen är åklageriet, vilket enligt sin egen handledningslitteratur är skyldiga att närvara vid MINST ett av förhören. Detta skiter man dock i. Åtminstone i fallet med Rania.

Att Monica Dahlström Lannes bok "mot dessa våra minsta" fortfarande tillåts att användas som kurslitteratur för poliser, och vars "Eskilstunamodell" som i sin tur var baserad på Eva Lundgrens sjuka och egenpåhittade fantasier om hemliga manliga satanist och barnmördar sekter, nu är den som dessa barnhus byggs kring. Monica Dahlström Lannes är i det närmaste certifierat galen och har också fått sparken från poliskåren för just sin fanatiska och totalt förvridna syn på män och övergrepp på barn. Pappan som hon fick fälld i Eskilstuna för en rad påstådda övergrepp mot sin dotter, har sedan dess fått både upprättelse och resning, och är numera både fri och oskyldigförklarad. Han fick dock spendera en god tid inlåst i fängelse innan. Detta är långt ifrån det enda manliga offret för dessa moderna inkvisitionsmästare som fortfarande tillåts härja obehindrat i vårt samhälle. Det senaste offret heter Tito Beltran och är inte helt obekant för den stora allmänheten, som dock bara passivt stod och såg på då han utsattes för rena rättsövergrepp i rättegången mot honom nyligen. Två år och sex månader utan någon som helst teknisk stödbevisning...oskyldig till motsatsen bevisats? Inte direkt va?

Varför vill dom inte visa mig protokollet?

Jag skall försöka att inte tjata så mycket idag då dagens gästinlägg är ganska långt. En trogen läsare och ibland lite "kontroversiell figur" på denna blogg är Mikael Karlsson. Bl a har jag och Mikael vid några tillfällen själva rykt ihop. Han blev t ex vid ett tillfälle tillfälligt avstängd från att kommentera här under en vecka. Mikael skickade mig sin historia efter att jag efterlyste gästbloggare nyligen och efter att ha läst hans historia så känner jag att min förståelse för honom har ökat markant. Inte för att den egentligen är vidrigare än min eller andra fäders, men kanske för att jag är så insnöad på mitt eget fall att när jag får ta del av andras på detta sätt, så blir verkligheten jag lever i så mycket mer påtaglig, och jag förstår att män kan bli både labila och ibland obalanserade av den behandling vi får utstå. Jag räknar även in mig själv i denna grupp.
Till Mikael, mig själv och andra drabbade som kommit mer eller mindre i konflikt med vår egen rörelse, vill jag efter att ha läst detta självkritiskt säga: Innan du dömer en människa, var noga med att du tagit del av hans historia. Endast på detta sätt kan domen bli rättvis. Jag vill med detta också mana till fred och försoning inom papparörelsen, så att vi tillsammans kan rikta våra ansträngningar mot vårt gemensamma mål. Att jobba för barnens rätt till båda sina föräldrar. det är hög tid. Med det lämnar jag ordet till Mikael:

Skrivet av Mikael Karlsson:

Mina upplevelser av tvister är inte så positiv i den bemärkelsen att man från soc sida kan undanhålla information, mörklägga och förneka felbehandling när de anmäls för diverse saker. Jag har heller ingen förståelse för den arrogans i bemötandet som de ibland uppvisar. Man kan få känslan att de i bland endast sitter med ett tuggummi i munnen och har fötterna på sitt skrivbord hela dagarna och egentligen inte bryr sig om barnens mående.

Jag tänkte här skriva ett blogginlägg där jag tror att många av er andra känner igen er då jag alltid ansett att mitt fall inte är unikt. Jag inledde min tvist 2005. Mamman hade beslutat att flytta från Hässleholm med sin nya kille som hon endast haft förhållande med ett par månader. Jag hade inte direkt brytt mig om det inte var för att vårat barn redan visade sitt behov av mig sedan separationen ”Vi bodde särbos”. Att jag fick reda på att hon var i ett förhållande var när jag en dag var på väg hem från jobbet. Jag såg dem ute och vandra med barnvagnen och ungarna. Visst kändes det väl till en början men gick över ganska snabbt. Ett par veckor senare ringer hon och säger att hon skall flytta från kommunen, Inte vart och inte när men att det var beslutat. Jag kontaktade då ombud och så var kampen igång.

TR begärde in snabbupplysningar samt föreslog samarbetssamtal från Soc. Under samarbetssamtalen var det endast en massa anklagelser och hot om ditten och datten, detta från oss båda. Jag minns att under ett samtal mimade mamman ”Jävla nolla” mot mig när det var jag som pratade, När jag då svarade henne att hon inte behövde mima utan kan säga det rakt ut blev det tyst. Jag minns också att jag under ett annat samtal berättade att den lilla hade tagit hål i öronen ”Vilket hon ville”. Soc tyckte inte det var fel förrän jag påtalade att jag inte fått mammans medgivande eller ens brytt mig och fråga. Då började de sippra efter andan och blev helt förfärade. Hade jag gått emot en mammas bestämmanderätt??? Att mamman gjort saker utan att fråga mig var inte lika förvånande från soc och man accepterade det precis som om det var så det skulle vara.

Ombudet jag valde för denna första tiden var inget bra och jobbade för Stjärndal & Wikborn i Hässleholm. Hon satt mest och nickade. Hon kände det andra ombudet yrkesmässigt då det bara hade sina kontor ett stenkast från varandra.

Under snabbupplysningarna kontaktade Soc dagis och bestämde möten med dagisfröknarna. De hämtade in sina uppgifter och skrev ner dem och redigerade dem på sina kontor senare. När jag fick dessa hemskickade till mig blev jag förbannad. Detta då det ”enligt dagisfröknarna” ej skulle föreligga några problem för flytt.Detta om ett barn som uppvisat ett starkt utåtagerande beteende genom att hälla ut mjölk på bordet, vara våldsam mot andra barn, klippa sönder de andra barnens kläder, gå från dagis hem till pappa då personalen inte var uppmärksamma. Detta kallade man för ”rymma” mm. Det krävs ju knappast en psykolog eller kurator för att fatta att mitt barn saknade nått i sitt liv.

Jag tog kontakt med dagiset och frågade hur de kunde säga att en flytt inte skulle bli problematisk för barnet. Vad hade de för belägg för det? Dagispersonalen vred sig och sa att det var flera saker i protokollet som de varken sagt eller uttalat. Ändå hade de skrivit under soc skrivelse. De menade att de inte läst igenom vad som stod då de trodde att soc skulle redogöra för vad som sagts i sitt protokoll.

Man pratade ofta ifrån soc om struktur och balans för barnet. Mamman visade upp sin struktur igenom att barnet skulle gå upp tidigt varje morgon i någon annans hem i en annan kommun och åka till dagis i vår kommun och vara på dagis hela dagen för ett sedan göra samma resa tillbaka igen ”Jag skriver ”tillbaka” för detta var inte vårat barns hem. Detta accepterades av Soc och TR men själv ser jag ingen struktur i detta. Till slut flyttade så barn och mamma till Bromölla.

Efter ett tag i allt detta trams och flams med Soc gick jag ner mig fullständigt. Två arbetskamrater som också var aktiva inom facket såg hur jag mådde och kontaktade mina föräldrar & Arbetsledning. Jag hade blivit ”psykiskt knäckt och självmordsbenägen”. Jag lades in på Piva och låg där ett antal dagar. Dock kändes det inte som om jag fick nån hjälp igenom att ligga i en säng och stirra i taket samtidigt som jag fick insomningstabletter på kvällen.

Eftersom jag nu befann mig med starka mediciner och inte direkt var kapabel att ta hand om vare sig mig själv eller någon annan valde jag själv med den insikten jag hade att avstå umgänge tills jag kände mig bättre. ”Detta har jag på en hel del Pappa/Föräldrasidor blivit ”dömd” för, men jag anser själv att detta bottnar i okunskap. Mammans svar på detta var att kontakta barn och ungdoms enheten för att skaffa en ”stöd familj”. Jag motsatte mig detta då jag ansåg att mamman handlat enbart utifrån sina egna behov tidigare och endast sett till sig själv och därmed givit barnet ett ansvar som det var långt ifrån moget för.

