daddys

Beware the fury of a patient man

Favoriter i repris del 2 "Ni är som talibaner"

Kategori: Socialdemokraterna

Jag hittade ett inlägg från December 08 som jag tänkte vore värt att delvis reprisera. Lite kul att gå igenom bloggen igen. Man hittar rätt många roliga små guldklimpar. Gudrun Schymans taliban tal i riksdagen kommer dom flesta ihåg. Gudrun tyckte att talibanerna var en bra jämförelse när hon skulle försöka beskriva det strukturella våld och förtryck som svenska kvinnor drabbas av.

Men hur många vet att även tidigare JÄMO Clas Borgström anser att svenskar är som talibaner? Jo Borgström är ju en jämställd man så han innefattar naturligtvis även kvinnor. Åtminstone dom som inte är feminister. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev han faktiskt detta. Sedan försvarade han hårdnackat sitt uttalande.

Så här skrev Aftonbladet i oktober 2006.

Borgström:
- Jag står för det jag skrivit. I grunden har vi en likartad kvinnosyn i Sverige som bland talibanerna, säger han.

- Vi har en idé om att mannen är värd mer än kvinnan vilket visas i löneskillnader. Det delar vi med talibanerna. Vi har ett manssamhälle, som talibanerna. Men inte i samma grad.

Jämo nöjer sig inte med att göra en Gudrun Schyman och jämföra alla män med talibaner. Kvinnor är likadana, enligt Claes Borgström.

- Även kvinnor utgår många gånger från den manliga normen, det är därför kvinnor många gånger accepterar en situation de borde protestera emot, säger han.

 

Vet ni förresten hur det kom sig att Clas Borgström blev JÄMO? Ja veta säkert kan man ju inte, men gissa får man väl. Borgström försvarade Mona Sahlin i den så kallade Toblerone affären. Och där lyckades han faktiskt fria sin klient. Jo det är säkert. Och strax därefter utsågs han till ny JÄMO. Fast det kan ju förstås vara en ren slump....

 

Inser du vidden nu Mona Sahlin?

 

Så hette inlägget jag skrev. Detta skrevs mitt under den brinnande debatten om Gömda, som jag deltog i med liv och lust. Vi kom aldrig till sanningen om hur Mia fick sin asyl där borta i USA. Den sanningen är väl för alltid begravd i en låda på Marklunds vind.

Jag skrev inlägget efter att ha hittat en artikel där Mona Sahlin uttalat sig om behovet av asyl för fler svenska kvinnor och blivit förb...upprörd. Varsågoda, lite mer Daddy nostalgi.


Fler svenska kvinnor ska få hjälp av staten att börja ett nytt liv i ett annat land. -
Jag har precis börjat förstå vidden av den här frågan, säger Mona Sahlin, jämställdhetsminister.
Nyheten om fallet Maria Eriksson tar hon emot med kluvna känslor.

- På ett sätt skäms jag över att en svensk kvinna fått asyl i USA. Å andra sidan är det positivt att
hon har fått en chans. Mona Sahlin säger att hon insett att kvinnor som lever gömda under hot
från män måste kunna få hjälp att emigrera. Hon känner till "sju-åtta stycken" sådana fall och
vill inleda ett samarbete med andra länder för att hjälpa dessa kvinnor.
- Som jag ser det måste staten betala detta.

Detta uttalande av Mona Sahlin är hämtat från Aftonbladet 2004. Nu när sanningen kommer fram http://www.youtube.com/watch?v=faT2qSNZH5I Sanningen som vi drabbade fäder känt till länge och förgäves försökt få gehör för så är det tyst. Tyst från henne och hennes, enligt egen utsago feministiska parti, tyst från media, tyst överallt. Hur detta medvetet tystas ner kan man bl a läsa om på Realtid. Annika Widebeck riskerar att få sparken från TV4 för hennes envetna vägran att acceptera denna mörkläggning. Stöd henne genom att skriva under namninsamlingen som protesterar mot detta.

Har du börjat förstå vidden av den här frågan nu Sahlin?  Att staten redan betalar för detta?  Att Samhällskostnaden orsakad av vissa föräldrars märkliga oförmåga att samarbeta kring frågan vårdnad och umgänge, och samhällets oförmåga att hantera frågan om "barnets bästa" är minst en miljard kronor per år?

Att för många advokater är vårdnadstvister en mycket lönsam industri? Medan dom som försöker göra något förbjuds.

Att för socialtjänsten är vårdnadstvister om barnen en förutsättning för deras ekonomiska överlevnad med bibehållen personalstyrka?

Att familjerättssekreterare i smyg knäcker extra som "medlare" i dessa konflikter.

Att ca 7000 barn årligen tvingas gå igenom att deras föräldrar strider om dom i Sverige, till dessa enorma kostnader oftast helt i onödan?

Att mamman anses vara barnens bästa i 15 av 16 av tvisterna?

Att mammor som bevisligen ljuger och anklagar falskt ändå anses vara barnens bästa i de allra flesta fall?

Att antalet vårdnadstvister ökat med 40% sedan den nya lagen om vårdnad infördes 2006 efter ett intensivt lobbyarbete från kvinnorörelsen?

Att det räcker för en kvinna att viska ordet farlig så separerar man barnen från deras fäder direkt, utan att ens undersöka om anklagelserna är sanna? (vilket dom oftast inte är).

Att detta sker medvetet och utstuderat av Sveriges familjerätter och socialtjänst?

Att detta är grov misshandel av barn?

Att kvinnor nästan aldrig riskerar någonting för dessa brott?

Att detta medvetet tystas ner?

Att Marklunds falska anklagelser mot en oskyldig människa fortfarande säljs i varenda bokhandel, när hon i ett fungerande rättssamhälle skulle suttit inlåst i ett fängelse eller på en rättspsykiatrisk anstalt tillsammans med sin medbrottsling "Mia Eriksson" på obestämd tid?

Att även kvinnor mördar män i Sverige?

Att dom ibland frias trots överväldigande bevisning? (se tidigare inlägg)

Att även detta tystas ner i media? (ytterligare ett tidigare inlägg)

Vad tror du hade hänt om det var en kvinna som blivit misshandlad på detta sätt som Osama Awad blivit i 22 år?
Tror du det hade varit lika tyst om det i våra nyhetsmedia?  Hade du varit lika tyst då?

Har du börjat förstå vidden nu Mona?
Varför förstår du inte då varför vi som slåss för äkta jämställdhet lämnar ert feministiska parti?
Jag är en av alla som skam att sägandes har röstat på er i rent oförstånd, men aldrig någonsin kommer att göra det igen. Ni är för mig nu avslöjat som ett hycklande parti som talar om jämställdhet, men i själva verket är för diskriminering, misshandel och tortyr, genom att ge socialtjänsten fria händer att krossa familjeband för alltid.

Ditt parti är i mina ögon gravt medskyldiga till att min dotter får sitt liv förstört, och att jag maktlöst tvingas bevittna det. Och att det inte ens räknas som misshandel i det jämställda paradiset som ni skapat.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Favoriter i repris

Kategori: Politik

Jag fick en kommentar idag på ett inlägg som jag skrev för ca ett år sedan och som hette "Vila i frid Sofie". Denna kommentar som skrevs av Teresia gjorde mig på något sätt glad in i själen. Uppenbarligen har mitt inlägg varit till stor hjälp för en ung tjej som kämpar med sina demoner från sin ungdomstid. Jag behöver detta så Teresia hjälper mig lika mycket.

Det är intressant hur mina fiender jobbar konstant varje dag med att trumma ut sitt budskap. Jag är en galen, maktfullkomlig människa som hatar kvinnor och i synnerhet unga kvinnor. Jag hänger ut som och kränker dom. Till slut börjar man nästan tro dom själv, och börjar nästan ifrågasätta om dom har rätt? Är jag sån? Här kan ni se att svartmålningskampanjen mot mig gett effekt.

Men så fick jag Teresias kommentar idag där hon skriver:

Ville bara säga att en lättnad sköljde över mig när jag läste det här! Är i dagens läge 23 år med arbete i Norge och uppsatta drömmar/mål men det fanns en tid då ALLT positivt tagits ifrån mig och maktlösheten åt upp mig inifrån. Det var mina sammanlagda 4 år inom den "svenska vården" Det värsta under mina år med olika institutionsvistelser förutom alla kränkningar, felaktiga bedömningar av mig och vågor av ångest var nog att de tog ifrån mig rätten till min talan! Jag hade absolut ingen rätt till att föra min talan, rätt att ha åsikter om mitt liv & jag skulle framförallt INTE lägga fram ett vettigt argument i en diskussion då "personalen" böjde huvudet på sned med sorgsna ögon och utbrister: Nej men lilla Teresia, HUR kan du tänka så? Det är HELT fel. Orimligt. Oacceptabelt. Otänkbart.

När jag läser dessa upplevelser ur en "personals" perspektiv får jag hopp om att det kanske var ett fåtal som kände likadant och som faktiskt kanske ångrar sig idag. Jag hoppas på det då detta är ett mycket fel upplägg  av behandling dom har i dagens läge. Så tack till dig som tar upp det här!

//Teresia

Kommentaren fick mig att läsa vad jag skrev i inlägget igen och tro det eller ej så tänkte jag, nej det stämmer inte. Jag är inte den elaka kvinnohatande, maktfullkomliga galna person som jag beskrivs som. Vill också tacka alla er som visar ert stöd för mig här och på andra siter. Det betyder väldigt mycket för mig.

Jag fick också idén att jag skulle kunna posta ut några av mina gamla inlägg i repris. Detta är ju snabbt gjort och kräver ingen varken tid eller ansträngning. Dessutom är det nog många som inte läst dom. Själv skall jag fokusera på att trassla upp knutarna i mitt liv. Naturligtvis går min kamp för mitt barns rättigheter först. Det är ju den som har satt mig i den här sitsen. Men jag skall också lägga mer tid på att försöka reda upp min övriga situation med ekonomi och annat. Och även på att försöka läka fysiskt och mentalt från de senaste årens nattsvarta helvete.

Nedanstående inlägg är ett som har kritiserats av dom människor som nu gjort det till sin livsuppgift att förstöra mitt. Det har hetat att jag "hängt ut" ännu en stackars ung tjej på ett skamlöst sätt. Jag håller inte med. Ni andra kan bilda en egen uppfattning.

Detta är dessutom ett ämne som är brännande hett då SiS åter är på tapeten med sina slutna LVU hem.
Så varsågoda. En favorit i repris:

Sofie

Vila i frid Sofie

Jag har träffat många som du


Det känns lite som jag känner dig Sofie. Jag var ett år av mitt liv en av dom människor som staten betalade för att "behandla dig". Nej Inte just dig, men ändå har jag mött "dig" många gånger i mitt yrkesliv. Det hela började med att jag plötsligt fann mig arbetslös för ca 10 år sedan, och en dåvarande vän rekommenderade då mig till hans arbetsgivare i Norge. Där fick jag börja som vikarie på en stiftelse, som jobbade med ungdomar som du. Som spårat ur och börjat använda droger, vissa tjejer och killar var tuffa och slog ner och rånade sina jämnåriga på mobiler och pengar, andra som var mer sköra sålde sig själva för en stunds frid. Som du.

Jag fick jobb på akutintaget som kallades för torpet. Det var ett hus som låg långt och djupt inne i finnskogen. Det behövdes inga lås och larm. Det var minst 5 timmars promenad till stora vägen. På denna avdelning var vi 4 vuxna och 4 ungdomar. Då ni kom var hade ni en stenhård attityd, men under fanns rädslan och gråten, men den visade ni inte. "Dra åt helvete" attityden var ert enda försvar mot det som gjorde så ont därinne.

