daddys

Beware the fury of a patient man

Brevet till lillan

Kategori: Pappa

Ännu en dotter förlorar sin pappa

Till min älskade dotter på din 16 års födelsedag


av Paul M. Clements (USA)
Min kära dotter, Jag vet att du sa till mig att inte kontakta dig. Du sa att du behövde "Space". Du har nu varit borta i två år, och jag har inte fått ett samtal eller brev under hela denna tid. Nu fyller du 16, den andra födelsedag som du har valt att fira utan mig. Förlåt, men jag kunde bara inte låta det passera.

Den sextonde är en speciell födelsedag, särskilt för en tjej. Vid sexton, anses en flicka vara en ung kvinna. Inte längre "Pappas lilla flicka", du växer upp, och börjar bryta dig loss från dina föräldrar för att utveckla en egen unik personlighet.

Tyvärr saknas en del av förberedelserna inför denna utmaning för dig, förberedelser som jag skulle kunnat hjälpa dig med om jag inte tvingats lämna dig.  Vår separation påskyndades genom din mammas och min skilsmässa.

Jag hoppas att du förstår att jag aldrig ville att det skulle ske; varken skilsmässan eller separation från dig. Allt jag någonsin ville ha, sedan jag var sexton, var att vara en bra far till ett barn som du. Jag antar att jag lyckats, Åtminstone under dina första fem levnadsår. Din mamma beskrev mig i rätten som "en bra pappa". Jag minns nätterna då jag gick upp kl 2 för att ge dig din flaska. Jag minns hur du ropade efter "pappa", när du hade en mardröm. Jag gick med dig till förskolan, och på lördagarna, tittade och väntade jag under dina danslektioner. Jag minns då du var  fyra år gammal, och stjärna i vår teater produktion. Och alla gånger vi åkte och badade på " The Y"  Vi hade mycket roligt när jag lärde dig spela softball på området bakom Morfar hus, minns du det?

Hur mycket mer Pappa och dotter saker missade vi inte sedan jag blev en "besökare" i stället för en pappa? Jag vet i alla fall att jag saknade dig varje dag jag inte fick träffa dig! Jag gör det fortfarande. Två av mina käraste minnen var den dag du lärde dig cykla, och de gånger som du körde bilen. Du gillade att cykla nerför morfars uppfart, med mig springandes parallellt, Jag höll cykeln i sätet för att du skulle bli stadig. Sedan efter många övningsrundor släpper jag sadeln i hemlighet, och du cyklade på egen hand. Naturligtvis sprang jag brevid dig ändå för att ge dig självförtroende och för att skydda dig om det skulle gå på tok.

Sedan var det bilen! Du var så stolt över att sitta i mitt knä, styrandes ner genom den tomma parkeringen. Du verkade inte märka, att min hand var där på ratten, för säkerhets skull. Jag ville att du skulle få erfara och exprimentera , men jag försökte hela tiden vara där för dig om du föll.

Nu är du sexton.  Nästan vuxen och oberoende. Jag är ledsen att jag inte kunde vara med om din första date, eller sitta uppe och vänta på dig tills du kom hem. Jag kommer förmodligen aldrig se dig uppklädd och strålande för din skolbal, STRÅLANDE och vacker i din första riktiga balklänning. Jag måste försöka lita och tro på att de lärdomar som jag försökte ge dig absorberades, och kommer att bidra till att underlätta ditt liv.

Bilar har alltid varit en stor del av en sextonårings födelsedag. Att lära sig att köra bil, och få det första körkortet. Jag hade alltid sett fram emot att få undervisa dig i att köra bil, tänkte det skulle vara en av de sista sakerna jag kunde göra för dig innan du har växt upp helt och hållet. Dessutom har det alltid framstått som en pappas jobb.

Det verkar osannolikt att det skulle hända nu när domstolen har separerat oss. Din mammas pojkvän blir den som får lära dig, inte jag. Ändå, när du får ditt körkort, och du kör ensam för första gången, kanske det händer att du kör åt mitt håll. Precis som när jag lärde dig att cykla eller styra bil, så finns jag alltid vid din sida, alltid redo att plocka upp dig om du skulle råka falla. Så länge jag lever kommer jag att finnas här för dig. Jag vill att du ska veta det, och hur stolt jag är över dig, och alltid har varit.

Har den äran, Danielle,
En stor födelsedagskram från Pappa
Jag älskar dig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer

  • carstoned säger:

    =( Fan va sorgligt =(

    Fick gåshud och tårar i ögonen när jag läste=(



    2009-02-15 | 23:48:18
    Bloggadress: http://carstoned.blogg.se/
  • Ingrid säger:

    Men, gud så vackert och sorgligt! Vilka är de? Vad hände? Tårarna bara rinner ...

