daddys

Beware the fury of a patient man

Ibland måste man vila en stund

Kategori: Barn

Den senaste dryga veckan har varit helvetisk, omtumlande, stressig, svininfluensig, rolig, tragisk, upplysande och jag hoppas jag någonsin slipper uppleva en liknande vecka igen.

I fredags och Lördags var jag i Kristianstad och fick träffa medlemmarna i föreningen Pappa-Barn Kristianstad, och framförallt deras ordförande Rickard Nilsson. En man som liksom jag älskar sina barn för mycket för att vila en sekund innan dom är i trygghet.
Manifestationen syftade till att uppmärksamma barnkonventionens 20 års jubileum.

På ljusvakan talade representanter från socialdemokraterna, vänsterpartiet, moderaterna, centerpertiet och miljöpartiet. Folkpartiet hade årsstämma varför dom inte kunde skicka någon. Vad kristdemokraterna hade för ursäkt vetefan. Detsamma kan man fråga sig när det gäller BRIS och Barnombudsmannen.

UNICEF och Rädda barnen stod dock också på talarlistan. Av alla dessa representanter var det ingen som pekade på problemet med frånvarande fäder. Detta är remarkabelt. Man talade länge och väl om papperslösa flyktingbarn och nya "tittlagar" gällande barnpornografi (som grundar sig på en förfalskad undersökning), men inte ett ord om det största problemet av dom alla. Dom nu närmare 400 000 barn i Sverige som har liten eller ingen kontakt med sin pappa.

Själv var jag med och stod för underhållning. Bandet "Daddys" bestod förutom av mig, min gode vän och Slowburnkollega Mårten Olsson på Gitarr och två fantastiskt duktiga unga tjejer från Vislinjen på Nordiska folkhögskolan. Ellen Eklund och Anna Luther. Så kvällen till ära var vi även ett helt jämställt band. Kan bara hälsa både Kristdemokraterna BRIS och BO att ni missade en fantastisk tillställning. Varför får ni svara på själva. Att ni inte kom är väl en sak, men att ni inte ens hade hederligheten att tacka nej tycker jag är tamejfan under all kritik. Inte en spänn mer till BRIS förrän dom börjar jobba för ALLA barns rättigheter. Att inte BO gjort det för länge sedan är mer än lovligt mystiskt.

Filmer från evenemanget kommer att postas ut här senare förhoppningsvis.  På Lördagskvällen spelade jag med Slowburn på en utsåld och totalpackad krog ute på Styrsö. En spelning som blev lyckad trots att jag vid det laget börjat känna mig rejält påverkad av den snuva jag trodde jag dragit på mig. Det var ingen liten snuva visade det sig. På natten till Söndag då jag kom hem svimmade jag mer eller mindre, sen har jag nästan inga minnen på 36 timmar. Jag skulle kunna fylla ett helt inlägg med alla knäppa drömmar jag hade detta dryga dygn, men det får bli en annan gång. Efter drygt en veckas uppehåll är jag ordentligt "backlogged" på bloggen. Massor med grejer i kö som borde publiceras. Bl a om den nya intressanta rapporten från BRÅ. Vad som gör den unik framgår redan av titeln. Den heter Våld mot kvinnor och män i nära relationer. Samt BRÅ:s uppdaterade rapport om kvinnors brottslighet som säger att kvinnor är i majoritet av de förövare som begår fysiskt våld mot barn i åldrarna 0-6 år.

Klockan har stannat


Som ni säkert märkt så har klockan på bloggen stannat äntligen. 269 dagar. Nästan 10 MÅNADER. För att R råkat säga till sin mor att hon och jag hade en "hemlis". Vad fan utsätter vi barnen för? Dessutom vill jag vara jävligt politiskt inkorrekt och faktiskt nämna mig själv i sammanhanget också. Näste man som påstår att jag "inte ser till barnens bästa" bara för att jag berättar vilken fasansfull tortyr detta är för en pappa, kommer att få en personlig utmärkelse på denna blogg.

Hur mötet gick? Det var bitterljuvt kan man säga. Av någon anledning hade man på familjerätten gått med på mammans krav att hon skulle närvara hela den timme som umgänget varade. Jag har naturligtvis haft invändningar mot detta. Dessa tog emot väl av chéfen för familjerätten Yvonne Oliv. Hon skulle delge handläggaren instruktioner för mötet vad gällde denna punkt, men där någonstans brast det uppenbarligen. För det hade hon enligt handläggaren inte gjort.

R var inte sitt gamla jag. Hon var skygg för mig och mest intresserad av att leka i kontorets sandlåda. Jag lekte med henne samtididigt som hjärtat höll på att sprängas inifrån. Det var som om dom hade sugit själen ur henne. Nu skall vårt egentliga 4 timmar långa övervakade umgänge komma igån Fredag den 4 December. Då blir första gången jag får vara själv med R. Vi får se hur det går då. Jag hade tagit med mig fotografier på Farmor, farfar, Kusin Emilia, Robin, men R sa sig inte komma ihåg någon av dom. Detta görs mot barn idag. Regelmässigt. Sedan slår sig Sverige för bröstet och säger att vi är ett föregångsland gällande hur vi behandlar barn. Hyckleriet blir så enormt att man vill kräkas. Det finns inget föregångsland när det gäller barns rättigheter. Men om man jämför med exempelvis Norge som lagstiftat om barnkonventionen så ligger vi definitivt efter.