På vår avdelning Torpet var det hårda bandage och fritt från KBT och annat flum. Inga ungdomar ensamma utan vuxens sällskap, ett hövligt uppförande mot alla, man hjälpte till då man blev tillsagd och på dagarna var det hårt fysiskt arbete. Det fanns inga socionomer på vår avdelning. Bara för yrket lämpliga människor med ett tufft psyke och sunt förnuft. Vissa av er barn började trivas ganska snart. Ni uppskattade dom absoluta gräserna vi satte. Dom gav trygghet. Vi gjorde också mycket kul ihop. Practical jokes, bus och lek blev det mycket av mellan plikterna. På helgerna åkte vi Go cart, Gick på Peppes Pizza eller en bio. Visst längtade ni hem ibland, men socialen hade ju vårdnaden om er nu. I Norge heter det Barnevernet. Ett namn som kan diskuteras, men ni som hamnade hos oss hade ändå tur.

Det var på turen det vände


De ungdomar som inte skötte sig efter husets få men strikta regler togs ut på skogstur. Kängor, ordentliga vildmarkskläder, ryggsäck och tält. En ungdom, två vuxna. Det gillade ni inte alls, men dom som vägrade väntades helt enkelt ut. Vi hade alltid mest tålamod. Sedan var det marsch i hårt tempo tills ni var helt färdiga. Vi tog ibland pauser, och då hade ni chansen att prata med oss. Berätta var skon klämde. Även på kvällarna runt elden fanns chansen, men vi pressade inte. Vi visste att det till slut skulle komma ändå. Men under marschen skulle det vara tyst. Den tuffaste av er alla höll ut i 7 veckor minns jag,

men oftast tog det bara någon dag eller ett par, sedan kom historierna, tårarna, ångesten. Då fanns vi där. Vi lyssnade, vi kramade. vi höll. Vi grät ibland med. Det var inga roliga historier, det kan jag försäkra. Där började tilliten till vuxenvärlden sakta gro igen. "Det var på turen allt vände" sa många av er efter vi sågs igen något år senare. Efter sex månader så var det utslussning till nästa del i behandlingen. Stor gård, nära vägar, många ungdomar, ännu en stor omvälvning. Men jag vill minnas att ni alla längtade tillbaks till torpet. Det var ofta den första riktiga familj ni någonsin upplevt.
tur
Vi var alltid två män och två kvinnor i personalen. Vi levde ihop med er i två veckor, sedan var vi lediga i två. På det sättet kom vi nära, kunde bygga upp ett förtroende. Det fanns alltid både en "mamma" och en "pappa" till hands då det behövdes. En som ni kände och litade på. Och behövdes gjorde det ofta. När attityden skalades bort var ni helt underbara därunder allihop. När ni fick bli barn igen. Ibland gick det lätt, ibland tog det tid, men vi misslyckades nästan aldrig. Stiftelsen som drev dessa hem var privat och mycket lönsam. Vi hade bra lön och hade alltid en generös helgbudget så vi kunde göra roliga saker med er barn. Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på er. Vad gör ni nu? Hur har det gått? Lyckades vi reparera lite av det som var trasigt? Jag hoppas och tror det.

Från himmel till helvete


Sedan fick jag själv barn. Mitt andra. Då sökte jag jobb närmare hemmet så jag inte skulle behöva vara borta två veckor åt gången. Eftersom jag nu tyckte att jag hade rutin och erfarenhet av att jobba med ungdomar med drog och kriminalitetsproblem, sökte jag ett ettårs vikariat på ett statligt svenskt behandlingshem som drevs av SiS (Statens instutionsstyrelse). Det hette Brättegården och låg i Vänersborg. Sveriges största låsta instution för flickor mellan 13 och 18 år som var omhändertagna av socialtjänsten under lagen om "vård" av unga, LVU.

Det var där jag träffade "Sofie" och hennes kamrater. Flickorna utan framtidstro, utan hopp som blev fängslade av socialtjänsten när dom var 13 år gamla, bakom låsta dörrar och höga stängsel. Det var en snabb resa från himmel till helvete. Huset såg ut som ett kommunkontor, med dörrar av pansarglas in till korridorerna med era rum. Dessa låstes och larmades kl 10. Om ni skulle röka så fanns en rastgård med höga taggtrådsstängsel på baksidan. Attityden ni hade när ni kom, blev bara värre och mer hatisk för varje dag vi tvingade er in i SiS utprovade mallar. Det var KBT behandlingar och lektioner i etik. Jag undrar vilka barnpsykologer som suttit och klurat ut dessa metoder?

Dagarna var indelade i block, och för varje block ni skötte er ordentligt fick ni 10 kr som delades ut som veckopeng. Men om ni inte skötte er enligt regelboken så blev det ett "Nej på blocket", och pengarna drogs in. Vilket naturligtvis mynnade ut i att ni sket i allt resten av det blocket, och då fanns det inte mycket vi kunde göra åt det. Inte ens jag lyckades lära mig hela den där regelboken på ett helt år.

Jag kan fortfarande höra era skrik


Om ni eller någon annan tjej på någon annan avdelning "blev psykotisk eller aggressiv" så gick larmet vi alltid hade i bältet, och så fick vi rusa. Sen en vuxen på varje lem, som tryckte ner. Om ni inte gav upp så blev det isoleringen. Ett kalt rum 4x3 meter med en madrass på golvet och ett kikhål i dörren. Där fick ni skrika och banka huvudena i väggen. Jag undrar vem som hade värst ångest dom nätterna. Ni eller jag? Jag kan fortfarande höra era skrik. Men för det mesta var det lugnt. Ni därute och vi bakom vår glasvägg där vi satt
SiSoch vaktade er. Jag kände ert hat. Det gick rätt in i hjärtat på mig, och jag hade alltid en jobbig känsla i bröstet när jag skulle till jobbet, som gick på tre skift. Personalen byttes ut hela tiden enligt schema, bara ni barn var kvar.

Om ni fick permission och lov att åka hem en helg så var det visitering avklädning och duschning så fort ni kom tillbaks. Varje väska, varje necessär, alla era privata saker rotades igenom.

Inom SiS var det krav på socionomutbildning om man ville få ett fast jobb. Det var nästan bara jag som saknade den utbildningen. Ibland försökte jag ta upp med dom andra kollegorna vad jag ansåg om vissa metoder och kom t o m med förslag på alternativ. Jag blev då kallad in till chefen som ifrågasatte ifall jag inte trodde på deras arbetsmetoder? Jag var feg den gången, nybliven far och beroende av lönen så jag teg.

Även i den slutna ungdoms "vården" har genusexperterna nu gjort sitt inträde. SiS bedriver numera "En jämställd vård och behandling". Vidare skryter man med sina goda behandlingsresultat. 15% av de unga tjejer som tvångsvårdats på våra barnfängelser klarar tydligen att leva ett liv utan droger efter fem år från utskrivning. I Norge låg den siffran på 60%.
brättegården
Men då jag berättade för mina socionom kollegor om hur vi arbetade där uppe och hur vi drog med ungarna ut på turer i skogen med tält så ansåg dom att vi hade kränkt barnen?? Vi tvingade dom ju att göra något dom inte ville.

Våld och hat


Sofie är inte det första barnet som tagit sitt liv efter att ha hamnat i mamma statens trygga armar. På brättegården försökte dom ibland också. Som tur var så lyckades ingen det året jag var där. Men det var många våldsincidenter. Nästan dagligen skrevs rapporter om våld. En gång försökte två av tjejerna att sticka en vässad tandborste i tinningen på en i personalen. Dom satt där dömda under en paragraf som heter 15. Ofta i flera år. Och dessa hem är inga behandlingshem. Det är fängelser. Fängelser för barn som drivs av staten Sverige och som betalas av socialtjänsterna i kommunerna. Upp till 4000 kronor per sängplats och natt kunde det kosta en kommun att tvångsplacera en unge där. Ett barn som inget hellre ville än att få komma hem igen. Dessa tjejer hade inte begått några grövre brott. Det behövdes egentligen inga klara skäl för att placera dom. Jag läste igenom socialtjänsternas journaler, men hittade inte ett enda barn som egentligen begått något annat brott än att dom gett fingret åt vuxenvärlden och gjort revolt. En sund reaktion faktiskt, så som den ser ut idag. Dom 15% som slutade med droger, hade nog gjort det ändå. Jag tror inte det var "behandlingens" förtjänst.

familjerättenSofie var då en av fyra intagna flickor på det HBT hem hon var placerad på. De fyra togs om hand av tio anställda. Trots 2,5 personal per flicka var tillsynen mycket dålig. Socialkonsulenterna StefanRoman och Lena Uddemar skrev i sin rapport att flickorna kan "vistas i olämpliga miljöer utan att behandlingshemmet reagerar". "Länsstyrelsen uppmärksammade särskilt att en inskriven ungdom under ett drygt halvår hade ett pågående missbruk... av journalanteckningarna framgick att behandlingshemmet hade svårigheter att förhindra flickans fortsatta missbruk".

Ni skyller på fel person


Men utanför rättssalen där en 42 årig trasig knarkare sitter och skall dömas för 6 våldtäkter, står lynchmobben med plakat där dom propagerar för dödsstraff. Sofie behövde smärtlindringen han tillhandahöll och betalade med sig själv och sin ungdom. 6 gånger gick hon tillbaks till mannen för att "våldtas" igen. Men dom verkliga brottslingarna gömmer sig som vanligt. Osynliga bakom sina paragrafer om sekretess. Jag önskar att människorna därutanför rättssalen kunde förstå att dom riktar sin vrede åt fel håll. Jag önskar att dom kunde förstå att detta blir slutstationen efter familjerätterna först eliminerat den ena, ofta mest kompetenta föräldern, genom att ta ifrån denne vårdnaden om barnet. Så fort det uppstår en tvist om vårdnaden ser dom sin chans. Sen är man som förälder chanslös. Dom kan ta ens barn utan att ens meddela det.

Efter det är det sedan mycket lättare att ta barnet från även den andre föräldern i ett senare skede. Då använder dom dessutom det som den förste föräldern sagt och skrivit i tvisten.

Hur hjälper vi en flicka som Sofie?


Kanske det efter jag har berättat detta kapitel ur mitt liv blir lite lättare att förstå min oro och ångest jag känner. Min underbara, vackra, kärleksfulla dotter är i farozonen. Hon riskerar också nu att råka ut för "barnets bästa" som dom har mage att kalla det. En dag är det kanske hon som hittas hängande på en toalett. Eller ert barn. Vad krävs för att människor ska förstå att dom skadar och t o m dödar våra barn. Allt under parollen "barnets bästa".
20 000 barn om året slår dom klorna i med sina SoS och LVU lagar. Detta är en vinstmaskin utan dess like. Men som anställd fick man alltid höra hur ansträngd ekonomin var. Alla platser behövde fyllas.

Förlåt mig Sofie och alla ni andra som drabbades av min vård det där hemska året. Jag trodde jag hjälpte, precis som dom andra som jobbade där. Men jag vill helst radera det året från mitt minne helt och hållet, så jag slipper minnas. Så jag slipper skulden. Kanske kan jag betala tillbaks lite genom att synliggöra det dom gör. Jag hoppas det.

Vila i frid vackra Sofie. Jag hoppas din mamma vinner striden mot socialtjänsten. Jag hoppas du får upprättelse och att dina verkliga banemän kan dras fram i ljuset. För dom är inga utslagna knarkare. Långt därifrån.

Britta Svensson på Expressen avslutar sin krönika med en fråga. Hur hjälper vi en flicka som Sofie?
Det är för sent för Sofie, Britta. Men det finns det finns tusen och åter tusen barn i Sverige som dagligen med våld slits från en av sina föräldrar. i 95% av fallen sina pappor. Dom som finns där för att skydda. Det händer mitt framför er. Just nu. Dom finns det fortfarande tid att hjälpa. Men det vill ni ju inte. Det är tydligen inte politiskt korrekt. Ni tycker ju att det är viktigare att skydda såna som Liza Marklunds goda namn, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Tills det en dag drabbar dig själv

Kategori: Pappa

Daddy censurerar. Daddy släpper bara igenom kommentarer som är positiva. Daddy döljer saker. Ni som följt debatten om mig på diverse andra forum känner säkert igen dessa formuleringar. Nu har bloggen varit omodererad i 7 dagar. Ni som läst kommentarerna som drösat in har ju kunnat se varför jag stundtals valt att sätta moderering på denna blogg, och vilken sorts "kritiska" kommentarer jag valt att inte släppa igenom. Hoppas det har varit upplysande.

