Hej Jag skriver till er idag å min dotters vägnar. Hon är bara fyra år och kan inte själv. Det blev långt, men hon hade så mycket att säga....



Det jag vill ta upp rör diskriminering mot våra pappor och hur detta drabbar allt för många av oss barn i Sverige. Många av oss och våra pappor går under dagligen i "världens mest jämställda" samhälle. Så om ni verkligen bryr er om oss barn, snälla hjälp oss. Ge oss en röst. Jag är bara en av tusentals drabbade små. Är verkligen rosa eller blått viktigare än detta? Själv gillar jag rosa. Det har jag alltid gjort.

Detta mail handlar bl a om en tvist mellan mina föräldrar. Jag älskar dom båda, trots deras brister och fel, och vill träffa båda lika mycket. Det har jag rätt till. Det har FN sagt, fast jag får inte det. Vem ska man tro på då? Detta sägs vara svårt att avgöra. Fast det tror jag inte på, jag ifrågasätter däremot viljan att finna ut sanningen. Jag kan bevisa följande vad gäller just min pappas fall. Vad som står i domen från tingsrätten refereras nedan. Han har en son, min halvbror som är tio år och vars mamma vittnat under ed på att han alltid varit en bra pappa och skött det ansvaret med bravur. Han har en moster som jobbat inom socialtjänsten i hela sin karriär och som inte bara är villig att gå i god för honom som far och människa, men som också blev bekymrad då hon läste familjerättens vårdnads"utredning". Min pappa är aldrig straffad eller misstänkt för något brott. (Ändå fick mamma och jag skyddade personuppgifter under utredningen. Skatteverket sa, då pappa frågade hur detta gått till, att han inte hade med det att göra.) Under nästan ett helt år, i väntan på förhandlingen i tingsrätten fick jag bara träffa min pappa fyra timmar varannan söndag i en tråkig lägenhet tillsammans med en tant från socialtjänsten som vaktade mig för honom. Min pappa har inte en enda gång under hela denna process blivit beslagen med en enda lögn. Det har däremot min mamma upprepade gånger. Både jag och min bror älskar pappa jättemycket, och pappa skulle lätt gå i döden för oss båda. Jag älskar min mamma med. Hon förstår inte bättre. Men det borde ni myndigheter och ni som bestämmer däremot göra.

Redan 1996 kom boken "Life without a father" som jag refererar till i slutet av detta brev ut.

Ann Britt Grunewald har sagt att den gemensamma nämnaren hos alla hennes tidigare fängelseklienter var en frånvarande pappa.

Över 200 000 barn i sverige ser som jag, sin pappa 4 dagar i månaden eller mindre. 40 000 inte alls. Pappornas fel? Ibland, men faktiskt väldigt sällan.

ca 7000 skilsmässor varje år går till vårdnadstvist. Mammorna vinner enskild vårdnad och/eller boende i ca 95% av fallen.

Vi har en vårdnadslag i Sverige som alltså årligen tvingar ut över 6000 pappor ur våra liv, och som belönar våra trilskande mammor med enskild vårdnad.

Sedan lagen kom 2006 har vårdnadstvisterna ökat med 35%. Borde inte bara det faktumet säga något?

Falska anklagelser mot framförallt våra pappor i vårdnadstvister är ett jätteproblem enligt polis och advokater.

Bra pappor förlorar vårdnaden till olämpliga mammor varje dag.

Vi har en familjerätt med stor makt över människors liv, en makt som dom inte tar på allvar alla gånger.

Och kanske det mest kontroversiella av allt. Gör gärna samma beräkning som min pappa och kolla siffrorna själva. Om man räknar på BRÅ:s brottssatistik för 2007 över antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor. Adderar deras uppskattade mörkertal på 80% och jämför med SCBs statistik över befolkningen så får man fram att det år 2007 var ca 3% av Sveriges vuxna kvinnor som misshandlades eller påstått sig ha blivit misshandlade av någon detta år. Men om man frågar dom man känner angående detta och ber dom gissa, gissar dom alltid på mella 20-40% av Sveriges kvinnor blev misshandlade av sin man/partner under samma år. Varifrån kommer denna siffra, och hur förklarar man det otroligt stora glappet? Det är dessutom lika många mammor som slår, varför skall det alltid hållas hemligt?

