daddys

För er som har svårt att förstå snedvridningen i debatten om Gömda Bl a

Skrivet av Stephen Baskerville Måndagen den 16 februari 2009 

Islamisk radikalism kan skapa en sammandrabbning mellan civilisationer. men feministisk radikalism undergräver den sociala grunden för all civilisation. 

Dr Stephen Baskerville, Ph.D.

* Stephen Baskerville undervisar i statskunskap vid Patrick Henry College. Han är författare till: Taken Into Custody: The War Against Fathers, Marriage, and the Family (Cumberland Books).

Fyra decennier in in i det djärvaste sociala experiment som någonsin genomförts i de västliga demokratierna, så syns den fulla effekten av det som en gång kallades Kvinnors frigörelse äntligen klart. Den politiska klassen i både vänster och höger har samverkat för att begränsa debatten till en rad oskyldiga kontroverser. Jobb diskriminering, lika lön, positiv särbehandling. Endast debatten om abort har något djup, och debatten har därmed totalt gått i baklås.

Under tiden, under den politiska Radarskärmen, kommer emellertid de verkliga konsekvenserna alltmer i ljuset. En omfattande omstrukturering av den sociala ordningen, demografiska trender som hotar överlevnaden av den västerländska civilisationen, och kanske det som märks minst. En exeptionell ökning av storleken och makten hos staten. En stat av den mest byråkratiska och tyranniska sorten.

 Feminism har nu positionerat sig som spetsen för den politiska vänstern, som flyttat den politiska inriktningen från ekonomi och välfärd till den sociala och genus. Det som en gång startade som ett socialistiskt angrepp på egendom och företag har blivit ett socialt och genusinriktat angrepp på familjen, äktenskapet och manligheten. Detta är en verkligt ny typ av politik, den mest personliga och därmed potentiellt den mest totalitära politiken som någonsin utarbetats: politiken mot privatliv och sexuella relationer.

Jämställdhetsfrågan har blivit både feministisk och homosexuell, utan skiljelinjer som separerar dem. Feminism har varit mer öppet politisk doktrin. Tills nyligen, har dom homosexuella mest bett om att få vara ifred, vilket de allra flesta har respekterat. Många homosexuella, särskilt män, brukar förmodligen inte medvetet tänka på sin sexualitet i uttalat politiska termer. Men homosexualitet i sig kan vara ett politiskt uttalande, särskilt lesbianism, som för många är den personliga aspekten av feministisk ideologi. Feminism är teorin, lesbianism är praktiken.

Med Ti-Grace Atkinson egna ord. För många feminister, är lesbianism långt mer än en sexuell läggning eller ens en preferens. Det är, som studenter i många högskolor lär sig, ett ideologiskt, politiskt och filosofiskt sätt att befria alla kvinnor från heterosexuell tyranni. För feministiska aktivister, är sex i sig inte en privat, men en politisk handling.

Kommer ni ihåg Henry adams definition av politik som systematisk organisation av hat? Det krävs inte mycket fantasi för att se att detta uppror mot sexuellt tyranni har politiserat och omvandlat sex, en handling knuten i dess mest sublima form med kärlek, till något som snarare kan liknas vid ett rent destillation av hat.

Inget politiskt projekt har någonsin förr kunnat ske så förtäckt som denna, vilket i o f s inte är så konstigt som det låter, politisering av sex och sexuella relationer tränger mycket djupare ner i det mänskliga psyket, frigör energi och känslor, och förstör relationer och institutioner mycket mer grundläggande än de som attackerats av radikala ideologier i det förgångna. Kapaciteten för intrång i den privata sfären är idag större än den någonsin varit förr. Den radikala feminismen är den mest destruktiva och fanatiska rörelse som vi drabbats av sedan den uppstod på 60 talet skriver Robert Bork.

 Detta är en revolutionär, inte en reformistisk, rörelse, och den har nått stor framgång. Den står i djupt motsatsförhållande till den traditionella västerländska kulturen och föreslår en fullständig omstrukturering av samhället, moralen, och den mänskliga naturen. Men det scenario som spelas upp är långt mindre tydlig och, har faktiskt, undgått de flesta observatörer. Greppet över politiken och kommandot över vår politiska kultur är så djup att dess mest destabiliserande faktorer ofta förblir oupptäckta även av dess hårdaste kritiker. Några har dock dristat sig till att våga granska feminismen ur ett kritiskt perspektiv, men ofta har t o m dom missat själva kärnpunkten. Dom ser det ofta bara som en annan aspekt av vänsterpolitiken, precis som socialismen, rasfrågor och nationalism. Men det är mycket mer.

Feminismen är den mest komplicerade och subtila politiska ideologin i dag. Å ena sidan gör radikala feministers överdrifter och lögner att att många inte längre tar frågan lika allvarligt. Många anser att den numera är obrukbar som en politisk kraft. Att feminismen är död, och vi lever i en efterfeministisk tidsålder. Men samtidigt som radikala feministiska uttalanden inte längre svävar över oss i den politiska debatten, har dom genomsyrat och frodas numera obestridda och oattackerade på hela den politiska skala från vänster till höger.

Faran är inte absurditeterna av extremister som få längre tar på allvar, men den stadiga urholkningen av den sociala sammanhållningen, den medborgerlig friheten, och framför allt privatlivet samt politisering av privatliv genom en feministisk ideologi som har hypnotiserat oss alla till den grad att vi är i stort sett immuna mot att förstå det.

Kanske den största faran är att det saknas en samlad motståndsrörelse. För mer än någon annan politisk rörelse, klarar

feminismen att förlöjliga, skrämma och svartmåla sina motståndare. Många har sett likheter mellan feminism och marxism, men få inser hur feminismen faktiaskt utvidgat Marx socialistiska logik och faktiskt gått längre i sin påträngande potential. Kvinnors frigörelse, är om inte den mest extrema men säkerligen den mest inflytelserika neo-marxistiska rörelsen i världen. Den har gjort med västerländska hem vad kommunismen gjorde med den ryska ekonomin, och det mesta av förstörelsen är oåterkallelig skriver Ruth Wisse i Harvard.

Genom att definiera relationer mellan kvinnor och män i fråga om makt och konkurrens i stället för ömsesidighet och samarbete, förstörs förutom de mest grundläggande och bräckliga avtalet i det mänskliga samhället, den enhet som alla andra sociala institutioner hämtar sin styrka.? Genom politiseringen av kön tar logiken i klasskonflikten ett stort språng framåt. De "ansvariga" för förtrycket har smalnat inte breddats. Från opersonliga sociala klasser, till det mest intima. Personliga relationer. Förtrycket handlar inte längre om inkomst eller överklass utan mannen (eller partnern), Fadern, t o m sonen. För att befria de förtryckta, nationaliserar den allsmäktige staten inte bara privata företag utan den också den privata familjen.

Mänsklig intimitet, individen, familjen. Den sista tillflykt från statsmakten har gjorts till en fiende som skall utplånas. Faran kommer därför inte längre så mycket från angrepp på vår frihet, vilket tyranner historiskt har inriktat sig på. Nu har man istället inriktat sig på angrepp på den privata sfären, i synnerhet familjeliv (som traditionella diktaturer brukar lämna ensam). Radikal feminismen är totalitär eftersom den förnekar den enskilde ett privat utrymme, varje privat tanke och handling är offentlig och därmed politisk.

Partiet eller rörelsen åberopar en rätt att kontrollera alla aspekter av livet. Daphne Patai uppfattar även hon denna fientlighet till privatliv. "Feminism i dag, i sin utplåning av gränserna mellan den offentliga och privata, skriver ett nytt kapitel i den dystra tradition av övervakning och ofrihet konstaterar hon. Varigenom ens varje gest, varje tanke, är utsatt för en dom av ens vänner och övriga medborgare.

Denna attack på privatlivet är särskilt farlig, för i dag är många konservativa som annars med största sannolikhet skulle vara dom som utmanade feminismen, inte själva värnar värdet av ett privatliv och medborgerliga friheter. Ironiskt nog hävdar feministerna själva just privatlivet som ett skäl till rätten till abort, vilket fått de konservativa abortmotståndarna att attackera själva privatlivet istället för feminismen.

Många konservativa ogillar också medborgliga rättigheter som dom ser som en ursäkt för att inte straffa brottslingar. Detta lämnar vänstern med ett monopol som väktare av våra mänskliga rättigheter. Skyldiga går ostraffade, men delvis på grund av att oskyldiga har dömts i deras ställe. Som vi ser, den viktigaste politiska kraften att hantera brottsligheten idag för både oskyldiga och skyldiga är politiserad sexism.

Modern jämställdhets politik har ett specifikt mål, privatlivet, och särskilt familjens privatliv. Carol Pateman insisterar på att förnekandet av den dikotomin mellan den offentliga och den privata ... är i slutändan vad den feministiska rörelsen handlar om? Och framträdande feminister hånler åt ideologin om familjen som en bastion för privatlivet. Feminismens grundläggande princip att det personliga är politiskt är så uppenbart totalitärt att historikern Eugene Genovese (själv tidigare marxist) har kallat det stalinistiskt.

Även denna potential är uppenbar. Vad som sällan tas upp är hur långt det potentiella har realiserats.Radikala feminister måste se det som olyckligt att de saknar befogenhet och mekanismer av staten för att genomföra sin kontroll över tankar och beteende. Men sanningen är att målet att gradvis få att tvingande makt i både det privata och i offentliga institutioner redan är uppnått.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Gömda, faschism, övervakning, rättsäkerhet, diskriminering, frihet, samhälle, politik, kontroll, socialism,