daddys

Idag kl 14.30 fick jag beskedet av åklagaren då jag ringde för att fråga ett och annat. Då blev jag paff, och när jag blir paff blir jag tyst, så jag tackade mest för beskedet och lade på. Sen satt jag en stund och fånstirrade på telefonen, medan insikten sakta sjönk in.  Egentligen har jag ju vetat att det ju är det enda logiska beslutet, men samtidigt har jag sett så många andra fall som trotsar all logik, så att man känt sig trygg är nog att säga för mycket.

Dom exakta formuleringarna kan vänta, och för er som inte riktigt hajade den lite ironiska i inlednings stycket så skall jag stava det för er...FY FAN VAD GLAD JAG ÄR!!
Detta är en seger för sanningen, för heder och för ärlighet även om den satt jävligt långt inne.

Slipper spana

Nu slipper jag i alla fall den pressen. Den att vakna upp varje dagoch undra om det skall bli den sista i frihet på länge. Jag slipper få upp hjärtat i halsen, och titta ut genom fönstret när jag hör en bil komma körande. I snart 4 månader har jag levt med den oron, samtidigt som jag i åratal levt med en annan oro och en sorg för stor för en människa att bära. Mitt barn och jag får inte träffas. Inte tala med varann. Jag vet inte var hon finns, hur hon mår, vad hon tänker.

145 dagar i sträck nu. Så länge har dom aldrig hållit oss separerade förr. Snart  5 månader. I mitt liv är detta en evighet, i en fyaårings så är det eon. Är det möjligt för en icke drabbad förälder att ens ta in? Kanske om ni blundar och tänker på er lilla Kalle, Lotta, Mia eller Thomas, och smakar på orden igen,  5 månader....Nu anser åklagaren att det inte finns någon bevisning och inte heller att en fortsatt utredning kommer att avhjälpa det faktumet. Det kommer väl inte att fria mig i Jarri & Co:s ögon, men med dom ögonen har man ju ett väldigt smalt synfält. Sedan får man kunna hur mycket barnpsykologi som helst. Skulle inte förvåna mig om Jarri är just barnpsykolog på BUP. Det är ungefär så dom resonerar tycks det.

Nu återstår socialtjänsten. Men dom anser ju inte att det är skadligt att skilja barn och föräldrar, snarare tvärtom. Annars skulle dom väl inte göra det med en sån glöd och iver. På Kungsbackas familj & individomsorg är det något som är ruttet utav bara helvete. Någonting dom styrande genast borde ta och styra upp, innan varenda kommuninvånare får gå med klädnypor på snoken. Vore väl en fin bild på turistbroschyren? 

Dags för sanningen nu!!

Jag talar om sanningen. Inte ens ber jag om rättvisa, bara om att dom vore åtminstone lite intresserade av mina bevis för alla hennes och mormors lögner som jag gång på gång velat erbjuda dom att ta del av. Att dom tar av sig skygglapparna och faktiskt gör sitt jobb nu. Tänk vilken dröm det vore om dom gjorde det skyndsamt också, så jag och min dotter kunde få återupprätta vår relation, innan vårdnadsmålet kommer upp i tingsrätten. Denna gång vill jag inte ha en dom som placerar vårt barn i de enväldiga händerna på en förälder som inte vill förstå hur viktig den andra är. En dom som dessutom belönar själva anledningen till min och mitt barns ofrivilliga separation. Lögner, bedrägeri och umgängessabotage. 

För många av er kanske det skulle kännas som rättvisa, för mig skulle det bli den lyckligaste i mitt liv, inget snack om det. Jag skulle hålla om min unge i vetskap om att det är mitt eget hjärta jag håller i. Här har ni i alla fall en förälder som aldrig kommer att glömma det igen...någonsin...om jag nu någonsin gjort det. 

Men rättvisa är något annat

För att sann rättvisa skulle skipas dock skulle jag få ersättning för alla enorma kostnader i både pengar och psykiskt lidande och stress  som detta har fört med sig för mig och vår dotter.  Vilka behov av professionell hjälp detta kan ha skapat. De tjänstemän som genom nonchalans, inobjektivitet och fördomar har skadat vårt barn, så helt i onödan. För att inte tala krossandet av  mammas och pappas framtida chanser till försoning borde alla granskas för inkompetens och grovt tjänstefel...åtminstone. Bevis saknas sannerligen inte. 

Kan vi börja tänka på barnets bästa nu?

Och möjligen skifta från mammaperspektivet till barnperspektivet i det här fallet? Jag tycker det är på tiden efter över tre år. Jag vet hur övertygande hon kan vara, men till slut borde det ju gå upp för även de mest rödstrumpade socialsekreterare att vi har genom hela denna process haft en förälder samt hennes mor som ljuger och en som har talat sanning. En sanning som i era ögon varit värd mindre än en tysk marksedel på trettiotalet, men som hela tiden legat öppen för er insyn och er vilja att ta del av den, något ni inte har velat göra, och en helt unik fantastisk liten flicka har fått betala priset.

Men låt oss inrikta oss på barnets bästa nu och inget annat. Trots allt som har hänt och allt djävelskap jag tvingats gå igenom så är försoning vad jag önskar mest. Att vi kan komma till försoning för vårt barns skull. Jag vill att det borde poängteras tydligt och högt från både vår domstol och vår socialtjänst att här i Sverige ser vi allvarligt på falska anklagelser. Här ser vi allvarligt på när en förälder bedrägligt försöker eliminera den andre av skäl som enbart kan vara psykiska, eftersom det ju inte finns några andra i vårt fall. Det behöver man ju inte vara speciellt bevandrad i psykologi för att förstå. Just sådana tecken som socialtjänsten skall ge särskild akt på. Att socialtjänsten åtminstone vore villiga att utreda den möjligheten så hade man gjort  vår dotter en stor tjänst. Och på sikt även hennes mor. Om hon klarar att sluta vara rädd. Inte för mig men för att förlora dottern och hennes kärlek. Jag tror att det är där skon klämmer. 

Jag hoppas att hon en dag snart förstår att ju mer man försöker hålla fast kärleken, desto värre kommer den att kämpa för att komma loss, för annars dör den under en sådan behandling. Att hon kommer att förstå att ju mer hon ser och respekterar vårt barns önskningar att få vara med sin pappa desto mer kommer vår dotter att älska henne för det, inte mindre!

Tänk om vårt barn kunde få en mamma som har förstått att ingen i världen kan ersätta henne. Inte heller jag, oavsett hur än populär jag blir. Som kan slappna av i förvissningen om att även om vi ser på föräldraskap från två håll ibland så är det en tillgång inte ett hot., En mamma som kan lita på att jag skyddar min dotter med mitt liv, lär henne respekt, inte minst till sig själv. Lär henne om kärlek. Den allra viktigaste. Den som sitter under ytan. Den som fyller hålet inuti och gör oss starka. 

För modern till mitt barn är alltid välkommet här hos oss. Vi klarar att se bortom ogrundade rädslor, och vi klarar att förlåta. Men nu är jag som sagt i min värld av visioner.

Jag vet att vägen framåt inte blir lätt och att den innehåller ett hav av minor att råka kliva på. Tänk om vi redan från början hade fått den hjälp som behövdes.

För dom pengar denna process har kostat endast skattebetalarna i onödan hade vi kunnat skicka minst 200 verkligt behövande och fattiga barn till Disneyworld en vecka med allt betalt. Hade inte det varit roligare och mer meningsfullt? Vad har vi fått för våra skattepengar istället. En knäckt pappa, en dotter som redan vid fyra års ålder har behövt konfronteras med livets vidrigheter, och som tagit stor skada av detta, en mamma som har uppmuntrats att begå olagliga handlingar och som nu ser sig som barnets totala envåldshärskare. Jättefin investering...verkligen.

Allison Krauss sjunger om sin pappa. 



Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, daddy, friad, åklagaren, tingsrätten, femenism, lögner, vårdnad,