Följ min blogg med bloggkoll

Detta är ett inlägg från forumet på Pappa-Barn. Publiceras här med författarens tillstånd:

Visst är det en märklig värld vi lever i? Det finns rekommendationer om hur tung – i kilo räknat – en ryggsäck ett barn skall bära för att inte få fysiska skador. Tror jag läste att det var runt 20 kilo det pratades om. Vi i Sverige tillsammans men många andra länder rekommenderas att köpa rättvisemärkt mat, i syfte att få bort barnarbete. Men det finns INGA direktiv eller rekommendationer, än mindre en lag när det gäller den psykiska/mentala ryggsäcken ett barn får bära med sig in i framtiden och rakt ut i livet.

 När det gäller den fysiska misshandeln så finns det klara lagar som tydligt berättar att det inte är tillåtet i Sverige att aga sina barn, sker det - med bevisning – så blir det ett åtal där det finns möjlighet att kunna tilldöma ett straff. Det säger lagen. När det gäller den psykiska misshandeln så sägs det att man inte får utsätta ett barn för psykiskmisshandel och så delar man ut ett slag på fingrarna med förmaningen att ”gör inte om detta”.

Någon har sagt till mig att det är förbjudet att psykiskt misshandla ett barn. Men var i lagen står det att det är straffbart? Jag kan inte hitta det. Kan ni? Hur kan det då vara förbjudet? Skärpning av lagen vore inte för mycket begärt. Hur går vi tillväga här? Och säg INTE att det INTE går. Det gör det. Mina tankar om varför man inte skall ge upp kommer i en annan tråd, förhoppningsvis under dagen. Så plocka bort ”det går inte” ur tankarna. Alla har vi ryggsäckar packade med erfarenheter med oss i livet, både positiva erfarenheter och negativa erfarenheter. Nu försöker vi se vad som kan läggas i ryggsäcken ur ett barns verklighet när det blir så fel. När vuxna människor bestämmer sig för att barnet saknar egentlig betydelse i den mening att huvudrollen tonas ner till att bli fullständigt betydelselös och istället blir använd för att tillfredställa vuxnas behov att sätta sin egen betydelse i en snedvriden proportion till barnets verklighet. När en förälder gör valet att helt samvetslöst ge barnet det stora ansvaret att bära en förälders obearbetade känslor i sitt korståg för att hämnas på den andra föräldern.

 När myndigheter inte har den kompetens och människokännedom och inte klarar av att se världen genom barnens känslor. Det pratas ofta om att man skall se tiden an. Det blir bättre när barnet blir äldre. Barnet kommer att ta kontakt med dig när barnet är mogen för det. Låt tiden ha sin gång. Min erfarenhet är att tiden inte läker några sår, det är vad man gör med tiden som är avgörande. Familjerättssekreteraren som har varit involverad i ”vårt fall” har flera, flera gånger sagt att ”mamman kommer att fatta”. Sedan gick det över till att ”mamman måste snart fatta”. Sedan blev min sambo av med vårdnad och umgängesrätt, just för att ”mamman inte fattade”. Jag frågar mig: Vad EXAKT hade familjerättssekreteraren så svårt att fatta själv?

Det pratas även så mycket om normalitet. I normalfallet så tar det si och så lång tid för en konfliktfylld relation där barn är inblandade att normalisera sig till att börja fungera. Okej!! Vad exakt är ett normalfall? Vem bedömer vad som är ett normalfall? Och när börjar mönstret visa sig när det inte handlar om ett normalfall? Vad är normalt? Jag har flera gånger sagt i olika sammanhang: Om jag går ut på puben så är kanske ca 80% där berusade/fulla och då skulle det innebära att 20% är nyktra. Står då de 80% dvs flertalet, för det som är ett normalt tillstånd? Men frågar man alla dessa människor om det är normalt att vara berusad så tror jag att de allra flesta säger att det inte är ett normalt tillstånd, men ändå väljer då 80% att gå mot det som är normalt. Vad vill jag ha sagt med detta? Om vi frågar Sveriges befolkning, både privatpersoner och myndighetspersoner om det är normalt att psykiskt misshandla att barn så har jag svårt att se att någon av dessa kommer att svara att det är normalt. Men likväl så pågår det – utifrån det som är normalt – legitimerad psykiskbarnmisshandel (med legitimerad menar jag att myndigheter genom sitt agerande tillåter och rent av hjälper till att bidra till att denna misshandel får ett okej genom att inte slå näven i bordet och SE vad som händer och AGERA).

Hur vi definierar onormalt ligger kanske i vår egen norm dvs jag själv bestämmer vad som är normalt eller inte. Den definitionen kan ligga i mitt eget sociala arv. Det sociala arvet är således ett mycket viktigt verktyg in i framtiden för varje enskild individ. Men när det går fel. När ett barn blir så sviket och så betydelselös - att det är straffbart att ta en julgran från en markägare men inte att psykiskt misshandla ett barn. När man kan stjäla ett barns barndom. När man kan stjäla ett barns identitet. När man kan kränka ett barn. När man kan utnyttja beroendeställningen barnet har gentemot de vuxna för sina egna syftens skull. När man kan bestämma att ett barns lika rätt till båda föräldrarna, försvinner bort i en lag som vida överstiger mitt förstånd. När man faktiskt får hjälp av myndigheter till denna stöld. Då är det fel. Skall en julgran verkligen vara viktigare än våra barn? Jag vet att helheten är större än så, men jag väljer att lyfta fram en liten bit ur en stor helhet för att sätta mer tyngd bakom det jag vill få fram. Rätt eller fel, döm själva.

JISSES! Det är när man tar isär och analyserar som det orimliga kommer upp till ytan. Vad är då psykisk barnmisshandel? Egentligen kan jag inte uttala mig om det, då jag inte har den utbildning som krävs för att uttala sig professionellt. Men sunt bondförnuft har jag. Men nog kan man väl ändå påstå att när någon äger en maktposition gentemot barnet och har gjort det valet att sätta barnet i en beroendeposition har en avgörande roll i barnets mående och utveckling. När en förälder väljer att projisera sina egna känslor genom barnet på ett negativt sätt. När barnet får till uppgift att vara loket med en förälderns obearbetade känslor i överlassade vagnar efter sig - kämpandes i uppförsbackar. Där myndigheterna stampar på bromsen genom att hjälpa till att fylla på varenda vagn med ytterligare börda. När de istället borde se till att hjälpa barnet att göra sig av med förälderns lass och ersätta det med sympati, empati och en stor förmåga att se livet genom ett barns ögon.

NU byter jag spåret lite och funderar mer kring barnet. Hur barnet kan påverkas av där vi vuxna misslyckas. Hur ser egentligen barnets verklighet ut – just NU! Vi kallar barnet för Måns. Jag väljer också att se det från pappa-barn perspektivet dvs att det är mamman som är den föräldern som vill ha bort pappan ur barnets liv. Självklart finns tvärtom tänket hos mig. Pappan kämpar så att få träffa Måns. Mamman vill inte det - för mamman är arg/besviken på pappan. Mamman - med myndigheters hjälp + andra yttre krafter såsom myndigheter med sina kraftfulla vapen - ser till att Måns inte får träffa pappan där de lutar sig mot en massa argument som gör det legitimt att stympa Måns psykiskt och socialt. Det blir legitimt att ta bort Måns identitetsrätt och därmed aktivt gå in och förändra Måns i det så viktiga skapande av sin identitet.



 Måns DNA kränks eftersom Måns nu vet att hans pappa är en skitstövel. Kanske han till och med matas med att han inte får träffa sin pappa för hans pappa är dum. Måns vet ju redan att hans pappa är dum mot hans mamma, det har ju mamma sagt. Pappan får inte träffa Måns och visa att han inte är den som mamman säger. Då vet ju Måns inte - just DÅ dvs i nutiden - att pappan inte vill annat än att träffa Måns och då får således inte Måns inte möjlighet att göra egna slutsatser. Den rätten har tagits bort från Måns. Kanske är det så att Måns får träffa sin pappa det - sk umgänget, men tillsammans med ytterligare en person - en sk kontaktperson som kommer in i Måns liv = ytterligare en vagn med känslor sätts bakom den sista vagnen i tåget där Måns är loket. Ytterligare en kraft med sin vilja och sitt engagemang som sätter Måns i en beroendeposition i kontaktpersonens vilja och agerande (som i bästa fall är för Måns skull). Mamman fortsätter att hävda att Måns inte mår bra av umgänget och det beror på pappan, säger hon. Måns börjar nu även sin strategi. Han har nämligen kommit på att om han säger det mamman vill att han skall säga, då säger han det. Han vet ju att om han säger något positivt om sin pappa, då mår mamma dåligt och då mår även Måns dåligt. Måns vill ju må bra, och han gör det han har lärt sig av sin mamma. Barn är extremt känsliga och har en förmåga att tro att det som är negativt är deras fel. Alltså, det är Måns fel att mamma mår dåligt – det är ju solklart och kristallklart – det ju nämligen Måns som skall träffa sin pappa. Då är det också Måns skyldighet att se till att mamman skall må bra.

Mamma mår bra när Måns säger att han inte vill träffa sin pappa, det har blivit ett inlärt beteende påverkat av mammans obearbetade känslor. Det är rent av kanske så att allt negativt i Måns liv är hans eget fel. Måns har ju sitt eget sätt utifrån hans upplevelser att resonera. Måns klarar inte mer och hans överlevnads strategi i hans omedvetna gör att Måns stänger av och avskärmar sig mot verkligheten och han krymper verkligheten till att bli en liten bubbla som han kan sitta i – alldeles ensam. Han kan ses som onåbar. Vuxna försöker tränga in, men de har inte tillträde där längre. Kanske blir det så att Måns tar så stort omedvetet beslut - genom att fått serverat ett så stort ansvar att bestämma livsstrategi/överlevnadsstrategi - att helt trycka ner en stor smärta bortom det ytliga medvetendet och välja bort orsaken "i HANS värld, JUST DÅ" till smärtan dvs pappan - som inte får komma till tals. Måns försöker överleva. Kanske går det så långt att han går in i ett autismliknande tillstånd där hans verklighet är skapad av mamman som inte har förmågan att kunna sätta sig in i Måns behov, utan väljer istället att framhäva sin egen betydelse som långt överstiger Måns betydelse – i hennes värld. Kanske går det så långt så att Måns tros vara autistisk, istället för att se att hans verklighet skapat ur hans överlevnadsstrategi genom att stänga av yttervärlden i sin kamp för överlevnad. Då kan man gå så långt att tänka att det går att medvetet eller omedvetet skapa en autistisk människa. Måns är trasig. Ingen ser. Eller är det någon som ser, men som väljer att inte hjälpa Måns med det VERKLIGA problemet. Måns blir sviken.

Då väljer man istället att ta bort det onda i Måns liv dvs man tar bort hans rätt till sin pappa. Det är nämligen mycket lättare att göra så, än att gå den egentliga rätta vägen dvs flytta boendet till den föräldern som bäst kan tillgodose Måns behov som i detta fallet kan vara hans pappa. Men det kommer Måns kanske aldrig att få veta. Kanske mamman har lyckats så bra i sin maktposition att utnyttja Måns beroende position genom att programmera Måns så han kommer att gå genom livet och vara så besviken på sin pappa och inte vill söka kontakt. Vips så försvann myndigheters standardfras ”låt tiden ha sin gång”, för det stämmer ju inte som jag skrev tidigare i inlägget. Nu är loket Måns fullständigt överbelastad och han är nära ett haveri. Måns fick aldrig möjligheten att leva för sin egen skull, ty han fanns bara till för att hjälpa sin mamma att leva. Mamman lärde Måns tidigt att hans identitet var av mindre betydelse än hennes. Måns har lärt sig att han är helt oviktig för sin egen skull. Måns vet nu, att han bara är en liten droppe i havet som ingen kan se. Måns kunde ha blivit utåtagerande och skrikit efter hjälp. Måns hade blivit sedd. Men hade han blivit lyssnad på? Jag vet inte. Jag valde att skriva utifrån dessa barn som går tysta och inte visar utåt sätt med tydlig handling där ALLA märker att han finns. Men, vad händer sedan? Det kan man bara sia om, men visst finns det ett mönster hos dessa människor som växer upp med denna tunga ryggsäck. Barnen som fick vara ett lok till att tåg så fullt för att vuxna inte förstår. Är detta inte psykiskbarnmisshandel så vet jag inte vad som är det? Vad kan vi göra? //

//Madde

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, vårdnad, familjerätt, pappa, mamma, PAS, misshandel