En barnpsykologs utvärdering


Inget ont som inte har något gott med sig. Barnpsykologen Peter N i Göteborg blev skild från sina pojkar i 7 månader och tre veckor efter att ha anklagats av mamman för att ha slagit dom. I hans fall är det den beryktade socialtjänsten i Linnéstaden i Göteborg som varit drivande. Bakgrunden var "ett enormt" blåmärke som den ena pojken skulle ha haft efter umgänge med Peter. Detta enorma blåmärke krympte efter hand till "ca en 5 krona". Konstigt nog använde flera från varandra oberoende vittnen just uttrycket "5 krona" i sina vittnesmål. Sanningen var att blåmärket var mindre än pojkens ena tumnagel, och hade uppkommit på dagis då han ramlat. Detta har dagispersonalen själva uppgett. Men inte hjälper det när "barnskyddarmaffian" fått fart på maskineriet. Peter har nu ett övervakat umgänge, 4 timmar varannan helg. Konstigt det där, att domstolarna alltid bestämmer just 4 timmar varannan helg i varenda fall, nästan som om just denna tidsrymd står rekommenderad någonstans.

I mitt eget fall så resonerade rådman Gerd Möllers att socialtjänsten "nog" inte hade resurser för mer. Uppenbarligen är domstolarna mer bekymrade för socialtjänstens bästa än barnens.

Peters tragiska öde har dock fört det goda med sig att vi nu har tillgång till en barnpsykolog  som gärna ställer sina kunskaper till förfogande. Jag fick detta mail från honom efter jag hade mailat ut på min interna maillista och berättat om mötet med R. Jag kände direkt då jag läste det att jag vill dela med er vad han skriver. För mig blev det i alla fall en liten tröst.

Hej,

fy tusan för influensa. (Såsom varandes man så är det lite tillåtet för mig att klaga på sånt). Och av alla andra irriterande i-landsproblem så funkar inte tangent "a" på mitt nya tangentbord särskilt bra. Joakim, R.s reaktion är inte alls konstig, inte oväntad och inte säkert ett tecken på någon patologi. Det heller inte något bergfast bevis på en förevigad alienation.

Det är en alldeles typisk reaktion från en flicka som varit borta från en kär person en (alltför) lång tid. Det är exakt dessa fenomen (separation-återbördande-rektioner) som man observerade mer systematiskt med början på 40- och 50-talen och som snart lade grunden för det teoretiska fält som lite svepande kallas för theory of attachment, eller anknytningsteori. Man tänkte, lite löst sådär, att om man längtar väldigt mycket efter nån så borde man ju bli jätteglad av att träffa den saknade. Men observationerna var andra, nämligen de du beskrivit. Man kan också se det hos vuxna och jag tror att vi alla, om vi tänker efter en stund, kan dra till minnes från oss själva också. En slags fenomenologisk beskrivning av det psykologiska förloppet, är att den saknande personen blir emotionellt överväldigad av mötet med den saknade, och inte förmår ta in situationen i dess helhet.

(Man kan se en liknande sak - och här kan säkert alla känna igen sig - när en person nås av ett omtumlande besked. Exempelvis om ett dödsfall eller svår sjukdom, besked om avsked från jobbet, nyheter om partnerns otro, eller för all del ett negativt utslag i tvistemål om vårdnad om barn. Jag har personligen haft många tillfällen att sitta med föräldrar i dessa chocktillstånd - chock över de besked jag lämnat om deras barns hjärnskador och livsmöjligheter. Den vanliga reaktionen är att den utsatte personen börjar plocka med småsaker, torkar av bordet, sorterar sina pennor, fastnar i tankar om att byta tid hos frissan, stryker ut osynliga veck på sina byxor, kontroller knäppningen på sin skjorta, kollar lite i sin filofax, osv. Allt med en halvtom, svävande blick.

Det mest typiska är nog att tankarna far åt alla håll och kanter, att de inte går att fokusera på någon viktig fråga, att det är svårt att hålla samtalet fokuserat. Det är som om personen inte längre kan tala sammanhängande i flera meningar i rad. Det är som om orden började ta slut och som om de ord som finns inte längre bär någon mening. Det är som om det inte finns något att säga. Det finns inga ord. (I mitt arbete sätter jag därför av flera timmar åt den här sortens samtal. Trots att det ur en "teknisk" synvinkel bara hade behövts tio minuter. Sen sätter jag av tider för ytterligare minst fyra-fem samtal, där jag hittar på en lagom svävande teknikalitet som ämne för samtalet (en gång ska vi tala om skolformer - och gå genom resultaten igen, nästa gång ska vi informera om hjälpmedel - och gå genom resultaten igen, nästa gång efter det ska vi tala om kognitva hjälpmedel i hemmet - och gå genom resultaten igen, därefter ska vi tala om kommunikationshjälpmedel och kognitiva strategier - och tala om resultaten igen, etc.

Mitt primära syfte är naturligtvis att ge tillfälle att tala om vad patienter och förldrar behöver få tala om, vad det än är. Det är ett sätt att tala sig förbi och genom chocken).
Jag minns en gång när jag hämtade upp en flickvän på flygplatsen efter en längre asienresa. Hon hade skrivit tårdrypande brev och ringt mig collect-call flera nätter då hon känt sig ensam och eländig på olika håll i världen. Och när jag hämtade henne möttes jag av en nervös, småstudsande tjej som lite snurrigt talade om kaffet på planet mellan Ulan Bator och Peking, om bagagekastarnas välstrukna uniformer i Singapore, om de indiska cigaretterna hon köpt mig och inte förrän efter en lång dusch, en rejäl portion svensk husmanskost och ett massivt pillande med alla saker i hemmet, lite babblande om vilka räkningar som skulle betalas osv, så var hon "tillbaka" hos mig med sitt vanliga jag. Och kunde tala om sina blandade känslor med att vara bortrest och med att komma hem.Det tog tre timmar - och det var en vuxen kvinna. R är fem år. Hon behöver mycket, mycket mer tid på sig.

