daddys

Daddys guldmedalj går idag till...

Alexandra Pascalidou som i Metro skriver en krönika som nog fick en och annan hederlig svensk att sätta kaffet i vrångstrupen. Det hon skriver är ingen nyhet för oss som länge varit engagerade i kampen för barns rättigheter och sann jämställdhet. Däremot ATT hon skriver det och ATT tidningen Metro tar in krönikan som ju trots allt är väldigt kontroversiell, det förvånar i alla fall mig samtidigt som det gör mig både glad och hoppfull. När vi en dag klarar att nyktert se bortom lögner och dimridåer på problemet med våld både i hemmet och i samhället i övrigt, så kan vi också börja göra något åt det.  Heder åt Metro också som jag alltid tyckt har varit en tidning som man kan lita något sånär på. Dessutom är den alldeles gratis. Jag hoppas att just den tidningen överlever det hårdnande mediaklimatet. Tack också till Susanne Svensson för tipset.

Varning för familjerätten i Kungsbacka

För mig är det helt obegripligt att socialtjänsten tillåts att gång på gång låta barn glida igenom skyddsnätet i någon sorts ideologisk blindhet. I mitt fall har dom i snart 4 år fortsatt att belöna lögner, umgängessabotage och umgängesvägran. Dom ser igenom fingrarna på moderns bevisade brott samtidigt som dom anmäler mig för brott som aldrig ens har begåtts. Jag skrev i går kväll ett brev till chéfen för familjerätten i Kungsbacka där jag redogjorde för hur familjerätten genom den handläggande sekreteraren Christina Pettersson har brutit mot svensk lag.

Det står nu nämligen klart för mig att den anmälan för oro som jag den 23 mars skickade in till två familjerättssekreterare som då var handläggande (Christina Pettersson var den ena) inte existerar längre. Inte nog med att dom inte vidarebefordrade den till "utredning barn & ungdom", och därmed bröt mot anmälningsplikten i socialtjänstlagen, dom har inte ens diariefört den, utan vad jag förstår av samtalet, helt enkelt kört den i papperstuggen.

"Jag uppfattade den inte som en anmälan" sa Pettersson till mig i telefonsamtalet i torsdags. En för mig tydlig efterhandskonstruktion för att försöka dölja sitt tjänstefel.  Ett mail med den tydliga rubriken "För guds skull hjälp mitt barn" ser alltså denna socialarbetare inte som en anmälan om oro för ett barn. Alla som jobbar inom offentlig förvaltning har en absolut plikt att anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa. Detta gäller även familjerätten...väl?

Hon vägrar vidare att svara på frågan om huruvida mamman fick ta del av min anmälan (jag fortsätter att kalla den det), utan säger bara "Men jag sa ju just att jag inte ansåg den vara någon anmälan". För mig är det svar nog, och också en förklaring till dom sexanklagelser som Pettersson anmäler mig för några dagar senare.

Det samarbetssamtal som hon hänvisar till i samtalet ställdes genast in i samband med dessa anklagelser mot mig, så efter jag skickade in min anmälan har familjerätten inte gjort ett skapandes gram för att tala med mig.

Hör också hur hon i telefonsamtalet anklagar mig för smutskastning mot mamman. När jag ber henne tydliggöra vad hon syftar på med det ordet så vill hon inte svara.

Dom bryter, tänjer och böjer lagen precis som dom vill

Min anmälan var lång, och den tog mig 5 timmar att skriva. Ni kan läsa den andra delen av den här på Ingrid Carlqvists blogg. Hon har bytt ut namnen, men det är jag som skrivit. Det skulle vara intressant att ta del av era åsikter angående om detta skall tolkas som en anmälan om oro för barn eller inte.

Men enligt Christina Petterssons enögda logik är detta

inte en anmälan om oro utan smutskastning av en stackars oskyldig mor. När samma mor dagarna efteråt (lämpligt nog) kommer med anklagelser om sexuella övergrepp, då handlar det plötsligt inte alls om smutskastning. Nej då är det plötslig befogat att anmäla till Utredningsenheten med därmed tillhörande tvångsseparering av far och dotter.

När jag ber Pettersson att få beslutet, att inte gå vidare med min anmälan skriftligt, vägrar hon och konstaterar endast kort, "Nej det tänker jag inte". Och därmed bröt hon även mot förvaltningslagen §21.

Att bli inspelad uppskattar inte Christina Pettersson heller, det gör hon ganska klart för mig. Det är väl märkligt att dessa myndighetspersoner gör en så stor affär av det? Maria Brage på barnhuset i Göteborg fällde en kommentar om att "jag darrar väldigt mycket på mobiltelefonen" då hon insåg att jag spelade in. I själva verket var det hon som började darra. Önskar ni kunde ha sett det. Varför är dom så skraja för att man begagnar sig av sin lagliga rätt att dokumentera samtal där man själv medverkar?  Telefonsamtalet med Christina Petterson från i torsdags kan ni ta del av här.