I natt har jag rensat bort lite av det värsta avskrädet.  Men mycket finns säkert kvar. Jag tröttnade efter sådär en 150 kommentarer. Från och med nu kommer bloggen att modereras. Kommentarerna är ju ofta lite av tjusningen med en blogg. Det blir ju på det sättet en tvåvägskommunikation. Emellertid drar denna blogg just nu till sig människor som inte är vuxna nog att axla ansvaret detta innebär. Därför begränsas denna möjlighet härmed.

Till slut ruttnar man


Få människor förstår nog vad det innebär och hur det känns att bli beljugen, smutskastad och förtalad i den utsträckning som jag har blivit den senaste månaden.

Det hela började då jag skrev artiklarna om uppdrag gransknings Bjästareportage. Jag visade i dessa inlägg bland annat att hatet som beskrevs som så enkelriktat mot flickorna inte alls var så enkelriktat som gjordes gällande.
exakt hur rätt jag hade i detta fick jag erfara personligen, då många av desamma människorna som redan innan reportaget drev kampanjen mot Fria X gruppen på Facebook, efter mina inlägg istället riktade sin uppmärksamhet mot mig.

Andra som av olika anledningar helst skulle se denna blogg stängas hakade snabbt på och så drog drevet igång med full stormstyrka. Visst har jag fått ta mycket skit för vad som skrivits här innan, men att det hystes sådan enorm illvilja mot mig som har kommit fram i tusentals inlägg över nätet den sista tiden förstod jag nog inte riktigt. Hot, varor som beställs i mitt namn, anonyma anmälningar till Försäkringskassan och alla möjliga andra myndigheter, anklagelser om att jag hotat barn, och andra mindre trevliga påminnelser om att jag nog borde hålla käften har haglat. Till slut ruttnar man och börjar tänka, är det värt allt detta? Och när fan får man lönen?

Idag finns det förresten över 12 rena hatgrupper på Facebook som riktar sig mot Oskar. Grupper med namn som "Vi som anser att X är värre än Anders Eklund" och "Släng X morsa i fängelset tillsammans med honom". Detta tycks dock Facebook och de flesta övriga svenska medborgare anse vara helt i sin ordning.

Mer kommer om detta märkliga drama kommer på ett eller annat sätt. Jag har förmodligen material vid det här laget för att fylla en bok om bara det ärendet. Men det är ett styvt jobb att sammanställa allt och det får ta den tid det tar. Jag behöver knappast bekymra mig om att någon annan journalist hinner före.

Förmodligen idiotiskt att ens andas namnet på denna förbannade Norrlandsort igen här. Om man nu skulle vilja ha slut på galenskapen så bör man väl inte elda på den, men många har ju undrat. Och även om frågorna har drypt av hån och skadeglädje Så bör dom väl besvaras?


Kritiska röster tystas


En bloggare som jag länge ansett vara en av dom allra bästa och klokaste i debatten om jämställdhet är Kimzha Bremer. Jag läste igår med  ett styng av sorg att han nu slänger in handduken efter att också fått utstå hat och mobbing och till och med förlorat sitt arbete.

Sä här skriver han bland annat:

Hat- och mobbningkampanjer inleddes, vilket resulterade i att det blev omöjligt att jobba kvar. Att ifrågasätta föreställningen om könsmaktsordningen och påtala den uppenbara diskriminering som riktades mot unga manliga sökande eller mot arbetssökande utan de ”rätta” politiska uppfattningarna, ansågs olämpligt och resulterade i en ytterst obehaglig utfrysning.


Detta är alltså följden av att man vågar kritisera feminister, pedofilhysteriker och ljugande, barnstjälande samt öppet diskriminerande myndigheter. Många har börjat få upp ögonen och är kritiska men få törs yppa det av fruktan för att råka ut för samma sak som Kimzha. Hur många är det som ens törs skriva om detta med sina riktiga namn?

En som gör det och som därför också får stå ut med trakasserier hat och anonyma angivare är Ingrid Carlqvist, vars senaste inlägg om den pappahatande advokaten och kvinnojoursmedlemmen Eva Kornhall jag också vill rekommendera.

Grattis, nu har ni lyckats sänka ännu en parasiterande rättshaverist


Själv hotas jag nu av att rent av hamna på gatan efter att min ynka sjukpeng nu tydligen skall dras in. Anonyma angivare anser mig nämligen vara en parasit på vårt samhälle. Jag klarar ju uppenbarligen att  blogga och därför har jag full arbetsförmåga. Logiskt eller hur? Denna åsikt hyste uppenbarligen även tjänstekvinnan på försäkringskassan som efter att ha nagelfarit min blogg i några timmar kom fram till samma sak. Att konsultera min behandlande läkare sedan tre år tillbaks ansåg hon dock inte vara nödvändigt.

Undrar om det överhuvudtaget finns någon arbetsgivare som vill förknippas med mitt namn idag? Det lär väl visa sig, även om jag redan har mina aningar. Att presumtiva arbetsgivare googlar är väl ingen långsökt gissning. Jag gissar också att Haléns och Best Western hotels redan kan sättas på listan över lost causes.

Undrar också vilken arbetsgivare som vill satsa på en traumatiserad,  avmagrad, hålögd rättshaverist med sömnbesvär, som kan drabbas plötsliga gråtattacker, lider av ett diagnostiserat hämmande funktionshinder samt hyser högst olämpliga och offentligt luftade åsikter om den heliga jämställdhetsvurmen?

Visst stämmer det såsom kassans angivericentral sade att "jag ju uppenbarligen har kreativa resurser" men jag tvivlar ändå på att eventuella arbetsgivare står i kö. Dom kan ju i dagens konjunktur dessutom kosta på sig att vara ganska kräsna.

Men men...ja e inte bitter. Jag passar tvärtom på tillfället att gratulera dom människor som anser att parasiter som jag skall sättas åt. Korka upp champagnen och höj en skål för att ännu en snyltare får vad han förtjänar.

Vi får väl se var detta slutar. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn (som tur är).

Måste ta en time out


Som ni kanske märker på detta inlägg mår jag inget vidare. Jag är trött som fan. Trött på lögner, hån och hat. Trött på att behöva försvara självklarheter som grundlagen och dom mänskliga rättigheterna för människor, så ideologiskt hjärntvättade att dom ändå aldrig kommer att förstå.

Jag är trött på förtal, hot och falskhet. Trött på hyckleri, misstro, undanflykter och slingrande idioter. På reprissalier och inkassobrev som samlar sig på hög. Trött på hela skiten. Jag lämnar nu både nät och debatt för ett tag. Alla har en gräns för vad dom tål, så även jag.

Allt jag krävde var den förbannade rätten att vara pappa till mitt barn. Men som ni märker på den nya räknaren jag nu satt ut överst på bloggen går det minst sagt trögt på den fronten också. Den får väl stå där och ticka på som en slags påminnelse om att jag finns.

Vad gäller kommentarer så går det fortfarande att skriva. Huruvida dom blir publicerade och i så fall när, visar sig. Jag passar dock på att påminna dom som ännu inte förstått det, att detta är min blogg. Mitt egna lilla hörn av internet där jag får skriva och publicera åsikter fakta och inlägg fritt så länge dom håller sig inom vad som är lagligt. Och det gör dom tydligen.

Jag äger också rätten att fritt välja om jag vill tillåta kommentarer, när jag vill göra det och i så fall vilka. Detta är varje publicists rättighet och alltså på intet sätt unik för den här bloggen. Sen får ni yla hur mycket ni vill om censur och annat piss på era ynkliga bloggar och trådar och fan vet överallt ni är och härjar, med ert evinnerliga bjäbbande om kvinnohat, majskolvar och annat jävla bullshit.

Så ligger det till. Jag sitter, som man brukar säga, i skiten. Jag har själv valt att sätta mig där. Varför jag valt detta sammanfattas mycket bra i Kimzha Bremers farväl inlägg.

"De allra flesta håller tyst. Det är förknippat med direkt fara att gå emot den statsfeministiska ordningen. Ja, det låter ju förryckt, men det är tyvärr på det sättet. Men att bli mobbad, utfryst och förlora försörjningen är inte attraktivt. Därför väljer många att vara neutrala och inte ta ställning. Jag kan förstå det, men jag vill ändå säga att det är avgörande att våga ta ställning nu. Det är i förlängningen en kritik mot mig själv, men det duger faktiskt inte att ha skygglapparna på och fega ur, tills det en dag drabbar dig själv."

Jag kommer igen

Someday, somehow, somewhere...

//Daddy

Skaparen av världens första kvinnojour

Kategori: Feminism

Det saknas sannerligen inte saker att skriva om för tillfället. Endast tid att göra det. Jag har mycket att stå i just nu. Dom anonyma personer som lytt SoD bloggens uppmaningar att anmäla mig till försäkringskassan för att jag har mage att blogga om det jag har gått igenom, har uppnått sitt syfte. Fr o m nästa månad står jag allstå helt utan försörjning. Försäkringskassans hantering av mitt ärende är en rätt märklig historia för övrigt som jag säkert får anledning att återkomma till. Idag kommer inlägget bland annat handla om Erin Pizzey (Bilden). Skaparen av världens första kvinnojour.

Men först lite uppdatering. Jag är för tillfället fullt upptagen med mycket tidsödande grävarbete samt funderingar på hur jag skall lösa det akut uppkomna problemet gällande mitt upphälle. Men det löser sig väl, sa han som sket i badkaret.

Själva grävandet har dock med tiden blivit lite av en passion, och nog känns det som om jag har hittat hem gällande vad jag skulle vilja syssla med, det ger dessutom just nu mycket goda resultat och jag hoppas så småningom kunna redovisa en rätt fantastisk historia. Om det blir här eller genom någon annan kanal får visa sig.  Men som sagt det är ett tidsödande arbete som måste få ta den tid det tar, oavsett hur ivrig man än blir att berätta. Det är en härva som sväller.

Under tiden vill jag idag slå ett slag för Ingrid Carlqvists senaste inlägg "myter om kvinnor och män". Klockrent som vanligt. Vi har ju även det gemensamt Ingrid och jag att vi bägge fått våra försörjningsmöjligheter saboterade av anonyma anmälare. Tyvärr är det bara att tugga i sig att det finns individer som mår bra av att försvåra livet för andra. Inget att göra åt.

Se filmen med Pizzey


Ingrid har också länkat till en film i fyra delar på Youtube med Erin Pizzey. En av feminismens urmödrar och grundare av världens första skyddade boende för misshandlade kvinnor och barn. Pizzey tillhör samma generation feminister som Doris Lessing. Bägge dessa kvinnor tillhörde den moderata majoriteten av feminster på 60 talet som kämpade för lika löner och kvinnors rättigheter inom olika områden. Det uppstod dock snart en radikal minoritet som började att alltmer högljutt tala om kvinnomisshandel, våldtäkter, könsmaktsordning och patriarkat. Idag vet vi vilka som vann maktstriden.

Både Pizzey och Lessing har länge försökt och försökt att föra ut sanningen om dom radikala feministerna som kidnappade den feministiska rörelsen och förvred den rena hatideologi   den blivit. Ironiskt nog är feminismen idag det största hindret för sann jämställdhet av dom alla.

Särskilt Erin Pizzey har dessutom smutskastats, svartmålats och förtalats i vanlig ordning, precis som alla andra kritiker av den sanna läran. Hennes bok "prone to violence" blev då den först gavs ut stoppad genom att arga feminister gick till bokhandlarna och helt enkelt rev sönder varenda exemplar. Pizzeys ord fick absolut inte komma ut. Men sanningar som dessa kan inte hindras för evigt.

