Slingerbultar
Kategori: diskriminering
En journalist på en tidning fanns det, med tillräcklig intigritet för att ta upp fallet med Amnestys och kvinnojourens censur av skolungdomar. Bernt Hermele på nättidningen Realtid. Hans artikel i helhet kan man läsa här. I övrigt har det hittills varit tyst från gammelmedia. Detta har i just det här fallet två orsaker. Dels rör det sig om censur av papparättsrörelsen. Det vill säga samma sorts censur som gammelmedia redan har bedrivit i flera decennier. Och dels är nyheten kopplad till min blogg, och därmed blir den ju helt omöjlig att skriva om. Denna blogg skyr man nämligen som pesten utåt, medan man internt noga övervakar vad som skrivs på den.
Och när vi ändå är inne på ämnet censur så skrev Markus Ollikainen, som också medverkar i filmen en artikel på Newsmill om filmen och kvinnojourens och Amnestys agerande. Artikeln stoppades av Karin Eder Ekman från att publiceras.
Ni kan läsa Markus artikel här istället.
Amnesty International ljuger
Vad som dock de flesta journalister tycks ha missat är hur Amnesty krånglar in sig mer och mer i sina bortförklaringar, som ju blir uppenbart lögnaktiga om man synar dom lite närmare.
I artikeln på Realtid.se uttalar sig projektledaren för filmtävlingen på Amnesty Martin Rydehn. På frågan
-Men hörde kvinnojouren av sig före eller efter att filmen plockats bort från youtube?
Så svarar Rydehn:
– De hörde av sig före.
Hur långt före får man inget svar på, men den 30 April togs filmen bort från Amnestys Youtube sida, och redan den 27 April skrev Bjurkvisten, för övrigt en flitig skribent på bloggen Suspicio, som kvinnojouren länkar till i ett av sina utskick, sitt lögnaktiga blogginlägg om filmen och min roll i den. Rydehn svarade på hans blogg den 29 April. Dagen innan kvinnojouren hävdar att dom skickat in sina protester. Rydehns svar stämmer alltså dåligt med det meddelande som svenska Amnestys generalsekreterare Lise Bergh skickade ut som svar till alla som skrivit till organisationen och protesterat. Där skriver hon bland annat:
Ingen påtryckning från någon organisation eller person har framförts innan festivalen ägde rum. Ingen utomstående har heller försökt påverka juryns val av sju vinnarfilmer.
Vidare skriver Bergh:Efter festivalen har organisationer och privatpersoner offentligt gått ut med påståenden om att juryn skulle ha påverkats och att Amnesty censurerat filmen "Rätten att vara pappa" - vilket är helt osant. Från annat håll har också förekommit påståenden om att Amnesty skulle ha sponsrat det enskilda bidraget vilket heller inte stämmer.
Och så slutklämmen:
Efter att festivalen hade avslutats valde Amnesty att plocka bort filmen från festivalens filmkanal på Youtube. Skälet är att Amnesty omnämns på ett sätt i sluttexten av filmen som har lett till att flera felaktigt uppfattat att Amnesty bidragit och medverkat till filmen.
Idag gick det ut en uppdaterad pudel
Då det blivit alltmer tydligt för Svenska Amnesty att svaret från generalsekreteraren inte riktigt står pall för någon närmare granskning så har man idag istället skickat ut en något förändrad pudel från pressavdelningen. Närmare bestämt från Elisabeth Löfgren som är press sekreterare på svenska Amnesty.
Hon skriver bland annat följande:
Du är en av många som har kontaktat Amnesty med anledning av filmfestivalen Angeläget som arrangerades den 28 april. I efterhand har det spridits en mängd felaktigheter på bloggar och i mejl och vi vill klargöra följande. Amnesty har aldrig stoppat någon film från att delta i Angelägets filmfestival, varken i år eller något annat år!
Vilka felaktigheter som spridits på bloggar och i mail redogörs inte för, men en inte alltför vild gissning är att denna blogg är en av dom hon syftar på.
Löfgren fortsätter:
Uppsala kvinnojour har gått ut med ett mejl där de, helt felaktigt, påstår att de har stoppat filmen på festivalen. Vi vill bara klargöra att ingen av dem var i kontakt med vare sig Amnesty eller juryn före eller under festivalen. Detta påstående har orsakat en massa ilska och anklagelser om att Amnesty har censurerat filmen på festivalen. Vi har nu kontaktat ungdomarna som gjorde filmen och erbjudit dem att filmen läggs tillbaka på vår filmkanal på Youtube, om de tar bort eftertexten om Amnesty.Återigen samma motsägande av Rydehns uppgifter. Vem skall man då tro på? Jag vet ju vem jag tror på, men jag upplåter detta till läsaren att avgöra.
Eftertexten
Vad gäller den omtalade eftertexten på filmen "Rätten att vara pappa" så står det ordagrant följande:
Tack till: Pappaombudsmannen, Pappamanualen.se, Alla medverkande, Daddys.blogg.se, Amnesty.
Alla finalbidrag i tävlingen tackar för övrigt Amnesty i sina filmer. På frågan varför det ses som olämpligt i just detta fallet svarar Martin Rydehn:
– Därför att det i bloggosfären framställs som om Amnesty står bakom och har finansierat filmen, eftersom vi inte har det.
Var i bloggosfären har detta påståtts? Är det någon som i någon blogg sett detta påstående? Ja det skall väl vara på Bjurkvistens då, men om det är den bloggen som avses så blir ju uttalandet nästan än mer anmärkningsvärt. Där påstås det ju också att det är jag som har skrivit manus och tvingat skoleleverna att göra filmen.
Amnesty International skapades inte för att driva kvinnofrågor
Amnesty International bildades 1961 på initiativ av den brittiske advokaten Peter Benenson, efter att han läst en artikel om två portugisiska studenter som hade gripits och dömts till sju års fängelse för att ha skålat för friheten. Han startade en kampanj för att uppmärksamma de människor som hölls fängslade enbart på grund av sina politiska åsikter. Han kallade dessa fångar för samvetsfångar. Amnesty International är alltså en organisation som handlar om att hjälpa politiska fångar och människor som får sina mänskliga rättigheter kränkta.
Men på senare tid har man kunnat märka en klar förskjutning i organisationen till att allt mer endast ta upp radikalfeministiska frågor såsom kvinnovåld (alltså inte relationsvåld) och våldtäkter. Här i Sverige har detta märkts tydligast.
Den tidigare nämnde generalsekreteraren Lise Bergh har varit hårt drivande i dessa frågor. Detta kan man inte minst utläsa av dom artiklar hon har skrivit. Såsom "Våld hör hemma i valdebatten" och "Behoven om krafttag kvarstår"
Press sekreterare Elisabeth Löfgren tycks för övrigt drivas av samma agenda.
"Discrimination, harassment and persection" och "Schyst resande"
Ifrån den senast nämnda artikeln har jag plockat följande citat:
Genom våra resor riskerar vi att ge mycket pengar till regimer som torterar och mördar oskyldiga. Eller ännu värre: Svenska turister utnyttjar själva ungdomar sexuellt i bland annat Thailand.
Men det är ju uppenbart att man från svenska Amnesty inte längre ser tortyr och mord på oskyldiga som lika illa som att svenska män uppsöker prostituerade i Thailand.Den kvinnliga sexturismen till bland annat Afrika har dom däremot aldrig någonsin berört för övrigt.
Men visst, det är det väl lovvärt att kämpa mot sexturism, kvinnovåld och våldtäkter i Sverige, men är det inte det vi har kvinnolobbyn till? Amnesty handlar ju om att hjälpa alla människor som drabbas av förtryck, diskriminering och sådana som fängslas oskyldigt.
Att män och fäder skulle utgöra något slags undantag från den regeln hittar jag inte någonstans i stadgarna.
Vad Lise Bergh har i årsinkomst som generalsekreterare på Amnesty har jag i skrivande stund ej kunna finna ut. Ideella organisationers årsredovisningar är inte offentliga handlingar, vare sig hos Skatteverket eller Bolagsverket. Medlemmarna förväntas granska ekonomin på egen hand, och till för bara ett par år sedan behövde organisationerna inte ens redovisa ledningens eventuella förmåner.
Men hennes lön kan knappast vara så hög. Svenska Amnesty är ju en fattig förening som enligt Elisabeth Löfgren inte ens har råd att betala sina praktikanter.
Läs även andra bloggares åsikter om Amnesty international, Lise Bergh, Elisabeth Löfgren, ROKS, kvinnojouren, feminism, jämställdhet, pappa,