En vän var på tjänsteresa i USA. En arbetsvecka, sen hämtning av familjen på Landvetter. Båda barnen var med och var glada. Äldsta tösen, då fem år, hejade glatt som om han bara hade varit nere hos araben och köpt snus. På väg in i huset, när tösen sprang före (avståndet till fadern ökade ånyo) var det som om hon plötsligt blev varse något, tvärvände, sprang in i hans famn. Sen släppte hon inte taget på flera timmar. Hon höll ett brottargrepp som skulle fått Karelin avundsjuk. Det tog några timmar innan hon vågade, och han hade varit borta fem dar. Men då har han en fru som älskar honom, och han henne. Hon talade med barnen om honom varje dag och hjälpte till att hålla en levande bild av honom i barnens små själar. Jag misstänker att Barnets moder inte hjälper henne med det. Och nu berörde jag en psykologiskt helt avgörande punkt när det gäller att förstå faderskapet: Det finns två fäder: en som är den pappa barnet möter i verkliga livet, och en annan som är den far som framträder i moderns tal. (Och en tredje är den fader som växer fram i barnets inre föreställningsvärld - och som formas av de två förra). Jag tror inte för ett ögonblick att dottern hunnit glömma allt det där som du nämner. Däremot tror jag hon kan ha svårt att tala med just dig om det, i alla fall just nu med dig närvarande. Och i synnerhet med C närvarande. Ska C vara med så är hennes uppgift i detta sammanhang att enkom blåsa liv i en positiv föreställning om dig. Inget annat. 

Jag känner inte C, men om jag får avge en kvalificerad gissning, så tror jag att C inte är förmögen att göra det. Då ska hon heller inte vara med. Jag tror vidare, om jag nu ska spekulera, att hennes distanserade hållning gentemot dig, inte skulle ha sin motsvarighet om hon mötte någon annan person hon inte mött på länge. Ingen annan har nämligen lika stor betydelse för henne. Vi måste dock vara helt på det klara med att denna "normala" separationreaktion samtidigt är ett allvarligt tecken. Din dotter har alldeles uppenbart varit borta från dig mycket längre än vad hennes psykiska förmågor klarat av att hantera. Den enda medicinen är att hon får träffa dig igen. Fort. Snart. Mycket. Nåt jävla trams om att det skulle behövas nån "inskolning" eller liknande, är inget annat än just trams. Det finns inget som helst teoretiskt eller empiriskt vetenskapligt stöd för en sådan tanke - den speglar blott en vuxens paranoia.

Nu ska jag skriva något som rör sig i psykologins mest flummiga regioner. Den plötsliga tomhet och besvikelse du erfor i det direkta mötet med ditt barn, tror jag du bäst ska se som ett mått på barnets känslor i mötet. Jag tror, kort sagt, att du erfor ungefär vad barnet kände. Den psykiatriska termen är projektiv identifikation. Det behöver inte vara dåligt: Du har nämligen en förmåga att uthärda denna känsla, och genom att göra det så kan du härbärgera den (contain) åt henne, så att samspelet och leken kan gå vidare. Om ingen hjälper henne att sålunda ta hand om hennes besvikelse, så låser det hennes tankeliv, hon kan inte utvecklas och hon blir bitter. Man kan nog utgå från att att hon är bitter på dig, Joakim. I hennes värld har ju du "åkt på en lång resa". Och hon har nästan gett upp hoppet "han kanske inte kommer tillbaka". Att bli övergiven av sin far, när man är fem år, föder ju en viss irritation mot fadern. Det är en stygg och opålitlig far.

Notera nu att vi talar om fader nummer tre: den som finns i barnets inre psykiska värld. Det är just för att hon har en sådan bild av Joakim som hon måste få träffa sin riktiga far i det verkliga levandes livet. Ett litet klargörande, som jag haft tillfälle att bjuda många föräldrar på, i min kliniska gärning. Det händer då och då, att föräldrar bekymrat ber om råd då deras barn börjat vara arga på dem och skäller och har sig i största allmänhet. Föräldrarna tycker det är besvärligt, för de kan inte längre trösta sina arga barn och förstår inte varför de är utsatta för barnens ilska. Jag brukar då påpeka, att denna ilska (i somliga fall) inte i första hand skall ses som att barnen är arga på föräldern (vilket de ju uppenbarligen är, det är inte det som är frågan) utan tvärtom skall ses som att barnen har en stor tillit till sin förälder och betror föräldern om att tåla denna aggressivitet, barnet känner sig säker på att föräldern klarar av att härbärgera ilskan. Barnet vänder sig, i en akt av tilltro, till föräldern och ger uttryck för sin ilska (över något) och ber då föräldern om hjälp med att ta hand om ilskan. Och det gör man inte genom att rationalisera den eller tala pedagogiskt om den. Utan tvärtom genom att uppleva den med hela sitt plågade väsen, genom att bli lika hederligt förbannad själv - med att detta till trots orka stanna kvar, orka fortsätta samtalet, orka fråga mera. Genom att tvinga sig att låta kärleken vara större än ilskan och därmed fortsätta vara vuxen, dvs en förälder åt ett plågat barn. För det är en pålitlig förälder barnet behöver just då. 

Alltså, det som föräldrar kan uppfatta som en lindring, är tanken att barnets ilska visar att barnet litar på föräldern. När vi talar om äldre personer med ett liknande beteendemönster (återkommande ilskeutbrott, återkommande anklagelser, ytliga och ombytliga realationer) så ser man inte sällan samma bakomliggande psykiska mekanism. Ilskeutbrottet är en
provokation, ett försök att få den andre arg. Och den andres ilska ger en alldeles uppenbar sjäslig lindring: detta är lätt observerbart. Det bekräftar också den arges bild av att folk i omgivningen är opålitliga eftersom de plötligt och oberäkneligt blir arga hela tiden. Vilket förstärker föreställningen om att det i ren självbevarelsedrift inte finna anledning att beblanda sig mot andra människor, på något djupare plan. Vilket dessutom bevisar att personen själv bara har sig själv att lita till.

