daddys

Jag skall försöka att inte tjata så mycket idag då dagens gästinlägg är ganska långt. En trogen läsare och ibland lite "kontroversiell figur" på denna blogg är Mikael Karlsson. Bl a har jag och Mikael vid några tillfällen själva rykt ihop. Han blev t ex vid ett tillfälle tillfälligt avstängd från att kommentera här under en vecka. Mikael skickade mig sin historia efter att jag efterlyste gästbloggare nyligen och efter att ha läst hans historia så känner jag att min förståelse för honom har ökat markant. Inte för att den egentligen är vidrigare än min eller andra fäders, men kanske för att jag är så insnöad på mitt eget fall att när jag får ta del av andras på detta sätt, så blir verkligheten jag lever i så mycket mer påtaglig, och jag förstår att män kan bli både labila och ibland obalanserade av den behandling vi får utstå. Jag räknar även in mig själv i denna grupp.
Till Mikael, mig själv och andra drabbade som kommit mer eller mindre i konflikt med vår egen rörelse, vill jag efter att ha läst detta självkritiskt säga: Innan du dömer en människa, var noga med att du tagit del av hans historia. Endast på detta sätt kan domen bli rättvis. Jag vill med detta också mana till fred och försoning inom papparörelsen, så att vi tillsammans kan rikta våra ansträngningar mot vårt gemensamma mål. Att jobba för barnens rätt till båda sina föräldrar. det är hög tid. Med det lämnar jag ordet till Mikael:

Skrivet av Mikael Karlsson:

Mina upplevelser av tvister är inte så positiv i den bemärkelsen att man från soc sida kan undanhålla information, mörklägga och förneka felbehandling när de anmäls för diverse saker. Jag har heller ingen förståelse för den arrogans i bemötandet som de ibland uppvisar. Man kan få känslan att de i bland endast sitter med ett tuggummi i munnen och har fötterna på sitt skrivbord hela dagarna och egentligen inte bryr sig om barnens mående.

Jag tänkte här skriva ett blogginlägg där jag tror att många av er andra känner igen er då jag alltid ansett att mitt fall inte är unikt. Jag inledde min tvist 2005. Mamman hade beslutat att flytta från Hässleholm med sin nya kille som hon endast haft förhållande med ett par månader. Jag hade inte direkt brytt mig om det inte var för att vårat barn redan visade sitt behov av mig sedan separationen ”Vi bodde särbos”. Att jag fick reda på att hon var i ett förhållande var när jag en dag var på väg hem från jobbet. Jag såg dem ute och vandra med barnvagnen och ungarna. Visst kändes det väl till en början men gick över ganska snabbt. Ett par veckor senare ringer hon och säger att hon skall flytta från kommunen, Inte vart och inte när men att det var beslutat. Jag kontaktade då ombud och så var kampen igång.

TR begärde in snabbupplysningar samt föreslog samarbetssamtal från Soc. Under samarbetssamtalen var det endast en massa anklagelser och hot om ditten och datten, detta från oss båda. Jag minns att under ett samtal mimade mamman ”Jävla nolla” mot mig när det var jag som pratade, När jag då svarade henne att hon inte behövde mima utan kan säga det rakt ut blev det tyst. Jag minns också att jag under ett annat samtal berättade att den lilla hade tagit hål i öronen ”Vilket hon ville”. Soc tyckte inte det var fel förrän jag påtalade att jag inte fått mammans medgivande eller ens brytt mig och fråga. Då började de sippra efter andan och blev helt förfärade. Hade jag gått emot en mammas bestämmanderätt??? Att mamman gjort saker utan att fråga mig var inte lika förvånande från soc och man accepterade det precis som om det var så det skulle vara.

Ombudet jag valde för denna första tiden var inget bra och jobbade för Stjärndal & Wikborn i Hässleholm. Hon satt mest och nickade. Hon kände det andra ombudet yrkesmässigt då det bara hade sina kontor ett stenkast från varandra.

Under snabbupplysningarna kontaktade Soc dagis och bestämde möten med dagisfröknarna. De hämtade in sina uppgifter och skrev ner dem och redigerade dem på sina kontor senare. När jag fick dessa hemskickade till mig blev jag förbannad. Detta då det ”enligt dagisfröknarna” ej skulle föreligga några problem för flytt.Detta om ett barn som uppvisat ett starkt utåtagerande beteende genom att hälla ut mjölk på bordet, vara våldsam mot andra barn, klippa sönder de andra barnens kläder, gå från dagis hem till pappa då personalen inte var uppmärksamma. Detta kallade man för ”rymma” mm. Det krävs ju knappast en psykolog eller kurator för att fatta att mitt barn saknade nått i sitt liv.

Jag tog kontakt med dagiset och frågade hur de kunde säga att en flytt inte skulle bli problematisk för barnet. Vad hade de för belägg för det? Dagispersonalen vred sig och sa att det var flera saker i protokollet som de varken sagt eller uttalat. Ändå hade de skrivit under soc skrivelse. De menade att de inte läst igenom vad som stod då de trodde att soc skulle redogöra för vad som sagts i sitt protokoll.

Man pratade ofta ifrån soc om struktur och balans för barnet. Mamman visade upp sin struktur igenom att barnet skulle gå upp tidigt varje morgon i någon annans hem i en annan kommun och åka till dagis i vår kommun och vara på dagis hela dagen för ett sedan göra samma resa tillbaka igen ”Jag skriver ”tillbaka” för detta var inte vårat barns hem. Detta accepterades av Soc och TR men själv ser jag ingen struktur i detta. Till slut flyttade så barn och mamma till Bromölla.

Efter ett tag i allt detta trams och flams med Soc gick jag ner mig fullständigt. Två arbetskamrater som också var aktiva inom facket såg hur jag mådde och kontaktade mina föräldrar & Arbetsledning. Jag hade blivit ”psykiskt knäckt och självmordsbenägen”. Jag lades in på Piva och låg där ett antal dagar. Dock kändes det inte som om jag fick nån hjälp igenom att ligga i en säng och stirra i taket samtidigt som jag fick insomningstabletter på kvällen.

Eftersom jag nu befann mig med starka mediciner och inte direkt var kapabel att ta hand om vare sig mig själv eller någon annan valde jag själv med den insikten jag hade att avstå umgänge tills jag kände mig bättre. ”Detta har jag på en hel del Pappa/Föräldrasidor blivit ”dömd” för, men jag anser själv att detta bottnar i okunskap. Mammans svar på detta var att kontakta barn och ungdoms enheten för att skaffa en ”stöd familj”. Jag motsatte mig detta då jag ansåg att mamman handlat enbart utifrån sina egna behov tidigare och endast sett till sig själv och därmed givit barnet ett ansvar som det var långt ifrån moget för.

Dock försökte Roger Thorslund på Barn och ungdoms enheten i Hässleholm med motiveringen ”Jag skiter i hur du mår” få till ett umgänge. Detta gjorde ju knappast att jag kände mig bättre. Under denna tiden träffade jag mitt barn sporadiskt med mina föräldrar närvarande under en sommar ute med släkten vid stugan på Mönster udde. (Ligger ute på Onsalahalvön vid Kungsbacka).

Umgänget kom i gång lite för tidigt då jag inte var återställd men samtidigt kände ett tvång att ta hand om den lilla vilket gjorde att tillbaka vägen från den krasch jag haft tog lite längre tid. Men huvudsaken var att mitt barn fick ha sin kontakt.

Jag kommer nu att hoppa fram lite i tiden då detta blogginlägg annars skulle bli så långt att all plats på Bloggservern skulle ta slut. När jag kraschade ”Akut Krisreaktion” förlorade jag jobb, Ekonomi och all självkänsla. Detta har successivt byggts upp efter att jag fått rätt i vissa frågor i vissa instanser. Mitt barn skrevs in på en skola utan mitt medgivande. Man sände inte ens mig någon information. Detta fick jag reda på strax innan skolstart och jag fick själv luska ut vilken skola det gällde då X sa, "det finns ju inte så många skolor i Bromölla så du kan väl söka själv". Jag kom till slut i kontakt med skolan och gav dem en rejäl avhyvling. För att sedan gå vidare till skolinspektionen som efter långt om länge skickade beslutet att skolan agerat fel och att skolan skall uppvisa vilka åtgärder de vidtagit för att detta inte skall ske igen och vilka åtgärder de vidtagit i mitt fall.

Inget har hänt i mitt fall och jag vet inte om några åtgärder vidtagits alls. Skall dock ta reda på det. När man beslutade att jag endast skulle ha varannanhelgs umgänge visste jag att detta var för lite för den lilla och att det skulle inverka på mina föräldrars umgänge med sitt barnbarn. Därför gick vi till soc och använde oss av lagen om anhörigas rätt till umgänge. Mamman motsatte sig inte detta och ett avtal skrevs. Detta avtal varade i 6 månader och skulle vara var 6:te veckoslut sedan skulle en utvärdering göras för att se om fortsatt umgänge skulle ske. Mina föräldrar körde och hämtade den lilla varje gång och lämnade åter på söndag kvällarna. Dock blir det över 50 mil vid varje umgängestillfälle och vi ville ”när nytt avtal skulle skrivas” endast ändra för att få till att man möts på halva vägen. Detta har inte ens noterats av Kajsa Buhr på Socialen i bromölla.

Senare får mina föräldrar och jag ett brev från samme Kajsa Buhr där denne skriver, att då jag och X fått ett beslut från TR om ett utökat umgänge mellan mig och vårat barn ”2 helger av 3” så kommer dom inte att skriva nått avtal mellan mig, X och mina föräldrar, där de ges rätt att ha något umgänge. Kajsa Buhr undertecknar även med att Socialnämnden fattat detta beslut. Jag har inte fått nått protokoll från socialnämnden eller ens fått Socialnämndens ordförandes undertecknande på detta brev. Alltså är det ej giltigt.

Efter ett tag får mina föräldrar ett brev av Kajsa Buhr igen där även Socialnämndens ordförande skrivit under. Man menade även att mina föräldrar inte längre var ett öppet ärende. Nu började tjänstefelen alltså sopas under mattan. Min mamma kontaktade då Socialstyrelsens jurister om ärendet och förklarade hur det gått till. Socialstyrelsens jurister menar att Bromölla brister i många av sina skyldigheter när det gäller detta fallet. Och vid ett besök hos mina föräldrar i Fredags ”9 augusti 2009” ringer jag till Susanna W-Sjöbring Förvaltningschef på Socialförvaltningen i Bromölla för att få de paragrafer de lutar sina beslut på. Jag säger, "Jag vill ha till sänt mig de paragrafer ni lutar er på där ni kan neka oss att skriva ett avtal". Susanna Sjöbring svarar då: "Det vet jag inte om du kan få. Dina föräldrars ärende är inte aktuellt längre och därför är det nedlagt". Jag säger då: "Mitt fall är aktuellt och öppet. därmed har jag rätt att få uppgifterna". Susanna sjöbring säger: "Vi har pratat med Länsstyrelsen och de har givit oss rätten att inte fortsätta detta ärende eftersom vi inte är skyldiga att skriva avtal. Vi skrev ett avtal eftersom du och ditt X inte kunde komma överrens men vi menar att ni nu kan det". Jag säger: "Då vill jag ha Länsstyrelsens beslut skickat till mig". Susanna Sjöbring: "Vi fick det muntligt". Jag säger: "Och jag vill ha det skriftligt. Ni är skyldiga att skriva avtal om föräldrarna begär detta". Susanna sjöbring: "Du får kontakta handläggaren i ärendet om du vill diskutera detta ärende mer". Jag frågar: "Vem är det då?" Susanna Sjöbring: "Kajsa Buhr". När jag försöker nå Kajsa Buhr 2-3 minuter senare är bägge telefonerna avstängda. Man försöker alltså mörka.

Var de har fått ifrån, att vi kan samarbeta bättre idag än tidigare vet jag inte. Vi är fortfarande i tvist och jag fick känslan av att Kajsa Buhr och Susanna Sjöbring inte vet skillnaden mellan beslut och dom från Tingsrätten. Det vet däremot jag. Jag och X är överrens om att umgänget med Farmor och Farfar varit bra och vill att det skall fortsätta. Dock vill åtminstone jag ha det skrivit i avtal om det skulle vara så att X helt plötsligt vill stoppa umgänget.

