daddys

Jag har träffat många som du

Det känns lite som jag känner dig Sofie. Jag var ett år av mitt liv en av dom människor som staten betalade för att "behandla dig". Nej Inte just dig, men ändå har jag mött "dig" många gånger i mitt yrkesliv. Det hela började med att jag plötsligt fann mig arbetslös för ca 10 år sedan, och en dåvarande vän rekommenderade då mig till hans arbetsgivare i Norge. Där fick jag börja som vikarie på en stiftelse, som jobbade med ungdomar som du. Som spårat ur och börjat använda droger, vissa tjejer och killar var tuffa och slog ner och rånade sina jämnåriga på mobiler och pengar, andra som var mer sköra sålde sig själva för en stunds frid. Som du.

Jag fick jobb på akutintaget som kallades för torpet. Det var ett hus som låg långt och djupt inne i finnskogen. Det behövdes inga lås och larm. Det var minst 5 timmars promenad till stora vägen. På denna avdelning var vi 4 vuxna och 4 ungdomar. Då ni kom var hade ni en stenhård attityd, men under fanns rädslan och gråten, men den visade ni inte. "Dra åt helvete" attityden var ert enda försvar mot det som gjorde så ont därinne.

På vår avdelning Torpet var det hårda bandage och fritt från KBT och annat flum. Inga ungdomar ensamma utan vuxens sällskap, ett hövligt uppförande mot alla, man hjälpte till då man blev tillsagd och på dagarna var det hårt fysiskt arbete. Det fanns inga socionomer på vår avdelning. Bara för yrket lämpliga  människor med ett tufft psyke och sunt förnuft. Vissa av er barn började trivas ganska snart. Ni uppskattade dom absoluta gräserna vi satte. Dom gav trygghet. Vi gjorde också mycket kul ihop. Practical jokes, bus och lek blev det mycket av mellan plikterna. På helgerna åkte vi Go cart, Gick på Peppes Pizza eller en bio. Visst längtade ni hem ibland, men socialen hade ju vårdnaden om er nu. I Norge heter det Barnevernet. Ett namn som kan diskuteras, men ni som hamnade hos oss hade ändå tur.

Det var på turen det vände

De ungdomar som inte skötte sig efter husets få men strikta regler togs ut på skogstur. Kängor, ordentliga vildmarkskläder, ryggsäck och tält. En ungdom, två vuxna. Det gillade ni inte alls, men dom som vägrade väntades helt enkelt ut. Vi hade alltid mest tålamod. Sedan var det marsch i hårt tempo tills ni var helt färdiga. Vi tog ibland pauser, och då hade ni chansen att prata med oss. Berätta var skon klämde. Även på kvällarna runt elden fanns chansen, men vi pressade inte. Vi visste att det till slut skulle komma ändå. Men under marschen skulle det vara tyst. Den tuffaste av er alla höll ut i 7 veckor minns jag,

men oftast tog det bara någon dag eller ett par, sedan kom historierna, tårarna, ångesten. Då fanns vi där. Vi lyssnade, vi kramade. vi höll. Vi grät ibland med. Det var inga roliga historier, det kan jag försäkra. Där började tilliten till vuxenvärlden sakta gro igen. "Det var på turen allt vände" sa många av er efter vi sågs igen något år senare. Efter sex månader så var det utslussning till nästa del i behandlingen. Stor gård, nära vägar, många ungdomar, ännu en stor omvälvning. Men jag vill minnas att ni alla längtade tillbaks till torpet. Det var ofta den första riktiga familj ni någonsin upplevt.

Vi var alltid två män och två kvinnor i personalen. Vi levde ihop med er i två veckor, sedan var vi lediga i två. På det sättet kom vi nära, kunde bygga upp ett förtroende. Det fanns alltid både en "mamma" och en "pappa" till hands då det behövdes. En som ni kände och litade på. Och behövdes gjorde det ofta. När attityden skalades bort var ni helt underbara därunder allihop. När ni fick bli barn igen. Ibland gick det lätt, ibland tog det tid, men vi misslyckades nästan aldrig. Stiftelsen som drev dessa hem var privat och mycket lönsam. Vi hade bra lön och hade alltid en generös helgbudget så vi kunde göra roliga saker med er barn. Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på er. Vad gör ni nu? Hur har det gått? Lyckades vi reparera lite av det som var trasigt? Jag hoppas och tror det. 