Ja råder alla starkt att se filmen som finns på Ingrids blogg. Ni som fortfarande har ett någorlunda öppet sinne kommer att vara klokare efteråt.

Avslutningsvis några citat från Erin Pizzeys bok.

"The degree of violence that I dicovered by women towards their children sickened me. This problem is covered up"

"All men are bastards and rapists, is the only truth that the womens movement were prepared to hear....Now with the help of this evil movement, father´s role in the family life seems to be irrelevant."

Citaten finns med i den låt och film som jag gjorde i November 2008. Strax efter att Göteborgs tingsrätt tagit vårdnadsrätten av mig av någon märklig anledning. Låten heter "The eyes of my child" och filmen kan ni se nedan.

Och till er som tycker er kunna spåra kvinnohat i det jag skriver. Det finns ju en del. Fråga er då nästa gång någon av....

Aktuellt eller Rapport, Expressen, Aftonbladet, uppdrag granskning, kalla fakta, kvinnojourer, rädda barnen, röda korset, socialstyrelsen, socialtjänsterna, kriscentrum för män och för kvinnor, ROKS, BRIS, kommuner, landsting, länsstyrelser, politiker, hundratals bloggar, etc etc, tar upp mäns våld mot kvinnor...Med er logik måste ju vårt samhälle, samt vår samlade mediakår lida av ett rent patologiskt manshat? Eller hur?




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det handlar inte om föräldraledighet

Kategori: Pappa

I Sverige kan du i princip aldrig lyfta frågan om pappadiskrimineringen förrän någon feministisk jämställdhetsivrare genast kontrar med "jamen om bara papporna blev bättre på att ta ut pappaledighet skulle detta inte ske". Detta är första klassens trams och bortförklaringar. Låt oss en gång för alla slå fast att detta problem inte har ett dyft att göra med pappaledighet. Detta var för övrigt det som jag berättade om på Debatts eftersnack. Klippet som aldrig lades ut på SvT:s hemsida.

Om en pappa inte tagit ut 50 procent av föräldraledigheten, skall man då bestraffa honom och hans barn genom att separera dom för alltid? Är det ett straff för brott mot feminismens idéer om jämställdhet. Var står det i så fall i lagen?

Om man i en familj väljer att mamma skall stanna hemma och pappa jobbar, är det då en ursäkt för att efter en skilsmässa separera barnen från deras pappa för alltid? Hur kan någon ens ha mage att yttra sådana rena absurditeter? Dessutom så är det många pappor som aldrig får chansen. Den månad som idag är vikt åt fäderna är det många pappor som väntar med att ta ut. Dom vill ta denna månad då barnet är lite större och åtminstone har lämnat amningsfasen. Men då är det ofta försent. Skilsmässan är ett faktum, och i alla dom fall där domstolarna fråntar papporna föräldrarätten så ryker pappamånaden i samma veva. Precis som i mitt fall.


Baskerville är människorättskämpe, inget kristet högerspöke



Stephen Baskerville har en doktorsexamen från London School of Economics och har lärt ut statsvetenskap vid Howard University i Washington, DC. Numera gör han det vid Patrick Henry College i Virginia. Naturligtvis har denne professor hoppats på, sedan jag skrev om honom härförleden, av dom anonyma som häckar på denna blogg sedan en tid tillbaks. Men för att få en bild av Stephen Baskerville som är sansad och fri från gamla beprövade svenska skrämselord såsom Kristen, höger och ultrakonservativ, låt oss ta en titt på om detta stämmer och vad mannen själv skriver och säger.


Baskerville är ordförande i den amerikanska koalitionen för fäder och barn, rådgivare till Men's Health Network, och talesman för män, fäder och barn, International, en sammanslutning av 12 faderskaps organisationer från 9 länder. Han sitter även i styrelsen för närstående Gendercide Watch, en organisation för mänskliga rättigheter som övervakar selektiva illdåd utförda på grund av kön.


På fathersunite.org kan man läsa så gott som alla Hans publicerade arbeten om faderskapskrisen och korruptionen i skilsmässo industrin (utom bok recensioner och radiokommentarer). På gott eller ont så är dessa förmodligen de kraftfullaste skrifter gällande denna fråga, som finns att läsa i allmänna publikationer.


Så vitt jag vet har ingen av de faktiska omständigheterna i någon av de artiklarna kunnat ifrågasattas eller tillbakavisas. Berättelser, dokument, urklipp, studier, citat, böcker, e-post meddelanden och telefonsamtal - har samlats in och skickas till Baskerville av hundratals, kanske tusentals människor.


Människor (oftast fäder) som fått sina barn tagna. Som anklagats oskyldigt för brott och i många fall fängslats. Som har tvingats betala utpressningspengar till mödrar som kidnappat deras barn. Det som går under namnet underhållsbidrag. Som har fått sina besparingar och inkomster beslagtagna.


Lämnar härmed slutligen ordet till Mr Baskerville själv där han sammanfattar situationen en aning. Detta gott folk är vad människor inte förstår, eller ens kan förstå. Detta krig är så stort, så smutsigt och så utstuderat att det trotsar förståndet. Men brotten begås. Dagligen, och det får bara fortsätta och fortsätta samtidigt som miljionerna rullar ner i fickorna på de som profiterar.





Pressmeddelande

Kategori: Pappa

Pappa-Barn Kristianstad är en förening som bl a verkar för barnens rätt till BÅDA sina föräldrar. Efter ca ett års verksamhet, sedan starten den 26 mars 2009, är vi idag drygt 50 medlemmar, varav ca 1/3 är kvinnor. En del av vår verksamhet är att driva opinion för barnens rätt enligt FN:s Barnkonvention. Med anledning av att det är valår genomför vi under våren bl a ett antal politikerträffar med såväl riksdagspolitiker som lokalpolitiker. Mer information om oss finns på www.pappa-barn-kristianstad.se

Den senaste veckan har vår förening (tillsammans med MinPappa.nu) figurerat flitigt i media med anledning av en blekingepolitikers (Eva-Britt Dahlström) försök att stoppa vår presentation för riksdagsledamöter (inbjudna av centerpartiet) samt den rapport som MinPappa.nu släppte samma dag som vårt besök i riksdagen (den 4 maj). MinPappa.Nu:s rapport handlade om vårdnadstvister-/domar i Skåne under 2007-2009.

Pappa-Barn Kristianstad anser att MinPappa.nu:s rapport stöder vår verklighetsuppfattning och det våra medlemmar i väldigt många fall personligen upplevt, nämligen att pappor negligeras och (ofta medvetet) misstolkas och kränks i de vårdnadsutredningar som socialtjänsterna utför.

Vår utgångspunkt är att barnen behöver BÅDA sina föräldrar och när kränkningar sker mot föräldrarna, så är det också en kränkning av aktuella barn. Vi har många exempel på mycket egendomliga beslut som tas i dessa sammanhang. Risken är att vi får en ny debatt om 20-30 år när dessa barn vuxit upp, liknande den som lett fram till utredningen gällande de s.k. barnhusbarnen. Tyvärr vågade man inte låta den utredningen undersöka förhållandena ända fram till våra dagar.

Johan Linander (centerpartiet, ledamot i justitieutskottet), en av deltagarna vid vårt möte i riksdagen, har under senare delen av  veckan uttalat att han vill se en granskning av socialtjänstens vårdnadsutredningar och, om det finns anledning, att ändra på gällande lagstiftning. Detta är ett direkt resultat av våra och MinPappa.Nu:s ansträngningar att lyfta fram våra hjärtefrågor. Vi välkomnar detta initiativ!
(http://www.skanskan.se/article/20100508/LUND/705079871/1057)

Tingsrätternas ovilja att "korrigera" socialtjänstens vårdnadsutredningar är tyvärr inte ett tecken på att utredningarna är föredömligt utförda, som Socialtjänstens företrädare i Lund vill låta påskina. Det är snarare beroende av bristande kunskaper och att det gått slentrian i hur okritiskt tingsrätterna hanterar vårdnadsutredningarna. Lunds Sociatjänst utför tyvärr heller inte kvalitativt bättre utredningar än många andra socialtjänster, vilket samma socialtjänstföreträdare i försvarsposition under veckan försökt framhäva som skäl till att inga pappor där fick enskild vårdnad. Innebörden vore ju i sådant fall att, om alla socialtjänster vore lika ”duktiga” i sitt utredningsarbete som i Lund, skulle helst inga pappor någonstans i hela landet någonsin få enskild vårdnad. Argumentet är helt orimligt och närmast ”ett skott i den egna foten”.

Vi kan också se hur LVU och vårdnadsmål blandas ihop. Tvångsomhändertagande (ofta på mycket grumliga grunder) enligt LVU används då som skäl till att ta ifrån en förälder såväl vårdnaden som rätten att få ha kontakt med sitt/sina barn. I LVU-målen är socialtjänsten motpart och samtidigt uppträder de som utredare med "specialkompetens" i parallella vårdnadstvister i Tingsrätten om samma barn. Vi påstår att ibland används LVU som ett verktyg att avskilja ett barn från en av föräldrarna i vårdnadstvisten, vilket ALDRIG varit avsikten från lagstiftarens sida. Detta är ett missbruk av LVU från Socialens sida!

Med LVU:t som argument fråntas den ena föräldern fortsatt del i vårdnaden i Tingsrätten varvid samma förälder automatiskt förlorar talesrätten gällande överklagan i LVU-ärendet i Förvaltningsrätten! Härigenom skapas ett "moment 22" , en ogenomtränglig cirkelreferens av argument, och samtidigt ett brott mot Europakonventionens bestämmelser om rätten att få varje myndighetsbeslut prövat i domstol.

Särskilt allvarligt blir detta när barnet samtidigt (utan nödvändiga s.k. placeringsutredningar) placeras hos den ”favoriserade”  föräldern i LVU-målet genom socialtjänstens beslut, med det uttalade syftet att just denna förälder skall ”vinna” vårdnadstvisten.

Sedan finns det vissa lokalpolitiker med extrema åsikter, som tycks ta med sig dessa in i Tingsrätten såsom nämndemän. En sådan är just Eva-Britt Dahlström i Karlskrona. Detta är rent förödande för rättssäkerheten i vårt land där så sker (nu särskilt i Karlskrona) och framförallt för de barn det handlar om i vårdnadstvister.

Om man läser E-B D:s egen blogg kan man inte annat än nå slutsatsen att hon närmast kan betecknas såsom en "manshatare".

Åsikterna hon framför får hon naturligtvis ha, men hon skall låta bli att försöka kontrollera debatten i sammanhang där hon inte ens är inbjuden. Det liknar mest metoder som flitigt användes i gamla öststatsdiktaturer! Argumentet att vi inte skulle få framföra våra ståndpunkter oemotsagda i riksdagen, enligt hennes i tidningen uttalade uppfattning, gäller uppenbarligen bara hennes meningsmotståndare och inte henne själv. E-B D har nämligen inte svarat på tidigare inviter från oss om att debattera öppet och släpper inte heller genom inlägg på sin blogg som inte instämmer i hennes egna ståndpunkter. Detta brukar kallas dubbelmoral!

E-B D vägrar först kommentera händelsen i Blekinge Läns Tidningar (http://www.blt.se/nyheter/karlskrona/namndeman-forsokte-stoppa-pappa-barnforening(1911538).gm ). Dagen efter påstår hon att anklagelserna är falska. Hennes förnekande gäller dock endast i vilken egenskap hon kontaktade Gunnel Wallin (c), inte det faktum att hon försökte stoppa Pappa-Barn Kristianstads besök i Riksdagen.

