Jag skulle i så fall vilja fråga er hur dom kan avslå nedanstående motion till riksdagen, i direkt strid med barnrättskonventionens nionde artikel?

Men jag vill hylla den politiker, nämligen Fredrik Schulte (m) som i sin motion till riksdagen 2007/08:C394. Nya vårdnadsregler åtminstone försöker få Sverige att följa konventionen. Vettigare åsikter i denna fråga har jag varken hört eller läst av en politiker i Sverige. Detta håller de flesta normalt tänkande människor nog med mig om, (utom en viss grupp då förstås).Tyvärr dominerar just denna grupp fortfarande i vår riksdsag. Motionen blev nedröstad, trots att den stipulerar exakt det som förs fram i FN:s barnrättskonvention. Den konvention som Sverige fortsätter att hycklande säga att man tagit till sig.

Jag kan inte skriva hela motionen här, men här kommer några utvalda stycken:

Motivering:
"Idag växer fler barn än någonsin upp utan kontakt med sin pappa. Den generella uppfattningen är att detta sker till följd av bristande ansvarskänsla hos fäderna. Förvisso kan inte förekomsten av enstaka pappor som smiter från sitt ansvar förnekas, men att pappor däremot hindras från ett närvarande och aktivt föräldrarskap belyses sällan. Än mindre lyfts det faktum fram att rådande lagstiftning och liksom myndigheters agerande underbygger problemet ytterligare. Det finns dock åtskilliga exempel ur verkligheten som påvisar just detta. Pappor som inget hellre vill än att få till stånd delad vårdnad om sitt barn, men som förvägras detta p.g.a. moderns ovilja att skilja barnets behov från sin egen besvikelse över att relationen med pappan upphört är en alltmer vanligt förekommande verklighetsbeskrivning som separerade småbarnspappor kan berätta om."

Upprivna separationskonflikter mellan föräldrar går nästan oundvikligen ut över barnen. I förekommande fall blir reaktionerna så starka att barnen används som ett verktyg för att straffa sin tidigare partner. Många föräldrar är dessutom känslomässigt egoistiska och vill inte att andra än de själva skall ha en nära relation med sina barn.

I 95 % av samtliga fall där enskild vårdnad tilldöms görs detta till fördel för mammor (SCB; separationer 2004).

Det är dock otvivelaktigt så att barns förutsättningar att möta framtiden stärks av att ha två aktiva och närvarande föräldrar. Avsaknaden av en nära manlig förebild är kanske en än mer vanligt förekommande gemensam nämnare än droger bland kriminella. Därtill måste som övriga negativa samhällskonsekvenser även inräknas både pappornas och barnens personliga lidande. De sammantagna samhällskostnaderna för diskrimineringen av pappor blir därför ytterst omfattande.

Samarbetssvårigheter orimlig grund för enskild vårdnad
Eftersom samarbetssvårigheter utgör en tillräcklig grund för enskild vårdnad har lagen skapat gynnsamma förutsättningar för att framkalla konflikter från den part som äger störst chans att vinna vårdnadstvisten, d.v.s. från mammans sida. Lagstiftningen får därmed som konsekvens att modern gynnas av att initiera en konflikt med fadern i vårdnadstvisten, vilket också ofta sker i allt större omfattning.

Eftersom barnet av biologiska skäl bör vara nära sin moder för amning under de första levnadsåren, ges mamman dessutom ett övertag i förhållande till pappan eftersom barnet då spenderat mer tid med mamman än med pappan och att det därmed kan anses vara i barnets intresse att vara kvar hos modern. Ett ytterlighetsexempel på detta är en mamma som förlorade vårdnaden om sina barn till barnens pappa. Kvinnan kidnappade då barnen och höll sig gömd under ett antal år för att därefter tilldelas enskild vårdnad med hänvisning till just detta (efter en kort fängelsevistelse).

Barnets bästa:
En tillsynes självklar utgångspunkt att barnets bästa bör består i att ha två aktiva och närvarande föräldrar framhålls t.ex. inte. Detta är beklagligt och bör istället utgöra själva utgångspunkten för hur vårdnadstvister löses, d.v.s. att gemensam vårdnad automatiskt bör utdömas med undantag för att en av föräldrarna betraktas som direkt olämplig.