 

Det här är inte roligt

Jag har sedan jag spelade in detta i Torsdags funderat fram och tillbaka på om jag skall lägga ut det på bloggen eller inte. För tvärtemot vad en del tror så finner jag inget nöje i att göra så här mot andra. Ända från början har jag försökt undvika blodspillan i vår konflikt så långt det bara gick. Jag vill därför hälsa Christina Pettersson att jag avskyr att behöva hänga ut henne på detta sätt. Det gäller för övrigt även de andra som drabbats av detta på min blogg. Jag kan t o m i mina bästa stunder känna en viss sympati för Polis Maria Brage på barnhuset.  För jag anar att ni allihop läser vad som skrivs här. Men vad har jag för alternativ? Förutom att ge upp och låta min dotter växa upp i tron att jag svikit henne. Det kommer inte att hända. Det hade nämligen varit ett rent tjänstefel som förälder.  

I det telefonsamtal som jag fick av Christina Pettersson ca en vecka efter att jag skickade in min anmälan den 23 Mars i år, så sade hon att dom nu hade lämnat in en anmälan till utredningsenheten "angående hur Rania har det hos mig." Mer än så ville hon inte säga, utan "vad det gällde skulle jag få reda på inom kort". I nästan en månad tvingades jag gå och fundera på det. Men "inom kort" är ju för all del en relativ term.

Därför skrev jag igår också ett mail till utredarna på familj & Ungdom och frågade om detta stämde, och hur dom i så fall på fyra månader, har klarat av att utreda hur Rania har det hos mig, enbart genom att tala med mig i 1,5 timme?

På den andra sidan har dom intervjuat hela släkten, dagis och fan vet vilka fler, men dom har inte talat med någon av mina närstående, eller någon som känner mig överhuvudtaget. Dom har inte talat med Susanne, modern till mitt andra barn som vi delar vårdnaden om. Dom har inte varit hemma hos mig för att se hur Rania bor när hon är här eller talat med våra grannar...

Så om nu utredningen handlat om hur Rania har det hos mig så förstår jag inte deras utredningsmetoder alls. Men det kan ju för all del finnas naturliga förklaringar till detta. Och jag vill inte döma ut deras utredning innan jag sett den. Tyvärr får jag inte ta del av den såvida modern inte godkänner det. Jag gissar att hon inte kommer att göra det. Det andra polisförhöret av min dotter vägras jag också fortfarande att ta del av.

Jag har under måndagen inte fått varken svar eller mottagningsbevis från någon på Kungsbacka kommun. Idag den 17 Augusti går deras utredningstid ut, och mig veterligen har dom denna gång inte begärt någon förlängning.

Framtiden för "Daddys"

Jag har de senaste veckorna gått igenom den hittills tyngsta perioden i mitt liv. Rania upptar mina tankar från jag vaknar till jag lyckas somna igen, samtidigt som hon alltmer ter sig som en hägring i fjärran. Jag tänker på hur hon har det, hur mår hon, vad tänker hon om allt detta, vad får hon för förklaringar till varför hon inte får träffa mig? Samtidigt försöker jag att vara en så bra pappa jag bara kan till mitt andra barn som har varit här i sommar, och anstränger mig för att detta skall drabba honom så litet som möjligt, men det gör det naturligtvis. Det drabbar alla i min omgivning. Det är klart min grabb märker att pappa är ledsen, han är inte dum den killen. Så det skapar skuldkänslor i mig som också är jobbiga. Samtidigt skall livet klaras av med räkningar, blanketter, hushållsarbete, husreparationer och allt annat som ska fixas. Ni som bor i hus vet ju...

Också är det ju bloggen....

Jag får många mail varje dag, innehållande mycket elände och lite hopp. Jag får ta del av människors historier och öden och oftast innehåller dom rent groteska orättvisor. En sak är i alla fall solklar, oavsett var man står i den här idiotiska könskampen vi lyckats skapa. Barn som har oturen att födas av en missbrukande, psykiskt sjuk eller i övrigt olämplig mor löper mycket stor risk att aldrig få hjälp i vårt samhälle som påstår sig ömma så för våra barn.

Det beror på att vi matats med en stor fet lögn allt för länge. Nämligen att det är män som slår, våldtar och förgriper sig, och att  kvinnor och barn är offer. Det är bara att se hur samhället fördelar sina resurser när det gäller "jämställdheten". Miljarder till den ena sidan och indragna bidrag för den andra. Blir inte en gungbräda som är cementerad i marken på den ena sidan svår att gunga på?