Exakt vilka ord som växlades mellan Gunnel Wallin (c) och E-B D vet naturligtvis inte vi, men vi vet vilka effekterna blev för föreningen och vi vet vilken förklaring vi fått från centerpartiet. Samtidigt erkänner ju faktiskt E-B D att hon försökt påverka centerpartiet att inte bjuda in oss. För oss är det oväsentligt i vilken egenskap hon gjorde detta. Dessutom slumpar det sig så att just dagen före, i samma tidning, rasar just E-B D över att hon stoppats från att få bjuda in Rädda Barnen, till Barn-& Ungdomsnämnden, för att presentera en rapport om mobbning. E-B D:s dubbelmoral framträder därmed ännu tydligare.


Den här gången har E-B D nog i alla fall hoppat i "galen tunna" och det vore märkligt om inte detta skulle få konsekvenser inom hennes eget parti ett valår som detta. Det är svårt att se hur hon kan vara en tillgång för socialdemokraterna och s-kvinnorna.

E-B D:s motiv får väl närmast hämtas från en karriär, som hon själv beskriver på sin egen hemsida under ”Bakgrund”. Den verkar till stor del bygga på hennes egen, återigen oemotsagda, historia kring sin egen påstått traumatiska skilsmässa för ca 20 år sedan. Andra som granskat detta och talat med hennes f.d. man vet dock att den historien krackelerar i faktadelen när även han får en chans.

För övrigt finns det oerhört starka krafter emot att som "föräldra-barn-organisation" föra fram barnets rätt till båda sina föräldrar. Det är förknippat med risker att förlora sitt arbete och inkomst (jfr Ingrid Carlqvist, tidigare på tidningen Villaliv) eller att på andra sätt bli trakasserad.

Ett annat exempel är de 4 ungdomar på John Bauer-gymnasiet i Halmstad som ställde upp med en video i Amnestys filmfestival om jämställdhet. Som en effekt av vad som verkar ha varit yttre påtryckningar från Uppsala Kvinnojour, har Amnesty den 28 april med en något krystad förklaring som inte håller ihop, tagit bort videon från Amnestys YouTube-sida därför att ungdomarna skulle ha missbrukat Amnestys namn. Detta skulle ha skett genom att man i eftertexten tackade bl a Amnesty, liksom övriga tävlingsbidrag gjort. Ungdomarnas video hade titeln: ”Rätten att vara pappa”. En del detaljer kan utläsas från denna artikel: http://realtid.se/ArticlePages/201005/05/20100505150012_Realtid055/20100505150012_Realtid055.dbp.asp

Efter det Amnesty plockat bort ungdomarnas bidrag från filmfestivalen tackade Uppsala Kvinnojour med orden:
”Tack vare protesterna så visades inte filmen på festivalen och sedan togs den bort från deras hemsida. Vi tackar Amnesty för att de fortfarande kämpar för rättvisa! den 30 april kl. 14:09” (Källan kan vid behov anges mot källskydd)

Vidare drog Rädda Barnen in sitt finansiella bidrag till några föreläsare vid en föreläsning i Norrköping den 4 maj, likaså uppenbarligen p g a påtryckningar från samma eller liknande grupperingar.

Själva har vi som förening först inbjudits till att deltaga i en särskild kurs kallad BIFF (Barn i Föräldrars Fokus) där vi deltog i introduktionsutbildningen. Utan att officiellt lämna någon förklaring lämnade huvuddelen av Socialtjänstens folk från Kristianstad lokalen efter lunchen när grupparbetena skulle vidtaga. Det uppfattades allmänt av deltagarna som att de inte ville grupparbeta tillsammans med Pappa-Barn. För två veckor sedan fick vi besked att vi inte skulle få deltaga i den fortsatta utbildningen. Man kan undra om detta också är efter påtryckningar någonstans ifrån?

Till och med feminismens egen "anmoder", Erin Pizzey (skaparen av världens första kvinnojour och organisationen mot "Mäns våld mot kvinnor"), är numera utfryst och försöker man effektivt stoppa från att kunna uttala sig. Hon anser nämligen numera att dessa frågor "kidnappats" av en feminism-industri med ekonomiska intressen. Hon anser även att män är lika mycket drabbade som kvinnorna och behöver samma skydd som hon en gång var först med att utveckla för kvinnorna (http://www.erinpizzey.com/).

Även Erin Pizzey har alltså insett bland annat det som man i Sverige i officiella sammanhang nästintill förnekar, nämligen att män utsätts för lika mycket våld från sina kvinnor som kvinnor från sina män. Detta understöds av ett antal internationella studier.
Då uppstår genast frågorna:

Varför i Sverige hantera bara halva problemet gällande våld i nära relationer?
Varför inte genom adekvat forskning ta reda på hur det verkligen ser ut i Sverige?

BRÅ:s egen rapport 2008:23 anger dessutom följande gällande misshandel av de mindre barnen:
”Sammantaget pekar detta mot att det är mödrarna eller andra kvinnor som tar hand om barnen som står för den största delen av misshandeln mot de mindre barnen.”

(Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007, Kapitel: Kvinnors brottslighet, sidan 11 i PDF-dkumentet. Rapport 2008:23. www.bra.se/go/297 )

I Sverige har denna extremfeministiska "industri" uppenbarligen lyckats hittills. Se bara på den "kvinnomiljard" som ensidigt anslagits

under innevarande mandatperiod. Motsvarande mansorganisationer, som vill arbeta på samma sätt som kvinnojourerna (fast för män), har under samma period fått 0 kronor med hänvisning till att de

1) måste ha minst 75% kvinnor som medlemmar och

2) de får endast arbeta med att hjälpa män med sina aggressioner!

Kriscentrum i Kristianstads fokus framställs på ett liknande sätt, i de två informationsbroschyrer de placerat ut på olika håll i Kristianstad och omgivande kommuner. Bara behovet av två olika broschyrer (en för kvinnor/barn och en för män) när det gäller våld i nära relationer är ett misslyckande i sig och visar på det attitydproblem, som finns till frågorna ur ett genusperspektiv. Detta understöds av myndigheter och det allmänna. Motsvarande broschyrer lär finnas hos landets övriga kriscentra, enligt uppgifter vi fått (utan att hittills själva kunna kontrollera detta).

På Rikskriscentrums hemsida framgår attityden mycket tydligt, om vilka problem män kan ha (http://www.rikskriscentrum.se/). Deras uttalande om strävan efter jämlikhet mellan män och kvinnor utgör en konflikt med det de inledningsvis ensidigt nämner om att jobba med mäns aggressioner (ingenstans finns något om arbete med att hjälpa våldsutsatta män). Ett annat exempel på samma sak kan hämtas från Göteborgs kriscentrum för män (http://www.goteborg.se/wps/portal/kriscentrumforman).

Vi har även exempel på hur Kriscenter i just Kristianstad agerar enväldiga domare, trots sedan länge nedlagda förundersökningar i samma ärende, och i sina utlåtanden skriver bl a på ett ”konstaterande” och kränkande sätt (grundat enbart på andra förälderns uttalande):

”Blott 5-årig flicka som varit utsatt för fysiskt våld och närmande av sexuell karaktär av sin egen pappa.
Har fått stödjande kontakt hos inrem som nu remitterar vidare med förhoppning om ’behandlande’ kontakt".
Det kan nämnas att det blev ingenting av den remiss som hänvisas till.

Vi vill att barnets rätt enligt FN:s barnkonvention till båda sina föräldrar skall säkerställas, vilket de flesta genom läpparnas bekännelse också anser. Sedan får detta uppenbarligen så oerhört skilda innebörder när det kommer till praktiskt genomförande. Vi vill att Barnkonventionen skall införas som lag i Sverige och kommer att kämpa för detta tills så sker eller tills dess svenska myndigheter tvingas tillämpa den fullt ut. Sverige har åtagit sig detta redan för 20 år sedan. Då skall inte myndigheterna ha möjlighet att ens uttala undanflykter och ursäkter såsom sker idag, även i vår egen hemstad Kristianstad!

Naturligtvis vill vi att ALLT våld, liksom alla andra brott OCH oavsett vem förövaren är, skall BEIVRAS! I de fall kvinnor är förövare skall heller inga särskilda ”kvinnorabatter” ges vid straffutmätningen! Detta borde vi alla, kvinnor som män, kunna ställa upp på!

På uppdrag,

Einar Strömblad

Mediaansvarig

www.pappa-barn-kristianstad.se

044-200 220; 070-730 72 50
044-590 11 95 (arb)



PS:
Pappa-Barn Kristianstad fortsätter nu sina politikerträffar enligt följande:
11 maj kl 1800-2100: Vänsterpartiet
18 maj kl 1800-2100: Kristdemokraterna
25 maj kl 1800-2100: Miljöpartiet
31 maj kl 1800-2100: Folkpartiet
Samtliga träffar genomförs på Kockumsgatan 6 i Kristianstad (i Defendos lokaler, ingång från norra gaveln).

Media är välkomna!

Tyvärr har moderaterna ÄNNU inte svarat på vår inbjudan.

Stå upp för skoleleverna som står upp för er yttrandefrihet

Kategori: diskriminering

Sara Sivesson, Oskar Krantz, Sandra Atas och Jerry Wallén. Så heter de fyra ungdomar från John Bauer gymnasiet i Halmstad som gjort filmen "Rätten att vara pappa".
I detta inlägg vill jag hylla dessa modiga ungdomar för deras beslut att inte vika sig för Amnestys tramskrav på ändringar i sluttexten. Jag vet, och många av er vet och inte minst Amnestys ledning vet, att detta bara är ett fåfängt försök att rädda ansiktet efter deras grova övertramp.


Idag skriver journalisten Berndt Hermele på Realtid.se ännu en artikel om detta. I artikeln skriver han också Men efter Realtid.se:s avslöjande har Amnestys agerande mötts av omfattande kritik.

Hmm...hur blev det deras avslöjande nu plötsligt? men skit samma, huvudsaken att detta kommer ut. Men först angående den ovederlagda och anonyma (såklart) kritik som riktats mot filmen. Att det är stora stygga Daddy som på något sätt ligger bakom denna filmproduktion, så skall jag först be att få ta luften ur den lögnen. Jag blev under sportlovet, då jag och min son var hemma och hälsade på mina föräldrar i norra Sverige, uppringd av Sandra Atas som frågade om hon fick intervjua mig angående ett filmprojekt som dom höll på med.

Intervjun genomfördes på telefon, sedan har jag inte varit i kontakt med ungdomarna över huvud taget förrän filmen var klar. Jag har fortfarande aldrig träffat dom i levande livet, men det ser jag verkligen fram emot. Deras handledare har jag dock hejat på som hastigast vid ett tillfälle då vi råkade befinna oss på samma plats. Detta kommer naturligtvis en del anonyma (förstås) läsare på denna blogg inte att tro på, men det kan ju bekräftas av elevernas lärare och skolans ledning. Det borde väl räcka?
....eller det gör det förmodligen inte vid närmare eftertanke, men för den majoritet av er som är mottagliga för logiska argument räcker det säkerligen.

Ett svårare beslut än många förstår


Ni som tror att Sara, Oskar, Sandra och Jerry har fattat ett lätt beslut då dom tackar nej till Amnestys "erbjudande" bör tänka om. Detta var inget lätt beslut, och jag skall förklara varför.

Här är en varning som en insatt person idag mailade till ungdomarna då dom bett denne om råd. Naturligtvis kommer jag inte att skriva vem som skickade mailet, då jag inte frågat denne om lov, men jag kan intyga att personen är väl insatt i problematiken och en mycket respekterad människa gällande frågor om juridik och yttrandefrihet. Sedan fär ni ta mitt ord på det. Så här skriver vederbörande:

Det valet som Ni har framför Er kan påverka Era liv, därför är det viktigt att ni tänker igenom detta noggrant.


Vi  som är äldre har redan gjort våra aktiva val – Och blivit stämplade och sorterade i de olika fack som förknippas med våra ställningstaganden. Ni behöver inte bli en del av den resan ännu.


- Feminismen och kvinnojourer har kontakter långt in i maktens boning med inflytande över både i media, socialtjänst, utbildningar, politik och näringsliv och alla etablerade 090-organisationer som BRIS, Amnesty, Rädda Barnen, UNICEF etc.… Så hisnande stort är detta aber att man måste förstå dess förödande konsekvenser om man ger sig in i det.


