Tankar om framtiden
Kategori: Jämställdhet
Efter mycket övervägande har jag fattat några beslut. Daddys blogg i sin nuvarande form kommer att försvinna från nätet inom en nära framtid. Denna blogg startades i Oktober 2008. Den startades egentligen inte för att väcka debatt eller för att vinna inflytande i politiska frågor. Utan för att jag behövde någon som lyssnade på mig. Jag hade då redan gått igenom en vårdnadstvist som i April samma år kostade mig vårdnaden om min dotter. Jag kände mig ensam kränkt och rättslös. Och att inte någon enda person eller instans var intresserad av att ta del av min syn på saker, eller ta mig på allvar. Men, tänkte jag, det fria ordet kan dom i alla fall inte ta ifrån mig. Den rättigheten är ju starkt grundlagsskyddad. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Men jag gav mig ut i en värld som för mig vid denna tid var främmande, mer eller mindre på vinst och förlust. Resten är som man säger, historia.Experto crede
"Experto crede" är latin och betyder "Tro mig, för jag har erfarenhet". Och det sammanfattar väldigt väl vad jag framförallt har vunnit genom att driva denna blogg. Erfarenhet, kunskap och ett kontaktnät som växer dagligen. Och vad jag har förstått, efter lite hjälp och konsultationer de sista veckorna, är att jag idag sitter på en unik bank av material, kunskap, erfarenhet, kontakter och att det faktiskt är värt en del. Bara i min mailbox har jag nu över 12 000 arkiverade mail, med tips och information nog för att fylla ett mindre bibliotek. Även bloggen är en veritabel guldgruva av kunskap och information.
Det finns en gammal zenbhuddistisk historia som jag kommer att tänka på. Om en fattig hungrig tiggare som sitter på en gammal sliten och trasig låda och ber om allmosor. Då kommer en munk förbi, varpå tiggaren sträcker ut sin hand och ber om en slant. Munken säger "Jag har inga pengar att ge dig, men vad är det där du sitter på?" "Äsch, det är bara en gammal trasig låda", svarade tiggaren". "Men har du öppnat den och sett vad som finns inuti?" frågade munken. "Nej, varför skulle jag det, den är ju tom ändå?" "Visa mig", svarade munken varpå mannen kliver upp, öppnar lådan och förvånat finner den vara full av guld.
Många förstår säkert symboliken i historien. Jag har själv nu mött min munk, och han har hjälpt mig förstå en del saker.
Då jag 2006 plötsligt befann mig i en rättsprocess för första gången i mitt liv så öppnades en värld för mig som jag inte visste något om. Den enda juridik jag hade studerat var marknadsrätt, som ingick som delkurs i den IHM examen i PR och kommunikation jag har. Det var för övrigt den enda delkurs som jag inte fick MVG i.
Och eftersom det för mig som far inte fanns något stöd och att ingen upplyste mig ens om mina mest grundläggande rättigheter så blev jag ett enkelt byte i vårdnadstvisten som ledde till att jag förlorade föräldrarätten om mitt eget barn. Den senaste veckan har jag gått igenom det mesta av alla dokument, beslut, journaler och domar som hittills har producerats i mitt fall, och jag har därigenom gjort en del insikter.
Den viktigaste är kanske att om Daddy årgång 2006 hade fått hjälp av Daddy årgång 2010 så hade hela fallet kunnat få betydligt färre tragiska konsekvenser för alla inblandade. Och att jag i så fall också hade kunnat spara mycket pengar både personligen och åt skattebetalarna. Men också att det i det unika materialet finns väldigt mycket som jag har förbisett och missat på grund av att jag inte har haft nödvändig kunskap och insikt i hur saker fungerar. Detta har fått mig att förstå att det finns ett behov av det som finns i min låda. Att den faktiskt är värdefull.
Hatet har skakat mig
Daddys blogg drevs ifrån början anonymt. Ingen visste vem Daddy var, och därmed var även andra som varit inblandade i tvisten anonyma. Detta ändrades i Mars 2009 på grund av att jag fann mig misstänkt för ett allvarligt brott.
Jag tvingades då fatta ett beslut. Antingen fortsätta att vara anonym och inte nämna något om detta på bloggen. Med risk för att det ändå med stor sannolikhet skulle dyka upp senare, och att jag då skulle få svårt att förklara varför jag hemlighållit det.
Eller att släppa min anonymitet och öppet redovisa händelseförloppet. Jag valde det senare alternativet.
Jag frikändes till slut från anklagelserna, om man nu kan kalla det frikänna efter att jag redan straffats genom att inte få ha någon kontakt med mitt barn på närmare ett år? Frågan hur det hade gått om jag inte hade hade haft bloggen, och ilskan över det illdåd som utfördes, kommer för alltid att vara obesvarad. Man kan bara gissa.
Men det beslutet öppnade också dörren för vissa människor som kommit att hata det jag står för, att attackera mig personligen. Slagen blev allt värre. Människor jag aldrig hade träffat eller talat med började skriva saker om mig offentligt, kalla mig för kvinnohatare, brottsling, och betydligt värre saker. Allt jag skrev förvreds och vändes emot mig. Det förvånade mig eftersom ja ... jag hade svårt att förstå hur någon kunde tolka det jag skrivit så galet, och hur dom kunde påstå saker om mig utan att ens veta vem jag är . Men, det är ett fritt land, och folk kan säga vad de vill, även om det inte är sant.
Är det värt priset?
Jag erkänner gärna att jag ofta blivit väldigt sårad, sänkt och även överraskad av alla påhopp, lögnaktiga kommentarer och hatpost. Jag har många gånger undrat om det är värt priset, att vara i allmänhetens ögon, uppmärksammad av människor som vill krossa, kränka och förnedra mig offentligt? Jag var inte säker på att jag ville fortsätta på bekostnad av att bli orättvist och orättfärdigt dömd. Jag har verkligen varit tvungen att tänka mycket på denna fråga.
Så fick jag häromdagen ett mail från en nätbekant som länkade till en artikel som handlade just om hur man kan välja att hantera denna sorts kritik på nätet.
I artikeln kunde man läsa om John Edwards som påstår sig vara ett medium, och som har en TV show i USA. Efter 9/11 attackerna i New York så sände han bland annat ett extrainsatt program där han hjälpte anhöriga till dödsoffren att kontakta dom som dom förlorat. Naturligtvis har han väckt mycket reaktioner, inte minst vrede och hat.
I ett avsnitt av serien "Southpark" beskrivs han exempelvis som den "största skitstöveln i universum". Under en inspelning av hans show frågade en i publiken, hur det kändes för honom att bli beskriven på det sättet i en populär TV serie. Hans svarade då:
"Jag visste när jag började att utföra detta arbete offentligt, att jag målade ett stort "bullseye" på mitt arsle. Jag visste att folk skulle attackera mig, och jag visste att jag skulle möta extraordinär kritik för mitt valda yrke. Men jag bryr mig inte. Jag är kallad att göra detta arbete, jag gör det bra, och jag tänker inte låta andra hindra mig. De är fria att tro vad de vill. Allt som räknas är att jag vet att jag gör mitt jobb med integritet. Jag kommer aldrig försvara det jag gör. Människor kan försöka misskreditera mig tills de är blå i ansiktet, de kan utmana mig, de kan försöka angripa min karaktär, det kommer inte att stoppa mig. "
Jag har alltid beundrat människor som stått raka trots kritik och hot. Som vågat trotsa invanda föreställningar och utmana sanningar oavsett priset dom tvingats betala. Det gör vi nog alla lite till mans. Det är väl därför människor som William Wallace, Balthazar Bekker, Martin Luther King och andra idag allmänt ses som hjältar. Edwards uttrycker det på ett mycket bra sätt. Och jag har nog till stor del samma tänkesätt. Jag vet utan tvekan att det arbete jag gör hjälper andra, och jag arbetar med hög integritet och en etisk kod jag inte alltid ser i branschen i övrigt.
Jag definierar mig
Så vad kan man då lära sig av Edwards sätt att hantera offentlig kritik? Detta är var Erin Pawlina, en av alla som inspirerats av Edwards, mycket klokt uttrycker det."Jag har lärt mig att vad andra säger om mig inte definierar mig. Jag definierar mig.
Jag har lärt mig att människor är kritiska mot vad dom känner sig hotade av, och att det är deras utmaning att övervinna, inte min, om jag inte väljer att bära denna börda av någon anledning.
Jag har lärt mig att vad andra människor tycker om mig, bygger på förväntningar och antaganden som kanske inte är korrekta, och att de måste göra sina egna efterforskningar för att komma fram till sanningen. Jag är inte ansvarig för att göra detta åt dem.
Jag har lärt mig att när folk attackerar mig, är det för att dom känner rädsla, och jag ger dem förståelse och medkänsla, men inte min sinnesro.
Jag har lärt mig att några av de största människorna i vår värld har tvingats uthärda kritik och falska anklagelser, men de framhärdade och kom att skapa långa och bestående förändringar som gynnar andra. Och om de klarat det, så kan jag det också.
Jag har lärt mig att människor inte alltid tänker innan de talar eller skriver, och att vad de säger om mig eller till mig, faktiskt inte kräver ett svar från min sida.
Jag kan säga till de människor som uttrycker hat mot mig att jag inte behöver eller kräver deras kärlek och godkännande för att göra mitt arbete, och att jag fortfarande kan leva lika lyckligt även om vi aldrig kommer att bli överrens.
Alla har rätt till sin åsikt. Det vi kritiserar hos andra är ofta det som vi inte gillar hos oss själva.
Jag kan titta mig själv i spegeln i slutet av dagen och känna mig stolt över vad jag gör, det är allt som betyder något för mig. Det finns ingen som kan veta allt det jag vet, vad som händer bakom kulisserna, de ansträngningar och längder jag går till för att hjälpa dom som behöver hjälp. Så när folk dömer mig, vet jag att de dömer mig utan att veta tillräckligt för att verkligen döma mig rättvist. Du är den enda som kan korrekt bedöma dig. Saker någon annan säger (bra eller dåligt) om dig eller mig är sällan helt sanna, det är är alltid även en reflektion av deras tankar, förväntningar, antaganden och erfarenhet.
Sättet att hantera offentlig kritik är att alltid ha integritet i sitt arbete, då finns ingenting du behöver försvara. Dina insatser kommer att säga mer än dina ord."
Detta är bara slutet på första kapitlet
Det har inte undgått mig att de människor som är mina mest högljudda kritiker är de som aldrig träffat mig, och de som är mina mest högljudda supportrar är de som känner mig bäst även som person.
Om du står inför valet att utföra arbete som gör att du riskerar att hamna i allmänhetens ögon, var säker på att du alltid har integritet, ärlighet och sanning i allt du gör. Skicka medkänsla till dom som dömer dig, och hjälp dem som behöver dig. Fortsätt att göra det du gör bäst, fortsätt framåt, och låt inte någon stoppa dig eller förmörka ditt liv.
Att denna blogg nu kommer att försvinna betyder inte att jag gör det. Men i den nuvarande skepnaden har denna blogg nu tjänat ut sitt syfte. Mitt syfte däremot står nu klarare för mig än någonsin tidigare. På något sätt tror jag att vi alla har ett syfte. Och att dom människor som lyckas hitta sitt är dom lyckligaste. Oavsett om vägen dit är kantad av tårar och smärta.
Jag hade ingen aning om att detta var mitt, men livet är fullt av överraskningar, eller hur?
Läs även andra bloggares åsikter om Daddys, näthat, kritik, feminism, media, journalistik, barn, juridik
