Fler och fler tar avstånd från feminismen
Kategori: Feminism
Helig, helig, helig är sanningen, den förfärande,jag vet det, jag böjer mig, och den har rätt till allt.
Så skrev Karin Boye innan hon tog sitt liv 1941. Jag kunde inte vara mer överrens. Där har ni kanske den allra största orsaken till att jag föraktar feminismen som lära. Den är totalt förljugen. Ett luftslott som kommer att rasa ihop om den tillåts granskas. De första indikationerna på detta kom redan i dokumentären könskriget, som därefter av någon märklig anledning förbjöds att någonsin visas i repris. Att det fanns aktiva ROKS medlemmar i granskningsnämnden avslöjades efter deras beslut, men det ändrade inte någonting.
Denna läsarfråga ställdes i tidningen Aftonbladet för en tid sedan i anslutning till en krönika om feminismens dösdkamp. Dödskamp är kanske lite väl starkt att använda om en rörelse som fortfarande stöds av samtliga riksdagspartier och som fortfarande får miljarder av våra skattepengar.
Men det behövs bara ett enda bra granskande reportage så kommer takten på förfallet att öka. Det är jag övertygad om. Liksom att jag är övertygad om att även feminismen i framtiden kommer att få finna sig i att bli granskad. Att den hittills har varit totalt fredad från granskande journalister beror väl i stor grad på att journalisterna själva varit anslutna till denna märkliga ideologi. Många är det än. Fler och fler kritiska röster börjar dock tränga igenom via de nya nättidningarna där den politiskt korrekta journalismen har börjat tappa sitt monopol. Här är till exempel en mycket bra artikel av Tommy Sandström i tidningen Sourze. Det är dags för en ny jämställdshetspolitik skriver han. Över 75 procent av svenska folket tycks hålla med. Undrar när något parti skall begripa att det finns väldigt många röster att hämta här?
Barnens bästa i centrum?
Idag hålls huvudförhandling i vårdnadsmålet om barnet till pappa Andreas som blev påkörd av mamman med bil då han var ute och cycklade med barnet i barnstolen. Trots att det finns fyra vittnen till händelsen och att polisen i Stockhom rubricerar det som mordförsök så begravdes händelsen av åklagarna Lena Lithner och Ingela Svensson vid åklagarkammaren i Halland. Samma Ingela Svensson för övrigt som låg bakom det vidriga justitiemordet på Tito Beltran. Trots att pappan Andreas försökt få ut förundersökningen i ärendet inför vårdnadsförhandlingen så har han nekats detta. Till höger kan ni se en bild av en av skadorna på barnet som pappan dokumenterat efter att hon varit i sin mammas vård. Det finns fler. Så här skriver pappan själv:
Jag har gjort polisanmälan redan i tisdags, soc anmälan, inte sovit en blund sedan dess, jag har ringt socialtjänsten dagtid, polis utredare och sökt social chef i Halmstad, pratat med RFFR och Pappa barn i Kristianstad och min advokater.
Jag och min släkt har ringt 112 /socialjouren men får inget gehör utifrån att kontaktpersonen som var vittne inte bedömde det som allvarligt! Där gick det snett när hon motarbetade mig och gjorde sin föraktande och kyliga bedömning. Jag känner att jag vandrar bland spöken som inte reagerar på vad jag försöker berätta och ropar ut min nöd för min dotter. Efter påkörningen av min dotter trodde jag att soc skulle gå in med ett LVU, men ingen har gjort någonting varken soc eller polisen och det har gått en halv år. Jag är avtrubbad men inte slagen i däck!
Förundersökningen är klar men ändå sekretessbelagd
Än märkligare blir det då man läser den tidigare domen där pappan fälls för grov kvinnofridskränkning till 6 månaders fängelse. Där den beryktade tingsrätten i Varberg fullständigt bortser från hans historia och beskrivningar av hur han blivit svårt misshandlad av sin ex fru, för att helt och hållet istället svälja hennes historia som är helt osannolik.