    2009-02-16 | 00:02:52
    Bloggadress: http://ingrid-carlqvist.blogspot.com/
  • Emma säger:

    Hoppas att helgen har varit bra och att du får en bra kommande vecka :)..



    En liten natthälsning/ Emma



    Mycket vackert skrivet..

    2009-02-16 | 00:08:05
    Bloggadress: http://babesontour.blogg.se/
  • carstoned säger:

    Okey jag måste fan vara ärlig. Jag vet inte ett piss om Monica Antonsson och hennes karl och deras ungar.



    Så jag ljög och eftersom jag inte vill vara som dessa galna ljugande feminister så erkänner jag att jag ljög. . Korsfäst mig eller skriv en bok om mig.



    Hursomhelst, jag tycker inlägg som ovan är intressanta och du vet att vi delar åsikter inom just detta ämne.

    2009-02-16 | 01:01:41
    Bloggadress: http://carstoned.blogg.se/
  • carstoned säger:

    Postat av: carstoned

    Okey jag måste fan vara ärlig. Jag vet inte ett piss om Monica Antonsson och hennes karl och deras ungar.



    Så jag ljög och eftersom jag inte vill vara som dessa galna ljugande feminister så erkänner jag att jag ljög. . Korsfäst mig eller skriv en bok om mig.



    Hursomhelst, jag tycker inlägg som ovan är intressanta och du vet att vi delar åsikter inom just detta ämne.

    2009-02-16 | 01:04:16
    Bloggadress: http://carstoned.blogg.se/
  • daddy säger:

    Tack Carstoned. Vad uppfriskande med en kvinna som kan erkänna en lögn. Då är den saken ur världen och behöver därför inte behandlas i någon bok...se vad lätt det är egentligen.



    Jag känner inte Paul Clements personligen, men däremot hans vän Jeremy Swanson i Canada. En av dom mest aktiva kämpar för jämlikhet jag någonsin har träffat. Han skickade ut detta prev på mailinglistan och jag tyckte det var så fint skrivet att jag översatte och postade ut det.



    Jag har på olika vägar kommit att bli ett namn i den internationella rörelsen. Jag får ett dussin sådana här mail per dag. Jag hinner inte ens läsa alla. Det saknas inte såna här exempel i världen direkt. Faktum är att om man räknar med alla drabbade pappaor, barn, farföräldrar, fastrar, syskon, farbröder, kusiner som varje dag drabbas av dom groteska oförätterna som tillåts ske så är nog papparättsrörelsen idag världens största folkrättsrörelse. Ändå händer så lite och så långsamt. Själv tror jag att det beror på att de flesta människor knäcker ihop då dom förlorar sina barn. Dom orkar inte kämpa. Sen finns det några som jag, som måste för att överleva.



    Vi är alla olika.

    2009-02-16 | 01:32:28
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/
  • carstoned säger:

    Jag beundrar verkligen dig. Som jag nämnt tidigare, så kommer allt det här som du skrivit, visa din dotter hur mkt du bryr dig och hur mkt du älskar henne.



    För om du hade varit en "idiot" som egentligen bara varit hämndlysten och inte brytt dig om din dotter, så hade du inte lagt ned din tid på exempelvis den här bloggen och ditt arbete med pappor i samma situation.



    Jag fattar inte, alla rabblar om "jämställdhet" mellan män och kvinnor, men samtidigt, så har män inte samma rättighet till det mest viktigaste som finns, deras barn. eller så kan jag säga omvänt, barnen har inte rätt till båda sin föräldrar.



    Jag vill inte gå in för djupt i det, men som jag nämnt tidigare, har jag egna erfarenhter av det. Jag hade rätt att träffa min pappa varannan helg när jag var liten. Det finns så mkt jag kan skriva om allt det där egentligen. Fan jag kanske gör det ngn dag. Folk borde få höra barnens version av detta, så de fattar. Okey jag är 22 år nu, men man minns alltid.



    Min morsa flyttade långt bort som fan så jag när jag var 9 år, inte ens kunde träffa min pappa varannan helg, och han hade inget att säga om det, eftersom min morsa hade ensam vårdnad.



    Ska skriva om det i min blogg framöver. Just nu är jag för hatad för mina senaste inlägg om Monica, som för övrigt inte är sanna som ni säkerligen fattat.



    Och tack för ditt råd om ödmjukhet. Egentligen vet jag allt det där.



    Men när jag väl är irriterad, då skriver jag i stundens hetta. Thats it.



    2009-02-16 | 01:49:48
    Bloggadress: http://carstoned.blogg.se/
  • Systerdyster säger:

    Dina historier liknar mer och mer en viss Mia Erikssons. Drar växlar på människors känslor och låter en persons historia stå oemotsagd

    2009-02-16 | 13:13:50
    Bloggadress: http://www.systerdyster.com
  • daddy säger:

    Skillnaden är dock att mina "historier" som du kallar dom är sanna, till skillnad från din "systers" falska demoniseringar av människor.



    Inilligent kommentar hörru....

    2009-02-16 | 19:38:34
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/index.rss
  • Rospiggen säger:

    Otroligt gripande brev från en far till sin dotter!



    Det är ju de där små grejerna som jag har med mina barn i vardagen som den här pappan inte har. Det som för mig och min man är självklart eller som liksom finns där; ordna med barnkalas, lära de saker och sen - så småningom - ta körkortet. Det liksom bara finns där som nåt som händer sen i framtiden men för den här pappan bara är en enda stor sorg. Det enda han går och tänker på, det enda som upptar hans tid.



    Förstå att gå omkring där och inte veta hur barnen har det, vad de tänker på, hur de har det i skolan, om de mår bra, om de har kompisar, vad de tänker på och hur de känner inför framtiden, vilka val de ska göra osv. Inte kunna få finnas där och leda och guida, lyssna och dela med sig av sina egna tankar, värderingar och erfarenheter.



    Usch, det gör mig så ledsen men samtidigt arg för allt vad dessa fäder och barn tvingas gå miste om för att deras band tvärt kapas av.



    Jag har så svårt att förstå hur mammor kan göra så.

    2009-02-16 | 20:05:17
    Bloggadress: http://www.metrobloggen.se/piggen
  • Leroy säger:

    Carstoned !

    Man kan alltid få en chans om man ber om förlåt och visar sig naken. Man visar att man ångrar vad man gjort.



    Man kan då få börja om.



    Tycker du skulle försöka ta kontakt med din far om det går.



    Be Monica om ursäkt för det du skrev. Talar man om sanning och varöfr man gjorde som man gjorde så finns det folk som lyssnar.



    Ett tag i alla fall. Framförallt så är det skönt för samvetets skull.



    Hoppas du får skriva din bok. Kan bara tippsa om .

    http://www.lostdaughtersunited.org/ om din far inte finns i telefonkatalogen.



    Sträck ut en hand, det lönar sig oftast.



    Leroy



    2009-02-16 | 20:14:31
  • carstoned säger:

    Leroy: Alltså min pappa hängde sig 2005 när han var häktad, så det går inte att ta kontakt med honom tyvärr.



    Jag och Monica Antonsson har haft mailkontakt från igår kväll och vi är numera vänner =) Min blogg är inte ens kvar dessutom.

    Ska skaffa en ny när jag orkar. =)

    Då ska jag faktiskt skriva om sånt jag tycker är viktigt på riktigt. Och inte bara "lalla" runt.



    Ha det bra Leroy! =)

    2009-02-16 | 21:24:46
    Bloggadress: http://carstoned.blogg.se/
  • Saknar min pappa säger:

    Hej.

    jag är en av alla döttrar som vägras träffa sin pappa pga. av en sjuk mamma.

    Min pappa var den snällaste och roligaste pappan du kan tänka dig..När jag var liten var han min stora idol och förebild.

    Men mina föräldrar skiljde sig när jag var 6 år och min mamma tog med sig mig och min syster, det var då helvetet började..

    Min pappa slogs och kämpade för oss men det räckte inte utan fick min mamma att bara bli ännu elakare..

    Mamma slet upp mig och min syrra från ett liv här i sSverige och flyttade utomlands med oss. Mot vår vilja..Allt vi ville va att få vara med vår pappa.

    Jag vet att min pappa slogs och kämpade för att få tillbaka oss (har jag fått veta nu i efterhand)men det fick vi aldrig veta..Vi trodde att pappa "glömt "oss.

    Många år gick och min saknad efter min pappa blev bara större och större så jag bestämde mig för att leta upp honom och höra varför han inte kämpade för oss.

    Min lillasyster ville vara med men någonstans på vägen orkade inte hon och gav upp .. inte bara letandet efter vår pappa utan även sitt eget liv.

    Tillslut hittade jag pappas bror som berättade vad min pappa hade gjort och hur mycket han försökt att hitta oss. Han visade mig alla brev pappa hade skrivit till oss.

    Tyvärr fick jag inte träffa min pappa för 1 år innan jag hittade hans bror orkade pappa inte längre utan han tog sitt liv.

    Nu är jag själv mamma men bor inte tillsammans med barnets pappa men jag är väldigt noga med att hans pappa ska få träffa sin son när och hur mycket han vill!

    Jag blir så arg och ledsen när jag läser din blogg Daddy, inte för det du skriver utan för att det behövs skrivas om! Alla föräldrar har rätt att träffa sina barn och ALLA barn har rätt att få träffa sina föräldrar!

    Stå på er alla pappor och mammor där ute!!!

    Slåss för era barn och era rättigheter!!

    Kram

    Tess

    2009-02-17 | 12:39:16
  • L.P säger:

    Tess...



    Det finns inga ord för vad ni har gått igenom,bra att du berättar,så att andra ges en möjlighet till att förstå!!!



    Önskar dig det bästa/L.P



    -------------------



    Jag är en av dessa pappor som tvingas till att kämpa,och kanske kommer jag orka hela vägen,men det är inte säkert,min livsgnista flämtar och dör ut då och då..



    Men än finns jag här för min son =) ,och han ger mig krafter att fortsätta kämpa för honom..



    Mvh L.P



    www.pappa-barn.se



    Inte bara för pappor,utan även för mammor..

    2009-02-18 | 08:38:51
  • Tess säger:

    Till L.P

    Tack och jag önskar dig all lycka!

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att du och sin son snart får vara tillsammans!



    // Tess

    2009-02-18 | 10:33:29
  • pappa utan son säger:

    Ja Daddy!

    Hur länge orkar man? Jag har inte sett min prins nu i snart två månader och jag vet inte var mamman är. Det hemska är att hennes nya sambo hjälper henne och han försöker lära min son att jag inte hans riktiga pappa men han kommer ingen vart med det. Men ändå, det gör ont.



    Prata med soc! Ja det är som att föra en dialog med fem åringar och hur än jag beter mig så är det illa nog.. Var vänder man sig?? Jo pappa-barn.se är den enda som har gett mig stöd. Skrivr dagbok till sonen och har blivit min ventil för att orka med. Det värst av allt är dom hemska nätterna där jag hör hur han ropar på mig.. Min son ger mig styrka för att orka med allt. Frågan är hur länge man orkar???



    må bäst

    http://pappa-barn.se/

    2009-02-24 | 00:13:57
    Bloggadress: http://www.pappautanson.wordpress.com
  • L.P säger:

    Till Tess:



    Tack för dina lyckönskningar,de värmer ett fruset hjärta =)



    //Kram



    Ang.tillsammans:



    så träffar jag och sonen varandra,men pojken vill mer,än vad modern kan tänka sig tillåta sonen,därav så är det sorgset..........och svårt,vilket drabbar vår son på ett fruktansvärt ont sätt...



    Snälla,mammor..tänk på barnens behov av kärlek och trygghet,se bortom era egna problem som separation kanske skapat mellan er vuxna..



    Barn behöver både mamma och pappa...



    SE barnet.



    Lämna barnen utanför er konflikt med varandra,alltför många barn blir idag svårt lidande av er vuxna..



    Tänk NU,tänk på barnens behov och önskningar,för sen är barnen stora och då är det försent.



    Från pappan som aldrig ger upp =) sin son...





    Mvh L.P





    www.pappa-barn.se



    För föräldrar och barnens rättigheter till varandra.



    2009-02-24 | 19:11:33
  • Marareta säger:

    Hej jag grät när jag läste din blogg

    jag är själv i din dotters situation ja e 18 år och har varit utan min pappa i två år.

    Jag saknar honom något fruktansvärt mamma vann i skilsmässan och under två år såg hon på när min ett år äldre syster misshandlade mig fysiskt

    2009-12-22 | 20:06:22
  • Daddy säger:

    Hej Margareta



    Ledsen att höra om dina erfarenheter. De barn som blivit tvångsseparerade från dina fäder börjar nu växa upp och avslöja lögnerna som förstört deras liv.



    Varje historia är viktig. Jag kan rekommendera att skriva om det. Antingen på en blogg eller i brev till dom ansvariga. Det ger en viss lindring.



    Du skriver inte vad som hände med din pappa, men förmodligen kämpade han så länge han orkade. Det kan låta konstigt att en pappa kan ge upp när det gäller hans barn. Men då ska man veta det pris vi pappor som kämpar får betala.



    Den sortens psykiska misshandel orkar ingen med hur länge som helst. Dom bekämpar oss i rätten, men falska anklagelser, ekonomiska straff, indragna umgängen och rena justitiemord. Till slut står valet mellan att fortsätta leva för sina barns skull eller dö.



    Jag hoppas din far fortfarande är i livet och att ni kan reparera det somm blivit förstört.

    Jag tror att din pappa skulle bli en mycket lýcklig man om ni kan komma varann nära igen. Grunden är redan lagd.



    Han är förmodligen rädd för att ta första steget och riskera mer förnedring. Förmodligen måste du göra det.



    Lycka till

    2009-12-22 | 20:40:30
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/

Kommentera inlägget här: