Var är de feministiska jämställdhetsivrarna nu?
Kategori: Feminism
jag prenumererar på vissa bloggar och en av dom är Pär Ströms "genusnytt". Där kan man i dagens inlägg läsa om popstjärnan Mary J Blige som misshandlade sin man Kendu Isaacs så svårt att blodspåren syntes långt efter han blev utkastad från nattklubben där detta inträffade.Jodå ni läste rätt, det var han som av stjärnans livvakter kastades ut, trots att det var hon som inför massor av förstummade vittnen slog honom blodig.
Detta är i och för sig vardagsmat om man bara söker lite efter dessa nyheter. Detta måste man dock göra själv för det skapas inga rubriker av detta. Det görs inga snyftprogram hos Oprah Winfrey där offret får gråta ut, som i fallet med Rihanna som satt där och spelade ut offerrollen till perfektion medan Chris Brown kastades i fängelse för kvinnomisshandel.
Sanningen som inte kom fram var att Chris innan det förödande slaget själv fått motta en rad slag mot ansiktet medan han körde bil. Detta vet jag på grund av mina amerikanska kontakter för här har inte en rad om detta skrivits. Jag försvarar inte våld, enbart sanningen.
På Pärs blogg har signaturen Cygnus Ferreus som även är en flitig besökare på denna blogg skrivit ett par kommentarer som är så kloka och bra att jag gärna vill vidarebefordra dom till er som inte läst Genusnytt. Han skriver först detta:
Amelia tar faktiskt även upp frågan om kvinnor som slår män: http://amelia.se/artiklar/2009/maste-en-man-tala-lite-stryk
Denna artikel diskuteras i Damrummet, http://amelia.se/forum/view-message.xml?message_id=104597
Här är reaktionerna mer glädjande än vad som skrivs på andra delar av Damrummet. Dom flesta kvinnor uttrycker sin sympati gentemot slagna män, och uttrycker en åsikt att allt våld är fel, oavsett kön. Sedan finns tyvärr även ett par skribenter som förespråkar köns-skillnader i synen på våld.
Läs särskilt vad ”Blivande socionom” skriver. Jag befarar att hon kommer att få otrevliga reaktioner för uppsatsen hon skriver. Det finns tyvärr många som vill förlöjliga varje påstående att även kvinnor kan vara våldsamma.
Nu som läser detta, skriv gärna några trevliga ord för att uppmuntra ”Blivande socionom”.
Sedan:
Under en tid har jag inte kunnat följa med diskussionen om feministisk diskriminering. Jag kan konstatera att utvecklingen med ökad köns-diskriminering bara fortsätter.
Feminismen har satt en obehaglig utveckling i rörelse. Alltfler absurda köns-relateade teorier accepteras som sanningar. Principen om likabehandling mellan könen får alltfler undantag. Och dessa undantag från jämställdheten, betraktas ironiskt nog, som en naturlig del av jämställdheten. Den som ifrågasätter hur ojämställdhet kan vara jämställdhet, får svårt att göra sig hörd. (Med ”Dubbeltänk” behöver motsägelser inte förklaras.*)
En arme ”frigjorda” kvinnor förlöjligar män som ifrågasätter diskrimineringen. Även kvinnor som man trodde sig kunna lita på, bestraffar den man som ifrågasätter kvinnors köns-relaterade privilegier. Bestraffningen består ofta av obehagliga anklagelser mot den man som ifrågasätter kvinnors företräde. Dessa anklagelser kan svida hårt, varpå män lär sig att inte ifrågasätta huruvida feministisk diskriminering verkligen är jämställdhet. (”Krimtänk” ska kuvas*) Många män accepterar snällt lärorna att mäns ökande underläge är en naturlig konsekvens av jämställdhet mellan könen.
All skuld för bristande jämställdhet läggs ensidigt på männen. Män är för dominanta. Män slåss för mycket. Pojkar anstränger sig för lite i skolan. Män samarbetar för att utestänga kvinnor. Män har en inneboende drift att kuva kvinnor. För många män är sexuellt attraherade av kvinnor.'
Män uppmanas göra fler uppoffringar för kvinnornas skull. Män uppmanas att aktivt gynna kvinnor. Män uppmanas avträda mer inflytande till kvinnor.
Kvinnor uppmanas att ställa fler, starkare och tydligare krav. Kvinnor uppmuntras visa misstänksamhet mot män. Kvinnor får lära sig hur man hanterar män som försöker ”förtrycka kvinnor”. Kvinnor uppmanas att visa omtanke mot kvinnor. Kvinnor får lära sig att hylla kvinnor.
När en kamp-ideologi, såsom feminismen, har satt en utveckling i rörelse, så kommer den rörelsen inte att avstanna av sig självt.
- Feminismen uppmanar till kamp.
- Feminismen rekryterar sympatisörer.
- Feminismen får mer inflytande.
- Feminismen utnyttjar inflytandet till att uppmana till kamp.
- Feminismen rekryterar fler aggressiva sympatisörer.
- …
Hur slutar det?
Finns andra kamp-ideologier i historien som har uppmanat till avsky mot en utmålad fiende?
Vad kan vi lära oss om den sortens utveckling?
* Kanske kan vi lära oss från 1984 av George Orwell.
Storebror säger: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
Storasyster vill lära oss: Diskriminering är jämställdhet. Olika villkor innebär lika villkor.
Fantastiskt bra skrivet och jag är den förste att hålla med naturligtvis. Följ gärna rådet att gå in i "damrummet" och stöd den blivande socionomen. Något säger mig att det behövs.
Om man vill läse mer av denne kloke person så är det bara att googla "Cygnus Ferreus" så får man upp en massa godis. Själv har jag efter min krasch in i väggen haft fullt upp med tankar och funderingar om framtiden. Jag har kommit en bit på väg och jag har fått en massa idéer som vanligt. Idétorka har aldrig varit mitt problem, snarare att inse mina begränsningar. Det gör man efter en sådan här erfarenhet, tro mig.
Men att ge upp är inget alternativ. Det vet ni ju redan. Mer information om framtiden kommer när jag fått grunna lite mer.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Mary J Blige, Rihanna, Chris Brown, Media,