Lagen bör vidare utformas så att den förälder som söker bestrida gemensam vårdnad på annan grund än just sin tidigare partners direkta olämplighet bör drabbas negativt av detta. Detta då vederbörande med stor sannolikhet värderar sitt egenintresse framför barnets bästa att ha så närvarande föräldrar som möjligt.

I övriga sammanhang bör samarbetsvilja genomgående premieras i den mening att den förälder som utöver sitt egenintresse även identifierar barnets behov av att ha två aktiva och närvarande förälder gynnas av detta. Önskar t.ex. den ene föräldern efter separationen flytta till en annan kommun eller till en annan del av landet och ta med sig de gemensamma barnen, bör den föräldern som önskar stanna kvar och inte bryta upp barnet från sin hemmiljö bli boendeförälder.

Oskäliga anklagelser:
Det räcker därmed många gånger med blott ett påstående om övergrepp för att ett barn skall nekas träffa sin pappa. Det finns flera exempel på hur domstol tilldömt delad vårdnad (innan Högsta domstolens prejudikat kring hur samarbetssvårigheter är en adekvat grund för enskild vårdnad) och där mamman bara dagar efter domen inkommit med anklagelser om misshandel som resulterat i att enskild vårdnad senare tilldömts henne. Risk finns givetvis att anmälningarna ökar i takt med att det blir ett vedertaget förfarande för att åstadkomma enskild vårdnad.

Att beröva en pappa möjligheten att träffa sina barn och omvänt beröva barnen sin pappa på basis av lösa anklagelser om övergrepp som uppdagats under en vårdnadstvist och som avvisas av domstol är oacceptabelt. Den nya ordningen har stundom försvarats i debatten med svepande formuleringar som att barn måste skyddas mot pappor som förgriper sig och misshandlar dem. Viljan till detta ifrågasätter ingen. Att godtyckligt anklaga samtliga män för att vara potentiella sex- och våldsförbrytare och att institutionalisera ett sådant synsätt i lagen är däremot någonting annat. Gällande sexuella övergrepp mot barn i allmänhet bör det påpekas att det är ytterst ovanligt förekommande att en biologisk förälder (mammor likaväl som pappor) förgriper sig på det egna barnet, även om media ibland försöker gör annat gällande genom att offentliggöra specifika fall. Den största risken för dylika övergrepp sker i statistisk mening av styvpappor.

Myndigheternas felgrepp:
Utöver de rent legala problemen som är kopplade till vårdnadstvister finns åtskilliga problem i samhällets bemötande av pappor som slåss mot sina tidigare respektive för att vara en aktiv del av sina barns liv. Pappor som driver domstolsprocess för delad vårdnad uppfattas ofta som rättshaverister. Det finns heller knappast en pappa som kommit i kontakt med en socialsekreterare i samband med en vårdnadstvist som inte upplever sig förbigången. Ett fenomen som dessutom genomgående negligeras av myndigheter är Parental Alienation Syndrom (PAS) som på svenska kan översättas till föräldraalienation eller psykisk misshandel av barn. PAS innebär att barn övas i att varken visa empati eller sympati för en av sina föräldrar som i grunden är en älskad person. Företeelsen uppkommer vanligast i separationskonflikter och framkallas av den ena föräldern i syfte att utmanövrera den andre. Eftersom PAS-forskningen är mycket ringa i Sverige är utbildningsnivån och kunskapen dålig bland t.ex. socialsekreterare. Regeringen bör därför vidta åtgärder för att komma tillrätta med detta kunskaps- och attitydproblem bland offentliganställda som på olika nivåer handlägger vårdnadsärenden.

Sammantaget måste samhället bli bättre på att förstå att det faktiskt finns mammor som uppsåtligt söker frånta sina barn möjligheten att bibehålla en sund relation och kontakt med sin pappa efter en separation.
Stockholm den 5 oktober 2007
Fredrik Schulte (m)

Läs även andra bloggares åsikter om vårdnad, feminism, pappa, mamma, barn, politik, familjerätt, jämställdhet, rättvisa
http://intressant.se/intressant