Ni skall ha all heder för det arbete ni redan gjort, och det skall ni få erkännande för, men går ni in i kriget så finns det stor chans, om det inte vinns, att ni blir lidande. Och även om det vinns så är ni garanterat stämplade som ett hot mot mäktiga intressen.


Även om jag och många andra står vid er sida så kan ingen garantera Er skydd mot samhällets och feminismens hårda fördömande.


Så trots om ni äger full rätt att hävda er rätt till likabehandlande och yttrandefrihet, så måste ni förstå att det kan smälla hårt med motstånd, lögner och andra påhopp. Det är bara med omtanke som jag beskriver detta och jag vill bara ert bästa.

 

Att uttrycka åsikter om pappadiskriminering är inte riskfritt

 

Ni som tycker mailet ovan låter dramatiskt i överkant bör tänka lite på det som jag och andra förkämpar för fäders rättigheter och rättssäkerhet för män, såsom Ingrid Carlqvist fått utstå i form av trakasserier, smutskastning och anmälningar. Den svartlistning som jag drabbats av i media är ingen slump. Det är ingen slump att företag som Best Western Hotels och Haléns drar in sina annonser från denna blogg.

 

Det är ingen slump att Aftonbladet tillåter smutskastning av mig på sin debattsida och att jag inte erbjuds rätten att gå i svaromål. Det är ingen slump att försäkringskassan och skatteverket dränks i anonyma anmälningar mot mig. Det var ingen slump att Ingrid förlorade sitt jobb som chéfredaktör.

 

Dom anonyma (såklart) som skriver hånfulla kommentarer om att jag är en konspirationsteoretiker borde prova att leva på denna sida staketet i någon vecka. Jag tror inte dom skulle hävda detta med samma frenesi efteråt. (Om dom ens skulle klara en vecka....så tjockt skinn verkar dom inte ha.)

 

Detta är numera en internationell nyhet

 

Detta är ingen nyhet skriver vissa anonyma (såklart) kommentatorer som förklaring på varför media inte tar upp detta. Och deras åsikt delas säkert av både Aftonbladet och Expressen.

 

Jag håller inte med. Många svenska och internationella bloggar är inte heller överrens om detta.

 

Som en del av er vet så har jag av Maja Lundgren utpekats som en "retorisk verkstad som backas upp av den amerikanska papparörelsen". Retoriken på denna blogg får andra bedöma, men om jag hade haft en verkstad så skulle betydligt fler viktiga nyheter förmedlas än vad jag klarar nu. Men kanske någon dag i framtiden? Det vore en dröm.

 

Vad gäller backandet av den stora hemska amerikanska papparörelsen, som Lundgren tydligen inte hyser några varma känslor, för kan jag garantera att dom på intet sätt är ansvariga för vad som skrivs här. Däremot har jag regelbunden mailkontakt med ett antal stackars hårt drabbade kamrater runtom i världen. Igår översatte jag realtids artikel och mailade ut till dessa kontakter. Detsamma gjorde Ulf Andersson på papparättsgruppen. Idag har flera organisationer skrivit om detta och även länkat till filmen. Här är ett litet urval:

 

http://news.mensactivism.org/node/15115

 

http://www.californiamenscenters.org/wordpress/?p=13364

 

http://www.misandryreview.com/mens-activism-news/2010/05/03/entry-in-amnesty-contest-stopped-by-the-womens-shelter-in-uppsala-sweden/

 

http://maennerpartei.com/index.php/aussenpolitik/54-aussenpolitik/369-raub-der-eigenen-kinder?e1dca78051c30790da1bc447810bd2d3=f7a7c79941d91dd81e13b33551966048

 

Mailet som gjorde min dag


Men nu måste jag få berätta om ett mail jag fick idag innan jag spricker.

 

Mailet kom från en man som jag kommit att storligen beundra och som ofta citerats på min blogg.  Stephen Baskerville PhD som är professor i Virginia i USA och tillika en förgrundsgestalt inom internationella papparättsfrågor. En man med stor intigritet och med "cojones" av rent stål.

 

Mailet som tackade för informationen om Amnestys och den svenska kvinnojourens fulspel var inte långt, men det behövdes inte. Mr Baskerville skrev:

 

Joakim,
Thank you for this.  Please make sure I stay on your list, so I know what is taking place in Sweden.  Thank you.
Stephen



Många kanske frågar sig "Jaha, what´s the big deal?", men då förstår man nog inte riktigt vad detta lilla mail betyder för mig. En finare bekräftelse på mitt arbete har jag svårt att tänka mig. Man kanske kan jämföra det med att en böss skramlare hos Amnesty International skulle få ett mail från Nelson Mandela. Åtminstone på den tiden då Amnesty fortfarande handlade om politiska fångars rättigheter.

Fy fan vad mallig jag är.  Men det har man fan rätt att vara ibland.

Slutligen vill jag kort bara återknyta till det ursprungliga ämnet för dagen inlägg. Jag vill hylla fyra modiga och rakryggade ungdomar som tagit strid för sin rätt att uttrycka sin åsikt. En åsikt som till varje pris skall tystas ned och censureras i vårt land. Hur tydligt måste det bli?

Dessa ungdomar är lysande exempel på det mod och den rakryggade tjurighet som vårt land är i sånt desperat behov av. Låt inte den anonyma (såklart) maffia som gett sig på mig och Ingrid ostraffat ge sig på dom. Därhelst ni märker eller ser tecken på detta, reagera! Säg ifrån. Dra gränsen. Vårt land behöver en rejäl injektion av mod och sunt förnuft. Och om vi tillåter de usla typer som nu hotas (framförallt ekonomiskt), av deras films budkap, att börja mobba, trakassera och smutskasta skolungdomar för att dom uttrycker sina demokratiska rättigheter, ja då förtjänar vi inte ungdomar som dessa.

Då är vi fan inte ett dugg bättre själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

 

 

Slingerbultar

Kategori: diskriminering

En journalist på en tidning fanns det, med tillräcklig intigritet för att ta upp fallet med Amnestys och kvinnojourens censur av skolungdomar. Bernt Hermele på nättidningen Realtid. Hans artikel i helhet kan man läsa här. I övrigt har det hittills varit tyst från gammelmedia. Detta har i just det här fallet två orsaker. Dels rör det sig om censur av papparättsrörelsen. Det vill säga samma sorts censur som gammelmedia redan har bedrivit i flera decennier. Och dels är nyheten kopplad till min blogg, och därmed blir den ju helt omöjlig att skriva om. Denna blogg skyr man nämligen som pesten utåt, medan man internt noga övervakar vad som skrivs på den.


Och när vi ändå är inne på ämnet censur så skrev Markus Ollikainen, som också medverkar i filmen en artikel på Newsmill om filmen och kvinnojourens och Amnestys agerande. Artikeln stoppades av Karin Eder Ekman från att publiceras.

 

Ni kan läsa Markus artikel här istället.


Amnesty International ljuger


Vad som dock de flesta journalister tycks ha missat är hur Amnesty krånglar in sig mer och mer i sina bortförklaringar, som ju blir uppenbart lögnaktiga om man synar dom lite närmare.

I artikeln på Realtid.se uttalar sig projektledaren för filmtävlingen på Amnesty Martin Rydehn. På frågan
-Men hörde kvinnojouren av sig före eller efter att filmen plockats bort från youtube?
Så svarar Rydehn:
– De hörde av sig före.

Hur långt före får man inget svar på, men den 30 April togs filmen bort från Amnestys Youtube sida, och redan den 27 April skrev Bjurkvisten, för övrigt en flitig skribent på bloggen Suspicio, som kvinnojouren länkar till i ett av sina utskick, sitt lögnaktiga blogginlägg om filmen och min roll i den. Rydehn svarade på hans blogg den 29 April. Dagen innan kvinnojouren hävdar att dom skickat in sina protester. Rydehns svar stämmer alltså dåligt med det meddelande som svenska Amnestys generalsekreterare Lise Bergh skickade ut som svar till alla som skrivit till organisationen och protesterat. Där skriver hon bland annat:

Ingen påtryckning från någon organisation eller person har framförts innan festivalen ägde rum. Ingen utomstående har heller försökt påverka juryns val av sju vinnarfilmer.

Vidare skriver Bergh:

Efter festivalen har organisationer och privatpersoner offentligt gått ut med påståenden om att juryn skulle ha   påverkats och att Amnesty censurerat filmen "Rätten att vara pappa" - vilket är helt osant. Från annat håll har också förekommit påståenden om att Amnesty skulle ha sponsrat det enskilda bidraget vilket heller inte stämmer.

Och så slutklämmen:

Efter att festivalen hade avslutats valde Amnesty att plocka bort filmen från festivalens filmkanal på Youtube. Skälet är att Amnesty omnämns på ett sätt i sluttexten av filmen som har lett till att flera felaktigt uppfattat att Amnesty bidragit och medverkat till filmen.


Idag gick det ut en uppdaterad pudel



Då det blivit alltmer tydligt för Svenska Amnesty att svaret från generalsekreteraren inte riktigt står pall för någon närmare granskning så har man idag istället skickat ut en något förändrad pudel från pressavdelningen. Närmare bestämt från Elisabeth Löfgren som är press sekreterare på svenska Amnesty.

Hon skriver bland annat följande:

Du är en av många som har kontaktat Amnesty med anledning av filmfestivalen Angeläget som arrangerades den 28 april. I efterhand har det spridits en mängd felaktigheter på bloggar och i mejl och vi vill klargöra följande. Amnesty har aldrig stoppat någon film från att delta i Angelägets filmfestival, varken i år eller något annat år!

Vilka felaktigheter som spridits på bloggar och i mail redogörs inte för, men en inte alltför vild gissning är att denna blogg är en av dom hon syftar på.

Löfgren fortsätter:

Uppsala kvinnojour har gått ut med ett mejl där de, helt felaktigt, påstår att de har stoppat filmen på festivalen. Vi vill bara klargöra att ingen av dem var i kontakt med vare sig Amnesty eller juryn före eller under festivalen. Detta påstående har orsakat en massa ilska och anklagelser om att Amnesty har censurerat filmen på festivalen. Vi har nu kontaktat ungdomarna som gjorde filmen och erbjudit dem att filmen läggs tillbaka på vår filmkanal på Youtube, om de tar bort eftertexten om Amnesty.

Återigen samma motsägande av Rydehns uppgifter. Vem skall man då tro på? Jag vet ju vem jag tror på, men jag upplåter detta till läsaren att avgöra.

Eftertexten



Vad gäller den omtalade eftertexten på filmen "Rätten att vara pappa"  så står det ordagrant  följande:

Tack till: Pappaombudsmannen, Pappamanualen.se, Alla medverkande, Daddys.blogg.se, Amnesty.

Alla finalbidrag i tävlingen tackar för övrigt Amnesty i sina filmer. På frågan varför det ses som olämpligt i just detta fallet svarar Martin Rydehn:

– Därför att det i bloggosfären framställs som om Amnesty står bakom och har finansierat filmen, eftersom vi inte har det.

Var i bloggosfären har detta påståtts? Är det någon som i någon blogg sett detta påstående? Ja det skall väl vara på Bjurkvistens då, men om det är den bloggen som avses så blir ju uttalandet nästan än mer anmärkningsvärt. Där påstås det ju också att det är jag som har skrivit manus och tvingat skoleleverna att göra filmen.

Amnesty International skapades inte för att driva kvinnofrågor



Amnesty International bildades 1961 på initiativ av den brittiske advokaten Peter Benenson, efter att han läst en artikel om två portugisiska studenter som hade gripits och dömts till sju års fängelse för att ha skålat för friheten. Han startade en kampanj för att uppmärksamma de människor som hölls fängslade enbart på grund av sina politiska åsikter. Han kallade dessa fångar för samvetsfångar.

