daddys

Rädda Barnen är dessvärre en väldigt extrem och mycket märklig organisation. Deras hemsida innehåller mängder med faktafel, och när man skriver frågor till Rädda Barnen så får man ytterst sällan något svar.

Vid de tillfällen jag har varit i kontakt med Rädda Barnen om deras felaktiga faktauppgifter, har jag oftast skrivit förgäves. Dessvärre tror jag att svaren uteblir just på grund av att Rädda Barnen är väl medvetna om att deras uppgifter är fel och att uppgifterna är svåra att styrka via faktahänvisningar. Det är just detta som gör Rädda Barnen så skrämmande. Faktisk en riktigt läskig organisation, i den bemärleklsen att den åtnjytter ett stort förtroende hos allmänheten. Ett förtroende som Rädda Barnen dessvärre tycks utnyttja till för egen vinning.

Denna organisation mottar miljoner av aningslösa medborgare som skänker pengar i tron att dom gör en insats för sveriges och världens barn. Vad kommer att ske med Rädda barnens frontfigurer den dagen då deras donatorer inser att effekten av deras gåvor blivit den för barnen rakt motsatta. Att fler barn tillåtits fara illa? Jag är glad att jag inte kommer att vara i dessa "barnbeskyddares" sandaletter den dag detta blir allmänt känt. Rädda barnens styrelse utgörs idag av 10 medlemmar med ordförande Inger Ashing i spetsen. 7 av dessa 10 är kvinnor. En snabb sökning på Google ger vid handen att samtliga av dessa styrelseledamöter i något sammanhang uttalats feministiska åsikter i debatten om kvinnors rättigheter. I Sverige likställs kvinnors rättigheters med barns. Hur kan Aktuellt som en av sveriges största nyhetsredaktioner missa detta? Har man helt skippat all källkritik i dessa frågor på SVT? Eller missar man detta helt medvetet? Styrelsen i Rädda barnen kan ni stifta närmare bekantskap med här.

Speciella BUP mottagningar skapas för att öka takten på barnmisshandeln

Kunskapen har funnits länge

I Sverige är det mest skadliga exemplet från lekmannaområdet boken "Mot dessa våra minsta" (Dahlström-Lannes, 1990, 1991, 1992, 1994), vilken kommit att underminera polis- och åklagarutbildningen och lett till att man i Sverige numera i stor omfattning finner ledande och manipulerande polisförhör rörande sexuella övergrepp, ofta tillkomna efter samråd med socialtjänsten och barnpsykiatrin. Poliser (och åklagare) får i specialkurser felaktig generell information om incest och sexuella övergrepp (exempelvis det ovannämnda Summits syndrom).

Avsnittet om förhör med barn i ovannämnda bok (sid 121 f) är skrivet utifrån antagandet att det förhörda barnet varit utsatt och att det gäller att få barnet att berätta. Det anges t.ex. (sid 130) fem skäl till att ett barn inte berättar (saknar ord; har förträngt, rädd; skuldkänslor; lojalitet). Det fundamentala skälet att barnet inte har något att berätta nämns överhuvudtaget inte! Man får också lära sig att "man skall tro på barn" och att "barn inte ljuger om sånt"

I praktiken har detta medfört: att tro på barn innebär att tro att ett barn varit utsatt för övergrepp. Om ett barn bedyrar att ingenting hänt, så tror man däremot inte på barnet utan anser att barnet ljuger. Detta är integritetskränkande och förvillande för ett barn och kan leda till att barnets verklighetsuppfattning förvrängs.

Att döma av innehållet i senare års svenska polisförhör rörande sexuella övergrepp synes manipulation genom utfrågning även läras ut för att kunna uppfylla de ovan omnämnda utsagepsykologiska kriterierna.

Exempel:

1. Om ett barn spontant återger vad en person sagt under ett händelseförlopp kan detta anses tala för att barnet berättar om något självupplevt. Numera ser man ofta i polisförhör att man frågar barnet om personen ifråga sagt något. Citat som på detta sätt tillkommer genom att förhörsledaren ställer direkta frågor ger självfallet inget stöd för att barnet återger något självupplevt.

2. Ett annat sådant exempel är att om ett barn spontant kommer ihåg att man blev avbruten under ett pågående övergrepp (av att t.ex. mamma eller något syskon satte nyckeln i dörren) kan detta ses som ett stöd för att barnet berättar om något självupplevt. För att plocka fram en sådan uppgift ställs numera ofta i polisförhör frågor om man "blivit avbruten " någon gång. Om barnet på en sådan direkt fråga svarar ja och ger något exempel, kan detta vara en ren förhörseffekt och ger således inget stöd för att barnet talar om något självupplevt.

3. På samma sätt tycks man få lära sig att med hjälp av frågor plocka fram detaljer för att sedan kunna hävda att "berättelsen" är detaljrik.

Detta innebär missbruk och förvanskning av utsagepysykologisk kunskap och metodik. Manipulationer av detta slag kan klarläggas genom en utsagepsykologisk realitetsanalys av förhörsmaterialet.

Utvecklingen i Sverige är således från rättssäkerhetssynpunkt särskilt bekymmersam, eftersom effekterna av f.d. polisen Dahlström-Lannes' bok blivit att de grundläggande polisutredn-ingarna rörande sexuella övergrepp ofta inte genomföres på ett objektivt sätt. Ofta är den utredande polisen, och även åklagaren, medlem i någon s.k. samrådsgrupp med barnpsykiatrin och socialtjänsten. Inom dessa samrådsgrupper och "nätverk" som bildats i Sverige, är man okunnig om eller värjer sig mot den internationella vetenskapliga forskning, som under senare år klarlagt att det saknas empiriskt underlag för många av de myter och föreställningar som spritts rörande incest och sexuella övergrepp. Genom inbördes påverkan förstärks inom dessa nätverk felaktiga föreställningar exempelvis om "tecken- på incest och om att sexuella övergrepp är mycket vanligt förekommande.

Nätverkens infiltrering i rättsväsendet och spridande av Dahlström-Lannes' bok och hennes föreläsningsverksamhet (med stöd av Rädda Barnen och med bl.a. Riksåklagaren som avnämare) har - förutom underminering av polis- och åklagarutbildningen - även medfört att ledamöter i våra domstolar - ända upp till Högsta Domstolen - förletts att anamma empiriskt ogrundade påståenden (myter). Många domstolar har därmed förlorat sin förmåga att kritiskt och förutsättningslöst utvärdera såväl psykolog- som polisutredningar rörande sexuella övergrepp.

Problemet i dag är inte att man har svårt att ta till sig att sexuella övergrepp sker - i stället tror man i dag alltför lätt att övergrepp skett och är inte beredd att ifrågasätta det.

Även förövare kan enligt bortträngningsteorin tränga bort minnen eller delar av minnen vad de utsatt andra för. Öhrström (1996) skriver om utredningarna i Cleveland i slutet på 1980-talet när två läkare under ett halvår på osakliga grunder diagnostiserade 121 barn som sexuellt utnyttjade:

Mammor i majoritet bland misshandlarna