Detta lämnar personen i ett ensamt, rent narcissistiskt tillstånd. Helt gränslöst också, för finns inget erkännande av andra människor så finns det heller inga gränser gentemot dem. Att inte svara på dessa provokationer med ilska, utan med saklighet, leder (som någon påpekade i ett mejl alldeles nyss) till att personens egen ilska ökar. Det egna lugnet gör att den arge dels inte får någon omedelbar lindring för sin ilska, och dels inser att att man inte kan
kontrolleras, ens genom ilska. Denna upplevda kränkning mot de narcissistiska storhetsfantasierna föder hat.

Jag hade en studiekamrat som berättade en liten anekdot från sitt första extraknäck som skötare på en borderline-avdelning (slutenvård). Kamraten och avdelningssyrran satt och fikade. In kommer en söt och rar patient och kråmar sig lite, utan att säga att ord. Hon ville tydligen något, men sa inget, och började hälla upp saft. Och hällde. Och hällde. Och saften rann över kanten och över hela bordet. Kamraten blev topp tunnor rasande och tog ett djupt andetag för att säga något passande, när sköterskan utan att ta blicken från sin veckotidning, lugnt sa: "Bli inte upprörd, det är hon som är arg". Varvid bruden fullständigt exploderar, läser lusen av allt och alla, idiotförklarar hela världen och anklagar samtliga anställda för att vilja ligga med henne. I vart fall det sista påståendet var det tydligen ganska lätt att förhålla sig skeptiskt till, ty hon var inte särskilt charmig.

I det här fallet gjorde man rätt. En vanlig lösning, speciellt bland oskolade "hjälpare" och inkännande medmänniskor, är att börja liera sig med patientens föreställningar om alla andras uselhet, eller om dessa påståenden fokuserar på några speciella personer. T ex en f.d. make. Joakims vittnesmål om sitt ex, och ännu hellre sin ex-svärmor, får mig att (ytterst spekulativt) tänka i dessa banor. Jag tror du behöver en ängels tålamod. Det är också detta tålamod som i en förlängning kommer att batala tillbaka sig.

R fattar ett det finns en stabil punkt i tillvaron. Att soc. Kungsbacka har handläggare som identifierar sig med C (och däremed lever ut hennes vanföreställningar) gör det bara mer angeläget att du behåller ditt lugn. "Lugn" innebär inte att du ska förhålla dig passiv: du måste fortsätta att påtala bristerna i deras verklighetsuppfattning. På samma sätt som hittills. Jösses vad jag skrev nu helt plötsligt. Jag tror bestämt att febern börjar släppa. Sammanfattningsvis: Jag tror inte det är någon fara på taket för din framtida relation med R, men umgänget måste till varje pris fortsätta nu. Du måste också träffa R utan C:s närvaro. Din besvikelse speglar dels R:s besvikelse över att inte ha fått träffa dig, och dels din goda förmåga att uthärda hennes ledsenhet.

Peter



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer

  • Farmor säger:

    Peter! Det är länge sedan jag läste ett klokare och mer insiktsfullt inlägg. Stort,Stort Tack ska du ha! Tänk om Rania hade kunnat få den hjälpen hos de "barnaskyddande" myndigheterna i Kungsbacka. Det är stor skandal att så viktiga saker som barns mående läggs i händerna på så dåligt skolade och inkompetenta (ifråga om barn och barns utveckling) personer som socionomer. De kan i stort sett endast lagar och paragrafer, det är vad de lärt sig på sin utbildning. Det borde istället vara skolade barnpsykologer som handlägger dessa ärenden där det gäller att se bakom tillrättalagda fasader och vackra ord. Något som borderline-personer är mycket bra på. Den skada som åsamkats Rania kan vara mycket svår att läka, men jag hoppas innerligt att det går. Något annat tillåter jag mig inte att tro. När jag tänker på den lilla, kärleksfulla flicka hon var innan allt detta hände och vilken tillit och kärlek hon visade Joakim går hjärtat i tusen bitar. Tyvärr var det också detta som startade den här karusellen, då mor och mormor inte kunde acceptera att hon älskade sin pappa. Jag hoppas att många läser vad du skrivit, speciellt de myndigheter som säger sig värna om barnets bästa.

    2009-11-26 | 21:15:06
  • maukonen säger:

    Vad glad jag blir !!!



    Jag har funderat mycket på om du skulle få träffa din lilla tös eller om det skulle hindras igen.



    Men du fick se och vara med henne !!!



    Det är smärtsamt att läsa att hon är skygg och att hon säger att hon inte minns familjemedlemmar.



    Jag hopppas att det kommer att gå bättre och att någon vettig person med makt att förändra folks liv till det bättre, ser hur tösen mår och vad som görs emot henne och mot dig.

    2009-11-26 | 21:50:33
    Bloggadress: http://maukonen.wordpress.com
  • MoaLinn säger:

    Tack Peter,

    otroligt matnyttigt skrivet. Du är fantastisk!



    Glad för din skull Daddy att R är tillbaka "hos" dig.Hoppas allt vänder till det bättre nu.



    2009-11-26 | 21:52:13
    Bloggadress: http://blogg.pappaliv.se/
  • Roback säger:

    Utmärkt. Trots allt ett "bra" första möte med tanke på omständigheterna. Nu är det framtiden som gäller. Tänk som Augustinus (död 430 ek.). Det förflutna finns inte längre, nuet kan ingen fånga eftersom vi hela tiden är på väg mot det som ännu inte inträffat.



    Lycka till nu!!!

    2009-11-26 | 22:20:29
  • Camilla säger:

    Hej!



    Hittade till din blogg av ren slump och jag blir så arg!!!! Arg för att inte mammor kan samarbeta! Jag har en son med en man från tidigare förhållande och vi hade ett hemskt förhållande, det var mycket tuffa tider kan man väl sammanfatta det som. Jag blev gravid och tänkte både en och två gånger på att sticka och inte ens säga till honom att jag var gravid. Jag var rädd att behöva lämna ifrån mig mitt barn till en man jag hatade över allt annat..



