Jag satt häromdagen i telefon i 3 timmar med en pappa och försökte övertala honom att inte ta sitt liv. Eftersom jag engagerat mig i frågan om pappors rätt finner man ibland mitt nummer och ringer för att prata, få stöd eller komma med förslag. Jag har också fått samtal av mindre trevlig natur, och som ytterligare fått mig att revidera den gängse bilden av kvinnan som vän och oskyldig.
Denna pappas fall skilde sig inte nämnvärt från alla andra pappors som tvingats löpa gatlopp genom familjerätter och domstolar. Mamman hade tagit barnet och flyttat samt skaffat hemligt nummer och vägrade samverka till att barnet skulle få fortsatt kontakt med sin far. Då han inte la sig frivilligt hade hon gått till socialen och anmält honom för bl a sexuellt ofredande mot dottern och våldtäkt mot henne själv. Naturligtvis blev hennes uppgifter sanning rakt av hos fam.rätten.
Det som däremot skilde sig i detta fall var att denna pappa arbetade som projektledare på ett stort företag och som sådan var van och kunnig i dokumentation. Han hade dokumenterat, spelat in, och hade bevismatrial så det räckte och blev över som inte bara bevisade att mamman ljög utan att hennes motiv var att hon ville hämnas för att han lämnat henne.
Detta bevismatrial ville han lämna till utredarna på socialtjänsten som utredde dessa påstådda brott. Tror ni dom var intresserade? Man vill ju så förtvivlat gärna svara ja på den frågan, men nej, dom vägrade.
Det hade nu gått 3 månader sedan han fick se eller prata med sin dotter och hur han mår kan väl alla människor med ett fungerande känsloliv förstå. Nu ringde han alltså mig för att få stöd och råd. Vad skulle jag säga? Jag har ju varit där själv. Jag vet att vi män i dessa situationer inte har någonstans att vända oss. Ingen som lyssnar och ingen som hjälper. Den enda person jag hade att vända mig till själv i min förtvivlan, var min advokat och det tog hon bra betalt för.
Samtidigt hade jag här en människas liv i mina händer. Något som jag varken är utbildad eller kompetent nog att hantera. Dessutom kunde jag ju inte ljuga och säga att det nog finns gott hopp om att vinna tvisten. Vi visste ju båda hur det fungerar i verkligheten.

Sedan kvinnorörelsen med ROKS i spetsen till slut 2006 lyckades få bort den vårdnadslag som kom 98 och som faktiskt var ett stort steg på rätt väg mot jämställdhet, har vårdnadstvisterna ökat med 35%. Men...kära ROKS, dom skulle ju minska. Det var ju ett av era argument. Jens Orback ledde den grupp politiker som tog fram den nya lagen. Den skiljer sig från den gamla på särskilt en punkt. Den gamla lagen sa att det regelmässigt skulle dömas till gemensam vårdnad vid en tvist. Den nya lagen säger tvärtom att den ena föräldern skall ha vårdnaden (gissa vilken?). ROKS lyckades leta upp två fall där en klart olämplig far hade fått gemensam vårdnad genom den gamla lagen och kom skrikande till politikerna med dessa. Politikerna lyssnade naturligtvis. Ni förstår att både ROKS och politikerna tycks dela synen på kvinnan som ett vänt oskyldigt offer för den hemska perversa mannen, och om man lever i den villfarelsen kalkylerar man naturligtvis inte med att kvinnor skulle kunna utnyttja detta vapen dom nu fick i händerna. Allt dom behöver göra är nu att sabotera umgänget tills mannen tvingas gå till domstol. Då uppstår en tvist och kvinnan får vårdnaden i 97% av fallen. Mannen som plötsligt mister kontakten med sina barn, ja han får väl skylla sig själv. Nåt jävelskap har han ju gjort, annars skulle ju inte den ömma modern göra detta resonerar man.

Hur ger man denna pappa hopp, när det i realiteten inte finns något? Kom ihåg att du alltid kommer att vara pappa och att mamman kanske får betala för detta en vacker dag. En jävligt klen tröst men vad säger man då?