daddys

Tar del av Roberts berättelse i kommentarsfältet med föga förvåning, men med desto större bedrövelse. Det djävulska i denna situation är ju inte bara att en maktfullkomlig stat anser sig ha rätten att avgöra om du skall få umgås med dina egna barn eller inte. Och att denna stat när dom fattat sitt beslut vägrar att backa ovasett hur fel dom än har.

Never let your buddy fight alone

Istället så trixar och fixar dom med lagarna så att det blir omöjligt för den enskilde att få rätt. För det är ju dom som är lagen. Eller hur? Lagen är ju inte till för oss små enskilda medborgare. Lagen är till för dom som skriver den. Och om det fattas en lag så skriver dom bara till en ny. Alla instanser och remisser som den ska gå igenom innan den vinner laga kraft är mest bara för syns skull. Hur många av er kände till den nya lagen från 2008 som ger åklagaren total makt att bestämma vilka som skall få sitta med vid ett barnförhör? Inte jag, och inte heller min försvarare.

Ska du i den här situationen behöva höra från någon av dom som skall sägas stå dig närmast att du måste börja acceptera faktum, att du krigar i onödan. T o m att det är fel att kriga?  Värst av allt är när din förmåga som förälder ifrågasätts just därför att du mår så dåligt av den tortyr du utsätts för att du till slut inte kan sova eller fungera normalt. Och någonstans mitt inne i allt detta kaos får du också slängt i nyllet att det är ditt eget fel?  Att det är du själv som satt dig i den här situationen. Detta skall du tvingas höra från dom som, om det funnits något rättspatos eller sunt förnuft, istället skulle ha stått uppe på barrikaden och kämpat jämsides med dig för rätten att vara far till ditt barn.

Offren för vår "jämställdhet" får inte synas

För mitt i allt elände som pågår inte minst i vårt land. Mitt i alla diskrimineringsdomar vi läser om, nu senast, DO dömer ut skadestånd till en kvinna som vägrades tillstånd att bära slöja på jobbet. På Gotland har någon miljonär fått gräddfil till en strandtomt...och folk är förbannade. Kvinnor har äntligen efter många års "förtryck" fått rätten att bada topless på Malmö badhus. (gärna för mig).

Mitt i allt detta nyhetsflöde pågår en diskriminering så fruktansvärd...Rättsövergrepp så smärtsamma...Korruption så ondskefull att vanliga hyggliga människor inte ens kan ta in den. Dom helt enkelt vägrar att tro att i en kamp mellan en enskild människa på ena sidan och samtliga statens och kommunernas myndigheter på den andra så kan den lilla enskilda människan faktiskt ha rätt. Det bara går inte in. Vi har levt för länge i vår trygga bubbla i det här landet. Den fula verkligheten utanför bubblan ser vi inte längre. Vill inte...kan inte...

Du kan ju inte sluta leva....

Det tragiska resultatet blir, att då en människa som vi älskar och bryr oss om, drabbas av denna omänskliga behandling, kan vi inte längre se det groteska denna människa tvingas brottas med. Istället vänder vi oss mot människan...offret...och i all vår välvilja så försöker vi hjälpa denne på dom sätt vi har fått lära oss. Mat, motion, regelbundna tider..så skall du se att det blir bättre. Du kan ju inte sluta leva bara för detta!!

Kan jag inte det? Berätta då för mig hur jag skall klara att leva vidare...Med Ranias bedjande blick som är där så fort jag sluter ögonen. Med hennes röst ekande i huvudet: "Kan inte du gå till domaren och säga att du behöver vara med mig lite mer". Hur skall jag radera minnena av hur Rania gråtande slits ur mina armar av förstående socionomer som försöker intyga mig att hennes hysterika reaktion är fullt normal. Ska jag bara ställa mig upp och ruska av mig dessa minnen och gå vidare? När varje barn jag ser påminner mig om henne. När varje gång ett barn skriker "pappa" på affären kör en kniv rätt igenom mitt hjärta. När varje TV program där ett barn förekommer får mig att snabbt byta kanal.

När sömnen är den enda flyktvägen från en verklighet som har blivit för smärtsam att hantera, varför får jag inte bara sova? Jag är trött nu. I tre och ett halvt år har jag stridit ensam mot övermakten. Jag har oförtrutligt kastat mina småstenar mot deras mur av sköldar. Jag har överösts av hat och förakt för min kamp för min dotters lagstadgade rättigheter. Jag har varit en liten röst som försökt skrika "Stopp!" Jag är inte farlig. Fienden finns inte. Han är påhittad. Men så fort min röst hörts över det allänna "surret" har den snabbt tystats igen. Många vet, men få törs höja sin egen röst i rädsla för reprissalier. Något har gått helt galet i vårt land. Ett folk skall inte behöva frukta sin regering. Regeringen bör däremot alltid frukta sitt folk.

Vi hör aldrig varningsropen

Det fanns dom som försökte göra detsamma som jag innan förintelsen. Det fanns dom som försökte göra detsamma innan irakkriget, det fanns dom som försökte göra detsamma i gamla Sovjet. Men inte hjälpte det då, och inte verkar det hjälpa nu. Den allmänna medvetenhetsgraden tycks inte ännu ha uppnått det stadium då en människa automatiskt reagerar med vrede då ett barn behandlas illa. Så länge barnet är i händerna på självutnämnda experter med fina titlar och vita rockar så får dom göra vad dom vill med dom utan att någon reagerar. Inte ens då våra barn medvetet kastas in i gapet på penninghungrande hajar som behandlar dom fruktansvärt regerar vi. Längre än så har vi ännu inte kommit.

Jag ber om att vi en dag kan komma dit. Då vi som medmänniskor reagerar mot all sorts barnmisshandel. Även den som utförs av våra myndigheter under täckmanteln "barnperspektivet" och den alltid lika populära "för barnets bästa". Men fruktar ändå att vi har en lång bit att vandra. Då inte ens dom människor som står närmast en drabbad vill se vad som försigår, hur skall man då kunna begära att människor som står på långt avstånd skall kunna se? Ändå är det många av er som gjort det, och då vill jag ändå kalla den här bloggen framgångsrik.

Mår väl så där just nu...

Jag har dom senaste dagarna gått in i någon slags vägg och just nu är mitt psykiska mående allt annat än okej. Allt som måste göras blir en 4 meters mur att ta sig över. Även bloggen. Om ni får mindre svar ibland kommentarerna eller på mail så beror det på detta. På torsdag har jag ett möte med socialtjänsten som tydligen fortfarande utreder mammans anmälning trots att polis och åklagare funnit att den var falsk. Men dessa experter vet ju att bara för att det saknas bevis så är en man och pappa inte automatiskt oskyldig bara för det. Det har dom ju fått lära sig på alla kvinnojourens kurser hur slug och beräknande en pappa kan vara bara för att få tillgång till barnen.

Och titta nudå...nu har ju flickan och pappan inte haft någon kontakt på 5 månader, då kan man ju inte bara uppta kontakten igen hursomhelst...Nej dom är sååå känsliga dom små liiiven. Ofattbaaara skador kan uppstå på barnen om dom får träffa pappa...hmmpff tääänka sig nåt så fräckt. Att bara komma och hävda att man har rättigheter som en förälder...trams...här är det barnens bästa vi tänker på minsann...dom äääär ju så sööööta de små liiiven...jaaa *suck*.