daddys

Citat från baksidan av boken:
Känner du någon med borderline personlighetsstörning?
Känner du att allting du säger och gör vänds emot dig?
Finner du dig själv dölja tankar och känslor för att undvika fruktansvärda gräl?
Är du fokus för intensiva, våldsamma, och irrationella ilskeutbrott, samtidigt som det kommer perioder då personen agerar normalt och kärleksfullt?
Känner du dig manipulerad, kontrollerad och ljugen för?
Är du anklagad för att ha sagt eller gjort saker som du aldrig gjort?
Känner du att någon antingen ser dig som totalt god eller totalt ond?
Är det ingen som tror dig när du förklarar vad som pågår?

Om du svarat ja på någon av ovanstående frågor, kan någon du bryr dig om ha BPD. För någon som lever nära en borderline person ter sig livet ofta som ett smygande på tå i närheten av denne. Som att gå på äggskal. Denna heltäckande och stödjande själv hjälps guide hjälper familjer och vänner till individer med BPD att förstå denna destruktiva störning, samt lär ut hur man kan hantera BPD uppförande och ta hand om sig själv. 

För mig blev denna bok den stora ögonöppnaren vad gäller just mitt eget fall. Jag kan nämligen svara ja på samtliga ovanstående frågor.

Det gör jävligt ont att läsa denna bok. Det gör ont för att man inte visste redan då. Det gör ont för att jag uppmuntrade henne att sluta äta antidepressiv och ångestdämpande medicin, när det i själva verket hjälper mot denna störning, men mest ont gör det för att någon mystisk jävla hjärnskada har slagit sönder min familj och vänt kvinnan jag älskade emot mig. Utan denna störning hade hon varit den som jag velat spendera resten av mitt liv med. Vacker, rolig, talangfull, klok på sitt eget sätt, kort sagt den rätte.

Märktes ingenting i början då? Jodå, visst märktes det att hon hade psykiska besvär. Ångestdämpande och antidepressiva mediciner, alkohol, ett nyligen avslutat drogmissbruk, samt episoder av svår ångest. Det är då vi vita riddare kommer på våra hästar och skall rädda dessa prinsessor i nöd. Det visar sig dock till slut att prinsessan i själva verket är en drake i förklädnad, men då är det ofta för sent. Du lämnar inte en person med BPD ostraffat. Att bli övergivna är nämligen deras största skräck. Du finner dig snart indragen i ett ekorrhjul av lögner, manipulation, ilska blandat med ånger och löften. Efter ett tag vet du inte längre vad som är upp och ner eller bak och fram.

Dean (partner till BPD):
Jag kände mig så misslyckad i vårt förhållande. Jag trodde att om jag bara kunde övertyga min fru att söka den hjälp hon behövde så skulle allting bli bra. Trots misshandeln kunde jag inte lämna henne. Hur skulle jag kunna överge någon som redan lidit så mycket genom livet? Jag tänkte att bara jag försöker lite hårdare, skulle jag kunna hela henne och gottgöra för all misshandel hon utsattes för i sin barndom. Detta konfirmerades för mig en gång då jag försökte lämna henne. Jag kommer aldrig att glömma hennes stora ledsna ögon då hon sa att jag är glad att du kom tillbaks. Varför är du glad? frågade jag. Hon svarade; för vem annars skall göra mitt liv bättre?
Jag beslöt mig för att börja gå i terapi. Jag berättade hela min historia för terapeuten under flera månaders besök. En dag sa han till mig;  Är du inte lite pompös? Vem tror du att du är? Gud? Nej, du är inte gud. Du är inte ansvarig, och du kan helt enkelt inte bara 'fixa' detta. Ditt jobb är att acceptera det., leva med det, och ta dom beslut som är nödvändiga för att du ska kunna leva ditt liv.

Men hur mycket dessa personer än lider och hur tragiskt det än är att människor drabbas av detta helvete (för ett helvete är det), så får det inte gå ut över barnen. Det är dags att familjerätterna som sitter och dömer över vårdnadsfrågor får adekvat utbildning i detta ämne och åtminstone lär sig att känna igen tecknen. Detsamma gäller BUP som ofta också används som vapen i vårdnadstvister. Det är väldigt krångligt att diagnostisera denna störning och det sker inte förrän personen själv inser att den behöver hjälp. Men varför uppstår tvister om barnen överhuvudtaget? Två normalt fungerande föräldrar som vill sina barns bästa har sällan svårt att komma överens. Men i många fall försöker den ene göra allt som står i dess makt för att få det att fungera så smärtfritt som möjligt, medan den andre ljuger, svartmålar och förstorar upp småsaker. Jag menar att så fort man kommer på en förälder att medvetet ljuga om den andre för att skaffa sig fördelar så bör man vara observant på fler tecken, samt ta dessa på allvar.

Som det är idag sätter våra politiker istället allehanda vapen i händerna på dessa kvinnor, och som det har visat sig drar dessa sig inte för att utnyttja dessa vapen skamlöst i en konflikt. Lögner, falska anklagelser, svartmålning, inte är främmande för en BPD mamma som är rädd. För det är rädsla det handlar om, inte ilska. En rädsla för att bli övergiven, lämnad, ratad. Därför håller dom fast i vem det nu vara månde med en sådan intensitet och beslutsamhet att dom inte bryr sig om ifall människor kommer till skada. Inte ens om det råkar vara hennes egna barn.

Det är dags att vakna upp och inse detta faktum. För en BPD person är inte en lämplig förälder.  Jag avslutar med ännu ett citat ur min bok.
Denna gång från Joan, en person med diagnostiserad BPD:
Min pappa lade aldrig märke till min mammas BP beteende, pratade aldrig med mig om det. Han övergav mig emotionellt medan jag fortfarande gick i lågstadiet. Jag önskar han kunde ha visat mig ovillkorlig kärlek. Jag önskar att han varit emotionellt närvarande nog för att inte lämna mig ensam med henne och hennes humör.
Jag är glad att jag föddes, men ibland önskar jag att jag aldrig kommit hit. Jag är fortfarande fast i den emotionella berg och dalbanan försökandes hitta en väg ut. Jag hittar inte dörren till sinnesfrid och lycka trots det faktum att jag lever ett gott liv med hus och jobb.
Jag kommer att i resten av mitt liv bli tvungen att försöka reparera skadorna. I botten av mitt hjärta är jag fortfarande den lilla flickan som söker den ovillkorliga kärlek som jag aldrig fick. Det är för sent för mig, men min förhoppning med att skriva detta är att det inte skall vara för sent för andra barn till BP:s därute.

Med detta i åtanke, är det inte dags att sluta hindra pappor som vill ta det ansvaret ovanstående far aldrig tog? Är det inte dags att låta den mest sansade och minst ljugande föräldern få ta ansvaret i en infekterad konflikt? Som det fungerar nu lever många barn under samma hemska villkor som Joan ovan.

Se dom nu innan det är för sent även för dom.

Läs även andra bloggares åsikter om Borderline, personality, disorder, BPD, vårdnad, umgänge, vårdnadstvister, barn, familjerätt, juridik, politik, diskriminering, papparätt,