Dock försökte Roger Thorslund på Barn och ungdoms enheten i Hässleholm med motiveringen ”Jag skiter i hur du mår” få till ett umgänge. Detta gjorde ju knappast att jag kände mig bättre. Under denna tiden träffade jag mitt barn sporadiskt med mina föräldrar närvarande under en sommar ute med släkten vid stugan på Mönster udde. (Ligger ute på Onsalahalvön vid Kungsbacka).

Umgänget kom i gång lite för tidigt då jag inte var återställd men samtidigt kände ett tvång att ta hand om den lilla vilket gjorde att tillbaka vägen från den krasch jag haft tog lite längre tid. Men huvudsaken var att mitt barn fick ha sin kontakt.

Jag kommer nu att hoppa fram lite i tiden då detta blogginlägg annars skulle bli så långt att all plats på Bloggservern skulle ta slut. När jag kraschade ”Akut Krisreaktion” förlorade jag jobb, Ekonomi och all självkänsla. Detta har successivt byggts upp efter att jag fått rätt i vissa frågor i vissa instanser. Mitt barn skrevs in på en skola utan mitt medgivande. Man sände inte ens mig någon information. Detta fick jag reda på strax innan skolstart och jag fick själv luska ut vilken skola det gällde då X sa, "det finns ju inte så många skolor i Bromölla så du kan väl söka själv". Jag kom till slut i kontakt med skolan och gav dem en rejäl avhyvling. För att sedan gå vidare till skolinspektionen som efter långt om länge skickade beslutet att skolan agerat fel och att skolan skall uppvisa vilka åtgärder de vidtagit för att detta inte skall ske igen och vilka åtgärder de vidtagit i mitt fall.

Inget har hänt i mitt fall och jag vet inte om några åtgärder vidtagits alls. Skall dock ta reda på det. När man beslutade att jag endast skulle ha varannanhelgs umgänge visste jag att detta var för lite för den lilla och att det skulle inverka på mina föräldrars umgänge med sitt barnbarn. Därför gick vi till soc och använde oss av lagen om anhörigas rätt till umgänge. Mamman motsatte sig inte detta och ett avtal skrevs. Detta avtal varade i 6 månader och skulle vara var 6:te veckoslut sedan skulle en utvärdering göras för att se om fortsatt umgänge skulle ske. Mina föräldrar körde och hämtade den lilla varje gång och lämnade åter på söndag kvällarna. Dock blir det över 50 mil vid varje umgängestillfälle och vi ville ”när nytt avtal skulle skrivas” endast ändra för att få till att man möts på halva vägen. Detta har inte ens noterats av Kajsa Buhr på Socialen i bromölla.

Senare får mina föräldrar och jag ett brev från samme Kajsa Buhr där denne skriver, att då jag och X fått ett beslut från TR om ett utökat umgänge mellan mig och vårat barn ”2 helger av 3” så kommer dom inte att skriva nått avtal mellan mig, X och mina föräldrar, där de ges rätt att ha något umgänge. Kajsa Buhr undertecknar även med att Socialnämnden fattat detta beslut. Jag har inte fått nått protokoll från socialnämnden eller ens fått Socialnämndens ordförandes undertecknande på detta brev. Alltså är det ej giltigt.

Efter ett tag får mina föräldrar ett brev av Kajsa Buhr igen där även Socialnämndens ordförande skrivit under. Man menade även att mina föräldrar inte längre var ett öppet ärende. Nu började tjänstefelen alltså sopas under mattan. Min mamma kontaktade då Socialstyrelsens jurister om ärendet och förklarade hur det gått till. Socialstyrelsens jurister menar att Bromölla brister i många av sina skyldigheter när det gäller detta fallet. Och vid ett besök hos mina föräldrar i Fredags ”9 augusti 2009” ringer jag till Susanna W-Sjöbring Förvaltningschef på Socialförvaltningen i Bromölla för att få de paragrafer de lutar sina beslut på. Jag säger, "Jag vill ha till sänt mig de paragrafer ni lutar er på där ni kan neka oss att skriva ett avtal". Susanna Sjöbring svarar då: "Det vet jag inte om du kan få. Dina föräldrars ärende är inte aktuellt längre och därför är det nedlagt". Jag säger då: "Mitt fall är aktuellt och öppet. därmed har jag rätt att få uppgifterna". Susanna sjöbring säger: "Vi har pratat med Länsstyrelsen och de har givit oss rätten att inte fortsätta detta ärende eftersom vi inte är skyldiga att skriva avtal. Vi skrev ett avtal eftersom du och ditt X inte kunde komma överrens men vi menar att ni nu kan det". Jag säger: "Då vill jag ha Länsstyrelsens beslut skickat till mig". Susanna Sjöbring: "Vi fick det muntligt". Jag säger: "Och jag vill ha det skriftligt. Ni är skyldiga att skriva avtal om föräldrarna begär detta". Susanna sjöbring: "Du får kontakta handläggaren i ärendet om du vill diskutera detta ärende mer". Jag frågar: "Vem är det då?" Susanna Sjöbring: "Kajsa Buhr". När jag försöker nå Kajsa Buhr 2-3 minuter senare är bägge telefonerna avstängda. Man försöker alltså mörka.

Var de har fått ifrån, att vi kan samarbeta bättre idag än tidigare vet jag inte. Vi är fortfarande i tvist och jag fick känslan av att Kajsa Buhr och Susanna Sjöbring inte vet skillnaden mellan beslut och dom från Tingsrätten. Det vet däremot jag. Jag och X är överrens om att umgänget med Farmor och Farfar varit bra och vill att det skall fortsätta. Dock vill åtminstone jag ha det skrivit i avtal om det skulle vara så att X helt plötsligt vill stoppa umgänget.

Jag lider fruktansvärt med mitt barn eftersom jag ser henne utagera när hon är i Bromölla och hon får också ha en egen resurs för att stävja henne när det går för långt. När hon är hos mig finns inget av detta alls. Skolan och X menar att hon har ”ADHD” liknande symptom, Nått som skolan inte får lov att skriva eller säga. De har inte vågat skriva det men X har uttalat det hos soc där hon fick svaret: Erat barn kan inte själv välja när hon ska ha ADHD. Hos pappa har vi sett hur lugn hon är och vi har också sett hur utåtagerande hon är hos dig. Så vi tror inte att hon har ADHD.

Vi har också fått till en ny utredning som efter färdigställandet faktiskt var opartisk och som pekade på både mina och X brister. I mitt fall var det ekonomin och att jag legat inlagd på Piva. Jag ville inte lämna in dessa uppgifter då jag inte ansåg att X hade någon rätt att läsa mina sjukjournaler. Dock blev det ett besök hos överläkaren i Hässleholm där jag fick ett intyg om mitt tillstånd efter samtal och diskussioner där han ville se min psykiska status. Jag var felfri i detta intyg. Min ekonomi har också stärkts dock efter att vi haft förhandling sist. Efter den förhandlingen sa mitt ombud till mig, ”om ert barn hade bott hos dig och man beskrivit samma problematik i ditt hem hade du direkt blivit av med barnet. Nu har man skrivit det om mamman, Då låter man barnet stanna” Vi tog också en kopp kaffe innan vi skildes åt, jag och mitt ombud och jag sa under samtalet till henne, ”om man gjort så mot X som man gjort mot mig, så hade jag agerat lika starkt för att det skulle bli rätt. Du får tro vad du vill om det, men det är sant“. Då fick jag svaret: ”Du det tror faktiskt jag att du hade gjort. Du verkar vara den typen av människa som vet vad du vill”.

Jag skriver inte detta för att få fram just mitt fall eller om just mig. Jag skriver detta för att jag tror att det finns så många fler där ute som är i, eller kommer att hamna i samma sits. Det blev långt jag vet, men tvister är ofta långa... De korta tvisterna innebär oftast att nån av parterna lägger sig.