    Men när min son föddes och jag såg honom i ögonen tänte jag: Förtjänar inte detta barn en pappa också? Jo, han förtjänar allt i världen. Han ska aldrig kunna se mig i ögonen och säga: "mamma, varför lät du mig inte få träffa min pappa?". Nej, min sons pappa är och ska alltid vara en del av min sons liv. Det fanns perioder då hans pappa inte ville träffa honom då jag till och med gjorde allt i min makt för att sonen skulle komma in släkten, han var med sin farmor mycket under en period. ALlt för att min son ska veta var han kommer ifrån, släkt är viktig för identiteten...



    Och idag, när jag ser hur bra det fungerar, så blir jag nästan tårögd. Jag gjorde rätt val. Visst det är jobbigt ibland - hatet mot hans pappa finns kvar. Men det hatet ska jag för alltid hålla inom mig, det ska aldrig min son få veta om. Hans pappa är bäst och kommer för alltid vara den starka fadersfigur i hans liv..



    min älskade son, för dig gör jag allt för att DU ska ha det bra, om det så ska svida i hjärtat varje gång jag lämnar dig...för mitt hjärta svider inte för att jag tror att din pappa ska behandla dig dåligt, det beror på hatet gentemot din far. Detta ska aldrig få gå ut över dig....



    KÄMPA PÅ DADDY!!!!!



    Din dotter kommer att tacka dig en dag...

    2009-11-27 | 01:36:49
  • Ullis säger:

    Grattis Joakim! Äntligen R-tid! Jag är säker på att ni kommer att bygga upp det ni än gång hade ganska snart i vana miljöer utan "mammas" hårda blickar. Jag får gåshud för jag är så lycklig för din skull. Du kommer äntligen att få betalt för din kamp. Bättre lön än ungänge med R kan det knappast bli.



    Kram!/Ullis

    2009-11-27 | 09:07:31
  • MoaLinn säger:

    Camilla,



    du berör. Din berättelse berör. Och jag känner igen mig. Mina barns pappa skrek en gång till mig: "Ta den där djävla ungen och stick härifrån. Det är inte mitt barn, det var du som ville ha honom." Sonen var då nästan 2 år och hade ett fullt utvecklat språk. Så man kan ju bara ana vilka osynliga spår detta har satt i honom. Men jag gav mig inte. Idag är sonen 11 år och har ett starkt och kärleksfyllt band till en far som långsamt mognar. Skulle aldrig vilja ha den kampen ogjord. För sonens skull.



    Och nu lever jag med en man som inte vill något hellre än att få vara pappa på riktigt. Men hans fd. fru saboterar på alla sätt hon kan med myndigheters hjälp. På 3 år har han inte fått umgås med sina barn ordentligt. 3 år. Förstå den tiden. Förstå vad den tiden gör med barnen.



    Mina barn har däremot fått gåvan att ha en underbar bonuspappa, vid sidan av sin riktiga - också strålande - pappa. Och snart har de 2 "mammor" också. Det tog emot i början att tänka det, men jag känner mig trygg också med detta nu mera.



    Så jag tror att vi kvinnor behöver prata om detta ikring skilsmässor. Hur vi ska kunna förstå att sätta oss över våra egna känslor och se till barnets situation.



    Myndighetssanktionerat umgängessabotage som det som Joakim varit utsatt för - och även min man- borde totalförbjudas. Jag tycker att en av de viktigaste åtgärderna att sätta in vore obligatoriskt övervakat umgänge från dag 1 när misstanke om brott mot barn uppstår. Kontakten får inte avbrytas på det här makabra sättet. Mitt hjärta gråter när jag förstår hu lilla R mår nu.

    2009-11-27 | 11:24:19
    Bloggadress: http://blogg.pappaliv.se/
  • Maria säger:

    Så klokt och generöst av Peter att skriva detta långa brev med exempel och förklaringar till beteenden. Verkligen intressant! Borde vara obligatorisk läsning för dem som handlägger din vårdnadstvist, Joakim!

    2009-11-27 | 11:39:51
  • Carl D säger:

    Grattis, Joakim, till att äntligen få träffa Rania.



    Ett "trick" till nästa gång är att du när ni möts inte överösa henne med din saknad, utan att istället börja med att försiktigt delta i det hon gör, som om det det vore igår ni hade setts. Om hon är frustrerad och du är lugn och avslappnad, så kan ni ta åt er av varandras projektiva identifikationer, och då blir mötet enklare. Så kan du förstås visa foton och sådant efterhand, men hon riskerar att bli överhopad med intryck då.



    Jag gjorde just så när jag träffade min 5-åriga dotter efter ett helt år. Hon blev spänd först, men jag frågade först mest om vad hon höll på med, och deltog i hennes lek, och då var det inte så konstigt längre. Sedan vek hon inte från min sida under flera timmar.



    Peter, du skriver fantastiskt bra. Det där är ju som ett manifest för "vad varje förälder borde veta". Jag skulle bli jätteglad om du t.ex. startade en blogg där du delar med dig av sådant.

    2009-11-27 | 13:07:23
  • KimhZa Bremer säger:

    Allt stöd till dig, Joakim!



    Jag är säker på att den här historien får ett lyckligt slut. Steg för steg, bit för bit. All din dokumentation, allt ditt engagemang är en kärleksförklaring som din dotter en dag kommer att förstå vidden av.



    Vem skulle inte vilja ha en sådan pappa?

    2009-11-27 | 13:31:25
  • Leroy säger:

    Skönt att det verkligen blev möjligt.



    Bra jobbat av både myndigheter och R´s mor.



    Se nu till så att kontinuitets principen får gälla för barnets rätt till bägge föräldrarna och de två social baser som faktiskt finns.



    Se fördelarna med att vara två sociala baser och hjälpas åt, få hjälp och tid.



    Peter, en jätte bra skrivelse om hur tänket borde funka.



    Hoppas nu allt kan utvecklas med regelbundenhet.



    Namnet Slowburn visar ju på ett bra glöd och jag hoppas det blir helt annan musik framöver när du repat in the mood låtar till stöd för föräldrar som känner. Har viljan och förmågan och inte ger upp.



    Leroy

    2009-11-27 | 19:03:29
  • Daddy säger:

    Det är klart att så fort man skriver ut en klok människas namn så börjar hans hemtelefon att gå varm. Det finns säkert många som drabbats av socialen i Linnéstaden, men Peter kan inte hjälpa er. Han får ju inte ens träffa sina egna barn utan övervakare.



    bortsett från skadan som redan är skedd så går all kontakt med Peter via mig i fortsättningen. För er som hann se hans efternamn och prompt känner att ni måste ringa eller maila, respektera att även en barnpsykolog har arbetstider.

    2009-11-27 | 21:19:40
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/
  • Robin säger:

    Här händer inget nytt!

    Mail från en psykolog, som grundar sitt troende och tänkande samt tyckanden på uppgifter från en mycket partisk person - vad säger det?

    Inget annat än att en partsinlaga ska försöka beskriva en påhittad verklighet.

    Totalt oproffsigt av den psykologen att försöka få till någon form av diagnos på en person han aldrig har träffat.



    Du är bara en patetisk människa, Joakim, som har Rania som förevändning att vara djävlig mot andra människor.

    2009-11-28 | 16:14:11
  • omar säger:

    Ola Bengtsson, jurist på Föräldrajuristen i Stockholm, polisanmälde den 25 november familjerättssekreterarna Maria Wagrelius och Åsa Magnusson, båda vid Värnamo kommun, för förtal och tjänstefel. Så här skriver Ola i polisanmälan:



    Gärningen: Johan Nilsson är från Togo i Afrika och är inblandad i en vårdnads- och umgängestvist gällande två barn. Maria Wagrelius och Åsa Magnusson erhöll av Jönköpings tingsrätt den 24 mars 2009 uppdrag att genomföra en Vårdnadsutredning avseende barnen Fredrik och Annika födda 1998 och 2005. I utredningen som färdigställdes den 11 juni 2009 uttrycker utredarna sig kränkande mot fadern till barnen i syfte att utsätta denne för annans ringaktning då man på s 17 i utredningen insinuerar och implicit gör gällande att fadern kan vara pedofil.



    Utredarna skriver sålunda att ”De samtal som hade behövts för att få material till att kunna göra en någorlunda kvalitetsmässig bedömning på huruvida det finns risk för att barnen bortförs av pappa eller att dottern kan komma att bli intressant för Johan (fadern) ur ett sexuellt perspektiv har inte gått att genomföra… ”



    Det har överhuvud taget inte förelegat någon indikation om eller på att Johan skulle ha sexuella intressen som utredarna anger som möjliga, i vart fall inte utredda. Det enda som särskiljer Johan från den ”vanlige Värnamopappan” är hans hudfärg och härkomst.



    Med hänsyn till det allvarliga förfång det är för enskild att utsättas för ett ifrågasättande och anklagelse av detta slag förtalsbrottet måste anses som grovt.



    Socialsekreterarnas agerande har skett inom ramen för en Vårdnads- och umgängesutredning. Denna syftar till att utreda möjligheten för far och barn, mot moderns vilja, att ha en relation och kunna umgås. Det i sammanhanget allvarliga förfånget förstärks av att fadern genom förtalet el. alt tjänstefelet har påverkat dennes möjlighet att träffa barnen annat än minimalt och med kontaktperson.



    Socialsekreterarna har också accepterat moderns till barnen påstående om att dottern.



    Annika är utsatt för en förbannelse som går ut på att Johan inte kan vidröra dottern utan att vidtaga viss åtgärd. Socialsekreterarna uppmanar Johan att medverka till förbannelsens hävande ”oavsett vad Johan själv tänker kring moderns ålderdomliga tro på andevärldens makt…”



    Ola Bengtsson säger att det är vanligt att socialsekreterare blir part i målet. På Föräldrajuristen ser vi ofta att familjerättssekreterare försöker hjälpa mamman istället för barnet. Det beror kanske på att man inte är van vid pappor som vill ta delat ansvar för sina barn efter en separation eller kanske det beror på att en majoritet av socialsekreterarna är kvinnor. Det ska bli spännande att se vad polis och åklagaren säger.

    2009-11-28 | 16:45:19
  • Medborgare X säger:

    Joakim!



    Ett stort grattis till att du äntligen fått träffa din dotter igen. Hoppas detta är en litet steg mot en ljusare framtid för er båda.

    2009-11-28 | 19:23:33
    Bloggadress: http://medborgarperspektiv.blogspot.com/
  • [email protected] säger:

    Skribenten med många namn är tillbaks. "Robin" vilket hon använder denna gång anser att jag är patetisk. Vem av oss som är patetisk Robin, överlåter jag åt mina läsare. Slälv har jag dock en stark åsikt i den frågan.



    Mycket bra initiativ av Ola Magnusson. Föräldrajuristen är en av advokatfirmorna som jag rekommenderar pappor som hamnar i den här skiten. Inte för att dom vet mer eller mindre om juridik än andra, men för att dom förstått och för att dom bryr sig.



    Tack Omar för att du delade denna information med mina läsare. Hoppas du fortsätter informera om det som händer inom Pappa-Barn.

    2009-11-28 | 20:07:43
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/
  • omar säger:

    Vad hände med mitt inlägg?

    2009-11-28 | 22:27:54
  • Anonym säger:

    Ja du "Herr terapeut"..



    Det vore intressant att få en likvärdig utvärdering på blogginehavaren som du ger på mor och barn i denna, något surrealistiska historia.