Det finns tydligen dåligt med statistik på sexövergreppsområdet, men enligt Lena Hellblom Sjögren fil dr. Leg psykolog uppskattas tydligen att ca 0,2% av Sveriges biologiska föräldrar av båda kön begår någon form av sexövergrepp mot minderåriga varje år, varav en majoritet är män, dock ej så stor som man alltid förleds att tro. Om man jämför detta tal med de 11% av befolkningen som tros lida av någon form av personlighetsstörning så får man lite bättre perspektiv. Och om man jämför med antalet av våra pappor som årligen anmäls eller anklagas för detta brott så får man verkligen perspektiv. Fast det har inte min pappa blivit anklagad för. Inte än i alla fall. Däremot sa mamma att han är farlig och hotfull, fast det är han inte. Han är alltid snäll mot mig och alla andra människor också.

Det är den ständiga falska utmålningen av våra pappor som våldsamma, sexmissbrukande, pedofiler som gör att det räcker för mammor som inte förstår bättre att påstå eller t o m bara antyda detta om en man så förlorar han inte bara sina barn, utan åtalas och t o m fängslas ibland. En källa inom polisen uppskattar att minst 50% av de män som f n avtjänar straff för övergrepp och våld troligen är oskyldiga. Kan dock inte avslöja denna källa tyvärr, så här får ni ta mig på mitt ord. Allt detta är inte minst media medskyldiga till. Är det en medveten häxjakt eller bara omedvetenhet? Tror vi fortfarande på häxor? Är det möjligen bara så att dom har bytt kön? Ska våra pappor sedan på toppen av allt dom tvingas gå igenom för att försöka rädda oss barn, behöva läsa att dom är svikare och att vi enligt en undersökning?? Föredrar ingen framför pappa för att få tröst? (Bara ett exempel). Hur många tårar har han torkat den där ingen? Bra mycket färre än min pappa, det är i alla fall säkert. Och varför presenteras inte ovanstående fakta i samband med dessa artiklar?

I tingsrättsdomen ang vårdnaden av mig står: Det är mamma och mormor som skapat konflikten. Tingsrätten anser det bevisat att mammas uppgifter om pappa är osanna.Och Att han enligt tingsrättens bedömning är den förälder som bäst kan tillgodose mitt behov av både min mamma och min pappa. Gissa vem som fick enskild vårdnad? En ledtråd: Det var inte pappa. Han tvingas nu se på hur jag behandlas och programmeras av min mamma som förmodligen p g a en personlighetsstörningar som kallas schizoid, borderline saknar moralisk insikt och förmåga till både empati och medkänsla.  Pappa försöker så gott han kan att vara en motvikt, men hans 4 dagar i månaden räcker inte alltid. Eftersom pappa mår dåligt kan han inte jobba längre och alla hans sparpengar har gått till advokaträkningar. Mamma hade inga sparpengar så hon behövde inte betala sin advokat själv. Hon får dessutom pengar av min pappa varje månad för att betala för mina kostnader. Även fast pappa inte längre får bestämma över mig, hälsa på mig om jag hamnar på sjukhus, gå på föräldrarmöten på mitt dagis eller ta del av sekretessbelagd information om mig så måste han ändå betala pengar till mamma för mig. Mamma får pengar av staten också. Både barnbidrag och bostadsbidrag. Pappa får bo billigt i min farmors sommarstuga.

Min pappa har sedan domen fört dagbok och här är de senaste två inläggen från denna helgen. Betänk då ni läser det han skriver att just hans verklighet inte är unik utan delas av jättemånga andra pappor och barn i Sverige. Fall där det omvända förhållandet råder finns också, (hjärnan sitter inte mellan benen), men detta är framförallt ett mansproblem, då mamma nästan alltid anses vara bäst för oss barn f n.

Fredag 14/11 Jag hämtar Xxxxx i ******* kl 14.00. Xxxxx vill först inte åka med, men efter en minut i bilen är allt ok. Yyyyy säger innan jag far att hon och hennes dotter förmodligen nu till våren kommer att flytta till *********till mannen som hon har träffat. Yyyyy Ringer en timme efter vi kommit hem. Hon kände olust över att Xxxxx blev ledsen vid avskedet och vill veta att allt gått bra. Jag frågar då om inte denna upplevelse kan hjälpa henne att förstå vad jag går igenom varannan söndag? Jag försöker alltså dumt nog att ta upp diskutionen om Xxxxx och hennes bästa igen, men Yyyyy blir som vanligt hysterisk och skriker i telefonen att jag inte förstår ett skit om barns bästa och att mamma naturligtvis är viktigare än pappa. Jag hinner inte säga ett enda ord innan hon drar igång en ny chirad om att jag är störd, idiot och att hon är glad att Xxxxx nu skall få en riktig mansfigur i sitt nya hem. "Jag skiter i dina expertrapporter" "Jag tänker aldrig ta upp frågan om vårdnad och boende med dig, FATTAR DU DET!!". "Om någonting händer med mig så skulle aldrig i helvete Xxxxx få komma till dig det kan du vara jävligt säker på". Jag vädjar till henne att försöka sätta sig in i min situation, hon säger då, "Det kan jag naturligtvis inte för jag är MAMMA!, det är ju en jävla skillnad, men inte ens det fattar du din jävla dåre". Att jag ens tar upp frågan om att Xxxxx borde få spendera mer tid med mig, får henne även att idiotförklara mig för att jag inte förstår hur viktigt dagis är?? Jag som pappa kommer alltså under dagis i viktighet i hennes ögon. Jag kommer även under hennes nye man. Förmodligen står jag allra längst ner på rangskalan. Yyyyy förstår inte och vill inte förstå Xxxxx behov av att ha kontakt med mig. Hon refererar hela tiden till Xxxxx som "hennes barn" inte vårt. Jag kan inte redogöra för allt hon skrek, men detta är i korta drag vad det gick ut på. Att hon lovat mig en vecka i månaden förnekar hon nu plötsligt. Jag förstår nu att detta erbjudande sammanföll med hennes flytt till sin nya man i Strömstad. När jag tar upp hennes utpressning utanför familjerätten efter medlingen, då jag vägrade att korta ner mitt helgumgänge och hon då sa: "Då blir det ingen jul för er i *********, det ska du ha klart för dig" så skriker hon att jag t o m skulle gå så långt att förstöra min dotters jul p g a min ovilja att kompromissa. Hon vänder alltså t o m det hon själv har sagt mot mig.

Jag skriver detta precis efter samtalet och mina händer skakar okontrollerat. Jag är i chock och har två barn här som sitter och tittar på Bolibompa som inte skall se på mig hur jag mår. Jag ringer en vän, men när jag skall anteckna ett telefonnummer skakar mina händer så det går inte. Jag ber honom maila. Han kan dock lugna ner mig tillräckligt så att jag efter en stund kan återgå till barnen och vara vanliga pappa. (hoppas jag.) Aldrig förr har jag mött en så total iskyla och brist på empati och medkännande från någon människa. Jag har aldrig gjort henne någonting. Bara stöttat, hjälpt, tröstat och älskat så gott jag bara kunnat. Nu beskriver hon sin nye man på precis samma sätt som hon beskrev mig i början på vårt förhållande. Han är snäll och förstår henne. Jag kan bara tänka mig vilka historier han får höra om mig. Hon talar också om att skaffa Xxxxx syskon. Jag vet ingenting om den nye mannen, men jag hoppas för hans skull, att han är klokare än vad jag var. Att Yyyyy inte har förmågan att se vårt barns behov är för mig numera bortom allt tvivel, men familjerätten ser ju inte det. Jag såg det inte förrän det var för sent. 

Söndag 16/11 Xxxxx vill stanna hos mig. Jag säger "Det vill jag också gumman, men det går inte". Hon frågar varför och jag försöker komma på något sätt att förklara. Jag säger: "Ibland tycker en mamma och en pappa inte lika, och då måste en domare bestämma hur det skall vara. Våran domare har bestämt att du skall bo hos mamma och hälsa på mig så som du gör nu". Jag tror hon förstår lite i alla fall. Men jag bävar för vad mamman skall göra om Xxxxx tar upp detta hemma. Flickan får under inga omständigheter visa att hon tycker om mig, då blir Yyyyy galen av svartsjuka. Det var just detta som hände i somras då hon i två månader vägrade mig umgänge, tills hennes advokat lyckades övertala henne att lyda domen.
Under helgen har Xxxx berättat konstiga historier. Hon sa bl a följande.
"En gång var dörren låst till mormor så mamma och jag fick klättra upp för en stege som satt fast och sen ner i skorstenen."

Ett sår på foten säger hon sig ha fått då hon skurit sig på kökskniven hos mormor när hon skulle skära broccoli.

Hon berättar konstiga historier om monster som kommer ner genom mormors tak. Och säger att hon drömmer mardrömmar om "någon" som är farlig.

Hon sa också "Jag vet att du vill att jag skall vara här mer men går inte, och det är inte mitt fel".