Min personliga erfarenhet av andra fall som jag vuxit upp med:

Min pappa förlorade 2 barn vid separation under 60-70 talet. Jag har hört skrivas av vissa, att barnen självmant kommer när de blir stora... Ta inte det förgivet. Så är det inte i hans fall. Min mamma skickades till fosterfamilj i ung ålder. Hon sattes på ett tåg och fick en lapp med namnet runt halsen. När hon bodde hos fosterfamiljen fick hon sova i en docksäng. Något hon berättat fortfarande sitter kvar i henne som något som skadat henne för livet. Det var iofs länge sedan men jag har bett henne skriva ner lite om hur det var att vara ett fosterbarn hos en familj de åren och tänkte att hon kanske vill dela med sig av det här på Daddys. (Jag har fått detta och lagt det i kön, bloggägarens kommentar).

Jag har en farbror som förlorade sina barns uppväxt efter en separation där mamman flyttade från Gbg till Dalarna. Efter nästan 13 år ringer överläkaren på Bup och säger att ”du bör nog hämta dina barn. De mår inte alls bra”. Idag bor de hos Pappan och hans nya sambo har stöttat dem till 100% vilket jag tycker är berömvärt. Barnen har lyckats komma tillbaks till ett relativt normalt liv men sviterna kommer nog att sitta kvar länge. Enda gången barnen träffade pappan under boendet hos mamman var på ett motell. Det kallar inte jag umgänge. Hans ombud berättade för honom: ”Om de dömer att barnen skall bo hos dig så kommer de inte att träffa mamma, för hon kommer ju inte att åka ner. Dömer de däremot att barnen skall bo hos mamman så vet de att du kommer och hälsa på dem. Därför bör du förbereda dig att barnen kommer att få flytta”.

En kompis till mig var inblandad i en tvist och hade Bup-utredning mm. Under denna Bup-utredning fick han ingen information alls. Man bestämde med mamman, att sonen skulle få en massa narkotiska preparat för damp eller ADHD. Pappan fick inte heller den informationen. Barnen hölls i från honom trots beslut om umgänge i ca 4 år. I dag har dottern 14år gammal börjat ta kontakt. Då damp plötsligt en ny stämning ner om ensam vårdnad. En stämning som innehöll en massa sakfel och lögner. Pappan gick upp på muntlig förhandling "utan ombud". Väl där var det faktiskt pappan som knäckte motpartens advokat.

Daddys guldmedalj går idag till...

Alexandra Pascalidou som i Metro skriver en krönika som nog fick en och annan hederlig svensk att sätta kaffet i vrångstrupen. Det hon skriver är ingen nyhet för oss som länge varit engagerade i kampen för barns rättigheter och sann jämställdhet. Däremot ATT hon skriver det och ATT tidningen Metro tar in krönikan som ju trots allt är väldigt kontroversiell, det förvånar i alla fall mig samtidigt som det gör mig både glad och hoppfull. När vi en dag klarar att nyktert se bortom lögner och dimridåer på problemet med våld både i hemmet och i samhället i övrigt, så kan vi också börja göra något åt det.  Heder åt Metro också som jag alltid tyckt har varit en tidning som man kan lita något sånär på. Dessutom är den alldeles gratis. Jag hoppas att just den tidningen överlever det hårdnande mediaklimatet. Tack också till Susanne Svensson för tipset.

Varning för familjerätten i Kungsbacka

För mig är det helt obegripligt att socialtjänsten tillåts att gång på gång låta barn glida igenom skyddsnätet i någon sorts ideologisk blindhet. I mitt fall har dom i snart 4 år fortsatt att belöna lögner, umgängessabotage och umgängesvägran. Dom ser igenom fingrarna på moderns bevisade brott samtidigt som dom anmäler mig för brott som aldrig ens har begåtts. Jag skrev i går kväll ett brev till chéfen för familjerätten i Kungsbacka där jag redogjorde för hur familjerätten genom den handläggande sekreteraren Christina Pettersson har brutit mot svensk lag.

Det står nu nämligen klart för mig att den anmälan för oro som jag den 23 mars skickade in till två familjerättssekreterare som då var handläggande (Christina Pettersson var den ena) inte existerar längre. Inte nog med att dom inte vidarebefordrade den till "utredning barn & ungdom", och därmed bröt mot anmälningsplikten i socialtjänstlagen, dom har inte ens diariefört den, utan vad jag förstår av samtalet, helt enkelt kört den i papperstuggen.

"Jag uppfattade den inte som en anmälan" sa Pettersson till mig i telefonsamtalet i torsdags. En för mig tydlig efterhandskonstruktion för att försöka dölja sitt tjänstefel.  Ett mail med den tydliga rubriken "För guds skull hjälp mitt barn" ser alltså denna socialarbetare inte som en anmälan om oro för ett barn. Alla som jobbar inom offentlig förvaltning har en absolut plikt att anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa. Detta gäller även familjerätten...väl?

Hon vägrar vidare att svara på frågan om huruvida mamman fick ta del av min anmälan (jag fortsätter att kalla den det), utan säger bara "Men jag sa ju just att jag inte ansåg den vara någon anmälan". För mig är det svar nog, och också en förklaring till dom sexanklagelser som Pettersson anmäler mig för några dagar senare.

Det samarbetssamtal som hon hänvisar till i samtalet ställdes genast in i samband med dessa anklagelser mot mig, så efter jag skickade in min anmälan har familjerätten inte gjort ett skapandes gram för att tala med mig.

Hör också hur hon i telefonsamtalet anklagar mig för smutskastning mot mamman. När jag ber henne tydliggöra vad hon syftar på med det ordet så vill hon inte svara.

Dom bryter, tänjer och böjer lagen precis som dom vill

Min anmälan var lång, och den tog mig 5 timmar att skriva. Ni kan läsa den andra delen av den här på Ingrid Carlqvists blogg. Hon har bytt ut namnen, men det är jag som skrivit. Det skulle vara intressant att ta del av era åsikter angående om detta skall tolkas som en anmälan om oro för barn eller inte.

Men enligt Christina Petterssons enögda logik är detta

inte en anmälan om oro utan smutskastning av en stackars oskyldig mor. När samma mor dagarna efteråt (lämpligt nog) kommer med anklagelser om sexuella övergrepp, då handlar det plötsligt inte alls om smutskastning. Nej då är det plötslig befogat att anmäla till Utredningsenheten med därmed tillhörande tvångsseparering av far och dotter.

När jag ber Pettersson att få beslutet, att inte gå vidare med min anmälan skriftligt, vägrar hon och konstaterar endast kort, "Nej det tänker jag inte". Och därmed bröt hon även mot förvaltningslagen §21.

Att bli inspelad uppskattar inte Christina Pettersson heller, det gör hon ganska klart för mig. Det är väl märkligt att dessa myndighetspersoner gör en så stor affär av det? Maria Brage på barnhuset i Göteborg fällde en kommentar om att "jag darrar väldigt mycket på mobiltelefonen" då hon insåg att jag spelade in. I själva verket var det hon som började darra. Önskar ni kunde ha sett det. Varför är dom så skraja för att man begagnar sig av sin lagliga rätt att dokumentera samtal där man själv medverkar?  Telefonsamtalet med Christina Petterson från i torsdags kan ni ta del av här.

 

Det här är inte roligt

Jag har sedan jag spelade in detta i Torsdags funderat fram och tillbaka på om jag skall lägga ut det på bloggen eller inte. För tvärtemot vad en del tror så finner jag inget nöje i att göra så här mot andra. Ända från början har jag försökt undvika blodspillan i vår konflikt så långt det bara gick. Jag vill därför hälsa Christina Pettersson att jag avskyr att behöva hänga ut henne på detta sätt. Det gäller för övrigt även de andra som drabbats av detta på min blogg. Jag kan t o m i mina bästa stunder känna en viss sympati för Polis Maria Brage på barnhuset.  För jag anar att ni allihop läser vad som skrivs här. Men vad har jag för alternativ? Förutom att ge upp och låta min dotter växa upp i tron att jag svikit henne. Det kommer inte att hända. Det hade nämligen varit ett rent tjänstefel som förälder.  

I det telefonsamtal som jag fick av Christina Pettersson ca en vecka efter att jag skickade in min anmälan den 23 Mars i år, så sade hon att dom nu hade lämnat in en anmälan till utredningsenheten "angående hur Rania har det hos mig." Mer än så ville hon inte säga, utan "vad det gällde skulle jag få reda på inom kort". I nästan en månad tvingades jag gå och fundera på det. Men "inom kort" är ju för all del en relativ term.

Därför skrev jag igår också ett mail till utredarna på familj & Ungdom och frågade om detta stämde, och hur dom i så fall på fyra månader, har klarat av att utreda hur Rania har det hos mig, enbart genom att tala med mig i 1,5 timme?

På den andra sidan har dom intervjuat hela släkten, dagis och fan vet vilka fler, men dom har inte talat med någon av mina närstående, eller någon som känner mig överhuvudtaget. Dom har inte talat med Susanne, modern till mitt andra barn som vi delar vårdnaden om. Dom har inte varit hemma hos mig för att se hur Rania bor när hon är här eller talat med våra grannar...

Så om nu utredningen handlat om hur Rania har det hos mig så förstår jag inte deras utredningsmetoder alls. Men det kan ju för all del finnas naturliga förklaringar till detta. Och jag vill inte döma ut deras utredning innan jag sett den. Tyvärr får jag inte ta del av den såvida modern inte godkänner det. Jag gissar att hon inte kommer att göra det. Det andra polisförhöret av min dotter vägras jag också fortfarande att ta del av.

Jag har under måndagen inte fått varken svar eller mottagningsbevis från någon på Kungsbacka kommun. Idag den 17 Augusti går deras utredningstid ut, och mig veterligen har dom denna gång inte begärt någon förlängning.

Framtiden för "Daddys"

Jag har de senaste veckorna gått igenom den hittills tyngsta perioden i mitt liv. Rania upptar mina tankar från jag vaknar till jag lyckas somna igen, samtidigt som hon alltmer ter sig som en hägring i fjärran. Jag tänker på hur hon har det, hur mår hon, vad tänker hon om allt detta, vad får hon för förklaringar till varför hon inte får träffa mig? Samtidigt försöker jag att vara en så bra pappa jag bara kan till mitt andra barn som har varit här i sommar, och anstränger mig för att detta skall drabba honom så litet som möjligt, men det gör det naturligtvis. Det drabbar alla i min omgivning. Det är klart min grabb märker att pappa är ledsen, han är inte dum den killen. Så det skapar skuldkänslor i mig som också är jobbiga. Samtidigt skall livet klaras av med räkningar, blanketter, hushållsarbete, husreparationer och allt annat som ska fixas. Ni som bor i hus vet ju...

Också är det ju bloggen....

Jag får många mail varje dag, innehållande mycket elände och lite hopp. Jag får ta del av människors historier och öden och oftast innehåller dom rent groteska orättvisor. En sak är i alla fall solklar, oavsett var man står i den här idiotiska könskampen vi lyckats skapa. Barn som har oturen att födas av en missbrukande, psykiskt sjuk eller i övrigt olämplig mor löper mycket stor risk att aldrig få hjälp i vårt samhälle som påstår sig ömma så för våra barn.

Det beror på att vi matats med en stor fet lögn allt för länge. Nämligen att det är män som slår, våldtar och förgriper sig, och att  kvinnor och barn är offer. Det är bara att se hur samhället fördelar sina resurser när det gäller "jämställdheten". Miljarder till den ena sidan och indragna bidrag för den andra. Blir inte en gungbräda som är cementerad i marken på den ena sidan svår att gunga på?

Vi talar inte ens längre i termer om våld i hemmet, utan att automatiskt anta att det är en man eller far som är boven. "Mäns våld i hemmet" heter det numera. "Det är inte ditt fel att pappa slår mamma" står det i broschyrerna som ligger framme på BUP och alla andra vårdinrättningar som finns. Om det är mamma som slår eller förgriper sig så lämnas antingen barnen åt sitt öde, eller tvångsomhändertas och sätts på behandlingshem där dom skall lära sig att veta hut! Och hur mycket jag än försöker förstå hur människor medvetet fortsätter att sprida denna desinformation, när dom vet hur det sargar vårt samhälle och försätter barn i fara, så går det inte. Speciellt i de fall där syftet är att berika sig själva med statliga pengar. Sådan ondska är för mig den värsta sorten och totalt obegriplig. 

Så hur ser framtiden ut för daddys? Snart firar denna blogg 1 år (i Oktober). Samt sin 100 000:e besökare. Jag har den senaste tiden inte riktigt orkat med det tryck som bloggen genererar och den har ibland känts som en boja runt min fot. Samtidigt är den för viktig för att lägga ner. Jag har fått in några stycken gästinlägg som kommer att postas ut med jämna mellanrum. Några väntar jag på fortfarande, men det är ingen brådska. Ta den tid ni behöver. Men själv har jag funderat på hur jag skall kunna få vila lite från allt detta arbete, samtidigt som jag ändå sprider mitt viktiga budskap så gott det går. Dessutom börjar jag snart i skolan igen vilket betyder att tiden krymper. Ser med lika stor bävan som spänning fram mot det.

Jag har därför beslutat mig för att göra verklighet av ett par projekt som jag har haft i tankarna en längre tid. Min dröm om att få leva i ett samhälle som inte behandlar mig som skit enbart baserat på yttre attribut lever i högsta grad. Jag drömmer om att kunna göra mer, kunna få ut mer av all den information som jag får och gräver fram varje dag. Jag vill hjälpa fler och fortsätta kampen för barnens rätt till en god och trygg uppväxt. Detta kräver dock andra resurser än vad jag förfogar över. Emellertid så har jag ofta fått höra min gammelmorfars valspråk upprepas av min egen mor, "Omöjligt finns inte". Jag har tvivlat på detta valspråk många gånger, speciellt de senaste åren, men skam den som ger sig.

Exakt vad mina planer dröjer sig om avslöjar jag dock inte än, utan först då jag är redo att sätta dom i verket. Då får vi se om gamle Arturs valspråk håller.

Papporna skräms till tystnad.

Att försöka få människor att förstå mitt budskap med min lilla megafon i cyberrymden samtidigt som dom stora drakarna fortsätter att bombardera oss med sitt politiskt korrekta bullshit. Det har ofta känts hopplöst. Som att försöka stoppa en tsunamivåg med en liten plasthink ungefär. 

Tyvärr har också många drabbade fäder skrämts till tystnad, eller fått nog och gett upp. Genom att ge oss en liten smula av umgänge så får dom oss att bli så rädda att förlora även denna sista livlina att vi inte törs protestera eller ifrågasätta. Hur det går då, är jag ju ett tydligt exempel på. Istället låter vi oss lydigt transporteras till slakthuset. En efter en.

Tyvärr anser jag att vi fått ett land där det visserligen inte saknas machokultur, men där det råder en skriande brist på manligt mod och djävlar anamma. Det är ju inte direkt det manliga som fått bilda norm de senaste 30 åren. Det är idag kvinnor som Alexandra Pascalidou, Ingrid Carlqvist, Tanja Bergkvist, Monica Antonsson, Maria Hermansson, Doris Lessing, Barbara Kay, Erin Pizzey m fl som är dom klarast lysande fyrarna när det gäller att försvara männens ära och heder. Och det mest tragiska av allt är att dom får på käften av många män när dom gör det. 

Männen i Sverige tycks ha blivit berövade all manlighet genom att hela sitt liv få höra att manligt är fel. Män slår, män är våldsamma, män startar krig, män förtrycker, män är sexgalna, män är pedofiler, män är patriarker som endast vill kontrollera kvinnor. Vad för män skapar ett samhälle som bygger på såna grundpelare? Inte såna med ryggrad i alla fall.
Istället får vi ungdomar som dessa. Hur skruvat får ett samhälle bli innan någon ställer sig upp och försiktigt utbrister....ursäkta men.....det här kan väl ändå inte stämma....va?


Läs även andra bloggares åsikter om Alexandra Pascalidou, Metro, kvinnomisshandel, barnmisshandel, feminism, familjerätt, barn, juridik, politik, Gömda, Unni Drougge, Maja Lundgren, Jan Guillou, Monica Antonsson, Ingrid Carlqvist,

Detta är Robert och hans syster Lisa. Jag har nu fått ta del av hela den ruttna historien bakom beslutet att tvångsomhänderta Robert enligt LVU och placera honom på Vassbo behandlingshem där han nu kostar dig och mig i genomsnitt 3-4000 kronor per dygn. Skälen till detta är enligt socialtjänsten i Härryda att Robert p g a samarbetssvårigheterna mellan föräldrarna fått psykologiska och somatiska problem samt hans starka avståndstagande från mamman.

Att Robert tar avstånd från sin mor, som enligt honom själv inte bara förgripit sig på honom sexuellt (Robert har lämnat in en anmälan mot modern, detta efter att pappan förklarat för honom att han absolut inte får ljuga om en sådan sak). Mamman har också fått honom att gå till skolan och ljuga om sin far, varit fysiskt våldsam både mot barnen och pappan, i ensamt majestät tillsammans med socialtjänsten fått honom tvångsplacerad mot hans och hans pappas vilja, som inte hälsat på honom en enda gång under hans vistelse på hemmet och som hindrar lillasystern att träffa både Robert och hennes far. Enligt uppgift mår systern allt sämre nu och uppvisar ett tillstånd av apati. Att han tar avstånd från denna kvinna är alltså skäl nog enligt socialtjänsten i Härryda att tvångsplacera honom på ett behandlingshem för pojkar med psykosociala problem.  Villkoret för att Robert skall få komma ut därifrån är att föräldrarna löser sin parkonflikt och att Robert inte riskerar att utsättas för psykiskt eller fysiskt övergrepp hos NÅGON av föräldrarna. Visst är det smart formulerat?

Enligt Tom åberg, barnpsykiatriker på Sahlgrenska sjukhuset är dock Robert fullt frisk, och därmed faller ju argumenten för LVU omhändertagningen. Intyg från Tom åberg här, här och här. Att pappan tagit ansvar och alltid har satt barnen främst bekräftas av läkare Sven strand på Rävlanda vårdcentral. Finns att läsa här.

Robert blev mobbad på Rävlanda skolan. Vad han utsattes för går jag inte nu in närmare på utan konstaterar bara med avsky hur grymma barn TILLÅTS vara mot varandra på en svensk skola. Detta pågick under flera år. Fadern och modern  kommer ursprungligen från Rumänien, men är båda svenska medborgare numera. Efter skilsmässan gick modern med på delad vårdnad och 50% umgänge tills hon insåg att hon då inte skulle få alla bidrag som hon automatiskt blir berättigad till om hon får ensam vårdnad om barnen. Familjen bodde i en villa i Rävlanda. Den är nu utsatt till försäljning, men hittills är den osåld. Pappan har dock redan belånat sin del i huset för att bekosta advokater och annat som inte hittills har hjälpt trots att det bevisligen begåtts grava misstag i detta fall.

Vadå oslagbara Bris?

Trots pappans många försök att förbättra sonens situation på Rävlandaskolan så skedde ingen förbättring. Han ville då flytta sonen till hindåsskolan, men det motsatte sig modern. På Rävlandaskolan tog man in Robert på samtal för att utreda hans problem. Man tycker ju att det borde vara mobbarna som togs in på samtal, men i Rävlanda tänker man tydligen tvärtom.

Robert talade då om att pappan varit våldsam mot barnen och mamman, vilket naturligtvis genast fick till följd att pappan polisanmäldes. Båda förundersökningarna lades dock snabbt ner. Efter en tid kunde Robert inte längre leva med lögnen och erkände att han av mamman blivit tvingad att säga dessa saker om Sorin. Då blev det en snabb utredning och Robert placerades på Vassbo där han nu sitter och talar om att ta livet av sig medan han genererar feta pengar till Vassbos ägare.

Det är inget psykiskt fel på Robert. Tvärtom är han både mogen och klok för sin ålder. Kanske det är det och hans sydländska utseende som fick dom andra barnen att utse just honom till hackkyckling. Härryda kommun är ju inte direkt känd för sin invandrartäthet. Där bor ju dom "fina" människorna som har villa bil och båt. Pappans förslag att flytta Robert till Hindåsskolan så han skulle slippa sina plågoandar förkastades av modern och socialtjänsten.

Ni som vill försöka förstå en pappas ångest och maktlöshet inför dessa myndigheter och deras maktfullkomlighet. Lyssna på detta samtal mellan en 11 åring och hans pappa och försök sätta dig in i att det är ditt barn som talar till dig.
Snälla bara gör ett försök.



Så här beskriver Härryda kommuns familj & Individomsorg sig själva på sin hemsida:
Individ- och familjeomsorgen arbetar för att alla kommuninvånare ska ha goda och trygga levnadsförhållanden. Verksamheten bygger på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet och inriktar sig på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers resurser.

Kan vi försöka att förhindra en tragedi innan den sker för en gångs skull?

Detta är bara en bråkdel av allt material som Sorin Mantea sänt mig angående sina barns fall. Om någon därute som kanske skulle kunna hjälpa den här pojken innan vi får oss ännu en tragedi till livs via kvällspressen som älskar att skriva om hur fel socialtjänsten har gjort efter att det redan är för sent. Kanske kunde vi istället skriva om det innan det är för sent, och på så sätt förhindra tragedier med barn som hittas hängande i lakan innan dom ens har fyllt 15 år. Som hängs upp i säckar i taket, som tvingas ligga på sängar utan madrasser och få glasbitar intryckta i fötterna, som sakta torteras ihjäl i deras mödrars ömma vård. 

Finns det någon person med både makt och ryggrad i detta jävla land som kan sätta stopp för familjerätternas och socialtjänsternas illdåd mot våra barn i den feministiska könsmaktsordningens namn? Idag vet vi att misshandel mot barn utförs av människor. Inte enbart pappor. Tvårtom är det bevisat att majoriteten av all barnmisshandel och övergrepp mot barn sker efter att den biologiska pappan blivit utmanövrerad av ljugande mödrar som får stöd, råd och hjälp av våra socialtjänster ihop med med kvinnojourerna. Att dessa två lever i en nära symbios bekträftades av Martina Matthias som sade upp sig från socialtjänsten i Norrtälje i protest över hur dom behandlade en pappa där. 

Jag håller helt med Sorin när han säger: Varför skall vi betala miljarder för behandling av barn, där dom sätts på hem som inte granskas och där dom inte alls behandlas utan bara kränks och längtar hem? Varför kan vi inte istället lägga alla dessa pengar på att anställa fler lärare, rastvakter, bygga fler ungdomsgårdar, anställa skolpsykologer, införa nolltolerans för mobbing i skolorna.

Är det inte bättre att förekomma än att förekommas? Men så länge vi har en familjerätt och socialtjänst där ideologi, extremism och fanatism råder så kommer tyvärr barn att offras för att bibehålla den falska bild som målats upp. Moderns makt över barnen får inte ifrågasättas.

Men för fan, ta och lyft blicken nu och låt Robert komma hem till sin farsa. Låt också hans syster få bo hos honom och sin bror, medan ni  utreder mamman och anklagelserna mot henne. Om ni vet hur man utreder mammor? Det kanske inte ingår i er manual? Ta och läs igenom den barnkonvention som Göran Persson undertecknade 1990 en gång till, och lyssna sedan på samtalet ovan mellan ett barn i Sverige och hans förälder. För mig blir det som att försöka få ner en kub i ett runt hål.

Fy fan för detta jävla land, där man samtidigt som man blir förtryckt ända ner i skoskaften, hela tiden blir matad med att man tillhör ett patriarkat som maktlystet förtrycker och misshandlar kvinnor ända tills man faktiskt tror på det själv.
Ni som läser detta , men som inte ännu är personligt drabbade, engagera er ändå. Förr eller senare händer det er, eller någon ni älskar. Då står ni där med skägget i brevlådan och blir överkörd gång på gång medan ni sakta börjar förstå hur jävla illa det är ställt med rättsäkerheten för våra barn i Sverige. Vänta inte på att just era skall drabbas. Hjälp våra barn, som redan är drabbade. Ansvariga på Härryda kommun är lätta att hitta gällande Robert.  Skriv och protestera. Man gör inte så här mot barn!!

(Rättelse: Robert fick träffa sin lillasyster för en vecka sedan då modern kom på besök på Vassbo,  däremot hindras pappan fortfarande från att träffa sin dotter, trots att paret fortfarande har gemensam vårdnad. Robert hälsar och vill tacka alla som hjälper och stöder honom. Han har sedan hans film blev utlagd på Youtube och hans fall uppmärksammats bl a här, plötsligt fått sin rätt till hempermission tillgodosedd. Han befinner sig just nu hemma hos sin far över helgen. Detta har han tidigare nekats).

Läs även andra bloggares åsikter om , Vassbo, härryda, socialtjänst, LVU, familjerätt, feminism, jämställdhet, barnmisshandel,

Vassbo behandlingshem AB. Beläget i lantlig miljö ca 1 mil utanför Uddevalla. Här bedrivs behandling av pojkar mellan 10 och 15 år. Här bor och behandlas för närvarande 11 årige Robert Mantea. Det som jag vet om detta fallet hitills är att Robert vill bo hos sin pappa. Roberts mor motsätter sig det och ordnar tillsammans med socialtjänsten i Härryda kommun så att Robert tvångshämtas ifrån sin far och placeras på behandlingshemmet Vassbo. Hur denna hämtning av 11 årige Robert gick till fångades för ovanlighetens skull på film som finns att se nedan. Det är från den filmen som dagens rubrik är hämtad. Hämtningen skedde av fyra civila poliser i skottsäker väst då socialtjänsten påstått att det kunde finnas tatuerade män med pitbulltrerriers i faderns hem. Det fanns det inte som synes.

Enligt uppgifter från Robert far så hade Ricky problem med mobbing på Rävlandaskolan i flera år. Tydligern utan att någon kunde kliva in och göra något åt saken. Socialtjänsten drog då slutsatsen att Roberts problem härörde sig från hemmet. Vilken logik...Killen blir mobbad i skolan så då måste han ha problem i hemmet? Rickys möjligheter att bearbeta dessa händelser tycks inte vara de allra bästa på Vassbo behandlingshem, där han nu enligt uppgift utsätts för fortsatt mobbing och våld från både elever och personal.

Under sommarlovet fick Robert som saknar sin pappa varje dag träffa honom under 30 timmar. Han tillåts 20 minuters telefonsamtal varje dag uppdelat på 2x10. Så om han använder telefontiden till att ringa sin advokat eller någon annan vän så blir det inget samtal till pappa den dagen. Jag tycker ni alla ska se filmen som Robert själv gjort (OBS borttagen tills vidare) och postat ut på Youtube. Han har gjort den på engelska. Kom ihåg, killen är 11 år. Att göra en film, sätta musik till och dessutom på engelska är inget tecken på svagbegåvning direkt. (dessutom har Robert en musikalisk mognad som skiner igenom i hans val av musik, enligt min högst privata åsikt). Robert har heller ingen diagnos av något slag. Och om inte dessa faktum räcker för att ni ska förstå att detta inte är vilken 11 åring som helst så kommer ni att förstå det då ni läst hans kommentarer i filmen. Då dom går aningen fort och engelskan inte riktigt är helgjuten än så pausa filmen och läs noga vad han skriver. Den här lilla killen har förstått vad det handlar om.

HVB Behandlingshem

Läs även andra bloggares åsikter om HVB, behandlingshem, tvångsomhändertagning, LVU, socialtjänsten, Vassbo,

Att jag valde detta foto att illustrera dagens gästbloggare beror på att det är just Tommy Jonsson som har gjort dom två hästarna till Robin och Rania. Att det blev en liten felstavning är högst sekundärt. När Tommy var här hos mig på besök i våras så frågade han vad mina barn hette, sedan tog han sin morakniv och försvann ut i skogen. En stund senare kom han tillbaks och gav mig dessa två hästar. Ängeln som står i mitten är den Rania fick i julklapp av mig och som lyser i alla regnbågens färger när man sätter på den. Hennes bästa julklapp och som var en så viktig del i vår nattningsritual. På den tiden vi tilläts ha sådana.

Tommy Jonsson har levt ett liv som få av oss vanliga människor ens kan föreställa oss. Han blev berövad sin högt älskade dotter av en mor som utfört en misshandel så grov mot både pappa och barn att det är en fullständig gåta för mig och många andra att det inte ens går under brottsbalken.
Härmed lämnar jag ordet till Tommy Jonsson och hans kortfattade historia om hur han och hans dotter slets ifrån varandra med tillbörlig hjälp från våra myndigheter som bara accellererar illdåden under sin käcka paroll "för barnens bästa".

Tack Daddy, jag klara inte själv att blogga så jag deltar gärna som gästbloggare hos dig. Jag ger därför en kort presentation av min dotter Emelie och mig. Mitt helvete varade bara i ca. 12 år och under de åren lyckades jag bara träffa henne under totalt 6 timmar.

Jag kan ju nu se vad det kostade mig. Mitt företag, villa i Stockholm och min hälsa. Det som nu känns värst är att jag nu har en 21 årig dotter som tvingas hata mig av moderns familj och kalla mig en äcklig podofil och säga upp bekantskapen med mig. Att hon haft ett helvete och saknat mig har jag förstått, med flytt från hemmet och skolan vid 13 års ålder. För ett år sedan träffade jag henne under 18 timmar hon hade inget jobb och ville inget ha. Hon hade inga framtidsplaner och ingen framtidstro.

Hon var nöjd med att socialen betalade hennes hyra och 300 Euro per månad. Hon hade då just gjort slut med en pojkvän och sällskapade med hans 29 årige bror som själv var separerad med en 6 årig son. Sedan ett halvt år är hon tydligen singel.

Det som känns bäst nu är all den tid jag lagt ned på lobbing för en bättre behandling av barnets behov av båda sina föräldrar i lagstiftningen och de TV program, tidningsartiklar och seminarier jag deltagit i. Det ger inga pengar till en fattigpensionär men pengar behövs inte för att man skall må bra. På resan har jag träffat massor av fantastika pappor och barn. Rania och Daddy är två av dem. Tack Daddy för att vi fått höra Rania sjunga och prata och för att du visat bilder på denna fina flicka. På resan har jag träffat många underbara kvinnor och män som kämpar för barnets rätt till båda sina föräldrar.

Tommy Jonsson

Den utlovade gästbloggen med Christer Cuñat tog lite längre tid än planerat att genomföra. Men det har jag all förståelse för. När man efter ett år inte fått se sina barn, misstänkt för grov kvinnofridskränkning utredd av en polis som verkar ha allt annat än bråttom och som visat sig fullständigt ointresserad av att ta del av all bevisning som bortom allt tvivel visar att mamman ljuger. Efter ett år av desperata försök att tala med väggar och dörrar som slängs igen i ens ansikte. Då är det när man äntligen hittar någon som vill lyssna plötsligt inte lätt att på ett enda blogginlägg veta vad man skall säga. Inget har ju hjälpt hittills. Men Christer sitter under stor vånda och går igenom sina pärmar med myndighetsbeslut och sina ljudfiler för att försöka sammanfatta detta års helvete.