Jag lider fruktansvärt med mitt barn eftersom jag ser henne utagera när hon är i Bromölla och hon får också ha en egen resurs för att stävja henne när det går för långt. När hon är hos mig finns inget av detta alls. Skolan och X menar att hon har ”ADHD” liknande symptom, Nått som skolan inte får lov att skriva eller säga. De har inte vågat skriva det men X har uttalat det hos soc där hon fick svaret: Erat barn kan inte själv välja när hon ska ha ADHD. Hos pappa har vi sett hur lugn hon är och vi har också sett hur utåtagerande hon är hos dig. Så vi tror inte att hon har ADHD.

Vi har också fått till en ny utredning som efter färdigställandet faktiskt var opartisk och som pekade på både mina och X brister. I mitt fall var det ekonomin och att jag legat inlagd på Piva. Jag ville inte lämna in dessa uppgifter då jag inte ansåg att X hade någon rätt att läsa mina sjukjournaler. Dock blev det ett besök hos överläkaren i Hässleholm där jag fick ett intyg om mitt tillstånd efter samtal och diskussioner där han ville se min psykiska status. Jag var felfri i detta intyg. Min ekonomi har också stärkts dock efter att vi haft förhandling sist. Efter den förhandlingen sa mitt ombud till mig, ”om ert barn hade bott hos dig och man beskrivit samma problematik i ditt hem hade du direkt blivit av med barnet. Nu har man skrivit det om mamman, Då låter man barnet stanna” Vi tog också en kopp kaffe innan vi skildes åt, jag och mitt ombud och jag sa under samtalet till henne, ”om man gjort så mot X som man gjort mot mig, så hade jag agerat lika starkt för att det skulle bli rätt. Du får tro vad du vill om det, men det är sant“. Då fick jag svaret: ”Du det tror faktiskt jag att du hade gjort. Du verkar vara den typen av människa som vet vad du vill”.

Jag skriver inte detta för att få fram just mitt fall eller om just mig. Jag skriver detta för att jag tror att det finns så många fler där ute som är i, eller kommer att hamna i samma sits. Det blev långt jag vet, men tvister är ofta långa... De korta tvisterna innebär oftast att nån av parterna lägger sig.

Min personliga erfarenhet av andra fall som jag vuxit upp med:

Min pappa förlorade 2 barn vid separation under 60-70 talet. Jag har hört skrivas av vissa, att barnen självmant kommer när de blir stora... Ta inte det förgivet. Så är det inte i hans fall. Min mamma skickades till fosterfamilj i ung ålder. Hon sattes på ett tåg och fick en lapp med namnet runt halsen. När hon bodde hos fosterfamiljen fick hon sova i en docksäng. Något hon berättat fortfarande sitter kvar i henne som något som skadat henne för livet. Det var iofs länge sedan men jag har bett henne skriva ner lite om hur det var att vara ett fosterbarn hos en familj de åren och tänkte att hon kanske vill dela med sig av det här på Daddys. (Jag har fått detta och lagt det i kön, bloggägarens kommentar).

Jag har en farbror som förlorade sina barns uppväxt efter en separation där mamman flyttade från Gbg till Dalarna. Efter nästan 13 år ringer överläkaren på Bup och säger att ”du bör nog hämta dina barn. De mår inte alls bra”. Idag bor de hos Pappan och hans nya sambo har stöttat dem till 100% vilket jag tycker är berömvärt. Barnen har lyckats komma tillbaks till ett relativt normalt liv men sviterna kommer nog att sitta kvar länge. Enda gången barnen träffade pappan under boendet hos mamman var på ett motell. Det kallar inte jag umgänge. Hans ombud berättade för honom: ”Om de dömer att barnen skall bo hos dig så kommer de inte att träffa mamma, för hon kommer ju inte att åka ner. Dömer de däremot att barnen skall bo hos mamman så vet de att du kommer och hälsa på dem. Därför bör du förbereda dig att barnen kommer att få flytta”.

En kompis till mig var inblandad i en tvist och hade Bup-utredning mm. Under denna Bup-utredning fick han ingen information alls. Man bestämde med mamman, att sonen skulle få en massa narkotiska preparat för damp eller ADHD. Pappan fick inte heller den informationen. Barnen hölls i från honom trots beslut om umgänge i ca 4 år. I dag har dottern 14år gammal börjat ta kontakt. Då damp plötsligt en ny stämning ner om ensam vårdnad. En stämning som innehöll en massa sakfel och lögner. Pappan gick upp på muntlig förhandling "utan ombud". Väl där var det faktiskt pappan som knäckte motpartens advokat.