Vi talar inte ens längre i termer om våld i hemmet, utan att automatiskt anta att det är en man eller far som är boven. "Mäns våld i hemmet" heter det numera. "Det är inte ditt fel att pappa slår mamma" står det i broschyrerna som ligger framme på BUP och alla andra vårdinrättningar som finns. Om det är mamma som slår eller förgriper sig så lämnas antingen barnen åt sitt öde, eller tvångsomhändertas och sätts på behandlingshem där dom skall lära sig att veta hut! Och hur mycket jag än försöker förstå hur människor medvetet fortsätter att sprida denna desinformation, när dom vet hur det sargar vårt samhälle och försätter barn i fara, så går det inte. Speciellt i de fall där syftet är att berika sig själva med statliga pengar. Sådan ondska är för mig den värsta sorten och totalt obegriplig. 

Så hur ser framtiden ut för daddys? Snart firar denna blogg 1 år (i Oktober). Samt sin 100 000:e besökare. Jag har den senaste tiden inte riktigt orkat med det tryck som bloggen genererar och den har ibland känts som en boja runt min fot. Samtidigt är den för viktig för att lägga ner. Jag har fått in några stycken gästinlägg som kommer att postas ut med jämna mellanrum. Några väntar jag på fortfarande, men det är ingen brådska. Ta den tid ni behöver. Men själv har jag funderat på hur jag skall kunna få vila lite från allt detta arbete, samtidigt som jag ändå sprider mitt viktiga budskap så gott det går. Dessutom börjar jag snart i skolan igen vilket betyder att tiden krymper. Ser med lika stor bävan som spänning fram mot det.

Jag har därför beslutat mig för att göra verklighet av ett par projekt som jag har haft i tankarna en längre tid. Min dröm om att få leva i ett samhälle som inte behandlar mig som skit enbart baserat på yttre attribut lever i högsta grad. Jag drömmer om att kunna göra mer, kunna få ut mer av all den information som jag får och gräver fram varje dag. Jag vill hjälpa fler och fortsätta kampen för barnens rätt till en god och trygg uppväxt. Detta kräver dock andra resurser än vad jag förfogar över. Emellertid så har jag ofta fått höra min gammelmorfars valspråk upprepas av min egen mor, "Omöjligt finns inte". Jag har tvivlat på detta valspråk många gånger, speciellt de senaste åren, men skam den som ger sig.

Exakt vad mina planer dröjer sig om avslöjar jag dock inte än, utan först då jag är redo att sätta dom i verket. Då får vi se om gamle Arturs valspråk håller.

Papporna skräms till tystnad.

Att försöka få människor att förstå mitt budskap med min lilla megafon i cyberrymden samtidigt som dom stora drakarna fortsätter att bombardera oss med sitt politiskt korrekta bullshit. Det har ofta känts hopplöst. Som att försöka stoppa en tsunamivåg med en liten plasthink ungefär. 

Tyvärr har också många drabbade fäder skrämts till tystnad, eller fått nog och gett upp. Genom att ge oss en liten smula av umgänge så får dom oss att bli så rädda att förlora även denna sista livlina att vi inte törs protestera eller ifrågasätta. Hur det går då, är jag ju ett tydligt exempel på. Istället låter vi oss lydigt transporteras till slakthuset. En efter en.

Tyvärr anser jag att vi fått ett land där det visserligen inte saknas machokultur, men där det råder en skriande brist på manligt mod och djävlar anamma. Det är ju inte direkt det manliga som fått bilda norm de senaste 30 åren. Det är idag kvinnor som Alexandra Pascalidou, Ingrid Carlqvist, Tanja Bergkvist, Monica Antonsson, Maria Hermansson, Doris Lessing, Barbara Kay, Erin Pizzey m fl som är dom klarast lysande fyrarna när det gäller att försvara männens ära och heder. Och det mest tragiska av allt är att dom får på käften av många män när dom gör det. 

Männen i Sverige tycks ha blivit berövade all manlighet genom att hela sitt liv få höra att manligt är fel. Män slår, män är våldsamma, män startar krig, män förtrycker, män är sexgalna, män är pedofiler, män är patriarker som endast vill kontrollera kvinnor. Vad för män skapar ett samhälle som bygger på såna grundpelare? Inte såna med ryggrad i alla fall.
Istället får vi ungdomar som dessa. Hur skruvat får ett samhälle bli innan någon ställer sig upp och försiktigt utbrister....ursäkta men.....det här kan väl ändå inte stämma....va?


Läs även andra bloggares åsikter om Alexandra Pascalidou, Metro, kvinnomisshandel, barnmisshandel, feminism, familjerätt, barn, juridik, politik, Gömda, Unni Drougge, Maja Lundgren, Jan Guillou, Monica Antonsson, Ingrid Carlqvist,