Själv var jag på möte med Lotta Anberg och Kristina Bäckstrand i Tordags. Med mig hade jag min moster som jobbar som kurator i grannkommunen. Hur utfallet av det mötet blev kommer jag att få vänta ytterligare en tid på att få reda på. Jag är relativt säker på att dom läser denna blogg, så jag ber att få hälsa och tacka för ett trevligt bemötande. Men det har jag sett förr så det säger mig inte så mycket. I stort sett alla avrättningar som gjorts på mig hittills har ju skett under artiga och förstående former. Så jag väntar tills dom leverarar sin utredning innan jag trycker på flipp eller flopp knappen. Jag väntar också till dess innan jag eventuellt lägger ut ljudfilen från mötet. Dom lovade mig att denna utredning skulle prioriteras, och att jag inte skulle behöva vänta länge.

BRÅ har kommit till en revolutionerande slutsats

Eller revolutionerande är den ju egentligen inte, men för att komma från en statlig myndighet i detta konungarike är detta inget mindre än en ren sensation. BRÅ har nämligen efter 35 års existens lyckats komma fram till att även kvinnor kan vara förövare. Läs artikeln här. För oss som levt under terrorn från kvinnliga förövare under flera år är detta naturligtvis ingen nyhet. Så här skriver man bl a i artikeln "De flesta av kvinnorna dömdes till skyddstillsyn, ibland i kombination med vård. Vilket är ett betydligt lindrigare straff än vad en man oftast döms till i motsvarande fall. Men hur kan kvinnor komma undan den här typen av brott? Brist på bevisning är en uppenbar orsak, men även vår inställning till möjligheten att en sexualförövare skulle vara kvinna." Man skriver också att "Det finns anledning att tro att mörkertalet gällande kvinnliga förövare är stort eftersom brotten är svårutredda" i synnerhet då offren är pojkar.

Det där sista förstår jag inte riktigt. Varför är brotten mer svårutredda när det gäller pojkar? Kan det bero på dom som utreder möjligen?

Polis och åklagare är anmälda till Riksenheten för polisbrott

Angående Polis Maria Brage på barnhuset i Göteborg är hon samt åklagarna Per Åke Kvarnström och Sune Johansson nu samtliga anmälda till den riksenheten för polisbrott. Anklagelserna bl a gäller fäljande:

• Åklagare Per Åke Kvarnström nekar att svara på frågan om han har genomgått den obligatoriska utbildningen för att handha ett fall som detta. (finns inspelat).

• Både åklagare Per Åke Kvarnströn och hans semestervikarie Sune Johansson tar inte del av den bevisning inlämnad av min försvarare innan dom beslutar om två förhör av min dotter som allvarligt har skadat henne psykiskt. När dettapå pekas i ett telefonsamtal så hänvisar dom till ett tekniskt fel, men vill inte närmare klargöra vad detta tekniska fel skulle bestå av. (finns inspelat)

• Ingen av åklagarna har närvarat vid något av de två förhören av min dotter trots att dom skall vara närvarande vid minst ett. (finns inspelat)

• Polisman Maria Brage som ställer ledande frågor till mitt barn under det första förhöret samt ställer om samma fråga gång på gång trots att min dotter svarade på frågan redan första gången. Inte heller bryter hon förhöret trots att min dotter vid fyra tillfällen vädjar om att få slippa mer. (dokumenterat i förhörsprotokoll)

• Maria Brage vägrar också mig att vara närvarande i medhörningsrummet vid det andra förhöret med hänvisningen att hon ju inte kan släppa in "förövare" på barnhuset. Hon underlåter dessutom att på uppmaning av mitt ombud lämna ett skriftligt intyg på detta myndighetsbeslut där hon redogör för skälen för detta beslut. (finns inspelat)

• Polis Maria Brage uppmanar min 4 åriga dotter att rita bilder på sin pappas penis under förhöret på barnhuset i Göteborg. Ett klart sexuellt övergrepp på en 4 årig flicka. (Dokumenterat i förhörsprotokoll)

• Vidare underlåter man att underätta min försvarare innan det andra förhöret med Rania hålls. Man ringer till Alexander Barkman som företräder mig i vårdnadsmålet, som i sin tur upplyser uppringande om att det är Advokat Peter Haglund som är min offentlige försvarare i övergreppsmålet. Han ger också vederbörande mobiltelefonnumret till Haglund, som dock inte har fått varken samtal eller meddelande på sin mobiltelefon angående detta förhör som han alltså var helt omedveten om.

• Trots att polisen skyndsamt skall skicka förhörsprotokoll till mitt ombud så har detta inte skett. Trots två påtryckningar från oss. Vid den andra påringningen lovade man att protokollet skulle skickas samma dag. Istället kom ett nedläggningsbeslut, men inget protokoll. Då mitt ombud ringde upp och än en gång begärde in protokollet så hade man sekretessbelagt det med hänvisning till förundersökningslagen. Hur kan man göra det då det inte längre pågår någon förundersökning?

Jag väntar fortfarande på den speciella åklagarens beslut huruvida det skall inledas en förundersökning angående de brott som ovanstående människor har begått. Sedan är det familjerättens tur. Dom har nämligen underlåtit att vidareförmedla min anmälan om oro för Rania till familj och ungdom, vilket fick till följd att mammans anmälning registrerades först. Att familjerätten i Kungsbacka däremot meddelat Mamman om sagda anmälan är orsaken till de falska anklagelserna mot mig som poppade upp en vecka senare. I och med det har dom utsatt min dotter för en misshandel som inte bara är grov utan också förmodligen hade kunnat undvikas om Christina Pettersson på familjerätten gjort sitt plikt som socialarbetare. En revission på familjerätten i Kungsbacka vore synnerligen på sin plats. Om nu länsstyrelsen ser någon orsak till att förhindra att fler liknande övergrepp på barn får ske. 

Nämndemän och rådmän

I sin partiblogg hyllar hon den kontroversiella ex-polisen Monica Dahlström-Lannes arbete med målet mot Tito Beltran. Samtidigt är socialdemokraten Eva-Britt Dahlström nämndeman i Blekinge tingsrätt. Denne Dahlström arbetar inte bara
som nämndeman i karlskronas tingsrätt, hon sitter dessutom i fullmäktige och i barn och ungdomsnämnden i kommunen. Låte mig få citera några strofer ur hennes blogg:

"Jag garanterar att Monica just för att hon varit polis och för sina specifika kunskaper och sina offentliga åtaganden vet precis hur man agerar - och aldrig skulle komma på tanken att utsätta varken de som är inblandade eller sig själv för oproffessionalism.”

"Pappa-barnrörelsen med Alonzo, Söderberg med flera är enbart ute för att se till sina egna egons intressen."

"När pappor som är dömda för grov kvinnofridskränkning på mödrarna och som utsätter sina barn för sexuella övergrepp och misshandel med hjälp av Alonzo och partiska sakkunniga driver sin sak vidare kan jag bara uttrycka min avsky för ett sådant agerande."

Det är nämndemän som dessa som du som pappa riskerar att möta i tingsrätten då du kommer dit för att kräva rättvisa. Tror du att du kommer att få någon?

...Then think again.

I morgon kommer jag att posta ut filmen där man får se hur svenska poliser släpar en förtvivlad 11 årig pojke ifrån hans far med våld för att placera honom på Vassbo behandlingshem. Pojken som heter Ricky vill bo hos sin pappa. Men mamman tillsammans med soc har istället bestämt att Ricky skall omhändertas och sättas på detta behandlingshem som tydligen jobbar med något som kallas konsekvensmetoden. Det betyder exempelvis att köra ner pojkens händer i toalettstolen då han inte rengjort den tillräckligt noggrant.

Pappan har en ordnad social situation och är ostraffad.

Detta är vad Sverige idag anser är "Barnperspektiv" där barets bästa skall komma i första rummet. Att det i barnkonventionen och i föräldrabalken att rätten skall ta stor hänsyn till barnets vilja tycks inte rimma med den feministiska synen på  "barnuppfostran"

Hur har det blivit så här?

Läs även andra bloggares åsikter om Daddys, gästbloggare, polis, åklagare, sexbrott, feminism, manshat, diskriminering, brott, myndighetsmissbruk.

