Aktuellt reporter hyllar manshatare
Kategori: Media
Det är precis sådana journalister som vi behöver nu. I en tid där antalet små och utsatta växer. Men var är dom?
Jag tror det är en definitionsfråga vilka man menar då man talar om små och utsatta. En sann journalist borde i demokratisk anda innefatta människor av alla raser, religioner och kön i den definitionen. Men det gör inte Kicki Ahlm. Ty hon är feminist och utesluter därmed gruppen män i sin definition.
Nämen stopp nu säger kanske en del. Alla feminister hatar inte män. Alla feminister håller inte med Wachenfeldt om att män är djur. Jag ställer mig tvekande till detta, även om jag inte helt heller kan avfärda det.
Kan det bli mycket extremare?
En feminist som dock definitvt anser att män som grupp skall skuldbeläggas för att våld och elände är kulturskribenten Malin Ullgren på Dagens nyheter. I sin senaste debattartikel "Varför pratar vi inte om männen?"
skriver hon en essä så misandrisk att man nog skulle akta sig för att reta upp människan egentligen. Jag har tillräckligt många arga feminister som piskar mig på nätet för tillfället. Men ni känner väl mig vid det här laget. No pain no gain.
När vi ska förklara övergrepp mot kvinnor och barn pekar vi gärna på religionen eller kulturkrockar. Vi gör allt för att slippa tala om vad det egentligen handlar om: män och manlighet, menar Malin Ullgren.
Så inleds Ullgrens debattartikel i DN.
Den här våren har jag gått och väntat på att debatten ”Män är djur 3.0” skulle ta fart. Inte som ett raseri riktat mot feminister, som då för fem år sedan, när Roksordföranden Ireen von Wachenfeldt ansågs ha gjort bort sig genom att uttrycka sin frustration. I stället som en fråga: Vad ska vi egentligen göra åt männen?
Jag tyckte att frågan var så självklar efter vårens alla uppmärksammade brott mot kvinnor, och också mot barn. Att det är den vi alla innerst inne undrar över.
Men männen och manligheten är den förklaring vi drar oss för att benämna nu för tiden. Trots den glasklara statistiken. Trots våldtäkterna och de skuldbelagda offren i Bjästa, sextrakasserier inom teatern, övergreppen i svenska katolska kyrkan.
Och att mörkertalet dessutom är större på grund av vår ovilja att se kvinnor som förövare. Sedan drar hon upp Bjästa. Detta har jag väntat på. Att Bjästa skulle komma att bli den symbol för mäns uselhet som det säkert var planerat att bli. Sextrakasserier inom teatern braskar hon på med och syftar då på ännu en lögnkampanj påeldad av Katarina Wennstam och hennes bok dödergök.
Ekots stora avslöjande att varannan kvinna drabbats av sextrakasserier inom teatern blev till stora rubriker i hela landet. DO reagerade och Kulturminister Adelsson krävde utredningar och huven på fat. När sedan hela grejen visade sig vara en anka och byggt på luft fick det knappast några rubriker alls. Då var det mest bloggare och små lokaltidningar som skrev. Som dalarnas tidningar till exempel. Därför kan Ullgren nu fortfarande sprida denna lögn för att stärka sin tes om männens hänsynslöshet.
Inte helt oväntat tar hon även upp katolska kyrkan för att på något sätt bevisa männens pedofila läggning som hon tycks mena är en del av manligheten. Det har säkert förekommit övergrepp utförda av katolska präster. Kyrkan har många präster och en lång historia, så det vore nästan konstigt annars, rent statistiskt. Men här glömmer Ullgren att ta upp något som skulle kunna balansera bilden. Att de flesta och grövsta övergreppen på barn inom den katolska kyrkan utförts av kvinnor.
Nunnorna "magdalenasystrarna" är ett skräckexempel. Det var en katolsk nunneorder som ansvarade för de ökända barnhemmen "magdalenatvätterierna" som fanns över hela Irland och som är ökända för detta än idag. Många flickor har vittnat om brutala övergrepp bakom dessa murar. Magdalenatvätterierna existerade ända fram till 1996 och man antar att omkring 30.000 flickor skickats till något av dessa.Varför nämns aldrig detta i "prästdebatten?"
Bara för att det inte skall råda några tvivel om författarens syfte avslutar jag med detta lilla citat:
Om det ens finns några stora mediediskussioner eller rikspolitiska samtal, snurrar de vid sidan av könsfaktorn. Hur har det blivit så? Varför frågar vi inte vad det är för fel på männen, på manligheten?
Jaha, man tackar. Det är tydligen fel på mig. För jag är ju man och därmed är jag alltså ett naturens misstag. (förmodligen det enda). Fast särskilt våldsam är jag inte. Inte heller känner jag någon sexuell dragning till barn. Fast jag kanske bara inte fattat det än. För när jag blev skickad till kriscentrum för män i Kungsbacka så frågade snubben om och om igen
"Men du måste ju vara arg efter allt som hänt?"
"Javisst är jag det"
"Jamen det märks ju inte. Var gör du av dina aggressioner då?" (underförstått "slåss du inte??")
Så visst lever bilden av oss manliga djur kvar. Wachenfeldt hade ju dessutom rätt i det hon sa. Åtmisntone enligt Ullgren. Hon uttryckte ju bara en rättmätig frustration över att behöva leva i ett samhälle tillsammans med oss djuriska gubbar. Det lustiga är att Wachenfeldt är gift med en djurhane själv. En präst till på köpet!! Fast i den kristna kyrkan. Dom prästerna kanske är mindre djuriska. Vad vet jag??
SVT Reporter frustrerad över redaktionsledningens brist på insikt
Kicki Ahlm, Aktuellts reporter som jag skrev om häromsistens i samband med hennes "kvacksalvarreportage", kallar sig "Kockarella" på Twitter. Och visst skall även journalister äga den mänskliga rättighet som kallas åsiktsfrihet. Absolut!
Men om det hade avslöjats att det fanns människor på den statliga televisionens största nyhetsredaktion som hyste extrema främlingsfientliga åsikter så tror jag att det hade väckt frågor och debatt. Speciellt om sagde reporter försökte övertyga redaktörerna om "resonemanget".
Så vad är skillnaden? Nazister tycker att människor med andra raser och annan hudfärg är lägre stående än vita. De här feministerna tycker att männen är det. Det är ju vad som sägs.
Det är fel på männen! På manligheten!
Eller läser ni något annat i artikeln än jag?
Kicki Ahlm är inte ensam på SVT:s nyhetsredaktioner att hysa dessa åsikter om män. Det finns något som kallas "kvinnonätverket" på SVT och som består av ca 40 kvinnliga journalister. Denna församling verkar vara rätt hemlig av sig, det finns inte mycket information att hitta. Men man kan väl gissa att det döljer sig en del åsiktssystrar där.
Är detta så bra egentligen? Om det hade bildats ett "Moderatnätverk" eller "socialdemokratnätverk" bland SVT:s reportrar. Hade detta accepterats? Jag vet inte. Det skall jag ärligt säga. Kanske detta hade varit helt okej?
Men för mig blir det en förtroendefråga. Kan jag lita på att nyheterna som SVT har som skyldighet att leverera till mig är sakliga och ofärgade om det bildas ideologiska föreningar bland journalisterna?
Svaret är nej. Vi har redan sett flera exempel.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, SVT, Aktuellt, Manshat, Dagens Nyheter, Kicki Ahlm, Malin Ullgren
Bloggadress: http://mattematiksblogg.blogspot.com