    Vad det gäller barn, så tycks både du och bloggaren ha "noll koll". Ett 4-årigt barn lever "här och nu". De har ingen koll på blodsband. Relationen har varit en "icke relation" för flickan, under lång tid. Hon behöver tid, tid och tid med sin pappa. Då kommer deras relation att stärkas och må bra. Hoppas de får den möjligheten nu!



    Flickan i fråga har knappast koll på bakomvarande konflikter. Eller pappans något snedvridna syn på barnmisshandel, sexuella övergrepp mm, som pappan kräker ur sig/anmäler i tid och otid. Till sin egna nackdel, i de flesta fall. Inte heller börjar ett 4-årigt barn självmant börja prata om hur det ska bo om inte "någon" frammanar det. Lyssna på den "fina pappans" inspelning, och förfäras över vad pappan är kapabel till. Skrämmande! Diagnos? "Herr terapeut"?



    Visst kan man psykologisera och ställa diagnoser till höger och till vänster. Men vad tjänar det till? Sorry blogginehavare, men det faktum att du är blodsbandspappa är ingenting värt. Inte heller din kamp mot allt och alla. I din dotters värld så är det ingenting annat än "här och nu" som gäller. Titta framåt och se vad DU kan ge henne, inte bakåt och se vilka du kan "sätta dit".



    Hoppas du kan få igång ett umgänge så snart som möjligt. Och att du kan komma till ro med ditt öde.



    Karla

    2009-11-28 | 22:50:36
  • Anonym säger:

    Ja du "Herr terapeut"..



    Det vore intressant att få en likvärdig utvärdering på blogginehavaren som du ger på mor och barn i denna, något surrealistiska historia.



    Vad det gäller barn, så tycks både du och bloggaren ha "noll koll". Ett 4-årigt barn lever "här och nu". De har ingen koll på blodsband. Relationen har varit en "icke relation" för flickan, under lång tid. Hon behöver tid, tid och tid med sin pappa. Då kommer deras relation att stärkas och må bra. Hoppas de får den möjligheten nu!



    Flickan i fråga har knappast koll på bakomvarande konflikter. Eller pappans något snedvridna syn på barnmisshandel, sexuella övergrepp mm, som pappan kräker ur sig/anmäler i tid och otid. Till sin egna nackdel, i de flesta fall. Inte heller börjar ett 4-årigt barn självmant börja prata om hur det ska bo om inte "någon" frammanar det. Lyssna på den "fina pappans" inspelning, och förfäras över vad pappan är kapabel till. Skrämmande! Diagnos? "Herr terapeut"?



    Visst kan man psykologisera och ställa diagnoser till höger och till vänster. Men vad tjänar det till? Sorry blogginehavare, men det faktum att du är blodsbandspappa är ingenting värt. Inte heller din kamp mot allt och alla. I din dotters värld så är det ingenting annat än "här och nu" som gäller. Titta framåt och se vad DU kan ge henne, inte bakåt och se vilka du kan "sätta dit".



    Hoppas du kan få igång ett umgänge så snart som möjligt. Och att du kan komma till ro med ditt öde.



    Karla

    2009-11-28 | 23:09:02
  • Daddy säger:

    Konstigt att så fort en barnpsykolog uttalar sig om ett barn och pappan för en gångs skull inte döms ut som farlig eller olämplig så finner dom anonyma på min blogg genast skäl att ifrågasätta deras bedömning. Dock aldrig i motsvarande rapporter från BUP som uttrycker motsatsen. Jag lovar att exemplen på detta är betydligt fler. Men då går det aldrig att ifrågasätta expertutlåtandena.



    För övrigt blir jag rent iskall över allt hat som sköljer över mig för att jag står upp för barnens, mina och andra pappors mänskliga rättigheter på det enda sätt som står mig till buds. För varje dag blir min längtan att slippa bo i detta land allt större.

    2009-11-28 | 23:13:33
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/
  • Daddy säger:

    Omar: Din kommentar syns ju här ovan? Eller har du skickat ytterligare ett? I så fall har det blivit något fel.

    2009-11-28 | 23:15:27
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/
  • Mia säger:

    Det bästa i dessa fall, komplicerade vårdnadstvister, vore ju om man på ett tidigt stadium plockade in en psykolog som är väl bekant med kluster B störningarna och som dessutom vet att denna störning drabbar såväl män som kvinnor.



    http://shrink4men.wordpress.com/a-shrink-for-men-index/

    2009-11-29 | 07:12:48
  • Anonym säger:

    Nu drar du på dig offerkappan igen!



    Det är ju näpperligen lite svårt att börja diskutera ev BUP-utredningar som inte har någon substans här. Vems BUP-utredning ska jag ta ställning till, menar du? Och jag har då aldrig funnit att en mamma skulle vara en bättre förälder än en pappa. Varför "läser du in" det i vad jag skriver? Föräldrar som inte ser till sina barns behov är dåliga föräldrar. Det är könslöst!



    En seriös/yrkesmässig terapeut/psykolog ställer inga diagnoser utifrån en blogg. Vad är det som du själv inte begriper med det? Att just denna psykolog "håller med dig", är inget försvar för hans agerande. Lika lite som ev BUP-utredning håller med mamman. Skillnaden är väl iaf att BUP haft personlig kontakt med berörda parter. Det låter betyligt mer betryggande i mina öron. Mer sunt och vettigt också. Eller vad tycker du, "Herr bloggägare"?



    Det finns inget iskallt hat mot dig, från min sida. Det är samma försvar, så snart någon kritiserar dig eller dina tilltag. Du lägger diskussionsnivån på en level, lägre än dagistjafs, genom att yttra liknande så snart du/dina inlägg ifrågasätts. Och undviker därmed att svara på relevanta frågor.



    Som väntat pratar du om Pappans rättigheter. Det finns inga rättigheter för någon annan än barnet. Vi föräldrar har bara skyldigheter. Mamma som pappa.