Jag och barnen åker vid 12 tiden till Stan och handlar lite grejer till dom. Zzzzzz får på Hobbex en Dolk från Sagan om ringen som han skall ha på väggen i sitt rum. Xxxxx hittar en tavla med alla Disneyprinsessorna på som hon älskar så mycket. Jag köper den och säger att "den kan mamma sätta upp på väggen på ditt rum hemma, och varje gång du ser den kan du komma ihåg att pappa alltid finns och att jag älskar dig och tänker på dig hela tiden". Xxxxx blir glad över detta. Men sedan vid överlämningen säger Yyyyyy med sitt vanliga anklagande tonfall att den tavlan kan jag sätta upp åt Xxxxx hemma hos mig själv. vilket naturligtvis är hennes sätt att poängtera, att Xxxxx inte har ett eget rum hos mig. Jag vill återigen påpeka att Xxxxx inte har ett eget rum hos mig, för att hon är där 4 dagar i månaden, och att jag inte har plats att ge båda barnen eget rum, men vis av erfarenhet och för att inte gräla framför barnet och göra saken värre än den redan nu blivit, är jag tyst. Yyyyy säger åt mig att sätta upp den där hon har sina leksaker då "för ett sånt utrymme har du väl!". Dom förvarar jag uppe på loftet då barnen inte är hos mig, vilket Yyyyyy mycket väl vet. Där uppe gör denna tavla inte mycket nytta. Ett inramat foto på mig som Xxxxx själv fått välja ur fotoalbumet säger sig dock Yyyyyy gå med på att sätta upp på hennes rum, men jag tvivlar. Xxxxx har en favorit CD som vi alltid lyssnar på i bilen. The Pling & Plong show med Robban Broberg. Xxxxx kan alla sångerna utantill nu och älskar denna CD. Jag gjorde i somras en kopia och gav till Yyyyyy för att Xxxxx skulle ha en även hemma. Den "kom bort" liksom filmen hon en annan gång ville ta med sig hem.

Det är denna människa jag varannan Söndag tvingas lämna min dotter till. Sedan får jag sätta mig och djupandas för att att försöka hålla paniken borta. Denna människa som fått hela vårdnaden om vår dotter skrämmer mig från vett och sans, trots att jag väger 80 kilo och hon 55. Xxxxx däremot älskar och saknar mamma, men vill samtidigt oftast inte åka hem på söndag kväll. Jag kan bara tänka mig vilket konstigt tumult som måste försigå i hennes lilla huvud.

Här följer slutligen ett utdrag ur boken jag refererar till i början av mailet. Senare undersökningar finns, b l a från Uppsala Universitet som kommit fram till samma slutsatser. Detta är en vädjan från oss som inte har någon röst. Jag är bara är bara en av många. Önskar att alla ni ville bli den rösten. Visst finns det lika många usla pappor som mammor, jag påstår inget annat, men låt oss barn slippa bli redskap i sjuka människors hämndlystna strategier. Detta är allt för vanligt. Vi måste få lagar som skyddar oss barn och inte som nu, alltid våra mammor. Dom är inte alltid vårat bästa. Snälla hjälp oss innan det är för sent, för ännu en generation!

Life Without Father (book review)
David Popenoe. (1996) Life Without Father -
Compelling new evidence that fatherhood and marriage are indispensable for the good of children and society David Popenoe is a professor of Sociology at Rutgers University and co chair of the Council on Families in America, this book is an important and timely contribution to the debate on fatherhood and men and their children. The book is skillfully developed, it's well written and closely annotated with many references to the literature. Popenoe argues that fatherhood as an institution has been marginalised. Not just divorced fathers but all fathers. This much is fairly uncontentious, he cites much evidence and there is an emerging consensus that he is right on this point. He then goes on to suggest much more controversially that a whole raft of social problems flow from, or are at least aggravated by this process of the marginalisation of fathers. The list includes; child poverty, children living in single parent families, the effects of divorce on children, juvenile delinquency and violence, teenage promiscuity , child abuse, violence towards women and many negative consequences of fatherlessness for men. This is provocative stuff , it should engage us in constructive debate. Popenoe's book should be read.
Arthur Baker. Sept 1996

"No matter that I told them that out of the first hundred women that came into Chiswick sixty-two were as violent as the men they left. I couldn't get any coverage for the truth. 'All men are bastards and rapists' is the only truth that the women's movement were prepared to hear....Now, with the help of this evil movement father's role in family life seems to be irrelevant....."
Erin Pizzey founder of the world's first women refuge and
author of the book "Prone to violence"
(Erin Pizzey lever idag under skyddad identitet p g a att hon är dödshotad.)

MVH En dotter 4 år till en Pappa utan vårdnad, men som fortsätter kämpa för min skull.

Läs även andra bloggares åsikter om vårdnad, jämställdhet, pappor, barn, diskriminering, feminism, media
http://intressant.se/intressant