Amnesty International är alltså en organisation som handlar om att hjälpa politiska fångar och människor som får sina mänskliga rättigheter kränkta.

Men på senare tid har man kunnat märka en klar förskjutning i organisationen till att allt mer endast ta upp radikalfeministiska frågor såsom kvinnovåld (alltså inte relationsvåld) och våldtäkter. Här i Sverige har detta märkts tydligast.

Den tidigare nämnde generalsekreteraren Lise Bergh har varit hårt drivande i dessa frågor. Detta kan man inte minst utläsa av dom artiklar hon har skrivit. Såsom "Våld hör hemma i valdebatten" och "Behoven om krafttag kvarstår"

Press sekreterare Elisabeth Löfgren tycks för övrigt drivas av samma agenda.
"Discrimination, harassment and persection" och "Schyst resande"

Ifrån den senast nämnda artikeln har jag plockat följande citat:

Genom våra resor riskerar vi att ge mycket pengar till regimer som torterar och mördar oskyldiga. Eller ännu värre: Svenska turister utnyttjar själva ungdomar sexuellt i bland annat Thailand.

Men det är ju uppenbart att man från svenska Amnesty inte längre ser tortyr och mord på oskyldiga som lika illa som att svenska män uppsöker prostituerade i Thailand.

Den kvinnliga sexturismen till bland annat Afrika har dom däremot aldrig någonsin berört för övrigt.

Men visst, det är det väl lovvärt att kämpa mot sexturism, kvinnovåld och våldtäkter i Sverige, men är det inte det vi har kvinnolobbyn till? Amnesty handlar ju om att hjälpa alla människor som drabbas av förtryck, diskriminering och sådana som fängslas oskyldigt.

Att män och fäder skulle utgöra något slags undantag från den regeln hittar jag inte någonstans i stadgarna.

Vad Lise Bergh har i årsinkomst som generalsekreterare på Amnesty har jag i skrivande stund ej kunna finna ut. Ideella organisationers årsredovisningar är inte offentliga handlingar, vare sig hos Skatteverket eller Bolagsverket. Medlemmarna förväntas granska ekonomin på egen hand, och till för bara ett par år sedan behövde organisationerna inte ens redovisa ledningens eventuella förmåner.

Men hennes lön kan knappast vara så hög. Svenska Amnesty är ju en fattig förening som enligt Elisabeth Löfgren  inte ens har råd att betala sina praktikanter.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Amnesty utsattes för påtryckningar från flera håll

Kategori: diskriminering

Martin Rydehn, projektledare för Amnesty International har redan på bloggen "när själen värker" den 27 April svarat på Kjell Åke Bjurkvists (bilden) vilt fäktande attack mot filmen "Rätten att vara pappa" som Kjell Åke menar skulle vara gjord av mig?  Vidare påstår Kjell-Åke i sitt inlägg att dom siffror och den statistik som redogörs för i filmen kommer från mig? Trots att källan redogörs tydligt i filmen. Filmen har Kjell Åke hittat på min youtube kanal, som han menar heter "Daddy of Sweden" (Detta namn hånar och ondgör han sig också över i inlägget). Om det finns en kanal med det namnet på Youtube så är den inte min. Min kanal heter "Daddychildsweden", ett namn som kommer sig av att kanalen en gång skapades för föreningen Pappa-Barn. Besök den gärna http://www.youtube.com/daddychildsweden.


I sitt inlägg ojar sig Kjell Åke Bjurkvist att eleverna Sara Sivesson, Jerry Wallén, Sandra Atas och Oskar Krantz  från John Bauergymnasiet i Halmstad, den 27 April låg överst på nomineringslistan till filmfestivalen i Göteborg.

Detta kunde inte Kjell Åke & Co acceptera. Så det drogs igång en massiv lögnkampanj mot filmen. Där han bland annat påstår att det är jag, antifeminismens onda geni som legat bakom skapandet av densamma. Mycket dumt skall man höra i sina dagar.

Hur kan detta vara möjligt Amnesty? Frågar Kjell Åke ursinnigt. Sedan börjar lögnparaden.

Att ett pågående vårdnads och rättsfall ännu ej avgjort, tas med i reportoaren för er dokumentärfilm-festival. Vem av er har gjort källforskning i fallet, har den andra föräldern fått ta del av filmen?
Filmen är en partsinlaga i en pågående vårdnadstvist och knappast en dokumentär trovärdig namnet!

Börjar Kjell Åke. För det första Kjell Åke. Det pågår en vårdnadstvist, inget rättsfall. Eller vad som nu menas med rättsfall i det här förvirrade inlägget? Filmen handlar om diskrimineringen av pappor i vårdnadstvister, och det vore väl konstigt om man i skapandet av en sådan film inte fick intervjua pappor som har erfarenhet av denna diskriminering? Med denna sorts argument skulle ingen journalist eller filmskapare alltså få tala med, eller intervjua människor som av en eller annan anledning ligger i en pågående konflikt?

Och vad gäller den andre partens möjlighet att ta del av filmen förstår jag ännu mindre av vad detta har med saken att göra. Återigen, filmen handlar om den allmänt utbredda diskrimineringen av fäder i vårdnadstvister, inte om mitt fall specifikt. Det belyses som ett av tusentals exempel. 

Kjell Åke fortsätter:

Har dom blivit uppsökta av daddy vet dom överhuvudtaget om, att utredning pågår anmälnigar görs och att rättsfallet inte är avgjort.

Visste elever och skola om att daddy tidigare lagt ut film personuppgifter på sin dotter och delar av utredningen på bloggar youtube och andra siter?

Vad har skolan för koll och har handledaren informerat sig om, bakgrund och källfakta?

Har skolan och amnesty tagit del av dom furiösa skriverier daddy presterat, där han gått till frontalangrepp mot feminismen, mot barnahusen soc ja! T o m folkhälsokomiten.


Det första jag skulle vilja veta är vilka anmälningar som görs och hur Kjell Åke i så fall kan veta det? Jag är säker på att Sara, Sandra och dom andra själva kommer att besvara dessa frågor (min blogg står öppen), men under tiden skall jag upplysa Kjell Åke, kvinnojouren i Uppsala, bloggen Suspicio samt Amnesty International om vad som skett.

  • Nej Eleverna på John Bauer gymnasiet blev inte uppsökta av mig. Jag blev uppsökt av dom. Och ja dom vet att frågan om boende och vårdnad inte är avgjort i mitt fall. Vad nu det har med saken att göra?
  • Ja, eleverna hade läst min blogg ett längre tag och var fullt införstådda med vad som skrivits och publicerats på den. Därav anledningen till att dom kontaktade mig för en intervju.
  • Jag skulle tro att elevernas handledare på John Bauer gymnasiet varit fullt införstådd med vem jag är och vad jag har skrivit. Detta måste dock eleverna och handledare själva redogöra för.
  • Skoleleverna har som sagt tagit del av mina "furiösa" skriverier. Vad gäller Amnesty så är det väl mer tveksamt.

Amnestys projektledare svarar i en kommentarn på KÅB:s blogg



Amnesty i Sverige arrangerar tillsammans med KulturUngdom Angelägets dokumentärfilmfestival om mänskliga rättigheter av och med unga filmskapare. Ungdomar skickar in dokumentärer kring frågor som de själva valt att gestalta. Innehållet i ungdomarnas filmer återspeglar inte nödvändigtvis de frågor som Amnesty International arbetar med.

Varje år får vi in drygt 60 filmer till festivalen. Vi visar sju vinnarfilmer på festivalen. Till filmfestivalen 2010 skickades en film in som heter ”Rätten att vara pappa”. Juryn såg filmen och gjorde bedömningen att den inte skulle visas.

Vi vill tydliggöra att Amnesty inte finansierar eller på andra sätt står bakom själva produktionen av de filmer som skickas in till festivalen.

Martin Rydehn
Projektledare Angelägets dokumentärfilmfestival
Amnesty International

Vilka, Martin Rydehn, satt i den juryn? Och vilka var skälen till bedömningen att filmen inte skulle visas?

Ännu mer besynnerligt blir det att läsa Kjell Åke Bjurkvists svar till nämnde Rydehn på sin blogg.

Där skriver han följande (exakt citat med stavfel och allt):

Tack Martin Rydenh vi höres och vi utvecklar kriterier för hur dokumentärer avdet här slaget bör göras.
Samtidigt vill jag be dig om att kontakta dom elever so uppenbarligen blivit utnyttjade, manipulerade och vilseledda. Har dom undersökt individen daddy innan och hur mår dom nu då dom lurats?

Viktigt! I det inslaget " rätten att vara pappa" har upphovsmannen utövat makt och påtryckning för att vinna i egen sak. Förhåller det sig så Martin behöver ni göra en noggrann utredning om hur ungdomar inte använd för "privat" bruk

Som sagt. Sandra, Sara, Oskar,  Jerry och deras handledare på John Bauer gymnasiet kommer att erbjudas plats för genmäle på denna blogg. Vad gäller anklagelserna som riktas mot mig kommer dessa att redas ut samtidigt.

Uppsala kvinnojour slår ifrån sig


Minns ni debatt på Svt om pappadiskrimineringen? Den jag blev inbjuden till av okänd anledning, eftersom jag ändå inte fick komma till tals. Minns ni damen som satt bredvid den mycket upprörde, vilt sluggande Annika Sundbaum Melin? Advokat Eva Kornhall. Advokaten som hävdade att det inte finns någon pappadiskriminering.  Eva Kornhall är ledande inom Uppsala kvinnojour. Samma kvinnnojour som nu försöker tysta Elever som försöker synliggöra pappadiskriminineringen.

Nu har Kornhall och hennes medsystrar förstått att dom fått in oönskade personer som inte delar deras åsikter i sina medlemsled. Idag gick följande medlemsmail ut från jouren:

facebook
Uppsala Kvinnojour har skickat ett meddelande till medlemmarna i Uppsala kvinnojour.

Uppsala KvinnojourMay 3, 2010 at 11:59am
Ämne: Daddy
Uppsala Kvinnojour den 3 maj kl. 11:56 Hej

Vi vill bara meddela våra medlemmar att det visat sig att det finns medlemmar i vår grupp som inte kanske har samma inställning som de flesta av oss i gruppen. Det är naturligtvis upp till var och en att ha vilken åsikt som helst. Vi har inga åsikter om detta. Detta är bara en upplysning till er som har ett större sekretessbehov än vanligt, ni kanske lever under hot eller har någon form av sekretessmarkering. För er skull var försiktiga om ni använder vår grupp eller vår mail.

Sen har naturligtvis Daddy överdrivit vår roll i att stoppa filmen som handlar om hans eget vårdnadsmål. Vi har inga åsikter i enskilda vårdnadsmål. Vi har åsikter om att man använder sig av PAS för att bortförklara barns påståenden om sexuella övergrepp och våld. Därmed inget sagt om Daddys ärende.

Vi kommer inte heller att ta lätt på eventuella hot eller skrämseltaktik utan kommer offentligt redovisa alla sådan försök till att stoppa debatten. Eventuella hot kommer naturligtvis att genast polisanmälas.

http://www.facebook.com/l/271e8;daddys.blogg.se/2010/may/kvinnojour-stoppar-elevers-bidrag-i-amnestys.html

Vänligen
Uppsala kvinnojour

Stycket där dom säger sig komma att polisanmäla alla försök att "stoppa debatten" blir ju aningen komiskt i sammanhanget.

Samma kvinnojour inblandade i stoppandet av Pappa-Barns informationsträff


Idag skulle jag ha varit i Sveriges riksdag. Inbjuden av Pappa-Barn Kristianstad som länge kämpat i motvind för att få komma och informera våra politiker om dom brott, som begås mot barn och fäder i dagens rättssystem. Det är jag inte. Jag sitter hemma vid köksbordet och skriver till er istället.