Från himmel till helvete

Sedan fick jag själv barn. Mitt andra. Då sökte jag jobb närmare hemmet så jag inte skulle behöva vara borta två veckor åt gången. Eftersom jag nu tyckte att jag hade rutin och erfarenhet av att jobba med ungdomar med drog och kriminalitetsproblem, sökte jag ett ettårs vikariat på ett statligt svenskt behandlingshem som drevs av SiS (Statens instutionsstyrelse). Det hette Brättegården och låg i Vänersborg. Sveriges största låsta instution för flickor mellan 13 och 18 år som var omhändertagna av socialtjänsten under lagen om "vård" av unga, LVU.

Det var där jag träffade "Sofie" och hennes kamrater. Flickorna utan framtidstro, utan hopp som blev fängslade av socialtjänsten när dom var 13 år gamla, bakom låsta dörrar och höga stängsel. Det var en snabb resa från himmel till helvete. Huset såg ut som ett kommunkontor, med dörrar av pansarglas in till korridorerna med era rum. Dessa låstes och larmades kl 10. Om ni skulle röka så fanns en rastgård med höga taggtrådsstängsel på baksidan. Attityden ni hade när ni kom, blev bara värre och mer hatisk för varje dag vi tvingade er in i SiS utprovade mallar. Det var KBT behandlingar och lektioner i etik. Jag undrar vilka barnpsykologer som suttit och klurat ut dessa metoder?

Dagarna var indelade i block, och för varje block ni skötte er ordentligt fick ni 10 kr som delades ut som veckopeng. Men om ni inte skötte er enligt regelboken så blev det ett "Nej på blocket", och pengarna drogs in. Vilket naturligtvis mynnade ut i att ni sket i allt resten av det blocket, och då fanns det inte mycket vi kunde göra åt det. Inte ens jag lyckades lära mig hela den där regelboken på ett helt år.

Jag kan fortfarande höra era skrik

Om ni eller någon annan tjej på någon annan avdelning "blev psykotisk eller aggressiv" så gick larmet vi alltid hade i bältet, och så fick vi rusa. Sen en vuxen på varje lem, som tryckte ner. Om ni inte gav upp så blev det isoleringen. Ett kalt rum 4x3 meter med en madrass på golvet och ett kikhål i dörren. Där fick ni skrika och banka huvudena i väggen. Jag undrar vem som hade värst ångest dom nätterna. Ni eller jag? Jag kan fortfarande höra era skrik. Men för det mesta var det lugnt. Ni därute och vi bakom vår glasvägg där vi satt

och vaktade er. Jag kände ert hat. Det gick rätt in i hjärtat på mig, och jag hade alltid en jobbig känsla i bröstet när jag skulle till jobbet, som gick på tre skift. Personalen byttes ut hela tiden enligt schema, bara ni barn var kvar.

Om ni fick permission och lov att åka hem en helg så var det visitering avklädning och duschning så fort ni kom tillbaks. Varje väska, varje necessär, alla era privata saker rotades igenom.

Inom SiS var det krav på socionomutbildning om man ville få ett fast jobb. Det var nästan bara jag som saknade den utbildningen. Ibland försökte jag ta upp med dom andra kollegorna vad jag ansåg om vissa metoder och kom t o m med förslag på alternativ. Jag blev då kallad in till chefen som ifrågasatte ifall jag inte trodde på deras arbetsmetoder? Jag var feg den gången, nybliven far och beroende av lönen så jag teg.

Även i den slutna ungdoms "vården" har genusexperterna nu gjort sitt inträde. SiS bedriver numera "En jämställd vård och behandling". Vidare skryter man med sina goda behandlingsresultat. 15% av de unga tjejer som tvångsvårdats på våra barnfängelser klarar tydligen att leva ett liv utan droger efter fem år från utskrivning. I Norge låg den siffran på 60%.

Men då jag berättade för mina socionom kollegor om hur vi arbetade där uppe och hur vi drog med ungarna ut på turer i skogen med tält så ansåg dom att vi hade kränkt barnen?? Vi tvingade dom ju att göra något dom inte ville.

Våld och hat

Sofie är inte det första barnet som tagit sitt liv efter att ha hamnat i mamma statens trygga armar. På brättegården försökte dom ibland också. Som tur var så lyckades ingen det året jag var där. Men det var många våldsincidenter. Nästan dagligen skrevs rapporter om våld. En gång försökte två av tjejerna att sticka en vässad tandborste i tinningen på en i personalen. Dom satt där dömda under en paragraf som heter 15. Ofta i flera år. Och dessa hem är inga behandlingshem. Det är fängelser. Fängelser för barn som drivs av staten Sverige och som betalas av socialtjänsterna i kommunerna. Upp till 4000 kronor per sängplats och natt kunde det kosta en kommun att tvångsplacera en unge där. Ett barn som inget hellre ville än att få komma hem igen. Dessa tjejer hade inte begått några grövre brott. Det behövdes egentligen inga klara skäl för att placera dom. Jag läste igenom socialtjänsternas journaler, men hittade inte ett enda barn som egentligen begått något annat brott än att dom gett fingret åt vuxenvärlden och gjort revolt. En sund reaktion faktiskt, så som den ser ut idag. Dom 15% som slutade med droger, hade nog gjort det ändå. Jag tror inte det var "behandlingens" förtjänst.

Sofie var då en av fyra intagna flickor på det HBT hem hon var placerad på. De fyra togs om hand av tio anställda. Trots 2,5 personal per flicka var tillsynen mycket dålig. Socialkonsulenterna StefanRoman och Lena Uddemar skrev i sin rapport att flickorna kan "vistas i olämpliga miljöer utan att behandlingshemmet reagerar". "Länsstyrelsen uppmärksammade särskilt att en inskriven ungdom under ett drygt halvår hade ett pågående missbruk... av journalanteckningarna framgick att behandlingshemmet hade svårigheter att förhindra flickans fortsatta missbruk".

Ni skyller på fel person

Men utanför rättssalen där en 42 årig trasig knarkare sitter och skall dömas för 6 våldtäkter, står lynchmobben med plakat där dom propagerar för dödsstraff. Sofie behövde smärtlindringen han tillhandahöll och betalade med sig själv och sin ungdom. 6 gånger gick hon tillbaks till mannen för att "våldtas" igen. Men dom verkliga brottslingarna gömmer sig som vanligt. Osynliga bakom sina paragrafer om sekretess. Jag önskar att människorna därutanför rättssalen kunde förstå att dom riktar sin vrede åt fel håll. Jag önskar att dom kunde förstå att detta blir slutstationen efter familjerätterna först eliminerat den ena, ofta mest kompetenta föräldern, genom att ta ifrån denne vårdnaden om barnet. Så fort det uppstår en tvist om vårdnaden ser dom sin chans. Sen är man som förälder chanslös. Dom kan ta ens barn utan att ens meddela det.

Efter det är det sedan mycket lättare att ta barnet från även den andre föräldern i ett senare skede. Då använder dom dessutom det som den förste föräldern sagt och skrivit i tvisten.

Hur hjälper vi en flicka som Sofie?

Kanske det efter jag har berättat detta kapitel ur mitt liv blir lite lättare att förstå min oro och ångest jag känner. Min underbara, vackra, kärleksfulla dotter är i farozonen. Hon riskerar också nu att råka ut för "barnets bästa" som dom har mage att kalla det. En dag är det kanske hon som hittas hängande på en toalett. Eller ert barn. Vad krävs för att människor ska förstå att dom skadar och t o m dödar våra barn. Allt under parollen "barnets bästa".
20 000 barn om året slår dom klorna i med sina SoS och LVU lagar. Detta är en vinstmaskin utan dess like. Men som anställd fick man alltid höra hur ansträngd ekonomin var. Alla platser behövde fyllas.

Förlåt mig Sofie och alla ni andra som drabbades av min vård det där hemska året. Jag trodde jag hjälpte, precis som dom andra som jobbade där. Men jag vill helst radera det året från mitt minne helt och hållet, så jag slipper minnas. Så jag slipper skulden. Kanske kan jag betala tillbaks lite genom att synliggöra det dom gör. Jag hoppas det.

Vila i frid vackra Sofie. Jag hoppas din mamma vinner striden mot socialtjänsten. Jag hoppas du får upprättelse och att dina verkliga banemän kan dras fram i ljuset. För dom är inga utslagna knarkare. Långt därifrån.

Britta Svensson på Expressen avslutar sin krönika med en fråga. Hur hjälper vi en flicka som Sofie?
Det är för sent för Sofie, Britta. Men det finns det finns tusen och åter tusen barn i Sverige som dagligen med våld slits från en av sina föräldrar. i 95% av fallen sina pappor. Dom som finns där för att skydda.  Det händer mitt framför er. Just nu. Dom finns det fortfarande tid att hjälpa. Men det vill ni ju inte. Det är tydligen inte politiskt korrekt. Ni tycker ju att det är viktigare att skydda såna som Liza Marklunds goda namn, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, LVU, Sofie, Liza Marklund, Britta Svensson, Expressen, Politik, Juridik, Ungdomsvård, socialpolitik, papparätt, familjerätt, ungdomshem,