daddys

Jag började svara i en kommentar men märkte att det blev långt. Så det får bli ett inlägg istället.

- Du skriver att du har familjerätten, socialtjänsten, polisen, åklagaren, domstolarna, politikerna, de s k överlevarna samt Sveriges samtliga rödstrumpor emot dig. Min fråga. Har alla deras beslut i dina ärenden varit felaktiga eller har de, enligt ditt synsätt, gjort något rätt?

- Citatet du refererar till är från den olycksaliga tråden på FB och skrevs för ett år sedan. Läget var då att jag i fyra månader varit skild från min dotter mot både hennes och min vilja. Jag utreddes för påstådda brott som kunde ge mig fängelse. Men det som kändes mest kränkande var att det satt vuxna människor som kallade sig professionella och trodde att jag, som redan hade kämpat i tre år och offrat allt för att få vara den pappa som min dotter har rätt till, skulle ha kunnat göra mig skyldig till något så vidrigt.

Jag förstår att det blir svårt för människor att förstå hur det känns. Låt oss ta ett exempel. Vi ser på TV en sann historia om någon som fått en arm avsliten. Vi förstår rent intellektuellt att det gör väldigt ont att få en arm avsliten. Därmed blir det möjligt för oss att känna sympati för den drabbade. Men vi kan inte känna hans smärta. Vilket kanske är tur, då den sortens "känsel-TV" skulle göra vårt TV tittande ganska besvärligt.

Vi kan se tårarna på tjejen som just röstats ut från Idol. Vi kan se tennisspelaren slänga sitt racket i förtvivlan då han förlorat matchbollen. Men vi kan inte känna deras förtvivlan. Många myndighetspersoner som varit inblandade i detta ärende har sagt: "Jag förstår att det måste kännas svårt". Detta är säkert sant. Det går naturligtvis att förstå att det känns svårt att utsättas för det som jag tvingas gå igenom.

Andra myndighetspersoner har däremot sagt: "Jag förstår hur svårt det måste vara". Detta däremot blir en lögn. Förstår ni skillnaden? Min poäng är att då den tråden startades så var jag mitt inne i den tyngsta och svartaste perioden i mitt liv. Jag var desperat och förbannad och slogs för mitt liv. Jag slungade ibland ganska vilt för att försöka freda mig själv och mitt barn. Idag ser jag att formuleringen blir olycklig, och att tråden var ett misstag, men det jag utsattes för borde vara en förmildrande omständighet. Själv önskar jag inget högre än att även de ansvariga på Flashback kunde förstå detta och att tråden togs bort. Åtminstone de delar där mina barn omnämns med namn och de där jag påstås vara något jag inte är.

För att svara på din fråga. Från att familjerätten först fick detta ärende på sitt bord år 2006 och fram till att cheferna på FR och Utr barn & ungd, ersätts år 2009 så har dom inte lyckats göra en enda siffra rätt. Inte heller tingsrätterna som varit inblandade har agerat enligt lagen om barnets bästa.

Naturligtvis är detta en definitionsfråga. Lagar är inte absoluta, dom tolkas av människor. Och en lagtext som enbart säger att "alla beslut som rör barnet skall ske med barnets bästa i fokus" blir naturligtvis rent livsfarlig i rådande klimat, där modern per automatik ses som öm omvårdande och ofelbar, medan alla fäder ses som potentiella förövare. Om du frågar en överlevare eller en kvinnojourskvinna så har naturligtvis myndigheterna agerat helt riktigt genom att enbart se mig som ett hot och modern som en beskyddare. Jag menar dock att det innebär en stor fara för barnets hälsa och utveckling att per automatik se den ena som helt vit och den andre som helt svart, utan att ha någonting annat att stödja sig på än den allmänt spridda myten om fäder och vår "farlighet". Ändå är det just detta som sker. Igen och igen och igen.

Efter omorganisationen har ärendet skötts på ett bättre sätt. Men det visar sig nu vara svårt att reparera skadorna som åsamkats av de som ansvarat för ärendet innan. Dessutom sitter det fortfarande en kultur i väggarna som kan vara svår att ändra, även om det tillsätts en klok ledning.

- Arbetar du fortfarande med Bjästafallet? Jag är intresserad av fallet, är det att vänta att du kommer att skriva något mer om det?

Låt mig först få förklara varför jag engagerade mig i detta från första början. Många har undrat det, eftersom dom inte ser vad det har med ämnet för denna blogg att göra. 

Detta är också förståeligt. Ibland förväntar jag mig att alla mina läsare skall befinna sig på samma nivå som mig, som har skrivit och arbetat med dessa frågor en längre tid. Sambandet mellan vad som gjordes i Bjästafallet, både innan, under och efter, och det som jag och många andra fäder och barn råkar ut för blir för mig glasklart. Misstaget jag gör är att förutsätta att det även för andra skall vara lika glasklart. I detta fallet kostade detta misstag mig dyrt.

Sverige leder "våldtäktsligan" i världen skyhögt. Hur kan det komma sig? Är det som feministerna säger att män är djur? Eller som rasisterna, att det är invandrarna som för med sig en sjuk kvinnosyn? Eller kan det vara så att vi egentligen inte alls leder våldtäktsligan utan endast ligan gällande anmälningar om våldtäkt?

Visst sker dom. Visst är det ett hemskt brott. Men debatten i Sverige har gått överstyr. Dels har vi lagar som gör pojkar och män rättslösa. Pojkar och män fälls utan bevis. Vi för statistik på ett sätt som är unikt i världen vilket leder till just att få upp siffrorna på dom nivåer som passar kvinnorörelsens syften.

Oskyldiga män tvingas igen och igen löpa gatlopp i media. I flera uppmärksammade fall ser vi nu hur falska anklagelser ödelagt barns och fäders liv. Vad händer i den stora majoritet av fall som aldrig uppmärksammas? Tror ni journalisterna hittar alla fall där justiemord begåtts? Dom bryr sig bara i bästa fall om dom fall som var medialt uppmärksammade redan från början.

Denna snedvridna bild av pojkar och män som ständigt målas upp i media är det som möjliggör den behandling som jag och mina nära har utsatts för. Jag såg det igen i fallet med Bjästa och ville visa på hur det går till. Jag ville visa att media är mer intresserade av att förstärka den rådande bilden av pojkar och män, än dom är av att berätta sanningen.

Det finns mycket mer att berätta i fallet "Oskar", men bränt barn skyr elden, så just nu känns det inte tryggt. Som jag skrev i det förra inlägget kunde jag inte i mina vildaste fantasier drömma om det kompakta hat och de trakasserier jag utsatts för efter jag skrev om fallet. Jag har smutskastats i tusentals kommentarer, fått hatbloggar uppkallade efter mig, dödshotats och förlorat min försörjning. Vilket i sig borde säga en del om den sida som i programmet, som utmålades som offer för ett "gigantiskt näthat". Säga vad man vill, men det som flickorna utsattes för innan UGs program var en droppe i havet jämfört med vad pojken utsatts för både innan och framförallt efter. Men det är det ingen som velat diskutera. Varför? Jo för att han med dagens rådande logik har förlorat alla mänskliga rättigheter och human behandling. Han är ju en "våldtäktsman" som förgripit sig på ett barn. Ser ni sambanden? Ser ni varför jag valde att granska reportaget?

- Har du slutat blogga om din vårdnadstvist? Finns det fortfarande en sådan tvist eller har ni löst saken?

Nej vi har inte löst saken. Däremot har jag fått förnyat förtroende för förvaltningens vilja att VILJA lösa saken. Och därför hart jag valt att ge dom en ny chans. Jag har inget intresse av att kriga. Jag har aldrig velat det. Jag har gjort det för att man från myndighetshållet tidigare, som jag ser det, valde att förklara krig mot mig.

Många har stöttat mig och skrivit att jag gör rätt att posta ut det som skett offentligt på bloggen. Många tycker inte det. Ett argument emot är att jag som ägare av bloggen endast kan välja att posta ut material som gynnar min sida av saken. Och det är ett förståeligt argument. Naturligtvis har jag inte postat ut allt. Inte ens hela Aftonbladets webplats skulle rymma allt.

Så det är både en resursfråga och en fråga om intigritet. Allt som postats ut här har jag noga övervägt för och emot. Men en människas heder och pålitlighet borde även kunna avgöras av vad jag skrivit, och hur jag gjort det. Det finns inte ett enda dokument, eller en enda ljudfil jag skulle tveka en enda sekund att posta ut om det enbart handlade om mig. Men det gör inte det. Det handlar även om mina barn och mina nära.

Jag hoppas för övrigt att jag slipper skriva mer i ämnet och snart får anledning att ta bort varenda rad. Men där är vi inte än.

- Jag har förstått att du haft sjukersättning, men att Försäkringskassan vill dra in den. Vad är det för sjukdom/diagnoser du har som du varit sjukskriven för?

Detta är en fråga som är ganska svår att svara kort på eftersom den rör saker som är medicinskt invecklade. Jag väljer att lämna walk over på denna fråga ikväll. Återkommer gärna med en utförlig förklaring i ett inlägg vigt helt åt detta om det finns intresse.

- Finns det enligt din mening (enligt min mening finns det det) bra och dåliga feminister (eller snarare feminister man håller med och de man inte håller med) eller är all feminism av ondo?

Det finns feminister som jag högaktar, men jag tvivlar på att någon av dom längre vill kalla sig feminist. Jag tänker då framförallt på kvinnor som Doris Lessing och Erin Pizzey. Läs vad dom kvinnorna anser om dagens feminism så förstår du även min inställning i frågan. Jag är nämligen fullständigt överens med bägge två.

Slutligen vill jag citera en kommentar från signaturen "Numera stor tjej". Jag håller med henne tillfullo i det hon skriver, utom en sak. Att det aldrig kan vara ens fel när två träter. Jag har aldrig velat ha detta krig. Jag har aldrig försvårat ett samarbete för barnets bästa. Jag har aldrig sagt nej till någon enda föreslagen åtgärd. Aldrig vägrat medling eller samarbetssamtal. Jag började blogga om detta då jag ansåg att det gick för långt och jag kände att jag på något sätt måste få försvara mig. Då hade konflikten och det ständiga umgängessabotagen redan pågått i mer än tre år. Men i övrigt är jag helt överens med följande ord som jag tycker är mycket kloka.

Nej, jag måste nog i alla fall kommentera alla möjliga teorier kring varför din lilla flicka inte längre vill träffa dig.
En del tror att det är du Daddy som dykt upp som ett vrak varje gång och visat känslor som hon inte kan hantera. Andra tror att det är mamman som på liknande sätt, och kanske mer metodiskt, visar känslor kopplade till dig som flickan inte kan hantera.
Jag säger såhär: den som någon gång i livet förlorat någon, tvingats skiljas från någon som betyder väldigt mycket vet vilken smärta det innebär. Tänk att uppleva det en eller ett par gånger i månaden! En vuxen människa skulle ha svårt att hantera det, men en liten flicka kan inte sortera eller förstå - hon kan bara reagera på det hon känner och den känsla som tar överhanden över allt annat är sorg, rädsla. Klart hon skyggar för att uppleva det om och om igen!

Brustna hjärtan är inget man bara sjunger smäktande sånger om, det kan göra en människa sjuk. Bokstavligen! Hon reagerar för att överleva, men de vuxna puckona letar genast efter orsaker som gagnar deras egna intressen - inte att hennes beteende vittnar om att hon håller på att gå sönder inombords.

Små barn har dessutom en olycklig förmåga att tro att det som sker är deras fel, de tar på sig skulden för allt möjligt som är fel i relationen till sina föräldrar. Skilsmässor, mamma är ledsen, pappa är ledsen, något är fel.

Jag har själv varit den lilla flickan och tycker att både du och mamman borde ha en spark i baken för att ni sätter barn till världen och sedan inte ger henne det hon har rätt till och som betyder precis allt för hennes grundläggande trygghet och självkänsla; båda sina föräldrar!

Vuxna människor, föräldrar, ska kunna sätta sina barns väl och ve före sina egna. Även om man avskyr varandra så talar man väl om den andre inför barnen, för de är en del av båda. Att tala illa om och ogilla den andra föräldern är i princip att delvis ogilla barnen, som bär drag både fysiskt och psykiskt av båda. Det är i princip samma sak som att säga "jag avskyr en del av den du är" till sina barn, men det fattar tydligen inte alla föräldrar. Sånt gör ont för barn att höra, mycket ont!

Varken mamma eller pappa kommer förmodligen att veta vilken skada det här gör för hennes fortsatta liv - hon kommer aldrig att säga något till någon av er för trots allt älskar hon er båda. Men ni har berövat henne förmågan att fungera inom det område som betyder allra mest för de flesta: kärleksfulla relationer med män när hon som vuxen ska skapa egna nära relationer. Hon kommer att bära den sorgen i tysthet, men den kommer att göra mycket ont. Då också. För en gång i livet när hon var liten försvann den man som betydde allra mest i hennes liv, han som kunde ge henne saker som ingen annan kan. Han som verkligen kunde få henne att känna sig som en liten prinsessa, den viktigaste lilla tjejen i världen. Hon har inte kommit över det än och en dag kommer hon att förstå varför hon är så rädd för nära relationer. Och vem som tog ifrån henne förmågan att våga älska.