Det kom nyligen ut en bok.
"Familjens projektledare säger upp sig"  heter den och är skriven av Gunilla Bergensten. Där uppmanas alla kvinnor som "curlar" för sina män att sluta med detta. Och visst är det så, att så länge man lever i en familj med mamma pappa barn så är det nog oftast kvinnan som planerar och ser till så allt flyter vad gäller kidsen. Kanske sitter i oss sedan grottstadiet det där. Där var ju farsans uppgift att gå ut och slå ihjäl mammutar, medan morsan stannade hemma och såg till ungarna och elden och maten. Där har vi också kanske svaret på kvinnans överlägsna simultankapacitet och mannens bättre förmåga till fokusering? Vad vet jag?

Men nu får vi fler och fler förhållanden som spricker och många av dom förhållandena innehåller barn. Barn som det ofta blir bråk om efter separationen då båda vill behålla vårdnaden. Det det kunde man ju förr, men nu har våra politiker, i all sin dumhet, sett till att, om pappan mopsar sig och kräver mer än umgänge 4 dagar i månaden, så skall bara den ena parten (mamman)  ha vårdnad om barnet. Detta har resulterat i att vårdnadstvisterna ökat med 35 %. Det är nog bara politikerna som är förvånade.  Man borde införa vissa standardtest som alla tvingas gå igenom innan man får jobba politiskt. Har ni sett dom där klossarna som är fyrkantiga, trekantiga och stjärnformade och som skall passas in i motsvarande hål? Skulle man inte åtminstone behöva klara ett sånt innan man fick sätta sig i riksdagen?

Men nu kom jag bort från ämnet. Idag är det lika lätt för en pappa att få vårdnaden om sitt barn som att flytta kinnekulle 5 meter åt väster med endast en spade. Så kommer då böcker som denna, där vi  får lära oss att om farsan är den som ska ansvara för barnens väl och ve, ja då går det åt helvete fortare än riksdagen hinner höja sin lön....

Om pappa var "projektledare" så skulle varken lille nisse eller lille nettan få någon frukost, lunch eller middag. Dom skulle knalla iväg till skolan en kvart försenade varje dag, utan läxböcker, utan matsäck till utflykten eller badbyxor till badhuset, utan mössa och med strumpor av olika färg. Alla deras läkarbesök skulle glömmas bort, tandläkaren likaså...yada yada yada....ja ni hajar ju poängen.
Tror inte att böcker som dessa direkt bidrar till att öka farsernas chanser att få ensam vårdnad om sina barn. Fast dom få som ändå lyckats (jag känner faktiskt en) verkar konstigt nog klara allt detta utmärkt.
Trots att ingen kvinna finns närvarande? skulle de flesta fråga.
Nä tack vare, skulle jag svara.

Jag tror nämligen män kan sköta allt sånt där precis lika bra, men att dom som lever i en familj sällan får chansen.
Ungarna är mammans domän och vi har ju sett hur frivilligt hon ruckar på detta...inte särskilt va?
Istället tar hon på sig allt, ofta allt för neurotisk för att lita på någon annan när det gäller barnen.
Så var det i alla fall i min familj. Det var inte förrän mamman var så trött att hon såg dubbelt som jag på nåder fick ta hand om dottern ett slag. I rättegången som följde min skilsmässa fick jag höra hur jag vägrat ta ansvar för barnet. Någon som känner igen sig?

Men som vanligt lyser glorian ovanför hennes huvud med aldrig förr skådad glans. Både helgon och martyr samtidigt.
Visst finns det exempel på manliga hjältar också, som verkligen tar hälften av ansvaret för sina barn. Media älskar ju att leta upp dessa män, så att vi andra ska skämmas. Kom bara ihåg att dessa män dock alltid haft turen att hitta en klok fru som klivit ett steg åt sidan och släppt in honom.
Sedan finns det också farsor som vägrar eller inte ens passar till detta arbete, precis som det finns dito mammor.

Till er pappor därute som kämpar en ojämn kamp, mot odds som t o m skulle få världens supermakter att blekna. Ge aldrig upp!!

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, jämställdhet, jämlikhet, rättvisa, familjens projektledare