Trots att han påstås ha slagit mamman sönder och samman finns inte ett enda läkarintyg som verifierar någon enda skada. Däremot finns journaler från tandläkaren dit pappan fick gå och laga sina utslagna tänder bland annat. Men han fälls för att som det står "tingsrätten bedömer modern som mer trovärdig". Påkörningen med bil togs aldrig ens upp av åklagaren i fallet. Man hänvisar hos åklagaren i Halmstad att förundersökningen är pågående och belagd med sekretess. sanningen är att förundersökningen blev klar den 5/2 i år men den är sedan dess under någon slags granskning av åklagare Ingela Svensson som tycks fundera och fundera... Man undrar vad hon funderar över? Pappan och flickan blev påkörda av mamman. Det finns fyra vittnen till händelsen. Case closed. Här kan ni ta del av pappans anmälan mot åklagare Lena Lithner för tjänstefel. En anmälan som för övrigt även stöds av rättssäkerhetsorganisationen.
Så långt har det alltså gått i vår vansinniga stat att mödrar kan både misshandla och försöka mörda både sina män och sina barn, och sedan få sina brott begravda av statsfeminismens lakejer på åklagarkammarna och domstolarna. Jag önskar Andreas all lycka till idag. Men är tyvärr skeptisk om utgången. Jag hoppas jag har fel. Jag undrar för övrigt hur människor som är medskyldiga till sånt här kan sova på nätterna? man kan ju också fråga sig vem som blir vinnare i ett sådant här tragiskt fall? Ingen. Mamman är i uppenbart behov av vård, och om rätten hade uppmärksammat detta så hade kanske istället alla vunnit, istället för som nu då alla förlorar.
För var ny pappa som drabbas får fler upp ögonen
Det är inte bara pappor som drabbas av socialtjänstens och domstolarnas uppenbara diskriminering. barnen drabbas värst, men också deras famor, farfar, syskon, fastrar, farbröder, kusiner, vänner, styvmammor...listan kan göras lång. samtidigt tar man också ibland barnen från lämpliga mammor, samtidigt som dom klart olämpliga ofta favoriseras. Det är helt snurrigt. Detta är nog den främsta orsaken till att vi idag har 72 procent som inte ens vill erkänna att dom någonsin kallat sig feminister. Att fler och fler unga människor förstår vad många av de äldre inte gör, är ett gott tecken. Barnen som blivit offer för den feministiskt styrda socialtjänsten har börjat växa upp. på John Bauer gymnasiet i Halmstad har fyra elever vid namn Sara Sivesson, Jerry Wallén, Sandra Atas and Oskar Krantz gjort den fantastiska filmen "Rätten att vara pappa" som nu radar upp träffar på min youtube kanal i en oöverträffad takt. En annan ung kvinna tillika vän till Andreas släkt vid namn Annie Wernersson går för närvarande sista året på Falkenbergs gymnasium. Hon är en av dom som tidigare kallade sig för feminist men som nu har fått upp ögonen för de brott som tillåts ske i dess namn.
Hon har bland annat gjort ett arbete om borderlinestörningar och intervjuat Andreas om hans fall. I en svidande uppgörelse med den ideologi hon tidigare erkände sig till skriver hon och en annan elev vid namn Charlie Pettersson nu följande:
Feminismens bäst-före-datum har passerat
Det har blivit en trend att påstå sig vara feminist. En fråga jag har ställt mig efter rannsakan är huruvida folk verkligen vet vad det innebär? Jag misstänker att det är ett begrepp som inte längre ifrågasätts utan som snarare enligt norm är en obligatorisk grupp att tillhöra. Efter egna studier av ideologin feminism har jag här sammanställt en analys av vad begreppet egentligen innebär och med detta föreslagit en lösning på problemet som jag menar har uppkommit.
Enligt Svenska Akademins ordlista är feminismen en ”rörelse för kvinnans jämställdhet med mannen”.1 Detta innebär alltså att feminismen endast arbetar för de punkter där kvinnan är underlägsen mannen och aldrig för de punkter där mannen är underlägsen kvinnan. Likaså är namnet feminism ett ganska tydligt tecken på att rörelsen är partisk – den tar parti för kvinnan.
På 70-talet skapade radikalfeministen Kate Millett orden patriarkat (ett mansdominerat samhälle) och matriarkat (ett kvinnodominerat samhälle). Jag har försökt hitta ett ord som skulle kunna fungera som feminismens utopi, ett samhälle som inte domineras av vare sig kvinnor eller män.
Men det finns inget representativt ord för detta. Jag har försökt förstå varför det finns ord för två motpoler, två ting som tyder på orättvisa, men inget ord för idealsamhället, den där tillvaron som är lagom, perfekt, fridfull och helt enkelt jämställd. Att det inte finns ett sådant ord tror jag beror på att feminismen velat skapa debatt, de har velat röra om i grytan där gamla gubbar suttit och undvikit kvinnligt ifrågasättande.
Feminismen har velat väcka människor från den dvala vi befunnit oss i under hundratals år, de har velat skapa ett krig, ett krig som på de tiotals år det har förts har tagit oss oerhört långt - kriget för ett jämställt samhälle.
Jag tror att om man vill röra om i grytan på det här sättet som feminismen har gjort, så måste man vara oerhört stark. Man måste sticka ut så vasst och inte på någon punkt ge vika för att göra sina röster hörda. Man måste vara extrem. Kanske krävs det blod, svett, tårar, martyrer och kvinnor som hängs ut i media som bitterfittor för att en rörelse ska sätta spår.
Men nu, nu tycker jag att det får vara nog. Jag själv kallade mig för feminist ända till jag fick reda på att det finns feminister som tycker att det manliga könet borde utrotas. Jag hade en felaktig bild av att feminismen var en fin enad församling med människor, både män och kvinnor, som var för ett jämställt samhälle. Men jag hade fel. Självklart finns det människor som kallar sig feminister och står för det precis nämnda, men vad jag menar är att feminismen är för bred och för tillåtande för att fungera som en rörelse även för mannens sak. Vad jag menar är att vi borde skapa en ny rörelse att ersätta feminismen med. En rörelse vars ståndpunkter inte skulle gå att misstolka. En rörelse vars anhängare skulle vara enad, med samma mål, med klara riktlinjer för vad som egentligen tycks och med det lämna alla andra ojämlika medborgare utanför. Jag vill inte skriva in mig i ett fack där jag vet att det finns folk med åsikter som är helt tvärtemot mina. Jag vill skriva in mig i en rörelse med namnet jämställdhetsismen.
En ideologi vars tyngdpunkt ligger på lika rättigheter för alla medborgare, likväl för handikappad, kvinna, homosexuell, invandrare och barn. En ideologi som tar parti för de svaga i alla frågor. En ism som berättar att jag är för rättvisan, en ism som berättar att jag inte tycker det är okej med fördomar och orättvist behandlade av någon. En ideologi som berättar att jag som person tycker det är fel att kvinnan generellt sätt har sämre lön än mannen, en ideologi som berättar att jag tycker det är fel att mamman har det mycket lättare att vinna vårdnadstvisten än pappan, en ideologi som berättar att jag tycker det är fel att invandrare dagligen diskrimineras.
Det finns hopp trots allt.
Free at last
Igår fick jag beskedet från överåklagaren i Göteborg. Man kommer inte att ändra åklagarens beslut att lägga ner förundersökningen mot mig. Även den nya vårdnadsutredningen friar mig från de anklagelser som legat över mig. Därmed är jag efter fyra helt vidriga år slutligen friad från samtliga anklagelser som gjorts mot mig. Och det är ju en hel del. Jag minns fortfarande de ändlösa nätter, då jag efter att ha gått ut offentligt med dom anklagelser som riktades mot mig, fick sitta och rensa bort kommentarer om vilken vidrig och äcklig pedofil jag var. Jag kan lova er att jag har sett bättre dagar. Men så här i efterhand visade sig mitt beslut helt riktigt. Min magkänsla hade rätt. Det enda sättet att försvara sig mot en sådan fruktansvärd anklagelse är att gå ut och berätta för alla och envar om den. Annars ser det ju ut som man döljer saker, och då verkar man ju bara mer skyldig. Att bli falskt anklagad för ett så avskyvärt brott är en upplevelse som även människor som Tomas Bodström, Claes Borgström, Monica Dahlström Lannes och resten av häxjägargänget borde få prova på. Något annat sätt finns nog inte att väcka dessa extrema fanatiker. Det vill säga dom människor som fortfarande kallar sig feminister.
Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, antifeminism, relationsvåld, barnmisshandel, Lena Lithner, Ingela Svensson, Tingsrätten, juridik, barn, föräldrar, vårdnadstvister
