daddys

Gårdagens inlägg har väckt en del uppmärksamhet. Inte bara på min blogg diskuteras nu mitt fall och huruvida jag är skyldig till incest eller inte. De flesta kommentarer jag läst är eniga med mig om vilka som är dom verkliga förgriparna här, men så finns det naturligtvis människor som retat sig på vad jag skrivit tidigare och nu ser sin chans att säga "jaha, vad var det jag sa..." Det finns t o m människor som kallar mig "vidrig", för att jag försöker skydda mitt barn på det enda sättet som står mig till buds. Detta är naturligtvis ledsamt, men när man redan ligger så gör sparkarna inte längre lika ont. För alla er som fortfarande tvivlar på att oskyldiga döms så rekommenderar jag bl a förljande artikel: Oskyldiga döms till fängelse

I April ifjol föll tingsrättsdomen i vårdnadsmålet angående mitt barn. I den domen slås bl a fast att mamman har begått brotten egenmäktighet med barn samt falsk tillvitelse. I övrigt konstaterar man också att mamman kommit med många falska påståenden utöver dom hon har polisanmält, men inte lyckats styrka ett enda. 

Man kunde ju tycka att, efter att tingsrätten slagit fast att mamman och mormodern är kompulsatoriska lögnare och att dom poängterar att det finns en risk, för att barnets behov av bägge sina föräldrar inte tillgodoses genom att ge modern enskild vårdnad, så skulle socialtjänsten och polisen vända sina misstänksamma blickar dit dom hör hemma, men icke. Jag har skickat in två anmälningar samt en kopia av domen till familjerätten i Kungsbacka, men dessa har man inte ens läst. Det svarade familjerättssekreterare Christina Pettersson på en av mig direkt ställd fråga: "Har du läst

domen som jag skickade med?",  "Nej, den var ju uppdelad i så många filer..."

Dagarna efter min anmälan knallar tydligen modern in till familjerätten i kungsbacka och framför "oro" om vad mitt barn har påståtts ha sagt, varpå man genast anmäler mig till "Barn & Ungdom" och rekommenderar att allt umgänge genast skall upphöra. Varpå också sker. 

Nu skall saken också bevisas.  När jag först fick reda på att jag än en gång polisanmälts för något så tänkte jag att: "nu måste dom väl ändå se, eller åtminstone börja fundera..." Man kan väl inte vara helt tappad bakom en vagn i domstolar och hos polisen. Nog måste man väl ändå vara medveten om mängden av falska anklagelser mot fäder i vårdnadstvister? Men så enögd är rättvisan idag att bara tanken på att det faktiskt kan vara mamman, eller som i detta fallet framförallt mormodern som är förövare verkar inte existera ens i dessa människors sinnevärld.

Falska anklagelser är ett otyg

Jag har läst utdraget från polisens förhör med mig. 2 timmar och 12 minuters förhör har man sammanfattat på 2 och en halv A4 sida. Man har utelämnat vittnesmålen om att dottern varit röd och irriterad i underlivet efter att hon lämnades till mig efter 8 veckors umgängessabotage. samma dag lät jag en rutinerad barnsköterska undersöka henne och hon har vittnat om att det troligen härrör sig från ett överdrivet skrubbande med tvål.

Detta måste alltså ha skett hemma hos mor eller mormor.  Man påstår för mig i förhöret att dotterna och jag skulle ha en "hemlighet" ihop men att dom inte lyckades få henne att avslöja den. Men det framgår ju av förhöret med henne att det inte stämmer. Min dotter berättar ju "hemligheten" för polisen, men eftersom den inte har något samband med anklagelserna så antar man helt enkelt att det inte kan vara den hemligheten som hon menar. Utan senare i förhöret kommer man alltså fram till den "riktiga hemligheten". Att dottern leker med pappas snopp.....i dockrummet...på dagis...medan han sover??

Har du frågat flickan vad mamma eller mormor har sagt till henne? frågar min advokat under förhöret? "Nej men nu berättar jag vad flickan har sagt och blir det ytterligare förhör så kommer du självklart att få vara närvarande". Inte heller har man tagit med det jag säger i förhöret om mammans anklagelser mot sin egen pappa och hennes historier som inte stämmer med vad som verkligen skedde.

Men det viktigaste som utelämnats i förhöret med mig är när polisen berättar att hon talat med flickans mormor. Och det mormor påstått blir för mig det yttersta beviset för att detta, i alla fall från hennes sida inte rör sig om något missförstånd, eller övertolkning. Nej detta är en medveten och illvillig attack på mig och ett sätt att få mig bort ur barnets liv för alltid. Hon är till och med villig att sända mig i fängelse.  

Vilken bra förebild för min dotter att växa upp hos...

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, feminism, barnmisshandel, sexuella övergrepp, pappa, mamma, barn, familj, vårdnadstvist, rättvisa, falska anklagelser