Ibland går det att rubba även väderkvarnar
Kategori: diskriminering
Om min fyra och ett halvt år långa kamp mot väderkvarnarna varit galen, meningslös och ett evigt kränkande av min dotter och hennes mor, så som det påstås från vissa håll. Hur kan det då komma sig att socialtjänsten i Kungsbacka ändrat sina rutiner efter behandlingen av mig och mitt barn uppenbarligen granskats internt, och att en ny ledning tillsatts? Detta har dessutom skett innan JO ens kommit med ett beslut i ärendet.Jag fick detta besked idag och blev otroligt glad att höra detta. En glädje som kanske är svår att förstå, men som gör att alla dagar och nätter jag har suttit, alla tårar, all förtvivlan och allt envetet kämpande plötsligt gett betalt. Att det ändå känns att det varit någon mening med allt detta jobb.
Det ger mig också en bekräftelse på att det går att rubba till och med väderkvarnar. Detta kommer förhoppningsvis att leda till att många barn i Kungsbacka kommun nu slipper dela min dotters öde. För mig känns det som om jag plötsligt fått lön för flera år av arbete.
Detta kommer naturligtvis från vissa håll knappast att tas emot med någon större glädje. Va? Skall det inte längre räcka med att en förälder anklagar den andre i en vårdnadstvist för att avbryta allt umgänge i upptill flera år? Detta är ju förfärligt...stackars baaarn som ingen lyssnar på. Nu kommer dom att hamna i pedofilernas våld allihop. Å hujeeeeda mig!!
Tänk efter. Det går naturligtvis att göra rättssäkra utredningar på anmälningar som kommer in. Det går att göra det utan allt för brutala ingrepp i barns kontakt med den andre föräldern. I tveksamma fall kan man under en tid övervaka umgängena tills man fått klarhet vad som ligger bakom en anmälan. Det är detta reglerna om kontaktpersoner skapades för en gång i tiden. Inte fan var det tänkt att man slentrianmässigt skulle utdöma övervakat umgänge på det sätt som sker idag.
-Jo herr rådman, pappan är våldsam, och sexuellt avvikande.
-Jaha, ja detta är ju allvarliga anklagelser. Då avbryter vi naturligtvis allt umgänge. PANG!
Rättssäkert? Inte direkt va?
Dessutom skall man nu enligt uppgift inte automatiskt utgå från att den anmälande föräldern talar sanning, för att därefter i sina barnvårdsutredningar enbart söka bevis för detta. Utan istället först utreda om det ligger något i anmälan eller om den kan bottna i en överdriven oro, eller till och med vara rena påhitten.
Om uppgifterna stämmer kommer i så fall Kungsbacka socialtjänst att bli en rollmodell och ett föredöme för landets övriga. Tänka sig.
Jag är varken katolik eller frimurare
För att avfärda några saker som nu skrivs om mig på andra håll. Jag är inte sexuellt attraherad av barn. Detta inkluderar mina egna. Jag är inte ledare för något hemligt maktnätverk som lobbar för att pedofiler fritt skall få utnyttja barn. Jag är inte företrädare för katolska kyrkan. Inte heller för någon amerikansk papparättsrörelse. Inte heller är jag del i någon hemlig maktklubb tillsammans med Sven Ove Littorin. Allt samröre med FRA förnekas också för övrigt.Jag ämnar inte starta något parti och jag står inte heller på någon valbar plats inför valet i höst.
Jag anser inte att det skall vara lagligt att våldta kvinnor eller för den delen bruka våld mot dom. Jag anser att våld är en dålig konfliktlösning oavsett vilket kön det riktar sig mot.
Jag hatar inte rättssystemet. Tvärtom. Däremot är jag allvarligt oroad för dess hälsa för närvarande. Därför menar jag att en stark antibiotika kur snarast borde sättas in innan hälsoläget förvärras ytterligare.
Jag har kontakter med saknade barns nätverk, som jag tycker är en utmärkt och nödvändig förening, men jag är inte företrädare och inte heller uttalar jag mig för föreningen.
Däremot har jag inte haft några kontakter med varken NKMR eller föreningen ord mot ord. Däremot har jag hittat mycket intressanta och nyttiga fakta på NKMR:s hemsida. Inte heller köper jag pratet om att NKMR:s ordförande skulle propagera för återinförande av barnaga. Det ser jag som ett försök till samma slags misskreditering som jag för närvarande utsätts för.
Jag är inte bitter på uppdrag granskning för att jag inte fick någon praktikplats där. Inte heller har jag burit på någon personlig vendetta mot Nicke Nordmark för att han skulle ha "stulit" min plats på SVT. Rent jävla trams, för att uttrycka det i klarspråk.
Innan den 24 mars visste jag inte ens om att någon med det namnet jobbade för uppdrag granskning. Det var programmet och på det sätt det hela presenterades som fick mig att ana oråd. Jag har redan visat att dessa varningssignaler var riktiga. Mycket mer återstår att säga om detta, men just nu avvaktar jag granskningsnämnden och pojkens advokat, Kerstin Kortis slutsatser.
Jag har inte startat denna blogg för att motarbeta socialtjänstens arbete kring vår dotter. Av de fyra och ett halvt år som denna smutsiga tvist pågått har jag endast skrivit om det dom sista ett och ett halvt åren. Jag har aldrig försvårat för en lösning. Aldrig vägrat komma på möten, aldrig varit verbalt otrevlig, aldrig vägrat eller sagt nej till föreslagna åtgärder.
Jag har inte ljugit åtminstone aldrig medvetet. Jag har rättat mig på dom punkter där det visat sig att jag har skrivit felaktigheter. Dessa kan man räkna på en hand.
Om jag inte kunnat backa upp det jag skrivit på det sätt som jag har, så hade denna blogg varit stängd för länge sedan. Inte heller har det kommit in några anmälningar för förtal eller andra brott gällande denna blogg.
Jag är aldrig dömd för något brott. Inte heller är jag delgiven misstanke för något brott. Så om det försiggår några förundersökningar mot mig i skrivande stund så försiggår dom utan min vetskap.
Jag har inte fuskat eller bedragit myndigheter för att tillskansra mig bidrag som jag inte är berättigad. Anonyma anmälningar har riktats mot mig till försäkringskassan, och jag är nu kallad dit för ett samtal. Jag är inte orolig eftersom jag inte har något att dölja.
Samarbetsproblem?
Jag hatar inte kvinnor, och inte heller varken mammor eller pappor. Mina egna inkluderade. Jag blev inte slagen hemma och min far lämnade inte familjen då jag var barn.
Jag har inga problem att samarbeta kring ett barns bästa vilket inte minst bekräftas av min sons mor.
Jag har inte kränkt mina eller någon annans barn på denna blogg, däremot visat att dom blivit svikna av vuxensamhället på ett sätt som varit långt från acceptabelt i en rättsstat som undertecknat barnkonventionen.
Inte heller har jag i någon av vårdnadsutredningarna eller domarna som finns blivit benämnd som olämplig förälder. Däremot som ett föredöme.
Det har aldrig heller kommit fram något som på något sätt styrker att det skulle funnits eller finns ett skyddsbehov för varken min dotter eller hennes mor gentemot mig. Inget relationsvåld har förekommit i min senaste relation, eller i någon av de tidigare. Detta bekräftas för övrigt av mamman i den senaste vårdnadsutredningen.
Jag har inget harem av "daddysar" här hemma som jag kontrollerar. Varken med smisk eller andra metoder. Inte heller är jag ansvarig för några spräckta äktenskap, eller att någon förlorat kontakten med sina barn.
Att pappor som "sköter sig" får umgänge med sina barn rent automatiskt är en myt och en lögn. Likaså är det en lögn att endast ett statistiskt fåtal barn varje år drabbas av det som vi kallar vårdnadstvister. Det rör sig om en minoritet av barnen som går igenom en skillsmässa gudskelov, men det rör sig ändå om 5-7000 barn om året.
Det vill säga 5-7 gånger så många som dog på Estonia. Detta är allt för många, inte något statistiskt fåtal.
Båda sidor
Många lever fortfarande i villfarelsen att en vårdnadstvist per automatik innefattar två föräldrar som står och sliter i varsin arm på barnet eller barnen. Detta är i realiteten dock ytterst sällan fallet. Snarare så är det en förälder som oftast gör allt som står i sin makt för att stänga den andre ute. Detta görs mot mammor av pappor, och av mammor mot pappor.
Det som gör det hela värre är dock att vi idag har fått en bild av pappor som potentiellt farliga. Vilket i sin tur leder till att mammor som av olika anledningar vill få bort en pappa ur barnens liv mycket lätt kan lyckas med det. Vilket ju inte minst statistiken från SCB vittnar om. Detta innebär i praktiken att samhället inte bara blundar, utan dessutom belönar brottsligt beteende mot barn.
Detta är en utveckling som utsätter barnen för stora och oacceptabla risker att hamna i händerna på föräldrar som inte alls ser till deras bästa utan enbart sina egna.
När det gäller anklagelser om incest måste det snart ske en tillnyktring. Vi kan inte ha ett samhälle där vi ser hälften av befolkningen som misstänkta pederaster enbart för att dom råkar vara födda män. Visst finns det människor med denna sjukliga läggning, men dom är enligt alla vetenskapliga undersökningar få. Dessutom ser jag inte varför just mäns sexualitet skulle vara på något sätt mer skruvad än kvinnors? Är det testeseronet som gör oss till pedofiler? Det har visat sig i många fall att kvinnliga pedofiler är lika vanliga, och till och med överrepresenterade. Men i Sverige har dessa i stort sett total amnesti. Här talas det bara om män, pappor och styvpappor. När ni hör ordet pedofil, ser ni då en kvinna framför er?
Nu har det till och med gått så långt att vi stämplar 15 åringar som har sex med 14 åringar som förgripare av barn.
Många har efterlyst den "andra sidans" version gällande den långa och outhärdliga tvist jag har skrivit om. Man menar att jag har kränkt och smutskastat dotterns mor.
Det har jag tvärtom undvikit så långt som möjligt. Inte heller har jag naturligtvis hindrat henne från att utnyttja sina medborgeliga rättigheter att komma till tals, här eller någon annanstans. När det gäller publicering av hennes namn så var det hon själv som gick ut med detta på internet redan innan jag startade denna blogg. Det är alltså inte jag som bär ansvaret för detta.
Jag hyser inget agg mot henne, oavsett hur illa jag anser att hon gjort både vårt barn och mig. Jag ser henne snarare som ett offer för samma onda krafter som jag och barnet också utsatts för. Min största förhoppning är att hon en dag också skall se detta själv och att vi tillsammans kan arbeta för att vår dotter skall kunna lägga denna mardröm bakom sig, men i dagsläget verkar det inte finnas någon vilja till försoning därifrån.
Min förhoppning är att samhället på något sätt kan hjälpa till med detta. Jag anser att det är nu det minsta dom är skyldiga vår dotter.
Det vill säga om det ens är möjligt, men jag måste ändå någonstans tro det. Vi är båda lika viktiga i vår dotters liv.
Problemet som jag ser det, är emellertid att bara en av oss tycks inse det för tillfället.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, socialtjänst, vårdnad, övergrepp, pedofiler, rättssäkerhet, bjästa, Daddy,
Bloggadress: http://genusnytt.wordpress.com/