Av Pappa-Barns informationsträff för politiker och media bidde bara en tummetott. Gissa vilka som bland annat varit med och stoppat denna förening från att upplysa våra politiker? Jepp, rätt gissat. (Det skall dock nämnas att fler politiskt inflytelserika personer bidragit till sabotaget. Detta kommer att redogöras för längre fram).

Här är ett par andra mail från Kornhalls kvinnojour till sina medlemmar från den 25 April och den 2 Maj. Notera länken i det första mailet till bloggen Suspicio. Ett forum för överlevare, pedofilhysteriker, mans och pappahatare. Där bland andra Kjell Åke Bjurkvist för övrigt är ytterst aktiv.

Uppsala Kvinnojour har skickat ett meddelande till medlemmarna i Uppsala kvinnojour.

Uppsala KvinnojourApril 25, 2010 at 12:44pm
Ämne: PAS
Hjälp oss stoppa PAS!!
Läs mer i den bifigade länken


http://www.facebook.com/l/cc42f;suspicio.wordpress.com/2010/03/24/alice-day-och-pas-dagen-rakar-vara-samma-datum/

Uppsala Kvinnojour har skickat ett meddelande till medlemmarna i Uppsala kvinnojour.

Uppsala KvinnojourMay 2, 2010 at 11:35am

Ämne: Pas till Riksdagen
Hej

Pas - parental alienation syndrome är en påhittad diagnos som inte blivit godkänd av det amerikanska psykologförbundet och inte heller av den svenska socialstyrelsen. PAS innebär att en förälder får ett barn att tro att det utsatts för sexuella övergrepp, fysiskt våld eller andra övergrepp trots att det det inte finns någon sanning alls i anklagelserna. Pappa-barn rörelsen använder sig av PAS för att bortförklara de anklagelser om våld eller sexuella övergrepp som kommer från barnen. Personen som grundade PAS är Richard Gardner som var en stark förespråkare för pedofili och incest. Han ansåg att barn mår bar av sexuella kontakter med vuxna.

Pappa-barn ska till riksdagen den 4 maj klockan http://www.facebook.com/l/5f0de;13.00-15.00 i Förtroenderådsrummet i Riksdagen.Det är Gunnel Wallin och Liss Böcker från Centern som närvarade på politikerträffen i Kristianstad som bjöd in Pappa- barn till Stockholm 2 dagar efter deras träff. De kommer bjuda in alla i Riksdagen och media.

Läs gärna artikeln med mötet med riksdagsledamöterna och pappa- barnsom ligger till grund för inbjudan till Riksdagshuset

http://www.facebook.com/l/5f0de;www.kristianstadsbladet.se/article/20100322/KRISTIANSTAD/703239866/1338/&/Centern-fick-svara-pappor

Efter det här mailet ligger inbjudan som gått ut till pappa-barns anhängare. Anmälan kan bara se till ordförande i pappa-barn kristianstad, så det verkar svårt att komma in på själva seminariet

Kontakta gärna era vänner i riksdagen så att de har rätt information innan de går in i seminariet. Vill någon ha mer information om PAS eller vårdnadstvister kontakta gärna oss så hjälper vi er.


Vänligen
Uppsala kvinnojour

Andra som bloggar om detta:
http://maukonen.wordpress.com/2010/05/03/censur-och-yttrandefrihet-hand-i-hand/#comment-1529
http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2010/05/bloggtips-den-2-april-2010.html
http://www.pellebilling.se/2010/05/jamstalldhet-for-alla/
http://mattematiksblogg.blogspot.com/2010/05/sitt-inte-bara-och-gnall-gor-nat.html
http://genusnytt.wordpress.com/2010/05/03/kvinnojour-stoppade-film-om-pappadiskriminering/


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kvinnojour stoppar elevers bidrag i Amnestys tävling

Kategori: Feminism


Att Jag inte är särdeles populär bland en del människor i vårt samhälle torde inte vara någon nyhet direkt. En del av dessa människor har miljoner skäl att hata mig. Att någon skriver sanningen om vad som pågår bakom den politiskt korrekta termen "jämställdhet", uppskattas konstigt nog minst av allt bland dom människor som svänger sig med denna term mest. Feministerna. Nu har dom återigen varit gramgångsrika i att hindra sanningen om pappadiskrimineringen från att få komma ut.

Uppsala kvinnojour tillhör dom jourer som valde att stanna under ROKS tak efter att dokumentären "Könskriget" (finns att se på denna blogg) avslöjat sanningen om dom feministiska kvinnojourernas människosyn. Här kan ni höra Marie Glaas på Uppsalajouren försök att bortförklara Ireen Wachtmeisters uttalande om att "män är djur".

För några månader sedan gjorde 4 elever på John Bauer gymnasiet en film om pappadiskrimineringen. I filmen som heter "Rätten att vara pappa" intervjuas bland andra jag. Filmen var ett bidrag i en tävling utlyst av Amnesty international där man efterlyste filmer som skulle handla om dom mänskliga rättigheterna.

Filmen som är gjord av Sara Sivesson, Jerry Wallén, Sandra Atas and Oskar Krantz uppskattades naturligtvis inte av kvinnolobbyn som kämpar med näbbar och klor för att detta stora samhällsproblem och den rent kriminella diskrimineringen av fäder inte skall få synliggöras. Nu har man lyckats få Amnesty International att stoppa filmen från att visas på festival.

Mailet som avslöjar korruptionen


Nedanstående mail har vidarebefordrats till mig från en medlem i Uppsala kvinnojour som är fruktansvärt upprörd över jourens agerande. Hur jouren kan sänka sig till att på ett odemokratiskt sätt hindra människor från att uttrycka sin åsikt anser denna medlem är mycket remarkabelt. Samme medlem är lika förvånad och upprörd över att Amnesty international blundar för brott mot mänskligheten enbart för att dom begås mot män och inte kvinnor.

Uppsala Kvinnojour har skickat ett meddelande till medlemmarna i Uppsala kvinnojour.
Uppsala Kvinnojour
Uppsala KvinnojourApril 30, 2010 at 2:12pm
Ämne: Framgångsrika protester
Hej
Vi skickade tidigare idag ut en uppmaning till att ni skulle protestera mot filmen "Rätten att vara pappa"

Tack vare protesterna så visades inte filmen på festivalen och sedan togs den bort från deras hemsida. Vi tackar Amnetsy för att de fortfarande kämpar för rättvisa!

Vänligen
Uppsala kvinnojour


Filmen "Rätten att vara pappa" skulle alltså ha visats på Amnestys filmfestival i Göteborg, men detta satte alltså kvinnojouren i Uppsala stopp för. Tydligen har man också fått Amnesty International att ta bort filmen från sin hemsida.

Politiskt korrekt


Filmerna som vann var alla mer politiskt korrekta filmer som skildrade kvinnoförtryck ur olika aspekter.
På Amnstys hemsida kan man läsa följande.

Martin Rydehn, som är projektansvarig för filmfestivalen, berättar att våld mot kvinnor, liksom tidigare år, är ett ämne som berörs i många av de inskickade filmerna. Även hbt-frågor tas i år upp i flera bidrag.
– Det finns ett engagemang för mänskliga rättigheter och det här är ett sätt att uttrycka det engagemanget. Filmerna lever också vidare genom att de diskuteras i skolorna.

Uppsala, en av kvinnojorerna som får miljoner av staten


På Uppsala kvinnojour kan man bland annat läsa under "Fokus våldtäkt" att en kvinna våldtas var 30 minut i Sverige. Det skulle alltså innebära att det sker 18 000 våldtäkter per år, och att vi svenska män nog är våldtäktsmän lite till mans. Sådan här statistik får alltså jourerna miljoner från staten för att sprida. Samtidigt tiger dom svenska männen still och bara äter skiten som serveras. Det  är tragiskt. Dessutom håller sig Uppsala kvinnojour med väldigt tveksamma förebilder.

Vi kan alltså konstatera att svenska staten ekonomiskt bidrar till organisationer som inte står för demokratiska värden utan tvärtom motarbetar dom. Att äska pengar för så kallade "jämställdhetsprojekt" har blivit en guldgruva I Sverige.

Starta ett projekt för att främja jämställdhet så får du lätt loss ett par mille. Inga problem. Enbart ROKS, moderorganisationen för jourerna får årligen ca 10-12 miljoner. Den andra grenen "Sveriges kvinnojourer" får lika mycket.

Detta trots ideliga avslöjanden om brottslig verksamhet, gömmandet av barn från fäder och medhjälp till kidnappning. Nu kan vi lägga till främjande av diktatur till listan.

Daddys blogg kan tvingas stänga


Att staten inte är ens i närheten lika generös när det gäller organisationer och projekt som försöker stödja män och pappor är knappast någon nyhet. Själv har jag jobbat ideellt med dessa frågor sedan Oktober 2008. Samtidigt som jag kämpat som ett djur för att inte helt förlora kontakten med mitt barn.


Jag är en förälder som likt dom flesta andra (hoppas jag) älskar mina barn över allt annat. När då ett av dom aktivt hindras från att ha kontakt med mig och därmed riskerar att utsättas för ett svårt trauma reagerar jag genom att försöka förhindra detta till varje pris.

För detta trakasseras och smutskastas jag nu av grupper som inte vill att pappornas rättigheter skall få debatteras.

Att bemöta alla anklagelser som riktas mot mig är inte meningsfullt. Ni som tvekar om vilken sida som är trovärdig får helt enkelt läsa vad jag skriver och vad mina antagonister skriver och försöka dra era egna slutsatser.

Det största hotet mot denna blogg är dock inte några enstaka anonyma pissmyror som skriver lögner och smörja om mig. Det största hotet är ekonomin.

Jag har drabbats hårt psykiskt av den behandling jag och min dotter har tvingats utstå i händerna på myndigheterna som sagt sig värna om mitt barns bästa. Jag är inte gjord av stål, utan av kött och blod precis som alla andra.

Jag är inte arbetsskygg och jag åker definitivt inte i någon gräddfil som bekostas av skattebetalarna. Däremot har denna 4,5 år långa vårdnadstvist inte enbart kostat mig allt jag äger, samt jobb och  inkomstmöjligheter. Den har också kostat er skattebetalare över en miljon....hittills.

Jag såg häromdagen i ett utskick från Göteborgs katthjälp där jag är medlem, sedan jag adopterat en av deras katter, att den föreningen får in över 4 miljoner årligen i stöd. Jag har sedan årskiftet fått in 4000 kronor. Föreningen Pappa-Barn har inte mycket mer på sitt konto heller.

Det går snart inte längre att lägga den nödvändiga tiden för att hålla denna blogg öppen. Jag kan inte leva på luft och jag har inte lust att leva på existensminimum resten av livet medan jag tvingas se mina skulder på kronofogden öka för varje månad. Ett nedläggande av bloggen skulle säkerligen glädja Uppsala kvinnojour och deras systerorganisationer som Amnesty International och Rädda Barnen. För att inte tala om dom kräldjur som baktalar mig på andra bloggar och forum.

Och jag vet inte om bloggen trots sin populäritet känns viktig nog för tillräckligt många människor att hållas vid liv. Men om det skall kunna ske så behöver jag hjälp. Det börjar bli akut. I annat fall får jag inom en snar framtid lägga ner bloggen då den kräver för mycket ideellt arbete. Jag har dessutom i så fall inte heller lust att lägga alla dessa timmar dag och natt.

Efter flera anonyma (såklart) anmälningar till försäkringskassan om att jag lägger mycket arbete på bloggen, verkar det nu dessutom som om man kommer att lyckas att få dom att dra in mitt sjukbidrag. Man likställer nämligen mitt bloggande med ett arbete. Det ironiska är att flera av dom som driver hatkampanjen mot mig själva är sjukskrivna och sjukpensionärer som fördriver sina dagar med att trakassera och baktala "rättshaverister" som mig.

Inte heller tar kassan hänsyn till den rena tortyr jag utsatts för som far och förälder.

Här är slutligen filmen "Rätten att vara pappa" i repris för er som ännu inte sett den.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,