Just när man tror man har hört allt, från kvinnohatare...(den är fortfarande poppis), till mansgris. Så kommer signaturen Jarri och sätter nya lågvattenmärken. Nu hatar jag visst barn också? Som vi sett i tidningarna de senaste dagarna så kan vi ju nu få döpa både pojkar och flickor till Sven, så könet på denne Jarri är fortfarande okänt. Men nog låter denne person mer och mer som en aktiv ROKS medlem för mig.

Nu har denne Jarri blivit så ursinning på mitt förra inlägg där jag nominerade en mamma som kämpade för sin och sitt barns rätt att behålla hennes man och far till hennes barn i livet. Jag blir naturligtvis rätt stött av vad denne pantade människa skriver, men det studsar av rätt fort. 

Vad denne Safia och hennes man har gjort för att spärras in i ett pakistanskt fängelse är det ingen som riktigt vet. Dom är inte åtalade eller fällda någon av dom vad jag vet. Kanske beroende på att dom faktiskt inte gjort något? Inte vet jag, men något terrorbrott eller att dom på något vis skadad eller dödat någon har aldrig varken påståtts eller bekräftats.

Att fängslas enligt dom s k terrorlagarna är numera lika lätt som , att som man fängslas för våldtäkt eller kvinnomisshandel i Sverige. Inga bevis behövs och tiden som man kan bli sittandes utan dom är obegränsad. Precis som i Sverige.

Enligt den skruvade logik Jarri för fram så säger han att han förr stödde "Robert" den LVU omhändertagne pojken i Härryda, men inte nu längre...på grund av att han blivit arg på mitt inlägg?
Öööh..

Jag är hemskt ledsen Jarri men jag tänker inte byta ståndpunkt oavsett om du stöder Härrydapojkens fall eller inte. Inte heller tror jag att det kommer att ha någon direkt bäring på utgången.
Jarri. Du avslöjar dig genom ditt sätt att uttrycka dig. När du började skriva här var det silkeslent medhållande, dock med små kilar av tvivel instuckna här och där. Men med tiden har ditt hat blivit mer och mer tydligt och i din senaste kommentar blommar det ut i full blom. Och varför? För att jag nominerar en mamma som självuppoffrande strider för sin familj. Dvs Hustru, barn och man.

Om det hade varit så att det på något sätt varit fara för barnets liv och hälsa i den miljö dom vistas så tror jag nog att detta hade gått före. Men som synes bland kommentarerna så missar många min poäng. Det är denna unga kvinnas strid för familjen som jag vill hylla. Att detta är otroligt politiskt okorrekt i detta land vet jag, men det ger jag blanka fan i. Vi behöver få ett slut på kriget mot kärnfamiljen, och vi behöver få det snart. Detta säger jag för barnens skull. Vi vet idag att barn skadas av vuxnas konflikter. Vi vet att dom skadas av att växa upp utan eller med vädigt liten kontakt med sin far. Vi vet att vi har en ungdomsgeneration som mår dåligt. Ändå är det ingen som lyckas sätta ihop två och två?

Vi leder ligan

Sverige är det land i världen med minst antal giftermål och flest antal skilsmässor. Varför är det så? Om jag vore Sherlock Holmes skulle jag säga, "elementärt min käre Watson. Man kan inte få en familj att hålla ihop när man skapar ett samhällsklimat som är familjefientligt".

Det har varit radikalfeminismens mål länge att krossa kärnfamiljen, då man anser att det binder kvinnan i ett patrialkat underordnande och gör henne till någon slags slav i äktenskapet. På mannen lägger man istället en kollektiv skuld och skam som till slut får oss att böja våra huvuden och erkänna oss kollektivt skyldiga till alla dessa brott som läggs på oss, och som vi utför för att vi är män, inte individer.

Offerkofta och dumstrut

Vi sätter alltså en offerkofta på ena parten och en dumstrut på den andra redan innan förhållandet hunnit starta. Naturligtvis blir dessa inte synliga förrän efter ett tag in i förhållandet, men dom har funnits där hela tiden. Vi får dessa plagg placerade på oss redan innan vi hunnit haft vårt första förhållande. Vissa få vägrar att sätta på sig dessa idiotiska plagg, men dom flesta får dom på sig utan att ens märka det själva.

Sedan skall vi alltså gifta oss köpa hus och bil och leva lyckliga alltmedan offerkoftan och dumstruten gör sig alltmer synliga. Lägg på det att, för att kunna betala huset, båten och bilen måste båda jobba heltid så att den enda tid man får med varann är några kvällar i veckan då man oftast är trött, stressad och småirriterad efter att ha bråkat med chéfen, vart sen till dagis och fått skäll av tanterna där. Sedan skall man hinna leka en stund med barnen, men det blir inte länge, för sen är det bolibompa, och så är det läggdags, med tandborstning, avklädning och godnattsaga. Efter telningen till slut somnat så är man så trött att man mest önskar att ligga kvar, men den lilla stunden som återstår på kvällen är ju den enda man får tillsammans. Synd bara att bägge är så trötta att det på sin höjd blir allsång på Skansen på TV, sen är det God natt...nej inte ikväll älskling, jag är alldeles för trött....

Det dröjer inte länge förrän denna eviga rutin tärt sönder det där, som gjorde en så stormande glad, bara av att vara med den person man förälskade sig i. Då man gjorde vad som helst bara för några timmar tillsammans. Efter ett tag ter sig dom där dyrbara timmarna ha förvandlats till en tillvaro av tystnad och tomma blickar. Då börjar vi fundera på om detta verkligen är den kärlek som man har hört så mycket om? Den som det sjungs om i alla vackra sånger? Nej det kan det inte vara, jag har valt fel...vi passar inte för varann. Och när vi försöker prata om det så förstår vi inte vad den andre säger, för vi talar helt olika språk. Här kommer ofta koftan och struten in i bilden. Och snart börjar man leta efter grönare gräs på andra sidan staketet, och så klart hittar man det till slut.

En äng som lockar med friskt, frodigt, grönt gräs istället för det brunbrända små stråna på din sida staketet. Så hoppar vi över, och njuter att tag av det fräscha gräset i den hagen, medan den man lämnade kvar i den gamla hagen får klara sig bäst den vill. "Jag älskade aldrig honom på samma sätt". Men så efter ett tag händer samma sak i den nya hagen. Det gröna gräset vissnar och blir brunt och torrt. Då kommer tankarna, "det är mig det är fel på". Så då börjar vi gå i terapi för att lösa upp gamla knutar. Detta betalar vi gladeligen 1200 spänn i timmen för. Sedan när vi spenderat upp mot 50 000 på att göra oss fria från gamla trauman och fått gjort upp med far och mor så går vi nöjda därifrån, med samma offerkofta och samma dumstrut som vi hade på oss när vi gick in.

Och så försöker vi igen, men fan det sket sig denna gången med...äsch fan, jag ger upp. Det är fan bättre att leva ensam. Och så växer antalet ensamhushåll för varje år i Sverige tills vi har en hel nation av ensamma mammor som får förstöra sina små puttinuttinuttisar hur mycket dom vill, och farsor som får betala i 18 år för en natts meningslös sex. 

Dom förstör vårt allra heligaste

Människor som inte kan känna kärlek. Dom som aldrig fick den när dom var små och därmed blev av med sin egen medfödda, är så avundsjuka på dom som verkar ha "det där" som dom aldrig tycks hitta. Dom söker och söker efter ett gräs som inte vissnar, men förgäves. Till slut blir dom bittra och hatiska. Konstigt nog tycks dom känslorna vara någon sorts kompensation för bristen på kärlek. Om man inte kan bli älskad så kan man i alla fall bli hatad. För om ingen tycker någonting om mig så finns jag ju inte ens. Därför kan dessa människor på våra socialtjänster och politiker som Tomas Bodström och Margareta Winberg stå i rutan och hånle när dom lyckats slå ännu ett slag för "kvinnans frigörelse".

Frigörelse från vadå? En mans kärlek och respekt? Är det inte det som man söker? Men så länge kvinnorna vägrar att ta av sig sin offerkofta och kliva ner från sin pidestal där dom har blivit satta av decenniers daltande, och vi män tar av oss den dumstrut som har satts på oss av kvinnorörelsen och deras allierade överallt i samhället, och står upp för vad vi är, och vad vi INTE är framförallt. Så länge kommer vi inte att få se någon ökning i vare sig äktenskap eller någon minskning i antalet skilsmässor. Snarare kommer det att trava på i samma takt. Och därmed lyckas även femenismen med ännu ett av sina mål enligt det stora manifestet. Att med våld skära av bandet mellan far och barn.

Skall vi fortsätta så här i bedrivandet av vår jämställdhetspolitik? Skall feminismen som enbart jobbar för kvinnors rättigheter få fortsätta sätta agendan för vad som är jämställt och inte?

Jag tycker det är skamligt att attackera det heligaste vi har på jorden. Kärleken mellan man, kvinna och barn.
Hur man kan försvara ett sådant barbari går bortom min horisont. Men jag har jobbat hårt i mitt liv för att behålla kontakten med mitt hjärta, och det har jag lyckats med. Däremot har jag haft en dumstrut som heter duga. Men den har långsamt glidit av under denna process, och det är jävligt skönt att bli fri den. Det lovar jag er.

Detta är anledningen till att jag anser att Safia gör en hjälteinsats. Inte bara för sin man utan även för familjen som instution, och i förlängningen även sitt barn, som jag är säker på behandlas humant i fängelset. Jag antar nämligen att pakistanier även dom älskar sina barn, precis som de allra flesta människor på jorden. Att som barn få växa upp med två föräldrar som av samhället ges trygghet och stöd för att kärleken inte skall vissna och bli brun, utan istället blomstra och förädlas som ett vin på lagring, är det ultimata. Det håller dom flesta sunt tänkande människor med mig om. Dom barnen som fått bevittna sann kärlek från sina föräldrar kommer också att kunna visa den till sina partners.

Tyvärr blir det färre och färre som ges denna möjlighet. Istället promotas splittring i vår familjebalk, när par kommer till familjerätterna och söker hjälp så eldar dom under brasan istället för att släcka den. Umgängessabotage och tvister om barnen tillåts eskalera bortom alla gränser. Vi har sett flera dödsfall, mordförsök och kidnappningar. Falska anmälningar lönar sig och lögner belönas ofta med egen vårdnad. Dvs att en av föräldrarna får en diktators rätt att bestämma totalt över allt som rör barnens liv. Oftas den föräldern dessutom som initierat och drivit konflikten.

Jag står för min nominering, så länge jag inte får bevis för att denna mamma på något sätt är olämplig som mor. Av det som framkommit hittills så skulle jag vara stolt som barn då jag blir äldre och får reda på vad min mor gjorde för min far den där gången. Då skulle jag förstå vad kärlek är.



Läs även andra bloggares åsikter om skilsmässa, kärlek, safia, familjerätt, svenska hjältar, socialtjänst, feminism,