Vad fasen är det frågan om? Har följt medias gullespektakel nr 1 i flera veckor nu. Dessa HBT människor som vill påstå att dom är diskriminerade, samtidigt som dom får tre veckors oavbruten mediafokusering, en gigantisk festival där samtliga landets toppolitiker trängs för att få synas, toppartister som plötsligt tydligen är homosexuella allihop. Jag själv har försökt att bita ihop och uthärda eländet i ännu ett år.

Missförstå mig inte. Jag är inte emot att folk får hoppa i säng med vem dom vill, tvärtom. Min vision är att Sverige skall bli ett fritt land där allas lika rättigheter och skydigheter skall råda. Men nu får jag fan tuppjuck och klarar inte längre att hålla käft. Nu tycks man nämligen i landets politiska ledning verka anse att det finns något som heter "heteronorm". Känns ordet bekant? I så fall beror det nog på att det har tjatats om detta i varenda blaska och i varenda TV kanal de senaste veckorna. Inte nog med det, denna "hetronorm" är tydligen

Här inne på familjerättsbyrån i Göteborg jobbar Kenneth Eriksson. Honom har jag haft det tveksamma nöjet att träffa. Men låt oss backa en bit.

Efter att jag i början på Mars skickade in en ny stämning angående vårdnaden om Rania och jag sedan även skickade in den numera berömda men också välgrundade anmälan om oro för min dotter den 23 mars, så stoppade mamman med hjälp av dagis det kommande påsklovsumgänget mellan mig och henne. Faktum är att den 23 mars var den sista dagen jag och hon sågs. Allt ungänge mellan far och dotter har sedan dess vägrats.

Jag gjorde då det enda jag kan göra i en sådan situation, jag ansökte om verkställighet om dom. Dessa ansökningar skall behandlas skyndsamt står det i lagtexten. Skyndsamt är ett väldigt flexibelt begrepp. Det finns ett skyndsamt som skulle gynna dina rättigheter som medborgare och ett annat skyndsamt som gynnar gynnarna som sitter på sina små kontor och bestämmer över människor liv och öden.

I mitt fall tog det tid att först hitta en s k medlare, för en sådan skall alltid in och försöka lösa den uppkomna tvisten först. När så tingsrätten i Varberg till slut hittade en medlare, så tog det henne någon vecka till att lista ut att hon var jävig eftersom hon jobbade på Kungsbacka kommun?? Det var då man kallade in Medlarfirman K.E Medling.

Det är ett enskilt bolag, och det tog mig en stund att finna, ty namnet K.E Medling som stod på visitkortet var inte namnet på företaget. Det var istället K.E Konsult. Ett enmansföretag som drivs av socionom Kenneth Eriksson 59 år.
Jag var inne på familjeliv och tittade lite nyfiket på vad en socialarbetare tjänar nu för tiden. Och en sak kan jag konstatera, att vi släpar fortfarande en bra bit efter Norge. Den högsta Inkomsten före skatt var en gruppledare som tjänade 30 000 brutto dvs nånstans 20 tusen efter skatt.

Kenneth Eriksson däremot drar in det dubbla i månaden. Taxerad inkomst förra året: 483 537 kr (per månad 40 295).
Lägenhet på fina gatan i Göteborg och sommarvilla på Orust. Och jag missunnar honom inte alla hans pengar. För mig får folk ha så mycket pengar dom vill, men man får däremot inte förskansra sig dom hur man vill. Anledningen till detta inlägg är att jag tydligen av Varbergs tingsrätt dömts som tappare av det verkställighetsmål som jag aldrig fick eftersom det drog ut så mycket på tiden att det hann komma en anklagelse om sexuella övergrepp imellan. Nästan som en tanke...

Nu är jag tydligen dömd att betala den här pajasen ur min ekande ficka för att han med hjälp av en nu bevisat falsk anklagelse såg till så en älskad far inte får träffa sin dotter. Många dåliga investeringar har man gjort. T o m åkt på fortböter nån gång, och visst är det sura pengar, men att ge ett öre till en ren jävla bedragare som profiterar på människors liv...nope, nada inte kopek får denne pajas av mig. Tryter det kan han ju alltid börja skriva böcker.

Kenneth Eriksson gick  in med liv och lust (eller girighet) i det uppdrag han gavs av tingsrätten, Uppdraget löd kort och gott: VERKA FÖR ATT DEN SOM HAR HAND OM BARNET FRIVILLIGT SKALL FULLGÖRA VAD SOM ÅLIGGER HONOM ELLER HENNE. OCH DÄREFTER LÄMNA EN REDOGÖRELSE OM VILKA ÅTGÄRDER SOM VIDTAGITS. Inget mer och inget mindre. Detta var uppdraget.

Men Kenneth han greppade aldrig riktigt den där uppdragsbeskrivningen, utan han tolkade det snarare som: DU SKALL UNDER RÄTTENS MANDAT SJÄLV AVGÖRA RÄTT OCH FEL I DENNA FRÅGA OCH SEDAN LÄMNA DITT DOMSLUT TILL TINGSRÄTTEN SÅ VI HAR NÅGON DOM ATT SÄTTA STÄMPEL PÅ. Det var nämligen vad han gjorde

Ur mitt ombuds överklagan till hovrätten: Av Kenneth Erikssons redogörelse framgår att han har samtalat med parterna därefter gjort en "bedömning" av att det finns hinder för verkställigheten. Detta är domstolens uppdrag och inte Kenneth Erikssons. Av Kenneth Erikssons redogörelse framgår att han inte på något sätt har vidtagit några åtgärder för att motparten frivilligt skall fullgöra vad som åligger henne.

Efter jag fick reda på Att pajsarn skulle komma hit på besök så var min första spontana tanka...Vaför? Det finns en dom. Tillgänglig för alla, även på socialtjänsten. Man kan ju i sitt stilla sinne hoppas att kenneth åtminstone tog del av den först, men i så fall vore han den förste på socialtjänsten, så varför skulle han vara något undantag? Om han däremot hade läst domen så skulle han ju kunnat sett att den är rätt tydlig och klar i sin slutledning. T ex ansåg man mig vara den mest lämpliga vårdnadshavaren och man konstaterade också att mamman har en historia av lögnaktiga anklagelser redan innan denna.

Men jorå, hit skulle han. Kanske passade på att kolla till sommarhuset på Orust när han ändå var ute och cruisade i sin inte så billiga bil. Väl inbjuden högg hann in på både kaffet och bullarna, men vägrade höra på ett enda ord jag försökte säga. Jag förstod redan då vart det barkade. Killen hade minsann jobbat med dom här frågorna i 10 år så honom skulle man inte ifrågasätta, ändå hade jag krossat killen i vilken debatt som helst. Han var helt rudis. Det enda han verkade ha snappat upp på sin socionomutbildning var att pappor var farliga. Jag frågade då vad han hade för kvalifikationer för att ta dessa uppdrag. Det ville han inte svara på, utan då började han slingra sig och upprepade sedan som en trasig skiva,

jag har 10 års erfarenhet, jag har tio års erfarenhet. Snubben vägrade helt enkelt.

Inte förrän jag fick beskedet som jag redan gissat...Medlaren kunde ju inte riskera att min dotter hamnade i mina farliga händer så därför så var han vänlig nog att, på sitt lilla arvode på 15 papp även göra domstolens jobb åt dom, och det roligaste av allt var att dom inte ens begrep det på tingsrätten....Visserligen var det en ung fiskal under utbildning, men om en rådman ännu inte lärt sig fundamentala rättsprinciper så bör hon nog sätta sig i skolbänken lite till innan hon drar på sig rocken igen.

Har ni uppmärksammat fallet med Domenic på Gotland?

Det handlar om 6 årige Domenic Johansson som då han satt på planet på Arlanda med mamma och pappa för att åka till indien, då plötsligt die sozialstormtruppe bordar planet och sliter upp 6 årige lille Dominic som under vilda skrik av ångest försöker klamra sig fast vid mamma, stolsryggar och allt som fanns. Till slut lyckades man dock med hjälp av polisen ta lilla Domenic och sedan dess har han inte synts till. Detta är en länk till pappans blogg. Mer Fakta finns också på Vaken.se. Samt på bloggen Tankar i gryningens ljus.