daddys

Demokrati (från grekiskans demos, folket, och kratein, styrelse) har bokstavligen den ungefärliga betydelsen "folkstyre".

En demokrati måste vila på vissa hörnpelare för att få rätten att beskriva sig själv med denna hederstitel. Det gör Sverige som bekant. Men hur står det till med vår demokrati egentligen? Jag skulle vilja citera den fine gamle trubaduren Stefan Demert. "Festligt att du lever än, men du ser rätt krasslig ut, snart hörs ditt sista tut".

Redan 1968 hade en okänd person sprayat följande ord på en vägg. "Om valdeltagandet verkligen kunde förändra någonting så vore det förbjudet". I Sverige har röda och blå regeringar bytt av varann, men har det, handen på hjärtat, inneburit några stora förändringar för dig? Nej för i sverige har vi ingen demokrati. Oavsett att vi gärna vill framstå som ett av de mest demokratiska länderna i världen.

Som jag nämnde i inledningen så innebär demokrati folkstyre. Folket styr alltså landet med direkt avgörande folkomröstningar. Visst har vi haft några stycken i Sverige, men om dom inte går som dom styrande vill så bidar man sin tid ett tag och sedan genomför man förändringarna ändå. I sverige har vi nämligen ett annat system, och det kallas Partikrati. Det betydet i korthet att endast folkvalda kan rösta om lagförslag, och folkvald kan man endast bli genom att gå med i något av de stora partierna.

Några övriga hörnpelare i en demokrati är yttrandefrihet, åsiktsfrihet och kanske framförallt jämlikhet och likhet inför lagen. Det sistnämnda som också står skrivet i folkrätten i avsnittet om dom mänskliga rättigheterna samt i Sveriges grundlag har vi svenskar blivit fråntagna. Vågskålarna väger inte jämnt. Grundlagen mot diskriminering p g a kön bryts dagligen. FNs barnkonvention som Sverige skrivit under, bryts även den dagligen men ursäktas med att det står ju faktiskt "för barnets bästa", och det "agerar ju socionomerna" efter. Jag som har jobbat på ett låst behandlingshem vet att det där är lögn. Det är inte barnens bästa att bli inlåsta i isoleringsceller då dom får panikattacker. Det är inte barnens bästa att bli inlåsta bakom larmade dörrar, eller att få utegångsförbud i veckor. Visst får vi yttra oss om det och ha åsikter om det, och det är ju fint, men till vilken nytta? Och därmed kommer vi till den hörnpelare i en demokrati som är helt bärande för att en stat överhuvudtaget skall ha minsta rätt att hävda sig vara demokratisk anser jag, den fria pressen. Jag träffade några av dess representanter igår på publicistklubbens möte i Malmö där jag var inbjuden. Blev mycket imponerad av Staffan Heimerssons tal som man kan läsa idag på Ingrid Carlqvists blogg. Trots att jag och Staffan står på var sin sida om mediastaketet dvs gammal och ny (vilket jag fick mig en påminnelse om...) så fick jag hans mailadress, då han tyckte att mina uppgifter var intressanta. Jag vet fler som tycker det men böjer sig för sina chefer. Heder åt journalister som Staffan Heimersson.

Men fri är ju som allt annat en relativ term. För vem är pressen fri? Är pressen fri då det sitter människor i ledningen och sorterar bland sanningarna och egenmäktigt bestämmer vad som ska vara sant just idag? Är det då den fria pressen som dikterar vår världsbild, eller är det en redaktör på någon tidningsredaktion? När en frilansande farmor på Allas veckotidning och några bloggare med kanske i bästa fall några procent av dom stora mediebolagens läsare, är dom som tvingas försvara sanningen och det fria ordet MOT vår "demkratiska fria press" anser jag att läget är allvarligt.

Den svenska nyhetsbranschen är bland de mest monopoliserade i världen. I stort sett alla stora nyhetskanaler filtreras genom 2 stora bolag. Bonniers och Shipsted.

Att debatten om Gömda först försöktes tystas ner vad berodde det på? Ja att det inte skrevs någonting i Bonniersägda medier kan man ju förstå eftersom det var på Bonniers bokförlag boken först kom ut 1995. Det uteslöt alltså Expressen (där ju Marklund för övrigt jobbar), DN, GT, KvP, TT, samt TV4 där Bonniers numera äger majoriteten, Dock hann Annika Widebeck släppa ett reportage...osis. Bonniers äger idag ca 170 olika mediabolag i Världen samt även bolaget SF Bio. Man omsätter ca 30 Miljarder kronor.

Ja sedan äger ju Shipstead i stort sett resten om man frånser GP som ägs av Hjörne koncernen som lägger under sig fler och fler av de västsvenska tidningarna, bohuslänningen, Hallands Nyheter, TTELA, etc.

Norska Shipstead äger Aftonbladet tillsammans med LO, SvD, Sandrew Metronome. Denna monopolisering gör att den världsbild vi får oss serverad ju till viss mån är styrd av några få personer i styrelserum. Vi vet ju detta, men vi köper den ändå. Det är ju den enda världsbild vi har att hålla oss i. Alla kan ju i o f s som jag gå ut på nätet och leta efter sanningen, men det är för jobbigt. "Det rör ju inte mig ändå". Tills den dag då det kommer ifatt. Tills den dag du och dina barn själva hamnar i skottgluggen för en politisk agenda. Den dag du och dom offras för profithungern. 

I en färsk australiensisk studie rapporterades det att 68% av separerade pappor sökte på webben för information om vårdnadstvister, inom en månad efter att de skiljdes. Ytterligare 28% sökte på ämnet självmord och depression, medan resterande sökte bl.a. på iphone, cricket, botemedel mot skallighet, viagra, pornografi, aktiemarknaden och forum om vårdnadstvister. Bland nyligen separerade mödrar, sökte 13% på vårdnadstvister inom en månad efter separation, 53% sökte på barn, 24% sökte på online dating siter och resten sökte på olika frågor, såsom depression, plastikkirurgi, skilsmässa och viktförlust.

Världen ser idag ut som ett nazi-tyskland i globalt format. Somliga lever i perfekta idyller, med välstånd och uppmuntran, medan det bakom kulisserna begås fruktansvärda brott, som de lyckliga människorna egentligen anar, men väljer att mer eller mindre strunta i. Kanske känner de ofta uppgivenhet "vad kan jag göra"?  Eller går de på den subtila indoktrineringen att de som råkar illa ut faktiskt förtjänar det.

Om vi människor i Sverige någonsin skall få reda på sanningen om Gömda projektet, vem som låg bakom, vem som drog i trådarna, varför, så är det ytterst få personer i Sverige som har möjlighet och frihet att gå till botten med detta. Vi är flera som ämnar försöka. Jag vet hur, men inte hur lång tid det i dagsläget kommer att ta. Uppgifter måste verifieras, fler människor talas med osv. Jag skrev inlägget "Klarlagt! Fler böcker ingick i projektet" litegrann i iver över att ha fått uppgifter som jag fortfarande står för, men eftersom jag precis som Liza Marklund, inte har gått på journalisthögskolan missbedömde jag tiden det skulle ta att göra ett gediget och vederlagt journalistiskt arbete. Slutsats: Jag står för vad jag skrev. Jag vet att det är sant p g a att jag litar på den person jag fick uppgifterna ifrån till 100%. Men jag skulle ha tyglat min iver att skriva om det tills hela den journalistiska ofta tålamodsprövande processen var färdig. När gud skulle ge mig tålamod hade han nog slut på lagret... Fortfarande har dock ingen "Hanna Svensson" hört av sig. Jag uppmanar igen. Om du hävdar att jag har fel, så upplåter jag min blogg till ditt svaromål.

Lite för snabb på avtryckaren där, visst. Men när hela pusslet blir synligt, och det har vi nu väntat på i över 30 år, vad spelar då en vecka eller två för roll?. Då kommer människor i Sverige att säga samma sak som dom gjorde i Tyskland för 64 år sedan..."Va? vi visste inget", "vi anade aldrig"....

Det finns förresten flera osanna och farliga böcker i sanna-genren. En av dem som sålt i stora upplagor och som gjort stor skada för pappan ifråga är "Den tusende gången" av Ulrika Olsson. I vuxen ålder "mindes" hon plötsligt hur hennes pappa våldtagit henne och trots en helt virrig och motsägelsefull historia dömdes pappan till ett flerårigt fängelsestraff.

Han överlevde och hoppades kunna leva resten av sitt liv i lugn och ro, långt borta från dotterns fasansfulla anklagelser. Då skrev dottern en bok och intervjuades i tidning efter tidning om sin skräckfyllda barndom. Boken har haft stor påverkan på folks syn på hur "offer för övergrepp i barndomen" blir. Ulrika blir nämligen sexuellt promiskuös och spelar både "offer och förövare" för att komma över sina upplevelser. Boken är osannolik, stollig och det finns t o m partier där man anar att Ulrika inser att hon bara ljuger om sin pappa och håller på att bli psykotisk på kuppen. Men så träder en kurator från socialtjänsten in och förklarar för henne att hon inte alls ljuger! Nu såg jag just att hon och journalisen Anna Lytsy som hjälpte henne att skriva "Den tusende gången", kommit med en uppföljare: "Ulrikas sista strid". På ett litet förlag dock. Men tydligen satt hon i en talkshow i tv och berättade sin saga igen. Läs om boken här: http://www.nkmr.org/den_tusende_gangen.htm



Läs även andra bloggares åsikter om Gömda, asyl, Liza Marklund, När blodsband brister, Monica Antonsson, Ingrid Carlqvist, Den tusende gången, sann historia, feminism, manshat, vårdnad, pappor