    Och att du gång efter annan söker "stöd i din väderkvarnskamp", genom sexologer, genom okända psykologer mm antyder verkligen att du inte är riktigt på det klar med vad din föräldrarroll innebär och vilka skyldigheter du verkligen har.



    Jag önskar dig, ff tid, tid och tid med din dotter. Ni har fått en anknytningsstörning i er relation. Men med tid så reparerar du den med tid, tålamod och kärlek. En fördel i det har du, trots allt. Din dotter tycks ha en knepig mamma/mormor. Men säkerligen så älskar de din dotter, ger henne "Maslows trappa", samt kärlek, trygghet och omtanke. Det är bra, för barn som inte har någonting av det i sin uppväxt har mycket svårare väg att gå när de ska skapa anknytningar i sina liv. Anknytningar som är livsviktiga för kommande relationer i deras fortsatta liv.



    Lycka till!



    Karla

    2009-11-29 | 09:56:13
  • Bur-q-ua12 säger:

    Barnpsykologen "Peter" kanske man ska ta "med en nypa salt".



    Han skriver bl.a. att han befinner sig i psykologins flummiga utmarker.



    Han skrev följande:

    "

    Nu ska jag skriva något som rör sig i psykologins mest flummiga regioner.

    "



    vilket i och för sig kan kallas ärligt men varför ska man behöva läsa dylikt "flum" på din blogg?



    Min bedömning är att "Peter", apropå "narcissism" och sitt långa brev vill framhålla att han själv har SVARET!



    (Peter skrev: "Detta lämnar personen i ett ensamt, rent narcissistiskt tillstånd.")



    "Daddy", det är väl sådana allvetare du borde undvika, eller?



    Anta att han var på C:s sida.

    Hade du då publicerat hans text och flummiga teorier?



    Bara ett tips:

    vad har du för belägg för att "Peter" inte har fått träffa sina söner på 7 månader?



    FAKTA, tack.

    Allt annat "suger".



    Det är tyvärr så enkelt att bli "populistisk" och förlita sig på "experter", som säger det man vill höra.



    Tips 2: lita inte på någon utöver dig själv, allra minst en barnpsykolog, som skriver text, som han själv kallar "flum"!



    Det gynnar inte papparörelsen!



    2009-12-01 | 02:52:01
    Bloggadress: http://www.societyofbur-q-ua.tk
  • Bur-q-ua12 säger:

    Att ett barn är "skyggt" kan av Socialkontoret/familjerätten alltför enkelt vändas emot pappan och beskrivas såsom att t.ex: "hennes vilja är att inte träffa sin far", eller "hon vägrar att träffa sin far", etc.



    Ett skyggt barn kan vara ett tecken på PAS - parental alientation syndrome.



    I detta fall tycks det rätt så uppenbart och att även "Soc" och "rättsväsendet" kontinuerligt har medverkat till just PAS.



    Ranias mor tycks vara en s.k. manisk/besatt fjärmare

    (länk: http://www.pappaliv.se//index.php?action=riskpas5).



    Modern tycks ha en s.k. "kampanj", syftande att förgöra den andre föräldern.



    [från länken ovan:]



    "

    Särdrag hos den maniske/besatte fjärmaren:



    * De är besatta av att förstöra barnens relation med den andre föräldern.



    * De har lyckats med att sammanföra barnens personlighet och uppfattningar med sin egen åsikt om den andre föräldern.



    * Barnen härmar den maniske föräldern hellre än att uttrycka sina egna åsikter om den andre föräldern.



    * Varken den utvalde föräldern eller barnen kan berätta om orsaken till sina känslor för den maniske föräldern.



    * Deras åsikter kan ibland bli orimliga och förvirrade. Ingen, speciellt inte myndigheterna, kan övertyga den maniske fjärmaren att de har fel.



    Den som försöker är fienden.



    * De söker ofta medhåll från familjemedlemmar, obskyra politiska/religiösa grupper eller vänner som är villiga att dela deras åsikter om att de är ett offer för den andre föräldern och samhället.



    Slaget kommer att stå mellan "dem och oss".



    Den maniske fjärmarens hejarklack är ofta med i domstolen trots att de inte är instämda eller kallade.



    * De bär på en undertryckt rädsla, eftersom de tror att de är offer för den utvalde förälderns kampanj och allt vad de gör för att skydda barnen är befogat.



    * De har en önskan att myndigheterna skall straffa den andre föräldern med domstolsutslag som påverkar eller sätter stopp för umgänget.



    Detta bekräftar den maniske fjärmarens åsikt om att han eller hon hade rätt hela tiden.



    * Domstolens auktoritet avskräcker dem inte på något sätt.



    * Den maniske fjärmaren tror på en högre mission, att skydda sina barn till varje pris.



    * Den maniske fjärmaren vill troligen inte läsa vad som står på dessa sidor eftersom innehållet i dem bara gör dem argare.

    "



    /

    B12



    2009-12-01 | 03:04:45
    Bloggadress: http://www.societyofbur-q-ua.tk
  • Bur-q-ua12 säger:

    ==>Daddy:

    har du något som helst ljudbevis, som stöder det nedan påstådda (citerat)?



    I annat fall är det tyvärr "ord-mot-ord"/hörsägen.



    /

    B12



    "

    Jag smög mig efter att ha tagit bilden närmare för att kunna lyssna på samtalet. Rådmannen föreslår ett närmare samarbete mellan domstolarna och ROKS. "Vi kan söka bidrag från BRÅ, vi kan säkert få loss ett par miljoner" säger han bland annat.

    "

    2009-12-08 | 05:23:20
    Bloggadress: http://www.societyofbur-q-ua.tk
  • Daddy säger:

    Samtalet finns inspelat. Ljudkvalitén blev dock mycket dålig pga högt bakgrundsljud och det är osäkert om den går att rädda. har inte försökt.

    2009-12-08 | 14:03:54
    Bloggadress: http://daddys.blogg.se/

Kommentera inlägget här: