daddys

Flest kommentarer och flest millningar, överst på Newsmill,  jag blev nog mest förvånad av alla. Tack alla ni som kommenterat. En del upprörda kommentarer blev det ju också, noterade att de flesta var skrivna av män. Det förvånar mig inte heller. De mest arga feministförsvararna är just män. Det ligger i generna att vi ska försvara kvinnor. Många män tror fortfarande att dom gör det genom att bli feminister. Det ligger nästan lite humor i det.

Ovan ser ni världens första demokratiska författning. Enligt mig världens vackraste dokument. Den som följt mina skriverier vet att jag agiterat starkt för införandet av en författningsdomstol i Sverige. Endast en stark oberoende rätt kan garantera oss att slippa bli utsatta för de brott mot vår konstution som f n tillåts. Jag är bara ett offer av tusentals. Jag säger, det är åter dags att ta upp kampen och försvara våra grundläggande rättigheter. Att inte bli särbehandlad p g a kön är bara en av våra grundlagar som ständigt kränks.

Den Amerikanska Revolutionen

Efter Boston Tea Party, Dec 16, 1773, där amerikanska kolonister dumpade 342 containrar te i Bostons hamn, införde det brittiska parlamentet en rad lagar som svar på upproret i Massachusetts.

I maj 1774, anlände general Thomas Gage, befälhavare för alla de brittiska militära styrkorna i kolonierna till Boston, följd av fyra regementen med brittiska trupper. Den första kontinentala kongressen sammanträdde på hösten 1774 i Philadelphia med 56 amerikanska delegater representerandes varje koloni, (utom Georgia). Den 17 september, deklarerade kongressen sitt motstånd mot de repressiva lagar som införts av parlamentet, och beslutade att de "inte skall följas" (låter det bekant)?, Man hade också börjat bildandet av lokala miliser.

Således eskalerade de ekonomiska och militära spänningarna mellan kolonisterna och britterna. I februari 1775, hölls en provinsiell kongress i Massachusetts under vilken John Hancock och Joseph Warren inledde de defensiva förberedelserna för ett tillstånd av krig. Det engelska parlamentet deklarerade Massachusetts för att vara i ett tillstånd av uppror. Den 23 mars i Virginia, den största kolonin i Amerika, hölls ett möte med koloniernas delegater i St Johannes kyrka i Richmond. Resolutioner lades fram av Patrick Henry som satte kolonin i Virginia "i ett läge av försvar ...

mönstrandet, beväpnandet och disciplinerandet av så många män som kan vara tillräckligt för detta ändamål." Före omröstningen om hans resolutioner, levererade Henry det berömda talet nedan, bedjande delegaterna att rösta ja. Han talade utan några anteckningar i en röst som blev högre och högre, och som nådde sitt klimax med det nu berömda slutet. Efter sitt tal vann hans resolutioner med knapp marginal, och därmed gick Virginia med i den amerikanska revolutionen.

Dog dom förgäves?

När jag läser dessa rader slås jag av att alla dessa män som offrade sina liv för att vi, deras efterlevande skulle få leva som fria medborgare med mänskliga rättigheter kanske gjorde det förgäves. Efter den amerikanska revolutionen skrevs den första demokratiska författningen i världshistorien. En författning som gav makten till folket och gjorde de styrande till våra tjänare, istället för tvärtom. Patrick Henry uppmanade oss efter detta att med vakta denna juvel från alla som hotade den.

Jag för min del vill hedra minnet av de som dog för att ge oss denna vackra gåva, med en påminnelse om hans ord. Vi måste vakta dom mot dom krafter som jobbar för att nu ta dom ifrån oss. En efter en.

Idag kan vi inte göra väpnad revolution som på den tiden,

Men vi kan våga protestera. Vi kan vägra att ta på oss de kedjor som än en gång håller på att smidas. Vi kan vakna upp från den förljugenhet och det hyckleri som är så tydligt och vägra att låta dom komma undan med det längre.
Dom pratar om jämställdhet men inför apartheidlagar.
Dom pratar om rättvisa samtidigt som dom fyller sina egna fickor och tömmer våra.
Dom pratar om öppenhet men sekretessbelägger allt som dom inte vill att vi ska se.
Dom talar om rättssäkerhet samtidigt som vi har politiska fångar som sitter oskyldigt dömda med myndigheternas goda minne.
Dom talar om finanskris samtidigt som dom öser pengar över sig själva och även en socialtjänst och barnhemsindustri som stjäl våra barn, och som är så lönsam att riskkapitalister går in och investerar i den.
Dom avlyssnar våra telefoner och läser våra brev.
Dom tar ifrån oss rätten till anonymitet och källskydd och stympar det fria ordet.
Det som kommit hittills är bara början. Betydligt brutalare lagar än FRA och IPRED är redan på ritbordet.

Talet som Patrick Henry levererade den där dagen är fortfarande aktuellt. Så här löd det:

Ge mig frihet eller ge mig döden

"Ingen människa tycker mer om patriotism än jag, likväl de färdigheter hos de mycket nobla herrar som just har tagit plats i kammaren. Men olika män ser ofta samma ämne i olika ljus, och därför hoppas jag att det inte kommer att ses som respektlöst av dessa herrar om, jag i underhållandet av mina åsikter utgår från en ståndpunkt mycket olik deras. Jag tänker nämligen tala för mina åsikter fritt och utan förbehåll.

Det är inte tid för ceremonier. Frågan inför parlamentet idag är en av de hemska ögonblicken i detta land. För min egen del anser jag att det är inget mindre än en fråga om frihet eller slaveri, och i proportion till storleken för detta ämne borde den fria debatten få råda. Det är endast på detta sätt som vi kan hoppas att komma fram till sanningen, och fylla det stora ansvar som vi har till Gud och vårt land. Att hålla tillbaka mina åsikter i en sådan tid, av rädsla för att jag riskerar att betraktas som skyldig till förräderi mot mitt land, anser jag skulle vara en handling av illojalitet mot himmelens majestät, som jag vördar framför alla jordiska kungar.

Herr talman, det är naturligt för människor att klänga sig fast vid illusioner av hopp. Vi är benägna för att blunda för smärtsamma sanningar, och lyssna sirenernas sång, tills den dag då hon förvandlar oss till odjur. Är det här de av våra vise män, som bedriver en stor och svår kamp för frihet? Är vi beredda att ses av våra efterlevande som de som hade ögon, men inte såg, och som hade öron, men inte hörde, de ting som så mycket berörde våran eviga frälsning? För min del, oavsett den själsliga ångest det kan kosta, är jag villig att veta hela sanningen - att veta det värsta och att sörja för det.

Jag har endast ett ljus med vilken mina fötter guidas, och det är erfarenhetens ljus. Jag känner inte till något sätt att

agera ur framtida perspektiv, men dock av det förflutna. Och att döma av det förflutna, jag vill veta vad som i det brittiska ministeriets handlande de senaste tio åren, som kan motivera de förhoppningar som herrarna har anledning att trösta sig själva och parlamentet med? Är det det lömska leende som våra motioner mötts av på sistone? Tro det inte, sir, det kommer att visa sig vara en snara för dina fötter. Lid inte förnedringen att bli förrådd med en kyss. Fråga er själva hur det vänliga mottagandet av våra motioner stämmer med dessa krigsrelaterade förberedelser som täcker våra vatten och förmörkar vår mark. Är flottor och arméer det som krävs för kärlek och försoning? Har vi visat oss så ovilliga att förenas att våld måste kallas in för att vinna tillbaka vår kärlek?

Låt oss inte lura oss själva mina herrar. Detta är förberedelser för krig och vårt obetingade underkuvande - Det argument som kungar använder som sin sista utväg. Jag frågar herrarna, vad innebär detta krigiska beteende, om dess syfte inte är att tvinga oss till underkastelse? Kan herrarna komma på något annat möjligt motiv för det? Har Storbritannien någon fiende, i denna fjärdedel av världen, som kräver all denna ansamling av flottor och arméer? Nej, hon har ingen. De är avsedda för oss, de kan inte vara avsedda för någon annan. De skickas över för att binda och nita på oss dessa kedjor som det brittiska ministeriet har smitt på så länge. Och vad har vi att bekämpa dem med? Ska vi försöka med argument? Mina herrar, vi har försökt detta under de senaste tio åren. Har vi något nytt att erbjuda på det området? Ingenting. Vi har vridit och vänt denna fråga på alla sätt möjliga, men det har varit förgäves. Ska vi ta till en enträgen bön och ödmjukt vädjande? Vilka argument skall vi hitta som inte redan har förbrukats? Låt oss inte, jag ber er, lura oss själva längre. Mina herrar, vi har gjort allt som kan göras för att undvika stormen som nu håller på att rasa in över oss. Vi har gjort framställningar, vi har protesterat, vi har gjort eftergifter, vi har böjt oss inför tronen, och har vädjat till dom att ändra sin inställning och gripa de tyranniska händerna på ministeriet och parlamentet. Våra framställningar har tillbakavisats; våra protester har skapat ytterligare våld och förolämpningar, våra förslag inte har beaktats, och vi har enbart mötts med förakt, från foten på tronen. Efter att förgäves ha uttömt alla dessa möjligheter, kan vi ändå hysa hopp om fred och försoning? Det finns inte längre något utrymme för hopp. Om vi vill vara fria - om vi menar att bevara de ovärderlig privilegier som vi har stridit för så länge - Om vi menar att inte överge den ädla kamp som vi har jobbat för så hårt , och som vi har svurit att aldrig överge tills det praktfulla målet för vår kamp är vunnen, så måste vi kämpa! Jag upprepar det, mina herrar, vi måste kämpa! Ett tagande till vapen och hoppet till herren är allt som återstår för oss!

De säger, mina herrar, att vi är svaga - att vi inte klarar av en så väldig motståndare. Men när ska vi bli starkare? Kommer det att bli nästa vecka eller nästa år? Kommer det att bli när vi är helt avväpnade, och har en brittisk vakt stationerad i varje hus? Ska vi samla styrka genom vankelmod och passivitet? Ska vi skaffa resurser till ett effektivt motstånd, genom att lägga oss på rygg och krama den illusoriska gasten av hopp, tills våra fiender har oss bundna till händer och fötter?

Mina herrar, vi är inte svaga, om vi korrekt använder de medel som Gud placerat i vår makt. Tre miljoner människor, beväpnade i det heliga försvaret av vår frihet, är i ett land som det vi har, oövervinnliga mot allt som vår fiende kan skicka mot oss. Dessutom, mina herrar, kommer vi inte att behöva strida ensamma. Det finns en rättvis Gud som leder nationers öden, och som kommer att resa fler vänner att kämpa denna kamp med oss. Kampen, är inte enbart för den starke ensam, den är för de vaksamma, de aktiva, de modiga. Dessutom, mina herrar, har vi inget val. Om vi i grunden varit starka nog att kräva den finns det inte längre något sätt att dra sig ur. Det finns ingen reträtt förutom i underkastelse och slaveri! Våra kedjor är smidda! Deras klinkande hörs redan på slätterna i Boston! Kriget är oundvikligt - och låt det komma! Jag upprepar det, mina herrar, låt det komma!

Det är förgäves, mina herrar, att bordlägga frågan. Män kan skrika "Fred! Fred!" - Men det finns ingen fred. Kriget har redan börjat! Nästa våg som sveper från norr kommer att innebära att våra öron konfronteras med ljudet av rungande vapen! Våra bröder är redan ute på slagfältet! Varför står vi passivt här? Vad är det som mina herrar vill? Vad önskar ni? Är livet er så kärt, eller freden så söt, att den skall kunna köpas till priset av kedjor och slaveri? Förbjud det, allsmäktige Gud! Jag vet inte vilken kurs andra väljer att ta, men för mig gäller enbart en. Ge mig frihet, eller ge mig döden!

Patrick Henry - 23 mars 1775

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, mänskliga rättigheter, diskriminering, Grundlagen, jridik, politik, medborgarrätt, Patrick Henry, Konstutionen, FRA, IPRED, Socialtjänsten, Finanskrisen, daddy,